Herr talman! Tack, ministern, för svaret!

Fallet Adam är en rättsskandal som har pågått i över ett decennium. Det är ett fall som har renderat tre avsnitt av Uppdrag granskning, där man har rett ut alla turer. Fullständigt bisarra anklagelser mot ett barn och hans pappa har framkommit, och gång på gång har samhället svikit barnet och pappan. Adam har berövats hela sin barndom.

Det här beror på att socialförvaltningen i Helsingborg har brustit i att följa lagen. Man har haft en bristande objektivitet. Man har inte tagit fram alternativa hypoteser. Man har undanhållit information och till och med haft separata, hemliga filarkiv. Man har hållit undan information från politiken och från pappan.

Åtta personer i socialförvaltningen i Helsingborg är misstänkta. Två har blivit avskedade. Två har blivit föremål för arbetsrättsliga åtgärder, och de andra skulle också ha blivit anmälda om inte preskriptionstiden för tjänstefel hade varit fem år utan längre. Fler hade alltså egentligen behövt polisanmälts.

Dessutom har en privat utförare, i form av Humana, anmälts till Ivo både av politiker och av förvaltningen. Men den halvårsvisa utvärdering som har gjorts av det privata bolaget har legat till grund för beslutet om fortsatt omhändertagande av pojken. Ett privat bolag har alltså fått lov att arbeta fram underlag som avgör om de ska behålla pojken i sin omvårdnad.

På socialförvaltningen har, enligt rapporten med granskningen av ärendet, tystnadskultur rått. Folk som har sagt något avvikande har straffats. De har blivit förflyttade inom förvaltningen. Detta har uppmärksammats av politiker – kamrater till mig. Men då fick chefen utvärdera sig själv, och ingenting hände.

Det här är en skandal av enorma mått. Jag måste säga att jag är lite förvånad över det svar som ministern ger, för inte med en enda stavelse beklagar ministern det som har hänt. Hon nämner inte fallet som sådant och det helt absurda i detta.

I stället får vi en förvaltningsberättelse, som säger hur det ska funka. Ingen önskar hellre än jag att det skulle vara så. Men i den argumentation som drivs i svaret skulle inte Ivo behövas. Vi skulle inte behöva lex Maria eller lex Sarah, för i svarets beskrivning fungerar allting. Men verkligheten ser inte ut så.

Då blir det märkligt att inte socialtjänstministern i alla fall lyfter blicken och tänker efter kring vad det är detta handlar om. Det handlar om politiker som sitter som fångar i ett system. Rapporten med granskningen som ligger på bordet visar att politiken har signalerat och sagt: Här är det något som är konstigt. Här behöver vi agera! Men politikerna har inte haft något verktyg utan varit helt i klorna på de här tjänstemännen, av vilka åtta personer misstänks ha agerat bedrägligt.

Det är utifrån denna ingång jag önskar att ministern, som jag vet bryr sig väldigt mycket om de här frågorna, skulle kunna överväga att tillsätta en utredning för att se över konstruktionen och ge politiken möjlighet att när något känns fel be någon att titta på det.

Herr talman! Tack så mycket till ledamoten för frågan!

Jag uppskattar naturligtvis oerhört mycket att det finns ledamöter i Sveriges riksdag som har ett stort engagemang för att vi ska göra allt som står i vår makt för att säkerställa att barn får en trygg uppväxt och en trygg barndom. Vi vet alla att barndomar inte går i repris.

Men jag är också i min egenskap av statsråd begränsad att kunna uttala mig om enskilda ärenden. Om ledamoten tycker att svaret verkar svalt på något sätt kan jag försäkra att jag i min utövning av mitt ämbete i alla avseenden arbetar för att stärka barns och ungas uppväxt. Men jag är förhindrad att kommentera enskilda ärenden, på det sätt som herr talmannen redogjorde för.

Däremot berör alla frågor och alla de olika fall där barn har farit illa mig väldigt starkt. Det är också en stark motivationsfaktor till att arbeta intensivt för att förstärka barns och ungas rättigheter. Det har gått som en röd linje i allt det vi gör.

Jag är särskilt glad och stolt över att barnrättsperspektivet har blivit så tydligt i den nya socialtjänstlagen, som trädde i kraft den 1 juli i år. Det är stor skillnad mellan den gamla socialtjänstlagen och den nya. Förutom alla delar som handlar om förebyggande insatser och att det hela ska vila på kunskap och beprövad erfarenhet är barnrättsperspektivet och att det utgår från barnkonventionen väldigt tydligt. Inga beslut ska kunna fattas utan att barnets röst har inhämtats. Den lagstiftning som vi har redovisat – och jag kan avslöja att det också gäller kommande lagstiftning – kommer att ha som en tydlig röd tråd att barns bästa ska gå före föräldrars bästa. Vuxnas bästa kommer inte att vara vägledande, som i den gamla lagstiftningen.

Det handlar till exempel om tryggare hem för barn, det som ibland kallas för lex Tintin, och om att vi nu har genomfört ett utvidgat utreseförbud för barn. Det gäller all den övriga lagstiftning som tar sin utgångspunkt i att barn nu får egna rättigheter. Det handlar om tryggt skyddat boende. Barn har nu för första gången en egen lagstiftning som utgår ifrån detta.

En viktig del i detta är också att Ivo förses med skarpare verktyg i sitt arbete. Vi måste se till att effektiviteten i tillsynen, som denna myndighet har en så viktig uppgift i att genomföra, blir bättre. Ivo måste få ännu fler verktyg. Vi har en lagrådsremiss, och vi jobbar med propositioner som tar sin utgångspunkt i detta. Ivo har under lång tid påpekat att man saknar en del av de här verktygen för att kunna göra mer långtgående insatser. Det finns alltså en röd tråd i detta.

Sedan ska det som torde vara självklart understrykas: Domstolsbeslut måste gälla. Det är viktigt att våra socialnämnder och våra kommuner också efterföljer de domstolsbeslut som fattas. Det är naturligtvis en annan viktig aspekt när vi pratar om barns och ungas trygghet.

Herr talman! Jag vill än en gång understryka att jag naturligtvis ser väldigt allvarligt på situationer där barn far illa. Därför är ledstjärnan – och det är jag glad för att ledamoten också tydligt ger uttryck för – att vi från lagstiftarens sida måste säkerställa att vi har alla förutsättningar för att ge barn och unga en trygg barndom.

Men det är också så att med lagstiftning följer ett ansvar ute i våra olika kommuner. Jag är säker på att ledamoten inte vill att jag ska rabbla upp alla de S-ledda kommuner som jag har besökt där det finns uppenbara bekymmer kopplade till bland annat resurser när det gäller socialtjänsten och så vidare, utan jag tror att vi ska hålla oss på en nivå som ligger över det. Det är svårt att resonera om enskilda kommuner, och jag måste som statsråd ta min utgångspunkt i att vi står på barnens sida. Det utgår jag från att också ledamoten gör, och det måste vara lätt för både våra tjänstemän och de politiker som finns ute i våra kommuner att ställa sig på barnens sida och säkerställa att barn får trygga barndomar.

Nu har vi en ny lagstiftning på plats som är jätteefterfrågad och efterlängtad och som ger andra förutsättningar till samverkan och möjligheter att arbeta på andra sätt. Om regelverk och annat följs behövs ju inte oberoende granskningar. Fokus måste i stället riktas mot att man ska ha en fungerande och effektiv tillsyn och att vi skapar så bra förutsättningar för våra socialtjänster som möjligt.

Den nya socialtjänstlagen skapar bättre förutsättningar för socialtjänsten att upprätthålla kraven på god kvalitet. I budgetpropositionen för 2025 beslutade regeringen om en flerårig ekonomisk satsning till kommunerna för att just stimulera en långsiktig omställning av socialtjänstens arbetssätt till ett mer förebyggande och kunskapsbaserat arbete.

Med det sagt arbetar vi med en rad olika ingångar för att utveckla den socialtjänstlag som trädde i kraft den 1 juli i år. Det är nämligen så att det i direktiven inte gavs möjlighet att utreda en rad olika parametrar, vilket Margareta Winberg som var utredare väldigt tydligt påpekade till det då ansvariga statsrådet. Det utgår den här regeringen ifrån. Vi har betydligt högre ambitioner än vad som finns i den här utredningen, och det är också därför vi har skrivit in ett barnrättsperspektiv med bland annat sökbara orosanmälningar och mycket annat. Det finns också andra aspekter med som inte fanns med från början i det underlag som vi hade att jobba vidare med.

Professionens roll är väldigt viktig, och det gäller också politikens roll. Man måste nämligen kunna lita på professionen. Som ledamoten uttrycker är det i regel väldigt hög kvalitet på de utredningar och det arbete som svensk socialtjänst utför. Detta är naturligtvis viktiga aspekter som behöver finnas med i det fortsatta arbetet.

Herr talman! Tack så mycket, ledamoten, för möjligheten att resonera om barn och deras trygghet och barndom!

Ledamoten var kanske inte uppmärksam i slutet av mitt förra anförande, där jag sa att vi nu arbetar vidare med den lagstiftning som är kopplad till bland annat socialtjänstlagen. Där finns professionens och politikens roll naturligtvis med, och olika aspekter måste beaktas. Om inte det är något slags öppning vet jag inte vad som är det, men det var faktiskt vad jag sa för en liten stund sedan.

Det är viktigt att understryka att för allt det arbete som nu sker krävs det att man beaktar opartiskhet och rättssäkerhet. Det är utgångspunkter som måste hållas högt hela tiden. Det är viktigt att den enskildes rättssäkerhet garanteras. Det betyder i sin tur att socialtjänstens kompetens måste vara hög och att personer som arbetar i socialtjänsten måste ha lämplig bakgrund och faktiskt lämplig personlighet. Att kunna möta barn enligt de krav som ställs i den nya socialtjänstlagen kräver att man har kompetensen att lyssna in vad barn faktiskt säger – och kanske även personligheten som passar för det.

Vi som har arbetat med barn vet hur hög deras lojalitet kan vara till föräldrarna men också till andra personer och att barn ibland kan vara lättmanipulerade. Det sätter fokus på att de personer som arbetar med barn måste ha rätt kompetens. Det kan inte nog understrykas. Det är därför vi arbetar med en rad olika insatser för att kompetensförstärka och metodutveckla inom områden som socialtjänsten. Jag vill lyfta fram barnahus som exempel. Finns det brister måste de tas på allvar, och man måste hela tiden arbeta med att identifiera sådana.

Det är naturligtvis så att när man beslutat att ett barn eller en ung person ska flyttas till ett annat hem än sitt eget innebär det ett särskilt stort ansvar.

Jag har själv suttit i socialnämnd. Jag vet att det ibland kan kännas som om man är en bit ifrån besluten, men man har skyldighet att vara aktiv och ställa frågor. Med det uppföljningsansvar som hela tiden finns och som åligger socialnämnden är det också så att man som enskild socialnämndsledamot har ett väldigt stort ansvar. Det måste man naturligtvis kunna ta.

Utifrån de här olika aspekterna har vi nu en lagstiftning där barns rättigheter får en helt annan plats och det ges möjligheter för de myndigheter som ska utföra tillsyn. Kommunrevisionen är en viktig del i det här. Ivo, som är det verktyg jag arbetar med framför allt, får med den nya lagstiftningen bättre verktyg för att kunna säkerställa det jag uppfattar som grunden till ledamotens fråga och också utgångspunkten för det jag arbetar med, nämligen att barn som växer upp i Sverige ska få en trygg och säker barndom och att deras bästa alltid beaktas.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.