Lina Nordquist

Herr talman! Nu kliar det lite grann under huden, måste jag säga. Det känns olustigt och också väldigt sorgesamt med de allt vanligare replikskiftena där en part försöker debattera sakfrågor och förklara vad det är vi vill göra och en annan part, i detta fall ledamoten, ägnar tid åt att säga att någon annan ledamot i ett annat parti nyligen skulle ha påstått att flera tusen duktiga yrkespersoner skulle vara kriminella. Det stämmer ju inte. Att man deltar i en sakdebatt med ohederliga antydningar om andras syften och val av ord som inte anstår denna kammare betackar jag mig för.

Som svar på ledamotens fråga kan jag säga att referenspriserna är framtagna med utgångspunkt i högsta materiella standard, alltså svensktillverkade kronor och så vidare. Det ryms inom TLV:s referenspriser att kvaliteten är så hög som man någonsin kan önska.

Jag hoppas att ledamoten i framtida replikskiften – kanske inte i denna debatt, men i någon annan – lyssnar på svaren och tar hänsyn till dem.

Herr talman! Repetition är kunskapens moder, så jag upprepar det många av mina kollegor har sagt under denna debatt till ledamoten när det gäller just denna fråga.

Liberalerna är verkligen ett marknadsliberalt parti, men när vi tillsammans använder skattemedel är det inte längre en vanlig marknad. Då är det en marknad där vi behöver vara försiktiga med medlen. När staten tar 90 procent av kostnaden för ingrepp, så att människor ska kunna ha en god mun- och tandhälsa, går det inte för staten att skriva en blancocheck – därav referenspriserna.

När det gäller framtagandet av de här referenspriserna har det varit otroligt viktigt för oss att TLV verkligen använder sig av en hög standard. Det måste till exempel handla om möjlighet till svensktillverkade kronor av hög kvalitet. Som ledamoten vet har TLV intygat att det är så man har räknat. Det måste handla om att man har goda marginaler så att man kan ha välutbildad personal, använda bra material och använda den tid som krävs för de olika ingreppen.

Tycker inte ledamoten också att det är underligt att priset för ett och samma ingrepp i dag kan skilja med många tusen kronor? Så är det till exempel i mitt län. Till exempel kan en rotfyllning kosta mellan 3 000 kronor och 6 000 kronor. Det kan inte enbart ha med materialet att göra. Det är andra saker som ligger bakom.

De är alltså stora, stora skillnader. När staten går in och tar nio tiondelar av kostnaden måste staten sätta ramar för hur hög kostnaden får bli. Då har vi satt nivån vid det som TLV har tagit fram.

Det handlar om bra material. Det ska kunna vara svensktillverkat material. Det ska finnas gott om tid att utföra ingreppet, och det ska finnas välutbildade anställda.

Herr talman! Fram till nu har alltså de med friska munnar fått mer subventioner än de som har det största behovet i vårt land. De äldsta och sjukaste har tvingats välja antingen en någorlunda hållbar privatekonomi eller sin egen hälsa. Det är inte acceptabelt.

Livskvalitet och hälsa ska aldrig behöva prioriteras bort. För fem sex år sedan fattade därför Liberalerna beslut om att driva på för en tandvårdsreform. Den blev en del av Tidöavtalet. Den utreddes, och vi enades om en flermiljarderssatsning på tandvården. Detta är den största tandvårdsreformen på decennier.

Herr talman! Den som är över 66 år och som behöver ingrepp för att åtgärda tandproblem kommer från den 1 januari, om mindre än en månad, oftast att betala 10 procent av kostnaden medan staten – vi tillsammans – kommer att stå för resten. Undantaget är fast protetik långt bak i munnen. Men när det gäller lagningar och rotfyllningar i hela munnen kommer den som är 67 år eller äldre att få ett större stöd om bara några veckor.

Herr talman! I genomsnitt kommer alltså seniorers utgifter för tandvård att sänkas med mer än hälften – från dagens ungefär 4 600 kronor på ett år till under 2 000.

Nu lagar vi hålen i den svenska tandvården, mina vänner. Människor ska hela livet få den tandvård de behöver, oavsett plånbok.

Men det stannar inte här. Det är också avgörande att vi satsar mer på förebyggande arbete. I regeringssamarbetet stärker vi därför det särskilda tandvårdsbidraget. Det handlar helt enkelt om att göra förebyggande tandvård mindre kostsam för riskgrupper, till exempel de med svårinställd diabetes eller med muntorrhet på grund av vissa läkemedel. Dessutom får personal inom äldreomsorgen lära sig att hjälpa äldre människor att bibehålla god mun- och tandhälsa. Detta är naturligtvis extra viktigt inom demensområdet.

En väldigt viktig del när det gäller det vi nu debatterar är att föra in behovs- och solidaritetsprincipen i tandvårdslagen. Det innebär att tandvården blir mer lik övrig hälso- och sjukvård. Tandvården får ett tydligt uppdrag att prioritera de patienter som har störst behov. Detta gör att jag varmt yrkar bifall till utskottets förslag, herr talman.

Allt detta är viktiga steg för rättvis tandvård och för munhälsa för hela befolkningen.

Liberalerna vill i kommande reformsteg införa kloka riskbedömningar i tandvården och koppla dem till högkostnadsskyddet, så att även yngre människor med stora hälsorisker får bättre möjlighet att ta vara på sina tänder och sin munhälsa.

Som invånare ska vi kunna veta att samhället och hjälpen finns när behoven ökar. Att ha en god hälsa, att undvika undernäring, att undvika sjukdom och att undvika infektioner orsakade av att man inte kan äta så som man borde kunna får inte vara en plånboksfråga. Varje hål ska lagas i den svenska tandvården.

Herr talman och statsministern! Min fråga rör hedersrelaterat våld och förtryck, som är utbrett och som drabbar människor i djupet av dem som de faktiskt är. Det kan handla om att man inte får röra sig fritt – att man inte ens får lämna hemmet, i värsta fall. Man får inte välja sina vänner. Man kan inte vara öppen med vem man älskar. Man får inte styra sin egen framtid.

Med de kollektiva uttryck som det hedersrelaterade våldet tar sig skiljer det sig väldigt mycket från andra våldsformer. Det är inte en förövare och heller inte två, utan det kan vara alla människor omkring en som tillsammans ser till att kringskära ens frihet.

Jag vet att regeringen har beslutat sig för att intensifiera kampen för varje människas frihet att själv styra sitt liv och sin framtid. Min fråga är: Vad gör regeringen för att motverka hedersrelaterat våld och förtryck?

Herr ålderspresident! Den allra bästa vården är den man aldrig ens behöver, tänker jag.

Under väldigt många år har Liberalerna drivit på för en bred nationell strategi för hälsa, som spänner över hela samhället. Den regering vi bildade efter valet 2022 har nu sjösatt en sådan strategi för psykisk hälsa och även drivit på arbetet för mer förebyggande vård.

Herr ålderspresident! Sedan den 1 januari förra året är det tydligt i hälso- och sjukvårdslagstiftningen att rehabilitering måste vara en del av primärvårdens uppdrag. Att det borde ha varit så sedan länge tror jag att vi är överens om här inne, och nu är det äntligen så. Förebyggande handlar om allt från barnhälsovårdens arbete till hembesöksprogram, fysisk aktivitet på recept och hälsosamtal för äldre och så vidare.

Sedan blir de flesta av oss sjuka ändå, och när en människa blir sjuk måste vården fungera, herr ålderspresident, var vi än bor och oavsett om vi är patienter eller anhöriga eller om vi arbetar i sjukvården. Sedan många år ser vi i stället det motsatta: långa vårdköer och olika regler och läkemedel beroende på bostadsort. Vi ser en brist på sammanhållning som drabbar dem som är mest sårbara. Det är helt uppenbart att sjukvården behöver bli mer tillgänglig, mer jämlik och mer mänsklig.

Det pågår arbete med en stärkt vårdgaranti, möjlighet att själv välja var man vill ha sin vård när den egna regionen brister, ökad kontinuitet i all vård och, självfallet, husläkare men också en fast läkarkontakt inom specialiserad vård, när man behöver sådan under lång tid.

Vården behöver styras smartare och mer strategiskt. Liberalerna vill införa gemensamma riktlinjer. Det ska inte vara någon tipslista, utan det ska vara ska-krav när det gäller riktlinjerna. Vi vill införa likvärdig tillgång till läkemedel i hela landet, och det är samma sak med screening. Vi vill se bättre skydd vid kriser och pandemier och journalsystem som pratar med varandra. När vi flyttar oss över landet ska vår information följa med oss. Om vi själva vill att den ska gå att dela ska detta vara möjligt. Staten behöver helt enkelt ta ett större ansvar i strategiska frågor.

Med detta sagt tror vi inte på en enda gigantisk myndighet. Det som funkar fantastiskt i en storstad kan rent av vara dåligt i glesbygd. Vårdens former kan behöva se helt olika ut. Det som är digital vård i en del av landet behöver kanske på ett annat ställe vara en mobil mottagning, specialistvård utanför sjukhuset eller en traditionell avdelning eller mottagning i ett hus.

Vård behöver kunna ges på olika sätt, beroende på förutsättningar. Däremot kräver en sjukdom och kroppen givetvis samma medicinering oavsett var vi bor. Kroppen är likadan oavsett om man flyttar till Ljusdal, Malå eller Skinnskatteberg. Vi vill att morgondagens vård ska ges utifrån våra kroppars behov, och där behövs en tydligare statlig styrning. Vård ska också ges utifrån våra möjligheter att bäst få den, men där handlar det om regionernas möjligheter att utforma vården så att den verkligen hjälper varje människa där hon befinner sig.

Att ersätta dagens vårdstruktur med ett tungt statligt myndighetsmaskineri är något helt annat än att säga att kroppen är likadan när man flyttar på sig. Att ersätta dagens vårdsystem med en jättemyndighet, herr ålderspresident, är samma sak som att säga: ”Om jag byter ritbord kommer husen jag ritar att bli bättre.” Det blir inte mer vård av detta. Det blir inte fler kloka, omtänksamma människor. Det blir inte kortare köer.

Däremot har vi lite väl många regioner. De regioner som har ett nära samarbete behöver staten hjälpa att gå samman. Där det redan finns nära kontakter ska staten vara behjälplig med att se till att vi får färre och färre regioner, men vården måste fortfarande utformas efter de möjligheter som finns på varje plats.

Med detta sagt, herr ålderspresident, är vi liberaler inte färdiga här. Vi tänker fortsätta att stärka kontinuiteten, stärka människors självbestämmande även när de är sjuka, öka stödet till anhöriga, förbättra arbetsvillkoren och införa fler utvecklingsvägar för anställda, inklusive att fler yrkespersoner ska kunna bedriva småskalig vård. Detta hjälper både proffsen i vården och de människor som bor på ställen där det i dag finns för lite vård: förort, bruksort och landsort.

Vi tänker ge alla regioner ett ansvar att bidra till morgondagens vård, ett ansvar att bidra till forskning, utbildning och innovation i vården.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Vi vill att staten ska stötta men inte kväva – hint, hint till somliga partier här. Vi vill att staten ska leda men inte fjärrstyra – hint, hint till en del andra partier här. Vi tänker inte ge oss förrän patientens och de anhörigas perspektiv alltid är viktigare än organisationens gränser och systemets bevakares egna intressen.

Sjukvården ska vara trygg, nära och jämlik. Detta behöver staten och regionerna skapa tillsammans.

Fru talman! Vi lever i en tid då vi hela tiden får allt bättre och ibland helt fantastiska läkemedel. Tidigare obotliga sjukdomar kan allt oftare behandlas. Och nya läkemedel ger människor med svåra tillstånd längre och betydligt friare liv.

Självklart kostar det. Det måste det få göra. Bara ökningen av läkemedelskostnader för staten var på 1 miljard 2019. Året därpå var ökningen 2 miljarder och så vidare. I år har ökningen stegrat till 6 miljarder. Vi kommer alltså att betala 41 miljarder kronor för läkemedelsförmånerna i Sverige i år, som det ser ut nu.

Ökningen ökar, och ökningen lär fortsätta öka. Men vi ska minnas att ökningen beror på utveckling av läkemedel som låter människor överleva det som förr var dödligt. De kan leva långa, fria liv när de tidigare bara hade lidande att se fram emot. Ökningen beror alltså på fantastiska framsteg, fru talman.

Samtidigt som allt detta pågår har högkostnadsskyddet knappt uppdaterats över huvud taget sedan 2012. Procentuellt har statens kostnader stigit med 55 procent sedan dess, medan ökningen för patienterna och deras plånböcker bara har varit 20 procent. Staten tar år för år över alltmer av läkemedelskostnaderna. På sikt utmanar det hela systemets hållbarhet.

Missförstå mig inte nu! Det mesta av denna ökning ska vi betala tillsammans, solidariskt och rättvist. Det är gemensamma resurser som är svensk sjukvårds styrka. Det gäller även läkemedelsbehandlingar. Men även patienternas andel måste någon gång justeras, fru talman.

Efter den här höjningen kommer Sverige fortfarande att ha Nordens näst lägsta avgiftstak. Minns det! När vi nu höjer kostnadstaket, enligt vårt förslag från 2 900 kronor till 3 800 kronor per år, innebär det för en enskild person en ökning med som allra mest 75 kronor per månad.

Förslaget är dessutom utformat så att det framför allt är personer som har de låga läkemedelskostnaderna som påverkas, medan patienter med omfattande behov, som verkligen behöver mycket läkemedel för att kunna leva sina liv väl, skyddas.

Därför vill jag yrka bifall till detta förslag. Förslaget säkerställer nämligen en mer långsiktig läkemedelsfinansiering, som innebär att barn och vuxna med behov av väldigt kostsamma läkemedel faktiskt kan få de läkemedlen. Vi ska inte behöva säga att vi inte har råd med de riktigt bra behandlingarna som revolutionerar människors liv. Samtidigt kommer ingen enda patient i landet att få sina egna utgifter höjda med mer än 75 kronor i månaden.

Jag tycker att det är en klok avvägning i en svår tid, och det ger människor som förr hade mest mörker framför sig möjligheter att leva väldigt fina liv.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 8.)

Herr talman! Det är många bra saker som föreslås i dagens betänkande. En hel del är sådant som redan är påbörjat. Mycket har gjorts av denna regering, och en del saker har gjorts av tidigare regeringar. Socialstyrelsen har till exempel fått två uppdrag av regeringen att betala ut medel för säkrare screening av blodgivare, precis som motionärerna vill. Det pågår i detta nu satsningar på tryggare, bättre och mer kunskapsfylld vård när det gäller sjukdomar som oftast drabbar kvinnor. Det kan vara klimakteriebesvär, endometrios, eftervård efter svåra förlossningar och så vidare. Regeringen har också satsat stort på kompetens när det handlar om vården av människor som har utsatts för våld, specifikt hedersrelaterat våld.

Det finns många områden som är viktiga men som inte riktigt är riksdagens uppgift att fatta beslut om. Det som slår mig när jag läser yrkandena i betänkandet är att mycket är lovvärt, men varje rad handlar om satsningar. Allt ska läggas till men inget ska dras ifrån. Jag vet inte riktigt hur detta ska lösas på sikt.

Två saker blir tydliga för mig. Det första är att vi måste införa en rätt till fortbildning för alla sjukvårdens anställda. Alla dessa yrkanden landar alltid i att det krävs mer kompetens, mer kunskap, i mötet med patienter med olika diagnoser. Rätten till fortbildning är det enda sättet att lösa detta problem på ett säkert sätt utan att dutta i enskilda diagnoser och riskera att glömma andra.

Det andra är att vi glömmer vissa diagnoser men minns andra. Det är helt uppenbart att svensk sjukvård behöver en fördjupad och ansvarstagande utredning om prioriteringsplattformen. Det är snart 30 år sedan som riksdagen ställde sig bakom dagens riktlinjer – och de är bra. De baseras på tre grundläggande principer. Vi liberaler står helt bakom att vården ska prioriteras – i rangordning – efter människovärdesprincipen, behovs- och solidaritetsprincipen samt kostnadseffektivitetsprincipen.

Men vi ser många otydligheter i hur dessa principer tillämpas. Hur säkra kan vi vara på att principerna följs? Vi tycker till exempel att kostnadseffektivitetsprincipen är relevant när det handlar om vårdens organisation eller när det handlar om valet mellan olika behandlingsmetoder för samma patientgrupp, men vi tycker inte att det är relevant med den principen när det handlar om att ställa patientgrupper mot varandra. Det får inte ske. Där är vi inte övertygade om att det inte är så i dag.

Därutöver anser vi att det i dag är otydligt hur förebyggande vård ska prioriteras. Det förebyggande arbetet finns tydligt med i prioriteringsgrupperna, men vi uppfattar inte att det alltid är så vården de facto finansieras och utförs. Det behövs en fördjupad prioriteringsutredning, det vill säga en fördjupad diskussion om vilken vård som behöver prioriteras högre och vilka insatser som inte ska prioriteras lika högt eller som ibland, lite motsvarande närsynthetsoperationer och vissa åderbråck, behöver utföras av sjukvårdskunniga anställda men som vi kanske inte ska använda vårdens gemensamma resurser till. Allt detta är helt nödvändigt, men lika nödvändigt är det att vi inte duttar i enskilda saker här i kammaren.

Jag är stolt över att regeringen och många myndigheter, med de uppdrag de har fått av regeringen, gör betydelsefulla insatser i dag. Jag är tacksam över att vårdens yrkeskunniga gör de riktigt betydelsefulla insatserna. Själv lovar jag att göra allt jag kan för att fortbildning och rejält genomtänkta prioriteringar blir verklighet i vården framöver.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Hedersrelaterat våld och förtryck är ett allvarligt jämställdhetsproblem och också ett av vår tids svartaste brott. Det involverar ofta flera gärningsmän. Både män och kvinnor stöder de här isolerande, kontrollerande och hotfulla situationerna och många gånger våldet, och det pågår år efter år mot samma människor.

Kampen för de här personerna måste föras uthålligt och envist. Den egna familjen är i det här fallet inget skydd och inget stöd bort från våldet. De är ju själva förövare – föräldrar, syskon och stora delar av släkten begår dessa brott om och om igen i stället för att hjälpa. Det är en systematisk kollektiv uselhet, rent ut sagt.

Min fråga till statsministern är: Hur arbetar regeringen för att bekämpa och förebygga hedersrelaterat våld och förtryck?

Fru talman! Vårdens utveckling är oerhört snabb. Det innebär naturligtvis att rätt förmågor är helt avgörande. Därför har regeringen gett i uppdrag att analysera framtidens reglerade yrken, specialistkompetenser, specialistutbildningar, vidareutbildning och fortbildning inom hälso- och sjukvården. Utöver själva grundutbildningen och den specialisering man ofta får i början av sin karriär är fortbildning helt avgörande, fru talman, för varje yrkeskunnig i sjukvården genom hela yrkeslivet. Fortbildning måste vara en rättighet för varje anställd och ett ansvar för varje arbetsgivare att tillhandahålla. Detta är grunden. Utöver det bereds just nu ett stort antal förslag från Nationella vårdkompetensrådet, till exempel om ett nationellt ledarskapsprogram för chefer, ett säkrat systematiskt arbetsmiljöarbete och fler karriärvägar.

Ytterligare en tårtbit är de vettiga arbetsverktygen. När man nu har den kompetens man behöver, ett gott ledarskap, en bra situation på jobbet och goda karriärvägar, hur ska man då få sin arbetsdag att bli så bra som möjligt? Det är verkligen hög tid, fru talman, för en gemensam digital infrastruktur för hela sjukvården. Det ska inte vara hundra blommor som blommar i 21 regioner, i tandvården och i hundratals kommuner. Det är jag själv som ska avgöra vilka data någon ska få se om min hälsa och min vård, inte brandväggarna och systemens utformning.

Nu har vi en färdplan för detta. Staten är tänkt att ta ett större ansvar. Vi har en samordnare för nationell digital infrastruktur som ska göra en redovisning före nyår. Detta, fru talman, är jag övertygad om kommer att leda till bättre arbetsverktyg, som jag just sa, men också naturligtvis en betydligt bättre patientsäkerhet.

Sedan vill jag lägga någon minut på en särskild specialisering. Jag syftar på de läkare som hanterar arbetsmiljön inte bara i sjukvården utan på alla arbetsplatser runt om i Sverige. Just frågan om specialisterna i arbetsmedicin hänger väldigt nära samman med kompetensförsörjningsproblemet. Det är en egen specialisering, och det handlar om hur arbetsmiljön påverkar oss och vår hälsa. Här finns en kompetensbrist sedan lång tid tillbaka. Just nu tror jag att företagshälsovården mest går på ångorna av engagerade och riktigt kunniga pensionärer.

Det här kräver verkligen en tydlig huvudman för utbildningen, en tydlig finansiering och koordinering av handledare och studierektorer. Liberalerna vill fokusera på detta område för att alla arbetsplatser ska bli hälsosamma arbetsplatser långt in i framtiden. Regeringskansliet arbetar med detta, och det är mycket betydelsefullt.

Vi lever i allvarstider. Beredskap handlar naturligtvis om grönklädda män och kvinnor, men det behöver inte vara kamouflagemönster, och det kan lika gärna vara en bussarong. Ja, den behöver inte ens vara grön – den kan också vara vit. Självklart behövs beredskapslager, och självklart behöver vi vara redo för egen tillverkning av utrustning och vissa läkemedel om det verkligen behövs. Vi behöver krigsplacering, civilplikt, kloka avtal mellan regionerna och kommunerna samt privata utförare med yrkeskunniga personer.

Men ingen av de åtgärderna är viktigare än att sjukvården är en plats där kunniga, empatiska människor har tillräckligt många kollegor, där man får öva svåra scenarier, där man får ny kunskap genom hela sitt vanliga yrkesliv och där man trivs och vill stanna kvar. Den arbetsmiljö och de arbetsvillkor som behöver vara riktigt goda i vardagslunken är också de som är helt avgörande för att vår beredskap och vår förmåga att klara kris eller krig ska vara så bra som vi behöver.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Äntligen kommer en förebyggande socialtjänstlag! Det område vi nu ska debattera handlar ju om socialtjänsten i bred bemärkelse, men jag kan inte tänka mig något som är enskilt viktigare än den nya lagen. Jag vet att det är många av oss som under många år har slitit för att den ska komma på plats.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Socialtjänstens arbete

Socialtjänsten är ett oerhört viktigt skyddsnät för dem som behöver stöd, på många olika sätt. Nu är vi äntligen på väg mot att socialtjänsten ska vara lättare att nå och lättare att få hjälp ifrån när det behövs. Människor ska kunna få hjälp snabbare utan omständlig behovsprövning varje gång. Stöd och hjälp ska ges i linje med vetenskap och beprövad erfarenhet, och den ska kontinuerligt följas upp och utvecklas. Den hjälp vi får nästa år ska vara bättre än den hjälp vi får i dag, och vi ska lära oss vad som fungerar och vad som inte fungerar.

Den allra bästa hjälpen är förstås att aldrig ens behöva drabbas. Vi liberaler vill - och detta är på väg i och med den nya lagen - att socialtjänsten ska arbeta mer förebyggande och fånga upp behov innan de har blivit för stora. Färre ska utsättas för våld, och färre ska hamna i riktigt svåra situationer i sina liv.

På det här området finns också en del andra saker som jag vill peka på. Socialtjänsten kommer naturligtvis att vara en del av den nya strategin mot psykisk ohälsa som regeringen har presenterat. Hela samhället måste göra sin del, men inte var och en för sig utan tillsammans. Samma sak är det med strategin mot hemlöshet. Hemlöshet måste förebyggas. Ingen ska behöva leva eller bo på gatan. Metoden Bostad först behöver införas nationellt. I samhällsplaneringen behöver man ha ett socialt perspektiv. Den strategin blir också väldigt viktig.

För socialtjänsten är det helt avgörande att se till att fler människor kan försörja sig själva och får egna pengar på sitt bankkonto att använda till vad de vill. Det är inget märkligt att vara mellan jobb - det är inget skumt med det - men den som under lång tid inte har någon egen försörjning kommer inte bara att bli fattigare och mer ensam utan också bli sjukare än vi andra. Det är farligt att vara utan arbete under lång tid. Här behövs också socialtjänsten i högre grad än i dag för att motivera människor att gå utbildningar, lära sig språket bättre, kanske göra praktik om de står långt från arbetsmarknaden, skriva cv eller på andra sätt bli redo för att ha ett jobb och tjäna egna pengar.

Slutligen vill jag säga att parallellt med att den nya socialtjänstlagen har förberetts och att strategierna har sjösatts har ett arbete pågått med att stärka och stötta anhöriga. Det tycker jag är nästan lika viktigt som hela lagen i sig. Trots att lagen är så efterlängtad tror jag nästan att anhörigperspektivet väger lika tungt.

Under otroligt många år har anhöriga varit nästan samhällets största yrkesgrupp men utan inkomst, utan kollektivavtal, utan arbetstider och utan semester - inga rättigheter över huvud taget. Det är hög tid att anhöriga till personer som är svårt sjuka - även om det handlar om personer som är kortvarigt men allvarligt sjuka - och anhöriga som är barn får ett bättre, lagstadgat stöd med rätt till en kontakt som kan hjälpa, lotsa och stötta. Och, som sagt: barn som är anhöriga får inte glömmas bort. De har varit osynliga länge. De har haft alldeles för dåliga villkor och för dåliga möjligheter att klara sig i livet. Nu är även det arbetet på gång.

Fru talman! Tack, ledamoten Jonsson.

Jag har för mig att ledamoten Jonsson har varit statssekreterare och vet om att Liberalerna inte kan redogöra för pågående förhandlingar eller pågående arbete i Regeringskansliet. Liberalerna kan bara redogöra för sina ingångsvärden och eventuella färdigförhandlade förslag.

Därför blir det lite svårt för mig att säga annat än att vår ingång är att hela tillkännagivandet måste uppfyllas i alla sina delar. Det handlar om en nationell strategi som omfattar människors liv, vård och villkor i livet när man har en sällsynt diagnos. Det handlar om ett jämlikt införande av läkemedlen där det inte spelar någon roll vad man har för diagnos och där det heller inte spelar någon roll vad man har för postnummer.

Precis som ledamoten säger behöver man förändra regelverk. Man behöver göra saker på ett annat sätt eftersom dessa läkemedel inte är som alla andra läkemedel. Det handlar om att man behöver ta ett särskilt statligt ansvar. Det innefattar också ett särskilt statligt ansvar för den finansiella delen.

Utan detta är Liberalernas ingång att vi inte har uppfyllt det vi behöver göra och det vi är skyldiga dessa människor.

Fru talman! Tack, ledamoten Jonsson, för frågan!

Det ligger mycket i det mina kollegor har sagt. Det är viktigt med strategin. Men det innefattar inte läkemedlen och inte dessa människors hela liv. Det är viktigt med de utredningar som görs. Det kommer att spela roll. Det är naturligtvis väldigt viktigt med budgetering.

Från Liberalernas håll anser inte vi att detta arbete verkligen är färdigt förrän vi uppnått det som Liberalerna och även Centerpartiet var med och drev igenom i riksdagen den förra mandatperioden.

Staten måste ta ett särskilt ansvar för dessa läkemedel. Vi liberaler är helt övertygade om detta. De läkemedlen kommer antagligen att kosta mycket mer. Det är samma utvecklingskostnad men svårare utvecklingstid, eftersom det finns färre människor vi kan testa läkemedlen på.

Sedan är det många färre som kan få läkemedlen. Det är trixigare. Det blir dyrare behandlingar. Det behöver staten ta ansvar för. Det ska inte drabba dem som har de diagnoserna.

Liberalernas övertygelse är att denna fråga inte är löst förrän tillkännagivandet helt är uppfyllt. Det innefattar strategin, som mina kollegor har berättat om. Det innefattar de jämlika införandena som ska vara likadana över hela landet. Det innefattar också ett särskilt finansiellt ansvar från statligt håll för särläkemedlen.

Fru talman! Det här är ett lite spretigt område, så jag gör några valda nedslag. Det är några viktiga områden som jag tycker är värda att lyfta. Jag tänker på tänderna och munnen. Jag tänker på medicinerna. Jag tänker också på de människor som kanske hamnar mest i kläm i Sverige i dag.

Jag börjar med de människor som hamnar mest i kläm, fru talman. Både beroende och andra psykiska sjukdomar borde såklart behandlas av sjukvården. Men så som det har varit hittills har en människa som lider av beroendesjukdom och samtidigt kanske har en psykos eller anorexi fastnat i någon sorts svartepetterlimbo. Kommunen har kunnat säga: Vi kan tyvärr inte hjälpa dig förrän du har fått ordning på din behandling för den psykiska sjukdomen. Sjukvården å sin sida har kunnat säga: Vi kan tyvärr inte hjälpa dig förrän du har fått någorlunda ordning på din beroendesjukdom. Det här är naturligtvis helt oacceptabelt.

Men nu är äntligen en samsjuklighetsdelegation tillsatt. Jag vet att många partier i den här salen under lång tid kämpat för att personer som har både beroendesjukdom och annan psykisk sjukdom ska ges en sammanhållen vård och behandling. De är hela människor och måste behandlas för de sammantagna besvär de har. Ansvaret ska självklart ligga helt på regionerna. Samsjuklighetsdelegationen ska nu ta fram en långsiktig plan för bättre beroendevård i hela landet. Det låter självklart. Det kan till och med låta torrt: samsjuklighetsdelegation. Men jag är helt övertygad om att detta kommer att rädda liv.

Fru talman! Till nästa sak - medicinerna. Där finns det många aspekter. En sak som jag är väldigt glad över är att det nu pågår arbete i Regeringskansliet för att apoteken ska kunna bidra mer i vårdkedjan. De ska kunna erbjuda fler tjänster, ge mer hjälp med hur människor ska ta sina mediciner, ge rådgivning på fler sätt än i dag och ha ett farmaceutsortiment, det vill säga ett mellanläge mellan receptfritt och receptbelagt.

Jag är också väldigt glad över att det pågår ett arbete med miljöpremien. Regeringen har avsatt särskilda medel, fru talman, för att man ska arbeta med den miljöpremie som ska finnas i läkemedelsförmånssystemet för dem som tar sitt ansvar och inte släpper ut skadliga ämnen i avloppsvatten och grundvatten.

Sedan har vi något som flera talare lyft: Vi får ständigt bättre behandlingar i Sverige. Läkemedlen blir bättre och bättre. Men självklart kostar de också alltmer. Därför har regeringen beslutat att höja högkostnadsgränsen. Trots att vi skjuter till många fler miljarder varje år kommer vi inte hela vägen. Det finns många bra läkemedel som kan revolutionera människors liv.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Läkemedel och tandvård

De som hamnar allra mest i kläm, skulle jag säga, när det handlar om nya revolutionerande läkemedel är personer med sällsynta diagnoser. Vi måste i detta rika land kunna säga att man ska kunna få bra vård och ett gott liv oavsett vad man drabbas av. Det måste bli lättare att få bra behandling och rätt läkemedel även om man råkar lida av en sällsynt sjukdom.

Riksdagen beslutade redan under förra mandatperioden om ett tillkännagivande om jämlikt införande av nya behandlingsmetoder, en särskild nationell strategi och - vilket kvarstår och inte är färdigt än - särskild finansiering av läkemedel vid sällsynta diagnoser. Liberalerna anser att staten behöver ta ett särskilt finansiellt ansvar för särläkemedlen. Det här arbetet är väldigt viktigt. Det är inte färdigt. Men jag är glad över att mycket har påbörjats och att vi är på rätt väg.

Fru talman! Sist vill jag tala om munhälsan och tänderna. Jag fick ett litet eko i örat från när Liberalernas landsmöte för ett antal år sedan fattade beslut om att ekonomiskt prioritera de människor som har den allra sämsta munhälsan. Det är inte rättvist i dag. En del människor som inte har råd att ta hand om sin munhälsa och sina tänder kan inte le och riskerar att drabbas av andra, mycket svårare sjukdomar till följd av sin dåliga munhälsa.

Jag är väldigt lättad och stolt över att regeringssamarbetet nu inleder den första etappen av en tandvårdsreform för att stötta de människor som i dag har de allra högsta kostnaderna för sin tandvård. Först kommer det att vara ett ganska trubbigt instrument som prioriterar människor som är 67 år eller äldre. Men parallellt tas det fram modeller för riskbedömningar för att kunna se vilka personer det är som verkligen behöver prioriteras framför oss andra.

Vi genomför alltså förändringar på tre områden. Vi stärker munhälsan och tänderna för dem som verkligen behöver det, så att även de har råd med en mun som håller, en mun man kan le med och en mun som gör att den övriga hälsan funkar. När det gäller mediciner ska vi ständigt kunna säga att det följande år kommer att finnas fler behandlingar än innevarande år, och så småningom ska vi kunna säga: Det spelar ingen roll vad du drabbas av - självklart kommer du att få god vård. Slutligen säger vi: Det spelar ingen roll vad du drabbas av - du ska aldrig hamna i kläm mellan två olika huvudmän eller instanser som båda kräver att den andra ska göra sitt jobb först innan du får hjälp där du försöker knacka på. Med de här förändringarna tror jag att vi har tagit viktiga steg mot bättre vård och bättre hälsa i Sverige.

Fru talman! Föräldrar har ett stort ansvar, och de ska ha ett stort ansvar. Men om de inte räcker till eller mäktar med eller om en ung person har så stora problem att det är nödvändigt med tvångsvård måste samhället gå in. Det sker först med stöd och hjälp och i värsta fall genom att förvaltningsrätten beslutar att samhället ska ta över ansvaret för barnet.

Sis särskilda ungdomshem skiljer sig från andra HVB-hem genom att de har särskilda befogenheter vad gäller tvångsmedel. Vårdformen skapades från början med inriktning på framför allt äldre tonåringar med missbruk, beroende och kriminalitet men har under åren använts även för betydligt yngre personer. Det handlar om 12- och 13-åringar, och någon gång så unga barn som 8-åringar som skadar andra eller sig själva så allvarligt att de ibland riskerar att inte ens överleva.

Det här gör att det blir otroligt viktigt att vården är rätt och att vi tar hand om samhällets mest utsatta barn på ett klokt och omtänksamt sätt och med kunskap. För ett år sedan beslutade regeringen om en reform av den statliga barn- och ungdomsvården. Någonting nytt och bättre behövs. Utredningen pågår nu; reformen är sjösatt. Det här är jätteviktigt.

Man kan tycka att det borde ha hänt för länge sedan, och det tycker jag också. Men nu är det äntligen på väg. Nu ska ungdomsvårdens vårdande uppdrag stärkas. Varje ung människa ska ha trygg och kvalitativ vård och skola. De ska få den behandling de behöver. Uppdraget redovisas senare i vår.

Fru talman! Därutöver har en särskild utredare fått i uppdrag att föreslå åtgärder för att stärka barnperspektivet vid vård enligt LVU. Utredaren har också fått i uppdrag att se vägar att öka sakkunskapen i ärenden om vård enligt LVU. Alla vet att våra utredningar behövs. De stora reformerna behövs.

Men barn vårdas på Sis här och nu, och i väntan på den reform som dessa unga människor verkligen behöver har regeringen beslutat om flera ändringar i instruktionen för Statens institutionsstyrelse. Det handlar bland annat om en ny övertydlighet, fru talman, när det gäller att myndigheten ska säkra att de barn och unga som vårdas får en god, ändamålsenlig och rättssäker vård så att de har en chans att få ett fungerande liv - utan att må dåligt, utan att skada andra och utan att skada sig själv.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om Sis särskilda ungdomshem

Dessutom har regeringen säkrat metodstöd som ska säkerställa en rättssäker tillämpning av Sis särskilda befogenheter. Varje barn som placeras på Sis ska kunna framföra klagomål till någon som de inte är i beroendeställning till. Ni hör ju - det här borde ha varit självklart för länge sedan!

Unga flickor har historiskt sett hamnat allra mest i kläm på Sis, och regeringen har gjort särskilda satsningar på just vården av flickor.

Det är sorgesamt att detta inte har funnits på plats tidigare. Men nu händer det. Barnen ska vara trygga och säkra. Det gäller både de barn som finns i dag på de statliga ungdomshemmen och de barn som kommer att behöva statens och samhällets stöd framåt i tiden.

Placerade barn och unga ska få tillgång till en god hälso- och sjukvård och tandvård och en obruten skolgång. Deras skolresultat ska följas. Vi vet att en avklarad skolgång är ett vaccin mot det allra mesta lidandet senare i livet.

Fru talman! Det handlar helt enkelt om att varje barn ska ha en ljus framtid - både de som vårdas i dag och de som kommer att behöva stödet i framtiden.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag, och jag är väldigt glad över det arbete som nu genomförs.

Fru talman! Varmt tack, statsrådet, för svaret!

Jag har ytterligare en fråga i anslutning till detta. Det är lite av ett sorgebarn eller kanske en tistelboll, hur man nu vill se på saken.

Vi märker i rapporter och den statistik som finns att tillgå att när vården lyckas nyanställa anställer man alldeles för ofta inte vårdutbildad personal utan byråkrater, ekonomer och administratörer. Administrationen växer, men vården växer däremot inte. Patienterna får inte mer hjälp.

Håller statsrådet med mig om att detta måste motverkas?

Fru talman! Statsrådet Ankarberg Johansson! Sjukvården är regionernas ansvar i Sverige, och därmed har regionerna med all rimlighet också ansvaret för att arbetsvillkoren är goda så att yrkespersoner trivs och vill stanna kvar i yrket. Samtidigt finns det på många håll minst sagt mycket kvar att göra på detta område. Vakanserna är många. Alldeles för få riktigt erfarna och kunniga människor vill stanna kvar i yrket och stötta sina kollegor, de som är mindre erfarna, nyutexaminerade yrkespersoner.

För vårdens skull och av strategiska skäl behöver arbetsvillkoren få ett statligt fokus. Bristyrken måste helt enkelt bli drömjobb, och staten kan behöva hjälpa till med det som regionerna inte mäktar med.

Vad vill sjukvårdsministern och regeringen göra på området?

Herr talman! Det är ett tragiskt faktum att Liberalerna inte har ensam majoritet i vare sig riksdagen eller regeringen, även om det såklart är en tidsfråga innan vi får det. Då kan jag lova att LSS och alla människors möjlighet till god skolgång, god arbetsmarknad och ett bra liv med möjligheter hela livet kommer att vara och fortsätta att vara en prioritering för oss.

Med detta sagt vänder jag mig mot tanken att det för vissa människor bara existerar en sak i taget. Jag skulle vilja säga att det inte bara existerar en prioritering i detta land. Vi behöver göra mycket mer för dessa barn i skolan, och det gör vi. Vi behöver göra mycket för barnens fritid, och det gör vi. Vi behöver göra mycket mer för att dessa personer ska ha meningsfulla liv och en sysselsättning både som barn och som vuxna. Och precis som ledamoten själv sa pågår nu arbete med ny lagstiftning på detta område.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Hälsovård, sjukvård och social omsorg

Sedan är det intressant att Centerpartiet i oppositionsroll alltid har jättemycket pengar men att det väldigt sällan har funnits några tendenser från Centerpartiet i regeringsställning att driva på i dessa frågor. Men jag ser fram emot när Centerpartiet kommer tillbaka till den borgerliga sidan och att vi då tillsammans kan driva dessa frågor, med detta nyväckta intresse som jag är väldigt tacksam för.

Herr talman! Tack, ledamoten, för frågan! En av en stats allra viktigaste uppgifter tycker jag är att finnas där när något händer oss i livet som gör att livet i stort sett går sönder eller kanske helt går sönder för en tid eller om vi föds och det visar sig att vi kommer att behöva mer än andra för att leva ett riktigt bra liv med möjligheter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Hälsovård, sjukvård och social omsorg

Då måste det finnas möjligheter till meningsfull sysselsättning, och det måste finnas möjligheter att gå i skolan och lära sig saker och ha vänner, ett rikt liv, fritid och annat.

Jag är otroligt stolt över att Liberalerna en gång i tiden införde den personliga assistansen och såg till att personer har möjlighet att leva sina liv och själva styra sin framtid och sin vardag. Det fattades en bit av historieskrivningen där i början. Gradvis har denna otroligt viktiga reform, genom domar och olika typer av juridiska processer och krumelurer, utarmats, och det har blivit svårare och svårare för människor att få dessa rättigheter.

Precis som ledamoten sa infördes något 2023 som skulle vara en förbättring men som visade sig inte fungera fullt ut och som för en del personer innebar en försämring. Det var ju inte syftet. Det här måste åtgärdas, och därför är jag väldigt glad över att vi i regeringen har kommit överens om att vi från den 1 januari - om ett par veckor - ska halvera föräldraavdraget. Detta är jätteviktigt för att fler barn ska få personlig assistans.

Fru talman! Det är en väldigt stor lättnad att det inte längre blir allt fler människor som står i vårdkö. Men vi måste ändå konstatera att det fortfarande är alldeles för många. Människor i Sverige väntar fortfarande för länge på vård, och sedan alltid är vården också ojämlik för olika grupper i samhället och även i olika delar av landet. Det är naturligtvis framför allt regionernas ansvar. De sköter vårt lands sjukvård. Men staten måste ta större ansvar än tidigare när det gäller strategier och ramar och att se långt framåt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Hälsovård, sjukvård och social omsorg

Vi måste stötta regionernas arbete med att ge vård i tid, oavsett postadress och vem patienten är, om man är barn när man drabbas av en sjukdom och sedan blir vuxen eller om man drabbas av en sjukdom och behöver vård av olika instanser. Man ska inte tappas bort i vården.

Den säkerhetspolitiska utvecklingen omkring Sverige och Sveriges medlemskap i Nato ställer i sig större krav på att staten tar strategiskt ansvar för vårdens beredskap och vårdkapaciteten i kris och krig. Men självklart kommer möjligheterna att klara svåra tider att öka betydligt om vi blir bättre på att klara vardagen. Det har vi inte gjort hittills.

Statens huvuduppgift är att skapa strategi och struktur, men staten behöver också ge pengar till de reformer man genomför. Ärligt talat tror jag inte att människor bryr sig ett skvatt om vem som bestämmer och vem som betalar. Vi vill bara att det ska fungera när livet går sönder. Det är väldigt glädjande att staten nästa år bidrar med 7 ½ miljarder till att få igenom viktiga reformer och steg på väg mot en bättre vård, oavsett om det är vardag eller kris.

Staten stöttar också med ytterligare 6 miljarder för att människor ska få effektiva läkemedel, oavsett vad man drabbas av. Det kan vara en vanlig eller ovanlig sjukdom. Sverige ska vara ett föregångsland när det gäller god vård och god läkemedelsbehandling, inklusive precisionsmedicin. Precisionsmedicinen kommer att revolutionera vården och framför allt människors liv; det är jag övertygad om.

Vad gäller hälso- och sjukvård är det väldigt skönt att den första etappen av en tandvårdsreform nu äntligen påbörjas, först för människor som är 67 år eller äldre, den 1 januari nästa år.

Fru talman! Listan blir lång även utanför sjukvården när det gäller förändringar som behövs. På funktionshinderområdet, till exempel, krävs en större delaktighet både via stöd till Myndigheten för delaktighet och via stöd till funktionshinderorganisationer. Det kan till exempel handla om tolktjänster och servicehundar. På det läggs miljardsummor, och det behövs. Men den största summan går till den helt avgörande personliga assistansen, där schablonbeloppet ökar med 3 procent till totalt 27 miljarder. Tack, statsrådet, för kampen för detta! Det spelar stor roll.

Jag skulle kunna stå här mycket länge och redogöra för hur det ser ut, men ni vet ju lika väl som jag att äldre människor behöver undersköterskor med tillräcklig kunskap och att barn behöver gott stöd och rik fritid. Statsrådet kommer säkert senare i debatten att redogöra för de miljarder som går till de allra mest utsatta barnen - de barn som inte får bli vårt lands mest trasiga människor när de blir vuxna. De ska också ha möjligheter och en framtid. Det är helt avgörande.

Jag yrkar bifall till regeringens och utskottets förslag på de här områdena. Det är betydelsefulla förändringar, fru talman, som i sin tur är delar av stora reformer för varje människas trygghet, framtid och möjligheter. De kommer att göra skillnad för hur människor har det i vårt land.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Hälsovård, sjukvård och social omsorg

(Applåder)

(forts.)

Herr talman! Min fråga, herr statsminister, rör kampen mot intolerans och rasism.

Vi ser i dag hur människor med afrikanskt ursprung utsätts för hatbrott och hotas, hur judar drabbas hårt av angrepp och genom att synagogor och judiska institutioner utsätts för hot. Vi vet att romer är måltavlor för diskriminering och intolerans. Moskéer attackeras, och muslimer utstår svåra fördomar.

För oss liberaler och för den borgerliga regeringen är kampen mot alla former av rasism helt grundläggande. Det gäller både för enskilda individer och för ett fritt och öppet samhälle. Jag vet att regeringen tidigare har aviserat en förstärkning av arbetet. Därför undrar jag vad regeringen gör för att arbeta mot rasism och intolerans.