Peter Kullgren

Fru talman! Jag tycker att båda mina meddebattörer slarvar lite eller tar på sig en roll som jag inte anser att man har som riksdagsledamot. Man hävdar alltså i den här debatten att i princip hela branschen borde vara utdömd och att alla gör fel. Så låter det om man lyssnar objektivt på vad som sägs i debatten.

Jag vill tydligt påpeka att det inte är min bedömning. Hos de kycklingbönder som jag träffar när jag träffar branschen finns ett stort ansvar för djuromsorgen. Det ligger absolut i deras eget intresse. Man kan också konstatera att vid de flesta av de kontroller som görs bedömer de experter som är anställda för att göra den här typen av kontroller att djurvälfärden upprätthålls, även när det gäller det ni kallar turbokycklingar.

Ja, Norge har gjort en annan bedömning. Norge är inte heller en del av EU och EU:s gemensamma jordbrukspolitik. Det är Sverige, kan jag upplysa både Miljöpartiet och Vänsterpartiet om. Det är ett av de få på riktigt EU-gemensamma politikområdena, vilket betyder att det är svårt för Sverige att göra precis vad som helst. Vi ligger redan och stretchar i framkant inte minst på djurskyddsområdet.

Där släpar övriga Europa efter. Jag är jättebesviken på att inte kommissionen har kommit fram med det som man har sagt att man skulle göra. Där trycker vi på hela tiden. Men att tro att Sverige, som varande en del av EU under den gemensamma jordbrukspolitiken, som i ett vakuum kan ha vilka egna regler som helst utan att det skulle få några som helst konsekvenser är verklighetsfrånvänt.

Jag kan också konstatera att jag mycket noga följer utvecklingen av de kontroller som finns. Det finns målsättningar om att 10 procent av produktionsanläggningarna ska kontrolleras årligen. Det uppnås bara i vissa län. Vi följer detta noga, och det är viktigt att vi gör det. Vi ska nå upp till de målsättningar som finns. Orsakerna till det här varierar från länsstyrelse till länsstyrelse. Ibland är det personalbrist, ibland kompetensbrist. Man upplever också en ökad grad av hot och jobbar därför oftare dubbelt, inte primärt när det gäller lantbrukets djur men i andra djurtillsynsärenden.

Det här är ett problem som vi måste fortsätta att titta på. Det är klart att kontrollen måste fungera. Hittar man fel ska det åtgärdas. Jag vänder mig dock ganska skarpt emot den svepande bilden där man återigen vill dra precis alla bönder över en och samma kam. Det är inte min bild.

Fru talman! Först och främst har jag ingenting till övers för dem som inte följer de lagar och regler som vi har i Sverige. Det som vi har sett i en del av reportagen är inte förenligt med den lagstiftning vi har.

Lagstiftningen reglerar vad som ska göras om man inte följer lagstiftningen. Det är ett arbete som myndigheterna måste göra genom kontroller och uppföljning. Bryter man mot lagen ska man naturligtvis straffas.

Jag har också väldigt lite till övers för att man olovligen bryter sig in i andra människors egendom och sätter upp kameror. Jag vet att det är svårt att ha de två diskussionerna i huvudet samtidigt. Men det finns aktivister som naturligtvis försöker hitta det absolut värsta man kan tänka sig.

Fru talman! Det är inte första gången jag diskuterar de här frågorna med mina två meddebattörer. Jag kan konstatera att man inte är så långt ifrån de här aktivisterna. Jag tror inte att man kommer att vara nöjd från vare sig Miljöpartiets sida eller Vänsterpartiets sida förrän vi inte har någon animalieproduktion i Sverige. Där är vi inte eniga; det kan vi börja med att konstatera.

Men detta betyder inte att vi inte ska sträva efter att djur ska ha det så bra som möjligt under tiden. Därför är jag väldigt stolt över att vi har en stark djurskyddslagstiftning. Jag är också stolt över den breda enighet som finns i Sverige när det gäller att driva på och att driva EU framför oss. Det är ju på den nivån som vi absolut bäst kan komma till rätta med den här typen av problem.

Jag tycker att det är felaktigt att påstå att regeringen inte har gjort någonting. Nu vet jag inte vad som kom med i uppföljningen av det här programmet, som i huvudsak gjordes för två år sedan. Men jag konstaterar där att jag själv har besökt aktuella företag och haft ingående diskussioner med branscher. Vi har också säkerställt att vi har ett utvidgat djurvälfärdsprogram, som nu också omfattar föräldradjur. Det har alltså visst skett saker. Och på EU-nivå driver vi som sagt på för att vi ska få till en annan tingens ordning.

Jag tycker att det vore olämpligt av Sverige att på något sätt gå in och förbjuda verksamheter som fungerar enligt djurskyddslagen. Det skulle enbart leda till att vi högst troligt skulle börja importera kyckling från andra delar av världen, där djurskyddslagstiftningen inte är på samma nivå och där man har ännu sämre förutsättningar. Då sårar vi vår livsmedelsproduktion ännu mer. Det är just därför som jag med emfas hävdar att det är på EU-nivå vi måste lösa de här frågorna. Det blir bara kontraproduktivt annars.

Jag förstår att man inte kommer att hålla med mig om det, men tänker man lite längre tror jag att man ser det rimliga i det.

Fru talman! Kajsa Fredholm har frågat mig om jag avser att vidta nationella åtgärder, och i sådana fall vilka, med anledning av missförhållandena inom den svenska kycklingindustrin samt om jag avser att vidta åtgärder, och i sådana fall vilka, för att förbjuda avel av snabbväxande kycklingraser i Sverige.

Fru talman! Sverige har en stark djurskyddslagstiftning, och i många fall har vi mer detaljerade djurskyddskrav jämfört med EU och övriga medlemsstater.

Från svensk sida spelade vi tidigt in till EU-kommissionen att det vid en översyn av EU:s djurskyddslagstiftning är viktigt att stärka djurvälfärden för slaktkyckling. Vi framhöll att det behöver tas fram specifik lagstiftning för föräldradjur, vilket saknas i dag på EU-nivå. Vi framhöll även vikten av att både djurvälfärd och djurhälsa beaktas vid avel så att det inte blir ett alltför ensidigt fokus på produktionsegenskaper såsom tillväxt. Slutligen framhöll vi att ett förbud mot näbbtrimning bör införas, ett förbud som vi redan har i Sverige i dag.

Fru talman! Översynen av EU:s djurskyddslagstiftning är viktig av flera anledningar. Därför har jag ytterligare en gång, vid jordbruks- och fiskerådet den 11–12 december 2025, påtalat för kommissionen att de resterande förslagen måste presenteras.

Jag har inte sett någon anledning att agera nationellt i en fråga där de största vinsterna finns att göra på EU-nivå. Slaktkycklingsaveln bedrivs utifrån ett internationellt perspektiv där avelsurvalet inte sker i Sverige. Merparten av världens slaktkycklingsavel sker dock i Europa, så det är på den arenan som jag anser att vi bör verka för förändring.

Fru talman! På Konsumenternas försäkringsbyrås webbplats finns verktyg för att underlätta jämförelser mellan innehåll i olika försäkringar, till exempel hundförsäkringar, vilket jag hade som exempel. Konkurrensverket har som sagt uppdraget att titta på vilken information som skulle kunna förbättra pristransparensen på marknaden men som i dagsläget inte finns allmänt tillgänglig. Mycket av det som sägs arbetar vi alltså med på ett eller annat sätt. Vi ser problemet.

Sedan är det också viktigt att framhålla något som Sofia Skönnbrink tog upp i ett tidigare inlägg. Utvecklingen är kanske inte helt avgörande för alla delar av prisökningen, men något som kan påverka den generella kostnaden, försäkringskostnaderna och så vidare är att vi nu har teknisk och faktisk kunskap om hur vi ska vårda djur som tidigare – helt ärligt – troligtvis inte hade vårdats utan avlivats.

Tekniken, utvecklingen och kunnandet går alltså framåt, på samma sätt som på humansidan. Det är klart att vi som samhälle ser att kostnaderna för vården ökar i takt med att vi blir duktigare och bättre. Men skillnaden är att vi på humansidan tar kostnaderna som kollektiv medan kostnaderna för djuren primärt ligger på djurägaren. Om jag förstår det rätt kommer det att vara så även i ett socialdemokratiskt Sverige, som måhända blir verklighet någon gång i framtiden.

Jag har nu redovisat många olika delar. I mångt och mycket tror jag att vi är överens. Men det är viktigt att hålla isär det här. Jag ser inte framför mig att det kommer att bli ett statligt åtagande att stå för veterinärkostnader.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! I mitt förra inlägg nämnde jag tre olika åtgärder som på olika sätt kan bidra till att komma till rätta med situationen och få bättre genomlysning och transparens. Konkurrensverkets uppdrag är oerhört centralt.

Fru talman! Jag förstår vad Sofia Skönnbrink är ute efter. Hon vill troligtvis att jag ska haka på ett socialdemokratiskt förslag – om det nu är något slags reglering, pristak eller liknande som man vill ha. Jag vill vara väldigt tydlig med att jag inte tycker att vi ska ta in generell veterinärvård som en statlig angelägenhet. Jag tycker inte att vi ska prioritera den delen före andra välfärdsutgifter, utan det här behöver vara någonting som i grunden bekostas av djurägare själva. Något annat tror jag egentligen inte att Sofia Skönnbrink vill heller, men det är lätt att tro det när man hör debatten och retoriken. Det här vill jag alltså vara tydlig med.

Därmed inte sagt att vi inte ser de problem som kan finnas. Har vi brister i konkurrensen ska de nagelfaras. Är det svårt att ha pristransparens ska vi försöka komma till rätta med det genom de verktyg vi har för att få så välfungerande marknader som möjligt. Har vi brist på veterinärer, vilket i sig kan driva på kostnaden för att vårda sjuka djur, behöver vi se till att utbilda fler veterinärer. I de situationer runt om i landet där tillgängligheten är för låg och där det skulle vara ännu dyrare att etablera en privat verksamhet har vi distriktsveterinärerna, som vi finansierar statligt. På så sätt säkerställer vi att man har tillgång till veterinär i hela landet, inte minst för lantbrukets djur men även för husdjur.

Detta tror jag är modellen framåt. Även om det kanske inte är lika klatschigt tror jag att det är det enda rimliga: håll koll på konkurrensen, utbilda om det behövs och se till att vi har god tillgänglighet så att vi inte gör det onödigt dyrt runt om i vårt avlånga land.

Fru talman! Den här debatten har varit på paus i ungefär en och en halv timme, som det blir när det är frågestund. Därför tänker jag att jag upprepar de frågor som jag uppfattade att Sofia Skönnbrink ställde till mig. Det handlade om vad regeringen gör, utöver det uppdrag som Konkurrensverket har fått av oss.

Fru talman! En av de viktigaste delarna i det arbete vi nu gör är att se till att vi får en bra konkurrens. Sofia Skönnbrink uttrycker själv farhågor om den konkurrensmässiga situationen. Det är det främsta vi gör nu.

Det är också viktigt att konstatera att det råder fri prissättning på marknaden för djurens hälso- och sjukvård, och det är i regel djurägaren som betalar hela kostnaden själv, privat eller via sin försäkring. Man bör dock komma ihåg att branschöverenskommelser som reglerar pris eller andra villkor kan strida mot konkurrensrätten. Därför behöver staten vara försiktig med att peta i detaljer som vi inte har full koll på.

Utöver detta är en bärande del, som ledamoten mycket riktigt påpekade, att vi har tillräckligt många veterinärer. När jag blev ansvarig för den veterinära verksamheten i Sverige utbildades ungefär 100 veterinärer per år. Vi har nu ökat utbildningsplatserna med 45–50 procent. Jag tror att det just nu är 145 eller 155 som går utbildningen. Nästa år ser vi framför oss att det har ökat med 70 procent till runt 170 som går utbildningen. Det är en stor procentuell ökning och något som kommer att vara centralt och viktigt.

Det är också ett faktum att distriktsveterinärerna fyller en väldigt viktig roll, inte minst för lantbrukets djur. Men de kan också vara behjälpliga i områden där det inte finns en veterinärtäckning som är god nog och hjälpa till även när det gäller husdjur. Men distriktsveterinärerna, som är en delvis statligt finansierad verksamhet på en konkurrensutsatt marknad, ska bara täcka upp där behovet inte kan anses vara till fyllest med hjälp av marknaden.

De senaste årtiondena har inte minst bristen på djurhälsopersonal och statens åtaganden att säkerställa en väl fungerande organisation vid till exempel utbrott av smittsamma djursjukdomar lett till en hel del utmaningar. Därför gav vi i juni 2024 ett uppdrag till en bokstavsutredare att biträda Landsbygds- och infrastrukturdepartementet i att utreda utformningen av en tillgänglig, hållbar och effektiv veterinär beredskap. Uppdraget redovisades den 31 augusti 2025. Det är nu ute på remiss, till i morgon faktiskt. Jag ser mycket fram emot att ta del av alla remissvar som har kommit in.

Det är tre olika delar jag kan nämna som svar på frågorna.

Herr talman! Sofia Skönnbrink har frågat mig om jag delar bedömningen att utvecklingen inom veterinärvården visar tecken på en osund konkurrenssituation och vilka åtgärder jag tänker vidta för att stärka konkurrensen på veterinärmarknaden. Sofia Skönnbrink har vidare frågat mig hur regeringen avser att säkerställa att veterinärvård inte blir en klassfråga i Sverige.

Låt mig inledningsvis konstatera att djurägare har ett särskilt ansvar att informera sig om hur djurens hälso- och sjukvård fungerar och vilka kostnader ett allvarligt sjukdomsfall hos djur kan medföra.

Marknaden för veterinära tjänster kan utifrån ett djurägarperspektiv upplevas som svårgenomtränglig och komplicerad. Otydliga villkor och priser som inte är jämförbara försvårar för konsumenter att göra medvetna val. Bristande transparens när det gäller villkor och priser kan även påverka konkurrensen på marknaden för djursjukvård.

Som svar på frågan om vilka åtgärder jag tänker vidta för att stärka konkurrensen på veterinärmarknaden kan jag nämna att regeringen den 10 mars 2025 gav Konkurrensverket i uppdrag att kartlägga pristransparensen inom veterinärmarknaden. Myndigheten ska också analysera hur bristande pristransparens genom påverkan på prisbildning och marknadsvillkor i sin tur påverkar konkurrensen på marknaden. Konkurrensverket ska senast den 1 mars 2026 lämna förslag på hur bättre förutsättningar kan skapas för konsumenter att jämföra priser för djursjukvård mellan olika djurvårdsinrättningar. Jag ser fram emot att få ta emot Konkurrensverkets förslag på konkreta åtgärder för att förbättra pristransparensen inom djursjukvården.

Avslutningsvis, och som svar på den sista frågan, vill jag framhålla att djurvälfärd är en prioriterad fråga för regeringen. Djur som är i behov av vård ska enligt gällande bestämmelser få vård oavsett var i landet de befinner sig och vid den tidpunkt som behovet uppstår om det finns djurskyddsskäl. En statligt driven veterinärorganisation behövs för att säkerställa detta, och här har Distriktsveterinärerna en viktig roll. Efter regeringens förslag i budgetpropositionen 2025 beslutade riksdagen om en förstärkning på 30 miljoner kronor per år till Statens jordbruksverk under perioden 2025–2027 för att säkerställa tillgången till veterinär dygnet runt i hela landet.

Herr talman! Som sagt: Regeringens politik syftar till att skapa trygghet och frihet för alla som bor och lever i Sverige. Men vi lever i en tid då vargen smyger sig allt närmare och inverkar på människors trygghet och vardag. Det är just därför det har varit angeläget för oss att ändra alla de grundläggande krav som finns för att vi ska kunna driva en aktiv förvaltning. Vi kommer att analysera de domar som nu kommit och sedan försöka gå vidare. Men regeringens mål ligger fast.

Ingen regering i vår stat sätter sig över domstolar. Något annat som är viktigt att påpeka, även om jag kanske inte trodde att det skulle behövas, är att regeringens representation i EU-maskineriet i Bryssel går genom ministerrådet och inte genom kommissionen. Kommissionen är ett eget kollegium och en egen institution i Bryssel. Att försöka göra gällande att regeringen styr kommissionen är att vara lite väl missledande. Jag är helt övertygad om att Patrik Björck också vet detta, men han väljer väl det narrativ som passar agendan.

Jag kan konstatera att vi har färre vargar nu än vi någonsin hade under den socialdemokratiskt ledda regeringen. Jag tror att de som tittar på debatten och är intresserade av just den här frågan är ganska glada över att inte Socialdemokraterna och Miljöpartiet fick fortsätta att styra, för då hade det inte hänt någonting vad gäller vare sig referensvärde eller ett ändrat art- och habitatdirektiv.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Jag anser att jag svarar på frågor hela tiden. Oavsett vad jag svarar tror jag dock inte, herr talman, att Patrik Björck kommer att ta in det. Såtillvida är debatten tämligen överskattad.

Men det är bara att konstatera. Vad är anledningen till att den förra regeringen förberedde ett beslut? Vi verkställde – eller länsstyrelserna gör det. Hur kunde det komma sig att vi då hade en jakt på 75 individer? Jo, det var för att vargstammen hade växt så okontrollerat, högt över dåvarande referensvärde som var 300 individer. Det var en helt logisk följd av att man hade låtit vargstammen växa okontrollerat.

Efter att jag tillträdde har vargstammen minskat varje år genom de licensjaktsbeslut och skyddsjaktsbeslut som har fattats och genom de uppdateringar av skyddsjaktsriktlinjer som har skett. Vi har haft och har en hög ambition vad gäller att få ned vargstammen. Därför har vi gjort allting och tagit alla de steg man behöver ta för att över huvud taget kunna se framför sig att man skulle kunna nå fram till det som den här kammaren har bestämt, alltså en vargstam på mellan 170 och 270 vargar.

En mycket grundläggande förutsättning är att vi själva rapporterar ett referensvärde som ligger inom det intervallet. Det har Sveriges regering nu gjort.

Vi har förvisso en dialog med kommissionen. Vi har fått ett brev från en kommissionsperson och håller på och bereder svaret i detta nu. Vi ska reda ut och visa varför vi har kommit fram till att vi kan ha ett referensvärde på 170 vargar.

Detta får inte blandas ihop med beslutet om vargjakten. Där pekade vi på att vi i ett första steg ville ned till nivån 270. Det handlar om att det i den rapport som Naturvårdsverket har tagit fram tydligt beskrivs vilka åtgärder vi behöver vidta för att inte missa våra EU-rättsliga åtaganden. Därför har vi i statens budgetar prioriterat ganska stora resurser för att stärka förvaltningen av varg – allt för att vi ska kunna få en mindre vargstam.

Herr talman! Jag vill börja med att be om ursäkt för förseningen. Den beror på att jag blev sjuk – det händer även jordbruksministrar – och att det under jul- och nyårsledigheterna inte var möjligt att ha några interpellationsdebatter.

Jag går vidare till sakfrågan. Sättet som ledamoten debatterar drar ett löjets skimmer över hela den här diskussionen. Alla som är något så när engagerade eller insatta i den vargpolitiska diskussionen vet att vi har färre vargar nu än under hela den tid Socialdemokraterna styrde det här landet.

Ledamotens brösttoner skulle kunna få en att tro att Socialdemokraterna försökte göra något åt situationen på riktigt, med det gjorde de inte. När de hade möjlighet att påverka referensvärdet 2019 valde de att inte göra ett smack. Vargstammen skenade i Sverige under socialdemokratisk ledning. Varken Patrik Björck eller någon annan socialdemokrat kan hävda någonting annat, för den statistiken är given.

Herr talman! Att som ledamoten dra siffror ur hatten om hur många vargar som springer runt i de svenska skogarna är inte heller värdigt en debatt i Sveriges riksdag. Ledamoten måste hålla sig till de fakta som faktiskt finns. Annars är det omöjligt att föra en sansad debatt och diskussion om det här. Vi har officiella siffror i Sverige.

Vi är ett av de länder i världen som har bäst koll på våra vargar. Det är därför vi har konstaterat att möjligheten finns att gå ned under det förutvarande referensvärdet 300 vargar till 270, i ett första steg, med målbilden att hamna så lågt som möjligt. Grundförutsättningen för att komma dit och för att jag skulle kunna hålla det löfte jag gett till många väljare om vad jag ska arbeta för var att vi ändrade referensvärdet. Det har vi gjort. Det gjorde aldrig Socialdemokraterna.

Vi såg till att få en ändring av först Bernkonventionen och därefter av art- och habitatdirektivet. Det lyckades aldrig Socialdemokraterna med.

Inom en regering gäller det att inte välja att ha med parter som driver en helt motsatt agenda mot den man själv proklamerar. Det gör Miljöpartiet – som av allt att döma är ett parti Socialdemokraterna återigen vill regera med, om man får möjlighet. Det är ganska spännande. Vi har ytterligare interpellationsdebatter här i eftermiddag. Den som är intresserad kan fundera på hur en socialdemokratiskt ledd regering ska få ihop sin vargpolitik. Om man först lyssnar på ledamoten Patrik Björck nu och sedermera på ledamoten Rebecka Le Moine får man höra att de inte bara kommer från olika landsändar i vårt avlånga land utan från helt olika planeter när det gäller vargpolitiken.

Herr talman! Patrik Björck har frågat mig om jag menar att beslutet om licensjakt på 48 vargar lever upp till löftet om att mer än halvera vargstammen och om jag, om så inte är fallet, avser att vidta någon åtgärd inom mitt ansvarsområde. Patrik Björck har vidare frågat mig hur jag ställer mig till de regler som ställts upp gällande vargjakten. Slutligen har Patrik Björck frågat mig om jag avser att vidta några generella åtgärder för att vargstammen ska halveras om inte 48 vargar fälls under vargjakten.

Jag vill börja med att konstatera att vi genom ett flertal åtgärder har banat väg för vårt mål att minska vargstammen. Regeringen drev bland annat målmedvetet på processen för att vargens skyddsstatus skulle ändras i EU:s art- och habitatdirektiv. En ändring av vargens skyddsstatus från strikt skyddad till skyddad ger oss större handlingsutrymme så att vi kan förvalta vargstammen mer målinriktat samtidigt som vargens gynnsamma bevarandestatus säkerställs.

Regeringen gav under 2023 Naturvårdsverket i uppdrag att uppdatera riktlinjerna för skyddsjakt på varg. I de uppdaterade riktlinjerna sänktes exempelvis nivån för när skyddsjakt kan beviljas för angrepp på hund, får och get.

För att kunna uppnå de rovdjurspolitiska målen är det viktigt att de verktyg som finns för att förhindra allvarlig skada på till exempel tamdjur är utformade och fungerar så bra som möjligt för att uppfylla sitt syfte.

Den svenska vargpopulationen behöver minskas för att minska de negativa socioekonomiska effekterna, samtidigt som Sverige lever upp till sina EU-rättsliga åtaganden. Minskningen behöver därför genomföras stegvis.

Regeringen har tydligt uttryckt att ett första delmål i vargförvaltningen är att minska stammen till 270 individer vid licensjakten 2026. Länsstyrelserna beslutade också om licensjakt på varg, men besluten upphävdes av förvaltningsrätten efter överklaganden.

Förvaltningsrättens domar överklagades av länsstyrelserna. Kammarrätten har avslagit samtliga överklaganden, vilket innebär att beslutet om licensjakt fortsatt är upphävt. Domarna kommer nu att analyseras i Regeringskansliet och samråd genomföras med Naturvårdsverket och berörda länsstyrelser för att skapa goda förutsättningar för en hållbar och väl fungerande vargförvaltning framöver.

Herr talman! Stort tack till Tomas Kronståhl för en bra diskussion i viktiga frågor! Jag tror att fiskeridebatten över huvud taget tjänar på den tonen.

Vi har gjort många olika insatser och har arbetat hårt för att få ned fisketrycket. Jag ser kanske inte omedelbart att en utredning är den givna lösningen i det här läget. För vissa bestånd har det varit och är fortsatt akut. Det handlar snarare om att vi på sikt egentligen behöver göra tre saker.

Det handlar om att hålla nere kvoterna så mycket som möjligt på kort sikt. På medellång sikt handlar det om att vi måste få färre predatorer – säl och skarv – som nu äter betydligt mer än hela det svenska kustfisket tar upp. På lång sikt måste vi fortsätta att jobba med miljösituationen i Östersjön. Det är absolut nödvändigt. Sedan utesluter jag såklart ingenting.

Herr talmannen kan tro mig när jag säger att vi har tittat på alla möjliga olika infallsvinklar. För mig är resultat det viktiga. Det handlar om att vi håller kvoterna och tar upp så lite fisk som möjligt tills bestånden har återhämtat sig.

Ofta är de enkla lösningarna heller inte gångbara. Det är för enkelt att säga att vi ska förbjuda ett visst fiske. Jag delar inte bilden att det är något vi kan bestämma nationellt. Det går inte till så. Vi behöver komma överens eftersom det är en EU-gemensam politik. Det är flera olika nationer som fiskar i Östersjön som skulle vara berörda. Det är tyvärr inte så enkelt. Det handlar om att hålla nere kvoterna.

Vi kommer att fortsätta att arbeta på och att värna fisket för matkonsumtion. Jag tackar för en god diskussion.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Jag kan lova Hanna Westerén att detta finns tydligt på näthinnan i den vidare processen.

Det är svårt att hinna med allt jag vill säga i den här frågan, men jag ska försöka.

I Tomas Kronståhls första inlägg nämndes skarpsill, herr talman. Han sa att vi använder för lite av Östersjöns fisk till mat. Det stämmer. Vi borde göra mer. Men i Sverige har vi ingen tradition av att äta skarpsill, som man gör i många andra delar av Östersjöområdet. En del av landningarna finns det därmed inte avsättning för. När man fiskar är det generellt centralt dels att det finns landningskapacitet, dels att man har avsättning, det vill säga konsumenter som vill äta det man landar.

Här har vi en annan problematik med miljösituationen och miljögifterna som kan mätas i exempelvis sill och strömming. Vi har andra statliga myndigheter som garanterat med fog har satt gränser för hur mycket man kan konsumera.

Jag var i Nogersund i Sölvesborgs kommun i förra veckan och träffade fiskare där. Problemet var inte att man inte kunde ta upp fisk. Det var gott om strömming, sa den småskaliga fiskaren där. Det var helt enkelt gott om fisk. Problemet är att man i beredningsindustrin inte har avsättning för produkterna.

Vi har därför gett ett uppdrag att man ska se över detta med hälsorisker. Om vi lyssnar på fiskarna och beredningsindustrin i Nogersund kan vi konstatera att man under en ganska lång tidsperiod av mätningar inte har hittat gränsvärden som överstiger dioxinnivåerna.

När man har en rekommendation om att inte konsumera är det klart att stora kedjor följer de rekommendationerna från myndigheterna och från ideella intresseorganisationer. Det slår jättehårt mot den här typen av småskalig produktion, som är så viktig. Vi jobbar på flera håll för att få till det. Det är en väldigt central del i helheten.

Som jag sa inledningsvis jobbar vi med fler åtgärder. Trålgränsen är utflyttad i ett försöksområde på 40 mil från norra Öland till Norra Uppland. Vi bereder underlaget vi fått för internationella samråd om en permanent utflyttning av båtar över 24 meter. Vi har gett HaV i uppdrag att ta bort eller drastiskt minska inflyttningsområdena innanför trålgränsen.

Det är regeringens absoluta övertygelse att vi behöver återhämtning av bestånden så snabbt som möjligt. Vi behöver därtill utveckla näringen längs hela värdekedjan från fisket till beredningsindustrin och till konsument och marknad. Här är det särskilt viktigt med de småskaliga fiskarna.

Det handlar också om fler åtgärder och uppdrag som syftar till att återställa kustfiskbestånden. Det är nu en del av Livsmedelsstrategin 2.0. Vi har gett flera uppdrag för att underlätta jakt på säl och skarv och så vidare.

Vid fördelning av kvoter tilldelas kustfiskets kvot först utifrån principen att det ska kunna fiska fritt hela året. Vi har också under 2025 ändrat fördelningssystemet för regionalkvot så att regionalfartygen alltid har minst grundnivå. Sist fördelas kvoterna till det pelagiska systemet.

Jag kan också konstatera att 20 procent av sillkvoterna i Östersjön gick till kustfartyg och regionala fartyg 2020. Året som nu gick, 2025, var samma siffra 33 procent. Det kan också vara värt att notera.

Herr talman! Det som Hanna Westerén frågar om är fiskelagsutredningen. Det är en utredning som den förra regeringen tillsatte och gav direktiv till. Så långt är det alltså Socialdemokraternas direktiv som ligger till grund för den.

Det betyder inte att regeringen kommer att besluta om allt som står i utredningen. Den bereds just nu, och vi kommer att återkomma till den i sak.

Det stämmer att regeringen har en ambitiös politik för Östersjön. Vi vill se ett friskare Östersjön. Och vi vill se snabbare återväxt i fiskbestånden.

Det småskaliga fisket utgör en livsnerv för väldigt många kustbygder och är särskilt prioriterat, delvis genom det jag nämnde tidigare.

Jag kan konstatera att regeringen har steppat upp arbetet för att vända utvecklingen i Östersjön, både genom nationella beslut – havsmiljöpropositionen är ett exempel – och via det påverkansarbete som sker i EU. Som bekant är en mycket stor del av fiskeripolitiken ett EU-gemensamt politikområde. Det är en verklighet som vi behöver förhålla oss till.

När det gäller fiskbeståndens status börjar ju inte historien 2022, när jag fick det här ansvaret. Vi har även haft att förhålla oss till konsekvenserna av tidigare regeringars handlingar. Jag misstror inte på något sätt den tidigare rödgröna regeringens avsikter – den regering som styrde när ledamoten Kronståhl kom in i riksdagen. Jag kan ändå konstatera att det har varit helt nödvändigt för oss att växla upp det här arbetet, till exempel påverkansarbetet gentemot andra, eftersom det är ett EU-gemensamt arbete.

Jag har haft östersjöfiskeministrarna på träff hos en småskalig fiskare i Gävle. Jag har varit med den nye kommissionären på ledamoten Westeréns vackra hemö Gotland, där vi träffade småskaliga fiskare och diskuterade de här frågorna. I Stockholm lyckades vi i höstas anordna ett ministertätt och kommissionärstätt högnivåmöte om just Östersjön. Vid alla de här tillfällena har vi lobbat för den svenska linjen: restriktiva kvoter, utvecklad vetenskaplig rådgivning och flexibla lösningar för det småskaliga fisket. Jag har faktiskt ansträngt mig för att hitta exempel från tidigare regeringar men har inte hittat några.

Kvoterna har under vår tid landat högre än vad vi hade önskat, men vi har påverkat dem i rätt riktning och värnat småskaligt fiske i förhandlingarna. Den som tar sig tid och jämför bakåt ser att kvoterna nu är lägre i förhållande till vetenskapliga råd än någon gång med den tidigare rödgröna regeringen. För första gången på länge markerade vi också med ett nej när vi fattade det förra beslutet.

Att vi nu enligt vetenskapen ser en viss förbättring när det gäller tillgången till stor strömming kanske är det allra viktigaste för de småskaliga fiskare som fiskar efter strömming. Men vi är långt ifrån vårt mål, och därför jobbar vi med en bredd av åtgärder. Bättre förvaltning av säl och skarv, ett trålförbudsområde och fortsatt arbete med handlingsplanen för att mer fisk ska bli mat är några få exempel.

Herr talman! Tomas Kronståhl har frågat mig om jag är beredd att vidta åtgärder för att stoppa eller kraftigt begränsa det storskaliga fisket till djurfoder i Östersjön, till förmån för det småskaliga, kustnära fisket för humankonsumtion.

Herr talman! Havet utgör en oumbärlig resurs som ger många nyttor för människa och samhälle, inklusive livsmedelsförsörjning. Samtidigt är situationen för Östersjöns ekosystem allvarlig, med svag beståndsstatus hos flera viktiga fiskarter och en storleksfördelning som i flera fall är förskjuten mot mindre individer. För att öka kunskapen om bland annat orsakssamband har regeringen gett Havs- och vattenmyndigheten i uppdrag att genomföra ett tidsbegränsat vetenskapligt projekt som innebär åtgärder som motsvarar en utflyttning av trålgränsen från 4 till 12 sjömil i delar av Östersjön. Uppdraget pågår till och med april 2027. Syftet med projektet är bland annat att utvärdera effekterna på biomassa och storleksstruktur. Det är ännu för tidigt att dra några slutsatser av det tidsbegränsade försöket.

Regeringen arbetar målmedvetet och med en helhetssyn för en bättre havsmiljö. I propositionen Ett levande hav – ökat skydd, minskad övergödning och ett hållbart fiske (prop. 2023/24:156) aviseras flera åtgärder för återhämtning av fiskbestånden i Östersjön. De åtgärder som följer av havsmiljöpropositionen om en hållbar fiskförvaltning med kompletterande förvaltning av predatorer ska kunna bidra till en starkare integrering i, och växelverka med, havsmiljöarbetet. I linje med vad som anges i den nämnda propositionen har regeringen bland annat gett Havs- och vattenmyndigheten i uppdrag att ta bort eller drastiskt minska de så kallade inflyttningsområdena innanför trålgränsen och att ta fram underlag för internationella samråd för att flytta ut trålgränsen för pelagiska trålfartyg över 24 meter i längd till 12 nautiska mil utanför baslinjen i svenskt territorialvatten i Östersjön. Frågan bereds för närvarande i Regeringskansliet.

Regeringen anser att fiske- och vattenbruksverksamheterna ska vara miljömässigt hållbara på lång sikt och förvaltas på ett sätt som är förenligt med målen om att uppnå nytta i ekonomiskt och socialt hänseende samt sysselsättningshänseende. Därtill ska verksamheterna bidra till att trygga livsmedelsförsörjningen som en del av ett långsiktigt hållbart livsmedelssystem samtidigt som det hållbara småskaliga fiskets konkurrenskraft, som är beroende av livskraftiga bestånd, långsiktigt värnas.

Regeringen har under hela mandatperioden verkat för hållbara fiskemöjligheter. Genom att i förhandlingar med andra länder förespråka försiktigt satta fiskemöjligheter har vi bidragit till ett lägre fisketryck på till exempel strömming i Östersjön än vad som annars hade varit fallet. Vi ser nu vissa tecken på att kustfisket har fått bättre tillgång till större strömming. Regeringen är angelägen om ytterligare förbättringar.

Herr talman! Regeringen stöder kompletterande åtgärder, inkluderat lekfredningsperioder, som är i linje med den fleråriga planen för Östersjön. Regeringen anser att sådana åtgärder ska vara ändamålsenliga, grundas på vetenskapliga råd och inte oproportionerligt drabba det svenska kustnära fisket eller fiske för humankonsumtion negativt – detta för att åtgärderna ska bidra till återhämtade fiskbestånd samtidigt som fiskets konkurrenskraft värnas och förblir livskraftigt.

Det kustnära fisket har oftast begränsad möjlighet att anpassa sitt fiske eller förflytta sig, varför särskild hänsyn i förvaltningen är nödvändig. Ett förlorat kustfiske, och infrastrukturen som är knuten till detta, är svårt att återetablera. Det kustnära yrkesfisket och fiske för humankonsumtion är viktigt för en levande landsbygd och för en lokal livsmedelsproduktion och livsmedelsberedskap.

Det är Havs- och vattenmyndigheten som fördelar de svenska fiskemöjligheterna enligt objektiva och transparenta kriterier. I denna fördelning prioriteras kustfisket, och myndigheten arbetar utifrån principen att det småskaliga fisket alltid ska ha tillgång till kvoter, det vill säga aldrig ska behöva sluta fiska under året och att myndigheten omfördelar vid behov.

Med utgångspunkt i Livsmedelsstrategin 2.0 arbetar regeringen för att nå målen om en ökad livsmedelsproduktion genom ökad lönsamhet och konkurrenskraft i primärproduktionsledet. Genom att en större andel av den landade fisken används till humankonsumtion kan livsmedelsproduktionen öka utan att fisket intensifieras.

En ökad livsmedelsproduktion från havet förutsätter samtidigt en efterfrågan hos konsumenterna, ett fördjupat samarbete mellan värdekedjans aktörer inklusive en förbättrad infrastruktur för landning och mottagning av fisk samt en helhetssyn på fiskets och havsmiljöns förvaltning. En hållbar fiskförvaltning, i nära samverkan med havsmiljöarbetet och med en integrerad förvaltning av predatorer såsom säl och skarv, är därför avgörande för att stärka fiskbestånden och möjliggöra en långsiktigt hållbar livsmedelsproduktion från havet.

Herr talman! Den svenska djurskyddslagstiftningen är stark och syftar inte bara till att säkerställa ett gott djurskydd utan också till att främja en god djurvälfärd och respekt för djur. Kontrollen bidrar till att upprätthålla förtroendet för livsmedelsproduktionen, och för många människor är god djurvälfärd en mycket viktig fråga. När allvarliga djurskyddsbrister uppmärksammas väcker det i de allra flesta vettiga människor en väldig olustkänsla.

Det finns en risk att förtroendet för andra djurhållare, som har god djurhållning och välmående djur, och för branschen som helhet påverkas negativt när den här typen av problem upptäcks. Samtidigt är det förstås bra för djuren att brister, problem och felaktigheter uppmärksammas, så att de faktiskt kan åtgärdas.

Att ett gott djurskydd upprätthålls är som sagt i första hand djurhållarens ansvar. Jag vill därför understryka att kontroller, oavsett hur många som sker, inte kan ersätta det ansvar djurhållaren har för djurens välmående. Den som finns på plats varje dag är den som kan se till att djuren har det bra och får den skötsel de behöver.

Jag ser också en risk i att vi ibland i debatten – särskilt när det blir en uppmärksammad medial bild – drar alla över en kam. Det är alldeles för enkelt att göra så. Duktiga, engagerade djurhållare känner då att de per definition är misstrodda. Jag vill skicka en signal och säga: Så är det inte. Det som kommer fram handlar om avarter som vi ska bekämpa, men de allra flesta runt om i vårt avlånga land som är bönder och har djur sköter dem på ett mycket bra sätt.

Jag vill avslutningsvis säga att regeringen är medveten om länsstyrelsernas utmaningar gällande djurskyddskontrollerna. Vi tittar på åtgärder kopplat till dessa utmaningar, men det är inget som jag kan redovisa i detalj här i dag.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Svensk djurhållning håller generellt sett mycket hög nivå, och tillsynen fungerar i huvudsak väl. Enskilda fall av vanvård förekommer och är alltid allvarligt, men det är just enskilda fall.

Länsstyrelserna har ett omfattande och ofta mycket krävande tillsynsuppdrag. De ska hantera både planerade kontroller och ett stort antal inkommande klagomål, dessutom ofta under tidspress och med svåra avvägningar.

En del län har, precis som nämnts, uppfyllt målet att kontrollera minst 10 procent av kontrollobjekten som har livsmedelsproducerande djur. Men det målet nås inte sett till ett genomsnitt för hela landet.

De skillnader som finns mellan olika kontrollmyndigheter kan inte förklaras enbart av resurser utan beror troligen på flera olika faktorer såsom organisation, ledningsstruktur, myndighetskultur, geografiska förutsättningar, kompetens och tillgång till personal, precis som nämnts.

Enligt länsstyrelserna beror minskningen av andelen rutinkontroller 2024 på att de hade hög arbetsbelastning, lägre bemanning och stor personalomsättning.

Herr talman! Jag är glad att Sofia Skönnbrink nämner propositionen Hund under kontroll. I förarbetet till den propositionen pekas det på att nya regler också kan förenkla administrationen. Det är ett sådant resonemang som har förts där. Dessutom har vi reviderat vissa andra uppdrag så att man ska ha möjlighet att göra det här.

Det stämmer att inga nya pengar har tillförts i det här läget. Men det görs ju inte i blindo, utan det görs utifrån att det finns ett underlag. Det finns bedömningar – kvalificerade bedömningar – att det här är något som man borde klara på grund av ökad effektivitet, vilket är centralt i det här systemet.

Den som tittar djupare i statistiken över djurskyddstillsynen kan också notera att antalet fysiska uppföljande kontroller sjunker. Det tycker jag är positivt eftersom det är en naturlig följd av att länsstyrelserna ibland utför uppföljningen på annat sätt, till exempel genom att begära fotodokumentation av vidtagna åtgärder.

Det är viktigt att inte förskjuta fokus från det mest grundläggande. Det är alltid djurhållaren som bär ansvaret för att djuren har det bra. Kontroll är viktigt, men det kommer aldrig att ersätta det ansvar som den som håller djuren har.

Herr talman! Jag vill börja med att instämma i det som Sofia Skönnbrink sa om de metoder som många bönder drabbas av, där någon olagligen går in i deras verksamhet och sätter upp kameror eller vad det månde vara. Det är inte så vi ska ha det. Även detta behöver vi ha bättre koll på än vad vi har i dag.

Med detta sagt: De som har djur, oavsett om det är katter, hundar, kossor, får eller grisar i produktion, har ett jättestort eget ansvar. Det är djurägaren eller djurskötaren som borgar för en god djurvälfärd. Detta kommer aldrig att kunna ersättas av kontroller eller myndigheter – så är det bara.

Djurskyddsreglerna ska följas, och brister ska självklart rättas till. Kontrollmyndigheterna har verktyg som de kan använda för att bestämmelserna ska efterlevas. Hur kontroller ska prioriteras och genomföras tror jag att länsstyrelserna, som är ute på stallbacken och träffar djurhållare och kontrollerar djurskyddet, har bäst förmåga att avgöra. Det är också de som kan bedöma vilka åtgärder som ger bäst effekt i olika lägen.

Att göra djurskyddskontroller är inte ett vanligt jobb. Länsstyrelserna upplever en tydlig hotbild i samband med djurskyddsärenden, men det ska läggas till att det framför allt gäller ärenden som är kopplade till sällskapsdjur. Flera länsstyrelser har uppgett att de som följd av ett försämrat arbetsklimat oftare låter två handläggare åka på kontroller. Det ger effekten att antalet genomförda rutinkontroller minskar.

En annan utmaning för länsstyrelserna är att hantera den stora mängd klagomålsärenden som inkommer från bland annat allmänheten och som riskerar att ta resurser från den planerade rutinkontrollen, som är det vi pratar om här.

Under de senaste åren har länsstyrelserna ändå levt upp till sitt mål att utföra minst lika många rutinkontroller som klagomålskontroller sett till ett genomsnitt för hela landet. Länsstyrelserna har ändrat sin handläggningsrutin för klagomålsärenden för att frigöra mer tid och resurser för bland annat regelbundna och riskbaserade djurskyddskontroller. Det har gett resultat, och de senaste åren har andelen klagomålskontroller som är utan anmärkning minskat markant. I dag läggs alltså mindre arbetstid på att göra obefogade kontrollbesök. Med det sagt är det självklart viktigt att 10-procentsmålet för antalet rutinkontroller av lantbruksdjur uppnås och att myndigheterna arbetar mot det målet.

Vi vet att de flesta lantbrukare runt om i landet följer djurskyddslagstiftningen, precis som interpellanten sa, och gör sitt allra bästa för att djuren ska ha det så bra som möjligt. Djurhållarna vill producera livsmedel som lever upp till svenska folkets förväntningar. Det är helt avgörande för dem.

Sedan kan det finnas exempel på gårdar där djurskyddet av någon anledning brister. Självklart är det aldrig acceptabelt att djur lider. Men något som är viktigt att ha i minnet är att sådana brister ofta beror på att djurhållaren själv av någon orsak inte mår bra. Så har det varit i de allra flesta fall som jag tittat lite närmare på. Att vara djurskyddsinspektör innebär därför också att man behöver lyssna och hantera samtal om sådant som egentligen ligger utanför djurskyddsfrågorna.

Herr talman! Sofia Skönnbrink har frågat mig hur jag bedömer att djurskyddstillsynen fungerar i dag, mot bakgrund av att kontrollmålen inte uppnås, vilka åtgärder regeringen avser att vidta för att säkerställa att tillräckligt många djurskyddskontroller genomförs och att en effektiv uppföljning av konstaterade brister sker samt om jag avser att ta några initiativ för att stärka kvaliteten, likvärdigheten och effektiviteten i djurskyddskontrollen över landet och i så fall vilka.

Jag vill börja med att säga att det aldrig är acceptabelt att djur skadas eller orsakas onödigt lidande. Djur är levande och kännande individer som ska behandlas väl, med respekt och visad hänsyn.

Jag vill också betona betydelsen av en väl fungerande djurskyddskontroll. Planerade och riskbaserade djurskyddskontroller fyller en viktig funktion för att säkerställa att livsmedelsproducerande djur hålls i enlighet med gällande djurskyddslagstiftning men också för att upprätthålla konsumenternas förtroende för svensk djurhållning och svensk livsmedelsproduktion. Det leder i slutändan till en bättre djurhälsa och djurvälfärd, vilket minskar risken för utbrott av djursjukdomar och kan vara gynnsamt för den svenska livsmedelsexporten.

Att värna djurskyddet är en prioriterad fråga för regeringen, och vi följer därför kontinuerligt upp i vilken omfattning djurskyddskontrollen utförs och fungerar. Från regeringens håll utesluter vi inte att det kan behövas fler verktyg i verktygslådan framöver, och därför är det en av de delar vi beaktar när vi löpande följer myndigheternas arbete.

Herr talman! Landsbygdsministern kan läsa – jag ser vad interpellationen handlar om. Det jag reagerade starkt emot var när interpellanten i det talade ordet tog upp jägare som är ute och gör stora insatser men som inte får betalt för det. Det finns som sagt på inspelningen.

Jag beklagar att jägare inte har kunnat utnyttja jaktarrende som de har betalat för, att de inte har fått ersättning och att de inte har kunnat göra upp med dem som de arrenderat mark av och betalat till. Det hade varit en fungerande process.

Jag har försökt sätta mig in i fallen för att få en bakgrund. I de olika beslut som fattats ser man argumentationen och varför verket har ansett att jägare inte är berättigade till ersättning enligt epizootilagen. Men, återigen: Om man inte är nöjd med beslutet bör man få det prövat av högre instans. Det har man all möjlighet till om man inte är nöjd.

Jag har mycket tydligt berömt jägarnas insatser i Sverige och Europa. När andra länder drabbats av den här hemska djursjukdomen har de vänt sig till Sverige för att fråga hur vi kunde agera så snabbt som vi gjorde. Mitt svar har alltid varit att det beror på att vi har en oerhört dedikerad jägarkår som ställde upp utan att tveka och utan att veta om de skulle få ersättning för det arbete de utförde. De tog semester eller ledigt från sitt arbete och förlorade inkomst utan att de i agerandets stund hade någon given garanti.

Därför var det viktigt för mig att konstatera i artikeln att vi måste lösa det här, så att ingen behöver lida ekonomisk skada när de är ute i skogen och letar efter vildsvin som dött av svinpest.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.