Petter Löberg

Herr talman! I dag har vi en betänkandedebatt som handlar om hemliga tvångsmedel – återigen. Som ni kan se i handlingarna har vi en reservation under punkt 7. Jag ska återkomma lite grann till den reservationen. Jag yrkar inte i nuläget bifall till den, på det viset.

Hemlig dataavläsning är ett specifikt tvångsmedel som är särskilt långtgående, och det är kanske det mest kraftfulla redskap som staten kan använda mot sina medborgare.

I vår reservation betonar vi vikten av en samlad översyn av hela regelverket för hemliga tvångsmedel. Det är också något som Lagrådet har krävt vid upprepade tillfällen. En sak är säker: Lagrådet ska man lyssna på. Det är en god sedvänja, som vi politiker borde ha. Det har under en ganska lång tid varit lite si och så med lyssnandet till Lagrådet. Nåväl, nu börjar det hända lite saker i den delen.

Vi sossar är kanske lite gammeldags när det kommer till demokratins processer, men vi blir lite matta ibland. Det blev vi inte minst när vi själva satt i regeringsställning, såklart, när det liksom haglade tillkännagivanden från kammaren gentemot regeringen. Eftersom det var en minoritetsregering var det ganska naturligt.

Men ofta gjorde man tillkännagivanden om frågor som redan var under utredning eller som till och med var på väg till riksdagens bord i form av propositioner. Därför säger vi faktiskt i dag till Gunnar Strömmer och gänget på andra sidan vattnet: Hatten av! Tack ska ni ha! Den 20 februari beslutade nämligen regeringen att man skulle tillsätta en särskild utredare som ska göra en rättslig och systematisk översyn av reglerna kring hemliga och preventiva tvångsmedel. Det är exakt det som vi kräver i vår reservation och det som vi har krävt under ett antal år.

Syftet med översynen är naturligtvis att skapa en effektiv och tydlig reglering samt att förbättra möjligheterna att använda de olika redskapen i brottsbekämpningen, såklart. Det innebär att man ska utvärdera de redan befintliga och beslutade möjligheterna men också lämna eventuella lagförslag på förändringar och justeringar i detta. Detta ska då vara inne i maj 2026. På det här viset har alltså vår reservation blivit omhändertagen, och det är vi väldigt glada för.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Hemlig dataavläsning mot allvarliga brott

Men jag vill ändå hålla mig kvar lite grann vid anledningen till att vi måste vara väldigt eftertänksamma i de här frågorna. Lagstiftningen har genomgått omfattande och ganska genomgripande förändringar när det gäller hemliga tvångsmedel. Det har gjort att det har blivit komplext och svåröverblickbart. Det gäller även för myndigheterna själva. Det är egentligen inte till gagn för någon om man har ett för komplext regelverk. Här behöver man kanske se över hur det dockar in och jackar in i varandra, som det heter. Detta har Lagrådet många gånger påpekat. En samlad översyn är viktig.

Vi delar Lagrådets uppfattning att en sådan översyn är nödvändig också av en principiell orsak, inte bara av en praktisk orsak. Det handlar i grunden om skyddet av individens grundläggande rättigheter, något som vi måste orka prata om i dessa tider när vi har svåra utmaningar med våldsbrottslighet, gängkriminalitet, sprängningar och skjutningar. Vi har ett historiskt ansvar som riksdagsledamöter att se till att även värna de rättigheter som vi har fastlagt i vårt land, grundlagsmässigt, och i kammaren vid olika tillfällen.

Vi har även myndigheter, såsom Justitieombudsmannen och Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden, och andra tunga externa remissinstanser som gång på gång har pekat på detta när vi politiker har flyttat fram positionerna och skärpt de hemliga tvångsmedlen.

Men i grunden handlar det inte bara om myndigheternas blick på oss. Det handlar också om att allmänheten ska känna sig trygg och ha förtroende för rättsväsendet och dess metoder. För att vara tydlig: Det är av yttersta vikt att vi hittar en balans mellan behovet av effektiva brottsbekämpande redskap och skyddet av individens grundläggande rättigheter. Den balanspunkten måste finnas, och den är viktig.

Med det sagt vill jag också säga att vi självklart ser att de hemliga tvångsmedlen – som vi själva har varit med och infört, de flesta av dem faktiskt – behövs när det gäller att klara de utmaningar som finns.

I går var till exempel vi från utskottet inbjudna till Åklagarmyndigheten. Vi fick via ett konkret case där en väldigt illustrativ bild och genomgång av hur de här redskapen används. I blixtbelysning fick vi då också ett kvitto på att det faktiskt fungerar, så att man kan gå från en operation och ett problem till dom och laga kraft. Så är det.

Men, som sagt var, det handlar om tydligare regler, bra utvärdering och respekt för de grundläggande rättigheter som varje individ har. Nog är det så.

Fru talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till reservation 5 i betänkandet.

Jag vill också väldigt kortfattat försöka belysa hur vi resonerar i ärendet, framför allt vad gäller användningen av ett biometriregister för realtidskameraövervakning med ansiktsigenkänning.

Vi anser att de brottsbekämpande myndigheterna ska ha exakt de redskap som de behöver för att klara de utmaningar som finns i samhället, och det ansåg vi också under våra åtta år i regeringsställning. Med anledning av en kommentar från föregående talare vill jag säga att vi inte vek en tum från det som krävdes och behövde göras. Historiskt stora förändringar inom straffrätten genomfördes under åtta år, oftast med bred majoritet i kammaren och oftast i samförstånd över blockgränsen. Historiskt stora satsningar gjordes. Det har aldrig någonsin satsats så mycket extra resurser på polisen, Åklagarmyndigheten och Kriminalvården som under de åtta år som föregick den omläggning som ni påstår har skett – det är falsk historieskrivning, helt enkelt. Vi får nog anledning att återkomma till detta.

Men åter till ämnet. Myndigheterna ska ha de verktyg de behöver, och man kan nog också på goda grunder säga att många av de verktyg de har fått, hemliga tvångsmedel och annat, har bidragit till det vi i dag kan se: ett tydligt trendbrott när det gäller skjutningar, inte minst skjutningar med dödlig utgång. Förra året såg vi en väldigt tydlig nedgång, och de första två månaderna i år kan vi – ta i trä, som det så vackert heter – se en ytterligare dramatisk minskning av antalet skjutningar.

Men vi får inte slå oss till ro med detta. Skjutningarna riskerar att öka igen på ett ögonblick, och brottsligheten kan också ta sig andra uttryck. Det finns även andra utmaningar.

Polisen själv ser de verktyg som man har fått under de senaste tio åren som otroligt värdefulla, tillsammans med annat arbete när det gäller brottsuppklaring men också naturligtvis resursförstärkningarna – nya polisutbildningar och betydligt fler poliser vid myndigheten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Biometri i brotts-bekämpningen

Men vi nöjer oss inte; vi vill även titta på frågan om biometri. Här erbjuder naturligtvis nya teknologiska framsteg möjligheter och potentiella förbättringar när det gäller brottsutredningar och därmed allmänhetens säkerhet.

Vi anser att Polismyndigheten ska ges möjlighet att använda registren i realtid för att identifiera misstänkta personer. Det kan handla om ansiktsigenkänning, inte minst på platser där unga människor rekryteras liksom på flygplatser och järnvägsstationer. Det handlar om att gripa och lagföra, naturligtvis, men också om att planerade brott ska kunna förhindras, vilket såklart är ännu viktigare.

I dagsläget finns omfattande brister i lagstiftningen på detta område, och vi behöver få en ny infrastruktur på plats kring dessa frågor för att rättssäkert kunna dra nytta av de nya systemen. Vårt tillkännagivande till regeringen handlar om att få till stånd ett lagförslag som regeringen kan återkomma till riksdagen med.

Generellt sett är realtidsövervakning med kameror mot exempelvis öppna drogscener eller otrygga platser, i kombination med exempelvis fotpatrullerande polis, ett oerhört kraftfullt redskap. Det finns hur mycket internationell forskning som helst som visar att detta fungerar när samhället behöver ta kontroll över platser där man har tappat kontrollen.

Detta ska naturligtvis göras parallellt med att vi överväger etiska och juridiska implikationer av omfattande övervakningsåtgärder. Som alltid när det gäller sådana verktyg finns det naturligtvis risker för den personliga integriteten. Vi har länge krävt en samlad översyn av till exempel hemliga tvångsmedel och andra integritetskränkande åtgärder som samhället har infört, för att vi ska se hela bilden. Jag har tagit del av uppgifter som tyder på att en sådan översyn är på gång, och det är naturligtvis oerhört glädjande.

Ibland behöver vi lagstiftare, som jag har sagt många gånger här, ta några kliv tillbaka och titta på de beslut vi har fattat här i kammaren, kisa lite grann och se hur bilden egentligen ser ut. Då kan man ibland se konturerna av saker och ting som kanske inte var önskvärda.

Men jag ska för sakens skull vara väldigt tydlig. Vi socialdemokrater viker inte en tum när det gäller att lösa dessa samhällsproblem, som äter sig in i samhällskroppen och har hållit oss som gisslan. Med repressivitet, fast med den precision som behövs, kommer vi att klara detta. Men i ännu högre grad behövs, som inte minst Anna Wallentheim betonade i ett tidigare inlägg här i dag, ett mycket starkare förebyggande perspektiv. Hela samhället behöver hjälpas åt för att vi ska klara de utmaningar vi står inför.

(Applåder)

Herr talman! Tornedalen är lite speciellt, brukar vi säga när vi åker upp för att hälsa på svärföräldrarna, boende strax norr om polcirkeln. Det är norrskenet och midnattssolen. Det är vackra Torne älv. Det är den högst påtagliga flerspråkigheten i regionen. Det är gränslandet. Det är Tornedalen.

Om man roar sig med lite släktforskning ser man att släkterna och gårdarna historiskt sett har funnits på båda sidor om älven. Det har varit naturligt att flytta över fram och tillbaka - det kvittar lika.

Även avstånden är påtagliga. De geografiska avstånden är långa. I gränsregioner som Tornedalen finns det behov av att ambulans, räddningstjänst och brandkår snabbt kan korsa landsgränsen för att göra akuta utryckningar. Därför undertecknade länderna ett gemensamt avtal 2021 - en avsiktsförklaring för ett fördjupat samarbete gällande krisberedskap, civilförsvar och räddningstjänst.

I morgon kan förhoppningsvis riksdagen fatta beslut om att godkänna ett avtal mellan Sverige och grannlandet med broderfolket - Finland. Avtalet innebär ett fördjupat polissamarbete - äntligen - med tillhörande lagstiftningsändringar.

Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

Eftersom jag är först ut i debatten ska jag kortfattat redogöra för innehållet. Förslaget innebär att finländska polismän och poliskvinnor får utföra vissa polisiära uppgifter på svenskt territorium. Det föreslås bestämmelser som gör det möjligt att föra in exempelvis finländska tjänstevapen och som reglerar tillhörande befogenheter hos polismännen.

Förslaget innebär enormt stora fördelar för flexibiliteten i hela regionen och för befolkningens trygghet. Det finns ett antal huvudsakliga skäl som vi kan se väldigt tydligt i förväg.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ett starkt polis-samarbete i Torne-dalsregionen

Framför allt handlar det naturligtvis om responstiden. Det blir möjligt med betydligt snabbare insatser med det här förslaget när det gäller både allvarliga olyckor och grov brottslighet. Därmed blir det också effektivare brottsbekämpning. Detta stärker utan tvivel den operativa förmågan att hantera mord, rån, våldtäkter, människorov etcetera i regionen. Samarbetet gör det helt enkelt möjligt att snabbt mobilisera resurser från båda länderna. Det är synnerligen värdefullt med tanke på hur glest befolkat området är och hur låg polistätheten är. Dessutom leder det, som så ofta när man samarbetar, till förbättrat informationsutbyte mellan poliskårerna i de olika länderna. Detta bidrar naturligtvis även till alla de fördelar som nämndes tidigare.

Man kan naturligtvis också se en rad komplikationer i anslutning till det här. Polisförbundet lyfter - som vanligt, höll jag på att säga - väldigt kloka perspektiv. Det kan handla om praktiska eller juridiska utmaningar som uppstår. Det kan vara språkbarriärer. Det kan vara olika kulturer inom de olika polismyndigheterna. Det kan vara skillnader i lagstiftning som fortfarande inte regleras fullt ut med det här avtalet. Det kommer att finnas behov av gemensam och adekvat utbildning. Naturligtvis kommer det också att krävas samarbete och samövning.

Det kommer att finnas mängder med komplikationer och målkonflikter. De flesta av dem kan vi inte ens förutse, utan de kommer i morgon och i framtiden att dyka upp som strul som vi inte ens visste fanns. Vänsterpartiet lyfter i sin reservation ett perspektiv kopplat till tillsynen, som man kanske också måste justera i efterhand - vad vet jag. Så småningom kommer vi att se saker och ting som behöver justeras.

Trots det måste vi låta det här samarbetet gå vidare och växa fram organiskt mellan människor i glesbygd, som det faktiskt handlar om. I gränsbygderna är människor på goda grunder synnerligen frustrerade över att polisstationen bara har öppet tre timmar i veckan. Man känner en oro över att det kan dröja 45 minuter eller kanske ännu längre innan det kommer en polis på plats om man utsätts för ett våldsbrott. De poliser som jobbar dagligdags ser att gränshinder, byråkratiska hinder och landsgränser sätter käppar i hjulet för att kunna klara upp brott och lösa uppgifterna man har.

Vi har trots allt en grundmurad optimistisk inställning - det här avtalet och de här lagändringarna kommer att leda till ökat samarbete. Men samarbetet över nationsgränserna är skört. Vi kan se hur de geopolitiska förändringarna på norra halvklotet gjort att samarbetet i Barentshavsregionen och på Nordkalotten mer eller mindre kollapsat. Någonting som faktiskt var på gång under många år är nu helt plötsligt obefintligt, och det handlar framför allt naturligtvis om Ryssland.

Vi såg hur man i samband med pandemin slöt sig igen. De svensk-norska och svensk-finska relationerna, som vi hade jobbat med under oerhört lång tid, fick sig en allvarlig törn. Misstron mellan grupper och individer växte. Decennier av relationsbyggande ersattes av misstro gentemot strategier och perspektiv under pandemin. Det här är såklart bakslag.

Men i tider av motgångar och barriärbyggande spottar vi i näven och försöker se framåt och vara konstruktiva. Det här avtalet, som den förra regeringen tog initiativ till, är ett sådant exempel. Vi krånglar inte till det utan gör som vi brukar och sluter ett avtal - typ så.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ett starkt polis-samarbete i Torne-dalsregionen

(Applåder)

Fru talman! Vi har i dag samlats till en av riksmötets sista debatter, som handlar om preventiva tvångsmedel. Det låter inte som en kioskvältare, men det är onekligen ett mycket intressant och kraftfullt redskap.

Det handlar alltså om de tvångsmedel som staten kan använda i ett tidigt skede för att förhindra brott eller skaffa nödvändiga underrättelser för att beivra brott.

Vi i den här kammaren är i grunden överens om många saker, i synnerhet om en: Den grova brottslighet som plågar vårt land ska pressas tillbaka.

De resurstillskott och de vässade redskap som myndigheterna har fått till sitt förfogande i kombination med de straffrättsliga åtgärder och förändringar som gjorts gör att de brottsbekämpande krafterna i Sverige aldrig varit kraftfullare och starkare än i dag, och det behövs onekligen.

Kanske har vi lite smått börjat se resultaten av tio års ansträngningar från politikens sida. Uppklaringen går, i alla fall på vissa ställen i landet, åt rätt håll - rejält åt rätt håll. Vi ser polisiär närvaro på gator och torg, i det offentliga rummet, i betydligt högre omfattning än tidigare.

Biträdande rikspolischef Stefan Hector beskriver i tidningen Publikt, ST:s tidning, att man faktiskt redan i dag - det beskrev också ordföranden i justitieutskottet - använder de preventiva tvångsmedlen och att det är förhållandevis framgångsrikt även om det inte finns någon reell utvärdering. Det är en känsla han har. Man har kunnat konkret bevisa att man har avstyrt brott genom de preventiva tvångsmedlen.

Men samhället kan inte slå sig till ro för det. Skjutningarna och sprängningarna fortsätter. Nya barn rekryteras, närmast gromas, in i gängmiljöer. Vi ser hur gängens verksamhet utvidgas och kommer in i samhällskroppen på mängder av olika sätt. Arbetslivs- och människohandelskriminalitet är synnerligen påtagliga problem än i dag. Mäns våld mot kvinnor drabbar de kvinnor och barn som bevittnar och utsätts för våld oerhört hårt, på en plats som ska vara trygg.

Denna verklighetsbeskrivning har vi diskuterat i denna sal femtioelva gånger. Vi tecknar, vill jag säga, i stort sett samma bild - även om vissa har en förkärlek för att visa ett grundligt ointresse om frågan inte kan sättas i en invandrarfientlig kontext. Men vi behöver se hela bilden. Vi är väl egentligen överens om att det som kan göras också ska göras.

Det handlar inte bara om en situation med en ökning av allvarlig brottslighet inom kriminella nätverk, utan vi har utmaningar som är specifika för vårt land och som är lite unika. Hit hör skjutningarna och de unga gärningsmännen. Vi ser samtidigt att den tekniska utvecklingen och en utbredd tystnadskultur gör att polisen har oerhört svårt att komma in i de här miljöerna och utreda brott.

Så till vår reservation 9, som jag yrkar bifall till - det är viktigt att poängtera. Där har vi tagit fasta på den grundläggande och omfattande förändringen i en skärningspunkt mellan den av internationella konventioner skyddade personliga integriteten och de rättsvårdande instansernas behov av effektivitet. Detta är en skärningspunkt som vi har berört många gånger, och med risk för att verka tjatig vill jag säga att vi ibland när vi tittar på den samlade bilden behöver ta några lugna andetag och några steg tillbaka, kisa lite grann och se helheten, för att använda ett trött begrepp.

Vi måste i ett demokratiskt samhälle som fortfarande präglas av rättsstatliga principer inse att dessa frågor inte är lullull som advokater och lagråd kan diskutera på sin kammare. Detta är något vi är satta att förvalta och försvara till - höll jag på att säga - varje pris. Det handlar om själva grundfundamentet i en rättsstat, och det regleras således i andra kapitlet i regeringsformen.

Det finns en målkonflikt - den kan vi inte blunda för. Det tippar dock ganska ofta över åt ena hållet. Låt mig citera Sveriges främsta kolumnist inom rättsområdet; jag ska inte säga hans namn. Han säger i en krönika: "I vår tid har polisen och politiken ett gemensamt intresse av att hela tiden utöka statens territorium. Myndigheten kan skylla bristande resultat på avsaknad av verktyg, regeringen behöver visa handlingskraft." Detta gäller oavsett om det är en socialdemokratisk eller en SD-styrd regering. "Det är drag under galoscherna i vår tids lagstiftning", beskriver kolumnisten. Det finns något där.

Vi har i denna kammare ett gemensamt ansvar för att se till att de beslut vi trycker fram här faktiskt bygger på lyhördhet gentemot remissinstanser men också, på olika sätt, på god evidens och kunskap.

Vi socialdemokrater har stått bakom och genomdrivit de utredningar som har legat till grund för bland annat den lagstiftning vi införde i höstas. Vi ser också att dessa lagstiftningsförändringar har gjort reell nytta. Vi har gjort detta för att vi har ansett det vara nödvändigt, och vi har också, ska sägas, stött er i detta i opposition. Det gör vi även i dag i själva grundfrågan, som ni har kunnat notera i handlingarna.

Men vi har också, precis som Lagrådet, gång på gång påpekat behovet av att göra en grundläggande kartläggning och av att, om det visar sig finnas behov av översyn, göra en sådan. Vi behöver se vad det senaste decenniets beslut de facto har haft för samlade effekter när det gäller integritetsfrågorna och den skärningspunkt mellan effektivitet och integritet som jag nämnde tidigare.

Vi kan väl säga att vår reservation, som vi har gemensamt med oppositionspartierna, stöder team Lagrådet, om man ska prata som i idrottssammanhang. Men det är inte bara Lagrådet utan även många andra tunga remissinstanser som pekar på behovet av proportionalitet, integritetsavvägningar samt hanteringen av överskottsinformation, som är problematisk, vilket regeringen är väl medveten om, och även på problemet med många parallella lagstiftningsåtgärder samtidigt.

Det handlar till exempel om att människor som aldrig någonsin har varit och inte kommer att vara inblandade i kriminalitet riskerar att få tvångsmedel riktade mot sig. Det kan faktiskt ibland vara ofrånkomligt; det är ingen tvekan om den saken. Men vi behöver vara medvetna om komplexiteten och se till att vi har ett transparent och lättöverskådligt system.

Så sent som i oktober fattade vi beslut om nya regler och ny lagstiftning i dessa frågor. De har egentligen inte rullat ut i rättskedjan - vi har inte fullt ut sett de processrättsliga konsekvenserna av detta. Vi kanske borde ha haft lite mer is i magen i stället för att skynda fram med nya lagstiftningsprocesser.

En annan sak som vi tar upp i vår reservation är att vi har ett antal tidsbegränsade bestämmelser, som är tidsbestämda av en anledning: Vi vill utvärdera innan vi går vidare och spetsar eller begränsar dem. I detta fall görs inte den utvärderingen, som exempelvis Lagrådet har poängterat. Detta är ganska anmärkningsvärt och konstigt - jag tror i grund och botten att även regeringen vill utvärdera och se till att man fattar rätt beslut.

Däri ligger vår gemensamma kritik i den reservation som ligger på bordet i dag. Vi hoppas att regeringen är lyhörd; vi kräver det, naturligtvis, liksom andra tunga remissinstanser.

Avslutningsvis vill jag önska er alla en god sommar och hoppas att vi orkar se helheten - att vi tar de här stegen tillbaka mot lagstiftningsprocessen, tar några djupa andetag, kisar lite med ögonen och försöker göra samhället lite bättre.

Herr talman! Ledamoten Kärrholm har en inte så lågaffektiv debattstil, som jag kanske tycker att man ska markera mot.

När det gäller resultat i rättspolitiken handlar det om att få lagstiftningsprocesser att gå i mål och att få myndigheter att uppnå de kvalitetsmål vi har. Just nu är regeringen tämligen vilsen när det till exempel gäller att klara Kriminalvårdens utmaningar. Man är väldigt pigg på att stifta lagar här inne. Man har massor av aviserade lagar som gör att vi kommer att få en enorm problematik med var vi ska ha alla dessa personer inlåsta någonstans. Där har man inte svaren.

Man har inga svar - och detta är det centrala - när det gäller hur vi ska minska gängens nyrekrytering. Man har inga svar på hur man tänker jobba brottsförebyggande i kommuner, i verksamheter med socialpreventiv inriktning. Där är man svaren skyldig.

Detta kanske ledamoten Kärrholm skulle ägna sig åt att svara på i stället för att recensera folks utseende. Det kanske hade varit rimligare.

I sitt anförande diskuterade ledamoten Kärrholm också att terrornivån hade höjts i vårt land - under er vakt, ska tilläggas - bland annat på grund av de koranbränningar som ordföranden i justitieutskottet och din kamrat Richard Jomshof uppmanat till. Enligt Säkerhetspolisen är en av orsakerna den internationella kontexten kring koranbränningarna. Det är din egen kamrat som tycker att det är en bra idé att ägna sig åt sådant. Detta borde ledamoten Kärrholm fördöma.

Herr talman! Vi var lite grann i skottgluggen för ledamoten Kärrholms anförande, som kanske föranleder lite av ett förtydligande kring de år vi har styrt det här landet, som vi uppenbarligen ska skämmas över, enligt ledamoten Kärrholm.

Jag skäms inte ett dyft. Det var vi socialdemokrater som fattade beslut om att 10 000 nya polisanställda skulle komma på plats. Vi genomförde reformer, till exempel utbyggnaden av polisutbildningen, som lett till att vi i princip har nått det målet. Det är många politiker som står och pratar om att man ska dit och att man ska göra de här sakerna. Vi levererade, till punkt och pricka.

Vår regering levererade också under sin tid fler repressiva åtgärder på detta område än någon regering någonsin i vårt lands historia har gjort. Vi behöver inte skämmas.

Vi behöver skämmas lite grann för att vi inte hanterat de brottsförebyggande aspekterna med samma tyngd som de repressiva. Där kan vi vara lite eftertänksamma, men inte när det gäller detta.

Det visslar omkring felaktigheter i det här rummet. Gång på gång kommer det påståenden. En annan ledamot sa för en stund sedan att man tidigare inte behövde låsa dörrarna. En liten detalj är att bostadsinbrotten har halverats i vårt land sedan 2016. Hur möter man en sådan diskussion med någon som uppenbarligen befinner sig på en annan planet? Efter det stora flyktingmottagandet 2016 har bostadsinbrotten ironiskt nog halverats i vårt land. Detta är fakta.

Herr talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet. Vi socialdemokrater anser att de brottsbekämpande myndigheterna ska ha bättre verktyg för att snabbt och effektivt kunna hitta de personer som befinner sig bortanför radarn och utgör en allvarlig säkerhetsrisk. Här finns en rimlig balans i fråga om vilka tvångsmedel som kan användas. Vi upplever vidare att man har stärkt reglerna för underrättelse om tvångsmedelsanvändningen på ett bra sätt.

Denna del handlar i grund och botten om att det behöver finnas en rättssäkerhetsgaranti för den enskilde. Men det behöver också finnas en viss återhållande effekt hos myndigheterna, en extra liten klapp på axeln för att påminna om att hemliga tvångsmedel inte ska användas för extensivt eller för lättvindigt.

Vi har dock ett särskilt yttrande där vi följer upp den kritik som jag ska ägna mitt anförande åt. Denna har vi gett uttryck för i flera andra ärenden i närtid. Det handlar i grund och botten om att vi behöver fundera lite extra när vi gör förändringar när det gäller hemliga tvångsmedel.

Detta betänkande är ett i en lång rad ärenden - bara det senaste året har vi egentligen haft tio olika sådana i kammaren - som handlar om gränsdragningen mellan våra fri- och rättigheter och rättskedjans behov av effektiva redskap, som jag talade om tidigare. I den skärningspunkten ligger den bedömning som vi politiker ibland måste göra. Ibland behöver vi stanna upp och kisa. Det har jag sagt här i talarstolen tidigare. Vi behöver ibland ta ett steg tillbaka och försöka se helheten i den bombmatta av förslag, mer eller mindre genomtänkta, som läggs fram.

När detta ligger på vårt bord har Lagrådet gång på gång försökt påminna oss om det, och vi orkar inte alla gånger göra den bedömningen. Det finns många orsaker till det. Den mest grundläggande orsaken är att vi naturligtvis vill göra allt som står i vår makt för att exempelvis bekämpa gängkriminaliteten som dag för dag förgiftar vårt samhälle. Men vi kan konstatera att behovet av att visa handlingskraft och göra utspel kanske ibland hindrar oss från att stanna upp i den skärningspunkten.

Det finns kanske någon här i kammaren - ingen nämnd, ingen glömd - som tycker att det här med individens integritet och rättsstatliga principer är någon PK-grej från 1900-talets mitt eller någon 90-talsgrej. Det är det inte.

Nu ska jag, som gammal historielärare, vara lite grötmyndig. Den skärningspunkten har makthavare befunnit sig i under oerhört lång tid. Inte minst landskapens lagmän - jag tittar på talmannen här - fick befinna sig i skärningspunkten mellan individens frihet, böndernas rätt till sin egen mark och självständighet och fridslagarna. De fick hantera den frågan. De konstitutionella monarkerna fick hantera den frågan. Även pionjärerna för allmän och lika rösträtt i vårt land befann sig i just den skärningspunkten. Lagrådet försöker gång på gång påminna oss om att vi måste ta den på allvar.

Vi befinner oss i många avseenden på ett slutande plan politiskt. Det är helt uppenbart. Populismen har bitit sig fast i Europa men också i vårt land. Det är mycket osvenskt.

En bidragande orsak till att vi egentligen har tagit ett steg bort från det som har gjort att Sverige har fungerat allra bäst är hur vi fattar beslut. Det handlar om en noggrannhet i beslutsfattandet. Vi lyssnar, vi utreder och vi backar undan. Vi utreder ytterligare, vi lyssnar igen och vi skruvar. Och i slutet kompromissar vi. Det ses kanske som en självklarhet. Men det tutas och körs på. Det lyssnas för lite. Det skruvas lite för lite. Kompromissas görs knappt alls, tyvärr.

Jag vill påstå att vi i det här läget börjar närma oss gränsen för hur mycket vi kan stresstesta vårt system. Varje steg kanske ses som nödvändigt och är logiskt i stunden. Men när de sammantagna besluten blir problematiska måste vi ta ett steg tillbaka eller börja fundera. Jag tror att det är vad Lagrådet försöker påminna oss om, lite diskret eller inte jättediskret.

Vi har ett nu antal tillfälliga lagstiftningar som påverkar mänskliga rättigheter. Flera tunga instanser menar att intresse- och proportionalitetsbedömningarna ständigt får samma utfall, till nackdel för individen och dennes grundläggande fri- och rättigheter. Där finns det skäl till eftertanke. Tillfälliga lagstiftningar av detta slag är inte alltid av godo. Det tyder snarare på en viss osäkerhet hos lagstiftarna.

Det är alltså vårt grundläggande perspektiv på detta betänkande. Det är ett komplext regelverk vi hanterar när det gäller hemliga tvångsmedel. Regelverket är spritt i olika författningar. Det är svårt att få en samlad bild av lagstiftningen. Omfattningen av hur enskildas personliga integritet drabbas har vi inte sett tidigare.

Denna proposition bidrar visserligen till detta, och det är vi som bekant med på. Men vi behöver få en mer samlad bild av regelverket för hemliga tvångsmedel totalt sett. Vi behöver inte bara sammanställa den bilden. Vi behöver också befinna oss i den här brytningspunkten lite extra länge och väga noggrant.

Herr talman! Nu är det knappt en månad kvar tills européerna gör något väldigt vackert. De tar på sig något lite högtidligt, och sedan lägger de sin röst i valurnan. De pekar därmed ut den framtida vägen för vårt Europa.

Vi socialdemokrater kommer i det sammanhanget såklart att kämpa för ett Europa grundat på humanism och för ett öppet Europa. Det är vårt Europa. Det är ett Europa där vi hjälps åt att bära de tyngder som vi kanske inte alltid orkar bära på egen hand, där vi hjälps åt i stället för att gå ensamma.

Så gjorde vi när våra vänner i Belgien och Frankrike drabbades av de fruktansvärda terrorattentaten för ett antal år sedan. Då hjälptes vi åt att fånga förövarna. Vi hjälptes åt att implementera vapendirektiv. Vi hjälptes åt i den europeiska familjen.

Så gjorde vi under pandemin. Vi kunde inledningsvis se hur länderna sprang iväg på egen hand och försökte roffa åt sig av de fåtaliga lager som fanns av munskydd och annat. De bjöd över varandra för att få vaccin ända till dess att den europeiska familjen tog några djupa andetag, tittade på varandra och tänkte: Det är bättre att samarbeta. Då blev det väldigt bra.

Så gör vi också när det gäller den grova välorganiserade brottsligheten i Europa. Det är det som dagens övning handlar om.

Nu tar EU med ett 17-punktsprogram ytterligare steg för att vässa arbetet. Detta ska genomföras de närmaste åren. Vi i utskottet har fått i uppdrag att yttra oss om det, och det ska vi försöka göra. Jag ska egentligen bara highlighta några enstaka frågor.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT EU:s färdplan för att bekämpa narkotika-handel och organi-serad brottslighet

Till exempel lyfter man i färdplanen att vi behöver vässa arbetet med kontrollerna i de så kallade logistiknaven, som man kan säga med ett krångligt ord - hamnar, med ett lite enklare ord. Det har vi också försökt göra under våren från både utskottet och riksdagens JPSG-delegation, som jobbar med att kontrollera Europols verksamhet. Vi har haft seminarier där vi har fått en bred bild av det här.

Vi kan tyvärr se att Sverige och de logistiknav som är placerade här alltmer har blivit föremål för internationell verksamhet av stora mått. Beslag görs på nivåer som vi inte ens kunde drömma om för bara några år sedan. Elva ton narkotika beslagtogs förra året av tullen, som dessutom kan se att de stora mängderna narkotika troligtvis inte i huvudsak är avsedda för den svenska narkotikamarknaden. Det innebär att det är ännu viktigare att vi försöker samarbeta över gränserna.

Framtidens lösningar hänger ihop med mängder av saker när det gäller logistiknaven. Det lyfts i den här handlingsplanen också. Det handlar om underrättelsearbete, om korruptionsbekämpning och naturligtvis som vanligt om forensik. Vi behöver få hela det här systemet att gå ihop. Vi har många gånger diskuterat vad som händer när de större hamnarna i Europa, i Rotterdam till exempel, skannar alla containrar som är på väg från områden där till exempel kokain tillverkas. Då behöver även andra hamnar, mindre hamnar, vara på tårna.

En röd tråd i det dokument vi nu debatterar är att man ska vässa de befintliga organen. Inte minst Eurojust har visat sig vara ett effektivt redskap, men framför allt Europol. Vi är några här inne i kammaren som haft förmånen att vid flera tillfällen bevista Europol i utskottets regi men också granska Europol på mer kontinuerlig basis. Europol är en organisation som egentligen inte har en större personalstyrka än en kommun i Sverige med 10 000 invånare. Det är en otroligt slimmad organisation med tanke på de stora uppgifter man har. Europol bygger databaser och bistår vid konkreta operationer, och man är ett nav för de nationella polisstyrkorna, inte minst vid samverkan i enskilda ärenden.

En del pratar om att man vill ha ett europeiskt FBI. Men att det snabbfotade Europol fungerar så väl i dag ser jag som ett bevis på att vi inte behöver ett europeiskt FBI - en koloss på lerfötter i stället för det nav Europol de facto är i dag. Så var det sagt - lite utanför ämnet kanske.

Någonting som också lyfts fram i rapporten är att mer än 80 procent av de kriminella nätverken inom EU använder legala verksamheter både för finansiering och för tvätt av medel man fått från brottslig verksamhet. Här behöver vi bli betydligt bättre på att göra bakgrundskontroller, men vi behöver också bli bättre på att göra konkreta inspektioner av både hälso- och arbetslivsrelaterad karaktär. Det är en del av färdplanen, vilket jag tycker är mycket bra.

Färdplanen innehåller som vanligt en del blomsterspråk, och det är naturligt i dokument av det här slaget. Det är högnivåkonferenser hit och implementeringsretorik dit. Men det finns också viktiga ansatser som utskottet välkomnar, till exempel att man försöker ta ett helhetsansvar. Man kan väl säga att det är en holistisk ansats, om man vill använda blomsterspråk själv.

En gång för alla måste vi förstå det: Ska vi knäcka gängen och knäcka brottsligheten måste vi göra det med ett starkt brottsförebyggande arbete som naturligt stödben. Annars kan vi lagföra individ efter individ tills fängelserna är sprängfyllda. De enda som blir glada av det i längden är de som vill starta privata anstalter. Av respekt för dem ska vi inte nämna dem vid namn här. Det unnar vi dem inte. Det bästa är att knäcka gängen innan de hinner rekrytera nya människor till verksamheten. Det är också EU väldigt tydligt med, och det står väldigt tydligt i färdplanen. Det är mycket skönt att vi kan vara överens i utskottet om att detta är viktiga faktorer för att kunna bekämpa brottsligheten på strukturell nivå.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT EU:s färdplan för att bekämpa narkotika-handel och organi-serad brottslighet

Vi socialdemokrater står bakom utlåtandet.

Fru talman! Vi socialdemokrater har i detta betänkande en reservation. Jag yrkar redan nu bifall till reservation 2, avseende utvärdering av förslaget.

Den här frågan handlar som så ofta om en klassisk målkonflikt. I det här fallet är det konflikten mellan öppenhet och rättssäkerhet visavi en god arbetsmiljö och ett bra skydd för den personal som befinner sig i frontlinjen med väldigt krävande uppgifter. Det är i den skärningspunkten debatten befinner sig, som så ofta.

Om något är riktigt ursvenskt - man skulle kunna kalla det en förvaltningspolitisk kanon, för att använda ett uttryck som är populärt i dessa dagar - är det transparens och öppenhet. Offentlighetsprincipen är inte bara till för medierna eller för medborgarna. Det handlar även i längden om myndighetsutövaren, som inte ska bli misstänkliggjord och anklagad. Man ska kunna veta att den granskning av det offentliga maktutövandet som medier och medborgare har rätt att göra är till gagn även för maktutövaren i sig, för så är det.

Det finns mängder av länder som har mindre öppenhet än Sverige. Egentligen är det alla andra länder på jorden. Men vi har valt den vägen, och vi har gjort det på goda grunder. Öppenheten har tjänat oss väl genom historien. Men påfrestningarna på samhällskroppen är stora i dag. Vi har stått här i kammaren många gånger och pratat om hur de kriminella grupperingarna sakta men säkert flyttar fram sina positioner. De ökar våldsnivån, inte minst mot personal, poliser och åklagare, som upplever ett ökat hot. Då måste vi ta det på yttersta allvar och slå tillbaka med yttersta kraft. Men målkonflikten finns där, och den måste vi ta hänsyn till. Vi måste hålla huvudet kallt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Stärkt skydd för vissa polisanställda

När samhällets krafter utsätts för dessa påfrestningar måste det kanske inte mötas med ökad slutenhet och ökad repression. Det kanske handlar om att vi ska orka hålla öppenheten just öppen så länge som möjligt.

Med det sagt måste de familjer som drabbas - som utsätts och hotas, i vissa fall med våld - få det berättigade skyddet. Det är här vi socialdemokrater landar i att vi accepterar denna lagprodukt trots att det finns vissa brister. De bristerna handlar inte minst om hur lagen kommer till, och jag ska återkomma lite grann till det.

Det är lite grann detta som belyses av de tre tunga remissinstanserna - Justitiekanslern, Justitieombudsmannen och framför allt Lagrådet. Jag ska snabbt redogöra för vad det handlar om.

Lagrådet kritiserar den bristande beredningen av många skäl, men i huvudsak gör man det av två anledningar som jag ska beskriva här.

Den ena handlar om remisstiden. Precis som när det gäller ett antal andra ärenden som regeringen har arbetat fram till denna kammare har remisstiden varit för kort. Myndigheter, institutioner och organisationer har inte beretts reell möjlighet att bereda ärendet på ett bra sätt. Till exempel har remisstider i viktiga ärenden legat under jullov eller jultider. I det här fallet är det så, bland annat. Lagrådet beskriver att det är en orimligt kort tid.

Den andra anledningen rör SOU 2024:1, som gäller skydd av fler yrkesgrupper än poliser. Lagrådet menar att man borde ha tagit in detta ärende i just den produkten i stället.

De beredningstekniska eller beredningsmässiga synpunkterna är så grava, anser Lagrådet, att man inte ens går in i själva sakfrågan och yttrar sig. Det innebär att vi inte har de synpunkterna på kammarens bord i dag. Det är naturligtvis synnerligen beklagligt.

Justitiekanslern går om möjligt ännu längre, åtminstone språkligt, och menar att det är förvirrande och betänkligt att dessa långtgående förslag läggs fram samtidigt som andra ärenden som berör i princip samma saker remissbehandlas. Justitiekanslern menar att detta inte har beretts på ett sådant sätt som krävs och säger: Redan av det skälet avstyrker jag att det går vidare till lagstiftning. Detta är tydligt.

Justitieombudsmannen är inne på samma linje. Kort remisstid försämrar kvaliteten i lagstiftningsarbetet. Det är otillfredsställande, säger man, eftersom det handlar om att göra avsteg från viktiga hävdvunna principer för offentlig verksamhet.

Lagrådet, Justitiekanslern och Justitieombudsmannen - stödjebenen i svensk lagstiftningsprocess - sätter således ned foten på ett anmärkningsvärt tydligt sätt i detta ärende.

Nu väljer man att gå vidare med detta, och vi från Socialdemokraterna accepterar det. Jag har ändå lagt tyngdpunkten i detta anförande just på de konstitutionella frågorna, för när samhället är under attack är sådana saker otroligt viktiga. Det handlar om att skärningspunkten balanseras på rätt sätt och att vi orkar hålla uppe principer, både när det gäller god lagstiftningsprocess och när det gäller de principer som har legat till grund för svensk förvaltningspolitik.

Vi väljer att lägga fram vår reservation om att denna lagstiftning kontinuerligt ska utvärderas. Det kan tyckas vara lite mjäkigt, men det är där vi har hamnat. Vi ställer oss bakom själva sakfrågan om en starkare sekretess för personuppgifter när det gäller poliser.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Stärkt skydd för vissa polisanställda

(Applåder)

Fru talman! Vår reservation handlar om att vi ska ta ett bredare grepp om detta. Titta till exempel på hur många polisfordon som har inbyggda skanningsystem som gör att man på ett helt annat sätt kan övervaka exempelvis nummerplåtar för att se om fordon ägs av personer som är brottsmisstänkta och om fordonen är avställda eller inte besiktigade och så vidare. Det har skett en enorm utveckling under vår vakt.

Jag tror att vi helt enkelt är överens om att vi nu behöver ta nästa steg. När är Polismyndigheten mogen för detta? Det beror på om det finns tekniska förutsättningar och om man har hela detta system på plats. Först och främst är det dock viktigt att använda de regelsystem som vi har haft på plats under lång tid. Inte ens där har man riktigt orkat eller hunnit, av mängder av olika skäl.

Man ska veta att Polismyndigheten inte har saknat utmaningar under det senaste decenniet. De har haft fullt upp med att hantera inte minst skjutningar och sprängningar och kanske inte hunnit prioritera det brottspreventiva redskap som kameraövervakning är.

Jag tror att man nu i större omfattning har fått dessa saker på plats, och vi hoppas att vi kan ha en bredare palett av redskap framöver.

Fru talman! Ledamoten Elofsson ställer en väldigt berättigad fråga, som jag ska svara på. Vi satt inte stilla i båten under de åtta åren. Vi genomförde ett antal lagändringar som gjorde att det blev lättare för både kommuner och Polismyndigheten att själva sätta upp kameror. Vi förändrade tillståndsgivningen och förenklade processerna.

Jag beskrev i mitt anförande att det finns mängder av olika anledningar. Jag tror att mycket handlar om tröghet i systemet när det gäller upphandlingar och annat, som lagring av bilder och material. Det var snarare där flaskhalsarna fanns. När det gäller möjligheten att sätta upp kameror i brottsutsatta områden genomförde vi de lagändringarna under vår regeringsperiod.

Jag tror att vi är tämligen överens. Vi har nu en utredning och förhoppningsvis lagförslag på gång för att ytterligare förändra dessa regler. Där tror jag att vi är överens. Vi har kunnat se att detta har gett resultat.

Fru talman! Vi ska i dag debattera processrättsliga frågor. Ibland är det lite svårt att veta var ärendena hamnar, och det blir en allmän kriminalpolitisk diskussion. Och jag tror att det behövs.

Inledningsvis yrkar jag bifall till vår reservation 1. Den handlar om kameraövervakning. Polisen och åklagarna har under de gångna åren fått allt fler och betydligt skarpare verktyg för att kunna bekämpa till exempel gängkriminalitet men även övrig brottslighet. Vi anser, föga överraskande, att polisen och övrig rättskedja ska ha de skarpaste redskap som man kan få för att förebygga och inte minst förhindra och lösa brott.

Vi vet att kameror på vissa platser har en stor betydelse. Det visar forskning till exempel när det gäller parkeringshus, men även när det gäller kampen mot och arbetet för att få bort de öppna drogscenerna som jag pratade om tidigare. Men på andra platser visar sig kameraövervakning inte vara lika effektiv.

Vår take här är att vi anser att vi behöver titta lite extra på om det finns ytterligare hinder för att använda dessa redskap på ett mer effektivt sätt. Det handlar bland annat om tillgången till trafikkameror och kameror som används för trängselskatt och liknande, men även kameror som används i realtidsövervakning och den respons som det kan innebära. Jag tror att denna del är underutnyttjad i vårt land och att det finns en stor potential här. En del säger att lösningen alltid finns i Storbritannien eller i Holland där man har ganska väl utbyggda sådana system, även om de börjar blir ålderstigna.

Vi har kunnat se detta länge i den brottsuppklarande delen, inte minst vid det spektakulära fallet med terroristdådet på Drottninggatan. Där fick man med kameraövervakning som grund för bevisning tag i terroristen som blev dömd. Men det är hundratals fall som har kunnat lösas med hjälp av kameraövervakning. Nu är det dags att ta nästa steg för att förebygga och kanske förhindra pågående brottslighet. Det är detta som vår reservation i grunden handlar om.

Vi har nog varit lite frustrerade i största allmänhet här i kammaren kopplat till att vi tycker att det går för långsamt. Det är ganska många år sedan som vi förändrade reglerna som gjorde det lättare att sätta upp övervakningskameror. Det har varit tekniska problem, problem med datalagringskapacitet och problem med upphandlingar. Det har varit trögt, som det så ofta är.

Jag tror att medborgarna och vi från politiken förväntar oss att dessa kameror rullas ut i högre takt. Med detta sagt är det fortfarande en avvägning mellan den personliga integriteten och kameraövervakningen. Den ska vara på rätt ställen och under de förutsättningar som finns för att störa ut till exempel drogförsäljning och liknande.

Processrätt handlar i grund och botten om att de straffrättsliga beslut som vi fattar här också ska få genomslag i praktiken. Den är en central del i rättskedjan. Och vi har kunnat se att vi inte får slarva med att se till att alla länkar i kedjan får de resurser som behövs för att den ska hänga ihop. Det är århundradets floskel detta med att rättskedjan ska hänga ihop.

Men åklagare, polismyndighet och domstolar måste få resurser i proportion till vilket uppdrag de har och som vi ger dem. Det gäller inte minst nutidens stora utmaning, kriminalvårdens verksamhet, som vi ska debattera här i kammaren på måndag. Det är helt uppenbart att det finns en missmatchning mellan de förväntningar som vi i politiken har, beroende på vilka lagar vi stiftar, och den verklighet som finns när det gäller utbyggnaden av platser inom kriminalvården. Det kommer att leda till enormt stora kvalitetsproblem på sikt.

Vi har helt enkelt ett stort ansvar att inte lämpa över detta på enskilda myndigheter och säga att det är deras ansvar att se till att rättskedjan håller ihop. Detta ansvar har alltid i grunden regeringen och i sista ändan riksdagen. Vi måste tillsammans se till att det hänger ihop. Jag vet tyvärr inte om vi i dag riktigt lever upp till det.

Allmänt när det gäller processrätten kan jag säga att vi tänker tillföra de resurser som krävs i budgeten. Det tror jag att vi är överens om över blockgränserna. Det är ingenting som vi gör med lätt hjärta. Vi vill såklart hellre lägga pengarna på de äldre och ta hand om dem på ett mer värdigt och fint sätt än att bygga fängelser. Vi vill såklart hellre lägga pengarna på grön omställning än på att köpa stridsflygplan för att klara säkerhetspolitiken. Men samtiden kräver dessvärre att vi gör detta, och det tänker vi göra. Vi måste göra det som krävs här och nu, men också påminna oss alla om att detta inte är ett naturtillstånd. Vi måste komma tillbaka till en tid då vi inte byggde fängelser och anställde fler poliser av princip utan kunde lägga resurserna på något vettigare. Därför är perspektivet att få ned brottsligheten centralt i rättspolitiken.

Med de orden avslutar jag mitt lilla anförande här.

Fru talman! Inledningsvis ska jag säga att vi har ett antal reservationer i betänkandet men yrkar bifall enbart till reservation 1, som handlar om det brottsförebyggande perspektivet.

När jag har gjort detta ska jag tacka Louise Meijer och Moderaterna för att man faktiskt lyfte upp mäns våld mot kvinnor. Det är inte en dag för tidigt, kan jag tycka. Men det är väldigt glädjande att ni tydligt deklarerar att ni tänker se lika allvarligt på mäns våld mot kvinnor som på brottsligheten mellan kriminella. Tack ska du ha, Louise!

Polismyndigheten är landets största myndighet, och den befinner sig mitt i det politiska samtalets centrum och i nyhetsflödet. Man har i vissa avseenden helt unika befogenheter med det ansvar som följer därav. Det är vårt viktigaste redskap - det måste vi säga - för att hantera situationen där vårt land kanske är som allra mest trasigt. Det handlar om de omfattande konsekvenser som den organiserade brottsligheten för med sig för vårt samhälle.

Men med starkare mandat följer också unika resurstillskott, som man har haft det senaste decenniet. Då blir det faktiskt också ökade förväntningar. Det måste man vänta sig. Det handlar om att kunna se att man har väldigt tydliga tendenser till ökad uppklaring, inte minst i Stockholms- och Uppsalaområdet, även om de siffrorna naturligtvis behöver vändas och vridas på. Och vi förväntar oss i ännu större omfattning att man allokerar resurser till lokalpolisområdena och till det brottsförebyggande och förtroendeskapande arbete som finns där. De ska helst vara fredade också. Vi har sett historiskt att de inte har varit det.

I Stockholm har man, enligt en rapport, slagit ut tio öppna drogscener. Det finns drygt 50 drogscener kvar. Förväntan från oss i politiken måste vara att de också ska bort. Inget annat är gott nog, även om det finns internationella studier som visar att det på kort sikt kan leda till ökat våld i området när man slår ut drogscenerna. Det är helt enkelt också så att forskningen visar att det finns en oproportionerligt stor andel våldsbrottslighet i anknytning till dessa öppna drogscener. Det är också där i huvudsak som nyrekrytering till gängen sker. Därför är detta naturligtvis väldigt viktigt. Men det är också viktigt eftersom laglydiga medborgare passerar dessa drogscener dagligdags på väg till skolan, arbetsplatsen eller affären på stadsdelstorget. Det här måste bort, helt enkelt. Det är en reell otrygghet, inte bara en känsla.

Målet måste vara att det i vårt land inte ska finnas en enda bestående plats där bruk och försäljning av narkotika sker öppet. Gängen må ändra modus efter det här, såklart. Det kan vara så att man låter Postnord sköta leverans av narkotika eller att man levererar till kundens dörr med sådana här apparater som man åker omkring med på gatorna. Så kan det vara. Vi är inte naiva i det avseendet.

Man har också sett hur de gängkriminella breddar sin verksamhet. De går in i överprivatiserade välfärdssektorer eller underkontrollerade privata tjänstesektorer. De plöjer ned pengar i andra verksamheter för att tvätta dem vita.

Men de öppna drogscenerna måste också slås ut av moraliska skäl. Vi kan inte ha ett samhälle som visar sig svagare än gängen. Detta måste ske tillsammans och i samverkan - med kameror och med polisiär närvaro men också med fysisk ombyggnation och kommunala insatser. Det ska rullas ut meningsfulla kultur- och fritidsaktiviteter. Nu är vi inne på väldigt känslig materia i den svenska politiken för närvarande.

Det ska byggas fler fritidsgårdar i vårt land, inte färre. Det ska vara mer simundervisning och mindre gromning in i gäng. Ungar i dessa områden ska ha saft och bullar, kamrater. De ska ha saft och bullar - för att appropriera ett av högerns favoritbegrepp. Det ska barn ha. De ska inte ha gängkarriär och vapenviftande. Vi ska komma ihåg att det trots allt är barn det handlar om och ingenting annat.

Vi socialdemokrater kan inte se att det är en glädjeprognos att vi enligt viss statistik i framtiden kommer att ha Europas största fängelsepopulation strax efter Turkiet. Det är ingenting annat än ett groteskt misslyckande för vårt samhälle. Så måste det ses.

Vi socialdemokrater gick till val med ett annat perspektiv. Varje krona som satsades på de repressiva områdena skulle också satsas på det brottsförebyggande arbetet, på lärare, socialsekreterare, fritidspedagoger och andra som stöttar och hjälper barn att inte komma in i dessa gäng.

Denna resa kommer inte att vara lätt, och den kommer inte att kunna styras från denna kammare eller från polishögkvarteret på Kungsholmen. Detta är något som vi behöver göra tillsammans med medborgarna, och då är förtroendet för polismakten en central faktor.

Vi har under en lång tid varit väldigt bekymrade över att mångfalden inom polisen inte ökar i den omfattning som man kan förvänta sig när det gäller att ha en polis som är representativ för befolkningen som helhet. Det gäller i synnerhet när vi till exempel har de här förslagen om visitationszoner.

Det finns en kriminolog som heter Mulinari, som har studerat förtroendet för polisen. Han pekar på en ganska intressant paradox. Den grupp som har lägst förtroende för polisen är den som har störst risk att utsättas för brott och som därmed också har störst behov av att skyddas av just polis. Det är en grupp som enligt honom är överkontrollerad och underbeskyddad på samma gång.

Några av oss har varit i USA med utskottet och skaffat oss lite nya perspektiv på brottsbekämpningen. Det är ett land som naturligtvis har ett mångfaldigt större problem än vi när det gäller gängkriminalitet. Evidensbaserade metoder har utarbetats under lång tid, och erfarenheterna är mångåriga och skarpa. Ett sådant förslag som vi kan ta med oss och som vi lär återkomma till handlar om RICO-lagstiftning, som har visat sig vara synnerligen effektiv i till exempel New Jersey och på andra ställen.

Nästan alla politiker som håller på med rättsfrågor tittar sig storögt blinda på nolltoleransen i New York som man drog igång för nästan 30 år sedan på olika plan. Men man har konstigt nog missat det som kanske är nyckeln till att man lyckades i New York, nämligen ett lokalt förankrat och vetenskapligt grundat brottspreventivt system. Det handlar alltså om att vända på kuttingen. I stället för att räkna pinnar och ha fokus på att lagföra, bura in och ha spektakulära polisinsatser har man fokus på bra utvärdering, ansvarsutkrävande av polischefer och att jobba socialpreventivt. Naturligtvis handlar det också om att upprätthålla lag och ordning på gator och torg. Där har vi mycket att lära.

Fru talman! Avslutningsvis skulle jag vilja deklarera så där lite högtidligt som man gör att vi socialdemokrater inte tar lättvindigt på kampen mot gängbrottsligheten. Vi kommer aldrig att ge upp! Vi är inte heller gäster i de områden som kanske är hårdast drabbade. Där befinner sig våra starkaste väljargrupper. Där jobbar våra S-föreningar dagligdags med möten och samtal. Många av oss, inklusive jag själv, är barn av dessa områden. Vi kommer inte att släppa taget eller falla in i stigmatiserande och onyanserade perspektiv som målas upp kring de här områdena.

Nu tar jag till hårda ord, men jag är helt övertygad om att vi kommer att se tillbaka på den tid vi befinner oss i med viss skam, dels över misslyckandet när det gäller att skapa säkerhet och framtidstro, dels för att vi tillät gängen att växa sig så starka. Vi har inte heller gjort rätt saker här i kammaren eller i regering. Vi har inte orkat se hela lösningen. Det har varit ett för starkt fokus på det repressiva och för lite fokus på att förhindra nyrekrytering till gängen. Vi har inte hittat rätt balanspunkt i avvägningen mellan rättsstatliga principer och effektivitet i rättskedjan. Vi politiker har hellre gjort utspel och haft pressträffar i stället för att se till att det kommer blocköverskridande överenskommelser på plats inför denna stora utmaning.

Detta kommer vi att skämmas över. Framför allt kommer vi att skämmas över att vi tillät ett djupt segregerat och ojämlikt samhälle växa fram. Där och ingen annanstans har vi skammens ursprung.

(Applåder)

Herr talman! Vi ska nu hantera en redogörelse för hur staten har använt ett av sina allra mest kraftfulla redskap, de så kallade hemliga tvångsmedlen. Allteftersom dessa redskap används alltmer extensivt i brottsförebyggande och brottsbekämpande syften har också regelverk kommit till för dokumentation och redovisning. Dessa krav har också skärpts. Det beskrivs i betänkandet och är viktigt i sammanhanget. Det finns nämligen en inneboende balans som måste beaktas.

Det handlar i grunden om en målkonflikt. När vi förflyttar gränssnittet mellan statens redskap och de befogenheter som det innebär och den enskildes rätt till integritet och privatliv måste båda dessa perspektiv beaktas. Det är oerhört viktigt, även i denna tid då utmaningarna när det gäller en viss typ av brottslighet är svåra och komplexa och sliter sönder vårt samhälle.

Samtidigt har vi en politik som många gånger lutar åt det totalitära och repressiva hållet. Visitationszoner och angiverilagar är kanske några av de mer aparta varianterna av lagstiftning som är på gång eller har genomförts.

När det gäller de många samverkande processerna för de här frågorna kan varje enskilt beslut vara helt logiskt. Det är ett litet steg vi tar. Men den sammanvägda, sammantagna, effekten kan få följder vi inte har räknat med. Därav finns behovet av just den typen av redovisning som vi har på kammarens bord i dag men också i övriga kontrollfunktioner. Jag vet att även polis och åklagare, som är de som främst använder den här typen av verktyg, är tacksamma för och uppskattar att de finns på plats.

Det har skett en utveckling. På 40-talet var det väl egentligen bara telefonavlyssning man kunde använda. Men i dag finns ett antal kraftfulla redskap som vi kallar hemliga tvångsmedel: hemlig övervakning av elektronisk kommunikation, hemlig dataavläsning, olika typer av preventiva tvångsmedel, rumsavlyssning, kameraövervakning, avlyssningsuppgifter och övervakningsuppgifter. Det finns mängder med material som på olika sätt är till för att ge polisen bra information i förundersökningsskedet för att lösa brott.

Redskapen är många gånger efterlängtade. Och det finns stor politisk enighet i kammaren om att detta är i grund och botten bra. Det är viktigt för oss att tydliggöra att det finns en bred politisk samsyn om att det är viktiga verktyg. Vi socialdemokrater delar regeringens uppfattning om att de har gjort rejäl nytta under året som denna redovisning omfattar.

Men återigen: Tänk på balansen!

Herr talman! En tung, central aktör i lagstiftningsprocessen i vårt land, Lagrådet, har nyligen beskrivit denna avvägning på ett intressant sätt. Man menar att bestämmelserna om hemliga tvångsmedel inte längre är helt lättillgängliga och att de är spridda i olika författningar. Detta, menar man, gör det svårt att få en samlad bild av lagstiftningen på området och av omfattningen av det intrång i den personliga integriteten som den enskilda kan drabbas av.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Redovisning av användningen av hemliga tvångsmedel under 2022

Slutklämmen i Lagrådets yttrande är ganska skarpa ord för att vara skrivna av en juridisk penna i Högsta domstolen här på andra sidan gatan. Man menar nämligen att det behöver beaktas vad den sammantagna regleringen innebär för ett demokratiskt samhälle. Det låter inte speciellt dramatiskt eller hårt, men när det kommer från en sådan penna måste det tas på största allvar.

Vidare menar man att det bör uppmärksammas att de uppgifter som samlas in lagras under oerhört lång tid, med inte obetydliga möjligheter att använda dem för andra ändamål än de ursprungligen avsågs att användas för och att hemliga tvångsmedel även kan användas mot personer som inte är eller har varit misstänkta för brott. Detta har vi haft uppe i kammaren tidigare som en aspekt av detta.

Lagrådet menar att det snarast bör göras en översyn av detta, och vi hoppas att regeringen lyssnar på Lagrådet. Vi borde alltid lyssna på Lagrådet. Där har även socialdemokratiska regeringar en del försyndelser i ryggsäcken. Lagrådet är en institution som har tjänat vårt land otroligt väl genom alla år. Vi borde verkligen ta en funderare kring deras slutgiltiga omdömen om de lagstiftningsprodukter som läggs fram i denna kammare.

Sammanfattningsvis utgår vi från att regeringen utvärderar och följer upp befintliga men även aviserade lagstiftningsprodukter på området och utifrån de perspektiv som jag har försökt belysa i mitt anförande också hanterar dessa frågor med största varsamhet. Det rör sig i grund och botten om ett av de kraftfullaste redskap staten har gentemot sina medborgare.

Herr talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till vår reservation 2 avseende vapenamnesti.

Vårt land plågas och har plågats under en längre tid av en sällan skådad omfattning av sprängningar och skjutningar. Brottsoffer och anhöriga får sin tillvaro raserad. Lokalsamhället påverkas. Tryggheten försvinner när våldet i realiteten kommer och upplevs komma allt närmare in på skinnet.

Specifikt skjutvapenvåldet sticker markant ut i en utveckling där våldsbrottslighet och många andra brottstyper sjunker i statistiken. Forskning och myndigheter står delvis handfallna inför orsaken till att situationen i vårt land sticker ut jämfört mot den i liknande länder.

Vi kan konstatera att det finns en gemensam nämnare i det här sammanhanget, och det är vapnen i sig. Det dödas nästan en kvarts miljon människor om året av skjutvapenvåld på vår jord. Av dem är det 40-60 fall som inträffar i vårt land. Det är 40-60 fall för mycket. För den kvarts miljon människor som förlorar sitt liv innebär det naturligtvis en enorm tragedi. Det är ett liv som avslutats i förtid och ett samhälle som på många sätt aldrig hämtar sig.

Ett effektivt arbete för att få bort de illegala vapnen från vårt samhälle är avgörande för om vi ska kunna lyckas med målet och utmaningarna att stoppa våldet på gator och torg. Kriminologprisvinnarna Cook och Zimring från USA har gjort en omfattande och evidensbaserad forskning. De beskrev att det just handlar om vapnen och tillgången till vapnen. Det är avgörande för om man ska lyckas med arbetet mot våldet.

Vi ser även i vår egen nationella statistik att exempelvis användandet av automatkarbiner leder till att vi har betydligt fler som blir "skjutna" som inte är måltavlan för skjutningen. Det innebär naturligtvis att vi på olika sätt behöver se över och skruva i vapenlagstiftningarna.

Vi behöver självklart ha repressiva åtgärder där det är lämpligt och brottsförebyggande insatser där det är lämpligt. Ett sådant brottsförebyggande arbete kan handla om att man ger en vapenamnesti.

Jag delar Sten Berghedens uppfattning att det i grund och botten inte har varit speciellt många vapen som har kommit in vid de tidigare amnestierna. År 2018 fick vi in ungefär 12 000 vapen. Av de 12 000 vapnen var huvuddelen sådant som människor hade ärvt eller som de hade hittat.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Vapenfrågor

Vad som har hänt sedan 2018 är att vi kraftigt har höjt straffen för olaga vapeninnehav och grovt vapenbrott. Det innebär naturligtvis ett helt nytt läge även när det kommer till amnestin. Vårt förslag innebär ett test för att se hur mycket människor är beredda att riskera för att gömma exempelvis en pojkväns eller en släktings vapen i ett källarförråd eller i hemmet. Nu avgörs det i mångt och mycket. I det sammanhanget kan man också säga att vi för att få in vapnen behöver ha ett utökat stöd till anhöriga när de så småningom lämnar in vapnen.

Jag vill avslutningsvis snabbt påpeka att det i ett europeiskt perspektiv finns ungefär 640 000 vapen anmälda i Schengens informationsdatasystem. De flesta av dessa vapen har varit legala under en kortare period vid något tillfälle. Men de kommer naturligtvis att kunna användas i illegala sammanhang så småningom.

Vi har ett enormt mörkertal i det här sammanhanget. Detta är registrerade vapen som är försvunna. Men vi har förmodligen miljontals vapen ute på marknaden.

Vill vi komma åt skjutvapenvåldet behöver vi av princip fortsätta att ha strikta regler. Jag får i det här sammanhanget vädja till regeringen att de regelverken har tjänat oss väl där vi har haft kontroll även på de legala vapnen.

Vi måste se till att vi har bra regelverk för vilka som får ha vapen och hur man använder och lagrar vapen. Men det gäller också att man har en kontroll i klubbar för dynamiskt sportskytte och annat som är omfångsrikt, som faktiskt är fallet i dag. Här har vi många säkerhetssystem på plats.

Vi hoppas verkligen att vi inte får se en alltför långtgående liberalisering av vapenlagstiftningen under kommande mandatperiod.

(Applåder)

Herr talman! Jag kan notera att ledamoten inte specificerar vad som eventuellt skulle kunna vara en avvikelse av acceptabel art. Det var ju det som jag reflekterade över. Det är klart att all lagstiftning ska följas upp. Det har vi olika typer av funktioner för: Riksrevisionen, Statskontoret och alla möjliga andra myndigheter och utvärderingsinstrument, även riksdagens utvärdering. Jag upplevde att det var ganska polemiska och starka ord som ledamoten använde kopplat till implementeringen av vapendirektivet, som dessutom bara har några månader på nacken. Vi har ingen aning om hur det ska uttolkas och hur det fungerar i praktiken.

Jag tycker att det här skapar en konstig stämning visavi de myndigheter som kämpar för att få rätt beslut och rättssäkra hanteringar av denna typ av komplexa frågor. Vi vet att det är svår materia som väldigt få personer på de olika myndigheterna, inte minst Polismyndigheten, har förmåga att hantera. De som har specialkunskaper får jobba väldigt hårt. Jag utgår från att de gör sitt allra bästa för att lagen ska kunna fungera på ett bra sätt.

Jag skulle vilja ställa en fråga till, nu när vi ändå har några minuter på oss. Tror ledamoten Bergheden att just den strikta vapenlagstiftning vi haft i Sverige i modern tid kan ha bidragit till att legala vapen inte spills över till den kriminella sektorn? Tror Sten Bergheden att så kan vara fallet? Det skulle jag gärna vilja veta.

Herr talman! Jag kan notera att Sten Bergheden inte tackade dem som beslutade om att dra igång utredningen, där vi sitter i en referensgrupp. Det var den förra regeringen som gjorde det. Skälet var att vi låg i parterr. Vi var i brygga som nation eftersom vapendirektivet inte var implementerat fullt ut. Vi fick i november månad ett vite på 99 miljoner kronor, och det är mycket pengar.

Nu berättar Sten Bergheden för kammaren i sitt anförande att han nogsamt följer hur vapendirektivet implementeras. Om det inte sker på ett så kallat acceptabelt sätt enligt Sten Bergheden ska man riva upp det som vi med stor vånda och mycket besvär fått på plats och som gjort att vi klarat oss ur den här parterren och äntligen slipper riskera mångmiljonböter; pengarna kan användas till andra saker som behövs i vårt samhälle.

Jag skulle gärna vilja veta vad som är en acceptabel nivå. Är det så att Sten Bergheden och Moderaterna inte har förtroende för att myndigheterna tänker följa den svenska lagen, som vi fattar beslut om i kammaren? Vad händer om myndigheternas beslut inte duger åt Moderaterna och regeringen? Hur tänker man skruva på lagstiftningen? Hur kommer det att riskera införandet av vapendirektivet?

Herr talman! Jag ställde två frågor till justitieministern. Den första handlade om huruvida han instämmer i de här inläggen från Sverigedemokraterna. Jag har inte fått något svar på det, men han har ju en chans till här i slutrundan. Jag utgår därför från att jag kommer att få ett svar på om han delar Sverigedemokraternas uppfattning i den här frågan. Det står inget om det i justitieministerns skriftliga svar, så ett muntligt förtydligande vore jättebra.

Den andra frågan handlade om konkreta åtgärder för att råda bot på den snedfördelning när det gäller mångfalden inom polisen som existerar. Det är alltså inte något hittepå, utan den existerar. Några sådana har vi inte fått.

Som ett konkret exempel kan jag nämna vad vi socialdemokrater gjorde i regeringsställning. Vi startade två nya polisutbildningar, i Malmö och i Borås. Det gjordes av många skäl, framför allt för att klara tillväxten men också för att bredda rekryteringen både åldersmässigt och geografiskt och även utifrån andra aspekter såsom mångfald. Vi har alltså vidtagit konkreta åtgärder för att råda bot på detta, men det har inte varit tillräckligt.

Vissa talare här har på olika sätt försökt antyda att jag säger att det är diskriminering det handlar om när det gäller polisutbildningen. Det står ingenting om det i min interpellation, och det finns heller ingenting om det i det jag sagt från talarstolen. Det jag har sagt är att vi inte vet, och om vi inte vet saker och ting får vi ta reda på det. Konstigare än så är det inte.

Samtidigt har vi flera andra uppseglande problematiker kring mångfaldsfrågan inom polisen. Vi har detta med säkerhetsprövningar, som ytterligare kommer att påfresta den här delen. Vi har dessutom förslagen om det ni kallar säkerhetszoner och vi kallar visitationszoner, som i värsta fall också kommer att utmana och tänja tålamodet när det gäller förtroendet för polisen i dessa områden.

Jag skulle gärna vilja ha svar från justitieministern på de här två frågorna, om det finns möjlighet till det.

Herr talman! Ur led är tiden; aldrig trodde man väl att man skulle få höra en sverigedemokrat citera Martin Luther King från den här talarstolen! Men det är väl härligt att man kan få vara med om uppseendeväckande och överraskande saker i livet.

Justitieministern säger i sitt svar: Polisen har ett samhällsbärande uppdrag, och det är därför särskilt viktigt att polisen har en personalsammansättning som i så stor utsträckning som möjligt speglar samhället.

Jag utgår från att denna formulering är samordnad med dem som är en del av justitieministerns regeringsunderlag. Det är nämligen inte det intryck man får av de två inlägg som gjordes här alldeles nyss från talarstolen, där talarna uppenbart inte ser något problem med att de med utländsk härkomst är fyra gånger så underrepresenterade som de som har båda sina föräldrar födda och boende i Sverige. Sverigedemokraterna upplever alltså inte att det är något problem.

Min följdfråga till justitieministern är självklar: Delar justitieminister Strömmer uppfattningen att detta inte är ett stort problem?

Jag kan gå till vad vetenskapen och myndigheten själva säger. De pekar nämligen ut minst tre olika faktorer som kan ha betydelse när det kommer till mervärden eller möjligen problematik om det inte finns en mångfald i polisen.

Det handlar om kompetensförsörjningen. Det faktum att man har kunskap om de kulturella förutsättningarna i exempelvis förorterna är ett mervärde för polisen. Språkkunskaperna är inte sällan en förutsättning för att, både när det gäller hemliga tvångsmedel och i andra sammanhang, kunna uttolka vad som är på gång eller vad det är som har hänt, vilket ju är ett av polisens huvuduppdrag.

Att ha bra kunskaper både om kultur och i språk är en förutsättning för effektivitet hos Polismyndigheten. Brister detta kommer det också att brista i effektiviteten och uppklaringsprocenten, vilket naturligtvis handlar om den tillit som justitieministern beskrev. Det är den första delen.

Den andra delen kan ses i mängder av andra perspektiv. Det handlar om det förtroende som Polismyndigheten måste upprätthålla, i synnerhet i särskilt utsatta områden. Vi kan göra många internationella jämförelser där denna tillit har brustit och där kontraktet fullständigt har raserats, inte minst i det land som ofta är ett föregångsland för Sverige, nämligen USA. I stora delar av USA finns det en poliskår som i princip bara kommer från vissa grupperingar av samhället medan befolkningen kommer från andra. Det leder till enormt stora problem när det gäller tillitsfrågan.

Den tredje delen handlar om rättssäkerhet och demokrati. Man brukar säga att mångfald inom poliskåren antas leda till att man får en större vidsynthet och förståelse för att det faktiskt finns diskriminering i vårt samhälle.

Jag kan upplysa om att det finns omfattande diskriminering i vårt samhälle när det gäller bostadsmarknaden, när det gäller arbetsmarknaden och när det gäller andra faktorer i vardagslivet i samhället. Där är diskrimineringen en alldeles synnerligen påtaglig verklighet för hundratusentals, om inte miljoner, människor i vårt land. Det är någonting som vi naturligtvis måste adressera också i det här rummet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Min fråga till justitieministern är i grund och botten: Delar justitieministern uppfattningen hos de två sverigedemokrater som tidigare talade här att detta inte är ett problem? Sverigedemokraterna är ju trots allt förutsättningen för att justitieministern är just justitieminister.

Fru talman! Inledningsvis får jag naturligtvis tacka för ett välformulerat svar som också i huvudsak bekräftar den bild som jag ger i min interpellation. Det finns en påtaglig diskrepans mellan Polismyndighetens ambitioner med mångfald och hur det de facto ser ut för närvarande.

Problemet är inte främst att få människor med utländsk bakgrund att söka till polisutbildningarna - därvidlag är frekvensen väldigt hög. Även om man tar bort utländska medborgare ur ekvationen ligger snittet ungefär där det ska ligga utifrån befolkningens struktur. Det mystiska i sammanhanget är i stället vad som händer under resan. Detta har vi fortfarande inte något riktigt bra svar på.

Varför börjar inte personer med utländsk bakgrund på polisutbildningarna i den omfattning som antyds av antalet ansökningar och de behov som finns? Svaret är alltså inte att dessa personer inte söker och att man med hjälp av olika kampanjer eller liknande ska få fler att söka. Det händer någonting på resan. Vad som händer är det stora mysteriet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag har arbetat som lärare i 24 år och har naturligtvis haft många elever med utländsk bakgrund i mina klasser. Många av dem har velat bli poliser. Vissa personer har kanske dåliga erfarenheter av polisen i de länder som deras föräldrar eller de själva kommer från, men på det stora hela är polis ett eftertraktat yrke bland dessa grupperingar. Många av dessa personer frustar av iver att få påbörja utbildningen till det mångfasetterade och fina yrke som polisyrket är, men någonstans på vägen händer det någonting.

För ungefär tio år sedan var vi på utbildningen i Växjö. Rektorn där, som nu har gått i pension, beskrev hur hon bestämde sig för att - mer eller mindre på sin fritid - titta på antalet sökande av utländsk härkomst i förhållande till hur många som gick på utbildningarna i vårt land vid den tidpunkten. Vid den tidpunkten - det måste ha varit ungefär 2015 - gick de elever på polisutbildningarna som var av utländsk härkomst att räkna på ena handens fingrar. Det sammanlagda antalet studenter var närmare 1 000. Detta var helt oacceptabelt på alla möjliga plan.

I min interpellation ställde jag en allmän fråga, och jag är väldigt tacksam för att justitieministern beskrev att han delar uppfattningen att mångfald inom polisen har diverse positiva effekter, bland annat för myndighetens effektivitet. Den andra delen av frågan handlade dock snarare om vilka konkreta åtgärder ministern har tänkt vidta för att öka mångfalden. Han beskrev direktivet om en ökning av antalet anställda i det volymmål som finns, som majoriteten och oppositionen är överens om, men jag skulle gärna höra justitieministern filosofera lite om de konkreta åtgärderna.