Jennie Nilsson

Fru talman! Jag tackar återigen Mauricio Rojas för frågan.

Jag kan konstatera att den mest vägledande principen för konstitutionsutskottets arbete borde vara att vi alltid ska granska det som går att granska av en sittande regering. Särskilt viktigt borde det vara ett valår. Det borde ligga i allas intresse att väljarna när de går till valurnorna också har fått alla de frågor belysta som har blivit väckta under en granskning. Det är en princip som Tidöpartierna har valt att frångå.

Jag kan också konstatera att det är alldeles uppenbart att när oppositionen blir förvägrad att få fram underlag om vad som kan granskas och inte granskas självklart blir upprörd, besviken och bestört. Man bryter mot en tidigare princip på ett sätt som aldrig tidigare har skett.

Mauricio Rojas blir tydligen kränkt över att vi kommunicerar vad som har hänt, och det får stå för Mauricio Rojas. Jag kan bara konstatera att antingen fick man order om att mörklägga granskningen eller så trodde inte de ledamöter i utskottet som är i Ulf Kristerssons politiska regeringsunderlag att han skulle klara av granskningen. Oavsett vilket är det allvarligt.

Det är alldeles uppenbart att detta inte är det enda som Tidöpartierna valde att göra. Man gick sedan vidare med att se till att vi inte fullt ut kunde granska ett antal andra ärenden enligt samma mönster. Till syvende och sist kan konstateras att Sveriges kontrollmakt inte tålde en Tidöregering.

Fru talman! Jag tackar Mauricio Rojas för frågan.

Givetvis väljer Mauricio Rojas att plocka ut citat, tagna ur sitt sammanhang och vid olika tidpunkter i en process, och tolka dem. För den som är intresserad av vad som sades vid den pressträff som hölls när ärendet bordlades första gången, framgår det tydligt att både ordföranden Ida Karkiainen och vice ordföranden Louise Meijer instämde i att den bordläggning som gjordes var utifrån att frågan hade blivit föremål för en rättsprocess. Man konstaterade att man behövde fatta ett nytt beslut efter det att den första rättsinstansen kom med sitt besked. Då kunde man tydligare avgöra vilka frågor som låg inom ramen för rättsprocessen och vilka frågor som inte gjorde det.

Det har aldrig varit KU:s uppgift och roll att faktiskt granska Henrik Landerholm. KU:s uppgift är att granska regeringen och statsministern och huruvida de har gjort vad de borde kopplat till säkerhetsskandalen.

Det som den samlade oppositionen tyckte och ville i slutet av året, när vi skulle förbereda årets granskning, givet att det fanns en dom och att det fanns ett tydligt sätt att se på detta, var att få fram ett opolitiskt tjänstemannaunderlag om vilka frågor som var möjliga att granska utan att påverka rättsprocessen. Det var just den begäran att få fram det underlaget som Mauricio Rojas och Tidöpartierna sa nej till.

Om det underlaget hade fått tas fram hade vi tydligt kunnat se huruvida det gick eller inte gick att utkräva politiskt ansvar i den kanske största säkerhetspolitiska skandal som Sverige någonsin har haft.

Fru talman! Riksdagens kontrollmakt är en bärande del av en fungerande demokrati. Den upprätthålls genom frågeinstituten, såväl de muntliga som de skriftliga, och genom KU:s granskningar. Reglerna om KU:s granskning är förhållandevis få. Hur utskottsarbetet bedrivs bestäms till stor del av utskottet självt. Det ligger alltså ett stort ansvar på utskottet att i god anda utforma arbetsformer och arbetssätt så att utskottet kan leva upp till sin uppgift som konstitutionellt kontrollorgan.

Det följer naturligtvis att oppositionen utgör en drivkraft vid granskningen av regeringen. Genom åren har det därför utvecklats en kultur och en praxis i utskottet som värnar minoritetens intresse i utredningsarbetet. Denna ordning är nödvändig för att säkerställa att granskningsärendena blir allsidigt belysta och att riksdagens kontrollmakt fungerar som det är tänkt.

Det är därför beklagligt och djupt sorgligt att årets granskning av Tidöregeringen har präglats av något annat. Det började med att Tidöpartierna hindrade oppositionen från att begära in underlag från kansliets opolitiska tjänstemän för att avgöra vad i Landerholmaffären som gick att granska utan att påverka rättsprocessen mot Landerholm själv.

Låt mig här vara tydlig: Rättsprocessen ska ha sin gång. Det är domstolarnas uppgift att avgöra om Henrik Landerholm har brutit mot lagen. Men KU:s uppgift är en annan. Vi granskar inte den tidigare säkerhetsrådgivaren; vi granskar statsministern och regeringen och huruvida de har skött sitt jobb.

Det rör sig alltså om frågor som ligger utanför rättsprocessen och som handlar om politiskt ansvar och om regeringens interna hantering, exempelvis varför en skadebedömning inte diariefördes på 673 dagar och om regeringen verkligen levt upp till kravet på skyndsam handläggning av allmänna handlingar. Efter många och men och en JO-granskning med efterföljande kritik har vi ändå granskat dessa frågor och kommit fram till att regeringen uppenbart har brustit.

Exempel på sådant vi däremot inte tillåtits granska är hur säkerhetsincidenterna rapporterades internt, vilken information statsministern fick och när, om det vidtogs några åtgärder, om gällande regelverk följdes samt frågor om den rent politiska hanteringen, exempelvis varför statsministerns egen presschef bistod den tidigare säkerhetsrådgivaren i den uppenbart vilseledande kommunikationen kring vad som hade hänt.

Fru talman! Det är givetvis allvarligt att Tidölaget väljer att förhindra politiskt ansvarsutkrävande i den kanske största säkerhetspolitiska skandal Sverige någonsin har haft. Men det är kanske än mer anmärkningsvärt att man sedan följde upp med att ensidigt besluta vilka övriga ärenden i årets granskning som skulle vara föremål för offentlig utfrågning och vilka ministrar som skulle kallas.

Resultatet blev att det i AP-fondsärendet kallades åtta personer, alltifrån tidigare statsråd och statssekreterare till vd:ar för AP-fonderna. Samtidigt förvägrades oppositionen att kalla statsministern i Somaliaärendet och statsministern och försvarsministern i lantmäteriärendet. Det är ett agerande som inneburit att vi inte har kunnat ställa viktiga och för granskningsarbetet relevanta frågor i två av de politiskt svåraste ärendena.

Fru talman! Trots detta lyckades utskottet, efter mycket möda och stora ansträngningar från samtliga, komma fram till ett enigt betänkande – något som många av oss under processens gång nog inte trodde skulle vara möjligt. För detta ska alla ha en stor eloge.

Men det räcker inte när man sedan följde upp med att frångå de principer och bedömningsgrunder som sedan länge varit vägledande för hur vi redovisar resultatet av KU:s granskningsarbete. Återigen bröts gammal praxis, och Tidöpartierna motsatte sig att redovisa kritik i flera ärenden trots att granskningen visat på tydliga brister.

Mest anmärkningsvärt är detta, kanske inte helt förvånande, just i ärenden där vi inte heller tilläts en fullgod granskning, alltså Somaliaärendet och lantmäteriärendet. Här kan konstateras att ärendena, även om det är lätt att förstå varför de är politiskt svåra och känsliga för regeringen, är tämligen enkla ur konstitutionell synvinkel.

Regeringen styr riket i enlighet med 1 kap. 6 § i regeringsformen. Det ansvar som följer med detta är inte valfritt. När regeringen ingår internationella överenskommelser och ger myndigheter uppdrag att genomföra dessa måste styrning, samordning och uppföljning fungera på ett sådant sätt att regeringens beslut kan verkställas. De brister som framkommit i granskningen rör regeringens styrning och förvaltning och dess ansvar för att säkerställa ett korrekt genomförande av fattade beslut. Även regeringens interna informationshantering och beredning av frågor med betydande säkerhetspolitiska konsekvenser samt regeringens ansvar att säkerställa att relevanta åtgärder vidtagits faller under denna paragraf.

Avslutningsvis, fru talman: Det är säkert så att ingen regering uppskattar att bli granskad. Men varje regering borde förstå värdet av att bli det.

Fru talman! Tack så mycket för frågan, ledamoten! Initialt kan jag väl bara konstatera att vi har suttit med i den utredning som har lagt fram förslaget. Vi står bakom förslaget i utredningen, och vi står bakom förslagen som nu läggs fram i kammaren. Det talar väl för att vi inte har ändrat åsikt i frågan. Vi har inte svajat och inte svängt.

Utredningen tillsattes utifrån en samhällssituation som gjorde att många partier – däribland både Liberalerna och Socialdemokraterna, tror jag – såg ett behov av att titta över grundlagens utformning för att kunna stifta lag på ett antal områden som framför allt handlar om en situation i Sverige med systemhotande brottslighet. Man ville lägga fram och göra förändringar för att hantera situationen och såg behovet av att göra förändringar i grundlagen. Det har vi bidragit till att göra.

Vi – både den socialdemokratiska riksdagsgruppen och Skåne och alla dess delar – står bakom och har bidragit till det förslag som nu ligger på bordet. Ingen socialdemokrat från någon del av landet kommer mig veterligt att rösta på ett annat sätt i dag.

Det är lite anmärkningsvärt att man från Liberalernas sida försöker göra en sak av att ett annat parti är splittrat. Såvitt jag har kunnat bedöma när jag har läst medier – jag är givetvis inte en del av det inre livet i Liberalerna – har det varit alldeles uppenbart under egentligen hela den här mandatperioden att få partier är så splittrade som Liberalerna i grundläggande frågor. Det gäller exempelvis om man ens ska ingå i regering eller inte och vilka partier man kan tänka sig att samarbeta med och inte. De som tittar på den här debatten bör nog ha några funderingar kopplade till huruvida det går att lita på ett parti och vad ett parti faktiskt kommer att göra. Oavsett fråga är väl Liberalerna det parti de borde fundera mest på.

Fru talman! Tack så mycket för frågan, ledamoten! Initialt kan jag väl bara konstatera att vi har suttit med i den utredning som har lagt fram förslaget. Vi står bakom förslaget i utredningen, och vi står bakom förslagen som nu läggs fram i kammaren. Det talar väl för att vi inte har ändrat åsikt i frågan. Vi har inte svajat och inte svängt.

Utredningen tillsattes utifrån en samhällssituation som gjorde att många partier – däribland både Liberalerna och Socialdemokraterna, tror jag – såg ett behov av att titta över grundlagens utformning för att kunna stifta lag på ett antal områden som framför allt handlar om en situation i Sverige med systemhotande brottslighet. Man ville lägga fram och göra förändringar för att hantera situationen och såg behovet av att göra förändringar i grundlagen. Det har vi bidragit till att göra.

Vi – både den socialdemokratiska riksdagsgruppen och Skåne och alla dess delar – står bakom och har bidragit till det förslag som nu ligger på bordet. Ingen socialdemokrat från någon del av landet kommer mig veterligt att rösta på ett annat sätt i dag.

Det är lite anmärkningsvärt att man från Liberalernas sida försöker göra en sak av att ett annat parti är splittrat. Såvitt jag har kunnat bedöma när jag har läst medier – jag är givetvis inte en del av det inre livet i Liberalerna – har det varit alldeles uppenbart under egentligen hela den här mandatperioden att få partier är så splittrade som Liberalerna i grundläggande frågor. Det gäller exempelvis om man ens ska ingå i regering eller inte och vilka partier man kan tänka sig att samarbeta med och inte. De som lyssnar på den här debatten bör nog ha några funderingar kopplade till huruvida det går att lita på ett parti och vad ett parti faktiskt kommer att göra. Oavsett fråga är väl Liberalerna det parti de borde fundera mest på.

Fru talman! Tack så mycket, Mauricio Rojas, för frågan! Först får jag väl konstatera att frågor om Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet med fördel ställs till just dessa partier. Jag tänker att de själva bäst utvecklar hur de ser på frågan och att det också är rimligare att de svarar på den.

Jag tänker även att Mauricio Rojas och Liberalerna inte gärna vill svara på alla delar kring hur Sverigedemokraterna agerar, särskilt inte i enskilda kommuner. Själv kommer jag från en kommun där Sverigedemokraternas toppnamn alldeles nyligen gick ut och varnade för socialtjänsten och sa att socialtjänsten skulle ta folks barn. Det är ingenting jag håller enskilda sverigedemokrater i riksdagens kammare ansvariga för, även om jag anser att man som parti bör agera. Jag kommer definitivt inte att ställa frågor till Mauricio Rojas om hur han ser på det, om vilket ansvar han har eller om han vill samarbeta med ett parti där den typen av saker kan hända.

För att återgå till själva sakfrågan: Kan man lita på att Socialdemokraterna kommer att stå bakom det här förslaget vid nästa beslut? Ja, självklart kan man det. Vi är ett parti – kanske ett av få partier kvar i Sveriges riksdag – som är berett att skaka hand med företrädare från andra partier för att säkerställa långsiktiga beslut. Det gäller inte minst i viktiga frågor, exempelvis grundlagsfrågor.

Det är inte ovanligt, om man tittar historiskt, att vi tillsammans med de större partierna och de partier som har ansett sig aspirera på att vara regeringsbärande har säkerställt just breda överenskommelser i den här typen av frågor. Det är också det ansvar vi har tagit i kommittén som lade fram förslagen på det här området och som vi tar här och nu i denna fråga och i väldigt många andra frågor.

Fru talman! Tack så mycket, Mauricio Rojas, för frågan! Först får jag väl konstatera att frågor om Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet med fördel ställs till just dessa partier. Jag tänker att de själva bäst utvecklar hur de ser på frågan och att det också är rimligare att de svarar på den.

Jag tänker även att Mauricio Rojas och Liberalerna inte gärna vill svara på alla delar kring hur Sverigedemokraterna agerar, särskilt inte i enskilda kommuner. Själv kommer jag från en kommun där Sverigedemokraternas toppnamn alldeles nyligen gick ut och varnade för socialtjänsten och sa att socialtjänsten skulle ta folks barn. Det är ingenting jag håller enskilda sverigedemokrater i riksdagens kammare ansvariga för, även om jag anser att man som parti bör agera. Jag kommer definitivt inte att ställa frågor till Mauricio Rojas om hur han ser på det, om vilket ansvar han har eller om han vill samarbeta med ett parti där den typen av saker kan hända.

För att återgå till själva sakfrågan: Kan man lita på att Socialdemokraterna kommer att stå bakom det här förslaget vid nästa beslut? Ja, självklart kan man det. Vi är ett parti – kanske ett av få partier kvar i Sveriges riksdag – som är berett att skaka hand med företrädare från andra partier för att säkerställa långsiktiga beslut. Det gäller inte minst i viktiga frågor, exempelvis grundlagsfrågor.

Det är inte ovanligt, om man tittar historiskt, att vi tillsammans med de större partierna och de partier som har ansett sig aspirera på att vara regeringsbärande har säkerställt just breda överenskommelser i den här typen av frågor. Det är också det ansvar vi har tagit i kommittén som lade fram förslagen på det här området och som vi tar här och nu i denna fråga och i väldigt många andra frågor.

Fru talman! Vi debatterar i dag en proposition som rör själva kärnan i vår demokrati – våra grundläggande fri- och rättigheter. Det handlar om frågor som definierar relationen mellan individ och stat, om vilka befogenheter staten ska ha och om vilka gränser som aldrig får överskridas.

Propositionen bygger på delar av 2023 års fri- och rättighetskommitté. Vi välkomnar att regeringen nu går vidare med flera viktiga förslag. Men det är också tydligt att vissa delar väger tyngre än andra, inte minst de som rör statens möjlighet att ingripa mot enskilda. Just därför är det avgörande att detta arbete görs med största noggrannhet. När vi ändrar i grundlagen måste varje steg präglas av rättssäkerhet, proportionalitet och respekt för våra internationella åtaganden.

Fru talman! Förslaget om att kunna återkalla medborgarskap i vissa fall är ett av de mest ingripande som kan riktas mot en enskild individ. Det handlar ytterst om att staten omprövar en persons tillhörighet till ett land. Därför är det helt avgörande att den kommande lagstiftningen fullt ut respekterar internationella konventioner, såsom Europakonventionen, medborgarskapskonventionen och de konventioner som reglerar statslöshet. Vi accepterar inte att människor görs statslösa, i strid med dessa åtaganden.

Och när barn berörs måste barnets bästa vara en styrande princip, oavsett på vilken grund ett ärende prövas.

Här kommer den vanliga lagens konkreta utformning att vara helt avgörande. Det räcker inte att öppna upp i grundlagen. Det måste också träffa rätt i tillämpningen.

När det gäller föreningsfriheten kan vi konstatera att vi delar uppfattningen att samhället behöver kraftfulla verktyg mot organiserad brottslighet – men ju kraftfullare verktyg, desto högre krav på precision. Lagstiftningen måste vara tydlig, förutsägbar och rättssäker. Det måste klart framgå vilka sammanslutningar som omfattas och på vilka grunder. Definitionen av organiserad brottslighet kan inte vara vag eller öppen för tolkning. Är den det riskerar vi att antingen missa målet eller att träffa fel. Ändamålsglidning måste till varje pris undvikas.

Låt mig vara helt tydlig i en avgörande fråga: Fackföreningar eller andra civilsamhällesorganisationer ska aldrig, inte under några omständigheter, kunna omfattas av den här lagstiftningen.

Detta är en grundläggande del av vår demokrati och av den svenska modellen. Men vi ser också brister i hur förslaget är utformat. Vi hade gärna sett att regeringen också hade tagit tag i frågan om att förbjuda rasistiska och nazistiska organisationer. Det finns dessutom skäl att ifrågasätta om den konstruktion som diskuteras i tillräcklig grad kommer att träffa exempelvis de så kallade aktivklubbarna.

Fru talman! Jag vill också beröra frågan om aborträtten. Att stärka skyddet för aborträtten i grundlagen är ett viktigt och principiellt betydelsefullt steg. Det markerar tydligt att denna rättighet är en del av våra mest grundläggande friheter. Samtidigt måste vi konstatera att det i Sverige redan finns ett starkt skydd för aborträtten i praktiken. Den avgörande frågan framåt handlar därför om att säkerställa att rätten också är reellt tillgänglig – i hela landet. Det kräver en fungerande och jämlik sjukvård.

Vi vill också vara tydliga i två centrala avseenden: Det ska inte införas någon samvetsfrihet för vårdpersonal, och tidsgränsen för abort ska inte sänkas.

Fru talman! Denna proposition rör fundamentala frågor om makt, rättigheter och statens gränser. Det handlar också, mer konkret, om att ge samhället vassare verktyg mot den systemhotande brottslighet som sedan länge har plågat vårt land. Vi socialdemokrater ställer oss därför bakom dessa förändringar. Men vårt stöd förutsätter att det fortsatta lagstiftningsarbetet lever upp till högt ställda krav på rättssäkerhet, tydlighet och respekt för våra grundläggande fri- och rättigheter.

Det som krävs är både handlingskraft och eftertanke. Det är så vi stärker vår demokrati, och det är så vi säkerställer att de beslut vi fattar i dag också står sig i morgon.

Fru talman! Vi debatterar i dag en proposition som rör själva kärnan i vår demokrati – våra grundläggande fri- och rättigheter. Det handlar om frågor som definierar relationen mellan individ och stat, om vilka befogenheter staten ska ha och om vilka gränser som aldrig får överskridas.

Propositionen bygger på delar av 2023 års fri- och rättighetskommitté. Vi välkomnar att regeringen nu går vidare med flera viktiga förslag. Men det är också tydligt att vissa delar väger tyngre än andra, inte minst de som rör statens möjlighet att ingripa mot enskilda. Just därför är det avgörande att detta arbete görs med största noggrannhet. När vi ändrar i grundlagen måste varje steg präglas av rättssäkerhet, proportionalitet och respekt för våra internationella åtaganden.

Fru talman! Förslaget om att kunna återkalla medborgarskap i vissa fall är ett av de mest ingripande som kan riktas mot en enskild individ. Det handlar ytterst om att staten omprövar en persons tillhörighet till ett land. Därför är det helt avgörande att den kommande lagstiftningen fullt ut respekterar internationella konventioner, såsom Europakonventionen, medborgarskapskonventionen och de konventioner som reglerar statslöshet. Vi accepterar inte att människor görs statslösa, i strid med dessa åtaganden.

När barn berörs måste barnets bästa vara en styrande princip, oavsett på vilken grund ett ärende prövas.

Här kommer den vanliga lagens konkreta utformning att vara helt avgörande. Det räcker inte att öppna upp i grundlagen. Det måste också träffa rätt i tillämpningen.

När det gäller föreningsfriheten kan vi konstatera att vi delar uppfattningen att samhället behöver kraftfulla verktyg mot organiserad brottslighet – men ju kraftfullare verktyg, desto högre krav på precision. Lagstiftningen måste vara tydlig, förutsägbar och rättssäker. Det måste klart framgå vilka sammanslutningar som omfattas och på vilka grunder. Definitionen av organiserad brottslighet kan inte vara vag eller öppen för tolkning. Är den det riskerar vi att antingen missa målet eller att träffa fel. Ändamålsglidning måste till varje pris undvikas.

Låt mig vara helt tydlig i en avgörande fråga: Fackföreningar eller andra civilsamhällesorganisationer ska aldrig, inte under några omständigheter, kunna omfattas av den här lagstiftningen.

Detta är en grundläggande del av vår demokrati och av den svenska modellen. Men vi ser också brister i hur förslaget är utformat. Vi hade gärna sett att regeringen också hade tagit tag i frågan om att förbjuda rasistiska och nazistiska organisationer. Det finns dessutom skäl att ifrågasätta om den konstruktion som diskuteras i tillräcklig grad kommer att träffa exempelvis de så kallade aktivklubbarna.

Fru talman! Jag vill också beröra frågan om aborträtten. Att stärka skyddet för aborträtten i grundlagen är ett viktigt och principiellt betydelsefullt steg. Det markerar tydligt att denna rättighet är en del av våra mest grundläggande friheter. Samtidigt måste vi konstatera att det i Sverige redan finns ett starkt skydd för aborträtten i praktiken. Den avgörande frågan framåt handlar därför om att säkerställa att rätten också är reellt tillgänglig – i hela landet. Det kräver en fungerande och jämlik sjukvård.

Vi vill också vara tydliga i två centrala avseenden: Det ska inte införas någon samvetsfrihet för vårdpersonal, och tidsgränsen för abort ska inte sänkas.

Fru talman! Denna proposition rör fundamentala frågor om makt, rättigheter och statens gränser. Det handlar också, mer konkret, om att ge samhället vassare verktyg mot den systemhotande brottslighet som sedan länge har plågat vårt land. Vi socialdemokrater ställer oss därför bakom dessa förändringar. Men vårt stöd förutsätter att det fortsatta lagstiftningsarbetet lever upp till högt ställda krav på rättssäkerhet, tydlighet och respekt för våra grundläggande fri- och rättigheter.

Det som krävs är både handlingskraft och eftertanke. Det är så vi stärker vår demokrati, och det är så vi säkerställer att de beslut vi fattar i dag också står sig i morgon.

Herr talman! Vi lever i en tid av snabbt försämrat säkerhetsläge. Rysslands fullskaliga krig mot Ukraina pågår med oförminskad brutalitet. Det europeiska säkerhetssystemet, som byggdes upp efter kalla kriget, är allvarligt skadat. Samtidigt ser vi hur den globala maktbalansen förskjuts och hur stormaktsrivalitet återigen präglar internationell politik.

Även i vårt närområde ökar spänningarna. Amerikanska uttalanden och anspråk kopplade till Grönland och Arktis visar hur strategiska intressen allt tydligare kopplas till territorium, resurser och militär närvaro. Det är en utveckling som påverkar hela det nordatlantiska området och därmed också Sveriges säkerhet.

I en sådan tid prövas inte bara vår militära beredskap utan även våra demokratiska institutioner. När omvärlden blir osäkrare måste den konstitutionella ordningen fungera med precision, tydlighet och ansvar. Regeringsmakten måste utövas korrekt, rättssäkert och i nära samspel med riksdagen. Det är mot den bakgrunden som konstitutionsutskottets arbete blir särskilt viktigt.

Riksdagen bär det yttersta ansvaret för att granska regeringen, och regeringen vilar på riksdagens förtroende. När mycket står på spel får det inte råda några oklarheter om hur makt utövas i Sverige. Det är också mot den bakgrunden vi i dag behandlar konstitutionsutskottets höstgranskning. Denna granskning handlar dock inte om världspolitik utan om hur regeringsmakten i Sverige utövas och hur riksdagen fullgör sitt ansvar att granska den.

Konstitutionsutskottets arbete är sällan uppseendeväckande till formen, men det är grundläggande till sitt innehåll. Det handlar om hur regeringsmakten utövas i praktiken och om ordning, ansvar och förutsägbarhet i den dagliga styrningen av landet. I just dessa frågor avgörs det hur väl vårt konstitutionella system fungerar.

Herr talman! Konstitutionsutskottets uppgift är att värna formen för hur regeringsmakten utövas. Den handlar om hur beslut fattas, hur ärenden bereds och hur ansvar faktiskt tas. Minst en gång om året redovisar utskottet de iakttagelser som är värda riksdagens uppmärksamhet. Det är denna samlade bild av regeringens arbete som vi nu presenterar.

Årets höstgranskning rör inte politiska sakfrågor utan själva maskineriet i statsförvaltningen. Det kan uppfattas som tekniskt, men det är just i dessa processer som rättssäkerhet och förtroende prövas i praktiken. Utskottet har följt utvecklingen inom Regeringskansliet när det gäller både omfattning och organisation.

Regeringskansliet måste kunna möta samtidens krav men samtidigt präglas av tydlighet och ansvarstagande. När organisationen förändras är det avgörande att rollerna i Statsrådsberedningen, departementen och myndigheterna inte flyter samman. Samordning kan vara nödvändigt, men det får inte ske på bekostnad av en klar ansvarsfördelning.

Vi har även granskat regeringens beslutsformer. Författningar behöver kungöras i god tid innan de träder i kraft, och beslutsfattandet måste följa fastställda ordningar. Att statsråd som undertecknat beslut också har deltagit i sammanträdena är en grundläggande förutsättning men samtidigt något som i denna granskning har visat sig kräva ständig uppmärksamhet. I granskningen av förvaltningsärenden har utskottet sett exempel på att frågor som borde ha hanterats tidigt i processen ibland har dröjt. Det gäller exempelvis beslut om inhibition och anstånd. Regeringsärenden ska handläggas effektivt och framåtsyftande utan att rättssäkerheten åsidosätts.

Utskottet har också gått igenom hur regeringen hanterar framställningar från Justitieombudsmannen. Dessa är viktiga verktyg för att identifiera brister i lagstiftning och tillämpning. Vi har noterat att vissa ärenden blivit liggande under lång tid utan beslut. Det riskerar att urholka systemets trovärdighet.

Vidare har vi granskat hur funktionerna för säkerhet och krishantering inom Regeringskansliet utvecklats. Regeringen har stor frihet att organisera sitt arbete, men organisatoriska förändringar måste vara genomtänkta, följas upp och dokumenteras. Tydliga processer och fungerande informationsflöden är avgörande, särskilt i ett mer osäkert omvärldsläge.

Lagstiftningsarbetet har varit ett annat viktigt område för granskningen. Utskottet understryker remissförfarandets betydelse och Lagrådets centrala roll för kvalitet och rättssäkerhet. Vi noterar att regeringen i huvudsak beaktar Lagrådets synpunkter men också att antalet lagförslag som möter allvarlig kritik har ökat senare år. När regeringen väljer att inte följa Lagrådet måste skälen redovisas tydligt och öppet.

Utskottet har även granskat styrningen av statens affärsverk. Här kvarstår problem med överblick och tydlighet i regelverken. Skillnader i styrning måste vara medvetna och motiverade. Den ekonomiska uppföljningen behöver vara strukturerad och transparent.

Avslutningsvis har utskottet granskat regeringens kontakter med Utrikesnämnden. Vi konstaterar att ett försämrat omvärldsläge har lett till tätare kontakter och kortare framförhållning. Denna utveckling är förenlig med Utrikesnämndens konstitutionella roll och speglar de krav som den internationella situationen ställer.

Herr talman! Konstitutionsutskottets granskning är inte högljudd. Den är metodisk och saklig. Men just därför är den viktig. I en tid av snabb förändring och ökad osäkerhet bidrar detta arbete till stabilitet, ansvar och tillit.

Med detta överlämnar jag konstitutionsutskottets årliga höstgranskning till riksdagen.

Herr talman! Varje budgetproposition och varje budgetmotion ska ses som en helhet, och ramarna beslutas genom ett enda klubbslag. Därför kommer vi socialdemokrater inte att delta i beslutet, utan vi lämnar i stället ett särskilt yttrande i de delar som berör detta utgiftsområde.

Jag börjar dock med helheten. Tidöregeringen har nu lagt fram sin fjärde och sista budget för denna mandatperiod. Fyra gånger har man haft möjligheten att lägga fram en ekonomisk politik för att lösa utmaningar och rusta Sverige starkt för framtiden, och fyra gånger har man misslyckats.

Resultatet efter tre år och tre budgetar med Kristersson och Åkesson är 100 000 fler arbetslösa, familjer som varje månad kämpar med att få ekonomin att gå ihop och en tillväxt i EU:s bottenliga. Gängvåldet fortsätter, sprängningarna ökar och kriminaliteten kryper allt längre ned i åldrarna. Väntetiderna i vården är oacceptabelt långa, och klassrummen i skolorna är överfulla samtidigt som skattepengar försvinner till riskkapitalbolag i stället för att gå till elever och patienter.

Avskedsbudgeten – den fjärde – fortsätter på samma tema. Trots att den är rekordstor innehåller den inga strukturella reformer för att få igång tillväxten och minska arbetslösheten. Den blundar för behoven i välfärden och saknar tillräckliga åtgärder för att bryta nyrekryteringen till de kriminella gängen. Facit är ett försvagat och splittrat land.

Vi socialdemokrater vill något annat. Vi vill vända Sveriges negativa utveckling. I vårt budgetförslag prioriterar vi därför långsiktiga investeringar för att stärka vanligt folks ekonomi, få fler i jobb och öka tillväxten. Vi storsatsar på sjukvården och skolan, och vi möter en åldrande befolkning med stärkt äldreomsorg.

Vi föreslår kraftfulla åtgärder för att stoppa våldet och bryta nyrekryteringen till de kriminella gängen. Vi föreslår en rättvis skattesänkning och säger nej till skattebonusar till dem som tjänar allra mest. Vi stöttar de familjer och pensionärer som har det allra tuffast. Vi säger med andra ord nej till dyrare mediciner, sänkt bostadsbidrag och ett urholkat barnbidrag, och vi säger nej till en välfärd som pressas till bristningsgränsen.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att politik är att prioritera och att Sverigedemokraterna och regeringen genom hela mandatperioden har prioriterat sänkta skatter och att ge mest till dem som redan har mycket. Socialdemokraterna har lika konsekvent prioriterat människors vardagsekonomi, jobb, tillväxt, välfärd och trygghet.

Herr talman! Utgiftsområde 1 Rikets styrelse, som vi debatterar här i dag, är en del av helheten. Det är ingen stor del, ska sägas, men den är likväl viktig. I detta utgiftsområde behandlas själva grunden för vår demokrati och vårt statsskick.

Vi socialdemokrater har sedan vårt parti bildades stått upp för de demokratiska värderingarna och allas rätt att delta i demokratin. Utvecklingen mot mer demokrati både i Sverige och globalt verkade länge självklar, men på senare år har vi sett hur det runt om i världen har skett en tillbakagång. Allt fler människor lever under auktoritära styren, och den regelbaserade världsordningen är hotad.

Inte heller Europa, vårt närområde, är förskonat. Vi ser att rättsstatsprincipen försvagas, att kritiska röster tystas och att mediernas oberoende inskränks. Rysslands anfallskrig mot Ukraina och Magarörelsens framfart i USA är tydliga och förskräckande exempel.

Också här i Sverige finns oroande tendenser, såsom ett sjunkande valdeltagande och att hot och hat i sociala medier, i syfte att skrämma och tysta meningsmotståndare och medier, har blivit vardagsmat. För att ta några aktuella exempel ser vi nu en framväxt av så kallade aktivklubbar med syfte att bygga upp våldskapital. Nazister marscherade i Stockholm förra helgen, och man planerar för en ny marsch i Stockholmsförorten Salem nu på lördag.

Sammantaget är det en oroande utveckling som gör att fler väljer att inte delta i samhällsdebatten eller engagera sig politiskt. Det försvagar vår demokrati. Det är därför nödvändigt att motverka och bekämpa denna utveckling på varje relevant politikområde. Våldsbejakande extremism hör inte hemma i en demokrati, oavsett om det handlar om religiös, högerorienterad eller vänsterorienterad sådan.

Herr talman! I vårt särskilda yttrande tar vi upp våra förslag till anslagsförändringar i förhållande till SD-regeringens budget på detta utgiftsområde. Kortfattat innebär det att vi vill öka anslaget till allmänna val och demokrati med 40 miljoner, varav 30 miljoner går till säkerhetshöjande åtgärder för organisationer inom det civila samhället och 10 miljoner går till hågkomstresor.

Vi föreslår att Institutet för mänskliga rättigheter tillförs ytterligare 20 miljoner kronor och att anslaget till åtgärder för nationella minoriteter – ett anslag som länge har fått stå tillbaka – ökas med 41 miljoner kronor. Av dessa vigs 31 miljoner åt att upprätthålla verksamheten i de språkcentrum för minoritets- och urfolksspråk som regeringen har skurit ned på, och resterande 10 miljoner går till ökade grundanslag till minoritetspolitiken.

Vi föreslår vidare att anslagen till mediestödet ökar med 50 miljoner jämfört med regeringens förslag, eftersom vi motsätter oss den neddragning som återfinns i Sverigedemokraternas och regeringens budget. I en tid av desinformation och fake news menar vi att mediestödet är viktigare än någonsin.

Avslutningsvis föreslår vi en minskning av anslaget till Regeringskansliet med 600 miljoner kronor då kostnadsökningen under mandatperioden – 2,3 miljarder, vilket motsvarar hisnande 30 procent – inte har kunnat motiveras på ett trovärdigt sätt av regeringen.

Herr talman! Bostadsministern och Tidöpartierna beskriver ofta och gärna att man inledde mandatperioden med en rivstart på det bostadspolitiska området. I någon mening är det sant. Man avbröt Sverigeförhandlingen och avskaffade investeringsstödet, med konsekvensen att man bröt ingångna avtal och bidrog till att förvärra den då begynnande byggkrisen. Cirka 2 000 projekterade och färdigplanerade bostäder åkte ut med badvattnet, vilket sannolikt på ett betydande sätt bidrog till den akuta byggkris vi nu står i.

Sedan dess har inte mycket hänt, och frågan är om det beror på okunskap, ovilja eller oförmåga. Regeringens och Sverigedemokraternas bostadspolitik så här långt kan sammanfattas på följande sätt: Man har tillsatt ett antal utredningar.

Två propositioner var aviserade att komma till riksdagen för beslut under våren, men det har bara kommit en så här långt: Lättnader i byggkraven för studentbostäder. Den andra, om ett nytt regelverk för bygglov, väntar vi fortfarande på, och tiden börjar rinna ut för att hinna med behandling och beslut under det här halvåret.

En annan och kanske viktigare utredning kom i höstas med sitt betänkande Reglering av hushållens skulder, där förändringar av bolånetaket och amorteringskravet föreslås. Det har av oklar anledning ännu inte skickats ut på remiss, och det färdiga förslaget om startlån, som samtliga partier i valrörelsen sa sig stå bakom, tycks ha gömts undan i en byrålåda.

Regeringens senkomna och av allt att döma nyvakna, men likväl välkomna, besked i budgeten för detta år om ett Norrlandsstöd för orter med stora industrietableringar, som skulle börja gälla den 1 januari, bereds fortfarande – till dags dato den 9 april – i Regeringskansliet. Det finns inga besked om exakt vad det avser, vem som kan söka det eller vad det kan sökas för, vilket också bekräftades i replikskiftet för en stund sedan.

Och i vårändringsbudgeten, som är till för att justera för oundvikligheter och sådant som inte kunde förutses när man beslutade om ordinarie budget strax före jul, meddelade regeringen häromveckan att man nu, inte fem i tolv utan fem över tolv, föreslår en höjning av rotavdraget till 50 procent och byggkrediter på 500 miljoner kronor som ska administreras av Norrlandsfonden.

Detta är bantade varianter, med halvårseffekt, av förslag som vi socialdemokrater haft länge och som Tidöpartierna vid upprepade tillfällen har röstat ned. Det är oundvikligheter, absolut, men knappast svårt att förutse.

Löftet att under 2024 genomföra BUMS-utredningens förslag om månadsrapportering av bostadstillägg, något som skulle hjälpa bland annat studenter och personer med osäkra anställningar att kunna och våga använda ett bostadsbidrag som de i grunden har rätt till, har ännu inte infriats. Och vi får inga svar i replikskiftena.

Man väljer dessutom att avskaffa det förhöjda bostadsbidraget, som infördes av den socialdemokratiska regeringen under pandemin för att stötta dem med tuffast förutsättningar, såsom barnfamiljer och pensionärer. Detta väljer man att göra trots att vi har en kostnadskris och trots att mat och hyra är dyrare än någonsin. Här kan jag bara hoppas att de indikationer som vi kanske fick i replikskiftet nyss innebär att regeringen tänker om och kommer med förslag som gör att bostadsbidraget inte avskaffas mitt under sommaren.

Herr talman! Det hade kunnat vara roande och rent av tacksamt för mig som oppositionspolitiker att beskåda och kunna peka på det haveri som regeringens och Sverigedemokraternas bostadspolitik utgör, men det är det inte. I stället är jag djupt bekymrad, för det får konsekvenser både här och nu och på lång sikt. Den verklighet som utgör fond för vad vi politiker förväntas hantera är att vi har den djupaste byggkrisen sedan 90-talet.

Förra året påbörjades byggandet av drygt 28 000 bostäder. Det är drygt hälften av de 52 000 bostäder som behöver byggas årligen. Som en tydlig konsekvens av detta har nära 5 000 företag inom byggsektorn gått i konkurs under den här mandatperioden. Under 2024 noterades det största antalet konkurser sedan 1993.

Byggarbetslösheten ligger nu på över 10 procent och stiger konstant. Bara sedan september i fjol och fram till februari i år har ytterligare 2 500 personer skrivits in i Byggnads akassa. Det exkluderar alla som har gått till ett annat jobb, mest sannolikt utanför byggsektorn, och alla som inte är med i akassan.

Vi har också sett varselvågor, vars motstycke vi återigen inte har sett sedan 90-talskrisen, inom trähusindustrin och GS-fackets område. Man slog rekord på rekord i tråkiga varselsiffror under föregående år.

Arkitekterna hade den högsta arbetslösheten inom Sacoförbunden förra hösten. Det är ett tydligt kvitto på att högerpartiernas bostadspolitik inte fungerar. Och vill man ha ytterligare ett kvitto kan man konstatera att inte ens regeringens och Sverigedemokraternas enda bostadspolitiska prioritering, nämligen blygsamma satsningar på ökat småhusbyggande, har gett något synbart resultat, troligtvis därför att den var felriktad och summan var försumbar. Endast 5 500 småhus påbörjades under 2024. Det är en rekordlåg siffra, som liknar 90-talskrisens bottennoteringar.

Resultatet av den förda politiken innebär att byggkris och bostadsbrist driver på lågkonjunkturen och hotar jobb och tillväxt brett, vilket i sin tur påverkar bnp negativt med så mycket som 1 procent, enligt flera bedömare. Det kan låta lite med 1 procent, men det motsvarar i runda slängar 60 miljarder kronor. Det är 60 miljarder som hade kunnat fördelas och investeras i skola, sjukvård, civilt försvar, föreningsliv eller pensioner. Behoven är oändliga, och hålen att fylla är många. I stället gör Tidöpartierna Sverige och svenska folket fattigare.

Herr talman! Det här duger självfallet inte, och vi socialdemokrater har lagt fram ett antal förslag för att få en annan utveckling.

Vi har sedan tidigare lagt fram förslag om att införa ett produktionsstöd riktat till studentbostäder och till orter med stora företagsetableringar.

Vi föreslår statliga byggkrediter, där staten går in och delar risken i ett utmanande och svårt ekonomiskt läge.

Vi vill se ett statligt fastighetsbolag som kan agera som en konjunkturdämpare och vara en långsiktig och stabil aktör i segregerade utanförskapsområden.

Vi har föreslagit ett grönt rotavdrag och medel för energieffektivisering i flerfamiljshus, därför att det är bra för jobben, för klimatet och för hushållens plånböcker.

Vi vill också att regeringen tillsätter en bostadskommission med syfte att hantera den akuta byggkrisen här och nu, men också – lika viktigt – skapa förutsättningar för ett långsiktigt stabilt byggande och stabila spelregler över tid.

Vi anser också att kommunernas ansvar för bostadsförsörjningen i vissa stycken behöver förtydligas. De allra flesta kommuner tar sitt ansvar, men kommuner som inte gör det och som därmed överlåter sitt bostadsförsörjningsansvar till grannkommunen – exempelvis genom att inte ta sitt ansvar för byggande, inte använda sig av möjligheten till förturer eller sociala kontrakt i bostadsförmedlingen eller genom så kallad social dumpning – ska heller inte kunna räkna med statens stöd när det gäller andra satsningar.

Också kommuners ansvar för kvinnor och barn som utsätts för våld behöver ses över och förtydligas, dels genom att säkerställa förturer till allmännyttiga bostäder i samtliga Sveriges kommuner, dels genom att se över möjligheterna att införa en nationell bostadskö för våldsutsatta kvinnor och barn.

Fysiskt, psykiskt och sexuellt våld åtföljs ofta av ekonomiskt våld. Det finns därför också behov av att hitta lättnader i inkomstkraven och ta bort kravet på skuldfrihet för att kunna beviljas en lägenhet som våldsutsatt.

Herr talman! Det här var ett axplock av vad betänkandet innehåller och vad vi vill och föreslår. Vi står självfallet bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 1.

(Applåder)

Herr talman! Larry Söders svar får mig plötsligt att förstå frågorna som ställdes av Moderaterna och Sverigedemokraterna i tidigare replikskiften. Uppenbarligen är det en stor utmaning att leverera där man säger sig dela problembild och inriktning, eftersom man har olika prioriteringar. Jag menar inte att raljera över det, för så tror jag att det är i alla samarbeten. Förhandlingar handlar om att ge och ta. Det som är udda i detta sammanhang är att delar av regeringsunderlaget nu försöker göra en grej av att någon annan behöver förhandla och ge och ta när man bevisligen inte själv lyckas särskilt bra med det.

En tolkning av Larry Söders svar på min fråga om varför inget händer med bolånetak och amorteringskrav är att det är Moderaternas och Sverigedemokraternas fel. Det var ändå upplyftande att få det bekräftat.

Larry Söder får gärna svara på min fråga om och när förslaget om startlån kommer, för jag noterade att han inte gjorde det. Kanske hann han inte; talartiden är ju begränsad.

Jag har även en fråga om något som jag tror ligger Larry Söder varmt om hjärtat, nämligen bostadsbidraget. Eftersom ett tidigare replikskifte handlade om det förhöjda bostadsbidraget lämnar jag det därhän. I stället frågar jag om BUMS-utredningens förslag om månadsrapportering. Jag tror att förra eller möjligen förrförra gången vi hade en budgetdebatt här i kammaren sa Larry Söder att detta skulle införas under 2024. Men efter att ha kollat kan jag konstatera att det inte är gjort. När kommer detta förslag på plats?

Herr talman! Låt mig börja med en faktaupplysning apropå det förra replikskiftet. Det tillfälligt höjda bostadsbidraget infördes av den socialdemokratiskt ledda regeringen under pandemin. Det förlängdes sedan av nuvarande regering i ett par omgångar. Men nu löper det ut mitt i sommaren och mitt i en kostnadskris då hyra och mat är dyrare än någonsin.

Men det var inte detta jag tänkte ta replik på. Jag uppskattade stora delar av Larry Söders anförande, men det blev också en illustration av att Tidösamarbetet i slutänden innebär att hur fina ambitioner ett enskilt parti än har, i detta fall Larry Söders, blir det ingen leverans. Med anledning av det ställer jag samma fråga som jag ställde till hans kollega tidigare i debatten, men jag kan nöja mig med att ta upp det Larry Söder själv tog upp i sitt anförande, nämligen utredningen om förändrat bolånetak och amorteringskrav. Varför är den ännu inte skickad på remiss, och när kan vi förvänta oss att få behandla denna produkt här i kammaren?

Nästa fråga gäller något Larry Söder också tog upp i sitt anförande: startlånen. Förslaget var färdigt redan före valet, och i valrörelsen tror jag att samtliga partier sa sig stå bakom det. Men det har ännu inte skickats till riksdagen för beslut. Varför inte? Kan vi förvänta oss att det görs och i så fall när?

Fru talman! Det blir ju bara mer prekärt. Då har David Josefsson och regeringen precis bevisat att tid för politiken i det här sammanhanget är flytande.

Det första beskedet var att man skulle skicka utredningen på remiss när den kom. Sedan blev beskedet att man skulle skicka den på remiss under första kvartalet i år. När vi nu har passerat första kvartalet är beskedet att den ska skickas på remiss före sommaren. Det innebär att man inte kan lita på vad regeringen säger.

Jag ska ge ett annat exempel. Vi får se om man där är beredd att ta sitt ansvar och se till att leverera på det man har sagt.

Man kom med ett ganska efterlängtat om än senkommet förslag om ett Norrlandsstöd i budgeten. Vi beslutade om det före jul, och det började gälla från den 1 januari. Men än så länge har jag inte sett någon promemoria kring vad detta bidrag ska kunna användas till eller av vem.

Beskedet i de handlingar som vi nu har på bordet inför dagens debatt är att frågan om hur stödet ska utformas bereds i Regeringskansliet, och det är snart påsk.

Min fråga till David Josefsson blir: Okej, ni lyckades inte leverera när det gäller amorteringskrav och bolånetak, men kommer ni att leverera på det som ni ändå har beslutat om? När kommer beskedet om hur man kan använda Norrlandsstödet?

Fru talman! Tack, David Josefsson, för ditt anförande! Jag måste dock konstatera att David Josefsson beskriver en verklighet som jag tror att få känner igen sig i. Jag kan också konstatera, givet replikskiftet alldeles nyss, att David Josefsson och Moderaterna inte ser att skatter är fördelningspolitik och att den skattepolitik man bedriver väldigt ensidigt och tydligt gynnar dem med de höga inkomsterna – mest gynnas de med de allra högsta inkomsterna – och missgynnar alla med små inkomster, allra mest dem som har de allra minsta inkomsterna.

Men det var inte detta jag begärde ordet för, utan jag reagerade på någonting som David Josefsson sa i sitt anförande som jag i och för sig håller med om. Han sa att tid bokstavligen är pengar när det handlar om bostadspolitik. Det är sant. Det finns ett antal saker man behöver göra för att snabba på byggprocesser, få fram planlagd mark och annat. Men politik är en del av det.

Nu har det snart gått tre år av den här regeringens fyraårsperiod. Regeringen har inte lyckats leverera något konkret förslag för att se till att tiden för att bygga blir kortare. Min fråga till David Josefsson blir då: Har inte också regeringen ansvar för att säkerställa att tid är pengar?

Ett tydligt exempel är att vi har en utredning som kom redan i höstas, som handlar om att hantera bolånetaket och amorteringskravet. Den kom i höstas och är fortfarande inte skickad på remiss, nästan ett halvår senare. Min fråga till David Josefsson är: När kommer man att skicka denna utredning på remiss?

Herr talman! Den här debatten skulle egentligen Denis Begic ha deltagit i för Socialdemokraternas del. Denis Begic, som är från Örebro, har dock valt att i stället närvara vid en begravning med anledning av det hemska som hände i Örebro förra veckan. Detta är givetvis helt rätt och rimligt. Därför ersätter jag honom i debatten.

Jag vill börja med att påminna om vad debatten handlar om. Väldigt mycket av det som har sagts av tidigare talare har absolut varit intressant och stimulerande, men det har handlat ganska lite om det faktiska ärendet.

Vi socialdemokrater anser att en rimlig grundprincip är att samhället ska äga och ha kontroll över samhällsviktiga byggnader och områden. Det kan handla om fängelser, kommunhus, sjukhus med mera.

Därutöver finns det behov av ett offentligt ägande med hänsyn till säkerhets- och försvarspolitiska intressen. Det behövs därför en modern förköpslag som ger kommuner, regioner och staten möjligheter att agera för vårt gemensammas bästa.

Den tidigare förköpslagen upphörde 2010. Det fanns brister i den lagen. Vi socialdemokrater ville därför göra nödvändiga ändringar i lagen i enlighet med de förslag som Boverket och flera remissinstanser hade lämnat. Men den moderatledda alliansregeringen valde i stället att helt avskaffa lagen.

Sedan dess har det funnits många situationer då en förköpslag hade behövts. År 2022 tillsatte därför den dåvarande socialdemokratiska regeringen en utredning med uppdrag att lämna förslag till en ny och modern förköpslag. Det valde den nuvarande Tidöregeringen att gå in och ändra. Man gav nya direktiv där man helt tog bort de kommunala förköpsgrunder som fanns i det ursprungliga direktivet. Man förlängde också utredningstiden. Resultatet av det är att vi har förlorat både det kommunala perspektivet och värdefull tid i en fråga som många har vittnat om är angelägen att lösa för att få en ny lag på plats.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Fastighetsrätt

Utredningen överlämnade i maj 2024 betänkandet Digitala fastighetsköp & Förköpsrätt vid fastighetstransaktioner (SOU 2024:38). I betänkandet föreslår utredningen en statlig och en kommunal förköpslag.

De föreslagna lagarna ska ge staten förköpsrätt för förvärv av fastigheter för försvaret, och kommunerna får förköpsrätt för förvärv av fastigheter för att motverka organiserad brottslighet.

För att samhällsviktiga fastigheter ska kunna säkras anser vi socialdemokrater att en modern reglering av förköp vid fastighetstransaktioner behöver vara utformad så att såväl kommunerna och regionerna som staten får möjlighet att förvärva nyckelfastigheter och därmed säkra strategiskt viktiga samhälls- och försvarsintressen.

Enligt vår mening bör regeringen skyndsamt lämna förslag till en ny lagreglering om förköpsrätt med en sådan inriktning. Jag yrkar därför bifall till reservation 8.

I det här betänkandet ingår också ett antal motioner och förslag kopplade till Lantmäteriet och dess verksamhet. Även här har flera talare före mig talat om hur viktigt det är att man har ett fungerande lantmäteri. Man behöver få ned handläggningstiderna och digitalisera och effektivisera den här myndigheten.

Jag noterar dock att ingen av de tidigare talarna har tagit upp de problem som Lantmäteriet har just nu, alltså de mest akuta bekymren för Lantmäteriet och för alla som är beroende av Lantmäteriets tjänster.

I mars förra året fick nuvarande regering information om att det fanns säkerhetsbrister i Lantmäteriets tjänster som innebar att obehöriga kunde plocka ut säkerhetsklassad information direkt ur de digitala registren. Det fick till följd att man nödstängde de digitala registren i maj. Men regeringens respons på det här var initialt absolut ingenting.

Först efter en ganska omfattande mediegranskning av detta under hösten valde man att sent under hösten entlediga gd:n för Lantmäteriet. Det är så här långt i princip den enda åtgärd som regeringen har vidtagit trots att de nedstängda digitala registren medför stora konsekvenser för samhällsbyggnad och samhällsutveckling. Går man in på Lantmäteriets hemsida kan man konstatera att där i dag ligger över 10 000 förfrågningar i kö - och regeringen och ansvarig minister gör i princip ingenting.

Det är klart att det är lätt att instämma i att det behöver göras mycket kopplat till Lantmäteriet och dess effektivitet. Men man kommer inte att kunna göra någonting av det man har talat om här i talarstolen tidigare i dag om man inte först löser den akuta situationen.

Jag hoppas och tror att vi snart får besked om huruvida Lantmäteriet får de pengar som man har äskat för att kunna anställa ett stort antal ytterligare medarbetare för att manuellt hantera de tjänster som tidigare hanterades digitalt och att vi får se att vi har en regering och en minister som tar sitt ansvar i den här mycket viktiga frågan.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret även om jag fortfarande inte upplever att jag har fått svar på mina frågor, som jag tycker är relevanta givet situationen.

Jag kan också tycka att det är lite magstarkt av ministern att säga att Jennie Nilsson själv bör ta konsekvenser. Det är oklart vilka konsekvenser som jag borde ta i detta. Men vill man som minister inte se sin egen roll och vill man försöka skjuta detta bara på myndigheten är det kanske så som man väljer att besvara genuint ärliga frågor och bemöta oron kring att vi har en samhällsbyggnadsprocess som nu har stoppats upp i ett extremt olycksaligt läge. Saker och ting som behöver byggas byggs inte på grund av att man inte kan få ut registeruppgifter.

Det var nödvändigt att stänga registren. Men det är också nödvändigt att se till att man upprätthåller någon form av rimlig service och nivå på detta. Och det är viktigt att man agerar skyndsamt både i fråga om att ta ansvar och i fråga om att tala om hur man ser på vägen framåt, vilka lösningar man ser och när de är på plats.

Den kanske mest springande punkten i mina frågor är: När kan man förvänta sig att dessa register öppnar igen? Den frågan har jag inte heller fått svar på. Jag förstår att det är svårt att säga något exakt, men det borde åtminstone gå att ge en fingervisning om när man tror att systemen kommer att kunna fungera på ett rimligt sätt.

Till detta kommer att det riskerar att bli nya problem om man inte hanterar detta och om man liksom skjuter ansvarsfrågan ifrån sig på det sätt som nu görs. Det vittnas om att det finns risk att kommuner börjar bygga upp egna register för att kunna ha tillgång till uppgifter. Det vore ännu mer rättsosäkert och farligt än det som vi har sett i myndigheten, så som det har varit.

Jag vill avsluta med att önska att ansvarig minister visar att han är beredd att ta ansvar också för konsekvensen av nödstoppet.

Fru talman! Jag ska vara tydlig kring det som ministern uppfattar att han har hört, nämligen att jag inte tycker att man skulle ha hållit arkiven öppna givet de förutsättningar och de brister som fanns kopplat till sekretessprövningar. Jag bedömer att det säkert var rätt beslut. Enligt den medierapportering som har varit skulle detta beslut dessutom sannolikt ha fattats tidigare. Men det är en fråga som jag förutsätter att man får utreda och återkomma om.

Att man delar ministerns bild av att det var nödvändigt att stänga detta innebär däremot inte att man också delar ministerns bild av att ministern sedan inte har något mer ansvar och att allt ansvar ligger enbart på myndigheten.

Det är helt korrekt att det är myndigheten som måste ta fram underlag och förslag till beslut kring vad som behövs för att säkerställa att man får till en säkerhetsrutin som innebär att man inte riskerar att läcka hemliga dokument till en part som inte har dem. Det kommer att krävas nya system som behöver implementeras med nya säkerhetsrutiner. Det är ett gediget arbete.

Min fråga är: Har ministern säkerställt att myndigheten har de resurser som krävs för att göra detta jobb och få systemen på plats på ett sådant sätt att de kan fungera så som de måste fungera?

När nu de digitala registren är stängda krävs det manuell hantering av de förfrågningar som kommer in. Har ministern säkerställt att myndigheten har de resurser som krävs för den manuella hanteringen? Har ministern när det gäller det arbete som man har gjort - löpande via dialog och genom att följa frågan nära, som ministern uppger att man har gjort - varit nöjd med de svar han fått och med resultaten av detta?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Om han inte hade varit det borde man ha begärt in underlag. Då borde man ha agerat mycket tidigare än så här för att säkerställa att myndigheten gör det som krävs för att leverera på ett samhällskritiskt uppdrag.

Detta kom dessutom med en tajmning som enligt min mening är ytterst olycklig. Vi har haft en byggkris som har inneburit att byggsektorn i princip har kollapsat. Nu ser vi en liten ljusning. Räntan har gått ned. Inflationen är lägre. Det finns ett visst intresse av - och ett visst tryck - att komma igång med en del projekt. De riskerar nu att inte komma igång eftersom man inte kan få ut registeruppgifter. Det är en fullkomligt ohållbar situation.

Jag förstår varför Andreas Carlson och regeringen vill skylla enbart på myndigheten, men vi som riksdagsledamöter kan inte utkräva ansvar av en myndighet eller en myndighetschef. Vi utkräver ansvar av ansvarig minister, som i detta fall är Andreas Carlson.

Jag kan konstatera att jag egentligen inte fick svar på någon av de frågor som jag ställde. Jag förutsätter att ministern har svar på dessa frågor. Annars är detta mycket allvarligare än vad jag trodde när jag gick in i denna diskussion.

Jag ger ministern en chans till och upprepar mina frågor: Är det regeringens och ministerns bedömning att myndigheten har de resurser som krävs för att dels hantera de nedstängda digitala registren manuellt, dels åtgärda de säkerhetsbrister som finns och få igång systemen igen? Hur stora bedömer man att problemen är? Vilka är de samhällsekonomiska konsekvenserna?

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret! Vi har under hösten kunnat följa nyhetsrapporteringen om att Lantmäteriet har haft allvarliga säkerhetsbrister i sin sekretessprövning. Hemliga och säkerhetsklassade uppgifter har funnits lättillgängliga i öppna arkiv, något som har inneburit att försvarshemligheter och skyddade personuppgifter har kunnat hämtas ut utan nödvändig sekretessprövning.

Detta är självklart allvarligt, och det ledde till nödnedstängda digitala tjänster och register och till att generaldirektören för myndigheten fick avgå. Jag förutsätter att man nu gör ett gediget arbete såväl med att reda ut vad som har hänt som med att säkerställa att man åtgärdar de säkerhetsbrister som har uppdagats.

Men, fru talman, min interpellation i dag handlar om inte om Lantmäteriets säkerhetsbrister i sig utan om konsekvenserna av nödstoppet. Nedstängningen av Lantmäteriets digitala tjänster har fått allvarliga konsekvenser för samhällsbyggande och samhällsplanering.

Investeringar uteblir, och projekt försenas eller stoppas helt. Det påverkar såväl bostadsbyggande som annan viktig infrastruktur. De uppgifter som krävs för detaljplaner och byggnation är i dagsläget inte tillgängliga digitalt, vilket innebär omfattande hinder för byggprocesser. Att hantera dessa uppgifter manuellt kräver såvitt jag förstår ett stort antal tjänstemän som i dag inte finns.

Mot den bakgrunden frågade jag ansvarig minister Andreas Carlson vilka åtgärder han har vidtagit för att säkerställa att nedstängningen av Lantmäteriets digitala register inte ska få orimliga konsekvenser för samhällsekonomi och samhällsutveckling.

Svaret är anmärkningsvärt och väcker fler frågor än det ger svar. Regeringen följer utvecklingen och konsekvenserna för samhällssektorn men har inte vidtagit några som helst åtgärder, detta trots att man enligt egen utsago fick information om att Lantmäteriet hade uppmärksammat brister i sekretesshanteringen redan i slutet av mars i år och trots att man rimligen uppmärksammade att Lantmäteriet tvingades nödstänga de digitala registren den 24 maj.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det har nu gått nio månader sedan man först fick information och sju månader sedan de digitala tjänsterna stängdes ned. Hur är det möjligt att man inte på något sätt har agerat för att minimera konsekvenserna för samhällsekonomi och samhällsutveckling?

Andreas Carlson anför i sitt svar, möjligen som en förklaring, att myndigheten inte har hemställt om åtgärder från regeringen. Betyder det då att ansvarig minister är nöjd med de åtgärder som myndigheten har vidtagit och därmed accepterar de konsekvenser som nu uppstår för samhällsekonomi och samhällsplanering? Är det ministerns och regeringens bedömning att myndigheten har de resurser som krävs för att dels hantera de nedstängda digitala tjänsterna manuellt, dels åtgärda säkerhetsbristerna och få igång systemen igen?

Hur stora är problemen? Hur många projekt blir fördröjda eller blir inte av på grund av att man inte får ut handlingar i tid? Vad gör man för beräkningar och bedömningar när det gäller de samhällsekonomiska konsekvenserna?

Och slutligen: När räknar ministern med att de digitala tjänsterna ska vara på plats igen?

(Applåder)