Petter Löberg

Fru talman! Inledningsvis yrkar jag bifall till reservation 2 om kriminalvårdens förutsättningar som vi har tillsammans med Miljöpartiet.

Fru talman! Vårt land är på många sätt ett sargat land. Skjutningar och sprängningar har på djupet påverkat vårt samhällsbygge, ett samhälle som på nästan alla andra sätt är ett av de bäst fungerande samhällen människan någonsin konstruerat i världshistorien.

Om jag ska vara lite skrytsam är det ett socialdemokratiskt projekt, som vi är oerhört stolta över. Vårt land bygger på principen om stor tillit mellan människor och mellan medborgare och institutioner. Med en hög grad av erfarenhetsutbyte och med ansiktet vänt utåt har vårt land blivit starkare och inte minst kaxigt mångkulturellt och därmed kreativt. Vårt land är också byggt på samförstånd, vetenskaplig grund, starka skyddsnät och god möjlighet för människor att förverkliga sina drömmar, inte minst genom det generösa utbildningssystemet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Skjutvapen och explosiva varor - skärpta straff för de allvarligare brotten

Detta handlar inte bara om en chauvinistisk självbild utan lika mycket om hur vi mäts av omvärlden och oberoende institut. Vi är på många sätt världens bästa land.

Men vi har revor, och en av dessa revor handlar om gängkriminalitet, skjutningar och sprängningar. Våldet har skapat en reva i vårt land, vilket inte bara utmanar den chauvinistiska självbilden utan påverkar individer och grupper i samhället högst påtagligt. Våldet är på många sätt ett systemhotande problem. Orsakerna är mångfasetterade och ibland svåra att härleda, men det finns en gemensam nämnare: vapen. Ett effektivt arbete för att få bort de illegala vapnen i vårt samhälle avgör om vi ska lyckas möta många av utmaningarna med våldsspiralerna.

Socialdemokraterna kommer att lägga fram de förslag som krävs. Vi gjorde det i regeringsställning och fortsätter att göra det i opposition. Nej, vi har inte varit naiva. Under åtta års tid visade vi snarare på en bristande naivitet. Vi var klarsynta och lade fram förslag efter förslag i en reformtakt som vårt land aldrig någonsin sett, och vi allokerade resurser till rättskedjans olika delar på ett sätt som vårt land heller aldrig skådat. När vi kom till makten 2014 var det helt tomt på produkter på departementet. Det fanns nästan ingenting, så vi fick börja från början.

En av de mer lyckosamma lagstiftningsförändringar vi genomförde var höjningen av minimistraffet för vapenbrott till två års fängelse och automatisk häktning. Hundratals gärningspersoner har därefter fått skaka galler i stället för att gå runt och "flasha" med vapen på stan. Tidigare hade vi många fall där polisen grep en person med ett skarpladdat vapen på förmiddagen, och på kvällen gick personen fri. Nu är det slut med det, och det är vi stolta över.

I april hade vi en motionsdebatt om vapenfrågor här i kammaren, och då föreslog vi i vår reservation att man skulle fördubbla straffet för vapenbrott. Precis det ligger nu på bordet och diskuteras här. Den SD-stödda regeringen levererar således ytterligare ett socialdemokratiskt förslag. Men snart får ni faktiskt börja stå på egna ben. Det går inte längre att luta sig mot den tidigare regeringens kraftfulla hantverk.

Vi ser nu konturerna av förslag som ni har börjat mejsla fram själva, och det skapar ju en viss typ av magont. För att vara tydlig - remissförfaranden, beredningskrav och rättsstatliga principer är sådant vi måste värna om även i framtiden. Nu är det upp till bevis, och ni behöver visa att ni klarar det.

Nu går jag in på några principiella resonemang kring frågan i sig. Man kan naturligtvis fundera på huruvida skärpta straff alltid löser saker och ting, men vi vet ju att i de allra flesta fall har det ingen som helst betydelse för gärningspersonernas bevekelsegrunder. De tänker över huvud taget inte på konsekvenserna av sitt handlande. Det gäller inte minst unga lagöverträdare.

Med vapenbrotten är det en viss skillnad, och det är därför vi accepterar detta och också har drivit frågan om skärpta straff för vapenbrott. Det är skillnad när man smugglar vapen, är vapensmed eller kanske gömmer vapen åt släktingar och pojk- eller flickvänner, för då tar man en kalkylerad risk. När nu dessa straff skärps ytterligare är det naturligtvis något man kommer att ta i beaktande i ännu högre utsträckning än tidigare.

Det finns en del problem med proportionalitet när det kommer till andra brott som är av allvarlig art, och det är något som inte minst regeringen har pekat på. Nu landar minimistraffet för grovt vapenbrott en bra bit över minimistraffet för till exempel grov misshandel - ja, till och med strax under dråp och synnerligen grov misshandel. Vi behöver alltså se över hela straffskalorna och ta ett samlat grepp, för just nu börjar det bli dissonans mellan vissa saker. Intellektuellt sett kan det försvaras med den avskräckande faktorn som finns i just de här brottskategorierna. Då går det att motivera en sådan dissonans i proportionaliteten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Skjutvapen och explosiva varor - skärpta straff för de allvarligare brotten

Jag vill också lyfta fram något som fler talare kanske tar upp så småningom, nämligen att den kriminella miljön kommer att anpassa sitt modus operandi till hur lagstiftningen ser ut. Risken finns när vi höjer straffen drakoniskt för dessa vapenbrott att man återigen pressar ned gärningarna i grupper som inte omfattas av det straffrättsliga och att allt yngre förövare blir delaktiga i allt grövre brott, precis som vi har kunnat se i andra fall. Det är en konsekvens av att vi lagstiftare ivrigt försöker lösa ett problem och plötsligt försätter oss i ett ännu mer tragiskt läge. Vi behöver alltså vara på tårna.

Socialdemokraterna har en reservation, och den handlar om Kriminalvården. Det kan synas lite apart att den läggs när det handlar om vapenfrågor, men jag tror det är viktigt att påminna varandra gång på gång om att det behöver tas i beaktande när man stiftar lagar i kammaren.

Kriminalvårdens remissvar är på många sätt ett nödrop från en av Sveriges största myndigheter, tillika en av de mest välskötta. Man beskriver att man har oerhört svårt att klara att utöka antalet anstaltsplatser så mycket som krävs, inte minst som en följd av lagstiftningen som är på gång nu. Det är ingen nyhet för oss. Vi har den senaste tiden åkt runt på många anstalter. Utskottet har bland annat varit på Hall.

Olika typer av chefer inom Kriminalvården framstår som alltmer stressade. Vi har pratat med många fackliga företrädare som ser verksamheten försämras i grunden och att det sker väldigt snabbt. Det klientnära arbetet hinns inte med, och det dynamiska säkerhetsarbetet har inte den spets man vant sig vid.

Det handlar om säkerheten men faktiskt också om det brottsförebyggande och återfallsförebyggande arbetet inom anstalterna. Den ansträngda situationen innebär en attack mot de faktorer som gör svensk kriminalvård till en av världens bästa, till exempel att den är rymningssäker och drogfri och att man har bra behandlingsprogram samt arbete, studier och verksamhet vilket gör att man kommer ut från anstalten i bättre skick.

Fru talman! Vi socialdemokrater ger aldrig upp om människor. Det vägrar vi göra, hur många onda gärningar de än har gjort. Så småningom kommer de ut från anstalterna, och då ska de ha bättre redskap att göra rätt för sig och klara sig utanför murarna inom lagens råmärken.

Vi är mycket bekymrade över den likgiltighet som den SD-styrda regeringen visar inför rättskedjans olika delar när det gäller resurser och konsekvenstänk. En ofta upprepad floskel är att rättskedjan ska hålla ihop, men det krävs starkt fokus på det. Därför kräver vi i vår reservation att regeringen omedelbart tar fram en plan för hur myndigheten, i det här fallet Kriminalvården, ska klara av sitt uppdrag.

Det står i betänkandet att regeringen noggrant följer verksamheten, men det behövs mer än observation. Det krävs kraftfullt engagemang men också en del handpåläggning, och vi socialdemokrater kommer att fortsätta att aktualisera Kriminalvårdens situation här framöver. Var så säkra!

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Skjutvapen och explosiva varor - skärpta straff för de allvarligare brotten

(Applåder)

Fru talman! Detta ärende har ungefär samma tema som det förra. Riksrevisionen har gjort en mycket ambitiös och omfattande genomgång av Polismyndighetens hantering av det som ibland av oss lite slarvigt kallas för mängdbrottslighet, vardagsbrottslighet eller liknande. Med detta avses brott som är av relativt enkel beskaffenhet och där förundersökningen i allmänhet sköts och leds av Polismyndigheten själv.

Det kan tyckas vara brottslighet av enkel beskaffenhet. Men för dem som drabbas kan resultatet bli livslånga lidanden. Det kan handla om djupt integritetskränkande upplevelser som tar många år att hämta sig från, om någonsin. Det kan handla om stora ekonomiska värden för näringsidkare och privatpersoner. Även om det är fråga om ett mängdbrott eller vardagsbrott kan det för den enskilde ha otroligt stor betydelse.

Huvudkritiken i Riksrevisionens rapport handlar om att resultaten när det gäller personuppklaringen har försämrats trots de stora resurstilldelningarna. Polismyndigheten har fått fler anställda, genomfört en omorganisation och fått de redskap och verktyg från politiken som man har pekat på när det gäller brottsverktyg, kameraövervakning, resurstilldelning etcetera. Ändå ser vi en minskad och försämrad personuppklaring.

I grund och botten kokar detta ned till vad som är medborgarnas berättigade förväntningar. Det handlar om att vi kräver leverans. Vi i politiken har prioriterat rättskedjans resurser i förhållande till andra nyttigheter i samhället. Vi hade kunnat lägga dessa pengar på nödvändiga infrastruktursatsningar som har fått sättas på väntelistor. Pengarna hade kunnat gå till barn- och ungdomspsykiatrin där det pågår ett haveri. Pengarna hade kunnat gå till att förbättra kontinuiteten för våra äldre inom hemtjänsten. Men vi har valt att prioritera rättskedjans olika delar därför att vi har sett att de samhällsutmaningar som vi har stått inför har gjort dessa prioriteringar nödvändiga. Därför har rättskedjan fått historiskt stora resurstilldelningar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om Polis-myndighetens han-tering av mängdbrott

I detta ärende har vi socialdemokrater ett särskilt yttrande. Det handlar, som i det förra fallet, om att man bör lyssna på Riksrevisionens rekommendationer. Jag ska inte gå igenom den långa och digra listan som har presenterats. Men i grund och botten handlar det om att vi återigen behöver få en högre uppklaringsprocent och ett större fokus på den lokala nivån för att hindra att privatpersoner, näringsidkare och organisationer får sin trygghet och säkerhet naggad i kanten. Det handlar om allmänhetens förtroende för rättssamhället i stort.

Vi som har jobbat med rättspolitik ett antal år kontaktas av många människor som berättar om sina erfarenheter när de har ringt till polisens kontaktcentrum och försökt anmäla ett inbrott i ett källarförråd, att de har blivit av med utemöbler utanför sitt hus eller att de har blivit hotade på jobbet. Påfallande ofta får vi höra historier som vi som politiker kanske inte riktigt vill höra om att människor upplever att de inte blir lyssnade på, att utredningsinsatserna är för dåliga eller obefintliga eller att de får besked om att ärendet avskrivits i brist på spaningsuppslag trots att de kanske personligen vet vem som har utfört brottet eller vilka grupper som det kan vara fråga om. Vi vill ju att det ska fungera bra. Det blir alltså en förtroendeklyfta mellan allmänheten och polisen som är oerhört förödande.

Men det är också höga kostnader för samhället förenade med detta. Och det finns, vilket är viktigt att säga, väldigt tydliga kopplingar mellan den så kallade vardagsbrottsligheten och den grovt organiserade brottsligheten.

Vi pratar många gånger i dag om att unga människor gromas in i gängmiljöer. Det påminner om den typen av beteenden. Det är lite grann detta som det handlar om, alltså att man får unga människor att göra mindre allvarliga brott initialt. De dras in i detta och sätts i skuld. Människor har hållhakar på varandra, som i sin tur kan emanera från brottslighet som från början inte är speciellt allvarlig. Men sakta men säkert dras unga människor in i detta och utför allt värre brott. Det finns alltså direkta och avgörande kopplingar mellan dessa delar av den kriminella verksamheten i vårt land.

En sak i Riksrevisionens rapport är extra central, och det är när man tydligt säger att resurserna inte räcker till lokalpolisområdena även om satsningarna på regional nivå delvis kommer lokalpolisområdena till godo. Fortfarande är det så att polisens karriärmöjligheter har gått inåt och uppåt. Vi har sett att man har blivit midjetjock och att lokalpolisområdena inte får de resurser som krävs. Och väldigt många av dessa mängdbrott hanteras på den nivån.

Men, som sagt var, vi har väldigt effektiva kontrollinstrument i vårt samhälle, och staten har Riksrevisionen, Statskontoret, Brå och många andra som är otroligt duktiga utvärderingsinstrument som vi ska vara tacksamma för. De ger oss redskap att fatta klokare beslut på sikt, och de ger också myndigheterna vägledning att spetsa sin myndighetskompetens. Jag tror att denna rapport har varit en ögonöppnare både för Polismyndigheten och för oss politiker.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om Polis-myndighetens han-tering av mängdbrott

(Applåder)

Fru talman! Katja redogjorde översiktligt för ärendet. Det handlar om Riksrevisionens granskning - eller granskningar, får man väl säga, eftersom vi om en liten stund ska debattera även en granskning gällande mängdbrott - av hur man har följt upp och hur man arbetar effektivt med bekämpning av grov organiserad brottslighet, framför allt inom ramen för det som kallas särskilda händelser.

Initialt vill jag yrka bifall till den gemensamma reservation som Miljöpartiet, Vänstern och Socialdemokraterna har i betänkandet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om Polis-myndighetens arbete med särskilda hän-delser riktade mot organiserad brotts-lighet

Äntligen har vi lite ärenden för justitieutskottet på riksdagens bord! Det är symtomatiskt att det är ärenden som har initierats av myndigheter, i det här fallet Riksrevisionen, och inte av regeringen. Jag ska så här initialt strö lite salt i anförandet: Efter att de lagprodukter som togs fram av den socialdemokratiska rödgröna regeringen tagit slut på hyllorna i Justitiedepartementet har det varit otroligt lite aktivitet i utskott och i kammare kring dessa frågor, trots att det inte direkt saknas utmaningar att ta tag i. Det har snart gått ett och ett halvt år av mandatperioden, och en tydlig majoritet av utskottets arbete har handlat om att hantera ärenden som initierades av den förra regeringen. Det är skralt - mycket skralt. Vi får se hur det blir i vår; det aviseras ju en hel del, vilket behövs.

Vi ska dock gneta på, inte minst Riksrevisionen, Brå och en del andra utvärderande myndigheter. I det här fallet riktar man i ett antal punkter svidande kritik, får vi nog säga, mot hur Polismyndigheten bedriver och följer upp sin verksamhet. Man beskriver till exempel att myndigheten inte riktigt fullt ut kan redogöra för hur mycket kostnader som de särskilda händelserna har drivit. Den kan heller inte redogöra för effekterna. Man kan också se att inte ens kommunerna - det är ju huvudsakligen i kommunerna som dessa nätverk verkar och händelserna äger rum - har kunnat beskriva vad de särskilda händelserna egentligen har inneburit, i någon del.

Myndigheten kan inte heller redovisa hur många särskilda händelser som har inträffat. Det är klart att vi från politiken kräver att myndigheten har kompetens satt svara när den på anmodan av Riksrevisionen ska besvara dessa frågor. Det är ju grundläggande frågor. Som en kuriositet kan nämnas att det påminner lite grann om när jag ställde en fråga via RUT om hur många polisstationer som fanns i vårt avlånga land - och fick svaret att Polismyndigheten inte visste det. Det är klart att det inte håller. Det slutade med att jag fick räkna polisstationerna själv. Det funkar ju också, men det tog lite tid.

Åter till granskningen: Riksrevisionen har ett antal rekommendationer, och vår reservation handlar egentligen om att man ska följa dessa eller ta dem i beaktande på olika sätt. Det handlar om att ta fram en nationell lägesbild för resursförflyttningarna, utveckla dokumentation och utvärdera - självklarheter, egentligen, och det borde det vara för landets största myndighet. Men det handlar också om att säkerställa att de kunskaper man får ut av dessa särskilda händelser och de erfarenheter som de bidrar till sprids på ett systematiserat och bra sätt till olika delar av organisationen. Det upplever Riksrevisionen inte görs i dag.

För att vara tydlig - och det gäller tyvärr all tillgänglig polisforskning i vårt samhälle, även om det kanske borde finnas mer utvecklad sådan - visar detta att det bygger på den lokala problembilden. I svensk kontext: Om man inte har fullt bestyckade områdespolisgrupper och om man inte har lokal utredningskapacitet i lokalpolisområdena klarar man inte det långsiktiga arbetet. Riksrevisionen sätter fingret på en del av problematiken i att särskilda händelser drar resurser från den lokala nivån. Det är ett av huvudnumren i kritiken.

Detta är något som även Polisförbundet pekar på i sina kommentarer. Man menar att det leder till olika typer av brister på andra håll när poliser flyttas för att lösa resursbristerna på olika håll och kanter när det gäller de särskilda händelserna. Poliser som flyttar in och bor på hotell under längre tid - eller till och med flyttar till en ny ort, om det handlar om det - behöver lägga mycket tid på att etablera sig. Detta skapar brist på kontinuitet och långsiktighet och sämre möjligheter att arbeta relationsbyggande i den lokala kontexten, menar Polisförbundet. Detta får till exempel ganska tuffa konsekvenser när det gäller mängdbrotten, som vi ska diskutera senare.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om Polis-myndighetens arbete med särskilda hän-delser riktade mot organiserad brotts-lighet

Det är en hel del salt i kritiken, och det är en del salt i mitt anförande också. Är då allt dåligt med att arbeta med särskilda händelser? Nej, vi är övertygade om att det också kommer väldigt mycket gott ur detta. Vi har kunnat följa flera fall från den politiska horisonten och se att det görs ett mycket gott arbete.

Vi har exempelvis kunnat se hur Operation Frigg gett upphov till banbrytande nya metoder som svensk polis kommer att ha nytta av i många år framöver. Man har i det fallet - och i en del andra fall - varit mycket framgångsrik när det gäller att lagföra personer, inte minst centrala nyckelpersoner, inom den organiserade brottsligheten. Man har kunnat se att mängden tillslag och omhändertaganden av vapen och smugglingsförsök är stor och visar ett resultat med hög kvantitet och kvalitet.

De internationella samarbeten man har byggt upp inom ramen för till exempel Operation Frigg kommer att skapa förutsättningar för att på längre sikt komma åt den internationellt förgrenade kriminaliteten. Det är i sanning en imponerande prestation som de inblandade poliserna och civilanställda har genomfört; det vill jag ha sagt - också just med tanke på den kritik som finns mot att erfarenheterna kanske inte tas till vara fullt ut. Man har ett momentum, och nu gäller det att bygga vidare på det.

Det kan i rättvisans namn också sägas att rapporten från Riksrevisionen beskriver att man har implementerat nymodigheter i linjeverksamheten som har framkommit under de särskilda händelserna, till exempel de regionala drifts- och bedrägericenter som därefter har fungerat bra.

Nåväl, fru talman - kommer allting att bli bra om man följer dessa rekommendationer fullt ut? Kommer gängen att knäckas? Kommer den historiskt låga och helt oacceptabla uppklaringsnivån att rätas upp? Nej, riktigt så enkelt är det inte. I grund och botten handlar det om polisbristen, och i den delen finns det ett par goda nyheter.

Den ena delen gäller rekommendationerna i övrigt när det gäller metodutveckling och annat. Det behöver man jobba mer med. Polistillväxten kommer sakta men säkert att lösa sig, och det finns bland de politiska partierna i denna kammare en stark enighet om att vi ska nå upp till ett europeiskt standardsnitt eller liknande.

Jag måste också lyfta upp något, inte för att skryta, men ändå. Det historiska beslutet om att starta två nya polishögskolor och utbildningar och om 10 000 nya polisanställda gjorde att politiken pekade med hela handen och krävde leverans. Man kommer att uppnå 10 000 nya polisanställda, om än kanske inte med den fördelning mellan poliser och civilanställda som Polismyndigheten själv hade önskat. Det politiska beskedet var dock att 10 000 nya polisanställda skulle levereras, och det har man gjort.

Till stor del beror detta på de två nya utbildningarna i Malmö och Borås, där det finns en otrolig kreativitet, fokus och kompetens. Man har levererat från dag ett och fortsätter att leverera polisaspiranter i hög takt och med hög kvalitet, vilket gör att jag i grund och botten kan avsluta detta anförande lite i dur, vilket kan behövas i dessa nya tider. Så småningom kommer det här att leda till en historiskt stark tillväxt när det gäller antalet poliser på gator och torg.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om Polis-myndighetens arbete med särskilda hän-delser riktade mot organiserad brotts-lighet

(Applåder)

Fru talman! Gårdagen var en firandets dag i riksdagen. Riksmötets öppnande präglades på sedvanligt sätt av vackra blomsteruppsättningar, snittar, nyckelharpor och inte minst en ansenlig mängd kallprat som här i Stockholm kallas mingel.

Nu drar riksmötets första debatt igång, och det är inte konstigt att den gäller just ett betänkande som justitieutskottet lagt på riksdagens bord. Det är ren samtidslogik, kan man säga. Utskottet har under sensommaren sammanträtt flera gånger för att påskynda processerna med olika lagförslag.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag men vill påminna om det särskilda yttrande som vi socialdemokrater har i betänkandet och som jag i mitt anförande avser att redogöra för lite mer i detalj.

Att det är just en JuU-ärendedebatt som inleder riksmötet är en naturlig följd av den exceptionella situation vårt samhälle befinner sig i. För ett decennium sedan var kriminalvårdens största problem att man hade ett kapacitetsöverskott på anstalterna. Man behövde "downsiza" sin verksamhet och stänga anstalter, och man kunde skicka personal på utbildning eftersom det inte fanns tillräckligt många fångar. Låt oss konstatera att det inte är riktigt där vi befinner oss i dag.

Initiativet till dagens betänkande om hemliga tvångsmedel togs av en socialdemokratisk ministär tillsammans med Miljöpartiet. Det ligger i linje med den kompromisslösa hållning vårt parti har inför gängens hänsynslöshet - en hållning som resulterade i historiskt stora satsningar ekonomiskt och allokeringsmässigt på rättskedjans alla delar, inte minst den polisiära. Det ledde också till stora förändringar på den straffrättsliga sidan - förändringar som sammantaget bidragit till att tusentals brottslingar fått sona sina brott. I denna mening har dessa insatser varit framgångsrika.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Hemliga tvångsmedel - effektiva verktyg för att förhindra och utreda allvarliga brott

Men vi måste samtidigt konstatera att ansträngningarna inte har hjälpt fullt ut. Vi ser hur skjutningarna fortsätter i oförminskad takt, inte sällan med en egen inneboende logik och förändrat modus. Den senaste tiden har vi exempelvis sett hur gängkriminellas anhöriga gjorts till legitima mål för mord och mordförsök i de miljöer där ena dagens vän och kompanjon nästa dag är ens värsta fiende.

Vi har sett att samhällets ansträngningar att motverka segregation och ojämlikhet inte varit på långa vägar tillräckliga. Nej, fru talman, vi har mycket kvar att göra. Men en påminnelse till oss alla är att vi måste göra detta med stöd i vetenskaplig evidens och rättsstatens principer.

Som först ut i debatten ska jag kortfattat redogöra för förslagen. Detta borde egentligen vara regeringsrepresentanternas uppdrag, men av gammal vana tar jag på mig det. Det handlar om att preventiva tvångsmedel ska få användas i betydligt fler sammanhang än i dag för att förhindra viss brottslighet av grov art. Till exempel ska man under en förundersökning kunna använda hemliga tvångsmedel för att utreda fler än ett brott under förutsättning att straffvärdet ligger över en viss nivå. Brottskatalogen utvidgas också. Hemlig rumsavlyssning och hemlig kameraövervakning ska kunna knytas till en misstänkt person i stället för en viss plats. Detta är en stor förbättring för polisen, som jag tror kommer att fungera bra.

En lite mer problematisk fråga, som man ändå valt att gå vidare med, är att överskottsinformation som har kommit fram genom hemliga tvångsmedel ska kunna användas för andra ändamål. Här finns dock en del invändningar. Vi ser i likhet med flera remissinstanser att denna typ av lagstiftning förflyttar gränssnitten mellan statens redskap och befogenheter och den enskildes rätt till integritet. Förändringar av detta gränssnitt måste göras med stor varsamhet och avvägas noga. Rättsstatens principer måste värnas.

Varje förändring kan rättfärdigas för sig, även när det gäller detta betänkande. Men den samlade balansen över tid måste också finnas. Det innebär att de senaste decenniernas förändringar och stiftade lagar måste vägas samman med dagens förslag, som vi fattar beslut om i eftermiddag, och kommande, aviserade förslag. Denna balans måste finnas.

Sedan 40-talet har statens möjligheter till hemliga tvångsmedel utvidgats från enbart telefonavlyssning till dagens kraftfullt förstärkta redskap och resurser. Befogenheterna när det gäller hemliga tvångsmedel har ökat dramatiskt, men det gäller också annat som rör integritetsaspekterna. Det handlar om kameraövervakning i det offentliga rummet, dna-redskap och AI-redskap, vars kraft vi bara ser början på. Vårt digitala livs olika avtryck ger omfattande redskap för rättsvårdande myndigheter att kunna övervaka oss.

Jag tror att det i grund och botten är bra att dessa redskap finns, men utan lokal, fredad och kontinuerlig närvaro i områden med störst problem kommer polisen alltid att präglas av dålig uppklaringsprocent och låg legitimitet. Det är inte enbart genom dagens betänkande vi löser detta. Förslagen kan vara verkningsfulla, men min uppräkning av kraftfulla redskap är just en illustration för att visa att det inte är så enkelt.

Att bygga robusta stödsystem kring barn med riskfaktorer, att ha ett samhälle som håller ihop, att ge ungdomar i underprivilegierade områden utblickar och framtidstro och att satsa på civilsamhälle och föreningsliv - det är saker som tar lång tid och är dyrt, men det är naturligtvis den grundläggande förutsättningen för förändring. Detta måste sättas i relation till det lockande i att ta fram ytterligare ett repressivt förslag eller nagga ytterligare på integriteten. Vi har alla varit där; vi är alla där, på ett sätt. Häri ligger faran.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Hemliga tvångsmedel - effektiva verktyg för att förhindra och utreda allvarliga brott

Man pratar i klimatsammanhang om en så kallad tipping point - när många samverkande processer sammantaget får oåterkalleliga och drakoniska följder. Vi kanske också redan nu snart måste varna för en tipping point när det gäller hur kraftfulla redskap staten ska ha avseende den personliga integriteten, när inte rättsstatens grundläggande principer längre kan upprätthållas. Vi ser till exempel rent groteska förslag på väg fram, såsom angiverilagen. Senast i går kunde man av statsministern här i talarstolen få intrycket att alla sekretessregler skulle bort, som om de inte har haft någon funktion att fylla tidigare. Det är klart att de har haft det.

Jag skulle här, med sorg i hjärtat, kunna citera Civil Rights Defenders i deras analys av Tidöavtalet: "Tidöavtalet visar att den globala trenden med demokratisk nedmontering har kommit till Sverige. Vi har arbetat för mänskliga rättigheter globalt i 40 år, och dessa erfarenheter kommer nu väl till pass när vi måste fokusera mer av vårt arbete på att försvara grundläggande fri- och rättigheter på hemmaplan." Notera det viktiga i detta citat: Man är tvungen att styra om, och det är inte mot Kina, Ungern eller Iran man styr om. Det är mot vårt eget land som Civil Rights Defenders styr om. Det manar onekligen till eftertanke för alla oss här i kammaren.

Fru talman! Avslutningsvis lovar jag att vi socialdemokrater, tillsammans med övrig opposition, ska göra så gott vi kan för att följa upp de här reglerna - kraftfulla redskap som vi står bakom till stora delar. Men de kommer att ställa stora krav på att vi är vaksamma och hela tiden balanserar de nya förslag som ligger på riksdagens bord.

Herr talman! Jag tror att politiken generellt sett behöver vara lite mer ödmjuk inför de samhällsutmaningar och de problem som finns. Hade det inte förekommit skjutningar och problem med stöldligor eller våld i nära relationer hade vi kunnat ägna oss åt någonting annat än rättspolitik. Men så länge vi ser utmaningarna kommer vi naturligtvis att göra allt vi kan för att tillsammans med den nuvarande regeringen diskutera olika lösningar.

Vi har sträckt ut handen och kommer självklart att fortsätta göra det. Jag tror också att det finns ett stort egenvärde i att man har de här diskussionerna över blockgränserna. Det perspektivet ligger i vårt socialdemokratiska dna. Så gör vi när det gäller alla stora, långsiktiga politikområden.

Vi behöver prata över blockgränserna, hitta lösningar över blockgränserna och hitta gemensamma lösningar på de problem som samhället har.

Det behövs ödmjukhet och en stor portion öppenhet inför den redskapslåda som uppenbarligen behöver öppnas för att klara utmaningarna, och det gäller inte minst det brottsförebyggande arbetet som jag vet att också ni för första gången har börjat diskutera. Det har varit ganska ensamt att prata om förebyggande insatser, men nu ser jag med stor glädje att även den sittande regeringen försöker ha de här perspektiven. Detta kommer nämligen inte att lösas med repressiva åtgärder eller kameror, utan det behöver lösas på andra sätt.

Herr talman! Först måste man vara härligt besserwissrig och säga att det aldrig har varit tillåtet att ägna sig åt stölder och smuggling av stulet gods och liknande. Vi har haft en skarp lagstiftning, men vi har inte haft förmågan att nå ända fram. Där får hela samhällskroppen, inklusive politiken och socialdemokratin, vara självkritiska och säga att vi ibland inte har nått ända fram.

Vi har gjort så gott vi har kunnat. Vi har gjort historiskt stora satsningar på de rättsvårdande myndigheterna. Det finns inte något annat fall i vår historia där det har satsats så mycket som vi gjorde från 2014 fram till att vi lämnade över stafettpinnen till den nuvarande regeringen. Aldrig någonsin har vi gjort så stora utbyggnader när det gäller utbildningar, resursallokering, straffskärpningar och vässade redskap. Aldrig någonsin har det funnits så många propositioner inom det rättspolitiska området som under den socialdemokratiskt ledda regeringen.

När vi kom till Rosenbad 2014 - jag var med vid den tidpunkten - var det närmast tomt på utredningar på departementet. Det kan tyckas lamt med en utredning som ligger och skvalpar och väntar på att bli ett skarpt förslag. Men utan en utredning blir det i vårt välfungerande samhälle inga propositioner så småningom. Det underlagsarbetet var det total brist på. Dessutom var den dåvarande polisutbildningen nedrustad. Under ett år hade man dragit ned med 90 procent till och med.

Vi är i allra högsta grad stolta över det som uträttades under de åren. Är vi stolta och tror att vi har nått fram? Absolut inte. Jag kan garantera ledamoten Fredrik Kärrholm att jag är rädd att vi kommer att stå här igen om fyra år och att samhällsutmaningar inte kommer att saknas då heller.

Herr talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till utskottets förslag till beslut i betänkandet.

I dag ska vi debattera liggande förslag till en ny lag med bland annat nya bestämmelser om polisiära befogenheter i gränsnära områden. Detta är ytterligare en i raden av propositioner som landat på riksdagens bord som den rödgröna regeringen tog initiativ till.

Vi kan som ett tidigt stickspår i denna debatt notera att statsministern under torsdagens frågestund uppvisade en anmärkningsvärd inställning när han ifrågasatte uppgiften att huvuddelen av propositionerna som kommit från Justitiedepartementet sedan regeringsskiftet efter valet var initiativ tagna av nuvarande opposition. Faktum är att 15 av 17 propositioner - exklusive två rapporter, ska tilläggas - huvudsakligen mejslats fram av en socialdemokratisk justitieminister som var uppe i talarstolen alldeles nyligen.

Ett tips till dem som vill visa handlingskraft med lånta fjädrar och göra retoriska motanfall i en frågestund är att det alltid är bra om man bygger det på en saklig grund, i synnerhet när det som i detta fall är lättkontrollerat.

Hur som helst bygger det initiativ vi debatterar i dag huvudsakligen på en offentlig utredning från 2021, Åtgärder i gränsnära områden.

I propositionen föreslås lagändringar som ger främst polisen utökade befogenheter vid vissa flygplatser, hamnar och järnvägsstationer och även vid broar för vägtrafik och vid vägar i anslutning till gränsövergångar. Befogenheterna i sig innebär bland annat möjligheter att ingripa för att förebygga brott. Det gäller inte minst den gränsöverskridande brottsligheten, vars verksamhet har många ansikten. Det handlar om stölder av skogsfordon och båtmotorer och om stöld- och inbrottsligor.

Problemet med begränsade förutsättningar att stoppa utförsel av stöldgods har länge påtalats och varit uppe för debatt i den här kammaren tidigare. Vi har tidigare försökt utöka möjligheterna för polisen, men med detta förslag får man än vassare redskap, inte minst när det gäller att använda kamerabevakning i gränsnära områden.

Efter denna lite torra översikt tänker jag försöka mig på en balansakt på slak lina så här inför sommaren. Propositionen är nämligen inte okontroversiell. Här finns förslag som påverkar den personliga integriteten på ett grundligt sätt. Det lyfter flera remissinstanser fram. Även Lagrådet pekar på allvaret i fråga om den här lagstiftningen.

Utökade polisiära befogenheter i gränsnära områden

Här finns risker med att profilering kan slå fel. De rättsvårdande myndigheterna får nya redskap som är så kraftfulla att de måste följas upp och utvärderas oerhört noggrant under resans gång. Jag ska vara tydlig: Vi socialdemokrater ställer oss inte bakom propositionen utan att avväga dessa risker. Vi ser dem, och vi har funderat mycket på det. Men vi står bakom propositionen.

I anslutning till det vill jag göra en principiell reflektion om detta. När det gäller det som vi i grund och botten talar om i dag kan vi socialdemokrater aldrig acceptera att vi har ett skuggsamhälle i vårt land.

Å ena sidan ska vi ha ett öppet och starkt samhälle. Då kan inte tiotusentals människor leva i Sverige i ett parallellt system där livet präglas av odrägliga villkor, utnyttjande och godtycke. Det håller inte. Det tänker vi inte acceptera. Å andra sidan måste vi försöka ha även de andra perspektiven i huvudet, inte minst integritetsfrågorna.

Jag har ofta sagt i den här talarstolen att flyktingkrisen 2015 inte var den systemkollaps som många vill hävda. Den var på många sätt en systemsuccé. Det är i svallvågorna av det som den här propositionen måste ses. Vårt land klarade utmaningen att under en oerhört komprimerad tid ta emot många flyktingar. Faktum är att vi under denna tid tog emot fler flyktingar per capita än någon välfärdsnation någonsin gjort. Folk ställde upp, öppnade sina hem och visade praktisk solidaritet. Men det kostade på. Och det blottlade olika brister i våra system under den perioden.

Vi gjorde det för att det var en historisk nödvändighet utifrån moraliska och praktiska perspektiv. Jag är tämligen övertygad om att framtidens medborgare kommer att se på den tiden och tänka att vi trots allt skötte det ganska bra utifrån förutsättningarna. Kanske kommer till och med några politiker att få en plats i Den goda gärningens rum, som ligger några meter från denna kammare.

Ni som lyssnar nu hör att jag försöker stå på två ben samtidigt. Det måste man faktiskt göra ibland. Man måste vila på båda benen. I grunden handlar det om att vi alla kände en frustration 2015. Personligen tyckte jag att det var oerhört frustrerande att höra att flera hundra människor lämnade mottagningshangarerna i Trelleborg och bara försvann in i samhället utan att någon hade registrerat dem eller hade kontroll på vilka de var. Så kan vi inte ha det. Därför kom de skarpare gränskontrollerna, och det var rätt beslut att ta. Det hade jag inga problem med.

Vi kan inte ha en ordning där tolv människor betalar ockerpriser för att få en sovplats på en bäddmadrass och där skrupelfria hyreskontraktsinnehavare håvar in. Vi ser att otryggheten i våra underprivilegierade områden ökar. Inte ens fastighetsägarna vet längre vilka som bor i husen. I inte minst Södertälje, Borås och Malmö har man gjort ett framgångsrikt arbete för att rensa upp i denna svarta marknad. Det är en marknad som vi inte kan ha i ett socialdemokratiskt Sverige.

Vi tänker aldrig acceptera att svart arbetskraft utnyttjas på våra byggen, transporter eller restauranger. Vi kan inte ha en situation där en människa kan ligga avliden på grund av en arbetsplatsolycka och de andra på arbetsplatsen, varken arbetstagare eller entreprenör, inte har någon aning om vem personen är och inte tar ansvar för någonting. Det kan vi socialdemokrater aldrig acceptera.

Det är i det ljuset vi måste se de förslag vi diskuterar i dag. Detta innebär en utvidgning av statens möjligheter. Ett konkret förslag är att man har möjlighet att utöva tvångsåtgärder i form av kroppsvisitation för att fastställa identiteten hos någon som vägrar att uppvisa pass eller identitetshandling. Det ska då ske på samma sätt som vid inresekontroll enligt EU:s gränskodex. Det anser vi är en proportionerlig åtgärd visavi integritetsaspekten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utökade polisiära befogenheter i gränsnära områden

Vardagsrasismen har ökat i vårt samhälle. Därför finns farhågan när det gäller profilering. Vardagsrasismen skapar sår som många gånger aldrig läker. Men svensk polis och tull är världens bäst utbildade och vilar på en stark och trygg värdegrund. Min bild är att man har dragit lärdom av tidigare inre utlänningskontroller och de avarter som stundom uppstod i de sammanhangen. Även här kommer vi att följa utfallet mycket noga.

Herr talman! Avslutningsvis - begreppet ordning och reda må vara daterat språkligt, i viss mån kanske också innehållsmässigt, och uppfattas som lite omodernt. Men vi socialdemokrater tar risken att vara den stränga väktaren av ett perspektiv där samhället ska ha koll på saker och ting. Vi måste ta tuffa beslut, men vi måste ta dem med respekt för de människor som drabbas. Bakom varje hinder, avslag, kontroll och verkställighetsbeslut finns det trots allt en människa vars drömmar kanske krossats.

Herr talman! Inledningsvis yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.

Det finns en anmärkningsvärd paradox i dagens offentliga samtal; ja, kanske också i de privata samtalen runt köksborden hemmavid. Trots att individen i vår nations historia - 500 år eller längre, beroende på hur man räknar - egentligen aldrig har haft starkare grund för att känna sig trygg än i dag satsar vi enorma resurser på säkerhet och trygghet. Och det är ökande. För tydlighetens skull menar jag trygghet i substantiell mening, det vill säga att inte riskera att drabbas av olyckor, plötslig död eller annat otyg.

Och om du inte är medlem i ett kriminellt gäng i någon av våra underprivilegierade områden är risken att drabbas av våld troligen mindre i dag än vad vi någonsin har uppmätt under historisk tid, inte minst tack vare att våra offentliga miljöer blivit betydligt tryggare tack vare att ungdomarna inte super lika mycket och slår varandra på stan men också för att våra skol- och hemmiljöer inte längre använder våld för att lösa konflikter eller uppfostra varandra, så som var vanligt för ett par generationer sedan. Ändå piskas befolkningen upp i en rädslans state of mind. Det finns naturligtvis populistiska skäl till det, men det finns också starka ekonomiska intressen. Detta sker i kombination med att Polismyndigheten inte i tillräckligt stor omfattning har lyckats få ut poliser i yttre tjänst i brottsförebyggande verksamhet, vilket också det stora seminarium som genomfördes i justitieutskottets regi i förstakammarsalen i förra veckan med all önskvärd tydlighet visade när forskare och representanter för myndigheter fick säga sitt.

På ett sätt har mycket av det trygghetsskapande arbetet i vårt land privatiserats. I det sammanhanget behövs det en bra och ändamålsenlig lagstiftning på plats. Och de måste gå i takt.

Ordningsvakter, som är föremål för dagens diskussion, har i dag betydligt större uppgifter och finns på betydligt fler platser än tidigare, och så kommer det att vara under överskådlig tid. Det handlar inte minst om att det finns ett starkt tryck på kommunala företrädare att jobba med trygghetsfrågorna på platser som upplevs, eller är, otrygga, till exempel kollektivtrafiknav eller gator och torg. Men även det privata näringslivet köper upp trygghetstjänster på historiskt hög nivå.

Vi politiker måste förhålla oss till det faktum att otrygga platser blir tryggare med uniformerad personal på plats. I propositionen refererar man bland annat till Polismyndighetens egen rapport Tryggare kan ingen vara, skriven av författare från Örebro universitet, som påvisat faktumet att uniformerad patrullerande personal gör att det för människor i miljöer där de i början har upplevt en otrygghet blir betydligt tryggare. Det här gäller specifikt fotpatrullerande polis, som har visat sig vara otroligt effektivt.

Hur som helst: Ordningsvakternas roll och omfattning har alltså förändrats, och vi behöver få en lagstiftning på plats. Jag är återigen först ut och ska beskriva några punkter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT En ny lag om ordningsvakter

För det första handlar det om att polisen ska kunna förordna ordningsvakter i ett betydligt större geografiskt område än tidigare. Det kan till exempel vara fråga om en hel stadskärna. Där möter lagstiftningen upp på ett bra sätt de önskemål som har funnits under en längre tid. Det här kommer att avlasta Polismyndigheten rejält, inte minst innan den nuvarande expansionsfasen av polisens numerär är genomförd. Jag ska tillägga att detta hela tiden sker under ansvar och ledning av Polismyndigheten. Det lämnas inte fritt.

För det andra handlar det om hur och var utbildningsfrågorna och ambitionsnivåerna ska läggas. De frågorna har varit föremål för utredning. Här har parterna på arbetsmarknaden och säkerhetsföretagen tillsammans lagt fram ett remissyttrande där det framgår att de anser att det bör finnas en föreskrift och att Polismyndigheten är lämpligaste nivån för att bedöma denna fråga.

För det tredje är propositionens huvudnummer de förändringar som handlar om i vilka sammanhang som ordningsvakterna ska ingripa och verka. Polisen ska få överlämna till ordningsvakter att transportera dem som har omhändertagits för onykterhet enligt LOB. Det är utan tvivel en sådan fråga som kommer att avlasta och göra att polisen kan renodla sin verksamhet på både kort och lång sikt. Nu kommer en del av fylleristerna eller andra psykiskt sjuka kanske att vara i ett sådant skick att det krävs polisiärt ingripande ändå. Då ska det vara tydliga gränser för när det krävs poliser och när de kan hanteras direkt med hjälp av ordningsvakter.

En annan lite mer kontroversiell punkt handlar om huruvida ordningsvakt ska invänta polisman för att kunna identifiera någon som har omhändertagits, gripits eller avlägsnats från en plats. Här kan det vara fråga om svåra avvägningar, och det handlar om den personliga integriteten. Vi har sagt att vi kan acceptera detta. En orsak ligger i det faktum att man kan förkorta tiden för den frihetsberövade fram tills denne är identifierad. I dag kan någon få sitta och vänta lång tid på en ogästvänlig plats innan en polisman finns på plats som kan hantera identifieringen. Sedan får den frihetsberövade i många fall gå nästan omedelbart. Alltså kan tiden för frihetsberövandet minska, och det är bra.

Slutligen kommer också ordningsvakterna, enligt propositionen, att få möjlighet att hälla ut beslagtagen alkohol, under förutsättning att den är av ringa mängd och värde.

Sammanfattningsvis, herr talman, ser vi att detta förslag innebär väl avvägda och rimliga förändringar avseende ordningsvakternas roll i samhället.

Herr talman! För att förtydliga det hela kanske jag inledningsvis ska säga att jag tycker att ledamoten har synnerligen väl grundade åsikter om huruvida vi ska överimplementera direktivet eller inte.

Vi är helt överens. Det enda det handlar om är att vi försöker undvika skranket i det här läget, för nu har vi hållit på och ältat detta ganska länge. Vi har lagt fram flera förslag, som har fått underkänt, via tillkännagivanden, och vi har fått gå tillbaka till ritbordet och börja om från början.

Därmed kom referensgruppen på plats, och den har använt den tillgängliga expertisen - både Jägareförbundet, vapenforskare och allt annat - för att hitta en miniminivå som kan genomföras och godkännas av EU-kommissionen. Jag hoppas att vi har hamnat där nu, men vi är inte säkra på det. Det kan hända att de fortfarande inte tycker att vi har gått tillräckligt långt. Det skulle förvåna mig, men det kan hända. Då pratar vi om böter på många tiotals miljoner kronor varje månad i värsta fall. Det har vi sagt att vi till varje pris av olika anledningar vill undvika.

Vi hoppas att vi har hittat en bra balans i det här läget, men det är inte oproblematiskt. Jag delar helt och hållet ledamotens uppfattning när det kommer till att de allra flesta - för att inte säga nästan alla om man ser det rent statistiskt - av de legala vapenägarna sköter sig exemplariskt. Inte minst jägarna har en otroligt viktig roll för att hålla viltet i bra balans och att vårda naturvärden. Det är en viktig del för landsbygden och dess livsvillkor och livskvaliteter. Det kan vi omfamna båda två utan att kompromissa i den delen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Genomförande av ändringarna i vapendirektivet

Vi hoppas att vi har hittat rätt nivå och inte en överimplementering.

Herr talman! Vi vet av väldigt dystra svenska erfarenheter att det inte krävs ett skjutvapen för att genomföra en terrorattack. Händelsen på Drottninggatan handlar om att man hade kapat ett fordon och genomförde de fruktansvärda handlingarna.

Vi vet också hur det var i fallen i Paris som jag åberopade, och som också var förutsättningarna för beslutsprocessen i EU. Det är därför jag lyfter fram det. Man måste ha bakgrunden med.

Vi vet inte om det var legala vapen i grunden. Det har förekommit uppgifter om det. Men man har inte hittat alla vapen, och man har inte hittat bakgrunden till alla vapen.

De allra flesta vapen som användes i samband med terrorattentaten i Paris var så kallade illegala vapen. Det var AK-47:or och annat som hade stulits och köpts ganska dyrt på svarta marknaden i Paris. Jag tror att de fick betala 50 000 för några av de vapen som användes vid de brotten.

Däremot finns det ett nordiskt exempel. Nu vet du kanske vad jag ska säga. Det är naturligtvis de fruktansvärda terrorattentaten i Norge mot de ungdomar inom socialdemokratin som var på Utøya.

De genomfördes med vapen som han hade licens för. De hade säkerligen kunnat undvikas med en bättre kontroll och uppföljning av licenshanteringen. Det är en av slutsatserna man har dragit av det händelseförloppet och det terrorattentatet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Genomförande av ändringarna i vapendirektivet

Det är enstaka exempel, ledamoten. I en svensk kontext har vi inte speciellt mycket sådant empiriskt underlag. Detta är ett försök att hitta en minimiimplementering och ingenting annat. Det gäller att hitta minsta möjliga åtgärder som påverkar sportskyttar och jägare så lite som möjligt.

Herr talman! Se där - då var vi i mål! I något slags mening vill jag också lägga till ett litet "äntligen".

Det går en rak linje till dagens debatt från det beslut som togs i Europaparlamentet den 14 mars 2017. Med röstsiffrorna 491 mot 178 beslutade man då om en reviderad linje för vapendirektivet, ett direktiv som vi som nation är förpliktade att följa.

Det går en lika röd och rak linje från händelserna i Paris, som startade med attacken mot Charlie Hebdo. Tio månader senare blev nästan 500 döda eller lemlästade. Det var ett fruktansvärt angrepp på det öppna samhället. Det var en unik, omfattande och koordinerad terroristattack mot Paris. Målen hade valts med omsorg. Det var en attack mot humanism, mångkultur och pluralism. Självklart behövde samhället i det läget respondera med de antiterrorlagar som Frankrike fortfarande lever under men också med hårdare vapenlagar. Det finns annat som kommer att krävas och som är nödvändigt på flera sätt.

Det samlade arbetet, som bedrivs på bred front i dag, handlar om förebyggande arbete, informationsutbyte, lagstiftningsförändringar och annat som gjort att vi faktiskt befinner oss i ett betydligt bättre läge nu. Men det har inte skett utan att samhället fått betala ett ekonomiskt och praktiskt pris. Vi har fått betala genom att det är krångligare att flyga och till och med att ta sig in i riksdagen. Vi har naggat på den personliga integriteten genom beslut efter beslut. Vi har också fått betala genom ökat krångel för legala vapenägare när de ska hantera sina fullt legala vapen. Så är det. Kampen mot terrorismen har ett pris. Det kan vi aldrig komma ifrån.

Då är det onekligen en viss tröst att det tycks fungera. När vi diskuterar vapenfrågorna behöver vi ta statistiken gällande terrordåd i beaktande, även om det av naturliga skäl helt rimligt handlar mycket om jakt, dynamiskt sportskytte och annat. I grunden är direktivets bakgrund de här fruktansvärda terrorattentaten.

Både Europol och Säpo visar på att både förhindrade och genomförda terrorattacker minskat dramatiskt sedan 2010. Vi kan framför allt se det inom gruppen självständighetsterrorister - separatister kan man också kalla dem. När det gäller vänsterextrema grupperingar har det också minskat dramatiskt. Även beträffande islamism har vi faktiskt kunnat se att både det utförda våldet och hotet som sådant minskat de senaste fyra fem åren. Enligt både Säpos och Europols bedömning finns det egentligen bara en grupp som har en ökad hotbild runt omkring sig, och det är de högerextrema, inte minst självradikaliserade ensamverkande gärningsmän på högerkanten. I stort sett får man alltså säga att det arbete som man gjort mot terrorism har gett resultat.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Genomförande av ändringarna i vapendirektivet

Men självklart måste det öppna samhället hela tiden göra en avvägning i alla delar. Vi får inte överreagera. Terroristens själva syfte är i grund och botten att uppnå en alltmer repressiv stat, öka polariseringen och försvåra vårt dagliga sätt att leva.

Därför är det extra viktigt att tänka efter inom straffrätten eller när det gäller allokering till säkerhetshöjande system och regelverk för hur gamla flintlåsmusköter ska förvaras, hanteras eller märkas. Alla de delarna hänger ihop.

Linjen må vara rak från Paris till dagens möte, men vägen hit har varit synnerligen krokig. De flesta riksdagsledamöter har hanterat vapendirektivet ett flertal gånger. Flera förslag har lagts på riksdagens bord, med hemläxa som följd. Det är ingen tvekan om att regeringen hade stort huvudbry med direktivets genomförande.

Om jag ska vara lite konfrontativ innan jag ska vara snäll kan jag säga att det ibland handlar om att hålla vissa väljargrupper på gott humör genom att av olika anledningar kasta in grus i regeringsmaskineriet i största allmänhet. Det har medfört en hel del huvudbry på departementet, om det ska vara en tröst. Men nu är det er tur att ligga med den dåliga nattsömnen.

Nu finns det i varje fall en ny proposition. Eftersom jag är först ut kan jag snabbt dra vilka huvudpunkterna är. Den första punkten innebär att kraven på märkning utökas, och samtidigt innebär det en del undantag. Det gäller inte minst de historiskt värdefulla vapen som annars riskerar att förstöras vid en ommärkning. Som gammal historiker kan jag i och för sig tycka att en ommärkning rent historiskt är en liten påminnelse som man om 200 år skulle se med stort intresse på. Men så långt kanske man inte tänker just nu.

Den andra punkten handlar om vapenmagasin. Det har varit en jättefråga för utredningen och den referensgrupp som flera av oss har suttit i. Här kommer det i varje fall en reglering på plats.

Den tredje punkten handlar om vapenmäklar- och vapenhandlarverksamheten och hur det ska definieras. Det är helt rimligt och inga konstigheter.

Den fjärde punkten handlar om dessa verksamheters möjligheter och skyldigheter att rapportera transaktioner med ammunition samt lite andra krav på registrering.

Med det upplever nog både utredningen och referensgruppen att man lever upp till direktiven. Nu hoppas vi att vi undviker att eventuellt bli bötfällda i kommande rättsprocesser och att man nöjer sig med detta.

Jag avslutade vapendebatten i våras med ett litet tack. Jag tänkte att det finns anledning att upprepa det för den goda stämningens skull. Vi hade en mycket klok utredare med kansli som verkligen ansträngde sig för att hitta en lösning. Vi hade också en referensgrupp bestående av bland annat Sten Bergheden här inne och också Tornedalens son Birger Lahti. De gjorde sitt yppersta för att med både sakkunskap och kreativitet hitta lösningar. Det ska de ha stort tack för.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Genomförande av ändringarna i vapendirektivet

Jag kommer möjligen med en liten moralkaka här på slutet. Litet mer av ett sådant förhållningssätt tror jag att vårt land hade mått bra av i både stort och smått. Det är en tid där ett polariserat politiskt klimat är en väldigt stark norm. Vi behöver uppmärksamma små exempel där man kan komma bättre fram när man helt enkelt hjälps åt.

(Applåder)

Fru talman! Polismyndigheten är landets största myndighet. Den har omfattande, många gånger unika, befogenheter att ingripa mot enskilda och grupper. Den är också ett av de mest kraftfulla redskapen för att hantera det kanske allra trasigaste i vårt land: konsekvenserna av den organiserade brottsligheten. Det är därför helt naturligt att den politiska dagordningen i mångt och mycket har präglats av hur polisens resurser allokerats, de verktyg polisen har fått och de ramar som straff- och processrätt utgör och som direkt eller indirekt påverkar polisens arbete.

Det offentliga samtalet präglas också av de förväntningar politiken har på Polismyndigheten avseende effektivitet och nivå på verksamheten. Höga förväntningar måste vi ha, givet de politiska och ekonomiska prioriteringar som gjorts inom Polismyndigheten det senaste decenniet. Det är pengar som har tagits från andra sektorer av samhällskroppen - skola, vård, försvar och annat - och lagts på polisen. De höga förväntningarna kommer sig alltså av de resurstillskott man fått. I denna kammare har vi tillsammans över blockgränserna påvisat en historiskt hög lagstiftningstakt.

Vi socialdemokrater har sammantaget 13 reservationer, men jag väljer för tids vinning att yrka bifall endast till reservation 12 under punkt 9. Några av våra reservationer är ganska allmänt hållna och handlar om behovet av spetskompetens och förmåga att arbeta relationsskapande eller med tidiga insatser medan andra har lite högre konkretionsnivå, såsom antalet poliser och de mål som finns för det samt hur vi - kanske med ett slags "peka med hela handen"-metodik - anser att poliserna ska placeras. Vi vill också lyfta fram exempel såsom Sluta skjut, som ska exporteras från Malmö till andra delar och platser i landet.

Det är framåtsyftande reservationer, men jag ska titta lite bakåt i mitt anförande.

Målet med den nya polisorganisationen 2015 var en tydligare ledningsstruktur och en enhetligare verksamhet. En annan bärande tanke var att verksamheten dessutom skulle öka sin effektivitet och bedrivas närmare medborgarna.

Man skulle vidare byta fokus. Under lång tid hade polisen ägnat sig åt så kallad pinnjakt - vad det nu är. Det är ett svårdefinierat begrepp. Men jag ska försöka tolka vad det handlar om. Polisen hade i väldigt stor utsträckning ägnat sig åt att hantera "enkla brott" - initiativbrott som i det närmaste uppklarades samtidigt som det ingreps mot dem - till exempel ringa narkotikabrott, rattfylleri och trafikbrott. Dessa brott ledde till att väldigt många ärenden diskades av snabbt i systemet, och det blev en hög uppklaringsprocent. Många kritiker påvisade då, med all rätt, att vi kanske borde lägga allt större kraft på den grövre och mer dramatiska brottslighet som vi såg växa fram. Och ganska mycket sådan finns som sagt än i dag att hantera.

Jag har suttit i utskottet under egentligen hela den här resan; jag kom in i riksdagen 2014. Jag har sett hur polisorganisationen har gjort storartade insatser när det gäller hanteringen av terrordådet på Drottninggatan, Encrochat och andra appar som knäckts och framför allt efterbörden i utredningsfasen efter dessa genombrott.

När vi har besökt verksamheten har vi många gånger sett en metodutveckling i världsklass inom myndigheten. Vi har sett personal som ger allt för att klara sitt uppdrag. Det finns många vardagshjältar där ute, och det ska vi ta med oss.

Efter detta lite söta kommer vi såklart till det salta. Många här inne från både opposition och regeringspartier får en klump i magen när vi ser den låga uppklaringsprocenten när det gäller mord i gängmiljöer. Och våld i nära relationer ligger på förfärande nivåer än i dag. Vi får inte riktigt ut det vi förväntar oss av myndigheten.

Vi har starka utvärderingsinstrument, såsom Riksrevisionen, Statskontoret och Brottsförebyggande rådet, som ger oss rapporter som inte direkt lindrar frustrationen. Även medier och andra externa aktörer påvisar handhavandefel och, vilket för oss politiker kanske är viktigare, allvarligare systembrister.

Den sosseledda regeringen gav tidigt Statskontoret i uppdrag att följa upp polisorganisationens omorganisation. År 2018 kom en stor rapport som påvisade att man hade lyckats med den första delen av omorganisationen, nämligen att få en struktur och ledning i en gemensam myndighet. Enmyndigheten var en verklighet. Men de andra krav som vi ställde på omorganisationen, nämligen verksamhetsresultatet och den högre kvaliteten, upplevde man inte hade uppfyllts 2018 - snarare tvärtom. Inte minst hade uppklaringsprocenten inom vissa brottskategorier gått i fel riktning.

Vi noterade också i rapporten att organisationen var uppstyckad, inte nedifrån och upp utan uppifrån och ned. Man började med cheferna och mellancheferna, och när man kom ned till lokalområdespolisnivå fanns det inga poliser kvar att tillsätta tjänsterna med. Då var det tomt. Det fanns inga förråd med färdigutbildade poliser att stoppa in där, helt enkelt. Det blev ett misslyckande i den delen.

I dagarna har vi tagit del av en annan rapport av många. Riksrevisionen har tittat på polisens hantering av mängdbrott. Även den är i många stycken en dyster läsning. Man påpekar, och jag citerar ur Riksrevisionens rapport även om jag kanske inte står bakom det själv: "Polisen har inte en lärande kultur" drämmer man till med, samtidigt som man konstaterar att läget är allvarligt och att arbetet är ineffektivt och inte evidensbaserat. Det är ord och inga visor. Det är en bild som ifrågasatts av rikspolischefen och som naturligtvis kan nyanseras, men ändå.

Fru talman! Vi socialdemokrater tror att politiken kanske behöver spetsa till tydligheten något. Här får vi också vara efterkloka efter de åtta år som vi själva har suttit vid makten. Vi anser att vi medborgare och politiker behöver kräva lokalt närvarande polis i hela landet. Därför yrkar vi bifall till den reservationen.

Det är vår bestämda uppfattning att de relationsskapande områdespoliserna i våra underprivilegierade områden är verksamhetens kärna. Det kanske är lite saft och bullar som krävs där ute för att skapa relationer och för att få information och lösa brottslighet - apropå saft och bullar. Här får det inte fallera. Så enkelt är det. I dessa områden måste det finnas poliser som verkar.

Vi måste leverera resurser, så att det kommer fler kollegor på plats. Och det har vi gjort under lång tid. Vi kommer troligtvis nästan att klara målet om 10 000 nya polisanställda, inte minst med hjälp av etableringen av de två nya utbildningsplatserna Borås och Malmö.

Jag tror faktiskt också, om jag ska vara ärlig, att den nuvarande regeringen, trots att man generellt sett är lite seg upp ur startblocken, har en stark ambition att klara en fortsatt utbyggnad och expansion.

Också i ett bredare perspektiv ska vi se till att vi i vårt samhälle står enade sida vid sida i kampen mot kriminaliteten. Det här är inte enbart en justitieutskottsfråga. Rikspolischef Thornberg sa när han var hos oss en gång att han skulle vilja sitta i socialutskottet. Han kanske skulle besöka och ha de här perspektiven även i utbildningsutskottet. Det är hela parlamentets, alla utskotts, ansvar att se till att lösa de här problemen.

Utanför den här byggnaden har vi ett av de starkaste samhällen som har funnits i världshistorien. Sverige är starkt och i grunden på många sätt bättre rustat än någonsin.

Vi bistår mer än gärna polisen i dess uppdrag. Framgången kommer att mätas i hur väl man lyckas, framför allt tillsammans med andra aktörer, civilsamhälle, övriga samhällsorgan, närsamhället och medborgarna. Därför blir man naturligtvis lite extra orolig när direkt skadliga eller kontraproduktiva förslag som visitationszoner lyfts fram av Tidöavtalets samarbetspartier. Detta blir nog föremål för framtida debatter från den här talarstolen och på andra ställen. Vi ses där.

(Applåder)

Herr talman! Det gör mig lite förundrad att ledamoten Bergheden inte har koll på varför EU:s vapendirektiv infördes. Jag utgår från att Sten Bergheden vet att det beror på terrorattentaten i Paris 2015. Ledamoten nickar. 130 människor förlorade livet och 350 hamnade på sjukhus, många av dem med skador för livet. Det var orsaken till att EU satte ned foten och sa: Aldrig mer! Vi tänker göra det som krävs, punkt slut.

Sedan har Bergheden under år efter år sedan dess försökt underminera EU:s vapendirektiv och de ambitionerna. Han gör det även nu i talarstolen. Jag tycker att det är oerhört tragiskt.

Herr talman! Ledamoten Bergheden ägnade sitt inlägg åt att namnge mig och ställde också en del frågor i stället för att begära replik under mitt anförande. Det är väl helt okej. Men det föranleder också lite funderingar och kanske någon fråga i anslutning till det.

Ledamoten beskriver att jag blandar ihop illegala och legala vapen när jag pratar om det jag utgår från är det vi pratar om, nämligen införandet av EU:s vapendirektiv. Då skulle jag vilja fråga ledamoten: Vad var bakgrunden till att Europeiska unionen bestämde sig för att införa det direktiv som vi håller på att försöka genomföra i vårt land i dag? Jag vill gärna höra ledamoten Bergheden förklara för kammaren vad som var bakgrunden till det. Det är den ena frågan.

Den andra frågan är om han menade någonting annat när det gäller min diskussion om att vi ville skärpa straffen för dem som hanterar illegala vapen, till exempel illegala vapensmeder, smugglare och människor som gömmer vapen, transporterar vapen till en brottsplats eller destruerar vapen efter brott. Tänker Moderaterna stå upp för en hård linje när det gäller hanteringen av illegala vapen? Det gör mig lite orolig när jag hör ledamoten prata på det här viset.

Vi vill inte ha dessa vapen på gator och torg. Vi vill inte ha de förstörda liven och rädslan i våra utanförskapsområden. Vi tänker göra det som krävs. Vågar Moderaterna göra det?

Herr talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till vår reservation 2 under punkt 6, så är det gjort.

Flera talare har under dagen i debatten om olika betänkanden diskuterat den våldsvåg som finns i synnerhet i gängmiljöer men även det ökade våldet mot kvinnor i nära relationer.

Vi har kunnat se att nya konflikthärdar blossar upp med jämna mellanrum med tillhörande kedja av hämndskjutningar med ett enormt antal offer och rädsla i lokalsamhället.

Orsakerna är mångfasetterade. Det kan handla om oförrätter eller ren rädsla att själv bli ett offer. Det kan handla om narkotikamonopol och våldskapital. Ibland vete sjöven, ärligt talat, om de inblandade själva vet varför våldsspiralen startade från början.

En gemensam nämnare finns i tragiken, och det är vapnen. Det är delvis en paradox. I vårt samhälle har den totala våldsanvändningen som konfliktlösningsmetod betraktad troligtvis aldrig varit så låg som den är 2023.

Här sticker skjutvapenvåldet specifikt ut. I ett internationellt perspektiv är Sverige en anomali. Kriminologerna har gnuggat sina geniknölar och försökt att komma på vad det beror på utan att egentligen hitta några tydliga svar.

En del hävdar att vi kanske ligger tidigare i en fas tillsammans med delar av USA och att liknande utveckling kommer att ske i övriga Västeuropa framdeles. Vi får verkligen hoppas att så inte är fallet.

Enligt The Parliamentary Forum on Small Arms and Light Weapons dödas nästan en kvarts miljon människor varje år världen över av handeldvapen. För att vara ytterst tydlig: Ett effektivt arbete för att få bort de illegala vapnen i vårt samhälle är avgörande för om vi ska lyckas med utmaningarna och stoppa våldet på gator och torg.

Vi kommer att lägga fram de förslag som krävs. Det gjorde vi i regeringsställning, och det kommer vi också att göra i opposition framdeles. Vi kommer att göra det, Adam Marttinen, även om du kanske tycker att det är onödigt.

Vi satt inte på händerna under förra mandatperioden. Den lagstiftningsakt och den resursallokering för att möta de utmaningarna saknar motsvarighet i modern tid. Ingen regering har gjort så mycket.

En av de mest lyckosamma lagstiftningsförändringarna handlar just om minimistraffet för grovt vapenbrott. Det innebar att om du lämnade ditt hem med ett illegalt vapen riskerade du att inte komma hem på två år, och det blev automatiskt häktning.

Det har tillämpats i hundratals efter hundratals fall. Vi har många gärningsmän som i dag inte går fria utan är inlåsta. De läser i bästa fall in sin grundvux eller lär sig ett hederligt arbete på anstalt.

För att tydligare markera hur vi i Socialdemokraterna ser på brottets allvar har vi sagt att vi vill gå vidare till fyra års fängelse i stället för två. Det är vad reservationen handlar om.

Det är också någonting som vi har varit tydliga med innan valet. Det är någonting som har mejslats fram under lång tid, inte minst utifrån att vi fått rapporter om hur väl den tidigare lagstiftningen har fungerat

En del kan tycka att det är ännu en straffskärpning i raden. Men vi vill påstå att det är gjort efter ett tydligt övervägande, till skillnad mot den iver som vi politiker generellt sett har om att föreslå högre straff som en universallösning som fungerar mot allt och alla. Men så är inte fallet här.

Vi står inte på vetenskaplig grund när vi skriker oss hesa för att försöka övertrumfa våra politiska motståndare. Straffrättsliga instrument av det här slaget måste vägas med största noggrannhet, och här står vi på vetenskaplig grund.

Kriminologprisvinnarna Cook och Zimring från USA har gjort en omfattande evidensbaserad forskning om just där här frågorna. De har utvecklat viktiga metoder för att påvisa och förstå vilken avgörande roll tillgången till skjutvapen har i relation till antalet våldsbrott och inte minst dödsfall.

De har på ett övertygande sätt kunnat bevisa att påståendet att tillgängligheten till skjutvapen inte skulle påverka volymen av skador är felaktigt och falskt. Den forskningen är synnerligen viktig inte minst i en amerikansk kontext men även i en svensk.

Ibland har man det lite slarviga argumentet att det inte är vapen som dödar människor utan människorna som håller i vapnen, och så kan det vara rent ytligt sett. Inte minst upprepas det argumentet av den vapenlobby som finns i USA. Där försöker man desperat att motverka en skärpning av vapenlagar när ännu ett barn har blivit massakrerat tillsammans med sina kamrater i en av många skolskjutningar.

Det är en skam och ingenting annat. Det är ett falskt och ologiskt resonemang. Vapnen i sig ökar konsekvenserna av våldet. I många fall möjliggör också vapnen att man kan utöva ett extremt våld. Det finns goda skäl att tro att tillgången till vapen är en central och drivande faktor även i gängmiljöerna i vårt land. Det förklarar i varje fall delvis varför vi befinner oss i en sådan tuff situation.

Med de orden vill jag avslutningsvis tacka lite grann, och det är ju trevligt. Vi är snart i mål med att implementera EU:s vapendirektiv efter sju sorger och åtta bedrövelser.

Förra året satte sig en referensgrupp ned tillsammans med mycket kloka utredare och försökte att hitta en lösning så att vårt land slapp mångmiljonböter och att vi slapp stå vid skampålen för att vi inte hade genomfört direktiven.

Vi har kommit i mål genom en god dialog, och det finns också någon här i dag i kammaren som var med där, och med hjälp av kreativa lösningar. Lite mer av det förhållningssättet för att lösa gemensamma utmaningar mår vårt land väldigt bra av. Det är min uppfattning.

(Applåder)

Fru talman! Vi socialdemokrater har i det här betänkandet ett antal reservationer - sex stycken - men vi väljer för tids vinning att enbart yrka på reservation 2 som handlar om tillståndsplikt för kommuner. Jag avser att återkomma till det.

I dag pratar vi om processrätt. Själva funktionen är att det ska finnas en rutin på plats för att straffrättens principer och intentioner ska avgöra vad som är rätt och fel. Man ska få, och det ska bli, rätt i slutändan. Det är således en synnerligen avgörande del av den svenska rättsstaten.

I betänkandet är huvuddelen - som vanligt, höll jag på att säga - sådant som opposition och regeringssamarbetsparter är överens om. Det är ingenting konstigt, men jag vill ändå påpeka några saker som vi har lite olika uppfattningar om. Vi socialdemokrater har till exempel valt att lämna en reservation kring hemliga tvångsmedel.

Socialdemokraternas uppfattning är att polis och åklagarmyndighet har fått helt andra förutsättningar att verka de senaste åren. De har fått redskap de inte hade innan. Om man ska vara ärlig har polisen fått alla redskap som de har pekat på. Det har dessutom kombinerats med 50 procents resurstillskott, och jag tror att vi från politikens sida förväntar oss resultat och leverans av de stora satsningarna.

I vår reservation skriver vi socialdemokrater att polisen ska få ökade möjligheter att använda sig av hemliga tvångsmedel i syfte att förhindra och avslöja grov brottslighet. Vi vill att de ska kunna användas vid fler brott än vad fallet är i dag - men vi intar inte denna ståndpunkt lättvindigt. Det är svårt att göra avvägningar. Sverige må ha synnerligen allvarliga problem med grov brottslighet, och det är politikens skyldighet att möta upp, men samtidigt måste man säkerställa rätten till personlig integritet. Detta måste värderas vid varje enskilt beslut om ytterligare tvångsmedel, till exempel fler kameror och andra åtgärder. Det ligger ett par repressiva förslag på bordet även i dag.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Processrättsliga frågor

Ibland behöver man helt enkelt från politikens sida ta ett steg tillbaka, ta ett par djupa andetag - "andas i fyrkant" säger man numera - och fundera på om proportionaliteten verkligen finns på plats. Nu drar det nämligen iväg, och vi alla i det här rummet från vänster till höger är delvis medskyldiga till detta. Vi måste fundera över varje enskilt ärende.

En annan fråga som Socialdemokraterna haft en annan uppfattning om handlar om beslag. Många gånger är statusen som kommer med de föremål man kan köpa för brottsvinster en del av motivationen och det som driver brottsligheten, bortsett från att det också kan vara ett sätt att tvätta pengar.

Vår före detta inrikesminister Anders Ygemans favorithistoria handlar om när ny lagstiftning kommit på plats och ett gäng hyfsat hårt belastade individer åkte till Arlanda för att ta en charterresa. De hade sina fina klockor med sig och sina lyxbilar på parkeringen. Polisen stod och väntade på dem med den nya lagstiftningen i ryggen och tog allt de hade: klockorna, de fina märkesväskorna - rubb och stubb. De fick ta tunnelbanan hem. Det blev ingen charterresa.

Sådan är lagstiftningen när den är som bäst. Man kan tycka att det är en slapstickhistoria, men i grund och botten är det naturligtvis allvarligt. Att kunna gå på pengarna och brottsvinsterna är en avgörande faktor, och forskningen är entydig internationellt kring att detta är ett framgångskoncept för att komma åt den grova, organiserade brottsligheten.

Socialdemokraterna vill att regeringen skyndsamt återkommer till riksdagen med ett lagförslag som innebär att kriminellas egendom kan beslagtas även om den inte kan kopplas till ett specifikt brott, vilket inte är fallet i dag. Det är en ståndpunkt som vi har drivit tidigare också.

Jag går vidare till ämnet förstärkning av rättsväsendet. Om det är något som har varit Socialdemokraternas signum i regeringsställning är det att vi har nödgats satsa enorma resurser - som vi hellre hade satsat på äldreomsorgen, skolan och infrastrukturen - på det som ibland kallas hårda områden, i det här fallet rättsväsendet och dess resurser. Om vi hade haft makten i det här landet, vilket vi ju som bekant inte har nu, skulle vi ha satsat på det. Vi gör det i stället i opposition.

Vi har satt nya mål för tillväxt. I samband med det fruktansvärda terrorattentatet på Drottninggatan gick regeringen ut och lovade en tillväxt med 10 000 nya polisanställda till 2024. I februari kom polisen med en rapport som visar att man kommer att klara det. Vi satte upp målet, och vi byggde två nya skolor. Bland annat hemma i älskade Borås fick man en ny polishögskola, som är en succé. Men vi har också gett resurser till hela rättskedjan, så gott vi har kunnat. Det finns fortfarande mycket stora utmaningar, inte minst på kriminalvårdens område, som alla i utskottet är väl medvetna om och som vi tillsammans måste komma vidare med på olika sätt.

Våra nya mål är ännu högre satta. Vi sa i valrörelsen att vi ska komma upp till det europeiska genomsnittet när det gäller antalet polisanställda. Bland de första 10 000 var det en lite för stor andel civilanställda, som dock behövdes då många av deras specialistkompetenser saknades inom Polismyndigheten sedan tidigare.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Processrättsliga frågor

Vårt mål är att det före 2032 ska vara 50 000 anställda, varav minst 35 000 poliser, för att möta det som Lars beskrev här tidigare när det gäller det brottsförebyggande arbetet och att trycka ut poliser i lokalområdena.

Jag hoppar vidare till det som vi kommer att yrka bifall till vid voteringen i nästnästa vecka, nämligen tillståndsplikten för kommuner. I dag har vi flyttat fram positionerna även där. År 2018 kom det en ny kamerabevakningslag, som innebar att regelverket luckrades upp. År 2020 fick Säkerhetspolisen, Polismyndigheten, Tullverket och Kustbevakningen möjlighet att utan tillstånd sätta upp kameror om så krävs. Lite senare under 2020, i augusti, kom det ytterligare en lag som innebar att det blev lättare att få ut kameror i kollektivtrafik, på apotek och på flygplatser.

Vi vill med det liggande förslaget att kommuner ska få möjlighet att sätta upp kameror i brottspreventivt syfte på ett mycket enklare sätt än i dag. Tidigare hade vi inte evidens för detta i forskningen fullt ut. Då fanns utredningar och undersökningar som visade att det hade stor betydelse på till exempel parkeringsplatser men inte lika stor betydelse på andra platser.

Brå gjorde 2018 en stor metastudie som visade på en starkt brottsförebyggande effekt, framför allt om kameraövervakning i realtid kombineras med andra polisiära insatser. Det blir ett oerhört kraftigt redskap för att förhindra brottslighet.

Även här ska man naturligtvis ta hänsyn till integritetsfrågorna. Vi har inte varit speciellt positiva till att sätta upp kameror i exempelvis badhus eller skolor. Där behöver man se över och värdera integritetsfrågorna på ett helt annat sätt.

När det gäller att komma åt den öppna drogförsäljningen och egendomsbrotten, till exempel brott mot fordon, där vi vet att kamerabevakning har evidens och fungerar, har vi sagt att vi ska gå vidare med det. Detta kommer vi att votera om i nästa vecka.