Lina Nordquist

Herr talman! I dag debatterar vi lagar som kommer att rädda liv, både bokstavligt och – självklart – bildligt. De kommer att ge liv som utan dessa lagar hade varit mycket mörkare.

Väldigt många barn i Sverige lever i allvarstider. Allt yngre barn dras in i gäng och förmås att begå grova brott. Vi är nog många som kan skriva under på att det kan vara svårt att vara förälder även om man har de mest underbara och lätthanterliga ungar. Det kan vara helt utmattande.

Om ens barn hamnar snett blir det riktigt tungt. Därför är det otroligt viktigt att det nu äntligen kommer bättre möjligheter för föräldrar att vara på plats och hjälpa sitt barn när det behövs som allra mest. Det sker tack vare många partiers och många människors slit och inte minst det enorma arbete som socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall har gjort under väldigt många år, långt innan hon blev minister.

Vi tar också ett fast grepp om föräldrar som inte ser eller klarar av att ge det som deras barn så desperat behöver, herr talman. Socialtjänsten får nu möjlighet att besluta om insatser även när det inte går att förmå en förälder att ta emot betydelsefullt stöd.

Äntligen införs en möjlighet att göra mer när allvaret trappas upp, innan det har gått så långt att barnet måste omhändertas. När barnet – ingen annan – behöver det ska socialnämnden kunna tvinga föräldrarna att ta emot hjälp åt sig själva och sitt barn även när de inte vill. Barnets skydd och framtid måste komma först.

Socialtjänsten kommer att kunna besluta om drogfrihet och även om skolgång. Det kommer också att bli möjligt att ge unga utegångsförbud under vissa tider. Om det finns konkreta omständigheter som talar för att barnet kommer att bryta mot utegångsförbudet och begå brott i alla fall ska förvaltningsrätten kunna fatta beslut om elektronisk övervakning, för barnets bästa, herr talman.

Lagändringarna är helt avgörande verktyg mot gängen och mot destruktiva miljöer, för barnet och för barnets framtid. Om de kriminella vet att barnet inte kommer att kunna gå deras ärenden minskar naturligtvis risken för att de ens hör av sig till barnet.

Det finns fler ändringar som vi debatterar i dag och ska besluta om. När föräldrar hjälper sitt barn och sin familj tillsammans med socialtjänsten ska de kunna vara borta från jobbet och få tillfällig föräldrapenning. Man ska aldrig behöva välja mellan att försörja sin familj eller hjälpa sitt barn, betala hyran eller hjälpa sitt barn eller vara arbetsgivaren till lags eller hjälpa sitt barn.

Socialnämnden ska också hålla allvarssamtal med ett barn eller en ung person som för första gången misstänks för ett brott som skulle kunna ge fängelse, naturligtvis i förhoppningen att allvaret verkligen ska sjunka in. Vart är du på väg? Vad har du gjort? Vart leder det här någonstans?

Jag är stolt över att vi genomför detta, herr talman, och jag är tacksam mot socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall för att hon aldrig har gett upp på vägen mot detta. Den här lagen kommer att hjälpa många barn som tidigare inte hade haft en chans. Nu får de vuxenvärldens hjälp att få en framtid och ett bättre liv.

(Applåder)

Herr talman! Jag vill säga till alla människor i din valkrets, Malin, att jag hoppas att de förstår vilken slitvarg de har haft här i riksdagen.

Jag är så imponerad av att du trots mer än två decenniers politiskt engagemang aldrig verkar ha varit nära att se det som ett vanligt jobb utan alltid sett det som ett förtroende. Nu säger du själv att du ska kliva åt sidan just för att det är ett förtroende och inte ett jobb. Det krävs ett enormt slit för att göra det här riktigt bra, och du är en av dem som har slitit allra hårdast. Jag hoppas därför att de vet vem de har haft här.

(Applåder)

Herr talman! Nu får vi se vem som inte kan hantera vad.

Jag har bara en sak att säga till dig, Maj, förutom tack, och det är: Vad du än gör, sluta aldrig vara du! Du får gärna bli liberal, för all del, men du har en förmåga. Så fort du hittar en liten skärva av någonting när det gäller människor som har det svårt, människor som har fötts med helt fel förutsättningar eller drabbats av svåra saker, lyckas du få andra partier att tillsammans försöka ta steg framåt. Som flera andra har sagt här: Skillnaderna överskuggar aldrig möjligheten att göra gott. Den egenskapen i dig, den är inte så vanlig. Du är fantastisk i din omtanke om andra människor. Tack för det! Sluta aldrig vara du!

(Applåder)

Fru talman! Jag står här och vet inte riktigt vad jag ska säga, men tack, ledamoten, för snubbelpuddingen!

Jag kan inte få ihop detta. Hur kan en socialdemokratisk riksdagsledamot stå och skrika på regeringen och på borgerliga ledamöter i Sveriges riksdag om detta regelverk? Jag läser ju samtidigt innantill att det är de två socialdemokratiska ledamöterna i SKR:s sjukvårdsdelegation och ytterst SKR:s styrelse som fattar besluten om ersättningarna för digital utomlänsvård.

Allt det som nu händer och som vi hör om på Sveriges Radios Ekot och ser på nyheterna om hur incitamenten ekonomiskt nu styr vården fel är ju ett socialdemokratiskt ansvar. Eller hur?

Herr talman! Tack, ledamoten, för anförandet!

Det är verkligen en lättnad, och jag blev glad när jag hör att ledamoten upprörs över det som i dag händer med nätläkeriet. Digital vård är otroligt bra och en väldigt viktig del av sjukvården när den används på ett klokt sätt och integreras i sjukvården. Den ger människor en möjlighet att få vård på ett enklare sätt samtidigt som man behåller kontinuiteten.

Som ledamoten säger finns det ett växande och långdraget bekymmer med att den digitala vården i dag i stället till viss del används till att avlöva regioner på pengar de behöver. Man får snabba och korta besök som i praktiken inte hjälper människor att bli särskilt mycket friskare. Den digitala vården har stora fördelar men också väldigt stora nackdelar.

Jag har fyra frågor till ledamoten. De är ganska korta allihop, så de är nog lätta att komma ihåg.

Min första fråga är: Är Anders Henriksson socialdemokrat?

Min andra fråga är: Är Anders Henriksson den som är ordförande för Sveriges Kommuner och Regioner, SKR?

Min tredje fråga är: Är Anna-Lena Hogerud socialdemokrat?

Min fjärde och sista fråga är: Är det hon som är ordförande i SKR:s, Sveriges Kommuner och Regioners, sjukvårdsdelegation?

Herr talman! Den här debatten rör sjukvårdens prioriteringar. Det är naturligtvis till stor del en etisk fråga, som sedan blir politisk.

Herr talman! Liberalerna vill ta ett nationellt ansvar för alla sjukdomar och för att alla patienter ska få ett gott omhändertagande oavsett postnummer, oavsett ålder och oavsett bakgrund. Det gäller oavsett vilken sjukdom det är, om den är vanlig eller ovanlig, om den är kroppslig eller själslig eller vilket organ den råkar sitta i.

Sjukvården ska helt enkelt ge vård efter behov.

De prioriteringar som Sveriges riksdag har fattat beslut om är mycket bra, men de skulle behöva förtydligas. Människovärdet ska, precis som nu, vara det allra viktigaste. Vi ska inte få vård utifrån position, ålder eller lön. Människors behov ska sättas framför kostnadseffektiviteten. Vi ska naturligtvis inte bota billiga sjukdomar först.

Allt detta är helt rätt. Men sjukvårdens prioriteringar, på den grund vi redan står på, behöver fördjupas och konkretiseras. Vad är egentligen förebyggande vård? Får den verkligen den prioritering som den bör få enligt nuvarande prioriteringsplattform?

Vad har ren nätvård för roll i svensk sjukvård? Liberalerna vill integrera den digitala vården med all övrig vård. Utomlänsersättningen ska bort. Hög ersättning är till för människor som faktiskt fysiskt får sin vård någon annanstans, inte en person som sitter i soffan med den digitala vården i fickan. Då är man inte utomläns. Digital vård är per definition nära.

Herr talman! Vi tycker också, prioriteringsmässigt, att detta med att få vård och detta med vem som ska betala för vården kan vara helt olika saker. Självklart ska varje människa få vård utifrån vad han eller hon behöver. Men skattepengarna ska i första hand gå till vanlig vård, så att säga. Den som drabbas efter skönhetsingrepp ska få den vård som den behöver, men de pengarna behöver komma från den klinik som faktiskt har orsakat lidandet. Där behöver vi sätta mycket större press på skönhetsbranschen, att den behöver vara försäkrad för kostnader som uppkommer. Det är inte skattebetalarnas ansvar.

En ytterligare prioritering för Liberalernas del är att staten måste ta större ansvar för att den bästa vården faktiskt ges över hela landet – utifrån bästa möjliga kunskap. Nationella riktlinjer behöver bli styrande. De kan inte vara fritt valt arbete. Nationellt behöver vi ta mycket större ansvar för screening och för att screeningen når människor i hela landet. Vi behöver följa kunskap och säkra kunskapstillväxt, så att vi kan ändra screeningrekommendationerna när mer kunskap finns eller, för all del, när den behövs men inte finns.

Herr talman! Sällsynta sjukdomar behöver särskilt prioriteras. När det gäller dem finns det ofta mycket, mycket mindre kunskap. Därigenom får man sämre vård. Kunskapen är för liten. Den sprids för dåligt. Och patienterna drabbas allra hårdast. Den här regeringen har satt igång arbetet på riktigt när det gäller sällsynta sjukdomar. Det gäller både strategi och steg mot finansiering. Mer behövs. Staten och även EU-samarbetet behöver växla upp när det gäller sällsynta sjukdomar och de patienter som drabbas av dem.

Sedan vill vi liberaler prioritera självbestämmande för patienter. Man ska inte bli ofri för att man blivit sjuk. Man ska kunna välja en personlig läkare. Den läkaren ska känna en och följa en över tid. Vi vill få bort stordriftsfixeringen. Mer småskalig vård ska in. Den ska som sagt vara digifysisk. Man ska kunna träffas på en mottagning, via ett mobilt team där någon kommer hem till en eller via digital vård, beroende på vad som passar en som patient i vårdmötet. Människan måste gå före systemet.

Som vi ser det är det också självbestämmande att en kvinna ska kunna välja att genomgå sin abort hemma om det är det hon vill och känner sig mest trygg med. Det kommer lagen snart att tillåta, och det är hög tid för detta. Det är också hög tid för det arbete som pågår med att befästa kvinnans rätt att själv bestämma över sin kropp och sin framtid i grundlagen. Rätten till abort ska inte gå att rycka bort med en knapptryckning i Sveriges riksdag.

Det är också självbestämmande – för att fortsätta listan – att slippa utsättas för oskuldskontroller eller helt omotiverade ingrepp grundade på fördomar. Detta sätter svensk lag nu stopp för. Även detta är det hög tid för.

Det är självbestämmande att få större chanser att försöka bli förälder om det är det man vill. Nu stärker vi möjligheten till fler IVF-försök.

Vi liberaler prioriterar också kunskap. Det har med den här regeringen blivit lättare att få fram mer kunskap och lättare att sprida den kunskapen. Vi tar steg för rätt till fortbildning för de anställda i sjukvården. Under nästa mandatperiod vill vi liberaler lagfästa att regionerna aktivt ska bidra till forskning.

Slutligen vill vi prioritera transparens, herr talman. SKR är en viktig arbetsgivarorganisation. Men för patienter och skattebetalare kan den tidvis bli otymplig, obegriplig och otransparent. Inflytandet över välfärdens styrning ska vara öppet, begripligt och fullt ut demokratiskt ansvarstagande. SKR behöver reformeras.

Det här gäller också Rättsliga rådet, som behandlar ansökningar om till exempel de sena aborterna. Rådet är svårt att följa i dag. Patienter som med hjälp av sin sjukvårdspersonal ansöker om sena aborter får inga motiveringar av rådet till besluten som fattas. De kan inte säkert förstå rådets beslut. Det kan inte heller sjukvården som hjälper dem. Därför kan sjukvården inte lära sig till nästa gång en patient behöver dess hjälp.

Det sker inte ens en strukturerad uppföljning som gör att rådets egna ledamöter har en möjlighet att förstå att besluten fattas stringent över tid.

Det här måste förändras. Transparens är helt avgörande.

Sammanfattningsvis: Liberalernas prioriteringar när det gäller svensk sjukvård är att den ska vara trygg för varje patient, att vi själva ska kunna styra våra liv även när vi blir sjuka och att kunskapen ska finnas, nå ut till hela sjukvården och ständigt växa. Och sjukvården ska alltid vara bättre i morgon än vad den var i går.

Herr talman! Vi debatterar nu hälso- och sjukvårdens organisation. Liberalerna vill organisera svensk sjukvård med tydliga nationella ramar i strategiska frågor, och jag tänkte här berätta om några av huvuddragen.

Till att börja med, herr talman, måste staten sätta ramar för läkemedel och behandlingar som ges – både praktiskt och, i vissa fall, finansiellt. Den vård vi får när vi blir sjuka ska inte skilja sig åt baserat på postnummer. Det ska heller inte spela någon roll hur sällsynt en sjukdom är, vad man har för position i livet eller hur fattig ens region är.

Framför allt vill Liberalerna ge tillbaka sjukvården till patienterna. En väldigt viktig del i detta är att vi tänker genomföra husläkarreformen hela vägen i svensk lag, herr talman, och kraftigt minska antalet listade patienter per allmänspecialist. Det handlar om att säkra en god vård och en god arbetsmiljö i vården. Vi har drivit detta sedan 1976, vilket är helt vansinnigt – det är 50 år! Det är skönt att andra partier nu har slutat riva upp de reformer vi har lyckats lagstifta om och i stället säger sig stå helhjärtat bakom detta.

En annan viktig sak är att frigöra tid för sjukvårdens yrkesgrupper så att patienterna i sin tur får den tiden i stället för toppadministratörer och kravmaskiner. Den administration som behövs ska naturligtvis finnas kvar, men den ska utföras av andra än sjukvårdens yrkespersoner. Patientjournaler och digitala arbetsverktyg ska stötta, inte äta tid och ställa till det, och journalerna ska också vara kompatibla över hela landet.

Regeringen har tagit tag i detta, och det kommer att göra stor skillnad både för patientsäkerheten och för människor som jobbar i svensk sjukvård. Vi invånare ska ha vår patientinformation samlad. Det är inte svårare än så. Den ska inte vara uppdelad på olika kommuner och regioner, och det måste vara ett nationellt ansvar att genomföra detta.

Vi vill också inkludera fler yrkesgrupper och fler aktörer i svensk sjukvård för att avlasta och frigöra tid. Farmaceuter och apotek kan på ett helt annat sätt bli en del i vårdkedjan, och även detta genomdriver nu den liberala borgerliga regeringen. Det handlar om att patienten lättare ska få de läkemedel hen behöver och att människor i sjukvården ska kunna ägna sig åt patienter som behöver dem till annat än enkla ärenden.

Vi är därutöver övertygade om att vården får mer tid för patienterna om det blir enklare att bedriva småskalig vård, herr talman. Många vårdcentraler har i dag så många patienter listade att det motsvarar en mellanstor stad. Vi vill sätta stopp för den här stordriftsfixeringen, som bara är vansinnig. Vi vill ge vårdyrkena större mandat och göra det möjligt för dem att ha fokus på varje patient.

Legitimerade yrkespersoner ska helt enkelt enklare kunna driva små vårdmottagningar och skapa nära vård på riktigt. Vi bedömer att detta kommer att locka många människor tillbaka till ett arbete inom sjukvården och även göra det roligt att jobba i högre åldrar än i dag. Patienterna får i sin tur närmare till vården – särskilt i förort, i bruksort och på landsort.

Tiden för patienterna ökar givetvis också genom att vårdens anställda får fler kollegor. Staten behöver ta ett helhetsgrepp för att säkra kompetensförsörjningen, inklusive specialistkompetensen, i hela landets sjukvård. Patienter och kollegor behöver allihop ha fler specialiserade läkare, sjuksköterskor, fysioterapeuter, biomedicinska analytiker och så vidare. I framtiden ska regionerna inte kunna utbilda specialister enbart för sitt eget behov eller i värsta fall knappt det, utan de ska tillsammans ta ansvar för hela landets specialiserade yrkesgrupper.

Det måste också bli enklare att få lön efter kompetens. En klok specialistsjuksköterska jag en gång pratade med liknade löneutvecklingen i kvinnodominerade vårdyrken vid en trött banan. Ni kan ju tänka er. Löneutvecklingen – eller ja, bristen på löneutveckling – är orättvis och krånglar till kompetensförsörjningen något alldeles enormt.

En nyanställd ska inte behöva kliva in på en arbetsplats med hektisk dygnetruntverksamhet och inse att den allra mest erfarna i samma yrke tjänar kanske 30 procent mer – om ens det. Det gör att människor säger upp sig, att vårdplatser stängs och att vårdköer växer. Kvar står kollegor och patienter och får ta konsekvenserna.

Liberalerna tänker säkra löneutvecklingen med nationella kompetensstegar. Även här behöver staten ta ett strategiskt ansvar. De mest kompetenta ska tjäna det dubbla jämfört med en nyutexaminerad.

Jag går vidare till rätten till kunskap. Även där behöver staten kliva in. Rätt till kunskap får fler att stanna i sjukvården och gör dem också ännu klokare än vad de redan är. Liberalerna vill lagstadga att legitimerade yrkespersoner har rätt till fortbildning och kompetensutveckling hela yrkeslivet. Även här har regeringen satt igång ett väldigt viktigt arbete. Vi pressade på mycket för detta under förra mandatperioden, då utan framgång. Nu händer det dock saker.

Regionerna måste också få ett tydligt ansvar att bidra till forskning och till sjukvårdens utveckling. Även det behöver skrivas in i lag. Dessutom vill Liberalerna att staten delfinansierar kliniska prövningsledare för att underlätta prövning av lovande läkemedel. Här får inte regionerna vara en stoppkloss. De måste hjälpa till att driva sjukvården framåt.

Nu får somliga som lyssnar kanske hålla för öronen: Ytterligare en viktig sak som vi behöver hantera nationellt, om än inte fullt ut statligt, är att förenkla vägarna för pengar och beslut. Regionerna finansierar ju sjukvården. Staten skjuter till några procent, och de procenten glesnar ganska radikalt på sin väg till klinikgolven.

Medlemsorganisationen Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, behöver avkrånglifieras. SKR är en viktig arbetsgivarorganisation, men för patienterna och skattebetalarna kan den tidvis bli väldigt otymplig och otransparent. Inflytandet över välfärdens styrning måste vara öppet, begripligt och fullt ut demokratiskt ansvarstagande. Detta måste åtgärdas.

Sammanfattningsvis måste vi helt enkelt sluta göra vården krångligare än den behöver vara. Förenkling är svår att genomdriva, och därför tror vi att vårt mål och alla våra delmål kräver långsiktighet i form av en regelbunden, parlamentarisk sjukvårdsgrupp, motsvarande Försvarsberedningen eller riksdagens pensionsgrupp.

Vi tänker sätta stopp för ojämställdhet, överbyråkrati, underbemanning och organisatorisk långsamhet. För oss invånare innebär det kortare vårdköer och klokare använda skattemedel. Framför allt blir patienter friskare och betydligt mer delaktiga.

(Applåder)

Herr talman! Statsministern! Jämfört med förr uppger fler unga i dag turligt nog att de mår väldigt bra, men fler uppger också att de mår dåligt.

Enligt forskningen är risken betydligt större för unga som rör sig mindre. De fastnar vid skärmar som håller dem vakna på nätterna, de sover för lite och de klarar inte skolan. När de ligger vakna med sina skärmar möter de dessutom otäcka kroppsideal och människor som inte vill dem väl och som i värsta fall drar in dem i riktigt eländiga situationer.

Jag vet att regeringen tar detta på stort allvar. Kan statsministern beskriva vad som görs i praktiken för att vända denna utveckling?

Herr talman! Jag upprepar: Oseriösa aktörer ska naturligtvis bort. Det behövs tillstånd för att bedriva den här typen av verksamhet. Man ska ha den kompetens som krävs – i ägandet, i själva driften, i chefsleden och hos de människor som träffar barnen. Det krävs betydligt mer kompetens än vad man hittills haft. Och det gäller inte bara privata HVB-hem; det gäller alla. Det är oacceptabelt hur hela barn- och ungdomsvården har brustit. Det har drabbat de här barnens hela liv. Det är det första.

Sedan var frågan vad vi gör för att bekämpa barnfattigdomen. Liberalerna är för ett barnbidrag till alla barn, men med det sagt är det inte så att barnen försörjer sig själva på sitt barnbidrag. Det allra viktigaste är att de vuxna i familjen har ett jobb att gå till som de är stola över. Om de förlorar sitt jobb får de mer i pengar från akassan under den första tiden. Till skillnad från vad ledamoten precis sa om att vi har förstört akassan har vi faktiskt höjt taket.

Vi vill att fler människor ska jobba, att fler människor ska komma hem med egen lön. Pengarna ska räcka längre; matmomsen sänks. Det blir billigare att skaffa sig en bostad. Vi har sänkt skatten så att människor faktiskt har mer pengar kvar i plånboken. Det är inte fråga om höginkomsttagare som jag själv och ledamoten, utan det är fråga om människor i Sverige med medellön som får 6 000 kronor mer. Det är klart att det minskar barnfattigdomen när fler arbetar och fler får behålla sina egna pengar.

Herr talman! Ofta brukar förtroendevalda kalla saker för utmaningar. Det är inte en utmaning utan ett enormt problem att delar av vår välfärd, delar av offentlig sektor, är infiltrerade av grovt kriminella människor som utnyttjar människor, utnyttjar skattemedel och ärligt talat förstör vårt välfärdssamhälle, vårt skyddsnät. Till och med Försäkringskassan, som vad jag vet inte är privatiserad, är drabbad av detta. Det måste vi verkligen ta på allvar.

Därtill hade vi redan innan denna infiltration, detta kapande från grovt kriminella individer, för låga kompetenskrav och för låga tillståndskrav. Vi hade inte tillräckligt höga krav på den statliga barn- och ungdomsvården och inte heller på den som kommunerna tar hjälp av.

Detta är naturligtvis helt oacceptabelt. Det lilla problemet är att våra skattemedel som ska gå till riktigt bra saker som vi har kommit överens om att göra tillsammans i stället går till vapen, narkotika och våldsbrott. Men det riktigt stora problemet är att människor i vårt land som behöver hjälp – oavsett om det handlar om LSS, om långa sjukskrivningar eller om barn som behöver riktigt bra stöd när de far illa – inte får den hjälp de förtjänar därför att politiskt förtroendevalda inte tog sitt ansvar för länge sedan.

Nu ska jag inte upprepa de fem minuter jag precis pratade, men jag kan säga att den här regeringen har som sitt absoluta mål – det är därför ledamoten kommer att få arbeta även i sommar – att det ska hända mer under denna mandatperiod för att stötta utsatta barn och säkra vårt samhälles trygghet än vad som har hänt under mycket lång tid tidigare.

Herr talman! De flesta barn i Sverige växer upp i trygghet. De får ta del av alla möjligheter och alla rättigheter som vårt samhälle säkrar och ska säkra.

Sverige har gång på gång, genom många år, visat vägen när det gäller att sätta barnens rättigheter allra främst. Vi var först i världen med att förbjuda aga i skolan. När den liberala statsministern Ola Ullsten 1979 lade fram propositionen om ett förbud mot barnaga gick vi i bräschen igen. Men fortfarande, nästan 50 år senare, har alla barn det inte bra i Sverige.

En del barn fråntas sina rättigheter. De får ont i magen varje gång de går hem. De måste leva under hedersförtryck.

Barn som borde gå i skolan rekryteras i stället av kriminella gäng. De pressas och hotas att utföra grovt kriminella handlingar. Barn skjuter andra barn, och barn utför sprängningar.

Sedan har vi förstås barnen som behöver leta efter gömd alkohol hemma eller som måste väcka sina syskon. De får ingen frukost; det finns ingen frukost. De måste ta ett ansvar som inget barn borde behöva ta.

De här barnen känner sig otrygga, svikna och bortglömda. De här barnen behöver handling.

Herr talman! Allt börjar i hemmet. Att stödja familjer är därmed en av de absolut viktigaste förebyggande åtgärderna.

I Liberalerna har vi länge arbetat för fler hembesöksprogram för förstagångsföräldrar som fångar upp osäkerheter i tid, innan det uppstår risker som sedan blir verkliga faror för barnen. I kommuner som har sådana program har föräldraskapet blivit tryggare, och när sociala insatser behövs sätts de in mycket snabbare.

De här tidiga insatserna är helt avgörande, och den nya socialtjänstlagen sänker trösklarna och gör det lättare att få tidiga insatser.

Socialtjänsten ska arbeta efter evidensbaserade metoder och säkerställa att insatserna faktiskt har effekt. Det låter tråkigt, men vad det betyder är att de personer i vårt land som verkligen behöver hjälp också ska få hjälp som fungerar. De ska få den tidigt, och den ska verkligen hjälpa dem.

Liberalerna har länge sagt att vi måste ta bort arbetsmetoder som inte har effekt eller i värsta fall är rent skadliga. Nu händer äntligen detta.

För de föräldrar som kämpar, herr talman, har vi stärkt rätten till vab, så att ingen förälder ska nekas ledighet eller behöva ta semester från jobbet för möten med socialtjänsten.

Föräldrarätten har länge varit alltför stark. Den här regeringen stärker barnperspektivet, stärker barnens rättigheter och sätter barnen framför föräldrarna.

Statens institutionsstyrelse reformeras, barn- och ungdomsvården stärks, placerade barns rättigheter säkras och hinder för myndigheters samarbete rivs – äntligen!

Barn slipper umgänge med en förälder som har misshandlat dem. Mellantvång införs så att föräldrar kan tvingas till stöd om de vägrar ta emot hjälp för att kunna vara föräldrar.

Herr talman! Forskning visar att skolresultaten för barn i samhällsvård är den parameter som har enskilt störst betydelse för deras framtid. Misslyckande, eller bara känslan av misslyckande, i skolan är oerhört starkt kopplat till en påtagligt högre risk – inte bara högre utan påtagligt högre – för beroende, kriminalitet, ohälsa, självmord och annan förtida död. Det är hemskt, men det är också sant.

Liberalerna i regering bygger en skola som ger alla barn förutsättningar att lära sig saker, att växa och att bli trygga vuxna individer som i sin tur kan ta hand om barn, egna och andras.

Herr talman! Skolk är en viktig varningssignal. Vi satsar på skolsociala team där skolor jobbar nära socialtjänsten. Det ger bättre skolresultat och högre närvaro, vilket påverkar barnens hela framtida liv.

Vi stöttar, slutligen, de föräldrar som vill men inte alltid förmår. Vi ställer krav på föräldrar som försummar sina barn eller utsätter dem för våld och förtryck. Vi stärker skolan, socialtjänsten och barnens hela skyddsnät.

Herr talman! Utsatta barn i Sverige ska våga drömma om framtiden, och den framtiden ska vara ljus.

Fru talman! Kompetensförsörjning och beredskap är egentligen till stor del samma sak. Om vi i sjukvården, socialtjänsten och vårt övriga skyddsnät kan anställa kunniga människor och få dem att stanna kvar har vårt land en betydligt bättre beredskap. Det innebär att anställda måste få väldigt goda arbetsvillkor, och på många håll i svensk sjukvård behövs fler kollegor som trivs.

En region med vårdutbildning och specialiseringar kan inte bara se till sitt eget behov. Regeringen tar nu fram riktvärden för hur många yrkespersoner varje region behöver utbilda så att vården i hela Sverige ska kunna fungera. Arbete pågår också för att ta fram fler reglerade specialiseringar för viktiga sjukvårdsyrken.

Fru talman! Fortbildning ska nu bli en självklar rättighet genom hela yrkeslivet. Det ska vara ett uttalat arbetsgivaransvar att ge sådan fortbildning och en skyldighet för varje anställd att genomgå en sådan utbildning. Jag tror inte att någon kommer att ha särskilt mycket emot det i vården. Det är efterlängtat och viktigt, och äntligen är det på väg.

Nästa steg vi liberaler vill ta under kommande mandatperiod är att införa nationella kompetensstegar som säkrar att vi tar vara på människors ökande kompetens och ger god löneutveckling. I varje yrkesgrupp ska en nyutexaminerad person som kommer till sin första arbetsplats veta att den mest erfarna på den arbetsplatsen tjänar det dubbla mot henne själv och att hon själv kan ta sig dit.

Fru talman! Regeringen avsätter 50 miljoner kronor för att hjälpa regionerna att stärka arbetsmiljö och innovativa arbetssätt. Ny lagtext för god och nära vård ger bättre möjligheter för primärvården. Det kommer verkligen att stärka arbetsmiljön där.

Det pågår också ett arbete för att stärka företagshälsovårdens kompetensförsörjning. Det är betydelsefullt för alla arbetsplatser i Sverige och definitivt för sjukvårdens.

Något som är otroligt betydelsefullt är införandet av en nationell digital infrastruktur som stöttar människor som arbetar i vården snarare än att ställa till det för dem och äta upp deras tid.

Fru talman! Liberalerna vill att fler ska kunna arbeta småskaligt i svensk sjukvård under kommande år. Vi är övertygade om att det kommer att göra en stor skillnad för kompetensförsörjningen.

I dag har många vårdcentraler så många listade att de mer eller mindre är befolkade som en medelstor stad. Självklart ska en vårdcentral se till att den som behöver träffa en dietist, sjukgymnast eller psykolog ska få göra det. Men det betyder inte att det är rimligt att alla yrkesgrupper ska vara anställda på samma arbetsplats.

Ändå är det vad många regioner kräver i dag. Följden blir att det är väldigt många anställda på samma ställe och att de måste jobba storskaligt. Den som själv vill bedriva vård måste bli bolagsmänniska och antagligen lämna den kliniska vardagen bakom sig.

Det är synd eftersom vi går miste om kloka människor som skulle kunna bedriva god vård runt om i Sverige. Det är synd eftersom vi vet att patienterna känner sig mest hemma i den småskaliga vården.

Det är en tragisk ironi att många regioner ställer krav på storskalighet för att man ska få mer vård nära patienterna och att alla ska få alla kompetenser som behövs. Det som ironiskt nog ofta händer är att mindre orter ibland inte får någon vårdcentral över huvud taget.

Vi vill att fler yrkespersoner ska kunna driva och ge småskalig vård och arbeta på mindre mottagningar. Vi tror att det skulle få många att stanna i vården. Det skulle ge mer vård i bruksorter, i förorter och i landsorten. Detta behöver staten säkra, och staten behöver sätta ramarna för svensk sjukvård. Till det anser vi liberaler att det krävs ett strategiskt helhetsansvar.

Vi vill också införa en sjukvårdsgrupp, motsvarande den nationella pensionsgruppen eller den återkommande försvarsberedningen. Det skulle minska ryckigheten mellan mandatperioder och ge sjukvården den långsiktighet som patienter och anställda verkligen behöver.

Fru talman! Erfarna yrkespersoner är helt avgörande för varenda förbättring av vårt skyddsnät. De är avgörande för varandra och för Sveriges patienter. Därför måste bristyrken bli drömjobb i svensk sjukvård.

Herr talman! De som jobbar i svensk äldreomsorg är oerhört betydelsefulla för var och en av oss någon gång i livet – oftast för egen del och väldigt ofta också för någon annan som vi tycker om. Det är självklart att de personerna måste kunna förstå sina kollegor. De måste begripa rutiner, delegeringar och instruktioner. Självklart ska de kunna kommunicera med äldre och deras anhöriga, som behöver stöd och hjälp. Äntligen, herr talman, blir det ett ansvar för arbetsgivarna att se till att det är just så!

Liberalerna har under många år drivit på för att säkra svenska språket i äldreomsorgen. Det här handlar om att vi – var och en – ska ha självbestämmande och trygghet hela livet. Det är inte konstigare än så. Ändå har journalister, anställda, myndigheter med flera gång på gång rapporterat om att språket brister i den dagliga hemtjänsten och i annan äldreomsorg i så gott som varje kommun i landet. Det finns anställda som inte förstår rutiner och delegeringar, som inte förstår de äldre och som de äldre inte förstår.

Det här är naturligtvis helt oacceptabelt på alla sätt. Självklart är det allra värst för den som själv är omsorgstagare och behöver hjälpen och stödet. Men det måste också vara hemskt att som anställd behöva känna sig utgöra en patientsäkerhetsrisk och att gå till jobbet och riskera att orsaka vårdskador – det man vill är naturligtvis att göra gott. Det måste ju ge ont i magen att inte riktigt veta om man gör rätt eller fel och att inte få stöd av arbetsgivaren för att bli riktigt duktig på det man gör. Det här ska verkligen vara arbetsgivarnas ansvar. De ska se till att varje anställd kan känna sig stolt över sin arbetsinsats.

Herr talman! Nu får arbetsgivarna äntligen det ansvar som de borde ha sett som självklart sedan tidernas begynnelse, eller åtminstone sedan äldreomsorgens begynnelse. Svenska språket säkras i äldreomsorgen. Det är en lättnad.

Nästa steg vill vi liberaler ska vara att det blir meriterande vid anställning och löneökningar att kunna andra språk som äldre människor är tryggast med att prata. Många av oss glömmer ju ett inlärt språk som äldre och kan behöva prata på det språk vi talade som barn.

Viktigast av allt, herr talman: Vi i Liberalerna vill ändra ett litet ord i lagtexten som betyder oerhört mycket. Vi vill höja ambitionsnivån i svensk äldreomsorg. Äldre ska inte ha rätt till ”skälig” levnadsstandard efter ett långt liv. De ska ha rätt till god levnadsstandard. Leva skäligt, ja, ni hör ju själva. Vad är det för något? Det är inte skäligt att leva skäligt. Äldre ska leva gott, och anställda i äldreomsorgen ska ha riktigt goda förutsättningar att göra ett gott jobb och känna sig stolta efter varje arbetspass.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 1 april.)

Herr talman! Våld i nära relationer är ett brutalt uttryck för ofrihet. Det sker bakom stängda dörrar, och det kan ske dagligen. Vi vet konsekvenserna både inuti och utanpå den som drabbas. De är omfattande, livslånga och ibland dödliga.

Herr talman! Staten, samhället och vi förtroendevalda har ett ansvar att skydda varje människas frihet, kroppsliga integritet och rätt till ett liv utan rädsla. Ändå är våld i nära relationer fortfarande alldeles för omfattande och alldeles för utbrett. Vi vet att barn som bevittnar detta också blir brottsoffer.

Vi liberaler tänker stoppa våldet. Det betyder att vi måste se det tidigt. Vi måste stoppa kontrollen, isoleringen och rädslan var i samhället de än visar sig. Det gäller oavsett om det handlar om en tonåring i hennes första relation eller den äldsta människan i bostadsrättsföreningen.

Socialtjänsten har förstås en nyckelroll här. Ingen ska bollas runt mellan myndigheter. Vi ska bli trodda när vi berättar. Insatserna ska vara beslutsamma, och man ska ha omtanke om människan som drabbats.

Vi tänker fortsätta stärka socialtjänstens, skolans och sjukvårdens – hela samhällets – ansvar och förmåga att förebygga och skydda. Och självklart ska barnen ha ett eget stöd, ett eget skydd och egna röster i varje process.

Nu tas väldigt viktiga steg mot våld i nära relationer. Utöver en ny socialtjänstlag pågår just nu ett omfattande åtgärdsprogram för att förebygga och bekämpa detta – med fokus på bättre upptäckt, starkare skydd och mer kunskap. Stödet till kvinno- och tjejjourer har förstärkts permanent till historiskt höga nivåer. Stödet till stödlinjer har stärkts. Arbetet med att genomföra EU:s nya direktiv när det gäller våld mot kvinnor och våld i nära relationer är igång. Straffen för en rad brott skärps.

Dessutom vet vi att barnens rätt att slippa en våldsam person har varit alldeles för svag tidigare. Barnen får nu en starkare rätt. Fokus läggs på barnet som en egen rättighetsbärare. Möjligheterna till eftervåld är på väg att motverkas rejält, inte minst genom en förändring i fråga om betänketid vid skilsmässa så att inte den som vill hämnas och straffa sin partner gynnas.

Dessutom har ett råd för kvinnofrid inrättats av regeringen för att stärka det långsiktiga och samordnade arbetet med att systematiskt bekämpa våld mot kvinnor.

Herr talman! Vi sätter brottsoffret före förövaren. Det är ett totalt perspektivskifte när det gäller hela rättsområdet och allra mest, skulle jag säga, när det gäller området våld i nära relationer.

Vi vill kunna avlyssna och övervaka den man som slår – det är ju oftast en man. Vi vill inte att de här männen ostört ska kunna fortsätta slå kvinnor i deras eget hem. Vi vill skärpa straffen. De här människorna ska nämligen inte kunna fortsätta. De ska låsas in, fru talman.

Trygghet och frihet måste tillhöra var och en av oss. Kampen mot våldet måste fortsätta med kraft och beslutsamhet. Det handlar om stöd, och det handlar om straff. Det handlar om tidig upptäckt. Och det handlar om att sätta stopp för varje slag i det här landet långt innan det ger de konsekvenser som vi i dag vet att det kan ge.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

Fru talman! Då har det blivit min tur att yrka varmt bifall till ännu ett steg för god och nära vård.

Det här är en av de största frihetsfrågorna, skulle jag vilja säga: att vara trygg och att kunna styra sitt eget liv även när man själv eller någon som betyder väldigt mycket för en drabbas av sjukdom. Vård i tid är förstås helt avgörande. Att vården finns nära och med kontinuitet är en ren patientsäkerhetsfråga och en trygghetsfråga. Vi måste få vara delaktiga. Det måste fortfarande vara våra liv, vad som än händer oss.

Det är därför Liberalerna sedan 70-talet har drivit på för en riktigt god primärvård, för en husläkarreform och för rätten till en personlig läkare i primärvården för varje invånare i det här landet. Den lagstiftningen infördes faktiskt också under den borgerliga regeringen på 90-talet, men Socialdemokraterna rev omedelbart upp den när de kom till makten igen. Vi fick decenniers fördröjning, men nu pågår detta arbete. Det är jag väldigt glad för, fru talman.

Efter den här debatten ska vi rösta igenom ännu en förstärkning av tandvårdslagen, av patientlagen och av hälso- och sjukvårdslagen. Från i sommar blir vården närmare, och den blir tryggare. Ännu en frihetsreform kommer att vara genomförd. Primärvårdens uppdrag och ansvar för både kroppsliga och själsliga vårdbehov kommer att bli tydligare.

Det allra viktigaste är att de människor som får vård i sina egna hem, de som är de allra sköraste och de som allra mest behöver sjukvårdens bästa stöd, från i sommar kommer att veta att det finns en medicinskt ansvarig för rehabilitering i deras kommun, oavsett vad de har för postadress och oavsett var i landet de bor. De ska veta att de från i sommar kan få en medicinsk bedömning av en sjuksköterska eller läkare oavsett tid på dygnet. De kommer inte att tvingas vara friskare efter kontorstid.

Det här är viktiga saker. Det är verkligen en frihetsreform som pågår här och nu. Det här gör vården närmare, det gör den säkrare och det gör den absolut tryggare för de människor som verkligen behöver den mest.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 25 februari.)

Herr talman! Min fråga till statsministern rör våld mot kvinnor och ytterst femicid, alltså när kvinnor mördas för att de är kvinnor. Vi måste ha en nollvision för detta dödliga våld och förstås ett barnrättsperspektiv.

Jag vet att Rådet för kvinnofrid har inrättats av Liberalerna och övriga regeringen. Jag vet också att statsministern leder detta råd, att ni redan har haft ett möte om vansinnesdåd och att ytterligare två möten planeras under våren.

Jag har en fråga till statsministern. Detta får inte bli någon trädgårdstidning. De här kvinnorna och deras barn har inte råd med några vackra bilder, när hela deras liv vissnar och går sönder. Kommer regeringens arbete verkligen att rädda kvinnoliv och göra skillnad för de kvinnor som i dag utsätts?

Herr talman! Jag vill till att börja med säga några ord om liberal borgerlig läkemedelspolitik.

Regeringen har skjutit till miljarder årligen utöver det som tidigare behövdes för människors läkemedel. Läkemedlen blir allt bättre, herr talman. Men naturligtvis kostar detta också pengar och måste få göra det.

Insatser görs nu också för att ännu fler läkemedel ska komma patienterna till del i framtiden. Vi arbetar för fler kliniska prövningar och för fler revolutionerande behandlingar för svåra sjukdomar och sällsynta tillstånd.

Dessutom inför regeringen ett farmaceutsortiment. Läkemedel ska kunna flyttas från receptbelagt med krav på läkarbesök och recept till att i stället bli receptfritt med farmaceutrådgivning. Man använder farmaceuternas kompetens och avlastar samtidigt sjukvården.

Först ut i detta är naloxon nässpray, som bokstavligen räddar liv vid opioidöverdoser men som bara har kunnat skrivas ut av läkare och direkt till personer i riskzonen för överdos. Det har inte kunnat skrivas ut till några andra människor runt dessa svårt beroende människor. Naloxon kan numera efter rådgivning ges till brandmän, fältare och anhöriga. Det är ett viktigt första steg. Men många fler steg behöver tas.

Herr talman! För Liberalernas del är det viktigt att vi inte stannar vid farmaceutsortimentet utan ständigt ser till att ta vara på apotekarnas och farmaceuternas kompetens på våra apotek. De kan spela en betydligt större roll i vårdkedjan.

Vad slutligen gäller just läkemedel är i dag nästan 6 procent av alla läkemedelsförpackningar rest- eller bristnoterade. Regeringen jobbar nu stenhårt med att mota läkemedelsbristen. Den drabbar sjuka människor. Den skapar också en oro. Även om man får sitt läkemedel kan man inte vara riktigt säker på det alla gånger.

De läkemedel vi behöver ska vi ha både i vardag och i kris. Det är en viktig beredskapsfråga. Vi vill öka det nationella ansvaret, stärka lagerhållningen och säkra apotekens och farmaceuternas roll, herr talman.

Så över till tandvården. Svensk tandvård har alldeles för länge dragits med ett systemfel som subventionerat friska munnar mer än dem som har det största behovet. De äldsta och sjukaste i vårt land har många gånger tvingats välja mellan hållbar ekonomi och sin hälsa.

De som har många års tandslitage i kombination med sjukdomar och läkemedel som ger muntorrhet drabbas ju hårdare än vi andra av problem med sin munhälsa, herr talman. Dålig tandhälsa i sin tur ökar högst sannolikt risken för andra allvarliga problem som hjärt-kärlsjukdom och undernäring. Nu äntligen lagar vi hålen i svensk tandvård.

Vid årsskiftet, bara för några veckor sedan, trädde en historisk reform i kraft i Sverige. Seniorer betalar nu bara 10 procent av referenspriset för lagningar och rotfyllningar som de behöver. Sedan står det gemensamma för resten. I genomsnitt beräknas seniorernas kostnader nu mer än halveras från mer än 4 500 kronor till under 2 000 kronor på ett år. Det betyder såklart att fler människor nu kommer att kunna få en frisk mun och därmed många gånger en friskare kropp.

Herr talman! Det stannar inte där. Liberalerna och regeringen har också stärkt det särskilda tandvårdsbidraget för riskgrupper. Vi har gett personal i äldreomsorgen bättre verktyg att hjälpa de allra sköraste med deras munhälsa.

Äntligen är nu behovs- och solidaritetsprincipen införd i tandvårdslagen. Det betyder att tandvården nu får ett tydligt lagstadgat uppdrag att prioritera de patienter som har det största behovet. Egentligen är det obegripligt att det inte har varit så hela tiden.

Steg för steg säkrar vi nu att människor kan leva hela livet. Ingen ska behöva isolera sig och lida av dåliga tänder. Vad gäller läkemedelsfrågorna ska ingen behöva bo på fel sida av en länsgräns och få sämre vård än sin granne. Ingen ska råka drabbas av fel sjukdom, och därför fanns det inte något läkemedel när man kom till apoteket. Det är politik som jag är mycket stolt över.

Fru talman! Jag ska försöka låta bli att skratta, men det blir ju väldigt intressant om Centerpartiet ska sitta i samma båt som sitt lag och försöka tycka samma sak som Vänsterpartiet, tycka samma sak som Socialdemokraterna och tycka samma sak som Miljöpartiet.

Jag tror att även ledamoten är medveten om att det faktum att man samarbetar och enas om frågor för att göra Sverige starkare inte betyder att partier börjar tycka likadant i alla frågor. Så är det naturligtvis inte.

Liberalernas uppfattning är att det även när det är svårt behövs liberal politik för att bygga Sverige starkare. Vi tänker aldrig ställa oss och säga: Vi tänker bara samarbeta med oss själva, för vi är inte intresserade av att försöka kompromissa, nå framåt och försöka få genomslag hos invånarna för vår politik!

Vi kommer aldrig att säga nej till samarbete. Vi tycker att Sverige i lätta tider och i svåra tider behöver mer liberal politik. Och den är inte ord i en talarstol, utan den är verkliga reformer som hjälper i människors liv.

Jag kan inte låta bli att avsluta med att ställa en fråga. När nu ledamoten är så intresserad av lönerna och villkoren för människor i omsorgen, varför lägger då Centerpartiet nästan en halv miljard mindre än regeringen på detta utgiftsområde? Trots alla dessa satsningar är er summa drygt 400 miljoner mindre än vad vi satsar. Det är väl ändå lite konstigt?

(Applåder)

(forts. § 18)

Fru talman och ledamoten! Låt mig börja med att tala om hur Sverige byggdes starkt. Det är ett faktum att vi alltid har behövt invandring, ända sedan vallonernas tid med smedjor och bruk och senare under industrialiseringen och under Sveriges process att bli ett starkt och rikt land. Också de gånger vi inte har vetat att vi har behövt invandringen har den alltid gjort Sverige starkare. Så är det.

Sedan har vi under senare år haft stora bekymmer med ett väldigt lågt lönegolv, som har gjort att människor har farit illa i Sverige. I ett rikt land med en på många sätt fantastisk arbetsmarknad har personer som jobbar med att byta däck i värsta fall tvingats sova på däckfirman, och andra har utnyttjats på nagelsalonger. Vi har haft synen att alla arbetsgivare är vänliga, men det har inte varit sant.

Jag är därför glad över att vi inte längre tillåter lönedumpning. Samtidigt är det för mig som liberal otroligt viktigt att regeringen, när man höjer lönegolvet och säger att människor ska ha en bra lön när de kommer till Sverige som arbetskraftsinvandrare, också säger att det finns yrken som inte har den höga lön som regeringen nu har förhandlat fram mellan olika partier.

Det betyder att vi behöver en undantagslista. Det finns massor med bristyrken, sannolikt över ett hundratal, där vi måste göra undantag. De viktiga bidrag som människor från andra länder är för oss här ska de kunna fortsätta att vara. Det tycker jag är helt avgörande.

Fru talman! Jag vill börja med att varmt yrka bifall till regeringens och utskottets förslag.

Det här området av svensk politik är oerhört betydelsefullt för sjuka, sköra och utsatta människor och självklart också för alla dessa människors anhöriga. Även de får bättre stöd med den budget som vi nu debatterar.

Jag vill kort nämna just de anhöriga. Jag är väldigt glad över att vi stärker det nationella stödet till stödlinjer för anhöriga för att kunna stötta dem bättre.

Den satsningen kompletterar väldigt väl den större anhörigreform som regeringen håller på att genomdriva för att stärka just anhörigkontakter och insatser för fler. Det gäller till exempel även syskon, som tidigare har glömts bort i lagstiftningen och i sin vardag.

Sedan vill jag ägna mycket tid åt unga människor. Här satsar regeringen 200 miljoner för bättre elevhälsa för alla barn runt om i landet. Dessutom genomförs nu äntligen den reform som Liberalerna har slitit länge för: Föräldrar till vissa barn måste kunna vabba för möten i skolan. Det kan vara barn med funktionsnedsättningar eller barn med diabetes – skolan behöver veta vad barnet behöver för att kunna ha en trygg skoldag.

Tidigare har de här barnen på något sätt magiskt tillfrisknat på sin väg till skolan och betraktats som helt friska. Föräldrar har varit tvungna att ta tjänstledigt eller att ta ut semesterdagar för möten med skolan om barnets sjukdom eller barnets behov. Nu är det äntligen slut med det. Det gör mig väldigt glad.

Fru talman! Den psykiska ohälsan bland unga är ett av vår tids stora bekymmer. Därför har vi satsat rekordmycket på barn- och ungdomspsykiatrin. Vi förstärker och förlänger nu de satsningarna ytterligare. Vi satsar också en halv miljard på primärvården för att ge barn och unga människor insatser i tid.

Fru talman! En del barn som behöver stöd behöver inte just vård. På det sociala området behövs verkligen kraft och trygghet genom hela kedjan.

Fru talman! Jag vill ägna min talartid i dag åt de allra mest utsatta barnen, de ibland så gott som osynliga.

En viktig del vi gör där är att vi förstärker arbetet mot hemlöshet. Det gör vi självklart genom Bostad först för vuxna, men vi gör också mycket för barnfamiljer. Det gäller att i allra möjligaste mån förebygga att man någonsin vräker barnfamiljer.

Barns hem är naturligtvis grunden för nästan allt i deras värld. Barn som far illa måste genom hela sin vardag få bättre stöd tidigt än vad de har fått tidigare.

Där är jag väldigt glad över stort som smått. Jag är glad över att föräldrar nu även kommer att kunna vabba för möten med socialtjänsten för att kunna vara del av tidigare insatser som kan stötta deras barn.

Jag är glad över det så kallade mellantvånget som vi nu inför. Föräldrar som inte riktigt klarar av att vara föräldrar, vilket kanske är skälet till att barnen mår dåligt, ska kunna tvingas till insatser även om det är mot deras vilja. Barnens rätt måste gå före föräldrarnas rätt.

Fru talman! Vi klubbar också en nationell strategi för att bekämpa våld mot barn. Vi måste som samhälle ta vårt ansvar för dessa barn. Vi måste hjälpa dem med just det som de behöver. Vi ska inte ta någon hänsyn till andra saker, utan barnen måste vara dem vi ser till.

Trots att kommunernas stöd såklart är helt avgörande händer det i dag att det är kommunens ekonomi som avgör om ett barn får stöd och vilket stöd, om ett barn omhändertas, när barnet omhändertas och vad som händer sedan. Detta är djupt sorgesamt, och det gör mig förbannad.

Den liberala borgerliga regeringen skjuter nu till pengar så att barn ska få den hjälp som är bäst för dem och inget annat. Det handlar inte om vad som är bäst för kommunens ekonomi.

Nu talar jag om de mest utsatta barnen. Det är de som växer upp till att bli vårt lands trasigaste människor, och ibland också de farligaste människorna.

Helst ska naturligtvis inget barn behöva Sis, Statens institutionsstyrelse. Men för de barn som gör det skjuter vi nu till en halv miljard, 500 miljoner kronor i snitt, per år för fler platser på Sis, med mer trygghet, mer kompetens och vård som faktiskt gör skillnad.

Sis får också tydligare befogenheter att stoppa narkotika, vapen och hotfulla situationer innan de ens uppstår. Regeringens satsning gör vardagen tryggare för personalen, men framför allt för de unga människor som har placerats på Sis för att få en ny riktning i sina liv och en ny chans. De ska inte fortsätta att fara illa när samhället har tagit över ansvaret för dem.

Som ni har hört kavlar regeringen nu upp ärmarna för att förebygga och att se till att barn aldrig står chanslösa, att de aldrig lämnas utan stöd för länge och att de aldrig dras in i kriminalitet.

Inga barn ska känna att deras liv är mindre värda än alla andra barns, eller kanske i värsta fall att det inte är värt något. Samtidigt vet vi att det inte räcker hela vägen. Ibland kommer de ändå att hamna snett. Det gäller framför allt dem som inte har fått det förebyggande arbete som behövdes i tid.

Därför satsar vi på avhopparverksamhet. Det ska aldrig vara för sent. Den som vill lämna kriminalitet bakom sig ska få en verklig chans att göra det. Samhällets stöd måste stå stadigt för den som har bestämt sig för att försöka att ta sig loss från gängen. Samhällets stöd kan inte ges för tidigt, men det ska heller aldrig vara för sent.

Fru talman! Jag skulle kunna berätta på samma sätt om många andra politikområden. På samma sätt som jag nu har talat om barn skulle jag kunna tala om vårt fokus på tandvård. Där förs behovsprincipen äntligen in. De med de allra största behoven ska nu få de allra största miljardsatsningarna.

Jag skulle kunna tala på samma sätt om psykiatrin, där vi även för vuxna gör stora satsningar. Det gäller också satsningarna på vård i tid. Ingen ska behöva vänta i en vårdkö. Man ska naturligtvis få hjälp när man blir sjuk.

Oavsett vilket område vi väljer måste fokus för Liberalerna och för denna regering vara att de mest utsatta ska få de största reformerna, de största förbättringarna och det allra bästa stödet.

Det är därför jag är så stolt över denna budget, för det är precis det vi gör. Det här gäller i sjukvården, i vår sjukvårdspolitik, för de anhöriga, för dem som tidigare har varit osynliga och absolut för de barn som aldrig ska känna att de är bortglömda i ett av världens bästa länder.

Det ska finnas kraft och trygghet, fru talman, genom hela kedjan, oavsett om vi är barn eller äldre eller om vi på något sätt far illa under våra liv. Så, fru talman, bygger vi ett samhälle som vi kan tro på.

I detta anförande instämde Gustaf Göthberg (M).