Janine Alm Ericson

Herr talman! Den gröna omställningen är inte något fritt valt arbete. Vi vet alla att utsläppen måste ned. Omställningen är något som svenska industrier och företag måste göra för att vi alla ska kunna överleva på lång sikt men också för att svenska arbeten och företag ska stå starka och konkurrenskraftiga i relation till dem i resten av världen.

Vi har under lång tid, inte minst under Miljöpartiets tid i regeringen, arbetat hårt för att skapa just rätt förutsättningar för näringslivet att göra den omställning som måste till. Det är förutsättningar som regeringen aktivt raserat den senaste mandatperioden.

Nu har elektrifieringen bromsat in. Internationellt verksamma företag söker sig bort från Sverige. De som får betala priset för regeringens klimatsvek är inte bara framtida generationer utan svenska anställda och arbetsgivare här och nu.

Min fråga till finansministern är: Hur har regeringen tänkt säkra svenska jobb och svensk konkurrenskraft i en tid av klimatkris?

Herr talman! De senaste tre och ett halvt åren har Tidöregeringen haft makten i Sverige. Tyvärr måste vi konstatera att de i mångt och mycket är förlorade år. Utsläppen och arbetslösheten har ökat, lågkonjunkturen har bitit sig fast, vårdköerna ringlar fortfarande långa och alltför många barn klarar inte skolan och riskerar att bli lätta byten för gängen.

Putins fortsatta krig mot Ukraina och Trumps bombningar i Iran ger skenande priser på fossila bränslen och skapar oro i världsekonomin. Det är en oro som också sprider sig till Sverige. Höga mat- och bränslepriser har tillsammans med höga hyror och urholkade trygghetssystem redan tidigare lämnat alltför många svenskar med alldeles för lite pengar kvar i slutet av varje månad.

Visst är det ett sällsynt svårt läge, och visst kan, och ska, man skylla på Putin, Trump och andra, men det är också den politik som Tidöregeringen har fört som har förvärrat situationen. Det är inte bara en olycklig utveckling som ligger helt utanför regeringens makt att förändra. Mycket av vår situation är ett direkt resultat av regeringens förda politik.

Nu går den här mandatperioden äntligen mot sitt slut, och det är dags att göra bokslut över regeringens resultat. Och det är knappast något att vara stolt över; oavsett hur bra finansministern vill få det att låta.

Facit är tydligt: Arbetslösheten har bitit sig fast på höga nivåer. Barnfattigdomen ökar. Allt fler vräks från sina hem. Barnfamiljer tvingas vända på varenda krona, och skillnaderna i livsvillkor har ökat de senaste åren och riskerar nu att cementeras. Samtidigt har regeringen lagt 70 miljarder på skattesänkningar. Störst för dem som redan har allra mest.

Under den här tiden har också utsläppen ökat. I stället för att investera i den gröna omställningen har regeringen använt sina år vid makten till att elda på klimatkrisen – i stället för att göra allt i sin makt för att hejda den. Elektrifieringen har bromsat in, man har närmast fört kulturkrig mot de företag som ligger i framkant i omställningen och regeringens politik har försvagat förutsättningarna för både klimatomställningen och näringslivet. Man har under de här fyra åren alltså lyckats med att både minska svensk konkurrenskraft och öka utsläppen.

Nu ser vi resultatet. Nu försvinner arbetstillfällen, investeringar uteblir och Sverige är på väg att backa in i framtiden. I förra veckan konstaterade Volvos vd att utvecklingsarbeten kan flyttas från Europa till Kina om inget ändras, och han är långt ifrån ensam. När den svenska regeringen prioriterar bort omställningen får det konsekvenser för svenska jobb och företag.

Utöver att ha höjt utsläppen, försvårat för näringslivet i omställningen och dödat marknaden för sol- och vindkraft har regeringen under den här mandatperioden nästan helt prioriterat bort miljö- och naturpolitiken. Nu lägger man tillbaka en liten skärva för att få det att låta som en satsning, men det är samma siffertrixande vi sett genom hela mandatperioden. Det duger helt enkelt inte. Sverige förtjänar bättre än så.

Herr talman! Sverige har allt att vinna på en snabb och rättvis omställning. Under de senaste veckorna har det blivit plågsamt tydligt att – svart på vitt – se hur otroligt sårbart vårt beroende av fossila bränslen gör oss. Krig och konflikter i Mellanöstern får en direkt inverkan på svenska plånböcker när oljepriserna stiger. Behovet av olja gör oss sårbara och beroende av skurkstater. Krisen visar just nu tydligt vilka som är vinnare på världens fossilberoende. Förutom de uppenbara, Ryssland och Iran, är det också den mäktiga och resursrika oljelobbyn som gör allt för att försena klimatomställningen och i stället elda på klimatkrisen. Och detta ser vi samtidigt som naturen förstörs och våra gemensamma resurser utarmas. Det kan rimligtvis inte ens den här regeringen tycka är bra.

Ändå är det just det man ger uttryck för när man möter oljekrisen genom att ännu hårdare låsa fast svenskarna i beroendet av fossila bränslen. För att minska svenska hushålls och företags sårbarhet för globala prischocker på fossila bränslen måste vi bli kvitt fossilberoendet, inte öka detsamma.

Ska vi då lämna dem som måste ha bilen och som ser sin ekonomi slås i spillror åt sitt öde? Nej, naturligtvis inte. Det är nämligen fullt möjligt att stötta hushållen här och nu utan att sänka bränsleskatterna. Det är dessutom ett otroligt trubbigt verktyg där en stor del av pengarna går till höginkomsttagare i storstäder där det faktiskt finns alternativ.

Miljöpartiet presenterade redan i höstbudgeten ett riktat transportstöd till människor på landsbygden. Men det sa regeringen nej till. Vi har ett förslag som skulle göra det möjligt för alla att byta till en elbil, men den här regeringen har i stället fått elbilsboomen att stanna av.

En rättvis och effektiv klimatpolitik behöver också gå hand i hand med en stark fördelningspolitik. Sverige har alla förutsättningar att vara ett bra land för alla, oavsett varifrån du kommer, vem du är eller hur mycket pengar dina föräldrar har. Sverige kan vara ett land som står upp för jämställdhet, som minskar löneklyftor mellan kvinnor och män, som ger ökade möjligheter för ensamstående mammor att sätta mat på bordet till sina barn och som ger en robust finansiering för att kvinnojourerna ska kunna göra sitt viktiga arbete.

Men i dag är verkligheten en annan, och vi ser hur klyftorna växer. Under de senaste decennierna har vi som land haft en enorm ekonomisk utveckling, men det är alltför uppenbart att den inte har kommit alla till del.

En av samhällets viktigaste uppgifter är att ge alla barn och unga en bra utbildning, en trygg uppväxt och en rättvis start i livet. För att klara av det behövs stora satsningar i välfärden och en aktiv fördelningspolitik som jämnar ut ekonomiska klyftor i stället för att öka dem. Ett av våra viktigaste verktyg för att nå dit är att Sverige får framtidstro och nya jobb i omställningen men också en aktiv arbetsmarknadspolitik som ger fler människor förutsättningar att få ett arbete – sitt allra första eller ett nytt om man har förlorat sitt gamla.

Den här regeringen tycker om att säga att det ska löna sig att arbeta, men det är inte enkelt i ett samhälle där arbetslösheten är historiskt hög och med en regering som har gett upp. För vad regeringen än verkar tro skapas inte jobb av att människor pressas hårdare eller blir fattigare. En skyhög ungdomsarbetslöshet och neddragningar i akassan skapar inte fler arbetstillfällen, utan jobb skapas när företag vågar investera, när människor får utbildning och när klimatomställningen används för att bygga framtidens industri, transporter och energisystem. Arbetstillfällen skapas i välfärden när skolan, vården och omsorgen får tillräckligt med resurser. Fler människor kommer i arbete när de får rätt förutsättningar, inte när de hotas med fattigdom.

Herr talman! Sverige behöver en ny riktning och en ny regering. I en tid som präglas av krig, konflikter och ekonomisk oro krävs ett ledarskap som kan tackla flera kriser samtidigt som man bygger Sverige starkare och mer motståndskraftigt. Med politisk vilja kan vi bygga ihop ett land som slitits isär av klassklyftor och privatiseringar samtidigt som vi snabbt och rättvist minskar utsläppen, stärker skyddet av natur och miljö och genomför en rättvis omställning.

Sverige kan investera sig ut ur beroendet av fossila bränslen och bygga ett transportsystem och en industri som är renare, mer robusta och långsiktigt konkurrenskraftiga. Sverige ska inte lämna människor bakom sig när bomber i Mellanöstern, handelskrig med USA eller Putins gaskranar driver upp priser på el och drivmedel. Men det kräver både vilja och handlingskraft. Regeringen saknar båda delarna, men det finns alternativ.

Under de kommande åren vill vi se massiva investeringar i infrastruktur, elbilar, grön baskraft, materialåtervinning, klimatanpassning och energilagring. Vi vill se åtgärder som stärker naturen och vår beredskap för klimatförändringar. Det handlar om att förebygga torka, översvämningar och förlust av biologisk mångfald, men det handlar också om att bygga ett samhälle som håller i längden.

Vi kan bygga ett Sverige som är bättre för alla, inte bara för några få. Vi kan bygga ett samhälle där varje barn får en rättvis start i livet och där välfärden fungerar i hela landet, där nya arbetstillfällen växer fram i den gröna omställningens spår, där barngrupperna i skola och förskola inte är större än att alla barn får det stöd och den hjälp de behöver samt där gamla och sjuka får en tid på vårdcentralen i rimlig tid och slipper vårdas i sjukhusens korridorer.

Det är ett Sverige som vågar vara en röst för alla som inte kan höras, för frihet och för demokrati i världen – för en bättre värld kan vi bara bygga tillsammans. Det är en värld där alla har vad de behöver och där de som har mest också bidrar lite mer. Det landet är vi beredda att kämpa för, och vi i Miljöpartiet står redo att göra jobbet.

Sverige behöver en ny regering, och Sverige vinner på grön politik.

(Applåder)

Fru talman! Livet i Sverige pågår i våra kommuner. Det är där barnen går till skolan, det är där de äldre får sin omsorg och det är där människor möter välfärden – eller möter dess brister. Därför är det också där politikens konsekvenser blir som allra tydligast.

I dag pratar vi om kommunala frågor och egentligen då om vilket Sverige vi vill ha. Är det ett Sverige där välfärden är stark oavsett var man bor, ett Sverige där skattemedel används till det de är avsedda för och ett Sverige där kommuner har kraft att både klara välfärden och ställa om till ett hållbart samhälle? Eller är det ett Sverige där ansvaret skjuts nedåt, där resurserna inte räcker och där skillnaderna växer?

En av de mest avgörande frågorna är den om kommunernas långsiktiga finansiering. I dag pressas kommunerna från flera håll samtidigt. Det handlar om ökade behov, demografiska förändringar och klimatutmaningar samtidigt som regeringen inte tar sitt ansvar.

Miljöpartiet vill att staten ska ta ett större och mer långsiktigt ansvar för kommunsektorns ekonomi genom att räkna upp och sedan indexera statsbidragen. Man ska runt om i landet inte behöva lappa och laga år för år, alltid med för lite resurser för behoven så att man tvingas till nedskärningar. De senaste åren har Tidöregeringens ekonomiska politik tvingat kommunerna till just det. Det gör att välfärden vacklar när det behövs stabilitet och planeringsförutsättningar.

Det handlar om något så enkelt som att kunna anställa och inte behöva säga upp. Det är inte minst viktigt att kunna värna den personal man har och kunna locka fler. Annars klarar vi inte att trygga välfärden. Om ingen vill arbeta inom välfärden faller den.

Förutom att regeringen fortsätter att underfinansiera välfärden kastar man också ut människor som arbetar där. Det är människor som har bott här länge, som har lärt sig språket, som har barn i skolan, som har gjort allt rätt och som arbetar i välfärden där de så förtvivlat väl behövs. Dem kastar Tidöregeringen nu ut ur Sverige. Det är en kall och hänsynslös politik, inte bara mot dem som ville bygga sin framtid och leva sina liv här utan också mot dem som får vänta allt längre i vårdköerna och som inte får en tid på vårdcentralen.

Som om detta inte vore nog har vi ett system där inte behoven utan marknaden styr. Men välfärden är inte vilken marknad som helst. När skattemedel lämnar klassrummet, vårdcentralen eller äldreboendet och i stället blir till vinstutdelning urholkas inte bara ekonomin utan också tilliten.

Miljöpartiet vill i stället se en välfärd där resurserna stannar i verksamheten och där behov och kvalitet går före kortsiktig avkastning.

Sverige är i dag det enda land i världen där obegränsade vinstuttag tillåts i skattefinansierade skolor. Det är faktiskt helt galet när man tänker på det. Samhällsekonomiskt är det otroligt dumt, men systemet med marknadsskolan är inte bara en fråga om ekonomi utan om hela skolans uppdrag. När skolor konkurrerar om elever som kunder förändras incitamenten. Betygen riskerar att bli ett konkurrensmedel, lönsamheten, inte behoven, styr resurserna och segregationen förstärks. Det som skulle vara en likvärdig skola där alla elever ska få den hjälp de behöver för att nå målen blir i stället alltmer uppdelad, och många elever lämnar skolan utan godkända betyg.

Det är också allvarligt att systemet driver fram en utveckling som ingen har beslutat om och som ingen vill kännas vid, speciellt inte borgarna och Sverigedemokraterna. Det är en utveckling där skolor etableras där det är mest lönsamt, inte där behoven är som störst. Det betyder att kommuner får ta ett större ansvar utan att få motsvarande resurser och att elever sorteras snarare än möts. Så här har det inte bara råkat bli; det är ingen olyckshändelse. Det här är alltmer uppenbart en konsekvens av systemets egen logik.

Vi behöver återupprätta skolans grundidé och se den som det den verkligen ska vara, nämligen en samhällsbärande institution och inte en marknad. Miljöpartiet vill tillbaka till att kvalitet går före vinst, likvärdighet går före konkurrens och elevernas behov går före ägarnas avkastning. Miljöpartiet har länge sett att detta inte går i det här systemet. Vi måste därför alla fråga oss: Vad är det som är syftet med våra gemensamma resurser? Är det att skapa avkastning på en skolmarknad, eller är det att bygga ett starkt och jämlikt samhälle?

För oss i Miljöpartiet är det tydligt. Vinsterna måste bort ur skolekvationen, och marknadsexperimentet måste få ett slut.

Fru talman! Detta är också viktigt: Samtidigt som vi i Miljöpartiet är kritiska till vinstdrivande aktörer vill vi stärka de idéburna aktörerna, alltså civilsamhället, kooperationen och organisationer som drivs av engagemang, inte av vinstintresse. Här har människor gått ihop och engagerat sig för ett bättre samhälle, för en byskola eller för en vårdcentral som annars hade lagts ned. Detta tycker vi är viktigt att värna. Dem vill vi stärka, för det är de som på riktigt står för mångfald och tar vara på människors vilja att bidra och bygga något bättre tillsammans.

Fru talman! Allt vi vill göra i kommunerna bidrar till att skapa ett mer jämlikt och hållbart Sverige. Vi vill se starkare och mer långsiktig finansiering med indexering. Vi vill se att skattepengarna stannar i välfärden. Vi vill att marknadsskolan ska bort men att de idéburna aktörerna ska få bättre förutsättningar.

När staten sviker märks det i kommunerna, och när kommunerna inte räcker till märks det i människors vardag och blir en fråga om rättvisa, tillit och framtidstro.

Miljöpartiet väljer ett Sverige där välfärden hålls ihop och skillnaderna minskar, där vi investerar i framtiden och inte skjuter problemen framför oss. Sverige förtjänar bättre, och därför måste vi byta regering i september.

Jag står bakom alla våra reservationer men yrkar bifall endast till reservation 9.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 18 mars.)

Fru talman! När världens länder antog Agenda 2030 gjorde de någonting historiskt. De enades om en gemensam plan för mänsklighetens framtid. Det är en plan för att stoppa klimatkrisen, utrota fattigdomen, minska ojämlikheten och bygga fredliga samhällen. Agenda 2030 är mer än bara en lista med mål. Det är ett löfte till kommande generationer om att ingen ska lämnas utanför.

Nu är det bara några få år kvar till 2030, och agendan har fått stora svårigheter. Det innebär att det är ännu viktigare att politiken levererar nu och inte sedan och att varje land tar sitt ansvar. När man läser regeringens skrivelse är det dock svårt att känna den brådska som situationen faktiskt kräver. Det har debatten i dag också understrukit.

Samtidigt som regeringen säger att Agenda 2030 är viktigt ser vi gång på gång hur politiken inom flera områden går i motsatt riktning. Det är allvarligt. Agenda 2030 bygger också på en central princip om att politiken ska vara samstämmig. Målen hänger ihop, och politiken måste jobba med dem tillsammans och inte bara som enskilda mål. Alla politikområden måste bidra till hållbar utveckling och inte motverka den, men här brister regeringens politik.

Jag vill lyfta fram tre områden där Sverige kommer allt längre bort från Agenda 2030 i stället för närmare. Det ena är klimatet. Det har vi debatterat här tidigare i dag. Agenda 2030 och Parisavtalet hänger nära samman, och utan en kraftfull klimatpolitik kan vi inte heller nå de andra globala målen. Regeringen har dock valt att försvaga centrala delar av svensk klimatpolitik.

Utsläppen har ökat, reduktionsplikten har sänkts och transportsektorns klimatmål missas och riskerar nu att skrotas. Detta beslut går i rakt motsatt riktning mot mål 13 om att bekämpa klimatförändringarna och mot flera andra mål som också påverkas.

Det andra är det globala utvecklingssamarbetet. Agenda 2030 är ett globalt åtagande, och Sverige har under lång tid varit en stark röst för internationell solidaritet och hållbar utveckling. Under den här mandatperioden har vi tyvärr sett stora förändringar i svensk biståndspolitik. Man har minskat Sveriges klimatambitioner och dragit ned på biståndet.

Biståndet har minskat kraftigt i relation till bni, och nu är det på väg ned till en nivå under FN:s mål. Resurserna har omprioriterats, och viktiga institutioner och samarbeten har försvagats. Det här innebär en risk att man inte gör sitt bästa för att Agenda 2030 ändå ska gå framåt och att arbetet i stället försvåras, inte minst när det handlar om att bekämpa fattigdom, stärka jämställdhet och främja demokrati.

Det tredje området gäller själva styrningen av Agenda 2030-arbetet. Tidigare fanns det strukturer för samordning, uppföljning och analys, men mycket av det arbetet har monterats ned. Resurserna har också minskat. Samordningen har blivit allt svagare, och det är oklart hur regeringen säkerställer att politiken faktiskt bidrar till att nå målen. Vi har hört i dag att det sker en utvärdering – det vet man tydligen – men det finns ingenting som tyder på det. Tidigare fanns det strukturer för samordning, uppföljning och analys, och dem behöver vi komma tillbaka till.

Agenda 2030 kräver dock mer än fina formuleringar i en skrivelse. Det krävs systematisk uppföljning och politisk vilja. Vi måste stärka uppföljningen, för statistik och analys är avgörande för att förstå hur utvecklingen går och var fler insatser behövs. Vi i Miljöpartiet vill därför att SCB får ett tydligt och långsiktigt uppdrag att följa upp Sveriges arbete med Agenda 2030.

Sedan behövs dock samordning. Agenda 2030 berör nämligen alla politikområden – klimat, ekonomi, utbildning, jämställdhet, näringsliv och bistånd – och utan tydlig styrning riskerar arbetet att fastna i stuprör mellan departement och myndigheter.

Civilsamhället behöver också ges en starkare roll, och kommuner och företag behöver involveras igen. Agenda 2030-samordnaren gjorde ett bra jobb, som nu inte alls tas till vara. Många av de mest innovativa lösningarna för hållbar utveckling kommer från kommuner, organisationer, företag och lokala initiativ, och det måste skapas förutsättningar för att ta hand om deras arbete.

I en tid när demokratin utmanas i många delar av världen, klimatkrisen accelererar och ojämlikheten växer behövs länder som Sverige mer än någonsin. Det behövs länder som står upp för internationellt samarbete, för mänskliga rättigheter och för global rättvisa. Här kunde vi ha gjort ett stort arbete med Agenda 2030, som är just ett sådant ramverk som behövs. Agendan binder samman klimatet, ekonomin och människors rättigheter i en gemensam vision. Den visar också att hållbarhet inte är ett särintresse utan grunden för ett starkt och långsiktigt samhälle.

Vi har bara några år kvar. Det betyder att varje år – faktiskt varje månad – räknas. Om Sverige ska fortsätta vara ett föregångsland måste politiken för hållbar utveckling och Agenda 2030 gå från ord till handling. Det kräver politiskt ledarskap, det kräver samstämmig politik och det kräver att hållbar utveckling återigen sätts i centrum för samhällsbygget.

I slutändan handlar Agenda 2030 om något väldigt enkelt: Vilken värld vill vi bygga, och vilken värld vill vi lämna efter oss? Vill vi ha en värld med ökande ojämlikhet och ökande klimatkris, eller vill vi ha en värld där människor, planeten och framtida generationer får en chans att blomstra?

Vi i Miljöpartiet vet vilken värld vi vill se. Därför kommer vi att fortsätta driva på för att Sverige ska leva upp till de löften som gavs i Agenda 2030.

Jag yrkar bifall till reservation 3.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 21.)

Herr talman! Nu fabulerar Jan Ericson lite. Vi har inga som helst förslag på att höja dieselpriserna till 35–40 kronor litern, utan det är bara ett fult sätt att debattera.

Vad jag tycker är tragikomiskt är en regering som ökar utsläppen, inte tar klimathotet på något som helst allvar och håller på med whataboutism – ingen annan bryr sig om det, så varför ska Europa göra det? Men det är förstås otroligt viktigt att vi bryr oss om det. Dessutom kan jag upplysa om att Kina gör ganska stora investeringar för att få ned sina utsläpp. Man minskar på kolkraftverken och bygger ut vindkraften.

Utbyggnad av vindkraft är något också Sverige hade tjänat mycket på att göra under denna mandatperiod, för då hade vi haft mer el i våra system och kunnat sänka priserna. Det är nämligen inte bara bensinen som är ett problem just nu utan även elpriserna, vilket beror på att regeringen inte gjort några satsningar på grön baskraft eller vindkraft. Men under lång tid har Moderaternas klimatpolitik ju reducerats till kärnkraft och till vad bensinen ska kosta.

Vi i Miljöpartiet är också bekymrade över människors ekonomi men inte bara över ekonomin för dem som kör bensin- eller dieselbilar. Vi är bekymrade över att ensamstående mammor har svårt att sätta mat på bordet till sina barn och vill därför exempelvis höja barnbidraget.

Nu blev detta en debatt om enbart klimatmålet i Agenda 2030, men diskussionen är bredare än så. Vi ser hur regeringen på område efter område inte levererar. Om man nu tycker att klimatpolitiken inte är något kanske jämställdhetspolitiken kan vara något. Men vi ser att regeringens ekonomiska politik har ökat de ekonomiska klyftorna mellan kvinnor och män. Finns det något område där regeringen har som ambition att faktiskt uppnå målen i Agenda 2030?

Herr talman! Om den förra regeringens politik hade fått fortsätta hade vi varit betydligt mindre beroende av diesel och bensin i dag, och den gröna omställningen hade kunnat fortsätta.

Jag måste hålla med Martin Ådahl om att det var ett väldigt intressant anförande av den moderate riksdagsledamoten. Det var klargörande men, hoppas jag, inte sanningssägande om Moderaternas klimatpolitik. Vi har sett att Moderaterna har vacklat mycket den senaste mandatperioden, men det var inte så länge sedan jag hörde dem säga, efter att de lovat det i de två senaste valen, att de ska vara ett klimatparti. Men det står nu klart att de inte längre har några sådana ambitioner.

Det sades så mycket att jag har svårt att veta var jag ska börja. Ledamoten sa att den förra regeringen, där Miljöpartiet ingick, förde en samhällsskadlig symbolpolitik på klimatområdet. En klimatpolitik kan givetvis bedrivas hur som helst, vilket denna regering har bevisat, men man tror ändå att det ska handla om att sänka utsläpp. Utsläppen måste ju ned – inte som ett fritt valt arbete eller som ett av målen, som är odelbara för att de är beroende av varandra. Om vi inte hanterar klimatförändringarna finns det sedan ingen annan politik att driva.

Även om Jan Ericson inte sa det låter det som att han tror att klimatförändringarna är något man kan hantera senare. Så är det inte. Nyligen kom en rapport från MI6, alltså den brittiska underrättelsetjänsten, om vad klimatförändringarna och det vi gör med den biologiska mångfalden kommer att leda till för Europas säkerhet och vår möjlighet att få mat och allt annat vi är beroende av för att överleva.

Hur ställer sig Moderaterna till klimathotet som ett stort säkerhetshot? Tror de på det eller inte?

Herr talman! Jag trodde kanske också att denna debatt skulle handla om hur den här kammaren ändå är väldigt enig i sitt stöd till Ukraina, på kort och lång sikt och militärt och på andra sätt. I stället väljer den moderata riksdagsledamoten att ta upp en inrikespolitisk budgetdebatt. Jag är förvånad men vill ändå kort vara tydlig på några punkter.

Vi i Miljöpartiet kritiserar inte att vi tillsammans har valt att låna upp pengar för att kunna stötta Ukraina. Vi har inte heller varit kritiska till överenskommelsen om att vi ska låna till det svenska försvaret – för det har vi ju en överenskommelse om. Däremot är det ingen hemlighet att vi hellre hade sett en beredskapsskatt som skulle göra det möjligt att börja betala av direkt så att vi inte skjuter dessa utgifter på framtiden. Det vi kritiserar i regeringens ekonomiska politik när det gäller detta är att man väljer att sänka skatten allra mest för rika, vilket bidrar till att Sverige får en högre låneskuld.

Men den debatten ska vi kanske hänvisa till ett annat forum, för jag tror att vi tjänar på att visa enighet i stödet till Ukraina och det som finns i det här betänkandet och i förslaget från regeringen.

Herr talman! I över fyra år har Ukraina nu försvarat sin frihet, sin demokrati och sin territoriella integritet mot Rysslands brutala anfallskrig. Som vi så många gånger har konstaterat i denna kammare försvarar Ukraina inte bara sitt eget land utan också den europeiska säkerhetsordningen, principen att gränser inte ska flyttas med våld och demokratiska länders rätt att välja sin egen framtid. Det är därför stödet till Ukraina är så viktigt och måste fortsätta.

Ändringsbudgeten som vi pratar om i dag innebär extra stöd. Det handlar om bemyndigande att skänka försvarsmateriel, bland annat granatgevär med ammunition, om möjlighet att ersätta det som skänks, så att Sveriges egen förmåga inte försvagas, om att stödja Ukraina genom teknik och kompetens och om en garanti för lån. Det är viktiga åtgärder. Vi i Miljöpartiet står bakom att Sverige fortsätter att stötta Ukraina militärt, ekonomiskt och politiskt.

Det finns ett totalt stöd i Sveriges riksdag för Ukraina. Det är bra, för signalen till Kreml måste vara väldigt tydlig: Vi kommer inte att tröttna. Vi kommer inte att vända bort blicken. Stödet till Ukraina handlar om frihet, demokrati och internationell rätt.

Men när vi pratar om Ukraina finns också en annan dimension. Skuggflottan har varit uppe i diskussionen, och det är väldigt bra att vi pratar om den. Men då handlar det också om energin.

Rysslands ekonomi är i hög grad byggd på export av olja och gas. Under många år har Europas beroende av fossil energi bidragit till att fylla den ryska statskassan. Det är pengar som i förlängningen naturligtvis också har kunnat finansiera militär upprustning och aggression.

Detta betyder att vår energipolitik också är säkerhetspolitik. Varje gång vi minskar vårt beroende av fossil energi minskar vi också de ekonomiska resurser som auktoritära regimer kan använda för att hota sina grannar, och varje gång vi ställer om till förnybar energi stärker vi i stället vår egen säkerhet.

Det finns många bakåtsträvare som gärna spelar fossilbolagen i händerna, men den som har allra mest att tjäna på det är Putin. Den energi han fortfarande säljer till Europa finansierar hans olagliga krig i Ukraina. Han tjänar på vårt fossilberoende. Därför måste vi göra allt vi kan för att bryta det.

Klimatpolitik är energipolitik och också säkerhetspolitik. Det är inte bara avgörande för planetens överlevnad på sikt, utan det är också avgörande för Europas säkerhet. När vi bygger ut vindkraft och solenergi och ökar energieffektiviseringen minskar vi inte bara utsläppen, utan vi minskar också möjligheten för auktoritära regimer att använda energi som ett geopolitiskt vapen. Det är en viktig lärdom av Putins krig. Det blir också tydligt i USA:s och Israels anfall av Iran.

Men förutom att stödet till Ukraina måste vara brett måste det också vara långsiktigt. Vi har ju tillsammans beslutat om en flerårig ram för det militära stödet till Ukraina på över 140 miljarder kronor. Det är en viktig signal. Lika viktigt är att Europa fortsätter att stärka sitt gemensamma stöd, för kriget i Ukraina är ju inte bara regionalt – det är ett test för hela den internationella världsordningen.

Om Ryssland skulle lyckas med sin aggression skulle det skicka en farlig signal till andra auktoritära ledare i världen. Kanske har det redan gjort det. Men samtidigt måste vi komma ihåg att stödet till Ukraina inte bara handlar om militär. Det handlar om den ukrainska ekonomin, som måste hållas igång. Det handlar om att reparera energiinfrastruktur som har bombats sönder och om att stödja samhällsfunktioner som sjukvård, elförsörjning och vatten. Det handlar om att främja demokratiutveckling, jämställdhet och ett starkt civilsamhälle.

Det handlar också, redan nu, om att lägga grunden till Ukrainas återuppbyggnad. Det kommer, tillsammans med klimatomställningen, att vara en av Europas största gemensamma uppgifter under de kommande decennierna.

Det ukrainska folket visar i dag ett mod som är svårt att föreställa sig. Det är människor som går till jobbet trots flyglarm. Det är barn som går i skolan trots kriget och soldater som försvarar sitt land mot en betydligt större angripare. Det minsta vi kan göra är att visa att vi väldigt fast står vid deras sida.

Miljöpartiet står bakom detta, och vi kommer att fortsätta göra det så länge det behövs. Slava Ukraini!

Herr talman! Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, SRHR, handlar i grunden om något mycket enkelt. Det är rätten att bestämma över sin egen kropp, rätten till kunskap om sexualitet och reproduktion samt rätten till preventivmedel, mödravård och säker abort. Men det är också rätten att leva utan våld, tvång och diskriminering.

Man kan tycka att detta är självklart, men för kvinnor och flickor runt om i världen är de rättigheterna bokstavligen skillnaden mellan liv och död. Varje dag dör hundratals kvinnor av komplikationer i samband med graviditet och förlossning. Det är dödsfall som i de allra flesta fall hade kunnat förebyggas med tillgång till grundläggande vård, preventivmedel och kunskap.

SRHR är därför inte en liten fråga i utvecklingspolitiken utan en av de mest avgörande. Trots det ser vi just nu en tydlig global backlash mot de rättigheterna. Abortmotstånd organiseras internationellt, hbtqi-personers rättigheter attackeras i allt fler länder och jämställdhetsarbetet ifrågasätts på ett sätt som vi inte sett på länge.

Ett tydligt exempel är att USA nu åter har anslutit sig till den så kallade Geneva Consensus Declaration, en global antiabortpakt som leds av länder som Belarus, Ryssland och Saudiarabien. Konsekvensen av den politiken är helt konkret. När stöd till SRHR dras tillbaka stängs hälsokliniker, vilket gör att tillgången till preventivmedel minskar och att trygg abortvård blir svårare att få tillgång till. Det leder i sin tur till barngraviditeter och illegala aborter. Det är kvinnor och flickor som får betala priset, och det är en politik som dödar kvinnor.

Ett av de mest brutala uttrycken för det våld som riktas mot flickor och kvinnor är könsstympning. Det kränker flickors kroppsliga integritet, orsakar livslång fysisk och psykisk smärta och utgör ett allvarligt brott mot de mänskliga rättigheterna.

Enligt Unicef utsätts omkring 3 miljoner flickor varje år för könsstympning, och 230 miljoner flickor och kvinnor lever i dag med konsekvenserna av att ha blivit stympade. Svenskt bistånd spelar en stor roll i arbetet för att stoppa detta.

Trots kraftiga nedskärningar i biståndet måste detta arbete fortsätta. Erfarenheter visar att verklig förändring kräver långsiktiga insatser som bygger förtroende hos lokala ledare, religiösa företrädare och beslutsfattare.

När människor i de berörda samhällena själva organiserar sig och får stöd kommer normer att förändras, och ett väldigt stort lidande kommer att undvikas. Här har Sverige bidragit under väldigt många år. Det är ett arbete som måste fortsätta så att det kan bli ett slut på den brutala sedvänjan.

Under lång tid var Sverige en internationell föregångare i jämställdhetsarbetet. Den feministiska utrikespolitiken innebar att jämställdhet och kvinnors rättigheter sattes i centrum för svensk utrikes- och utvecklingspolitik.

Att stärka kvinnors och flickors rättigheter – deras medborgerliga, politiska, ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter – är ett av de mest effektiva sätten att bekämpa fattigdom och skapa hållbar utveckling.

När kvinnor får utbildning och egen inkomst stärks hela samhällen. När flickor får bestämma över sina kroppar kan de stanna i skolan, delta i arbetslivet och bidra till ekonomisk utveckling. Det är alltså inte bara en rättighetsfråga. Det är också en grundförutsättning för ekonomisk och social utveckling.

Mot den bakgrunden var regeringens beslut att avveckla den feministiska utrikespolitiken anmärkningsvärt ogenomtänkt. Man säger att det bara är etiketten. Men i dag har vi facit. Regeringen säger också att SRHR fortsatt ska vara en prioritet i det svenska biståndet. Men när man ser på ekonomin framträder en annan bild.

Under mandatperioden har stödet till centrala organisationer som UN Women och UNFPA minskat. Landstrategier har skurits ned eller tagits bort, och förändringar i biståndet har kraftigt påverkat organisationer som arbetar just med SRHR runt om i världen – inte minst på grund av svensk neddragning av pengar till USAID och nu dessutom hela nedläggningen.

Under 2024 och 2025 beslutade regeringen dessutom att fasa ut bistånd till hälften av Sveriges samarbetsländer utanför Europa. Det är totalt 13 länder. Det innebär att Sverige de facto lämnar kvinnor och flickor i sticket i en lång rad länder i Asien och Afrika.

Detta sker samtidigt som regeringen säger att jämställdhet är en prioritet. Vi ser också att biståndet med jämställdhetskomponent har minskat från 74 procent 2023 till 65 procent 2024, vilket är långt från toppnoteringen på 86 procent år 2019.

Detta sker samtidigt som behovet av stöd ökar, samtidigt som rättigheter attackeras globalt och samtidigt som det internationella biståndet minskar dramatiskt.

Situationen har dessutom förändrats ytterligare sedan regeringens SRHR-strategi antogs. Strategin togs fram innan den amerikanska administrationen stängde ned USAID och genomförde omfattande nedskärningar i biståndet. På mycket kort tid har stora delar av det globala biståndet försvunnit.

Det här syns också väldigt tydligt på SRHR-området. Program för mödravård och familjeplanering läggs ned, tillgången till preventivmedel minskar och organisationer som arbetar för kvinnors och hbtqi-personers rättigheter står inför mycket svåra situationer.

I detta läge borde Sverige visa ett tydligare internationellt ledarskap. I stället fortsätter regeringen att kapa den svenska biståndsbudgeten. Det är djupt problematiskt.

Herr talman! Miljöpartiet menar att SRHR ska vara ett högt prioriterat område i svensk utvecklingspolitik på riktigt. Sverige ska vara en stark röst för att garantera tillgång till SRHR också globalt. Våra resurser och vårt internationella ledarskap behövs mer än någonsin.

Vi behöver nu stärka stödet till säkra aborter, sexualupplysning, preventivmedel, mödravård och andra grundläggande hälsotjänster. Vi behöver också stärka stödet till civilsamhällesorganisationer som arbetar för kvinnors och hbtqi-personers rättigheter runt om i världen.

Sverige borde alltså prioritera ytterligare resurser till SRHR, stärka stödet till de organisationer som jobbar med dessa frågor och mobilisera likasinnade länder för att möta det växande motståndet mot kvinnors och flickors rättigheter. I en situation där andra drar sig tillbaka måste Sverige kliva fram.

Global hälsa handlar också om andra grundläggande förutsättningar. Bristen på rent vatten, sanitet och hygien står i dag för omkring 10 procent av den globala sjukdomsbördan. Att säkerställa tillgång till rent vatten och fungerande sanitet – det vi kallar WASH – räddar alltså liv, men det är också avgörande för flickors skolgång, kvinnors hälsa och barns överlevnad.

Vaccinationer är en annan del av de största framgångarna i modern medicin. Varje år räddas omkring 3 miljoner liv tack vare vacciner. Trots det saknar fortfarande miljontals barn det skydd som de skulle kunna få.

Därför måste Sverige fortsatt vara en stark röst för global hälsa genom stöd till vaccinationsprogram, hivprevention, rent vatten och sanitet samt arbetet för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Men här drar alltså regeringen ned på stödet, och det kommer att få allvarliga konsekvenser.

Historien visar tyvärr att fri- och rättigheter aldrig kan tas för givna. De måste vinnas och försvaras, om och om igen. Nu, när motståndet mot kvinnors och flickors rättigheter växer globalt, behövs länder som är beredda att stå upp för dem. Sverige kan vara ett sådant land – ett land som i både ord och handling försvarar flickors och kvinnors rättigheter runt om i världen.

Den här regeringen säger förvisso de rätta orden men gör helt andra prioriteringar. När tillgången till vård, kunskap och rättigheter krymper i världen måste Sveriges ambitioner växa och inte minska.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 3.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar Gudrun Brunegård för svaret.

Ja, Sverige har fortfarande ett starkt bistånd, men det sjunker i alltför snabb takt. Sverige ses inte heller längre som en föregångare; vår röst har tystnat betydligt i det här.

Den överenskommelse om avräkningarna som Kristdemokraterna fick igenom var väldigt bra. Vi i Miljöpartiet håller med om att det självklart är ett systemfel när man kan göra stora avräkningar och svenska kommuner riskerar att bli den största mottagaren av svenskt bistånd.

När det kommer till biståndet till Ukraina är vi överens om den politiken i den här kammaren, och vi kommer även att debattera en extra ändringsbudget om stöd till Ukraina alldeles strax. Vi måste dock ändå konstatera att jämställdhetskomponenten sjunker även i det biståndet. Det pratade jag med biståndsministern om för några veckor sedan.

Mycket kan man säga om biståndet i stort och om de sänkta nivåerna, men just nu är det SRHR-delen vi pratar om. Regeringen har lagt mer pengar i sin nya SRHR-strategi – men man betalar ju inte ut dem. Det är därför vi ser att det har sjunkit och att ambitionerna där är bristande.

Jag hör dock vad Gudrun Brunegård säger och känner som sagt till hennes engagemang i frågan, så jag vill bara avsluta med att säga att jag hejar på i varje förhandling. Det är en ny vårbudgetmotion nu, och ett kvinnoforum pågår i New York. Jag hoppas att Kristdemokraterna kommer att kunna göra skillnad och få igenom mer pengar till jämställdhet och SRHR-budgeten framöver.

Fru talman! Tack, Gudrun Brunegård, för ett bra anförande! Kristdemokraterna talar ofta om vikten av kvinnors hälsa globalt, och jag vet att Gudrun har ett personligt engagemang. Hon har tidigare gjort en insats med sitt eget arbete, och som nämndes här har vi varit på många resor där vi har sett vilken förändring Sveriges arbete verkligen kan innebära i praktiken.

Samtidigt är det just de verksamheter som arbetar med mödravård, preventivmedel, WASH, arbete mot kvinnlig omskärelse samt sexualupplysning som drabbas när stödet till SRHR minskar. När USA nu drar tillbaka sitt stöd till de här verksamheterna blir också behovet större än någonsin. Samtidigt minskar Sverige sitt stöd.

Jag skulle vilja fråga Gudrun Brunegård varför regeringen väljer att inte stärka Sveriges arbete för kvinnors hälsa i den här situationen.

Fru talman! Det har talats mycket om säkerhetspolitik här i dag. Vår tids största säkerhetshot respekterar inte några gränser. Det stoppas inte med drönarskydd eller handelsavtal. Klimatkrisen och naturkrisen är överhängande hot för alla världens människor och driver redan i dag på katastrofer, konflikter och migrationsströmmar.

Nyligen varnade brittisk underrättelsetjänst om att klimatkrisen och förlusten av biologisk mångfald inte bara är en miljöfråga utan ett hot mot nationell säkerhet och välstånd. Rapporten visar på att livsuppehållande system – som korallrev och boreala skogar – kan börja kollapsa redan under 2030-talet. När nyckelregioner för livsmedelsproduktion slås ut kan resultatet bli skenande matpriser och geopolitisk instabilitet, där stater tvingas konkurrera om allt knappare resurser.

Det här är verkligheten: Naturkrisen och klimatförändringarna är ett akut och överhängande säkerhetshot för hela världens befolkning. Därför måste lösningarna vara kraftfulla och gemensamma. Det är här som utvecklingssamarbetet kommer in som en nyckel, med minskade utsläpp och global rättvisa som ledstjärna.

Fru talman! Är det rättvist att de som har släppt ut minst ska betala mest i förstörda skördar, översvämningar och kollapsande samhällsfunktioner?

Är det rättvist att länder som redan bär en tung skuldbörda tvingas låna ännu mer för att reparera skador som andra har orsakat?

Är det rättvist att kvinnor och flickor, gång på gång, drabbas hårdast när vatten ska hämtas längre bort, när skolor stängs och när våldet ökar i kris och konflikt?

Självklart är svaret nej på de frågorna, men de ställer också krav på kraftfullt agerande från svensk sida. Bistånd är mer än välgörenhet. Bistånd är solidaritet och säkerhetspolitik. Utvecklingssamarbetet är inte en sidolinje i utrikespolitiken, utan det är ett verktyg för att förebygga kriser innan de blir krig.

Det handlar om bistånd som stärker samhällens klimatanpassning och livsmedelstrygghet, som ökar demokrati och jämställdhet och som förebygger konflikter innan de exploderar. Det bygger stabilitet innan människor tvingas fly.

Fru talman! Tidöregeringen backar in i framtiden. Samtidigt som behoven i världen ökar väljer man att minska ambitionerna. Man har drastiskt minskat biståndet och gör nyckfulla omprioriteringar som får stora konsekvenser.

Stödet till klimatanpassningen minskar och försvårar för allt fler att få maten att räcka till. Människor som kämpar för frihet, demokrati och mänskliga rättigheter, som kvinnor och hbtqi-personer, lämnas i allt större utsträckning själva i den kampen.

Det sker inte av en slump. Det är en medveten prioritering av regeringen. Det är djupt problematiskt att Sverige, som borde gå före, dessutom driver en politik som ökar utsläppen. Det försvagar vår trovärdighet internationellt, och trovärdighet är hårdvaluta i utrikespolitiken.

Vi i Miljöpartiet vill i stället att Sverige ska ta ledartröjan. Sverige kan och ska vara en motor både själv och genom EU för skärpta globala klimatmål, starkare verktyg som klimattullar och en industripolitik som gör att den fossilfria tekniken växer. Långsiktiga spelregler är avgörande både för investerare och för människor.

Klimatbiståndet måste öka för att minska utsläppen och bidra till anpassning i de samhällen som drabbas hårdast. När brunnar sinar, när skördar slår fel och när stormar river sönder hem hjälper inte Maria Malmer Stenergards fina ord. Då behövs resurser.

Sverige behöver en feministisk utvecklingspolitik – och nej, det är inte bara vackra ord. Jämställdhet är avgörande för hållbar utveckling och fattigdomsbekämpning. Genom att stärka kvinnors och flickors rättigheter gynnar man hela samhällsutvecklingen.

Jag noterade att utrikesministern talade om allt regeringen har gjort för global jämställdhet, men tyvärr är det mest tomma ord eftersom stödet för jämställdhet i praktiken har minskat. Men i dessa dagar får man väl vara glad för det lilla, och ord är ju ändå något.

När vi ändå pratar om pengar måste vi också våga tala klarspråk om den ekonomiska orättvisan i systemet. Sverige måste vara tydligt pådrivande för att stoppa den internationella skatteflykt som varje år tömmer utvecklingsländer på resurser. Det är pengar som hade kunnat gå till sjukvård, skola och klimatanpassning. Vi måste verka för ökade skuldavskrivningar när skuldbördor låser fast länder i kris i stället för att möjliggöra investeringar i framtiden.

Ett starkt och demokratiskt FN-system är avgörande för att möta vår tids stora globala utmaningar. FN är en hörnsten i en regelbaserad världsordning. Därför är det allvarligt när Sverige drar ned på kärnstödet och försvårar FN-organens möjligheter att agera både snabbt och långsiktigt. Det riskerar att göra hela systemet mer sårbart just när världen behöver det som mest.

Vi måste också tala om civilsamhället, det svenska och det internationella. Det är civilsamhällets organisationer som känner lokalsamhället, och det är de som står kvar när krisen kommer. Det är de som når människor när konflikter briserar och när demokratin krymper. Då går det inte att behandla civilsamhället som ett verktyg som kan slås på och av eller som vilken budgetpost helst.

Miljöpartiet vill att Sverige ska ha som mål att minst 1 procent av bni ska gå till bistånd, för global rättvisa är inte en sidofråga i utrikespolitiken utan själva förutsättningen för fred och säkerhet och en framtid inom planetens gränser.

Fru talman! Ledamoten Aydin!

Det är välkommet att det står om humanitärt tillträde och humanitära principer i utrikesdeklarationen. Samtidigt är det kanske inte ord i en deklaration som kan sätta den avgörande pressen här.

Det handlar om att det finns en politisk vilja att ta till de verktyg som behövs. När vi ser överträdelser mot de humanitära principerna och när det inte finns något tillträde, borde man då inte agera hårdare?

När det gäller Rysslands överträdelser är vi väldigt tydliga och använder sanktioner och precis allt vi kan i boken. Men det gäller inte när Israel gör överträdelser.

Hur kommer det sig att den dubbelheten finns från regeringens sida?

Fru talman! Tack, ledamoten, för ett viktigt anförande! Vi är helt överens om att ingen ska förföljas på grund av sin religion.

Jag vill tala om en annan fråga som jag tror att vi egentligen står bakom, nämligen upprätthållandet av de humanitära principerna. Vi har de senaste åren sett hur dessa inte har upprätthållits av olika stridande.

Vi har sett hur konflikter har förändrats och blivit betydligt farligare för hjälparbetare. Många kollegor i organisationer runt om i världen som historiskt har varit fredade är nu inte längre det.

Det är ännu viktigare att skydda humanitärt utrymme och internationell humanitär rätt. De riktigt flagranta exemplen som vi har sett den senaste tiden är alla sjukvårdsarbetare som har dödats i Gaza samt Israels lagstiftning som stoppar etablerade humanitära organisationer från tillträde.

Jag vill fråga ledamoten: Varför agerar inte Kristdemokraterna hårdare mot det?

Fru talman! Jag tackar för svaret även om lite kanske uteblev.

Vi är mycket väl medvetna om både regeringens reformagenda för biståndet, som egentligen är en neddragnings- och nedprioriteringsagenda, och att man har prioriterat stödet till Ukraina.

När det gäller stödet till Ukraina står vi helt bakom det, men vi tycker inte att det ska behöva betalas av världens allra fattigaste. Det är tyvärr den prioritering som regeringen gör – man väljer att rikta om pengar från att ge människor möjlighet att försörja sig och odla mat och se till att samhällen förblir stabila.

Samtidigt som Moderaterna och den här regeringen säger sig vara för ett ordentligt klimatbistånd med både utsläppsminskning och anpassning väljer man nu att dra ned. Hur kommer det sig att regeringen tycker att det är de allra mest utsatta som ska betala Ukrainastödet?

Fru talman! Jag tackar för anförandet.

Jag tänkte ställa en fråga som kanske är mer om utrikesministerns anförande och biståndet än om den politik som ledamoten pratade om i sitt anförande.

I sitt senaste regleringsbrev säger sig regeringen inte längre vilja öka men däremot effektivisera klimatbiståndet för sänkta utsläpp. Effektivitet är ju bra, men man undrar lite vad det betyder i praktiken.

Även om regeringen nu aviserar att man upprätthåller stödet för utsläppsminskningar gör man det dessvärre inte för klimatanpassning. Sveriges stöd till anpassningsfonden och fonden för de minst utvecklade länderna upphör.

Förutom att detta är förödande på marken för dem som måste kunna försörja sig skickar det en dålig internationell signal och skadar svensk global klimatdiplomati. Varför gör regeringen så, och hur är det att prioritera klimatet?

Fru talman! Det mesta är redan sagt i den här debatten, också att inflytandet i EU skulle öka om Sverige gick med i euron.

Men inflytande handlar inte bara om valuta. Det handlar också om politisk trovärdighet, om att stå upp för gemensamma regler och om att driva utvecklingen framåt. Sverige har haft en stark röst i EU utan att vara med i EMU, precis som finansministern sa.

Det som i dag hotar vårt inflytande är inte kronan utan att regeringens klimatpolitik underminerar Sveriges roll som en pålitlig och progressiv samarbetspartner i de utmaningar som ligger framför oss. Låt oss också komma ihåg eurokrisen. Grekland går i dag bättre men från en betydligt lägre nivå än före krisen. Bakom statistiken finns år av massarbetslöshet, nedskärningar och sociala katastrofer.

Vi ska vara ett land som driver på för ett starkare EU. Vi ska bygga mer gemensam klimatpolitik, mer gemensam säkerhet och mer gemensam rättvisa. Men ett starkt Europa kräver också respekt för olika ekonomiska strukturer. Sverige ska samarbeta med eurozonen, precis som vi gör i dag, men inte gå med i euron.

Därför säger vi i Miljöpartiet ja till EU, ja till mer europeiskt samarbete men nej till en gemensam valuta.

Fru talman! EU-samarbetet är ett av de mest framgångsrika politiska projekten i modern tid. Det har skapat fred där det tidigare funnits krig, välstånd där det tidigare funnits fattigdom och samarbete där det tidigare funnits misstro.

I en tid av klimatkris, geopolitisk oro och ekonomisk osäkerhet är det mer uppenbart än någonsin att Europas länder behöver varandra. EU måste utvecklas. Det måste bli starkare, mer demokratiskt och mer handlingskraftigt.

Men att vara för EU-samarbetet är inte detsamma som att vara för euron. Tvärtom: Att ha ett välfungerande europeiskt samarbete kräver ibland att man vågar säga nej till lösningar som inte passar alla.

Sveriges hushåll skulle kunna råka väldigt illa ut. Våra hushåll är bland de mest räntekänsliga i Europa. Våra bostadslån är stora, och vår ekonomi reagerar snabbt på förändringar i räntan. Om räntebesluten fattas i Frankfurt i stället för i Stockholm kan vi åtminstone vara säkra på en sak: De kommer inte att anpassas efter svenska hushåll och svenska företag. En penningpolitik som inte är anpassad efter svenska förhållanden kan få dramatiska konsekvenser för barnfamiljer med bolån, för småföretag och för hela samhällsekonomin.

En egen valuta är inte en symbolfråga. Det är en fråga om ekonomisk trygghet och politiskt handlingsutrymme.

Ibland sägs det att vi ändå bara följer ECB:s penningpolitik och att Riksbanken i praktiken inte är självständig. Det stämmer att räntorna ofta har legat nära varandra, men det beror på att världen de senaste åren präglats av gemensamma kriser: pandemi, krig och en fossildriven kostnadskris.

Att det sett ut så de senaste åren innebär dock inte att det kommer att se likadant ut i framtiden. Händer det något på hemmaplan har vi betydligt större handlingsutrymme med en självständig penningpolitik.

Eurozonens ekonomiska situation är dessutom långtifrån stabil. Frankrike har stora svårigheter att ens anta en budget i parlamentet. Många euroländer brottas med höga underskott och växande statsskulder. Risken är uppenbar: Går Sverige med i euron ökar sannolikheten att svenska skattebetalare får vara med och finansiera räddningspaket på ett sätt vi inte styr över.

Vi vill ha solidaritet i Europa, men solidaritet måste kombineras med ansvar och stabila ekonomiska strukturer.

Vi i Miljöpartiet vill stå utanför eurosamarbetet för att värna svenska hushåll och för att värna vår ekonomiska stabilitet. Ett hållbart europeiskt samarbete måste bygga på verklighet och inte på lösa grunder och symbolpolitik.

Herr talman! Med all respekt: Jag tror att ledamoten har en helt felaktig bild av vår syn på möjligheterna för utrikes födda att ta ett jobb, finnas på arbetsmarknaden och ha en ekonomisk frihet. Det finns nämligen ingenting hos oss som säger att vi tror att utrikes födda kvinnor per definition skulle prestera sämre på svensk arbetsmarknad eller ha det svårare än någon annan med likartad utbildning och likartade möjligheter. Det handlar ju om mycket mer än bara det där lilla.

Jag förstår inte riktigt jämförelsen med sambeskattningen och hur den är relevant här. Däremot ser jag att regeringen arbetar med det här området, det vill säga mot mäns våld mot kvinnor. Man gör det inte fullt ut, och vi skulle vilja se andra förslag, men det finns en ambition. Den ekonomiska jämställdheten minskar dock under den här regeringen. Det står till och med i budgetpropositionen. Klyftorna ökar nämligen mellan kvinnor och män när det gäller både kapital och inkomster. Det där är alltså också en väldigt intressant take.

Det som gör det svårt för utrikes födda kvinnor att komma in på arbetsmarknaden är att de inte har samma utbildning och nätverk. De har helt enkelt sämre möjligheter än inrikes födda, svenska kvinnor. Däremot finns det ingen anledning att sänka ambitionerna. De här kvinnorna vill ju också jobba. De vill också ha en ekonomi, både för sin egen skull och för att försörja sin familj och se till att barnen får det de behöver. Jag tycker att Camilla från KD i början av sitt anförande hade en väldigt fin berättelse om hur det är att vara en mamma med knappa ekonomiska resurser och hur man behöver lägga allting på barnen.

Jag tror alltså att vi verkligen ska konstatera att kvinnor vill jobba, oavsett var de kommer från. Det vi från samhällets sida behöver göra är att stärka dem i den möjligheten, och där faller regeringen platt.

(Applåder)

Herr talman! Tack, ledamoten, för frågan! Den har med området att göra, men den är kanske inte riktigt inom politikområdet. Jag ska försöka svara, men jag vill inte göra det här till en debatt om regeringens fattigdomsreform.

Det låter väldigt bra när ledamoten lägger fram de argument som framförs här, alltså att fler utrikes födda kvinnor ska kunna komma i arbete. Det är bara det att vi inte ser att förslagen i denna del av regeringens arbete ser ut att ge det resultatet.

Det som den här regeringen borde prioritera och rikta in sig på är att faktiskt se till att det skapas fler jobb. Arbetslösheten är historiskt hög i Sverige i dag. Det är klart att de som står längst ifrån arbetsmarknaden då också har allra svårast att ta sig in. Det måste man ju se.

När det gäller stöd för utrikes födda kvinnors etablering på arbetsmarknaden har Miljöpartiet också väldigt många fler förslag än vad regeringen har att komma med. Man gör faktiskt inte tillräckligt där heller.

Det regeringen kallar en bidragsreform kallar vi en fattigdomsreform därför att den riskerar att göra människor ännu mer ofria. Man drar ned på stöd och hjälp. Det skapar mer barnfattigdom, och det kommer att göra det ännu svårare för många familjer i Sverige att klara sin ekonomiska vardag. Det kan omöjligtvis vara en frihetsreform för kvinnor. Det är omöjligt.

Jag hoppas att regeringen tänker om och på riktigt vill börja stötta kvinnor och familjer i ekonomisk utsatthet, för det är när man får stöd, hjälp och utbildning och tar relevanta steg in på arbetsmarknaden som det kommer att fungera. Men först måste man koncentrera sig på att se till att det finns fler jobb i Sverige.

(Applåder)

Herr talman! Vi har i stort sett alltid vetat att samhället inte klarar av sitt uppdrag att skydda kvinnor från våld, vare sig i hemmet eller ute. Detta visar sig gång på gång. Den senaste tiden har vi åter blivit akut medvetna om det i och med morden i Rönninge och Boden, som var ytterst tydliga och förfärliga exempel.

Våld mot kvinnor behöver inte alltid innebära bara ond bråd död, utan vi vet att det också kan ta sig många andra uttryck bakom stängda dörrar. Kvinnor har länge vittnat om olika bestialiska saker som hänt dem – saker vi knappt kan tänka oss – men också om ett smygande, psykiskt våld som förstör livet men som oftast undgår uppmärksamhet i medier eller från oss i politiken. I detta ligger också det ekonomiska våldet, som kanske har fått minst uppmärksamhet av alla former. Få når ut med sina röster.

En av dem som gjort det är Emma från Halland, som i Sveriges Television berättade om en relation där kontrollen inte bara handlade om hot eller fysiskt våld utan också om hennes grundläggande förmåga att ha makt över sin egen ekonomi och därmed sitt eget liv. Emma beskrev hur hennes partner systematiskt tog över kontrollen över hennes pengar och tillgångar, vilket i praktiken gjorde det omöjligt för henne att lämna relationen. I dokumentären talade hon om hur ekonomiskt våld stärkte kontrollen och försvårade hennes möjligheter att frigöra sig också långt efter att hon hade lämnat honom.

Ekonomiskt våld kan ta sig uttryck på många sätt. Partnern kan exempelvis hindra den utsatta från att arbeta eller studera, ta lån i hennes namn, hindra henne från att ha eget bankkonto eller tvinga henne att redovisa vartenda öre hon spenderar. Många kvinnor i Sverige lever i relationer där de inte längre har tillgång till sina egna pengar, trots att relationen till det yttre kan se ut som ett helt vanligt parförhållande.

Tyvärr är detta vanligare än man kan tro. Många har nämnt den otroligt alarmerande siffran i Riksrevisionens rapport, att minst en av åtta kvinnor i Sverige har utsatts för ekonomiskt våld av en partner och att det ofta sker i samverkan med annat våld och annan kontroll.

Våldet mot kvinnor måste upphöra i sin helhet, och då måste vi också erkänna detta våld, synliggöra det i lagar och strategier, utreda brotten och förstärka stödet till dem som drabbas.

Ekonomiskt våld i nära relation drabbar alltså tusentals människor, oftast kvinnor, varje år. Riksrevisionens rapport visar att statens insatser hittills varit otillräckliga, och det vet vi också från verkligheten.

Ingen regerings styrning har uppmärksammat ekonomiskt våld i tillräckligt hög grad. Som vi har pratat om saknas en samlad nationell strategi där ekonomiskt våld framgår som en egen våldsform bredvid fysiskt, psykiskt och sexuellt våld. Det saknas också systematisk uppföljning av lagstiftningsbehov och myndighetsarbete.

Det faktum att ekonomiskt våld sällan definieras och beaktas i lagstiftning och myndighetsuppdrag betyder i praktiken att människor som utsätts för dessa handlingar inte erbjuds tillräckligt stöd och skydd. Det betyder också att rättsväsendet i många fall inte får resurser eller mandat att utreda dessa brott som det de är, nämligen våld i nära relation.

Vi i Miljöpartiet har länge jobbat för att ekonomiskt våld i strategier, lagar och myndighetsuppdrag ska erkännas som en egen form av våld. Vi måste se till att kunskapen om detta våld ökar i hela samhället – bland myndigheter och i rättsväsen, socialtjänst och civilsamhälle.

Miljöpartiet vill därför att vi här i riksdagen ska besluta om en särskild utredning om just ekonomiskt våld i nära relationer – en utredning som kan ge ett helhetsperspektiv på detta problem, kartlägga hur våldet tar sig uttryck och föreslå lagstiftnings- och regelverksförändringar som faktiskt skyddar de utsatta.

Vi vill att riksdagen beslutar att inkludera ekonomiskt våld som en egen form av mäns våld mot kvinnor i den nationella strategin för att förebygga och bekämpa våld i nära relationer. Det är inte tillräckligt att se det som en del av det psykiska våldet, utan det måste tydliggöras systematiskt och konsekvent.

Vi vill också att riksdagen beslutar att öka stödet till våldsutsatta – särskilt kvinnor – som drabbas av det ekonomiska våldet. Det gäller stöd för att återta ekonomisk självständighet, skuldrådgivning, trygghet i bostadssituationer och stöd genom rättsprocesser.

Ekonomiskt våld handlar om människors grundläggande förmåga att bestämma över sina egna liv och om friheten att leva självständigt utan att vara fångad i skulder, manipulation och kontroll.

Riksrevisionen har påpekat att regeringen inte heller har följt upp behovet av lagstiftningsåtgärder tillräckligt, trots att det finns regelverk som i dag faktiskt underlättar utövandet av ekonomiskt våld. Det ger otillräckligt skydd mot utsatthet.

Jag tycker att det låter som att vi i kammaren i dag är överens om att det är en skam att personer i Sverige fortfarande kan lämnas med skulder de inte orsakat, med otillräckligt stöd för att återta kontrollen över sina liv och utan tydlig rättslig hjälp att komma bort från sina våldsutövare. Vår ambition som riksdag måste ju vara att förhindra alla former av våld, inklusive ekonomiskt våld, och att säkerställa att alla som utsätts får det skydd, den upprättelse och det stöd de förtjänar.

Jag är glad att regeringen också tar mäns våld mot kvinnor på stort allvar. Vi i Miljöpartiet står också bakom den nollvision man har presenterat. Vi ser fram emot den nya strategin. Vi skulle ha fått vissa besked i dag, men det visade sig att de har skjutits på framtiden. Vi hoppas dock att det innebär att vi tillsammans kan göra strategin till ett kraftfullt verktyg för att skydda kvinnor.

Jag vill också yrka bifall till Miljöpartiets reservation 10, huvudsakligen. Vi vill att regeringen i det fortsatta arbetet ser till våra förslag, och andra förslag som har tagits upp i kammaren i dag, för att åtgärda de brister som både Riksrevisionen och kvinnor runt om i Sverige upplever.

Ekonomiskt våld är våld. Det skadar människors liv och trygghet och deras möjligheter att bygga en ljus framtid. Allt våld mot kvinnor måste upphöra – även detta. Jag är tacksam för att Riksrevisionen har gjort den här rapporten och den granskning som har satt fingret på det vi i Miljöpartiet har sagt länge: att vi nu måste arbeta tillsammans för att minska utsattheten och stoppa män från att ekonomiskt och på alla andra sätt kontrollera kvinnors liv.

(Applåder)