Maj Karlsson

Herr talman! Först och främst vill jag tacka ministern. Det arbete hon lagt ned för att få den nya socialtjänstlagen på plats har varit gediget, och hon förtjänar en eloge för det arbetet.

Men – och det är ett stort men – jag vill återigen rikta skarp kritik mot förslaget om att införa LIV, en lag som innebär att föräldrar kan beläggas med vite om de tackar nej till insatser och att barn kan få fotboja utan att ens vara dömda för brott.

Som jag tidigare lyft fram, både i mitt anförande och i tidigare debatter, är det inte bara Vänsterpartiet som är kritiskt. Vi har med oss stora delar av civilsamhället, fackförbund och Sveriges socialchefer. En bred front av kompetens slår fast i sina remissvar att förslaget inte bygger på kunskap och vetenskap, att det riskerar att inskränka grundläggande rättigheter, är otydligt i sin tillämpning, bygger på vaga antaganden om varför föräldrar tackar nej till stöd – och, viktigast av allt, att det saknas stöd för att det skulle ge någon faktisk effekt.

Tvång skapar inte förändring, hur mycket man än önskar det. Det här går rakt emot den nya socialtjänstlagens syfte att arbeta förebyggande och bygga förtroende för en kunskapsbaserad socialtjänst. Det här riskerar att underminera hela arbetet.

Min fråga till ministern är: Är hon beredd att riskera hela det viktiga och ambitiösa arbete som hon nu har sjösatt genom att införa en lag som är illa underbyggd och saknar brett stöd? Det riskerar till och med att få motsatt effekt.

Herr talman! I dag känner jag en särskild stolthet över att stå i den här talarstolen. Det är en stor dag. Att få vara med och fatta beslut om en av de mest omfattande reformerna inom socialt arbete på decennier är smått historiskt. Det är stort, efterlängtat och nödvändigt.

Socialtjänsten är kanske en av samhällets viktigaste institutioner, inte bara för att den finns där när livet är som svårast utan för att den förkroppsligar något ännu större: vårt gemensamma löfte att ingen ska falla ur det skyddsnät som vi bygger tillsammans och att alla människor ska ha rätt till ett värdigt liv.

Vi får inte glömma att även den nuvarande socialtjänstlagen en gång var en revolution. Den markerade slutet på den tid då fattigvård, nykterhetsvård och barnavård präglades av moralism och kontroll. Den lagen föddes ur insikten att människor inte lyfts ur utsatthet genom skam utan genom stöd och respekt.

Portalparagrafen i lagen satte tonen: ”Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja människornas

ekonomiska och sociala trygghet,

jämlikhet i levnadsvillkor,

aktiva deltagande i samhällslivet.”

Det är faktiskt riktigt fint.

Under lång tid var socialt arbete något att vara stolt över. Det krävde mod och engagemang. Det fanns en tro på socialarbetarnas professionella omdöme och vilja att göra verklig skillnad.

Men med tiden förändrades förutsättningarna. Samhället förändrades. Kraven ökade, och resurserna minskade. Socialtjänsten fick bära konsekvenserna av andra politikområdens tillkortakommanden. Detaljstyrningen ökade, administrationen svällde och tilliten till professionen urholkades. Socialtjänstens tid och resurser gick till systemet, inte till människan. För dem som sökte hjälp blev känslan alltför ofta att socialtjänsten inte var ett stöd utan mer av ett straff.

Det är därför en ny lag är så viktig. Efter många års utredningar och diskussioner, viss kritik och en hel del väntan står vi äntligen här, redo att ta ett nytt steg för socialtjänsten och för dem som den finns till för.

Herr talman! Jag har genom åren mött otaliga socialsekreterare. De är den yrkesgrupp som lärt mig mest om vad socialt arbete verkligen innebär. Men jag har också mött många av dem som socialtjänsten finns till för – människor vars röster sällan hörs här inne men som bär hela verkligheten på sina axlar.

Jag har levt nära människor vars liv inte varit kantade av rosor. Jag har stått sida vid sida med ensamstående mammor som har krigat sig igenom vardagen. Jag har sett människor brytas ned av missbruk men också sett deras hjältemod när de tagit sig ur det. Jag har sett föräldrar förtvivlat försöka rädda sina barn från att dras in i kriminalitet.

Och så har jag träffat Bossen. Bossen var en klassisk figur på torget i stadsdelen där jag växte upp: rödbuskigt skägg, glimten i ögat och alltid redo med en Göteborgsvits. Redan som barn började vi ett slags samarbete. Jag handlade åt honom, ibland för att han hade ont i ett ben, ibland för att han inte var riktigt nykter. Jag fick några slantar till lite godis.

Han levde ett liv i tungt missbruk, men han hade ett hjärta av guld. Han höll koll på min hund när jag gick in i affären, och jag höll lite koll på honom när det behövdes. Så fortsatte vi att hjälpa varandra under åren. Han blev en del av min vardag.

Men med åren blev hans missbruk allt tyngre och hans liv allt tuffare. Ibland blev han arg och kom i bråk. Jag såg hur människor skrek åt honom, tog omvägar runt honom och spottade efter honom. Jag såg ett politiskt parti dela ut mat i en valrörelse, men när han, den som kanske mest av alla behövde det, sträckte sig fram, nekades han. Den förnedringen glömmer jag aldrig.

Med tiden blev jag orolig. Han var ofta blåslagen och alltmer sliten. Jag vädjade till honom att söka hjälp. Han försökte men orkade inte hålla fast. Skammen över återfallen var blytung. Så en dag berättade han varför han led. Han berättade om livet han hade haft som gick helt förlorat. Han berättade om när hans hus en natt brann, om barnen han förlorade den natten och om brännskadorna över hela hans kropp som jag aldrig tidigare lagt märke till.

Jag vet inte om Bossen lever i dag, men han är alltid med mig. Han lärde mig att ingen väljer ett liv i utsatthet, utan det är nästan alltid ett resultat av trauma, förlust och oerhörd smärta. Det är verkligen en kamp.

Det är med den blicken jag ser på den nya lagen, och den gör mig hoppfull. Även om den inte kommer att lösa alla problem har den potential att bli startskottet för en nödvändig kulturförändring.

Hade jag mött Bossen som socialsekreterare hade jag inte velat möta honom med byråkrati och fragmenterade insatser. Jag hade velat möta honom med tid, tillit och professionell kunskap – med förutsättningar att bygga relation, skapa förändring och arbeta långsiktigt. Det är vad den nya lagen möjliggör om vi gör detta på rätt sätt.

Herr talman! Vi är dock inte i mål. Vänsterpartiet ställer sig i stort bakom lagen, men vi ser också brister.

Den största är resursfrågan. Regeringen har avsatt medel för implementeringen, vilket är både nödvändigt och välkommet. Men det räcker inte. Det krävs en långsiktig och kraftfull satsning på socialtjänstens arbete i dess helhet. Ambitioner kräver ekonomiska muskler. Därför yrkar jag bifall till reservation 28.

Vi ser också att det förebyggande arbetet är avgörande. Tidiga, lättillgängliga insatser är rätt väg, men det kräver balans mellan förebyggande, utredande och behovsprövade insatser. Det kräver samordning och tydlighet, så att det blir lätt att göra rätt.

Vi vill heller inte se en utveckling där socialtjänstens arbete styrs av vad som råkar finnas i stället för av vad som faktiskt behövs. Risken är att tillgång styr före behov, eller att insatser inte når de grupper som behöver dem mest. Vi måste se till att stödet blir jämlikt och träffar rätt.

Det är också en enorm utmaning att stora delar av samhället utvecklas i en riktning som snarare förvärrar de problem som socialtjänsten har att hantera med till exempel ökade ekonomiska klyftor och en växande skolsegregation. Här måste politiken ta ansvar, så att inte socialtjänsten får än större börda. Socialtjänsten ska inte ensam bära allt ansvar – det måste vi göra tillsammans.

Herr talman! I många debatter fokuserar vi på unga i kriminalitet. Det är viktigt, men det är bara en liten del av det som socialtjänsten gör. Vi får inte tappa helhetsbilden. Socialtjänsten är till för dem som lever i ekonomisk utsatthet, ensamstående föräldrar, våldsutsatta kvinnor och barn som far illa. Och allt hänger allt som oftast ihop.

Det är därför särskilt oroande att regeringen parallellt med den nya socialtjänstlagen har ett nytt lagförslag om så kallat mellantvång, med böter för föräldrar som inte medverkar och fotboja till barn, utan domstolsprövning. Det här förslaget har mötts av en närmast unison kritik från professionen, forskare och experter. Kritiken är inte ideologisk; den är grundad i verkligheten. Det här fungerar inte. Det bygger på felaktiga antaganden om att föräldrar inte vill hjälpa sina barn när verkligheten är att de ofta inte förmår. Lösningen ligger i relation och tillit – inte i tvång.

Det kan låta handlingskraftigt att tala om böter och fotbojor, men det ger inte resultat. Det motverkar allt det vi nu försöker uppnå med den nya socialtjänstlagen. Jag vill därför vädja till regeringen att ta till sig den svidande kritiken och dra tillbaka förslaget om den så kallade LIV. Låt i stället den nya socialtjänstlagen få verka. Ge den en verklig chans!

Herr talman! Efter några allvarliga rader vill jag nu avsluta där jag började, med stolthet och hopp. Om vi gör detta rätt kan det bli början på ett nytt kapitel i Sveriges socialpolitiska historia. Vi kan skapa verkliga möjligheter till förändring. Vi kan stärka en yrkeskår som förtjänar vår respekt och våra resurser. Vi kan möta människor, inte med misstro, utan med medmänsklighet – för Bossen, för barnen och för framtiden.

(Applåder)

Herr talman! Jag var bara ett litet barn när jag möttes av mäns våld mot kvinnor så brutalt att minnet aldrig lämnar mig. En flerbarnsmamma i området där vi bodde blev ihjälhuggen av sin man. Jag kände inte familjen, men jag visste vilka de var, vilka barnen var. Det sades att det var ett av barnen som hade larmat polisen. Ett annat barn satt och baddade mammans kropp när polisen väl kom till platsen.

Den förtvivlan jag kände då lever kvar i mig än i dag. Hur kan något sådant ens få hända? Vem kan göra något så fruktansvärt? Inte visste jag då att våldet i alla dess former skulle följa med under hela min livstid. Det var till exempel blottaren som satt och väntade på vår väg till skolan nästan varje dag under flera veckors tid, kommentarer om våra kroppar under uppväxten och obehaget av läraren som gärna ville komma in i omklädningsrummet efter idrotten.

Jag visste inte då hur vi skulle utsättas på vår trevande väg ut i vuxenvärlden, vilka skyddsmekanismer vi skulle behöva utveckla och vilken skuld vi skulle behöva bära. Det gällde att inte gå genom den mörka parken, att inte ha den korta kjolen, att inte bli för full och att skylla sig själv. Inte visste jag då hur många gånger jag skulle höra om närståendes vidriga upplevelser med någon man som tagit sig friheter och gått för långt. Och lyckligtvis visste jag då ingenting om Mia. Hon, min vän, som blev mördad av en man hon haft en nära relation med. Hon, med en son, vars lilla kropp jag gick bakom på väg mot hennes sista vila.

Jag måste erkänna att jag faktiskt innerligt önskat att jag bara haft otur som fått min livsväg kantad av allt detta våld. Men det är tyvärr inte så. Mäns våld mot kvinnor pågår mitt ibland oss hela tiden. Vi kan titta på statistiken. 75 000 kvinnor utsätts för mäns våld årligen. Var tredje vecka dödas en kvinna av en man. År 2021 anmäldes 38 300 misshandelsbrott och 8 600 fall av våldtäkter mot kvinnor eller flickor. Det är mer än en våldtäkt i timmen, dygnet runt, året om. Var fjärde tjej i nian som har eller har haft en relation har blivit utsatt för våld av en kille.

Vi ska inte heller glömma att mörkertalet är omfattande. Brå uppskattar att omkring 80 procent av allt våld mot kvinnor och flickor aldrig polisanmäls.

Alla kvinnor och flickor påverkas av mäns och pojkars våld mot kvinnor och tjejer, antingen direkt eller indirekt. Det är just det faktum att våldet är strukturellt som gör att ingen riktigt agerar.

Herr talman! Kanske är den rapport som polisen publicerade för bara några dagar sedan något av det viktigaste som hänt för kvinnor på mycket länge. Polisens operation Beta har granskat 17 fall av kvinnomord som skedde 2023 och 2024 för att se om och i så fall hur polisen kan bli bättre på att förhindra att kvinnor dödas.

Polisens egen kritik är ingen vacker läsning. Flera av de kvinnor som blivit mördade hade kunnat vara vid liv i dag om de brister man identifierat inte hade funnits. Låt mig citera den nationella chefen för operation Beta, Jale Poljarevius: ”Under mina nu 36 år som polis har jag aldrig sett maken till hur kulturen påverkar en sakfråga som när det gäller mäns våld mot kvinnor.” Kulturen han hänvisar till är att kvinnor inte tas på allvar. Vi är intill döden osynliggjorda.

Helt ärligt är detta oförlåtligt och ett riktigt haveri. Men det har också gett oss något vi kanske aldrig fått förut. Vi har nu på det mest brutala sätt äntligen fått svart på vitt. Det är ett offentligt erkännande av att strukturer och kvinnors underordning genomsyrar vårt system och kostar liv, till och med från polisen.

Herr talman! Polisens vittnesmål sätter ljuset på det som vi menar är ett problem för samhället som helhet. Det framgår inte minst av den skrivelse som hanteras här i dag. I samtliga målsättningar som anges i uppföljningen kan vi se exakt samma mönster av exakt samma skäl. Mäns våld mot kvinnor och andra former av våld i nära relationer varken synliggörs eller motverkas i paritet med våldets inverkan på den som drabbas och samhället i stort.

Vi upptäcker inte våldet i tid. Vi har inte en tydlig plan när våldet väl upptäckts. Brottsbekämpningen är, som vi vet, inte tillfredsställande. Kunskapsnivån måste höjas och samordningen utvecklas.

Vi ser stora brister i socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens kärnverksamhet. Det är enorma brister inom rättsväsendet. Inte ens de brister som redovisas i dödsfallsutredningarna får ordentligt gehör. Det låter nästan bisarrt, men tyvärr är det inte mindre sant.

Mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer är strukturellt och genomsyrar hela vårt system. Därför tas inte våldet på det allvar som faktiskt krävs för att stoppa det.

Herr talman! För att förebygga och stoppa mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer krävs ett nytt synsätt och ett helhetsgrepp. Det krävs att kvinnors och tjejers lika rätt till frihet sätts högst upp på dagordningen och finansieras därefter. Det krävs att arbetet utgår från att förtrycket handlar om könsskillnader, och vi måste lyssna på expertisen. Men framför allt krävs handling.

Ett akut område som behöver att vi agerar här och nu är kvinnors och barns rätt till skydd. Socialstyrelsens senaste rapport visar mycket alarmerande siffror som tyder på att allt färre kvinnor och barn kommer till skyddat boende, och detta utan att det finns några tendenser till att våldet minskar. I värsta fall betyder det att flera kvinnors och barns liv svävar i verklig fara utan att de får skydd.

Kvinnojourerna har under 40 år samlat erfarenhet och kunskap just utifrån det fruktansvärda våld kvinnor och barn utsätts för och dess mekanismer. Deras verksamhet spelar en avgörande roll i samhället, inte bara för att de kan erbjuda akut skydd och tack vare deras långsiktiga arbete med våldsutsatta kvinnor, barn och tjejer utan också för att motverka våldet strukturellt. Allt detta hänger ihop. Vad de inte vet om hur kvinnors och barns liv kan räddas är nästan inte värt att veta.

Kvinnojourernas verksamhet bygger på kunskap, empati, låga trösklar och ett metodiskt arbete med att ge utsatta makten över sina egna kroppar och sina egna liv igen. De kan få vara på en trygg plats, börja andas och läka. Det får ta tid.

De ideella kvinnojourerna är en ovärderlig resurs för att skydda kvinnor och barn på riktigt. Problemet är att deras verksamhet nu är hotad.

Med den nya lagen från 2024 fanns en ambition att höja kvalitetskraven för skyddade boenden. Tyvärr har det gått lite fel. Förutom att det är dyrt, krångligt och byråkratiskt är det allvarligt att de krav som ställs för att få tillstånd inte går i takt med de våldsutsattas verkliga behov. För den som kanske inte riktigt vet är det lätt att tro att det yttre skyddet ska ge trygghet och att skalskyddet är centralt. Men det är oftast inte rätt väg att gå. Man missar det kvinnojoursrörelsen vet, nämligen vad som krävs i form av tid och kraft för att kunna lämna, bli hel och bli fri. Det är det som krävs för att rädda liv.

Innan lagen kom varnade vi för det vi nu ser. Flera jourer över landet tvingas lägga ned, och helt andra börjar ta plats – sådana som vet hur de ska tjäna pengar på kvinnors utsatthet och göra vinst på kvinnors bekostnad. Vi har helt rått skapat en marknad av mäns våld mot kvinnor.

Från Vänsterpartiets sida ser vi att detta kan vara ett av de största bakslag som kan komma i försöken att rädda kvinnors liv och stoppa våldet. Därför måste regeringen agera. Vi är helt överens med den samlade oppositionen om att reformen för skyddade boenden måste följas upp, men vi väljer att lyfta fram vår gemensamma reservation med S och MP om driftsformen för skyddade boenden. Kvinnors och barns liv är ingen affärsverksamhet. Jag yrkar därför bifall till reservation 13.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar för att du lade lite av din tid på att svara på frågan.

Det blir följder av att det blir en omstrukturering av hela marknaden i fråga om kvinnors och barns säkerhet, nämligen att de ideella kvinnojourerna slås ut till förmån för privata aktörer. Det här är en följd av det lagförslag om tillståndsplikt som genomfördes i våras. Man ser väl inte helt korrelationen ska ärligt sägas, men det problematiska är att andelen kvinnor och barn som placeras sjunker kraftigt.

Socialstyrelsen lade nyligen fram en rapport som visar enorma skillnader i placeringar. Det är också en fråga om socialtjänstens arbete och fördelningen av resurser. Den här regeringen har gått hårt åt välfärden, och socialtjänsten har därför utmaningar i den frågan. Jag vet att frågan ska ses över, men jag undrar vad regeringen anser. Utreda i all ära, men vad gör regeringen här och nu för att säkra att dessa boenden inte ägs av kriminella aktörer? Vi vet att det har varit stora utmaningar, och Ivo har ett enormt uppdrag att hantera.

Vad gör regeringen för att säkra den synnerligen oroväckande utvecklingen där färre kvinnor och barn är placerade i dag än för ett år sedan?

(Applåder)

Fru talman! Jag kan inte tacka ledamoten, utan jag måste säga att jag är direkt illa berörd. Jag kommer från socialutskottet, och jag har suttit där i elva år. Jag har haft nära samarbete med moderater och andra högerpartier om de här så otroligt viktiga frågorna. Men jag har aldrig varit med om maken när du i fråga om en av de viktigaste frågorna i Sverige, om kvinnors och barns utsatthet, lägger majoriteten av ditt anförande på att angripa andra partiers förehavanden. Det är inte klokt. Jag är verkligen på riktigt illa berörd.

I dag fick vi höra på nyheterna att Bandidos äger vårdbolag i Sverige. Vi ser också att utvecklingen för kvinnojourerna är att det blir fler privata aktörer. Vi har också sett hur det har gått med HVB-hemmen, det vill säga att det är kriminella privata aktörer som tar hand om våra mest utsatta barn. Nu ser vi en utveckling med kriminella aktörer, kanske till och med Bandidos, som ska skydda kvinnor och barn.

Jag skulle vilja fråga ledamoten följande: Hur tänker ni agera för att garantera att våra mest utsatta kvinnor och barn inte hamnar i händerna på kriminella?

(Applåder)

Herr talman! Terrorism – så klassade polisen i Storbritannien mäns våld mot kvinnor 2024 efter att över en miljon kvinnor utsatts för våld av män. Det var något polisen själv liknade vid en pandemi. Redan året innan hade Storbritanniens regering klassificerat mäns våld mot kvinnor som ett nationellt hot mot den allmänna säkerheten. Konsekvensen av det har blivit att frågan prioriteras på samma nivå som terrorism och organiserad brottslighet.

Definitionen av terrorism är systematiskt och hänsynslöst användande av våld och förstörelse för att genom att injaga rädsla försöka tvinga fram förändringar. Frågan är om mäns våld mot kvinnor är ett effektivt sätt att vidhålla mäns överordning över kvinnor även här i Sverige.

Socialstyrelsen konstaterar att 75 000 kvinnor årligen utsätts för mäns våld. Var tredje vecka dödas en kvinna av en man. År 2021 anmäldes 38 300 misshandelsbrott och 8 600 fall av våldtäkter mot kvinnor eller flickor. Det är mer än en våldtäkt i timmen dygnet runt, året om. Var fjärde tjej i nian som har eller har haft en relation har blivit utsatt för våld av en kille. Vad vi inte ska glömma är att mörkertalet är så omfattande att Brå uppskattar att omkring 80 procent av det våld som riktas mot kvinnor och flickor aldrig polisanmäls.

Effekterna av det våld som kvinnor utsätts för är så omfattande att det är svårt att med ord skildra det på ett rättvisande sätt. Förutom det uppenbara fysiska och psykiska lidande som våldet innebär kan våldet ofta få omfattande konsekvenser i kvinnors livsvillkor. För den som behöver fly och hållas gömd kastas hela livet om. För den som fortfarande är kvar kan det vara med livet som insats.

Det ekonomiska våldet kan orsaka sådan skada att det riskerar att påverka kvinnans eller tjejens hela livstid. Att konstant behöva vara på sin vakt, bli trakasserad och förföljd, skapar en stress som inte sällan leder till sjukskrivning, enormt psykiskt lidande och svårigheter att leva ett normalt liv. För dem som blir utsatta begränsas inte livsutrymmet; det tas ifrån dem.

Herr talman! Det strukturella våldet påverkar inte bara den som direkt drabbas eller dem som står den personen nära. Våldet drabbar alla kvinnor från det att vi är små flickor till det att vi dör.

Hotet om våld begränsar våra livsval, vår rörelsefrihet, våra relationer och vår hälsa, för att inte tala om vårt sexliv. Redan från att vi är barn ska vi akta oss för farliga gubbar, och vi ska växa upp med vetskapen om att våra klädval kan spela roll. Vi ska lära oss vilka parker, farliga tunnlar och mörka buskage vi ska undvika kvällstid. Vi ska hjälpa varandra genom att hålla varandra sällskap i telefon på vägen hem eller med bultande hjärta gå med snabba steg med nycklarna i handen efter mörkrets inbrott.

Men allt detta kommer kanske ändå inte att spela någon roll. I den värsta av världar kan vi nämligen komma hem till den plats som är den farligaste av dem alla: vårt eget sovrum. Vi måste tidigt lära oss att vara på vår vakt i valet av den vi ska älska.

Hotet om fysiskt eller sexuellt våld finns runt kvinnor och tjejer hela tiden – i ord, i handling och inte minst i den digitala världen. För kvinnor och tjejer är möjligheten att uttrycka en åsikt och röra sig fritt i det offentliga rummet starkt begränsad. Alla kvinnors livsutrymme är därför mer eller mindre inskränkt.

Med detta i åtanke är kanske just terror det ord som närmast kan beskriva hur det här våldet påverkar kvinnor i vårt samhälle. Arbetet för att stoppa våldet prioriteras dock långt ifrån så högt som den faktiska inverkan det får motiverar.

Herr talman! Vänsterpartiet har sedan mycket lång tid och upprepade gånger lagt fram en omfattande motion om mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer. Här har vi inte mindre än 35 yrkanden med konkreta förslag som är grundläggande för att ge kvinnor och tjejer rätt skydd och stöd. Jag vill lyfta fram några av de förslag som är av central betydelse för oss.

Kunskapen om våld måste höjas. Därför vill vi att det utvecklas förebyggande insatser inom förskolor, skolor och fritidsverksamheter för ett aktivt, normkritiskt arbete mot våld. Det är när vi agerar i tid som vi har chansen att verkligen motverka våldet.

Vi vill att samhällets alla instanser ska arbeta för att se och stoppa våldet. Därför vill vi att initiativ till implementering av modellen En kommun fri från våld eller liknande modeller som syftar till att förändra destruktiva normer och värderingar etableras i hela landet.

Vi vill att lämplig myndighet ska ges i uppdrag att utveckla arbetet med att inom hälso- och sjukvård, socialtjänst, ungdomsmottagningar och elevhälsa göra riskbedömningar för att hitta de våldsamma männen och killarna innan kvinnor och tjejer utsätts. Vi vet i dag att den absoluta majoriteten av dem som gör sig skyldiga till mord på en kvinna har sökt samhällets hjälp. Det får vi inte missa.

Vi vill kartlägga det psykiska våldet och ta fram förslag på åtgärder mot detta. Det psykiska våldet är den största men också minst uppmärksammade formen av våld mot kvinnor och tjejer. Här måste samhället hitta nya vägar för att sätta stopp.

Vi vill uppmärksamma Unizons krav på placeringspeng för skyddat boende. Det är hämtat från en dansk modell, och vi vill undersöka möjligheten att införa det systemet även här.

Vi ser det som absolut nödvändigt att kvinnojourernas verksamhet, inklusive deras skyddade boenden, kommer att garanteras långsiktiga, stabila ekonomiska lösningar. Det samlade stödet för att ge kvinnor och tjejer skydd när de behöver det måste stärkas. De ideella jourernas kunskap och erfarenhet ska tas till vara. Det ska vara stabilt och långsiktigt. Vi kan inte under några omständigheter acceptera att det ska gå att göra vinst på kvinnors utsatthet. Våld mot kvinnor och tjejer får aldrig vara en affärsidé.

Vi vill understryka vikten av att stärka stödet till särskilt utsatta grupper. Äldre, personer med funktionsnedsättning, människor som lever med missbruk och i prostitution, hedersutsatta och unga är i dag extra utsatta. Stödet måste utvecklas, och kunskapen måste höjas.

Herr talman! Sist men inte minst måste vi synliggöra att det viktigaste arbetet för att stoppa våld mot kvinnor och tjejer är att stärka människors sammanhållning och livsvillkor. Kvinnor och tjejer ska ha samma makt och möjlighet att forma samhället och sina egna liv. Vi vill att Sverige ska investera sig in i framtiden genom att bygga bostäder, skapa jobb och stärka välfärden och kvinnors ekonomi. Ju större klyftorna blir och ju otryggare vardag vi får, desto mer ökar nämligen risken för våld.

Arbetslöshet, bostadsbrist och skyhöga levnadskostnader i kombination med hatfull retorik slår extra hårt mot kvinnor, tjejer och barn. Och det är en perfekt grogrund för våld. Den politiska och ekonomiska inriktningen har stor betydelse för våldets utveckling. Vi behöver därför helt byta väg för att kunna ge kvinnor och tjejer rättvisa livsvillkor.

Jag kommer att rösta för bifall till reservation 16.

Herr talman! Vi i Vänsterpartiet vill att barn i alla skeden i livet ska veta att vi som samhälle håller dem i handen och att vi i vuxenvärlden alltid har deras rygg, just för att de är barn med helt egna rättigheter och med extra starkt skydd.

Den som haft möjligheten att vara nära ett barn, som anhörig eller på annat sätt, har kanske på djupet fått se vad ett barn verkligen är och uppleva den helt ovillkorliga kärlek man kan känna till en liten individ som möter världen med öppna armar och en naturligt naiv nyfikenhet. Under livets gång kan och kommer det oskyldiga barnet att växa upp och möta livets svårigheter – ibland i det lilla och ibland i det verkligt stora. För vissa barn kan en borttappad nalle vara den första erfarenheten av att mista något man håller kärt. För andra barn kan pappas våld mot mamma vara den första erfarenheten av riktig rädsla, kanske rent av svåra trauman. Barns uppväxtvillkor är förskräckande olika.

Herr talman! Inga barn föds kriminella eller väljer utsatthet. Det är resultatet av livets djupaste orättvisa. Politikens och samhällets roll är att minska effekterna av denna orättvisa.

I en debatt förra veckan ville socialminister Camilla Waltersson Grönvall inte svara på varför regeringen inte inför strategin mot våld mot barn. Däremot var hon inte sen att berätta om en hel del annat de faktiskt gör. Hon sa att vi kanske aldrig har gjort så stora förändringar som nu. Då vi i Vänsterpartiet har varit starkt drivande i flera av de förändringar som sker är jag benägen att hålla med.

Vi står inför att införa en helt ny och väldigt efterlängtad socialtjänstlag. Om bara några veckor ska den stora utredningen om barn- och ungdomsvården presenteras. Vi har dessutom blivit lovade att vi snart ska få förslag på en ny lag där barnets rätt ska bli rådande när det kommer till LVU.

Regeringen har helt rätt när de säger att de aldrig gjort så stora förändringar som nu – men dessvärre också ibland i helt fel riktning. Jag tycker att det är ganska märkligt att man samtidigt som vi står inför att ta del av en utredning som har tillsatts på grund av informationen om de fruktansvärda övergrepp och den vanvård som framkommit på Sis stiftar lagar om ökade befogenheter mot barn som i dag är placerade innan vi kan garantera deras säkerhet.

Samtidigt som vi slår oss för bröstet och säger att barns rätt ska vara ett eget rekvisit för att stärka barns rättigheter vid tvångsplacering är regeringen i full färd med att bygga fängelser där andra barn ska låsas in, buras in på vuxnas villkor. Att det i sig kränker barns rätt är illa nog, men att det riskerar att minska möjligheterna för dessa barn att få tillgång till utbildning är mycket allvarligt. Vi vet ju att utbildning är en av de viktigaste insatserna för att barn ska kunna starta ett nytt liv. Vad finns det för framtid för dessa barn då?

Jag måste erkänna att det nästan övergår mitt förstånd att regeringen, som så stolt vill införa den nya socialtjänstlagen, samtidigt vill införa LIV. Med den vill man bland annat ge vite till föräldrar som säger nej till insatser från socialtjänsten och kunna sätta fotboja på barn. Att dessa krav i sig med all säkerhet inte kommer att ge effekt, eftersom tvång mycket sällan leder till positiv förändring, är illa nog. Men att man med det här riskerar att skrämma bort föräldrar från att söka hjälp från socialtjänsten är direkt farligt.

Tyvärr kan listan göras historiskt lång om vi lägger till utvisningar och splittring av familjer, hotet om att begränsa försörjningsstöd för barnfamiljer och att allt fler barn blir vräkta. Det är helt centralt att se alla dessa förändringar i deras helhet. Faktum är att de felsteg vi tar med barn i utsatthet i dag kommer att bli socialtjänstens problem i morgon.

Herr talman! Gentemot den som nu tänker att det behövs hårdare tag och mer muskler måste vi i politiken vara helt transparenta med vad barn har fått för hjälp förut. Vi måste erkänna att politiken i årtionden har misslyckats med att bygga ett robust system för barn i utsatthet. Däremot har politiken lyckats ganska bra med att försvåra det. I ärlighetens namn finns det ingen fungerande barn- och ungdomsvårdskedja i dag, och kanske har det heller aldrig riktigt funnits.

Vi har en mycket mörk historia när det kommer till såväl placerade barn som barn inom psykiatrin. Socialtjänsten har under lång tid fått i uppdrag att ta hand om allt som politiken inte vill ta i med tång men varken fått verktyg eller resurser att mäkta med. Politiken har till och med öppnat för kriminella aktörer att ta hand om våra mest utsatta barn. Ibland kan jag tänka att det måste vara de absolut mäktigaste människorna i världen som arbetar i detta kraftigt haltande system och ändå lyckas hjälpa så många barn och unga till ett bättre liv. Det är det, trots allt vi säger här i dag, faktiskt många som får.

Min poäng är att vi måste se vilka stora brister vi har för att förstå varför det inte alltid går bra. Vi har sedan alltför många år tillbaka sakta men säkert dragit undan mattan för samhällets mest utsatta. Det är ett faktum som slår stenhårt mot barn. Men nu riskerar vi att bygga ett system där barn ska betala priset för att vi vuxna inte har gjort det vi ska.

Att hålla barn i handen och visa att man under deras uppväxt har deras rygg innebär att bygga robusta system för omtanke om deras välmående, att vi ser dem och att vi agerar när de behöver det. Så ser det inte ut i dag.

Vi i Vänsterpartiet vill att politiken satsar på välfärden ur ett barns perspektiv. Att säga att vi under barnens uppväxt har deras rygg betyder att vi har modet att stå kvar även när de faller och att vi inte viker en tum från att barn ska ha särskilda rättigheter som inte får kränkas ens när de gör fel.

Vi vill därför att samhällets barn- och ungdomsvård ska utgå från barns behov men ha som tydligt mål att de ska komma tillbaka innanför samhällets ramar och regler. Vi vill att socialtjänstens arbete ska prioriteras upp och ges den vikt det faktiskt har för att hjälpa barn i utsatthet.

Det bör finnas en vårdkedja som sluter tätt från första tecknet på att ett barn inte mår bra tills vi har fått upp barnet helt på banan igen. I betänkandet har vi också förslag om nya placeringsformer för barn och unga med beroende och psykisk ohälsa. Jag vill därför yrka bifall till reservation 16.

Vi står mitt i ett paradigmskifte. Som jag beskrivit kan man gå åt två olika håll. Vi kommer inom kort att fatta beslut om en helt ny socialtjänstlag som kan ge oss en stor chans till kulturförändring. Vi kan gå mot att arbeta förebyggande och relationsskapande med professionens kompetens i spetsen. Vi vill verkligen att detta arbete ska ges en verklig chans. Därför ger vi lite andrum för att det ska ske innan vi fortsätter driva på med stora ändringsförslag. Jag önskar verkligen att regeringen kunde göra detsamma.

Fru talman! Det handlar alltså om att föräldrar som inte tar emot stöd eller tackar nej till en insats från socialtjänsten ska kunna bli skyldiga att betala vite. Det är ett förslag som kommer nu när vi är i färd med att införa den stora reformen, den nya socialtjänstlagen.

Det finns en risk för att man avskräcker föräldrar från att söka hjälp. Jag vill fortsätta att citera ur Sveriges socialchefers remissvar: ”Under de senaste decennierna har socialtjänsten, skola och psykiatri fått utstå hårda kostnadsbesparingar som snävat in socialtjänstens och andras möjligheter att göra just det som många företrädare för barns rätt, bland annat Maskrosbarn, efterfrågar – att samhället agerar. Samtidigt har samhällsutmaningarna ökat i form av gängkriminalitet, psykisk ohälsa och fler barn som inte klarar skolan.”

Som jag ser det blir detta att lägga ansvaret på enskilda föräldrar och dessutom avskräcka dem från att söka hjälp eftersom det finns ett hot om vite. Det är ju politiken som inte har tagit sitt ansvar att se till att det finns tillräckligt med resurser för att vi ska kunna få det motiverande och tillitsbyggande arbete som vi behöver. Den nya socialtjänstlagen öppnar upp för det, men här kommer i stället ett skott från sidan om att straffa föräldrar. Det är ju det man gör.

Detta riskerar att avskräcka föräldrar från att söka hjälp, och dessutom innebär det att politiken inte behöver ta ansvar för de misslyckanden man har haft innan. Tycker ledamoten att detta är ett ansvarsfullt sätt att agera i en så allvarlig fråga?

Fru talman! Jag är, som ni kommer att höra i mitt huvudanförande senare, ganska bekymrad över att ledamoten och hans parti vill införa LIV, som han också nämnde i sitt anförande. Jag är också mycket bekymrad över statsministerns uttalande där han menade att föräldrar inte vill hjälpa sina barn. Jag delar absolut inte den uppfattningen.

Jag vill gärna citera ur Föreningen Sveriges socialchefers remissvar om LIV: ”Samhällsekonomiskt är det mycket svårt att se hur ett tvingande av att ta emot öppna insatser skulle vara effektivt och lösa problemet med avsaknad av samtycke. Allt förändringsarbete behöver utformas med både motivation och med samtycke som nyckelprincip. FSS analys av varför socialtjänsten i för stor utsträckning avslutar utredning utifrån att samtycke saknas, är att det tyvärr handlar om resurser och förutsättningar. När inflödet till socialtjänsten är stort och behoven större än resurserna finns inte möjligheten till den ihärdighet, uthållighet och det motivationsarbete som skulle behövas från socialtjänstens och andra viktiga samhällsinstansers sida. Att tro att tvång då är lösningen på detta är orealistiskt.”

Min fråga är: Är ni verkligen intresserade av att se till att föräldrar får det stöd som de behöver, eller är ni bara ute efter att straffa föräldrarna?

Herr talman! Tack igen, statsrådet, för svaret!

Statsrådet påstod att jag inte tycker att hon gör någonting på det här området. Det var inte riktigt det som var poängen med min fråga. Jag frågade specifikt efter handlingsplanen som bygger på utredningen som handlar om att skapa en strategi mot våld mot barn. Det som är finessen med den här utredningen är att den tar ett helhetsgrepp om frågan. Det är därför det är så viktigt att den sjösätts.

Många av sakerna som ministern lyfter fram är också saker som vi har varit med och varit pådrivande för, oavsett regering. Det är inte det det här handlar om, utan som jag sa handlar det här om helhetsgreppet.

Det som verkligen är alarmerande är att när man har tittat på våra myndigheter och tittat på hur det är för de här barnen har man sett att vi missar våldet. Vi har inte tillräckligt med kunskap. Insatserna finns inte riktigt. Det är just därför vi behöver det här strategiska, och det är det jag efterfrågar.

Jag undrar varför ministern inte ger mig ett svar. Det låter som att man gör jättemycket. Det är jättemånga viktiga saker som man presenterar, men jag får ändå inte riktigt ett svar på varför man inte går vidare med det här. Finns det någonting som skaver här som ministern inte har redovisat?

Jag får fråga en gång till. Varför lämnade strategin inte Regeringskansliet?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret och för engagemanget för barn i utsatthet, men jag känner mig dessvärre inte lugnare när det kommer till sjösättandet av handlingsplanen mot våld mot barn. Det är oroväckande att arbetet verkar gå rätt långsamt när regeringen inom andra områden har visat att man kan agera mycket snabbt.

Det finns ett fenomen som jag både har bevittnat i min yrkesroll, sett som förälder och fått rapporter om från professionen. Det brukar lite slarvigt sägas att man redan på förskolan kan se vilka barn som kommer att få det tufft i livet. Det är inte så konstigt, eftersom de riskfaktorer som jag lyfte upp i mitt förra inlägg ofta följer med från det att barnen är mycket små.

Ofta lyfts oro över omsorgen om barnen upp på olika vis men utan att barnen får riktig hjälp. Åren går, och de barn som man från början larmat om börjar sakta men säkert ge uttryck för hur de mår. De kanske blir stökigare, visar att de mår sämre, är ledsna eller beter sig utåtagerande på annat sätt, fortfarande utan att någon riktigt agerar.

Sedan händer något. Barnen kommer in i tonåren, och deras mående blir därefter. Från att vuxenvärlden har kunnat följa att barnet levt i utsatthet riktas nu blicken mot den unges egna beteende. Barnen har egentligen vädjat om hjälp från det att de var små, men i tonårens tuffa år utvecklas de till att reagera med ilska och besvikelse. Då plötsligt händer det grejer. Då ska det tas i med hårdhandskarna, insatser ska göras och skolan, socialtjänsten och rättsväsendet ska ta i med kraft. Jag har sett många gånger hur de större barnen har fått ta på sig skulden för att vuxenvärlden inte har räckt till.

Det som verkligen oroar mig är att jag tycker att regeringen agerar lite likadant. De senaste åren har de repressiva åtgärderna stått som spön i backen. Utredningar har tillsatts, lagar har införts och inte minst har tonläget varit riktigt högt – allt för att sätta stopp för unga i kriminalitet. Men när det gäller tiden innan kriminaliteten är ett faktum är tempot och tonläget betydligt lägre. Att det har gått två år sedan strategin mot våld mot barn presenterades utan att vi fått se någon verkstad talar sitt eget tydliga språk.

Vi kan i utredningsbetänkandets inledande kapitel läsa att samhällets förmåga att tillgodose barns rätt till skydd, rehabilitering och återanpassning brister i många fall, ofta med allvarliga konsekvenser för det drabbade barnet. Våld utgör således ett utbrett samhällsproblem som hotar barns rätt till hälsa, liv och utveckling. Om vi inte ser till att vårt skyddsnät räcker till för barnen när de är små, hur ska vi då kunna förebygga att barn som utsätts för våld i dag blir förövare i morgon?

Jag och Camilla Waltersson Grönvall delar verkligen engagemanget för barn i utsatthet. Vi är också båda väl medvetna om de enorma brister som finns inom barn- och ungdomsvården. Flera delar av det arbete som regeringen gör och som redovisades i svaret har vi varit pådrivande för och tycker är mycket bra.

Det jag saknar är helhetsgreppet. Vi vet båda två att den nya socialtjänstlagen och arbetet med att reformera ungdomsvården inte kommer att lösa alla problem i en handvändning. Det är just därför den här strategin är så viktig, så hur kommer det sig att den inte verkar lämna Regeringskansliet?

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

I min fråga till minister Camilla Waltersson Grönvall undrar jag när den nationella strategin mot våld mot barn ska bli verklighet. I maj 2021 tillsatte den dåvarande regeringen en utredning för att lämna förslag på en nationell strategi för att motverka och bekämpa våld mot barn. Utredningens slutbetänkande presenterades för drygt två år sedan, i januari 2023. Betänkandet har remissbehandlats, men i övrigt har inte mycket hänt.

Våld mot barn är ett allvarligt samhällsproblem som kräver krafttag. Sverige har en historia av att vara ett föregångsland när det gäller att bekämpa våld mot barn, en roll vi ska behålla. Med tanke på den omfattande kunskap vi har om att barn som växer upp med våld i hemmet i större utsträckning tenderar att utsätta andra för våld finns ytterligare skäl att agera kraftfullt och skyndsamt i dessa frågor.

Statsrådet räknade i sitt svar upp en rad åtgärder som regeringen vidtar, men hon gav inget besked om när vi får se förslagen i utredningen bli verklighet.

Statsrådet lägger stor vikt vid till exempel de stärkta hembesöken, som i och för sig är en bra insats som kan ge stärkt skydd för barn. Statsrådet får gärna rätta mig om jag har fel, men såvitt jag förstår är det en frivillig insats med en ganska bred inriktning. I utredningen efterfrågas insatser som är specifika och som ska ske i kombination med kunskapshöjande åtgärder.

Utredningen föreslår fem övergripande mål med inte mindre än 59 konkreta förslag för regeringen att gå vidare med. Just det arbetet ser vi än så länge inte så mycket av.

I dag anmäls ungefär 24 500 misshandelsbrott mot barn årligen. Det motsvarar ungefär 29 procent av alla anmälda misshandelsbrott. Sedan 2013 har antalet anmälningar ökat med 39 procent. I Brås kartläggning av våld i nära relation uppskattas att nära 150 000 barn i Sverige lever i hushåll där det förekommer våld. Om vi till detta lägger det sexuella våld som framför allt unga tjejer utsätts för ser vi tydligt att vi har stora utmaningar som kräver snabba insatser.

Vi vet i dag att de största riskerna när det gäller våld mot barn på samhällsnivå är social ojämlikhet, normer och värderingar som accepterar våld mot barn samt brist på lagar och policyer som förbjuder barnmisshandel, barnpornografi och barnarbete. Även fattigdom, hög arbetslöshet, kriminalitet och missbruk innebär ökad risk för våld mot barn. Detta är mycket oroande.

Vi har förvisso lagar som vi ska vara mycket stolta över som förbjuder våld mot barn, men vi har också växande utmaningar. Fattigdomen har ökat, arbetslösheten ligger på över 10 procent och den del av kriminaliteten som ökar utförs av och drabbar i stor utsträckning barn.

Vi accepterar inte våld mot barn i allmänhet, men vi kan se att den brutala våldsvåg som sveper över Sverige i någon mening har skapat en avtrubbning som är mycket illavarslande. Att i detta skede inte agera skyndsamt för att få till stånd en strategi gör mig lite orolig. Statsrådet säger att betänkandet bereds av regeringen, men jag saknar fortfarande svar på när vi får se något konkret förslag.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag ställer därför frågan igen: När kommer den nationella strategin mot våld mot barn att bli verklighet?

Herr talman! Den här regeringen pratar gärna om vikten av att arbeta förebyggande för att förhindra att barn och unga hamnar i utsatthet och kriminalitet. Det är dock svårt att förstå vad de faktiskt menar att de gör i förebyggande syfte. De hårdare tagen i all ära, men hur de verkligen ska leda till en positiv samhällsutveckling på lång sikt finns det få som kan svara på. Tidöregeringens egen förebild Danmark har just bevisat att bantade sociala skyddsnät leder till kriminalitet, men det vill de inte prata om.

Vi borde alla kunna vara överens om att en god utbildning, ett arbete att gå till och inkomster som går att leva på är tre centrala förutsättningar för att ha ett gott liv och för att minska riskerna för såväl utsatthet som kriminalitet.

Vad gör då regeringen inom dessa tre områden? Jo, skolan och välfärden ska fortsatt gå på svältkur och marknadsskolan härja fritt. Kaosprivatiseringen av Arbetsförmedlingen ska tuffa vidare. I övrigt verkar ingenting hända inom arbetsmarknadspolitiken, samtidigt som vi har en historiskt hög och ökande arbetslöshet. Sverige har den tredje högsta arbetslösheten inom EU. Endast Spanien och Grekland ligger sämre till. Antalet arbetslösa inom bygg och anläggning har ökat med 59 procent under de senaste två åren. Även antalet långtidsarbetslösa har ökat under samma tid, men regeringen står med armarna i kors.

De mest utsatta hushållen har fått sänkt bostadsbidrag av regeringen, samtidigt som över 200 000 människor blivit fattiga sedan 2021. Mellan år 2022 och 2024 har boendekostnaderna ökat med 26 procent och livsmedelspriserna med 25 procent, enligt SCB. Under samma period har lönerna ökat med 12 procent för tjänstemän och 9 procent för arbetare. Inga satsningar görs för att på allvar kompensera för de kostnadsökningar som drabbat de mest utsatta hushållen de senaste åren. Så här skapar man problem i stället för att åtgärda dem.

Vänsterpartiets politik däremot innebär ett verkligt förebyggande arbete. Vi vill införa ett återhämtningsstöd till välfärden. Vi föreslår 20 miljarder kronor för att kompensera för de nedskärningar som har skett varje år sedan 2011. Återhämtningsstödet bör kvarstå tills vi har skapat en stabil och långsiktig finansiering av kommunsektorn. Vi vill dessutom sänka kostnaderna för barnomsorgen så att fler har råd med förskola och fritis.

Vi vill stoppa kaosprivatiseringen av Arbetsförmedlingen och säkerställa att myndigheten har närvaro i hela landet. Vi avsätter pengar för att anställa 1 200 nya arbetsförmedlare och för att 30 000 arbetssökande ska få arbetsmarknadsutbildning. Vi vill se ökade satsningar på arbetsmarknadspolitiska program och insatser. Dessutom vill vi investera 3 miljarder kronor i Sverigejobb 2025.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Hälsovård, sjukvård och social omsorg

Vänsterpartiet lägger totalt 45 miljarder kronor nästa år på att förbättra för hushållen genom till exempel höjd akassa och sjukförsäkring, slopat karensavdrag och höjda barnbidrag. Att vara ekonomiskt trygg är nämligen en grundläggande förutsättning för att skapa ett gott liv.

Herr talman! Allt fler människor ramlar igenom det som skulle vara ett skyddsnät och hamnar i stället hos socialtjänsten. Därför ska revorna i välfärden sys igen så att socialtjänsten kan utföra sitt uppdrag för dem det var tänkt för. Det verkligt förebyggande arbetet kräver nämligen en urstark socialtjänst som människor känner att de kan bli hjälpta av. Vänsterpartiet avsätter därför 1 miljard mer än regeringen för att stärka arbetet med till exempel barn.

Vi vet också att mäns våld mot kvinnor ofta är en röd tråd bland de barn och unga som sedan själva blir våldsamma. Därför förstärker vi arbetet mot mäns våld mot kvinnor med 350 miljoner per år. Ingen kvinna ska utsättas för våld, och inget barn ska vara brottets vittne.

Vi går dock ännu längre än så. För att på allvar stärka tryggheten i samhället och i politiskt eftersatta områden vill vi införa trygghetszoner i stället för visitationszoner. I en trygghetszon ska skolor, socialtjänst, polis och andra myndigheter samt civila organisationer få extra resurser under en längre period. Syftet är att stärka det brottsförebyggande arbetet genom ökad närvaro och ett ökat socialt engagemang. På så sätt vill vi bygga lokalt förtroende tillsammans med, och för, människor i området. Vår totala satsning uppgår till 500 miljoner kronor för 2025.

Sist men absolut inte minst: Arbetet med samhällets mest utsatta barn ska aldrig få ligga i händerna på kriminella. Vi avsätter därför 60 miljoner till Ivo årligen fram till 2027. Med en sådan förstärkning vill vi att Ivo ska kunna utföra fler och säkrare inspektioner så att de olämpliga verksamheterna stängs ned.

Så här, fru talman, arbetar man nämligen om man verkligen vill förebygga utanförskap och kriminalitet. Jag vill också önska god jul och gott nytt år till de ledamöter i utskottet som är kvar.

(Applåder)

Herr talman! Jag vet inte om ledamoten missade att jag tydligt deklarerade allting bra som regeringen gjort. Vi har varit mycket pådrivande i det. Jag inledde också mitt anförande med att säga att ledamotens parti och jag har samarbetat i dessa frågor med exakt samma mål och syfte: Vi vill att barn och unga ska få vård. Det har varit vår gemensamma punkt. Det har jag inte ifrågasatt med ett ord.

Det jag har pratat om är det här lagförslaget, som jag tror är förödande. Anledningen är att det införs i en dysfunktionell organisation. Anledningen till att vi ville få bort avskildhet var att vi ser att det missbrukas. Då blir det farliga barn. Det är hela poängen här.

Vi är inte naiva. Det är väldigt lätt att pådyvla någon det, men det är inte naivt att vilja att barn ska få vård och omsorg. Det remissinstanserna säger om lagförslaget och det Sis själva säger är att det behövs mer personal. Det behövs bättre resurser. Det behövs förstärkning. Därför är det precis detta vi föreslår - att vi får resursteam som kan komma in och stötta Sis när det ballar ur, för det gör det. Vi vet vad det är för ungdomar vi har att göra med, och vi vet också att detta inte kommer att ge effekt.

Jag tog upp detta med ledamoten från Moderaterna. Man kan ju bara tänka sig själv: Vad händer med mig som människa om jag är inlåst i nio timmar? Jag kommer inte att komma ut och vara lugn och harmonisk. Jag kommer att vara i en mycket trängd situation.

Jag tycker att det här är ett farligt förslag.

Jag tycker också att vi ska akta oss för att pådyvla varandra saker vi inte står för. Däremot måste vi i en sådan här allvarlig situation diskutera vilka åtgärder som kommer att ge effekt. Att låsa in barn har aldrig visat sig bra. Att låsa in barn under de förutsättningar som anges i lagförslaget kommer inte att ge positiv effekt på lång sikt.

Herr talman och ledamoten! Det här blir lite märkligt för mig. Även om jag är vänster har jag i dessa frågor mest samarbetat med partier högerut. Liberalerna är ett av de partier jag har samarbetat mest med genom åren för att skydda barn som placeras på Sis. Vi har varit väldigt överens om att vi inte är ute efter att skydda kriminella. Vi vill förebygga kriminalitet. Vi vill förebygga att människor utsätts för grovt våld. Men vi står upp för att barn inte ska utsättas för våld utan få vård och behandling. Vi har varit helt överens i de frågorna.

Liberalerna var ett av de partier som tillsammans med oss drev frågan om att helt förbjuda avskildhet. Det är det som blir lite märkligt i den här diskussionen: Det låter som att Sis inte har verktyg, men de har möjlighet att använda både vård i enskildhet och avskiljning - en ganska långtgående metod. De möjligheterna finns redan.

Det här förslaget handlar om att barn ska vara inlåsta under mycket lång tid i en dysfunktionell organisation. Jag tror att Liberalerna för några år sedan hade delat min uppfattning. Nu verkar ni ha bytt fot.

Ledamoten tyckte i sitt anförande att vi överdrev. Jag önskar innerligt att hon hade rätt. Rapport efter rapport har dock visat det motsatta.

Min fråga är: Tror ledamoten att det kommer att förebygga mer våld ute i samhället att man gör det möjligt att under många timmar låsa in barn som är i behov av samhällets vård?

Herr talman! Jag tackar ledamoten för svaret. Ska jag uppfatta det som att lagen inte kommer att införas innan dessa åtgärder är vidtagna? Det vore i så fall fantastiskt.

Jag håller med Riksrevisionen om att regeringen har genomfört bra åtgärder, men här hamnar man helt fel. Helt plötsligt ser man inte längre de brister där man tidigare haft ett sådant högt tonläge i fråga om att åtgärda.

Alla ändamål helgar inte medlen, framför allt inte när det gäller barn och när vi vet att det inte kommer att ge effekt. En trängd människa är en mycket farlig människa.

Jag delar uppfattningen att vi har situationer som är mycket allvarliga, och det är inte utan anledning barn placeras på Sis. Men Vänsterpartiets alternativa förslag är att man skulle kunna sätta in förstärkningsteam vid de tillfällen när institutionerna behöver stöd. Det skulle vara humant och ge effekt och säkert vara mycket bättre för personalen, om vi ska se till deras välmående. Ingen mår bra av ett system där vi jobbar med fler våldsmetoder i en redan våldsam organisation.

Åter till min fråga: Kommer dessa åtgärder att vidtas innan lagen införs?

Herr talman! Det är bra att Johan Hultberg berättar om allt regeringen gör som är bra. Mycket av det håller vi med om, och man har tagit stora och viktiga steg när det gäller den omvälvande reformen av Sis.

Men nu pratar vi om något regeringen gör som faktiskt är dåligt. Jag vet inte om ledamoten själv har funderat på vad som hade hänt med honom som människa om han hade suttit inlåst i nio timmar eller vad som hade hänt med hans barn om de hade suttit inlåsta i nio timmar, inte en eller två gånger utan massvis med gånger. Vad i en så djupt inskränkande hantering av ett barn kommer att leda till att barnet blir mindre våldsamt eller farligt för samhället? Jag är inte naiv utan verklighetsförankrad.

Låt mig till ledamoten ställa de frågor jag ställde i mitt anförande. Kan ledamoten garantera att lagen inte kommer att innebära att barn utsätts för lidande, övergrepp eller våld? Kan ledamoten garantera att lagen inte kommer att utnyttjas i felaktigt syfte? Kan ledamoten garantera att lokalerna är brandsäkra så att inlåsning av barn inte kommer att innebära livsfara? Sist men inte minst: Vilka fakta stöder att detta kommer att göra placerade barn mindre våldsamma?

Herr talman! Våldtäkter, sexuella övergrepp, stryptag, krossade knäskålar, utslagna tänder, andnöd, förnedring och kränkningar - ja, de senaste årens rent makabra rapporter om våld, övergrepp och missförhållanden inom Sis har inte lämnat någon av oss oberörd. Efter otaliga larm från såväl de placerade barnen som barnrättsorganisationer, Ivo och JO är det ett faktum att vi inte kan garantera de Sis-placerade barnens säkerhet eller trygghet.

De som utsätter de barn som vi har lovat att hjälpa för våld och övergrep är de vuxna - den personal som arbetar med barnen. När den massiva rapporteringen, vittnesmålen och anmälningarna inte längre gick att blunda för och inga ursäkter längre gick att hitta trädde en förödande bild av en myndighet i kris fram. Övergreppen och missförhållandena har inte skett i ett vakuum. Vi vet i dag att såväl inbyggda våldsmetoder som styrnings- och ledningsbrister utgör grunden för en djupt dysfunktionell organisation. Det är vi nog alla överens om i dag.

Det var i ljuset av det här som regeringen valde att agera. Nu pågår ett massivt utredningsarbete för att helt reformera barn- och ungdomsvården. Det är något som vi har arbetat för länge och som vi är mycket glada att regeringen gör. Men effekterna av det här ligger långt fram i tiden; missförhållandena i sig finns fortfarande kvar. Därför är jag är mycket oroad över det förslag vi debatterar här i dag.

Herr talman! Regeringen vill ge personalen möjlighet att låsa in vissa av de placerade barnen på deras rum nattetid. Bakgrunden till förslaget är enligt regeringen att man vill öka tryggheten och säkerheten på de särskilda ungdomshemmen. Problemet är att förslaget inte bara kränker barns rättigheter utan också att möjligheten införs i en verksamhet med enorma brister, vilket kan få förödande konsekvenser.

Ett flertal remissinstanser har varit mycket kritiska då de anser att det är ett alltför långtgående ingrepp att låsa in barn under flera timmar, i små utrymmen, innan andra metoder har prövats. De anser att regeringen borde se till att myndigheten har tillräckligt med resurser och kompetent personal som är lämplig för uppdraget innan så inskränkande åtgärder vidtas.

De menar vidare att det kraftigt kan ifrågasättas om den nya lagen går i linje med de internationella konventioner och rekommendationer Sverige är bundet av. Kritiken handlar huvudsakligen om att förslaget inte är förenligt med barnkonventionen, till exempel artikel 3 om barnets bästa, artiklarna 20 och 24 om rätt till bland annat hälsa och utveckling, artikel 12 om åsiktsfrihet och rätten att bli hörd samt artikel 37 om skydd mot bland annat tortyr, annan grym behandling och bestraffning.

Institutet för mänskliga rättigheter, Ecpat och Myndigheten för vård- och omsorgsanalys lyfter också fram att förslaget inte är i linje med de rekommendationer Sverige har fått av FN:s tortyrkommitté, barnrättskommitté och kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Regeringen besvarar kritiken med att räkna upp en rad åtgärder som myndigheten nu arbetar med för att stärka vårdkvaliteten och tryggheten på de särskilda ungdomshemmen. Det är lite som att säga: Vi har redan agerat, men det har inte hjälpt - nu har vi inget annat val än att låsa in barnen, för deras egen skull. Man nämner knappt de övergrepp som personalen har utsatt de unga för - den brutala verklighet som har föranlett att hela ungdomsvården ska reformeras.

Det blir än mer anmärkningsvärt när vi läser Riksrevisionens senaste rapport, som kom nyligen. Här konstateras nämligen att det finns olämplig personal på samtliga hem som Riksrevisionen besökt. Långt ifrån all personal har genomgått de obligatoriska utbildningarna gällande omsorg och stabilisering. Hemmen är dessutom i dåligt skick. Kritiken fortsätter med att Sis inte säkerställer god kvalitet på hemmen, då man inte följer upp arbetet för att se om det ger effekt. Myndighetens ledning har inte säkerställt tillräcklig bemanning eller kompetens.

Riksrevisionen konstaterar att regeringen inte har säkerställt att Sis har de förutsättningar som krävs för god och effektiv vård. Regeringens svar är att inskränka de placerades rättigheter - i en djupt dysfunktionell organisation - och helt enkelt skapa mer incitament till våld. Det är högst anmärkningsvärt att regeringen nu inte kan garantera att de inte ger en förövare nycklarna och makten att låsa in ett offer.

Herr talman! Vi i Vänsterpartiet varken blundar för eller förnekar att det finns stora problem med upplopp, våld och rymning och att situationen vid ett flertal tillfällen har blivit oerhört allvarlig och självklart helt oacceptabel. Det är politikens skyldighet att agera för att det här inte ska uppstå, men inte genom att bryta mot grundläggande rättsprinciper och utsätta barn för kränkningar och fara.

Vi vill därför att regeringen i stället snabbt ser över möjligheten att införa kristeam som kan komma och stärka de boenden som är i behov av det. Med sådana team skulle man, när så behövs, kunna stärka såväl säkerheten som vården utan att ge incitament till våld och utan att kränka barns rättigheter. Med vårt förslag vill vi visa att det finns andra vägar att gå om man bara vill. I grund och botten handlar detta egentligen om vår syn på barn.

I alla andra fall hade vi ställt oss frågan vilka risker som står emot de eventuella effekterna. Kan vi garantera att lagen inte kommer att innebära att barn utsätts för lidande, övergrepp eller våld? Svaret är nej. Kan vi garantera att lagen inte kommer att utnyttjas i felaktigt syfte? Svaret är nej. Kan vi garantera att lokalerna är brandsäkra, så att inlåsning av barnen inte innebär livsfara? Svaret är nej. Kan vi då inrätta den här lagen innan andra vägar verkligen har prövats? Svaret är nej. Tror vi att detta kommer att leda till tryggare vård för barnen? Svaret är nej.

Därför, herr talman, yrkar jag avslag på förslaget - alltså reservation 1 - och yrkar i stället bifall till vårt förslag i reservation 2. Med det hade vi fått ja på samtliga ställda frågor och dessutom åtgärdat problemen.

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Jag delar statsrådets uppfattning att vi har haft ett gott samarbete. Jag håller verkligen med om det. Camilla Waltersson Grönvall är ett statsråd jag har högt förtroende för. Det är också därför jag är väldigt oroad över den utveckling jag ser av försörjningsstödet.

Här tycker jag att regeringen måste tänka till. Det här är inte rätt och riktigt. Människor har fått tusentals kronor för lite utbetalat, och så pratar man om att sätta ett tak för dessa människor som har det sämst ställt av oss alla och som inte har fått det de har rätt till. Därav min hårda ton.

Jag hoppas att vi ska hitta vägar fram i det här. Statsrådet har mitt förtroende i många andra frågor, men här är jag mycket bekymrad.

Problemet är att när vi ställer frågor till regeringen om detta får vi inte riktigt svar.

Lagen är tydlig med att man ska följa Konsumentverkets uppräkningar. Kanske är det mycket riktigt så att man har kollat på dem, men det är inte det som är poängen, för vad vi kan se i resultatet är att man utgår från KPI, och det innebär betydligt mindre i försörjningsstöd än vad människor har rätt till.

Nu har jag några sekunder kvar av min talartid, och därför vill jag säga - och det är viktigt - att jag inte får svar på hur man har levt upp till det som lagen föreskriver. Oavsett om den är modern eller inte, oavsett om man har tittat på den eller inte är det därifrån vi ska gå. Statsrådet får gärna ge mig ett förtydligande i sitt inlägg.

Nu har jag fortfarande några sekunder kvar, och då vill jag tacka statsrådet för de områden där vi har samarbetat och önska en god sommar.

Avslutningsvis vill jag säga att den fråga vi debatterar är lika mycket en hjärtefråga för mig som den om barn som far illa i samhället. Ingen ska leva under orimliga förhållanden i vårt Sverige.

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Även om bedömningen kan verka omodern säger lagtexten tydligt att man ska följa Konsumentverkets bedömning, och vi efterfrågar varför man inte har gjort det.

Urholkningen av riksnormen har pågått under lång tid, i närmare 20 år. Det handlar om hur politiken hanterar några av dem som har det sämst ställt i samhället. Under samma period har skatteintäkterna minskat med över 300 miljarder kronor, vilket har gynnat de allra rikaste.

Detta är en i grunden djupt ideologisk fråga om fördelning av våra gemensamma resurser och möjligheterna för dem som har det allra sämst ställt att leva ett drägligt liv.

Den nuvarande regeringen bygger på ett samarbete mellan delar av den forna Alliansen och Sverigedemokraterna - det organiserade kapitalets och den organiserade rasismens parlamentariska företrädare. Politiken blir därefter: Alliansens nedskärningar, men nu med etniska förtecken. Trygghetssystem ska utarmas, välfärden underfinansieras och stora vinstuttag ur densamma ska möjliggöras för att finansiera skattesänkningar för höginkomsttagare.

Alliansregeringen riktade sina attacker mot sjuka och arbetslösa. När sjukförsäkringen och akassan skulle nedmonteras beskrevs dessa grupper som lata, simulanter och belastningar för samhället. Därmed blev nedskärningarna lättare att motivera.

I Tidöavtalet har utrikesfödda fått ta över rollen som grunden till Sveriges alla problem. Genom att utmåla dem som inte fötts här som ett hot och en belastning blir det lättare att villkora deras välfärd och rättigheter. Att montera ned trygghetssystem, välfärden och rättighetsskydden är lättare att motivera om man pekar på vissa grupper och börjar där.

Ett av de främsta exemplen på denna politik är det bidragstak och det krav på kvalificering in i välfärden som nu utreds på regeringens uppdrag. De som har det allra sämst ska få det ännu sämre. Samtidigt ska de allra rikaste få ytterligare skattesänkningar.

Dessa utredningar handlar delvis om försörjningsstödet, där ett tak ska införas. För att få försörjningsstöd, samhällets yttersta skydd, ska det krävas kvalificering. Detta är ett stöd som alltså redan är tusenlappar lägre än det borde vara, eftersom regering efter regering inte har följt lagen. Den höjning statsrådet pratar om är hälften så hög som den hade varit om man hade följt Konsumentverkets bedömningar.

Jag tycker inte att jag fick något tydligt svar på frågorna jag ställde, så jag prövar igen. Hur kan regeringen grunda riksnormen på Konsumentverkets beräkningar när beslutet om riksnormen fattas innan dessa beräkningar är publicerade? Hur grundar man något på något som ännu inte finns?

Eftersom det är omöjligt måste jag fråga statsrådet: Har regeringen inte varit ärlig i sitt svar till konstitutionsutskottet?