Josef Fransson

Herr talman! Tack för anförandet, Monica Haider!

Som politiker tycker jag att det är bra om det man säger och det man gör hänger ihop. Det är lätt att säga att man vill ha billig och stabil el och att man vill ha mindre prisskillnader mellan norr och söder. Men jag tycker inte att det stämmer överens särskilt väl med vad Socialdemokraterna i sina reservationstexter i betänkandet, eller i det här anförandet för den delen, säger sig vilja göra.

Socialdemokraterna vill ha mer väderberoende kraft, alltså från sol och vind, som vi vid det här laget vet kommer att lämna Sverige på export eftersom vi inte kan ta hand om den i Sverige.

Socialdemokraterna vill också ha mer nät, och mer nät kostar pengar. Den primära orsaken till att man bygger nät är att man vill kunna forsla ut el från Sverige. Jag säger detta lite raljerande, men det finns en väldigt viktig sanning i det.

Man har tidigare lagt ned en massa kärnkraftverk – sex stycken totalt. Det har skapat stora behov av överföring, dels från norr till söder, dels till utlandet.

Man säger sig vilja ha havsbaserad vindkraft, vilket innebär enormt höga anslutningskostnader som man vill lägga inte bara på elkonsumentkollektivet utan till och med på skattekollektivet genom en massa subventioner. I slutändan blir det ett väldigt dyrt system. Samtidigt säger man sig vilja ha billig och stabil el. Det går inte ihop.

Herr talman! Monica Haider får jättegärna förklara för åhörarna hur hon får ihop den här ekvationen, för jag får det då verkligen inte.

Herr talman! I dag debatterar vi NUl7 Elmarknadsfrågor, som är ett rent motionsbetänkande. Från SD har vi inga reservationer i betänkandet, och jag yrkar därför avslag på samtliga reservationer.

Herr talman! Energi är basen i det moderna samhället och i vårt välstånd. Man kan kalla mycket av det vi använder energin till för bekvämligheter, men vårt beroende är så starkt att det är omöjligt att gå tillbaka. Tillgången på energi är den fundamentala anledningen till att mänskligheten har kunnat gå från cirka 2 miljarder till 8 miljarder människor på bara runt 100 år.

Den använda energin korrelerar nästan perfekt med ett lands välstånd. Här blir priset på energin helt avgörande. I några av världens rikaste och mest utvecklade länder pratar man i dag om ökande energifattigdom, vilket brukar mätas utifrån att människor inte har råd att värma sin bostad. Det beror inte sällan på vansinniga politiska beslut, såsom att lägga ned fungerande kärnkraft.

Om kostnaderna för energi blir högre handlar det dock inte bara om högre elräkningar och dyrare bränsle för bilen. Som jag sa är energin basen i vårt välstånd. Den pumpar inte bara vatten till våra kranar, utan den används också för att rena vattnet från skadliga kemikalier och organismer. Den används vidare för att skapa den infrastruktur som gör att vattnet kommer till våra hem.

Energin driver inte bara våra kylskåp, våra bilar och våra sjukhus; den är en fundamental insatsvara i varje industriell process och i frakten så att industriellt framställda varor kan komma till de platser där människor befinner sig. Med dyrare energi blir allt dyrare. Människor får betala inte bara med bekvämlighet, utan med sin hälsa.

På grund av det jag nu har sagt blir det provocerande att se hur politiker så lättvindigt kan sätta vår energiförsörjningstrygghet på ända genom ogenomtänkta ideologiskt präglade beslut. Det handlar om att lägga ned fullt fungerande kärnkraft, att skapa kostnadsökningar på bil- och transportbränsle och att skapa ett instabilt och väderberoende elsystem som driver prisökningar för såväl el som elöverföring.

Att genom aktiva beslut, avsiktligt eller på grund av inkompetens, driva fram energifattigdom är att orsaka lidande för andra människor, och då gäller det att ha mycket starka skäl. Att man inte tycker om världens säkraste energislag, kärnkraft, är inte ett sådant skäl. Att man dammsuger världsmarknaden på biodrivmedel för att man ska kunna slå sig själv för bröstet för nationella utsläppsminskningar är inte heller ett sådant skäl.

Herr talman! Det investeras nu i elnät som aldrig förr. Den nuvarande årstakten ligger på omkring 30 miljarder i elnätsverksamheten, men siffran väntas öka kraftigt framöver för att kunna möta nya behov, som på ett eller annat sätt är politiskt framdrivna. Man pratar nu om 1 000 miljarder till elnätet de kommande 20–25 åren, vilket drivs av klimatomställningar och elektrifiering.

Hur dessa kostnader kommer att fördelas över konsumenterna återstår att se, men jag har svårt att se att detta inte kommer att vältras över på dem med ett påtagligt högre pris per överförd energienhet.

Affärsverket svenska kraftnät är den överlägset största investeraren, med årets 14,6 miljarder i prognos. Dessutom prognostiserar man en ökning till 25 miljarder per år efter 2030. Det är stora summor.

Vid tiden innan Sverige började bygga ut vindkraft låg Affärsverket svenska kraftnäts investeringsramar på runt 0,5–1 miljard per år, men från 2009 och framåt har vi sett en brant tilltagande kostnadsutveckling. Även inflationsjusterat har Svenska kraftnät ökat sina investeringsramar med cirka 1 400 procent på 20 år – en femtondubbling!

Det finns naturligtvis flera skäl till detta, men det är svårt att se något annat än att det sammanfaller väl med vindkraftsutbyggnaden och senare med nedläggningen av kärnkraft i södra Sverige.

Drivkraften bakom de ökade överföringsbehoven i nord-sydlig riktning är en stor utbyggnad av vindkraft i norr och avveckling av kärnkraft i söder. Samma sak gäller många av utlandskablar som integrerar Norden med Europa. Någon exakt siffra på vad Svenska kraftnät har lagt på utlandskablar de senaste åren har jag inte, men man ska veta att det rör sig om i storleksordningen tiotals miljarder kronor.

Elkundskollektivet får betala via höjda avgifter – allt för att vi måste dumpa nästan all vindel som produceras i Sverige till kontinenten.

Herr talman! För Sverige och dess befolkning är det avgörande att vi politiker fattar kloka beslut för att hålla energipriserna låga. Jag pratar då inte bara om elpriser utan om systempriser inklusive överföring. Vad gäller elproduktion handlar det om att bygga stabil, planerbar baskraft nära slutanvändaren. På så vis kan vi minska investeringsbehov i nät och diverse kostsamma systemtjänster. Vi bör helt sluta att bygga vindkraft eftersom vi vid det här laget vet att det är enorma förlustaffärer.

Som vi har pratat om tidigare här i kammaren är det också så att i princip all tillförd vindkraftsel tvingas ut från Sverige och landar nere på kontinenten. Vi subventionerar alltså el mot kontinenten för svenska skattepengar i olika led. Bara Vattenfalls vindkraftssatsningar går med mångmiljardförluster. De bär upp det med andra delar av sin verksamhet, men vindkraftsdelen – egentligen all vindkraftsproduktion – dras med röda siffror. De enda som kan tjäna pengar på vindkraft i dag är de som bygger vindkraftverken. Det har gått över styr, och det är min fasta uppfattning att det inte är där vi ska lägga den politiska kraften.

Jag hoppas på en trevlig debatt här i dag!

Fru talman! Jag tror att ledamoten vände lite på konspirationsteorin här. Det är inte så att jag tror att ministrar ger sig in i vissa bolag för att ta del av olika företagsstöd, utan det är väl snarare tvärtom: Man kan tänka – kanske är det rent av outtalat – att de som får alla de här stora stöden tar hand om en sedan, efter ens politiska karriär. Det är snarast den kopplingen som många gånger kan misstänkas i de här sammanhangen.

Jag vet inte varför ledamoten inte tycker att det här förhållandet är problematiskt. Vi har en lagstiftning som till exempel säger att det ska finnas en karenstid, så att man inte utan vidare hoppar in i vilket bolag som helst när man kommer som tidigare statssekreterare eller statsråd. Men det finns inga sanktioner, så man kan se det mer som bara en rekommendation. Jag tycker som sagt att det är problematiskt.

Jag tycker inte att vi ska hålla på med detta över huvud taget. Det är helt uppenbart att ledamoten och Socialdemokraterna tror att vi bygger upp ett starkt näringsliv i Sverige genom att ösa skattepengar på företag och tror att det är avgörande för Europas och Sveriges konkurrenskraft att vi håller fast vid en klimatpolitik som i själva verket är så sträng att företag drivs ut från Europa. Detta är ett bakvänt resonemang, måste jag minst sagt säga, för det här är vad som faktiskt sker.

Jag vill också framhålla att det finns en politisk korrekthet som är skadlig. Det märker inte minst jag, som väl luftar andra typer av åsikter i olika sammanhang än vad ledamoten gör. Jag får ofta höra att företagare säger en sak inåt och en annan sak utåt på grund av att de är bundna av ett slags politisk korrekthet. Det är också synd.

Fru talman! Jag tackar Daniel Vencu Velasquez Castro för anförandet. Jag tänker ställa frågor om ett ämne som jag tog upp i åtminstone en liten passus i mitt anförande. Jag anser det vara mycket problematiskt att man från höga poster inom politiken går över till vissa andra verksamheter, inte minst när det handlar om verksamheter som är tungt bidragsberoende.

Jag lyfte ett par exempel i mitt anförande. Det finns fler partier som är minst lika skyldiga, men här var det fråga om före detta S-ministrar som tagit uppdrag i väldigt bidragstyngda verksamheter i form av Northvolt och Stegra. Det finns en lag med vissa restriktioner gällande statsråds och statssekreterares övergång till verksamheter som inte är statliga. Men lustigt nog finns det inga sanktioner kopplat till lagen. Det blir alltså mer som en rekommendation, kan man väl säga.

Är detta någonting som ledamoten liksom jag betraktar som ett problem? Det kan finnas osunda kopplingar, vilket inte tjänar svenska skattebetalare särskilt väl. Finns det problem här som man bör göra någonting åt? Ska man till att börja med se till att det blir sanktioner för överträdelser av den här lagen? Ska man kanske utveckla lagen ytterligare?

Fru talman! Tack för frågorna, Katarina Luhr!

Tror gör man i kyrkan, brukar det ju sägas. Att vi tror så mycket om framtiden är problematiskt. Klimatreligionen som har vuxit upp har nämligen alltid det värsta scenariot som utgångspunkt, och resten av politiken ska formas efter det. Jag tror att det är olyckligt i flera led. Det blir dyrt, och när vi i praktiken självspäker oss genom långtgående politiska reformer som tvingar vår industri ut ur Europa minskar inte koldioxidutsläppen på något sätt. Koldioxidutsläppen ökar jättefort. Det är bara det att det sker någon annanstans.

Jag delar kanske inte riktigt Katarina Luhrs bild, som jag var inne på. Man ska ta frågan på allvar – det är inte det – men man ska kanske inte utgå från det värsta scenariot varje gång. Jag tror att ledamoten oroar sig för klimatet i samma omfattning som jag tror att de flesta miljöpartister gör. Men då ska de kanske inte lägga ned svensk kärnkraft och ersätta den med så kallat förnybart, som tvingar oss att använda en backup, som är kolkraft från kontinenten. Då tar vi bort ren el som inte är belastad med de här koldioxidutsläppen och skapar ett väldigt problematiskt elsystem, som definitivt släpper ut betydligt mer koldioxid.

Jag tror kanske inte att Sveriges bidrag till omvärlden är omställningen som innebär att bygga batterifabriker och ändra oss när det gäller kolet. Jag tror att vi helt enkelt ska hitta teknologi som kan stå sig på marknadsmässiga grunder och sedan exportera det till resten av världen.

Fru talman! Det raka svaret är nej, Katarina Luhr. Jag ser inte det.

Att vi inte ska ha större klimatkrav än övriga EU, som vi i många fall konkurrerar med, ser jag som en självklarhet. Vi kan inte ålägga våra företag en mängd ytterligare pålagor än de som kommer från EU.

Det finns inte heller någon motsägelse i att därefter säga att EU måste nyktra till och ha regelverk, mål och visioner i klimatarbetet som är realistiska och rimmar med vår omvärld. Då skulle vi inte hamna i den situation vi faktiskt är i nu, nämligen att andra världsdelar växer och vi ligger still. På 20 år har vår bruttonationalprodukt vuxit med 13 procent – om jag inte missminner mig. Det är för dåligt. Samtidigt har Kina fyrdubblat sin ekonomi, och samtidigt har USA ökat sin ekonomi mångfalt mer än vi.

Vi blir geopolitiskt irrelevanta, och det enda vi har gjort i slutänden är att vi har späkt oss själva genom att kväva oss själva och vårt näringsliv. Koldioxidutsläppen minskar inte globalt bara för att vi gör alla de här sakerna och för att vi säger: Nu ska vi inte längre bygga bilar i EU – det som både Sverige och inte minst Tyskland har varit så bra på.

Helt plötsligt ska vi förbjuda försäljning av bensinbilar. Men vi har ingen egen batteriproduktion, utan bilarna importeras i stället från USA och Kina. Det är ingen vidare bra nationell politik. Då flyttar jobben. Då fortsätter man på den inslagna vägen.

Fru talman! Jag ser en mer nykter och realistisk klimatpolitik från EU som helt nödvändig.

Fru talman! Jag tror att ledamoten Ådahl kanske övervärderar min roll i Sverigedemokraterna. Jag sitter inte i vare sig partistyrelsen eller i regeringsförhandlingar.

Jag tror att det är en ganska vanlig uppfattning att man vill ha ett mindre och vassare EU, åtminstone i vissa partier i Tidösamarbetet. Det brukar vara en vanlig valslogan vart femte år när det dags att välja ledamöter till EU. Då är det många partier som vill ha ett smalare och vassare EU. Jag tror inte att det är en jättekontroversiell uppfattning.

Vi i Sverigedemokraterna påpekar ofta att makten släpps iväg till ledare eller politiker som vi inte kan rösta på eller som vi inte kan avsätta i val. Någonstans i Bryssel, långt borta från vår vardag, finns människor som på en otrolig detaljnivå bestämmer hur Sverige ska utvecklas på olika sätt. Många frågar sig om det över huvud taget kan kallas för demokrati. Det kan nog de lärde tvista om.

Jag förstår faktiskt inte, fru talman, ledamoten Ådahls påståenden om att jag skulle förorda att tillväxten ska minska. Det är väl snarare tvärtom. I mitt anförande sa jag just att EU ligger som en våt filt över svenskt näringsliv med pålagor och regler, allt det som gör att företag hålls tillbaka relativt andra kontinenter, exempelvis USA och Asien. Det är väl det som ledamoten ska ta med sig från mitt anförande, snarare än att jag skulle förorda att vår tillväxt ska minska.

Fru talman! Jag tackar för frågan, Anders Ådahl.

Svaret är kort och gott ja. Jag hade önskat mig ett mycket mindre EU. Hade det varit bara upp till mig, och jag tror att jag har många inom mitt parti med mig åsiktsmässigt, även om vi inte driver frågan, skulle EU ha varit en betydligt mindre klubb som sysslat med betydligt färre saker.

Jag är vän av frihandel och frihandelsunionen – det som EU en gång såldes in som, den frihandelsunion vi en gång gick med i. Men därefter har EU vuxit till att bli något helt annat. Det är social omfördelning, industripolitik och pillande på energisystem som borde vara nationell kompetens – en hel del saker. Sedan kommer på detta alla de pålagor som man lägger på alla svenska och europeiska företag med en ogenomtänkt och omöjlig klimatpolitik som driver våra industriföretag till länder som inte bryr sig om klimatet. Det är ingen vinst alls. Här måste man verkligen göra ett omtag.

Hade jag fått bestämma, fru talman, hade EU varit just en frihandelsunion. Om vi hade velat samarbeta i andra frågor hade vi garanterat gjort det i alla fall, men då hade det åtminstone varit frivilligt utifrån våra förutsättningar.

Jag tycker att EU förstör mycket. I min hemkommun Skövde ska EU lägga sig i vår sophantering. Vi har jättefina utarbetade system för hur vi tar hand om våra sopor. Sedan kommer de inte att funka längre därför att EU har bestämt att vi ska ha sophanteringen på ett annat sätt, som inte alls passar oss i Skövde.

Ja, absolut! Jag hade velat se ett betydligt mindre EU.

Fru talman! Konflikten Israel–Palestina har många bottnar och är på många sätt komplicerad. Jag vet inte om jag får en bättre helhetsbild av att prata med just de människor som Birger hänvisar till. Det finns många berättelser att prata om.

Det som för mig är helt uppenbart är att Israel är ett land där man kan vara israelisk arab och ha samma rättigheter och möjligheter som vilken israel som helst, så länge man inte försöker knivhugga och döda eller tillhör en sådan rörelse, till exempel Hamas.

Vi kunde tyvärr se efter den 7 oktober, då Hamas tillsammans med ytterligare ett antal grupper attackerade oskyldiga civila i Israel och utförde de mest bestialiska brott, att till och med svenskar, eller svenska invandrare ska man väl säga, åkte ut och firade på Sveriges gator, inte minst nere i Malmö. Detta är en grupp som inte röstar på Sverigedemokraterna, kan jag säga. Det är en grupp vars röster Vänsterpartiet i Malmö nog räknar med och inte vill stöta sig med. Det är oroväckande.

Som jag sa tidigare: Den här reservationen, som alltså ska handla om näringspolitik, är en flört med de här grupperna. Det är min absoluta uppfattning.

Fru talman! Det är inte utan att det blir en viss historierevisionism här. Vi har nyligen med vår vitbok klargjort exakt hur vår bakgrund ser ut. Vi har tagit avstånd från den. Jag kanske har träffat en antisemit, en som gjort antisemitiska uttalanden, i mitt parti under hela min karriär, och jag har varit med sedan 2012. Det är historia, och det är ingenting jag skäms över. Jag har aldrig varit en del av det.

Vi är i dag ett av få Israelvänliga partier. Vi står upp för Israels rätt att existera – till skillnad från Vänsterpartiet, som fått utesluta åtminstone två riksdagsledamöter på grund av problematik med kopplingar till grupper som uttrycker väldigt tydlig antisemitism.

Jag ser Vänsterpartiets reservation som en del i en större helhet. Vänsterpartiet ute i landet har stora problem med antisemitism. Ni lever på att människor som har väldigt starka antisemitiska åsikter ska rösta på er. Detta är en flört med den rörelsen, skulle jag säga.

Därmed säger jag inte att Birger Lahti på ett personligt plan behöver ta åt sig av detta. Men problemet i hans parti är för mig helt uppenbart.

Fru talman! Det är fascinerande att höra detta. Det framstår nästan som att Socialdemokraterna absolut inte tror på marknadskrafter, utan att det är regeringen som ska sätta ramarna på en väldigt noggrann detaljnivå. Det är i alla fall den uppfattning som jag får.

Det är inte minst lustigt när Daniel Vencu Velasquez Castro säger att Sverigedemokraterna vill lista ett antal företag som inte ska få stöd. Det är ett totalt omvänt resonemang!

Det här handlar om generella spelregler för alla företag. Det handlar om att man från politikens sida inte ska peka ut vilka företag som ska gå vinnande ur en viss sak. Vi har begått detta misstag om och om igen – med varvsindustrin, stålindustrin och etanolindustrin, som man trodde skulle ta över från bensinen. Sedan gick det, som alla vet, åt skogen med flera tiotals miljarder in i ett svart hål. Hade vi i stället använt de pengarna till generella lättnader, exempelvis skattelättnader för att driva företag i Sverige, hade företagen med stor sannolikhet blomstrat på ett helt annat sätt än vad de gör i dag.

Vi kan prata om klimatomställning här i Sverige och att vi ska göra vår läxa. Men det gör vi ju nu genom att återställa den kärnkraft som Socialdemokraterna så olyckligt lade ned. Den var bra för klimatet. Då kan vi producera saker i Sverige med väldigt bra klimatprofil. Men när vi forslar bort vår industri till Kina blir resultatet det motsatta.

Fru talman! Det är inte minst lite talande att Socialdemokraternas ledamot sätter likhetstecken mellan industriell utveckling, företag och innovation och bidragskranar.

Svensk industri är inte baserad på några bidragskranar. Våra svenska kronjuveler, som många kallar de stora företag som växte fram under 1900-talet, byggde på uppfinningsrika människor och innovationer. De sålde en produkt som någon ville ha, och därav kunde företagen växa.

Nu gör vi precis tvärtom. Vi ska bidra med skattemedel och pumpa in miljarder efter miljarder i produkter som ingen egentligen är villig att köpa. Det är det som är hela poängen; annars hade näringslivet självt tagit hand om det här.

Första gången jag hörde om Hybritprojektet var min reaktion och min första fråga: Jaha, men vad kostar det här? Vem ska betala? Och vi har kanske inte sett slutet på Hybritprojektet än. Om Stegra följer samma mönster som Northvolt har vi ytterligare en gigantisk konkurs med stora efterverkningar framför oss. Det blir återigen ett stort politiskt luftslott som kommer att dra ned både vissa kommuner, människor som har investerat sina egna pengar och företag som har investerat.

I slutänden är det precis detta vi gör: Vi driver ut Europas industri från Europa, och sedan importerar vi från mindre nogräknade länder såsom Kina. Som jag sa har Kina alltså fyrdubblat sin ekonomi baserat på kolkraft. Jag tror inte, fru talman, att klimatet har någon särskilt stor nytta av att vi jobbar så här i Europa.

Fru talman! I dag debatterar vi som sagt näringsutskottets betänkande 14, Näringspolitik. Jag vill inledningsvis yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Jag vill alldeles särskilt yrka avslag till Vänsterpartiets reservation 2 där man under rubriken företagsfrämjande vill avbryta ett samarbetsprojekt med Israel och kallar landet för en ockupationsstat. Vänsterpartiets ständiga flirtande med den växande islamofascistiska och antisemitiska rörelsen är djupt oanständigt. Vänsterpartiets agerande försvårar livet för svenska judar, och det är svårt att se det som annat än avsiktligt.

Fru talman! Länge har företagens regelbörda, det vill säga kostnader för regler och administration, varit ett fokusområde för Sverigedemokraterna. Under många år tog vi kommandot i dessa frågor och såg till att de diskuterades och debatterades, när andra partier tappat styrfarten i ämnet. När jag ser tillbaka på den motion som Sverigedemokraterna skrev 2016 kan jag inte vara annat än ganska nöjd. Då pratade Sverigedemokraterna om att systematisera regeringens och förvaltningsmyndigheternas arbete med regelförenkling.

I juni 2024 inrättades Förenklingsrådet, som väl kan anses jobba med precis detta. Rådet ska bland annat inhämta och analysera förslag på förenklingsåtgärder från näringslivet och andra intressenter, identifiera och analysera områden av särskilt intresse för näringslivet ur ett förenklingsperspektiv och lämna konkreta och genomarbetade förslag till regeringen. Detta torde vara ljuv musik i öronen på varje företagare i Sverige.

Fru talman! Resultatet har inte låtit vänta på sig. Efter ett förslag från nämnda råd tar nu Sverigedemokraterna och regeringen bort det gamla matkravet för alkoholservering. Därmed försvinner såväl kravet på eget kök och lagad mat som onödiga regler om sittplatser och drinkbarer. Det faktum att vi inrättat Förenklingsrådet och att rådet därefter har utrett och föreslagit denna reform är inget annat än en stor triumf. Detta handlar inte bara om små, tekniska justeringar; det här är en riktig gamechanger för hela restaurang- och nöjesbranschen.

Enligt Förenklingsrådets utredning innebär reformen kostnadsbesparingar på upp till 3,9 miljarder kronor årligen för branschen – inga dyra kök som står halvtomma, ingen obligatorisk kockpersonal under lågtrafik, kraftigt minskat matsvinn och mer flexibel bemanning.

För en enskild restaurang tros besparingarna kunna ligga på uppemot en halv miljon kronor per år, pengar som i stället kan investeras i nya koncept, bättre service och lägre priser för gästerna. Utan matkravet kan entreprenörer testa nya idéer som i dag kvävs av nämnda regelkrångel, till exempel rena vinbarer, specialiserade cocktailhak, popup-evenemang och mycket annat som kan fokusera på upplevelser i stället för stekos. På mindre orter i Sverige kan det mycket väl handla om att den första samlingsplatsen med rättigheter kan slås upp.

Vi kan nu se fram emot mötesplatser där människor kan träffas, umgås och skapa minnen utan att staten tvingar på någon dyr kökspersonal som man inte behöver. Sverigedemokraterna och regeringen levererar här precis det vi har lovat: färre regler, mer tillväxt och ett modernare näringsliv.

Fru talman! Just nu pågår dramatiska omvärldshändelser som har en tydlig påverkan inte minst på svenskt näringsliv. Gällande detta har vi kanske i denna kammare liten eller ingen möjlighet till påverkan, åtminstone inte i vårt utskott. Därför tänkte jag faktiskt lämna det därhän och i stället ägna min tid åt något som vi tyvärr inte heller har någon nämnvärd möjlighet att påverka, nämligen EU och Bryssel och den byråkratiska maskin som EU har vuxit fram till och som stryper Europas näringsliv med pålagor och regelverk.

Det som en gång såldes in som en frihandelsunion har i stället blivit en byråkratisk koloss, ett byråkratiskt monster som inte minst med sin klimat och energipolitik forcerar ut industriell tillverkning ur vår ekonomi, naturligtvis helt utan någon som helst nytta eftersom vi i stället importerar sakerna från mindre nogräknade länder.

Ser vi på den ekonomiska utvecklingen och jämför oss exempelvis med USA kan vi konstatera att EU:s bruttonationalprodukt 2008 var ungefär 10 procent större än USA:s. I dag är den ungefär 35 procent mindre. Under samma tidsperiod har Kina genomgått en dramatisk ekonomisk tillväxt och mer än fyrdubblat sin ekonomi. I sammanhanget kan det vara intressant att påpeka att för varje ton EU har minskat sina koldioxidutsläpp med har Kina ökat sina med 5 ton under samma tidsperiod.

Vår geopolitiska relevans krymper och icke-demokratier ges muskler. Det är oroväckande.

Fru talman! Jag lämnar EU för stunden och ska i stället ta upp några saker som vi ändå kan och bör göra något åt här i Sverige. Någonting man ser i dagens Sverige är att vi tycks vara oförmögna att lära av Stålverk 80, Svenska Varv AB, Sekab och etanolinfrastrukturen och nu senast Northvolt. Jämte dessa har vi ytterligare exempel på bubblor som bara väntar på att spricka.

Om och om igen tar politiken på sig rollen att välja ut industrier och sedermera pumpa in subventionsmiljarder. Det här kostar betydligt mer än bara de miljarder staten plöjer ned. Dels finns det alternativkostnader, pengar som man hade kunnat använda exempelvis till skattesänkningar, vilket hade lyft det övriga näringslivet, dels ser vi hur kommuner skuldsätter sig upp över öronen, hur företag och underleverantörer följer med i fallet, hur pensionspengar går upp i rök och hur privatpersoner hamnar i kläm.

Det finns osunda drivkrafter i dessa projekt. Politiker agerar inte sällan i synergi och låter sig synas och fotograferas i flådiga sammanhang med bandklippningar och första spadtag, detta samtidigt som bidragskapitalisterna som tar emot alla stöd tillåts bli förmögna utan att behöva riskera egna pengar eller ens uppvisa något resultat.

De politiska och de bidragskapitalistiska synergierna visar sig även när före detta politiker ogenerat låter sig anställas i dessa bidragstunga bolag. Den före detta S-ministern Anders Sundström är ett av de mer kända fallen med ett nätverk som har kunnat utnyttjas av såväl Northvolt som Stegra och där han beskrivs som brobyggare mellan politiken och bidragsbolagen. Ett annat tydligt fall är när den före detta S-ministern Ibrahim Baylan blev lobbyist åt nämnda Stegras storägare Harald Mix. Det finns mycket att säga om detta.

Fru talman! När Northvoltkonkursen blev ett faktum visade det sig att ingen egentligen hade någon samlad bild av samhällets totala insatser och risk. Från politiken nästan tävlade man om att kasta mest pengar på dessa svajiga projekt. Inte heller ställdes det några kritiska frågor från public service, som snarare hejade på bidragskarusellen. Så här kan vi bara inte ha det.

Ett enkelt sätt att åtminstone försöka få detta att gå i rätt riktning är att öka transparensen och tillämpa EU:s prospektförordning på privata bolag som söker offentligt stöd över en viss gräns. Prospekten, som då blir offentliga, innehåller detaljer om bolaget, dess ägare, avtal, jäv och strategier, och man får möjlighet att utkräva ansvar vid felaktigheter. Så ser det tyvärr inte ut i dag. Men det här är väl ändå det minsta man kan begära – eller vad tycker ni?

Fru talman! En sista sak jag vill nämna i all hast är problematiken med den växande korruptionen och kriminaliteten. Vi ser hur företagare på en lång rad mer eller mindre kreativa sätt utsätts för brott från den organiserade brottsligheten. Vi ser också hur den organiserade brottsligheten använder företag som brottsverktyg mot staten, medborgarna och andra företagare.

Detta är ett stort och brett ämne som kräver en lång rad åtgärder, och jag menar därför att man från regeringens sida bör se på dessa frågor som en större helhet. Det är något som jag tror att vi alla här inne tvingas ta tag i under nästa mandatperiod.

I detta anförande instämde Johnny Svedin (SD).

Fru talman! Så här i energidebatten vill jag, min vana trogen, säga några ord om vindkraften och i sammanhanget prata lite grann om dess särskilda värdelöshet i vårt kraftsystem. Jag tänker alltså inte tala om hur vindkraften förstör människors och djurs livsmiljö utan om dess totala oförmåga att skapa ekonomiskt välstånd för det svenska folket så som kärnkraften och vattenkraften så länge gjort.

Som vanligt i energidebatten uppvisar ett antal debattörer påtaglig resistens mot tekniska argument. Men jag ska göra ytterligare ett försök. Jag ska försöka göra det så pass pedagogiskt att en mellanstadieelev ska kunna ta till sig innehållet.

Som bekant får man inte ha med rekvisita upp i talarstolen här i kammaren. Därför får jag helt enkelt hänvisa till de siffror jag tänker prata om. Jag har lagt upp snygga visuella diagram på mina sociala medier – på Facebook och på X. Ni kan gå in och titta på dem om ni vill ha lite mer kött på benen i ämnet.

Fru talman! Jag tänker prata lite om Sveriges enorma elexport. Den är inte liten längre. År 2025 uppgick den till hela 21 procent av den totala produktionen. Så mycket gick alltså ut ur landet i nettoexport. Vissa som lider av teknisk analfabetism menar att detta visar att vi inte alls har några problem med energiförsörjningen i Sverige. Men ingenting kunde ju vara mer fel. Trots den här enorma exporten lider södra halvan av Sverige, framför allt Skåne, av effektbrist, vilket gör att företag inte kan investera och expandera så som de hade önskat. Vi har brist på effekt och överskott på energi samtidigt.

Varför är det då så här? Jo, det härrör från kärnkraftsnedläggningarna. Man har tagit bort planerbar baskraft samtidigt som man har investerat i väderberoende vindkraft. På så vis har den tidigare S-MP-regeringen skapat Europas svagaste elprisområde i SE4.

Nu ska jag försöka att fokusera lite grann på konsekvenserna av de vansinniga vägval som politiken gjort. För sanningen är att nästan all tillförd vindel i praktiken går på export. Den är i praktiken i princip oanvändbar i Sverige på grund av bristen på reglerkraft.

Det är naturligtvis ett antal faktorer som bestämmer elimport och elexport den enskilda timmen. Temperaturen har historiskt varit det absolut dominanta, men nu har det också blivit vindförhållande. Nettoexporten av el är i dag mycket styrd av tillförseln av vindel.

Under december 2025 var tillförseln av vindel och Sveriges nettoexport nära på samma värde, timme för timme. Det betyder att vindkraften är helt styrande för exporten. Detta kan man se på ett av de diagram som jag lagt upp på sociala medier nu på förmiddagen.

Tittar man på tillförseln av vindel på årsbasis ser man att den nära nog korrelerar perfekt med Sveriges nettoexport. Även här har jag ett illustrativt diagram man kan titta på. Nu börjar min talartid ta slut.

År 2013 hade vi 10 terawattimmar nettoexport och 10 terawattimmar tillförd vindel. År 2024 hade vi 40 terawattimmar nettoexport och 39 terawattimmar vindel. Däremellan är sambandet nära på linjärt.

För svenska företag och svenska skattebetalare är vindkraften värdelös i ordets rätta bemärkelse. Om inte detta räcker för att säga nej till ny vindkraftsel har man gått vilse i sin ideologi.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 14.)

Herr talman! I dag debatterar vi NU4 2025 års redogörelse för företag med statligt ägande. Jag vill redan inledningsvis passa på att yrka bifall till Sverigedemokraternas reservation nummer 4, som handlar om statliga bolags opinionsbildning. Jag kommer att återkomma till denna reservation.

Sveriges befolkning äger genom statens försorg 38 bolag, varav några av de största är LKAB, Vattenfall, Systembolaget och Apoteket. Vissa av bolagen är av stor strategisk vikt medan det väl kan diskuteras om andra ens ska finnas i statens portfölj. Jag vill lägga vikt vid Vattenfall och LKAB, där Sverigedemokraterna tidigare har efterlyst och fortsatt efterlyser en översyn av regeringens styrning, inte minst med anledning av exemplet med LKAB och Hybritprojektet.

Det är centralt att staten som ägare ska kunna kräva samråd med ett statligt bolag till exempel om staten misstänker att bolaget inte lever upp till det som föreskrivs i bolagspolicyn. Staten behöver verka för att de statliga bolagen agerar transparent, långsiktigt och ansvarsfullt, för hela samhällets bästa. Vi anser mot denna bakgrund att riksdagen bör förtydliga för regeringen att riskbedömningar i statliga bolag bör göras på saklig grund och utvärderas i den årliga redogörelsen för företag med statligt ägande. Mer om detta finns att läsa i vår reservation nummer 1.

Herr talman! Nu ska jag tala om den svenska korruptionen, i alla fall en del av den. Det internationella anseendet för Sveriges institutioner är gott, och relativt andra står vi oss bra i olika korruptionsindex. Men det finns, enligt min uppfattning, korruption i Sverige, och min uppfattning är också att den blir värre med tiden. Ändå talas det knappt om korruptionsbekämpning trots att det är välkänt hur destruktiv korruption är för ett samhälle.

Den svenska korruptionen tar sig olika uttryck och leder obönhörligen till ineffektivitet i den offentliga sektorn, inte minst i de statliga bolagen. Något som jag har irriterat mig på länge är hur myndigheter och statliga bolag ägnar sig åt politisk opinionsbildning. Detta tar vi upp i vår reservation nummer 4.

Vi exemplifierar med när Systembolaget försökte påverka riksdagens ledamöter i fråga om så kallad gårdsförsäljning av alkohol. Exakt vem som dragit i vilka trådar för att detta skulle komma till stånd är naturligtvis svårt för en utomstående att fastlägga. Men det är väldigt lätt att misstänka att det var ett politiskt beställningsjobb, med tanke på att de statliga bolagen olyckligt nog befolkas av före detta politiker och politiska tjänstemän, som naturligtvis har starka partiintressen.

Jag minns också ett annat exempel på samma tema, där LKAB gjorde ett utspel om vilken energipolitik man önskade att regeringen skulle driva. Det handlade alltså inte om att företaget ansåg sig behöva si eller så mycket el utan i detalj om hur elen skulle tillkomma.

Den gången började jag snabbt ana ugglor i mossen eftersom förslaget stämde perfekt överens med Socialdemokraternas dåvarande energipolitik. Därför blev jag nyfiken och började kolla vem personen bakom utspelet var. Döm om min brist på förvåning när det visade sig att kommunikationsdirektören var en socialdemokratisk politruk som bland annat arbetat som statssekreterare under en socialdemokratisk minister. Att LKAB:s dåvarande styrelseordförande dessutom hette Göran Persson är i sammanhanget inte helt ovidkommande.

Herr talman! Det är tyvärr inte upp till mig, men om jag fick bestämma skulle vi reformera utnämningsmakten för såväl myndigheter som statliga bolag. Att regeringen har nästan oinskränkt utnämningsmakt har gång efter annan missbrukats för att placera ut de egna på centrala uppdrag, både för att ha kontroll och för att klia varandras ryggar med lukrativa reträttposter.

I min värld är detta en sorts korruption. I min värld är detta ett korrupt system. Vi skulle i stället behöva ett system som medför kostnader för att nominera en kompis, en anhörig eller en partilojalist – ett system där lagens bokstav om att offentliganställda ska tillsättas efter merit och skicklighet efterlevs. Den dag den politiska viljan finns för detta löser vi det i en handvändning. Det är inte särskilt svårt.

Herr talman! I dag har vi dock att ta ställning till vår reservation nummer 4. Vi säger där konkret att regeringen behöver genomföra en översyn av det opinionsbildande arbete som bedrivs av statligt ägda bolag och att detta arbete framöver ska inkluderas i de redogörelser som lämnas för företag med statligt ägande. Det, herr talman, är väl det minsta man kan begära.

Sist men inte minst vill jag också önska handbollslandslaget lycka till i den nu pågående EM-matchen, som vi missar när vi sitter här.

(Applåder)

Herr talman! Jag vet inte om jag är jätteförvånad över svaret. Jag förstår att Socialdemokraterna inte vill kännas vid att detta skulle vara ett problem, eftersom man använder de statliga bolagen lite grann som en del av den egna partiorganisationen. Man använder de statliga bolagen för att ge reträttposter till tidigare politiker, kanske delvis för att behålla kontrollen över verksamheten även under de år då man inte har regeringsmakten. Man betalar också för lång och trogen tjänst genom att placera ut sina egna. I mitt anförande ska jag om en liten stund ta upp ytterligare ett exempel.

Jag tycker att detta är fel, oavsett om det är en högerregering eller en vänsterregering som gör det. Socialdemokraterna har dock genom åren utmärkt sig vad gäller att använda utnämningsmakten för att utnämna olika socialdemokrater – före detta politiker och höga politiska tjänstemän – till poster ibland annat kommunala bolag. Jag tycker att det är mycket problematiskt. Man använder dessutom dessa tentakler ute i bolagen för att bedriva partipolitik.

Det är som sagt inte jätteförvånande att Socialdemokraterna inte tycker att det här är problematiskt. Det är så man har jobbat i alla tider, och jag är helt övertygad om att det är så man vill fortsätta att jobba. Jag tänker i alla fall påtala problemet med detta, så får ni försöka att försvara det.

Fru talman! Tack, Marianne Fundahn, för anförandet!

Jag tänkte att vi skulle ha ett litet resonemang om en reservation som Sverigedemokraterna har i det här betänkandet. Jag har full förståelse för att ledamoten kanske inte har koll på alla 21 reservationer på den detaljnivå som kanske skulle behövas. Därför tänker jag berätta lite grann om den här reservationen.

Reservationen handlar om opinionsbildning som utförs av statliga bolag. Marianne var inne på det här gällande Svenskt Näringsliv. Jag har under många år irriterat mig på fenomenet att man använder statens institutioner för partipolitisk opinionsbildning. I vår reservation exemplifierar vi detta med när Systembolaget gick ut och försökte övertala riksdagens ledamöter att inte införa gårdsförsäljning. Det var inte särskilt snyggt, tycker åtminstone jag och många andra i mitt parti.

Jag skulle vilja fråga ledamoten om det möjligen är så att vi kan enas om att detta är något ovälkommet, oönskat och otillbörligt och kanske rent av något som behöver åtgärdas.

Herr ålderspresident! Jag känner mig helt övertygad om detta: Om vi hade haft en kärnkraftsvänlig inställning brett över blockgränserna de senaste årtiondena och inte totalt krossat och förstört Sveriges elmarknad med vindkraft, om vi hade haft stabila elpriser och en stabil politik, hade kärnkraften stått på egna ben. Att ingen har vågat investera i kärnkraft de senaste åren, åtminstone inte självständigt, beror ju just på det: politisk osäkerhet och att man inte vet vart priserna tar vägen.

Ett tag har vi jättelåga elpriser. Sedan lägger vi ned en massa kärnkraftverk, och helt plötsligt blir priserna jättehöga. Då, när priserna sticker upp, kanske det förvisso blir lite mer intressant att investera. Men då återstår fortfarande den politiska ovissheten. Vad händer om, gud förbjude, de rödgröna skulle vinna nästa val? Hur många år till klarar vi att svensk industri står och väntar på att få effekttilldelning trots att vi exporterar? För vartenda nytt vindkraftverk vi installerar exporterar vi lika mycket. Men elen stannar inte i Sverige. Den är mer eller mindre obrukbar i Sverige så som det ser ut. Titta på de siffrorna!

Som sagt: Det finns inget egenvärde i kärnkraft. Baskraft finns det egenvärde i, och där är kärnkraften – tyvärr, om man har den synvinkeln – det enda alternativ som är skalbart och mer eller mindre utsläppsfritt.

Herr ålderspresident! Svaret på den direkta frågan är: ingen aning.

Alla kraftslag är dåliga utom kärnkraft, säger Birger Lahti att jag har sagt. Det är egentligen inte vad jag säger eller vad någon annan här inne har sagt tidigare heller, för den delen.

Det handlar om att Sveriges energisystem behöver ny baskraft. Där är kärnkraften ett mycket attraktivt alternativ kopplat till kostnad och dessutom förenat med väldigt låga utsläpp. Kärnkraften är miljövänlig. Alternativen är kol, olja och gas, och vi har ju gemensamt bestämt här i kammaren att vi inte vill satsa på det. Då återstår bara kärnkraft. Det är det enda energislag som är uppskalbart på det sätt som vi behöver i dag.

Låt mig komma tillbaka till Skellefteå Kraft och deras utbyggnad. Det beror ju på vilka förutsättningar man har. De kanske hade en väldigt lågt hängande frukt genom att byta ut gammal teknik. Det kan finnas ytterligare sådana fall där man kan göra investeringar som ger resultat väldigt fort.

Men ska man bygga ut en hel älv hjälper det inte att bygga på en kraftdamm. Då får man kanske för mycket vatten i nästa kraftdamm. Då måste man bygga om den, och så får man för mycket vatten i nästa kraftdamm. Sedan får man kanske alldeles för snabba fluktuationer i vattennivå, och man kan ha eventuella vattendomar och sådant att förhålla sig till.

På det stora hela är det inte så enkelt som oppositionen vill göra gällande. Det är avancerat och komplext, och det kommer att ta tid. I den rapport som jag tror att Rickard Nordin hänvisade till tidigare – jag hoppas i alla fall att det är samma rapport – nämndes att fyra kärnkraftverk i effekt skulle kunna vara på plats runt 2050. Då ska man också ha med sig att det inte är någon ny effekt. Det är bara det att man har flyttat den från en tidpunkt till en annan för att lösa vindkraftens inneboende problem.

Herr ålderspresident! I dag debatterar vi NU20, Finansiering och riskdelning vid investeringar i ny kärnkraft. Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet i dess helhet.

Jag menar att det är ett viktigt steg på vägen för att Sverige ska få en ny planerbar och miljövänlig kraft så att vi kan återskapa ett robust energisystem med konkurrenskraftiga priser.

Man kan också säga i sammanhanget att vi egentligen aldrig hade behövt vara här. Vi ska nu ge någon form av stöd till kärnkraften, även om vi diskuterar lite grann vad det stödet kommer att innebära. Det beror på tidigare politiska misstag.

Statliga Vattenfall hade med enkelhet kunnat förnya sin kärnkraftspark successivt bland annat med de pengar man plöjde ned i Nuonaffären eller på tysk kolkraft.

Socialdemokraternas och Centerpartiets historiska kärnkraftsmotstånd har kostat Sverige otaliga miljarder. Tyvärr fortsätter man på samma spår här i dag.

Herr ålderspresident! Jag vill reagera lite grann på den alternativa politiken som presenteras. Det är den politik som oppositionen står för när man här i dag tänker rösta emot vägen till ny kärnkraft.

Jag ska läsa upp ett stycke från den gemensamma reservationen från S, V, C och MP. Det står att ”det är mycket tveksamt om just kärnkraft ska vara det givna valet för att möta de utmaningar och nå de mål som regeringen listar i propositionen när det samtidigt finns flera alternativa lösningar. Dessa alternativ inkluderar höjd effekt i vattenkraften och kraftvärmen, en mer flexibel elanvändning, gasturbiner drivna med förnybara bränslen och olika former av energilagring”. Detta var alltså ett citat från reservationen.

Jag menar att detta inte alls är några alternativa lösningar. Rent tekniskt kan man åstadkomma mycket. Men lägger man på ekonomi som en faktor för att industrin ska kunna ha konkurrenskraftiga priser är detta ungefär lika realistiskt som ett barns fantasier om rosa flygande enhörningar.

Jag ska försöka att bryta ned alternativen lite grann. Vi börjar med ökad effekt i vattenkraft och kraftvärme, som syftar till att reglera vindkraften på ett mer effektivt sätt.

Det är klart att det är möjligt. Men jag har svårt att se att det åtminstone i närtid kan hjälpa balanseringen av vindkraften mer än på marginalen. Det tar också tid att bygga upp.

Rickard Nordin nämnde tidigare i debatten att det fanns potential att öka effekten i svenska vattenkraftverk med motsvarande fyra kärnkraftverk eller 4 gigawatt.

Till att börja med är det inte någon ny energi som tillförs, utan det handlar bara om när man använder effekten. Men det som Nordin helt verkar ha glömt är tidshorisonten. Det här är ingenting som man gör i en handvändning.

Det här är ingenting som man gör innan ny kärnkraft är på plats. Det handlar om ett antal decennier innan man kan nå ett sådant mål. I en rapport som behandlade just detta nämndes 2050.

Det kommer också med en mängd andra utmaningar och konsekvenser. Det är inte så enkelt att man bara kan slänga sig med sådana saker utan att verkligen fördjupa sig.

Jag går vidare. Man talar från oppositionen om mer flexibel användning som ett alternativ till kärnkraft. Återigen kan det på marginalen kapa toppar och minska dalar i användningen. Men i det stora hela löser det definitivt inte Sveriges behov av planerbar kraft. Det gäller särskilt inte från en säsong till en annan. Det kan möjligen vara från en dag till en annan.

Sanningen är att priselasticiteten är nära på noll när det kommer till el. Sjukhus, industrier, skolor och så vidare kan inte i någon avgörande utsträckning planera sin förbrukning efter elpriset, utan de behöver kraften när de behöver den. Prismekanismerna på en marknad fungerar inte för el på det sättet. Snälla, släpp det och gå vidare!

Sedan nämner man gasturbiner drivna med förnybara bränslen, igen som alternativ till kärnkraft. Tidigare debattörer har redan ställt frågorna. Men jag hade gärna velat se att man berättade och satte siffror på det. Var ska gasen komma ifrån om det inte är naturgas?

Biogasens potential är högst begränsad, och då återstår bara vätgas. Återigen är det tekniskt inte några problem. Det är möjligt att reglera med vätgas och gasturbiner. Men det är förenat med stora investeringskostnader såväl som massiva energiförluster.

Att producera vätgas, lagra densamma och sedan använda den för att åter producera el i en gasturbin är förenat med energiförluster på ungefär 70 procent.

Om vi har ett genomsnittligt elpris på ett par kronor i Sverige skulle en sådan investering alldeles säkert kunna bära sig. Men kan vi ha så höga elpriser? Kommer några industriföretag att kunna verka i Sverige då? Förra året var Sveriges genomsnittliga elpris på spotmarknaden runt 60 öre, kanske något mer.

Berätta gärna i detalj, ni i oppositionen, vad ni menar med grön gas och hur den ska produceras! Hur ska den användas, och i vilka mängder? Då skulle jag och vi andra här i kammaren få möjlighet att granska och analysera de förslag som kommer från er. Då kommer det också att bli uppenbart hur verklighetsfrånvänt det här är.

Herr ålderspresident! Jag går vidare till lagring, som man också nämner som en del i alternativen till ny kärnkraft. Det kan betyda många saker. Våra vattenkraftsdammar är lagrad energi, och jag tror faktiskt själv att de lägst hängande frukterna finns just där när det handlar om att öka lagringskapaciteten. Men jag tror inte att det är det som avses i reservationen, utan den handlar snarast om vätgas och batterier.

Vätgas har jag redan nämnt, så nu tänkte jag säga några ord om batterier. Till er som menar att batterier skulle vara en lösning på fluktuationer i elleveranserna och använder detta påstående i er argumentation skulle jag vilja säga: Det är helt verklighetsfrånvänt!

Om man gör minsta ansträngning för att räkna på det här framstår storskalig lagring i batterier inte alls som något särskilt trevligt alternativ. Det är extremt resurskrävande och extremt kostsamt. När jag själv försöker göra beräkningar för en sådan investering hamnar jag på åtminstone en bra bit över 10 kronor per kilowattimme, om man tänker sig att en vindkraftspark ska kompletteras med batterier för att kunna leverera en jämn ström. Det behövs alltså mer än 10 kronor per kilowattimme för att man ska kunna bekosta sin investering.

Återigen: Glöm och gå vidare! Batterier kommer aldrig att kunna användas till annat än väldigt specifika systemtjänster såsom effektreglering på sekundnivå.

Sedan kommer vi till vindkraften. Den nämns förvisso inte i reservationen i dag, men i tidigare energidebatter är det ständigt denna vindkraft som kommer tillbaka. Det är häpnadsväckande att se hur oppositionen ropar på mer vindkraft för att lösa de problem som vindkraften har medfört.

Här i dag har man sagt att företagen behöver ny energi snabbare än på de tio år vi räknar med att det kommer att ta att bygga ny kärnkraft. Men även om det vore sant att man kan bygga ut så stora mängder vindkraft på så kort tid löser inte det effektsituationen.

Nu ska jag berätta en sak, och jag hoppas att ni spetsar öronen. Tittar man på statistiken över energitillskott från vindkraft och svensk export, alltså nettoexport, av energi ser man att korrelationen är väldigt hög. Det är klart att det är variationer från år till år, men i princip gäller detta: När vi installerar mer vindkraft i Sverige ökar exporten med ungefär lika mycket. Titta på de senaste tio åren så ser ni en nästan perfekt korrelation! Hur kan då ny vindkraft lösa dagens problem för dagens industri? Kontentan är att den inte gör det.

Jag måste nämna någonting om solceller också. Vi har ett miljöparti här i riksdagen som tycker att vi ska ha ett mål om en utbyggnad av 30 terawattimmar solel senast till 2030. Det skulle innebära en installerad effekt på en bit över 30 gigawatt. Det betyder att en solig sommardag, när industrin är stängd och vi ligger på stranden och lapar sol, kommer solkraften under en viss timme att leverera in en effekt motsvarande 30 kärnkraftverk. En varm sommardag ligger förbrukningen på kanske 12–13 gigawatt. Är det då lämpligt att trycka in 30 gigawatt solel utöver det man inte kan reglera med till exempel vindkraft och vattenkraft? Nej, det är det inte.

Vad gäller solkraft över huvud taget tycker jag alltid att det är angeläget att lyfta att solkraft levererar under sommarmånaderna. Under vintermånaderna levererar solkraft i princip inte över huvud taget. Men det är på vintern svensk industri och svenska hushåll är i allra störst behov av energi och effekt. Den slutsats jag drar är att solkraft i Sverige aldrig kan bli annat än en hobby. Det är totalt vansinne med storskalig solkraft i Sverige.

Till slut skulle jag vilja säga någonting om kostnader. Oppositionen har ägnat nästan hela debatten åt att kräva svar på vad utbyggnaden av kärnkraften ska kosta. Men den mest relevanta frågan i sammanhanget är: Vad är samhällskostnaden för ett dysfunktionellt energisystem? Den är hög. Det tickar på.

Det handlar om uteblivna investeringar i industrin, inte minst, men även om bostäder och annat. Det handlar om tiotals miljarder årligen i uteblivna investeringar, och vi tappar jobb och tillväxt. Där borde debatten också landa: Alternativkostnaden för att inte bygga kärnkraft eller ny baskraft är mycket hög.