Fru talman! Kajsa Fredholm har frågat mig om jag avser att vidta nationella åtgärder, och i sådana fall vilka, med anledning av missförhållandena inom den svenska kycklingindustrin samt om jag avser att vidta åtgärder, och i sådana fall vilka, för att förbjuda avel av snabbväxande kycklingraser i Sverige.

Fru talman! Sverige har en stark djurskyddslagstiftning, och i många fall har vi mer detaljerade djurskyddskrav jämfört med EU och övriga medlemsstater.

Från svensk sida spelade vi tidigt in till EU-kommissionen att det vid en översyn av EU:s djurskyddslagstiftning är viktigt att stärka djurvälfärden för slaktkyckling. Vi framhöll att det behöver tas fram specifik lagstiftning för föräldradjur, vilket saknas i dag på EU-nivå. Vi framhöll även vikten av att både djurvälfärd och djurhälsa beaktas vid avel så att det inte blir ett alltför ensidigt fokus på produktionsegenskaper såsom tillväxt. Slutligen framhöll vi att ett förbud mot näbbtrimning bör införas, ett förbud som vi redan har i Sverige i dag.

Fru talman! Översynen av EU:s djurskyddslagstiftning är viktig av flera anledningar. Därför har jag ytterligare en gång, vid jordbruks- och fiskerådet den 11–12 december 2025, påtalat för kommissionen att de resterande förslagen måste presenteras.

Jag har inte sett någon anledning att agera nationellt i en fråga där de största vinsterna finns att göra på EU-nivå. Slaktkycklingsaveln bedrivs utifrån ett internationellt perspektiv där avelsurvalet inte sker i Sverige. Merparten av världens slaktkycklingsavel sker dock i Europa, så det är på den arenan som jag anser att vi bör verka för förändring.

Fru talman! Från Miljöpartiets perspektiv försöker vi hela tiden lyfta fram att djur inte är produkter utan kännande varelser med ett eget värde. Det innebär att vi har ett stort moraliskt ansvar för deras liv och välbefinnande. Det är också något som fastslås i förarbetena till djurskyddslagen.

Vi har en djurskyddslag som inte minst Peter Kullgren brukar skryta om i internationella sammanhang. I de granskningar som Uppdrag granskning har gjort, som Älskade kyckling, ser man att lagen inte betyder någonting i verkligheten.

Bilderna, som är väldigt starka, skär i hjärtat. Jag behöver gömma de bilderna för mitt barn, fru talman. Det är något som går emot allt vad vår moral säger oss och allt vad vi egentligen har kommit överens om. Vi ska behandla djur på ett bättre sätt än så här.

Lidandet är något som vi kan försöka att skydda små barn från. Men vi politiker kan inte blunda för det systematiska lidandet. Det är ett kvitto på att vi har ett systemfel.

På papperet har vi säkrat att alla djur ska ha rätt till ett naturligt beteende. Men i praktiken lever de hela sina liv i misär och i ett konstant lidande. Det beror på att deras kropp är ett biologiskt fängelse med konstant värk. Det beror också på att deras utrymme att utöva sitt naturliga beteende inte är större än det papper jag nu håller i.

Fru talman! Peter Kullgren pekar på EU och att det är där vi ska kräva förändring och jobba oss bort från den misär som finns. Var går gränsen? Vi kan konstatera att vi bryter mot våra egna lagar i Sverige. Det är någonting som regeringen har ett ansvar för. Vi kan inte ge oss in i långdragna och årslånga processer i EU.

När Peter Kullgren får frågan vad regeringen tänker göra hänvisar han tillbaka till branschen. Men vi har en lagstiftning, och lagstiftningen följs inte. Cirka 80 procent av alla kontroller visar på brott mot djurskyddslagstiftningen i Sverige. Då kan vi inte hänvisa till att branschen ska lösa detta själv. Vi kan inte heller hänvisa till att vi ska inleda en långdragen process i EU.

Vi behöver en regering som står upp för vår djurskyddslag i Sverige och ser till att konsumenterna och alla människor i Sverige kan lita på den. När vi köper svenskproducerade produkter ska vi kunna lita på att vi har en djurskyddslag inte bara på papperet utan en som återspeglar sig i sjysta förhållanden för djuren i produktionen.

Fru talman! Efter dessa granskningar är min fråga till Peter Kullgren: Vad tänker regeringen vidta för åtgärder här och nu?

Fru talman! Jag tackar för svaret från ministern, men jag är inte helt nöjd.

Jag ska ta upp några delar.

Landsbygdsministern svarar att slaktkycklingsaveln bedrivs utifrån ett internationellt perspektiv där avelsurvalet inte sker i Sverige. Förvisso är riktningen på aveln redan bestämd när svensk kycklingindustri köper in snabbväxande så kallade grandparents från avelsföretag i Storbritannien. Där ligger också det första felet – att vi tillåter att de köper in just snabbväxande kycklinghybrider. Men sedan fortsätter aveln på svenska anläggningar, där äggen från grandparents-djuren kläcks för att få fram föräldradjur som i sin tur värper ägg som blir slaktkycklingar. Aveln sker alltså i flera led, även i Sverige. Och i Sverige gäller svensk djurskyddslagstiftning, som säger: Det är förbjudet att utföra avel med en sådan inriktning att den kan medföra lidande för föräldradjuret eller avkomman.

Aveln innebär alltså att lidandet är inbyggt i de här kycklingarnas snabbväxande kroppar. Detta är därför ett systematiskt djurskyddsproblem och inte enstaka fall av avarter. Och detta strider mot djurskyddslagen.

Fru talman! Norge har gått före oss. Redan 2023 föreslog Norges djuretiska råd ett förbud mot snabbväxande raser, som Ross 308, det vill säga samma turbokyckling som vi har här i Sverige. Det norska rådet anser att det inte är förenligt med deras djurskyddslagstiftning att fortsätta med den här typen av djurhållning. Därför kan man undra: Vad är det som hindrar landsbygdsministern från att se till att djurskyddslagen följs genom att förbjuda avel av snabbväxande kycklinghybrider även i Sverige? Norge har lyckats köpa in långsamväxande raser. Varför skulle inte Sverige kunna göra det?

Fru talman! Vidare uttrycker landsbygdsministern att han inte har sett någon anledning att agera nationellt i en fråga där de största vinsterna finns att göra på EU-nivå. Jag tycker att det är bra att regeringen flera gånger har uttryckt stöd för översynen av EU:s djurskyddslagstiftning. Men som ansvarig minister för Sveriges djurskydd har man mer makt. Jag tycker även att man har skyldighet att göra mer än gemensamma inspel till EU-kommissionen. Vad är det som hindrar ministern från att arbeta på både nationell nivå och EU-nivå för att Sverige ska kunna vara i framkant i stället för att, som nu, halka efter sina grannländer?

Norge har gått före genom att sätta ett slutdatum för uppfödandet av turbokycklingar. I Danmark finns en bred politisk överenskommelse om att snabbväxande kycklingar ska fasas ut från all statlig upphandling, och den danska regeringen ska verka för ett förbud mot turbokycklingar på EU-nivå. Det är fullt möjligt att agera på nationell nivå i andra länder. Varför inte även i Sverige?

Fru talman! Jag tycker att båda mina meddebattörer slarvar lite eller tar på sig en roll som jag inte anser att man har som riksdagsledamot. Man hävdar alltså i den här debatten att i princip hela branschen borde vara utdömd och att alla gör fel. Så låter det om man lyssnar objektivt på vad som sägs i debatten.

Jag vill tydligt påpeka att det inte är min bedömning. Hos de kycklingbönder som jag träffar när jag träffar branschen finns ett stort ansvar för djuromsorgen. Det ligger absolut i deras eget intresse. Man kan också konstatera att vid de flesta av de kontroller som görs bedömer de experter som är anställda för att göra den här typen av kontroller att djurvälfärden upprätthålls, även när det gäller det ni kallar turbokycklingar.

Ja, Norge har gjort en annan bedömning. Norge är inte heller en del av EU och EU:s gemensamma jordbrukspolitik. Det är Sverige, kan jag upplysa både Miljöpartiet och Vänsterpartiet om. Det är ett av de få på riktigt EU-gemensamma politikområdena, vilket betyder att det är svårt för Sverige att göra precis vad som helst. Vi ligger redan och stretchar i framkant inte minst på djurskyddsområdet.

Där släpar övriga Europa efter. Jag är jättebesviken på att inte kommissionen har kommit fram med det som man har sagt att man skulle göra. Där trycker vi på hela tiden. Men att tro att Sverige, som varande en del av EU under den gemensamma jordbrukspolitiken, som i ett vakuum kan ha vilka egna regler som helst utan att det skulle få några som helst konsekvenser är verklighetsfrånvänt.

Jag kan också konstatera att jag mycket noga följer utvecklingen av de kontroller som finns. Det finns målsättningar om att 10 procent av produktionsanläggningarna ska kontrolleras årligen. Det uppnås bara i vissa län. Vi följer detta noga, och det är viktigt att vi gör det. Vi ska nå upp till de målsättningar som finns. Orsakerna till det här varierar från länsstyrelse till länsstyrelse. Ibland är det personalbrist, ibland kompetensbrist. Man upplever också en ökad grad av hot och jobbar därför oftare dubbelt, inte primärt när det gäller lantbrukets djur men i andra djurtillsynsärenden.

Det här är ett problem som vi måste fortsätta att titta på. Det är klart att kontrollen måste fungera. Hittar man fel ska det åtgärdas. Jag vänder mig dock ganska skarpt emot den svepande bilden där man återigen vill dra precis alla bönder över en och samma kam. Det är inte min bild.

Fru talman! Jag ska bara göra ett nedslag: När kycklingarnas fötter kontrollerades 2024, tror jag att det var, hade 97 procent av flockarna inga anmärkningar. Det kan man konstatera är en väldigt hög siffra. Samtidigt är den svenska djurskyddslagstiftningen inte utformad efter någon procentsats utan på individnivå. Målet är därför såklart att det inte ska vara några alls. Det här ger ändå lite perspektiv i debatten, för när man lyssnar på mina motdebattörer, fru talman, får man ju bilden av att det är hemskt precis överallt. Den bilden delar inte jag, och det här är en siffra som leder detta i bevis.

Är allt perfekt? Nej, det är det inte. Ska vi sträva efter att det ska bli ännu bättre? Ja, det ska vi. Är branschen engagerad i att sträva efter att det ska bli bättre? Ja, det är den. Behöver vi se till att vi fullgör och når upp till de mål vi har vad gäller kontroller? Ja, det måste vi göra.

Retoriken att dra alla över en kam och försöka skrämma konsumenterna verkar heller inte fungera. Jag tror att det beror på att man ser igenom skrämselpropagandan. Man lider med varje djur som lider, men man vet också att det inte är det allmänna och att det inte ser ut så överallt i alla stallar hela tiden. Jag tror att det är därför man kan se att konsumtionen inte har påverkats. Skulle det vara så illa skulle konsumenterna i sådana fall styra det här helt själva. Det är min övertygelse.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.