Josef Fransson (SD) om Finansiering och riskdelning vid investeringar i ny kärnkraft
Josef Fransson (SD) höll ett anförande om Finansiering och riskdelning vid investeringar i ny kärnkraft i debatten ”Protokoll 2024/25:120 Onsdagen den 21 maj” den 21 maj 2025.
Herr ålderspresident! I dag debatterar vi NU20, Finansiering och riskdelning vid investeringar i ny kärnkraft. Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet i dess helhet.
Jag menar att det är ett viktigt steg på vägen för att Sverige ska få en ny planerbar och miljövänlig kraft så att vi kan återskapa ett robust energisystem med konkurrenskraftiga priser.
Man kan också säga i sammanhanget att vi egentligen aldrig hade behövt vara här. Vi ska nu ge någon form av stöd till kärnkraften, även om vi diskuterar lite grann vad det stödet kommer att innebära. Det beror på tidigare politiska misstag.
Statliga Vattenfall hade med enkelhet kunnat förnya sin kärnkraftspark successivt bland annat med de pengar man plöjde ned i Nuonaffären eller på tysk kolkraft.
Socialdemokraternas och Centerpartiets historiska kärnkraftsmotstånd har kostat Sverige otaliga miljarder. Tyvärr fortsätter man på samma spår här i dag.
Herr ålderspresident! Jag vill reagera lite grann på den alternativa politiken som presenteras. Det är den politik som oppositionen står för när man här i dag tänker rösta emot vägen till ny kärnkraft.
Jag ska läsa upp ett stycke från den gemensamma reservationen från S, V, C och MP. Det står att ”det är mycket tveksamt om just kärnkraft ska vara det givna valet för att möta de utmaningar och nå de mål som regeringen listar i propositionen när det samtidigt finns flera alternativa lösningar. Dessa alternativ inkluderar höjd effekt i vattenkraften och kraftvärmen, en mer flexibel elanvändning, gasturbiner drivna med förnybara bränslen och olika former av energilagring”. Detta var alltså ett citat från reservationen.
Jag menar att detta inte alls är några alternativa lösningar. Rent tekniskt kan man åstadkomma mycket. Men lägger man på ekonomi som en faktor för att industrin ska kunna ha konkurrenskraftiga priser är detta ungefär lika realistiskt som ett barns fantasier om rosa flygande enhörningar.
Jag ska försöka att bryta ned alternativen lite grann. Vi börjar med ökad effekt i vattenkraft och kraftvärme, som syftar till att reglera vindkraften på ett mer effektivt sätt.
Det är klart att det är möjligt. Men jag har svårt att se att det åtminstone i närtid kan hjälpa balanseringen av vindkraften mer än på marginalen. Det tar också tid att bygga upp.
Rickard Nordin nämnde tidigare i debatten att det fanns potential att öka effekten i svenska vattenkraftverk med motsvarande fyra kärnkraftverk eller 4 gigawatt.
Till att börja med är det inte någon ny energi som tillförs, utan det handlar bara om när man använder effekten. Men det som Nordin helt verkar ha glömt är tidshorisonten. Det här är ingenting som man gör i en handvändning.
Det här är ingenting som man gör innan ny kärnkraft är på plats. Det handlar om ett antal decennier innan man kan nå ett sådant mål. I en rapport som behandlade just detta nämndes 2050.
Det kommer också med en mängd andra utmaningar och konsekvenser. Det är inte så enkelt att man bara kan slänga sig med sådana saker utan att verkligen fördjupa sig.
Jag går vidare. Man talar från oppositionen om mer flexibel användning som ett alternativ till kärnkraft. Återigen kan det på marginalen kapa toppar och minska dalar i användningen. Men i det stora hela löser det definitivt inte Sveriges behov av planerbar kraft. Det gäller särskilt inte från en säsong till en annan. Det kan möjligen vara från en dag till en annan.
Sanningen är att priselasticiteten är nära på noll när det kommer till el. Sjukhus, industrier, skolor och så vidare kan inte i någon avgörande utsträckning planera sin förbrukning efter elpriset, utan de behöver kraften när de behöver den. Prismekanismerna på en marknad fungerar inte för el på det sättet. Snälla, släpp det och gå vidare!
Sedan nämner man gasturbiner drivna med förnybara bränslen, igen som alternativ till kärnkraft. Tidigare debattörer har redan ställt frågorna. Men jag hade gärna velat se att man berättade och satte siffror på det. Var ska gasen komma ifrån om det inte är naturgas?
Biogasens potential är högst begränsad, och då återstår bara vätgas. Återigen är det tekniskt inte några problem. Det är möjligt att reglera med vätgas och gasturbiner. Men det är förenat med stora investeringskostnader såväl som massiva energiförluster.
Att producera vätgas, lagra densamma och sedan använda den för att åter producera el i en gasturbin är förenat med energiförluster på ungefär 70 procent.
Om vi har ett genomsnittligt elpris på ett par kronor i Sverige skulle en sådan investering alldeles säkert kunna bära sig. Men kan vi ha så höga elpriser? Kommer några industriföretag att kunna verka i Sverige då? Förra året var Sveriges genomsnittliga elpris på spotmarknaden runt 60 öre, kanske något mer.
Berätta gärna i detalj, ni i oppositionen, vad ni menar med grön gas och hur den ska produceras! Hur ska den användas, och i vilka mängder? Då skulle jag och vi andra här i kammaren få möjlighet att granska och analysera de förslag som kommer från er. Då kommer det också att bli uppenbart hur verklighetsfrånvänt det här är.
Herr ålderspresident! Jag går vidare till lagring, som man också nämner som en del i alternativen till ny kärnkraft. Det kan betyda många saker. Våra vattenkraftsdammar är lagrad energi, och jag tror faktiskt själv att de lägst hängande frukterna finns just där när det handlar om att öka lagringskapaciteten. Men jag tror inte att det är det som avses i reservationen, utan den handlar snarast om vätgas och batterier.
Vätgas har jag redan nämnt, så nu tänkte jag säga några ord om batterier. Till er som menar att batterier skulle vara en lösning på fluktuationer i elleveranserna och använder detta påstående i er argumentation skulle jag vilja säga: Det är helt verklighetsfrånvänt!
Om man gör minsta ansträngning för att räkna på det här framstår storskalig lagring i batterier inte alls som något särskilt trevligt alternativ. Det är extremt resurskrävande och extremt kostsamt. När jag själv försöker göra beräkningar för en sådan investering hamnar jag på åtminstone en bra bit över 10 kronor per kilowattimme, om man tänker sig att en vindkraftspark ska kompletteras med batterier för att kunna leverera en jämn ström. Det behövs alltså mer än 10 kronor per kilowattimme för att man ska kunna bekosta sin investering.
Återigen: Glöm och gå vidare! Batterier kommer aldrig att kunna användas till annat än väldigt specifika systemtjänster såsom effektreglering på sekundnivå.
Sedan kommer vi till vindkraften. Den nämns förvisso inte i reservationen i dag, men i tidigare energidebatter är det ständigt denna vindkraft som kommer tillbaka. Det är häpnadsväckande att se hur oppositionen ropar på mer vindkraft för att lösa de problem som vindkraften har medfört.
Här i dag har man sagt att företagen behöver ny energi snabbare än på de tio år vi räknar med att det kommer att ta att bygga ny kärnkraft. Men även om det vore sant att man kan bygga ut så stora mängder vindkraft på så kort tid löser inte det effektsituationen.
Nu ska jag berätta en sak, och jag hoppas att ni spetsar öronen. Tittar man på statistiken över energitillskott från vindkraft och svensk export, alltså nettoexport, av energi ser man att korrelationen är väldigt hög. Det är klart att det är variationer från år till år, men i princip gäller detta: När vi installerar mer vindkraft i Sverige ökar exporten med ungefär lika mycket. Titta på de senaste tio åren så ser ni en nästan perfekt korrelation! Hur kan då ny vindkraft lösa dagens problem för dagens industri? Kontentan är att den inte gör det.
Jag måste nämna någonting om solceller också. Vi har ett miljöparti här i riksdagen som tycker att vi ska ha ett mål om en utbyggnad av 30 terawattimmar solel senast till 2030. Det skulle innebära en installerad effekt på en bit över 30 gigawatt. Det betyder att en solig sommardag, när industrin är stängd och vi ligger på stranden och lapar sol, kommer solkraften under en viss timme att leverera in en effekt motsvarande 30 kärnkraftverk. En varm sommardag ligger förbrukningen på kanske 12–13 gigawatt. Är det då lämpligt att trycka in 30 gigawatt solel utöver det man inte kan reglera med till exempel vindkraft och vattenkraft? Nej, det är det inte.
Vad gäller solkraft över huvud taget tycker jag alltid att det är angeläget att lyfta att solkraft levererar under sommarmånaderna. Under vintermånaderna levererar solkraft i princip inte över huvud taget. Men det är på vintern svensk industri och svenska hushåll är i allra störst behov av energi och effekt. Den slutsats jag drar är att solkraft i Sverige aldrig kan bli annat än en hobby. Det är totalt vansinne med storskalig solkraft i Sverige.
Till slut skulle jag vilja säga någonting om kostnader. Oppositionen har ägnat nästan hela debatten åt att kräva svar på vad utbyggnaden av kärnkraften ska kosta. Men den mest relevanta frågan i sammanhanget är: Vad är samhällskostnaden för ett dysfunktionellt energisystem? Den är hög. Det tickar på.
Det handlar om uteblivna investeringar i industrin, inte minst, men även om bostäder och annat. Det handlar om tiotals miljarder årligen i uteblivna investeringar, och vi tappar jobb och tillväxt. Där borde debatten också landa: Alternativkostnaden för att inte bygga kärnkraft eller ny baskraft är mycket hög.
