Johan Forssell

Fru talman! Det var flera frågor.

Jag kanske ska upprepa för interpellanterna och för dem som tittar på den här debatten själva grunden i den reform som vi nu vill genomföra. Till att börja med ska man komma ihåg en sak: Vi är en regering som tror på ett väldigt starkt civilsamhälle. Det är något som vi pekar på både i regeringsförklaringen och i vårt Tidöavtal.

Vi är en regering som till och med ökar det stöd som kanaliseras via svenska civilsamhällesorganisationer jämfört med den tidigare regeringen, som stödde sig på beslut av Centerpartiet. Vi lägger alltså mer pengar på bistånd till civilsamhällesorganisationer trots att biståndsbudgeten som helhet minskar i den delen. Detta säger något: att vi ser det svenska civilsamhällets viktiga roll i detta.

Det säger också något annat, fru talman, nämligen att vi som en stor givare också har ett stort ansvar för att svenska biståndsmedel alltid används så effektivt så möjligt. Vi har ett ansvar för att svenska skattebetalare - de lärare, sjuksköterskor och poliser som har arbetat ihop de 56 miljarderna - alltid ska kunna känna sig trygga med att deras pengar används effektivt och transparent och att det finns en stor öppenhet i systemet.

Jag känner mycket väl till Openaid. Det var den tidigare alliansregeringen som skapade det systemet eftersom man såg att det fanns stora brister i den tidigare socialdemokratiska regeringens transparens. Ärligt talat har väl socialdemokratiska regeringar aldrig varit särskilt intresserade av att ha transparens i systemet utan mer lagt fokus på att betala ut så mycket pengar som möjligt. Vi resonerar helt annorlunda.

I den här delen kan man dock notera att det finns en skillnad, och detta pekade även Sida på i sitt svar för några dagar sedan. Det är klart, en myndighet arbetar ju enligt offentlighetsprincipen, men det gör inte SPO:erna i dag. Det blir bara märkligt att påstå något annat.

Det finns också betydligt större möjligheter för till exempel en extern part - en medborgare eller för den delen en granskande journalist - att begära ut information. Det kan vara mejlväxling eller annan information. Det är stor skillnad.

Sedan blir Anna Lasses förvirrad i detta. Vi har tidigt, redan i reformagendan i fjol, sagt att vi vill se över systemet med vidareförmedling. Sedan gav vi Sida ett uppdrag. Vi har en noggrann tidsplan för detta som alla kan följa - den är helt transparent. Det gäller den rapportering som har kommit och den som kommer den 15 maj och sedan den 30 juni.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Möjligen - jag säger möjligen - är Anna Lasses förvirrad därför att man i Centerpartiet själva kanske har dragit lite väl snabba slutsatser i arbetet, väldigt tidigt. Ibland kan det vara bra att se hur saker och ting löper ut innan man drar alldeles för drastiska slutsatser - ett varmt hjärta och en kall hjärna.

Vi har gett Sida i uppdrag att redovisa hur en alternativ modell kan se ut. Vi säger att vi vill ha ett system där fler civilsamhällesorganisationer kan ansöka direkt. Vi vill ha ett system där vi har större konkurrens. Vi vill ha ett system där vi har en större öppenhet, för vi tror att det kommer att gynna vår övergripande målsättning att säkerställa att biståndet alltid används så effektivt som möjligt.

Vi kommer att återkomma i denna fråga. Vi ger inga förhastade besked, utan vi har en tydlig process framåt. När Sida har inkommit med sina olika delar kommer vi att ge besked om hur vi tänker oss fortsättningen framöver.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Anna Lasses och Daniel Vencu Velasquez Castro har båda ställt ett antal frågor till mig som handlar om regeringens uppdrag till Sida att se över upplägget med vidareförmedling av biståndsmedel genom strategiska partnerorganisationer.

Påståenden om att uppdraget till Sida innebär ett förstatligande av biståndet och att regeringen vill reducera det svenska civilsamhällets roll eller dess mervärde i utvecklingssamarbetet saknar helt grund. Civilsamhället är en omistlig del av det svenska biståndet. I Tidösamarbetet är vi överens om att den andel av biståndet som kanaliseras via civilsamhället ska öka.

I såväl regeringens reformagenda för biståndet, Bistånd för en ny era - Frihet, egenmakt och hållbar tillväxt, som i Strategi för Sveriges utvecklingssamarbete med det civila samhället 2024 har regeringen uttryckt en ny inriktning för det svenska bistånd som förmedlas via civilsamhällesorganisationer.

Den 29 februari beslutade därför regeringen om ett uppdrag till Sida att bland annat analysera och inkomma med förslag på alternativ hantering av bistånd som i dag förmedlas genom de strategiska partnerorganisationerna, SPO. Syftet med uppdraget är att få ett underlag inför ett framtida beslut om en ordning där medlen i Strategi för Sveriges utvecklingssamarbete med det civila samhället 2024 helt eller delvis öppnas för ansökningar från alla biståndsorganisationer och inte, som i dag, endast tilldelas de fåtal organisationer som är SPO:er.

Detta skulle innebära att pröva förutsättningarna för ett mer öppet och inkluderande ansökningsförfarande i en process som involverar svenska skattemedel. Möjligheterna till insyn och extern granskning av vidareförmedlingen och val av lokala samarbetspartner begränsas i dag av att systemet inte omfattas av offentlighetsprincipen. Det är vår bedömning att en förändring även skulle kunna leda till en minskning av antalet transaktionsled, som i dag kan uppgå till hela sju led.

Det civila samhället agerar självständigt och oberoende och är viktiga aktörer i genomförandet av svenskt bistånd, inte minst när det gäller fattigdomsbekämpning och demokratibistånd. Tyvärr är det demokratiska utrymme där civilsamhällesorganisationer verkar under hårt tryck på många håll i världen. Det är en viktig anledning till varför regeringen i den nya strategin Sveriges globala utvecklingssamarbete för mänskliga fri- och rättigheter, demokrati och rättsstatens principer 2024-2028 ökar fokus på att just stötta människorätts- och demokratiförsvarare, fria val och oberoende journalistik, jämfört med tidigare strategi. Sverige stöder också dessa aktörer i ett stort antal länder bilateralt, och genom generösa kärnstöd till multilaterala organisationer. Totalt sett är Sverige ett av de länder i världen som ger störst andel av vårt bistånd - 6,6 miljarder kronor under 2023, motsvarande 26 procent av Sidas samlade bistånd - till mänskliga fri- och rättigheter, demokrati och rättsstatens principer.

Jag vill avslutningsvis framhålla att regeringen har tilltro till att Sida genomför verksamheten i enlighet med sitt uppdrag och ber att få hänvisa till Sida i frågor som rör deras hantering av avtal.

Fru talman! Jag tror egentligen inte, för att fortsätta i tydlighetens tecken, att jag har så mycket mer att tillföra. Vi har som sagt en diskussion med den norska regeringen kring detta. Jag vill också påpeka att skolan ju fortsätter att verka - det är inte så att den stängs på grund av detta. Vi får väl ha en diskussion med norrmännen om det här. Jag kan också som sagt konstatera att det finns vissa delar i vårt bistånd som också kommer Norge till del men som de väljer att inte vara med och finansiera, så detta är ju en helhet.

Det är här vi står i dag. Vi får säkert anledning att återkomma till frågan framöver. Tack, Catarina Deremar, för denna interpellation!

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Man kan naturligtvis ställa frågan om dessa medel, de 35 miljoner kronor som har lagts de senaste åren, gör så stor skillnad för helheten. Problemet är naturligtvis att det inte handlar om bara just det här området. Det finns många andra saker i biståndet. Det har också i oberoende utredningar framförts kritik för att biståndet är för spretigt med alltför många strategier och att det verkar på för många platser och gör för många saker samtidigt, vilket gör att det blir väldigt svårt att få genomslag för de tydliga prioriteringar vi har, till exempel ett uthålligt stöd till Ukraina.

Det är inte så att dessa medel försvinner, utan de kommer att gå till andra viktiga ändamål; jag har nämnt stödet till Ukraina flera gånger. Men det kan också handla om att öka det humanitära biståndet och se till att fler kvinnor och barn får mat, vatten och mediciner och tillgång till hygienkit och nödbostäder. Också detta är en tydlig prioritering för regeringen i vår reformagenda.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Skolan utgör inte någon formell nordisk institution, ska man komma ihåg, även om de nordiska länderna i ganska olika omfattning har valt att bidra till finansieringen. Men det är fortfarande alltid upp till de olika regeringarna att avgöra nivån framåt.

Man kan också notera att det finns andra delar i vårt bistånd som har ett nordiskt namn eller där det impliceras att det handlar om nordisk finansiering men där till exempel Norge inte är med och finansierar. Det ska man också komma ihåg i detta sammanhang.

Jag kan bara säga att en stor del av vårt bistånd fortsätter att gå till utbildningsinsatser, inte minst via ett generöst stöd till Unicef, till exempel. Bara häromåret innebar det att 38 miljoner barn kunde gå i skolan. Unesco är en annan viktig mottagare av svenskt stöd.

Jag önskar naturligtvis att vi hade kunnat fortsätta med svenskt stöd även till denna viktiga verksamhet, men som jag har sagt: I en tid av svåra prioriteringar och större globala behov och större behov i Europa än vi någonsin tidigare har sett måste man ibland fatta denna typ av väldigt svåra beslut.

Vi kommer naturligtvis att fortsätta följa denna fråga. Jag har kontakt med min norska kollega. Men här står vi i dag, helt enkelt.

Fru talman! Tack, Catarina Deremar, för interpellationen!

Jag är glad att Catarina Deremar uppskattar svarets stringens även om jag förstår att det innehållsmässigt inte var det svar som hon hade önskat.

Det är ju så att den här skolan, precis som interpellanten beskriver, grundades för 30 år sedan. Sverige har varit finansiär av den. Vi har inte varit den största. I förhållande till Norge, där skolan ligger, har vi varit en ganska liten finansiär. Men de senaste fem åren har vi ändå gett 35 miljoner kronor sammantaget. Norge har gett flera gånger mer.

Det är klart att biståndspolitiken är förknippad med svåra avvägningar. Vi ser enorma behov i världen. Vi ser väldigt stora behov inte minst i vårt eget närområde, i Ukraina. Vi har en ny situation med det fruktansvärda krig som pågår efter Rysslands försök till fullskalig invasion av Ukraina.

Vi ser också omfattande humanitära behov, delvis på platser som till för några år sedan inte hade den typen av problem.

Det är klart att i den svåra miljön och med det faktum att behoven ökar har vi varit tvungna att fatta beslut som vi kanske hade önskat att vi inte behövt fatta och som var svåra. Men plus och minus måste gå ihop om vi ska kunna möta de prioriteringar vi har. Det är till exempel ett kraftfullt och uthålligt stöd till Ukraina och att kunna öka det humanitära stödet - eller för den delen stödet till demokratikämpar världen över. Också det är en tydlig prioritering för regeringen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag vill bara bekräfta det jag sa i mitt svar. Detta är inte en värdering av skolans viktiga verksamhet, tvärtom. Vi ser att den har kunnat bidra med väldigt viktiga perspektiv. Den verkar också på ett område där Sverige är aktivt. Det handlar inte enbart om den här skolan, utan tittar man på detta bredare ser man att vi har olika typer av samarbeten och bistånd. Vi kommer att fortsätta vara där.

Men tyvärr, återigen med risk för att inte ge det svar som interpellanten vill ha - ska man få alla dessa prioriteringar att mötas måste man ibland fatta beslut som innebär att man inte kan fortsätta med de saker man har gjort tidigare, även om man har gjort dem i upp till 30 år. Därför kan jag inte säga att det just nu är aktuellt att återuppta stödet. Vi kommer såklart att fortsätta titta på biståndet på det här området, och jag har naturligtvis också kontakt med min norska kollega kring detta. Ungefär där står vi i dag.

Fru talman! Catarina Deremar har frågat mig om jag är beredd att omvärdera tidigare ställningstagande att Sverige inte längre ska bidra till finansieringen av United World College Red Cross Nordic.

Svenskt bistånd är generöst men inte oändligt. I en värld med omfattande behov där finansieringsgapet växer är det nödvändigt att prioritera. Det är inte aktuellt att återuppta det svenska stödet till United World College i Norge.

Sveriges beslut är inte en återspegling av skolans prestation eller betydelse eller av Sveriges engagemang för det högt värderade nordiska samarbetet. Det är en konsekvens av svåra avvägningar och behovet av strikta prioriteringar.

Fru talman! Ja, att problemen är stora i Afghanistan är det inte tu tal om. Det är också därför vi har engagerat oss så mycket som en stor givare, inte bara bilateralt utan också för att få samsyn i EU-kretsen om de här frågorna. EU är ju en betydande givare.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag kan också konstatera att det finns lite olika uppfattningar om vägen framåt. Det låter på Alexandra Völker som att det här är himla enkelt, men jag vill säga att det är betydligt mer komplicerat än så.

Med talibanregimen har vi en ny situation. Vi har till exempel säkerhetsfrågor för svenska biståndsarbetare att ta hänsyn till. Och talibanregimen säger att vi ska be om ursäkt för vår yttrandefrihet. Sverige som nation ska be om ursäkt, annars ska vi inte få fortsätta arbeta.

Från den svenska regeringens sida har vi tydligt och klart sagt att vi inte tänker göra det. Vår linje baseras på den starka principiella hållningen att för att kunna nå resultat i den typ av samarbeten som vi ser att utvecklingsbiståndet ger måste man ha ömsesidig respekt. Det är svårt att ha det med en regim som har som grundläggande idé att förtrycka sitt eget folk.

Sedan vill jag upprepa att Sverige fortsätter vara en stor givare. I fjol gav vi 900 miljoner kronor, varav lite drygt en tredjedel är just humanitärt stöd. Vi ska återkomma i vanlig ordning om fortsättningen.

Jag noterar Socialdemokraternas inspel i detta. Jag noterar också att Socialdemokraterna inte finansierar det inspelet i sin egen budget. Ord och handling och siffror hänger inte ihop här. Det är lätt att tala sig varm för att lägga mer pengar på bistånd. Men då måste man också finansiera det, annars är det svårt att förstå vad de orden är värda. Jag noterar att Socialdemokraterna inte gör det. Det är säkert något vi får anledning att återkomma till.

Vi kommer att fortsätta arbeta med frågan om Afghanistan, och vi kommer att presentera vår idé om vägen framåt senare under året.

Tack, Alexandra Völker, för den här interpellationsdebatten!

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Att behoven är stora vet vi, men nog är det en komplicerande faktor om möjligheterna för en givare som Sverige förändras i grunden, om regimen säger att vi inte längre är välkomna. Man kan inte låtsas att det inte har någon påverkan. Det är klart att det försvårar! Här finns också säkerhetsaspekter att ta hänsyn till.

Jag kan bara upprepa det jag har sagt, nämligen att Sverige fortfarande är en av de största givarna. Vi har en strategi som gäller för 2024, och vi kommer att återkomma enligt de principer som vi har om hur vi ser på fortsättningen i landet. Men det är ett antal månader kvar på året.

Sedan vill jag föra in ett perspektiv som kanske saknas i debatten, nämligen att vi tyvärr lever i en värld med stora globala behov. Jag håller med om att de är stora i Afghanistan, och jag tycker att det är fruktansvärt att civilbefolkningen lider på grund av det förtryck som talibanregimen utövar, inte minst mot kvinnor och flickor. Det är bedrövligt. Det är också därför som vi på olika sätt engagerat oss så mycket, inte minst för att försöka hitta en gemensam position i EU-kretsen så att vi arbetar tillsammans. Vi ska hjälpa människor utan att legitimera talibanregimen. Då kan det bli en ännu värre situation framöver.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Men Sverige måste som en stor givare också ta ett stort ansvar för helheten. Där måste vi också fundera över hur vi arbetar mest effektivt. I vilka länder har vi störst förutsättningar att nå långsiktiga resultat? Det måste också vara en faktor i biståndspolitiken och ett svenskt bistånd som är generöst men inte obegränsat. Vi har en ekonomisk ram att förhålla oss till. En insats som sker i ett land hade kunnat ske i ett annat land, och då måste man jämföra resultaten. Var kan vi lyfta upp flest människor ur fattigdom? Var är förutsättningarna bäst för att till exempel bekämpa korruption, så att det blir en påverkan? Det är den typen av perspektiv vi ofta för in i biståndet, och det har tyvärr under lång tid saknats. Kanske det är en förklaring till att så många länder som under många år, ibland flera decennier, har mottagit svenskt utvecklingsbistånd fortsätter att vara i så stort behov av bistånd, att vara korrupta och förvägra människor deras grundläggande fri- och rättigheter.

Jag säger inte att det är det enda perspektivet i detta. Tvärtom! Men jag noterar att perspektivet ofta uteblir. Så länge som biståndsbudgeten är stor men inte obegränsad - vi är överens med Socialdemokraterna, och vi har i princip samma nivå på vårt bistånd - måste vi alltid som en stor biståndsgivare göra den typen av avvägningar. Var kan vi nå störst framgångar, och var kan vi hjälpa flest människor, oavsett om det gäller Afghanistan eller något annat mottagarland?

Fru talman! Jag tackar Alexandra Völker för interpellationen.

Till att börja med ska vi komma ihåg en sak, nämligen att i fjol bidrog Sverige med nära 900 miljoner kronor till Afghanistan. Det är ett omfattande bidrag. Det är få länder som bidrar med mer än Sverige till Afghanistan. Efter att Afghanistan har varit den största mottagaren av bilateralt bistånd har det minskat lite grann, men landet fortsätter att utgöra en stor partner för Sverige. Ibland kan man få intrycket i diskussionen att det skulle förhålla sig på ett annat sätt. Så var det i fjol. Av nivån på 900 miljoner kronor var drygt en tredjedel humanitärt stöd. Det är den bakgrund jag tror att vi är överens om, det vill säga att behoven är stora.

Vårt svenska stöd har fokuserat på ett antal olika saker. Inte minst skulle jag vilja lyfta fram stödet till kvinnor och flickor, som tyvärr är de som lider allra mest under talibanregimens förtryck. Det är i grund och botten vad som pågår; det är ett brutalt förtryck där människor, framför allt kvinnor och flickor, förvägras sina grundläggande mänskliga fri- och rättigheter.

Förutsättningarna har förändrats, och de har förändrats rätt allvarligt i den delen att möjligheterna att nå ut med bistånd har försämrats. Ansvaret för det faller till hundra procent på talibanregimen. Det är den talibanregim som har som grundläggande idé att förtrycka sin egen befolkning, som har som idé att också stänga ute stora seriösa partner som Sverige. Det kan vi se i de civilsamhällesorganisationer som tidigare har verkat i landet och som nu möter en helt annan verklighet. Jag kan bara beklaga att talibanregimen agerar på det sättet, men ansvaret för det måste läggas på talibanregimen. Jag kan vidare beklaga att det är redan utsatta grupper som oftast påverkas mest.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Sverige har en bilateral biståndsstrategi med Afghanistan. Den gäller även i år, det vill säga under de månader som är kvar av 2024. Vi kommer att återkomma med förslag på fortsättning, men där är vi inte nu. Vi följer vår normala arbetsmetodik, det vill säga att vi i god tid innan strategin löper ut kommer att presentera vårt fortsatta arbete.

Vi vet att behoven är stora. Att möjligheten att verka har förändrats i grunden vet vi också. Vi gör ingen annan analys där än många andra EU-länder. Vi har diskuterat detta mycket, inte minst på biståndsministermötet. Just den där balanspunkten att hjälpa människor långsiktigt utan att på något sätt legitimera en talibanregim som förtrycker sin egen befolkning är inte alltid helt lätt att hitta. Det är ganska komplicerat. Man kan inte påstå något annat än det.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! har frågat mig hur jag ser på Sveriges långsiktiga engagemang i Afghanistan. Hon har också frågat mig varför regeringen väljer att skära ned på stödet till FN-organ som verkar i Afghanistan och varför regeringen minskar utvecklingsbiståndet till landet.

Afghanistan tillhör ett av de största mottagarländerna av svenskt bistånd. Under förra året bidrog Sverige med nära 900 miljoner kronor till Afghanistan. Av dessa utgjorde 364 miljoner kronor humanitärt stöd. Samtidigt har talibanernas maktövertagande medfört att förutsättningarna för en positiv samhällsutveckling har förändrats i grunden. Inte minst har möjligheterna att leverera ett effektivt bistånd försämrats kraftigt. Ett stort antal dekret som begränsar den afghanska befolkningens fri- och rättigheter har utfärdats av talibanregimen. Kvinnor och flickor är särskilt drabbade av dessa påbud. Afghanska kvinnor har bland annat förbjudits att arbeta inom FN och andra biståndsorganisationer.

Under förra året utfärdade talibanregimen också ett särskilt dekret mot Sverige med innebörden att svensk verksamhet förbjuds i Afghanistan. Detta gör en redan svår kontext än svårare och påverkar Sveriges möjligheter att bistå befolkningen. Konsekvenserna av detta drabbar den afghanska befolkningen, som är i stort behov av bistånd.

Nya förutsättningar kräver nya beslut och nya lösningar. Vi ska inte ge stöd till något som legitimerar talibanernas styre. Vi kan aldrig acceptera villkor från talibanerna som bidrar till att diskrimera kvinnor och flickor.

Vårt utvecklingsbistånd måste kunna bedrivas säkert, effektivt, uthålligt och med tydliga resultat. Det kan inte långsiktigt baseras på undantag och diktat från talibanregimen. Vårt stöd är riktat direkt till det afghanska folket.

Fru talman! Ja, Sverige fortsätter att vara världsledande på det här området. Det märks till exempel när man besöker FN. Man får höra mycket uppskattning för Sveriges arbete här. Siffrorna visar också att vi allokerar väldigt mycket mer av vår biståndsbudget till det här viktiga området än egentligen alla andra motsvarande länder.

Jämställdheten fortsätter att vara prioriterad, inte minst när vi nu bryter helt ny mark och lämnar den gamla biståndspolitiken, där bistånd varit bistånd och handel varit handel och i stället försöker hitta synergier. Jag tror att det kommer att få positiva effekter även för jämställdheten.

Vi ser ju att många länder som under många år har fått väldigt stora summor i svenskt bistånd fortsätter att vara fattiga och fortsätter att vara beroende av bistånd. Vi vet tyvärr också att i många av de länderna är det kvinnor som drabbas allra mest.

När vi nu anstränger oss för att satsa mer på företagande, handel, entreprenörskap och marknadsekonomi är det med ambitionen att fler länder ska kunna göra den typ av tillväxtresa som Sverige har gjort. Det kommer att lyfta fler människor ur fattigdom och också inverka positivt på det viktiga jämställdhetsarbetet.

Jag vill med detta tacka Lotta Johnsson Fornarve för en viktig interpellation.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Vi bryter nu ny mark med omläggningen av den svenska biståndspolitiken. Den har ju fått mycket kritik för att den varit för spretig, för att det varit för många mål, för att det varit för lite insyn och för att transparensen har sjunkit.

Vi ska komma ihåg en sak: Ytterst är det här skattepengar från svenska skattebetalare, som varje år lägger 56 miljarder kronor på det här området. De har rätt till insyn och transparens.

Det handlar också om ett ansvar mot mottagarländerna. De ska veta att vårt bistånd alltid används på mest effektiva sätt.

En del i det arbetet är att minska det stora antal mål som har funnits. I ett läge där allting är prioriterat och Sverige ska göra allting med massor av mål i alla länder samtidigt - lite förenklat men ungefär så - kan man ställa sig frågan: Vad är egentligen det svenska mervärdet?

Vi har en annan syn på biståndet. Vi vill att det ska vara någonting där vi kan skapa tydliga mervärden och bidra med någonting som är unikt, som vi är väldigt duktiga på. Ytterst måste vi alltid ställa oss frågan hur vi ser till att använda biståndet mest effektivt.

I det ingår till exempel att om organisationer uppvisar dåliga resultat, inte lyssnar på svenska prioriteringar och inte är intresserade av att arbeta tillsammans med oss, ja, då kan det hända att biståndsmedel kommer att flyttas till andra organisationer som är mer effektiva.

UN Women är ett sådant exempel. Det är en organisation som fått mycket kritik för just ineffektivitet. Hanteringen av terroristorganisationen Hamas attack på Israel och den ovilja att fördöma det som fanns hos UN Women under lång tid talar såklart inte heller till organisationens fördel.

Vi måste hela tiden som en ansvarstagande biståndsgivare - för med ett stort bistånd kommer också stort ansvarstagande - ställa oss frågan hur vi använder medlen på mest effektiva sätt.

Jag vill också bara nämna frågan om vad som ska gynna vem. Jag vill bara uppmana Lotta Johnsson Fornarve att läsa vår reformagenda, för den allra första meningen i den svarar på den fråga som ställdes här och tydliggör att själva idén med att ha ett bistånd är att hjälpa mottagarländerna. Annars hade man aldrig ens kommit på idén att lägga 56 miljarder kronor på bistånd. Hade det bara handlat om att gynna svenska företag hade man väl satsat på någon forskningsproposition eller sänkt skatten eller någonting sådant. Det är tydligt och klart där.

Kanske till skillnad från den politik som Vänsterpartiet står för ser jag att bistånd och handel hänger ihop. Jag ser att vi kan skapa mervärden genom samarbeten. Om det är så att svenska företag kan hjälpa till i till exempel det viktiga hälsoarbetet eller arbetet med grön omställning och det kan gynna också Sverige och svensk innovation, svenskt entreprenörskap och svenska arbetstillfällen, då tänker jag inte be om ursäkt för det.

Jag är förvånad över hur känslig den här frågan är. Sverige har ju arbetat så här under många år kopplat till de multilaterala utvecklingsbankerna. Där har jag aldrig hört någon kritik. Men just när man talar om att kanske också svenska företag ska kunna ta del här blir det väldigt känsligt. Jag har tappat räkningen på hur många frågor jag fått om detta. Det är någonting som skaver här.

Jag kan avslutningsvis berätta att SRHR-frågorna är högt prioriterade av regeringen. De präglade mycket av mitt besök i Liberia förra sommaren. De hade också en stor del i resan till Bangladesh för några veckor sedan. Om några veckor kommer jag också att resa till Demokratiska republiken Kongo i Afrika, där det här kommer att prägla mycket av vårt program.

Fru talman! Jag tackar Lotta Johnsson Fornarve för interpellationen i denna viktiga fråga.

Just jämställdhet och SRHR-frågor är prioriterade för regeringen. Det är i grund och botten ett svenskt kärnvärde. De allra flesta svenskar, nära nog 100 procent, tycker att frågorna är helt avgörande. Det är också därför som Sverige fortsätter att ligga så långt framme i arbetet, och det är något som jag ofta får bekräftat, till exempel så sent som i höstas under öppnandet av generalförsamlingen i FN, där jag själv medverkade på ett seminarium om SRHR-frågor.

Det svenska biståndet är generöst. Sverige är ett av fem länder i världen som når upp till FN:s mål om 0,7 procent av bni. Vi kan också se att Sverige skiljer ut sig mot de flesta andra länder, på så sätt att en mycket större andel av det svenska biståndet går till olika typer av jämställdhetsinsatser än för de flesta andra länder. Snittet för andelen insatser med jämställdhet som en komponent, som huvudmål eller delmål, är 43 procent i OECD-Dac. I Sverige ligger vi på 74 procent, det vill säga en mycket stor skillnad. Sverige skiljer ut sig i positivt hänseende.

Jag kan också konstatera att Sverige ligger i topp även vad gäller andelen insatser med jämställdhet som huvudmål. Den var i fjol 12 procent. Tittar man på snittet bland OECD-Dacs medlemsländer var det 4 procent. Andelen är tre gånger större i Sverige än snittet. I fjol fanns också jämställdhet som tematiskt område i 32 av 46 strategier.

Bilden som Lotta Johnsson Fornarve försöker etablera med den här interpellationen om att frågan inte skulle vara prioriterad, att det skulle vara ett stort skifte mot tidigare, är faktiskt inte riktigt sann, utan den är fel. Sverige fortsätter att vara en ledande aktör på området.

Regeringen har som ambition att lägga större fokus vid innehållet i biståndspolitiken, i insynen i biståndspolitiken och framför allt i resultaten av biståndspolitiken än vid vilka olika typer av etiketter man använder.

Det är helt sant att regeringen inte använder sig av begreppet feministisk utrikespolitik. Vi har behövt ägna tid och kraft åt att förklara vad den feministiska utrikespolitiken egentligen innebär, snarare än att fokusera på det konkreta innehållet. Här är våra grannländers inställning också talande, trots en lika syn på detta. Uppfattningen är egentligen inte svensk, utan man skulle kunna beskriva en nordisk samsyn. Men de har inte anammat konceptet, utan de har fokuserat på innehållet och resultaten snarare än etiketten. Det är en linje som också den svenska regeringen tycker är klok. Därför fokuserar vi på den vägen framåt.

Fru talman! Lotta Johnsson Fornarve har frågat mig om hur slopandet av enprocentsmålet och det minskade biståndet påverkar jämställdhetsarbetet inom svenskt bistånd och hur jämställdhetsperspektivet i svenskt bistånd påverkas av regeringens omläggning av biståndet i och med den nya reformagendan. Hon har även frågat mig om jag kommer att ta initiativ för en plan för hur jämställdhetsperspektivet ska integreras inom alla delar i bistånds- och utrikespolitiken samt på vilket sätt jag kommer att arbeta för att en ökad andel privatsektorsbistånd inte ska bidra till ett minskat jämställdhetsfokus inom svenskt bistånd.

Svensk biståndspolitik är fortsatt generös. Med en biståndsbudget för 2023-2026 om 56 miljarder kronor per år och ett tak för migrationsavräkningar (högst 8 procent av biståndsbudgeten) har regeringen skapat bättre förutsättningar att kunna planera en förutsägbar och effektiv verksamhet. Denna ökade förutsägbarhet underlättar förstås även för finansieringen av och arbetet med jämställdhet i biståndet.

Jämställdhet är ett svenskt kärnvärde, vilket konstateras i budgetpropositionen liksom i årets utrikesdeklaration. Detta är, i motsats till vad Johnsson Fornarve hävdar, mer än "ord på ett papper".

Regeringen arbetar på flera sätt för att säkerställa att jämställdhetsperspektivet genomgående integreras i utrikes- och biståndspolitiken. Inte minst är Sverige en stark röst för att motverka alla former av sexuellt och könsrelaterat våld, liksom normer och sedvänjor som begränsar flickors och kvinnors frihet och självbestämmande. Vi arbetar aktivt med att stärka kvinnors och flickors självbestämmande, ekonomiska egenmakt och utbildningsmöjligheter och med att öka tillgången till SRHR, inklusive moderna preventivmedel samt säker och laglig abort.

Jämställdhetsperspektivet är också tydligt integrerat i regeringens ambition att öka synergierna mellan utvecklingssamarbetet och näringslivsfrämjandet. Kvinnligt företagande, tillgång till mikrolån och deltagande i det lokala näringslivet är helt avgörande för att öka jämställdheten i utvecklingsländer. Bara genom att låta kvinnor på samma villkor som män delta i ekonomin kan vi långsiktigt öka kvinnors ekonomiska egenmakt. Kvinnligt entreprenörskap är också ett delmål i regeringens nya utrikeshandelsstrategi.

Kvinnors och flickors frihet att bestämma över sina liv och möjlighet att på samma villkor som män och pojkar delta i och forma samhället är inte bara ett mål i sig. Arbetet för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, för ökad ekonomisk egenmakt, mot barnäktenskap och mot könsrelaterat våld, inklusive i konfliktsituationer, är faktorer som även stärker uppfyllandet av utvecklingssamarbetets mål på bredden.

I samhällen där kvinnor får ta större del i den lokala ekonomin ser vi också positiva effekter. Forskning visar att kvinnliga företagare och företag med kvinnor i höga positioner är mindre benägna att ta emot mutor. Dessa frågor är därför av särskild relevans också för att nå målen om minskad korruption i utvecklingsländer.

Fru talman! Som jag sa är det inte svart eller vitt. Det finns både för och nackdelar oavsett vilken väg man väljer.

Det kan vara härligt att man någon gång kan tycka lika. Jag kan i varje fall känna viss sympati för utgångspunkten som kommer från Lorena Delgado Varas. Det är såklart inte alltid lätt för ett väldigt litet land att ha en lagstiftning som riktar sig till väldigt stora företag. Det finns en del internationella exempel, ofta ganska historiska, där det har blivit problem. Chevron är naturligtvis ett sådant fall som ofta brukar nämnas.

Sedan finns det ett annat perspektiv. Det är att den typ av konventioner som man ska underteckna måste vara allomfattande. De måste fungera och omfatta just rätt länder i detta. Annars finns det en risk att det blir väldigt tandlöst. Det blir också ett sätt för länder att inte behöva göra sitt eget arbete, för de kan alltid peka på någon annan. Det gäller särskilt i det läget där det redan finns rätt mycket av just internationella riktlinjer och regleringar för detta.

En sådan sak man kan peka på är OECD:s riktlinjer om ansvarsfullt företagande för just multinationella företag, där skyddet för utsatta personer och grupper stärktes. Det gäller till exempel avseende fackliga rättigheter och människorättsförsvarare. Regeringen deltog aktivt i uppdateringen av dem. Tittar man i vår nya utrikeshandelsstrategi ser man att det lyfts in som väldigt tydliga delar där.

Vi följer arbetet. Vi företräds som sagt av EU. Vi står också i nära dialog med många andra medlemsländer om hur en fortsättning framåt eventuellt ska kunna ske.

Tack, Lorena Delgado Varas, för interpellationen!

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Detta är ganska tekniskt och juridiskt, och det är en fråga där man hållit på i ett antal år. Det är mycket som talar för att det kommer att fortsätta så.

Om man ska ta ett lite mer övergripande perspektiv i detta har vi resonerat ungefär som följer. Det är avgörande att företag tar ett stort socialt ansvar. Våra svenska företag gör det, vill jag säga. Vi är ofta i en klass för sig. Det kan finnas enskilda företag som inte gör det. Men som land har vi väldigt mycket att vara stolta över. Så är det.

Vi tar också som regering frågan om mänskliga rättigheter, och också frågan om mänskliga fri- och rättigheter, på väldigt stort allvar. Sedan är frågan hur ett internationellt ramverk eller regleringar för detta ska se ut.

Vi har pekat på två perspektiv i detta. I grund och botten är det stater som har ett ansvar för att reglera sina egna företag, precis som vi gör i Sverige. Det är svensk lagstiftning som styr hur man verkar i Sverige.

Där kan man bara konstatera att många av de länder som i dag mest driver på för det internationella ramverket inte har hanterat frågorna på hemmaplan än. De börjar lite i fel ände i den delen.

Det andra är att vi ska ställa oss frågan: Om vi ska hitta en internationell lagstiftning eller ett ramverk om detta, hur säkerställer vi att det blir långsiktigt och transparent och att det omfattar de länder som vi vill att det ska omfatta? Annars blir lagstiftningen inte verkningsfull i den delen.

Det spelar inte så stor roll om det bara är några länder som skriver under på något sådant om väldigt många, och kanske till och med de länder där problemen är som allra störst, väljer att stå utanför.

Vi har resonerat som så att vi följer de förhandlingar som sker. Det har vi gjort under flera år. Det är som jag sa EU som företräder unionens medlemmar på området. Men det finns väldigt mycket som man kan göra redan under tiden.

En sådan sak är att fler länder borde ta ett ansvar som stater för sin lagstiftning. Men det gäller också att de olika ramverk och konventioner som redan finns på området efterlevs. Det är kanske egentligen steg ett i detta innan man tar ett sådant här stort kliv framåt, eller i vilken riktning man nu tycker att det går.

Fru talman! Tack, Lorena Delgado Varas, för interpellationen! Den berör väldigt viktiga ämnen. Det är helt avgörande att inte minst våra svenska företag alltid sköter sig och, så att säga, hanterar frågor och risker som finns kopplade till olika investeringsprojekt på ett ansvarsfullt och långsiktigt sätt.

Vi från den svenska regeringens sida stöder arbetet i FN och även i OECD, ska man veta, för det sker arbete också där. Det gäller arbetet med att utveckla olika typer av standarder för en regelbaserad global handel - det var precis det vi diskuterade i den tidigare interpellationsdebatten - men också för ett ansvarsfullt företagande.

Jag är övertygad om att det är en stor konkurrensfördel för Sverige som land just att vi har ett väldigt gott renommé i den här delen.

Ingenting är svart eller vitt. Det är klart att det kan finnas fördelar med att ha en FN-konvention. Det kan finnas en potential att, så att säga, förstärka det globala skydd som finns. Då är det viktigt att rättsligt bindande instrument bygger på det konsensusramverk som FN:s vägledande principer för företagande och mänskliga rättigheter utgör. Det är också viktigt och egentligen helt avgörande att de regler som i så fall framförhandlas inom FN är praktiskt genomförbara och att de är långsiktiga och får avsedd effekt.

En ny konvention som inte är helomfattande eller som inte ens är förankrad hos merparten av FN:s medlemsländer menar vi inte är rätt väg att gå, för en sådan konvention kommer inte att få genomslag.

Det är också viktigt att komma ihåg att vi lever i en tid då hela MR-systemet är under attack. Vi behöver anstränga oss mer för att försvara och genomföra de olika typer av ramverk för mänskliga rättigheter som redan finns snarare än att skapa nya normer.

Om nuvarande regelverk följdes skulle väldigt stora förbättringar ske. Det är också en av anledningarna till att Sverige uppmanar men också på olika sätt hjälper länder att genomföra FN:s i dag vägledande principer för företagande och mänskliga rättigheter.

Sedan kan man notera att flera av de länder som är allra mest pådrivande för en konvention - Ecuador, Kuba, Pakistan, Sydafrika och Venezuela - saknar egna nationella handlingsplaner. I någon mening börjar arbetet här hemma också.

Det finns en risk som jag tycker att man ska uppehålla sig vid. I grund och botten är det staterna som har ansvar för att respektera, skydda och förverkliga de mänskliga rättigheterna. Det finns en risk att staters ansvar med en sådan här lösning skulle undergrävas.

Jag är stolt som utrikeshandelsminister över att vi har många världsledande svenska företag med ett otroligt gott renommé i fråga om detta. Överallt i världen dit jag åker för att främja svenskt företagande och svenskt entreprenörskap får jag höra detta. Jag är övertygad om att det också är en väldigt stor konkurrensfördel för Sverige, inte bara i dag och tidigare utan också framöver - när vi nu till exempel i vår handelsstrategi lägger grunden för ett ökat och mer framåtlutat främjande inom grön omställning eller digitalisering.

Fru talman! Lorena Delgado Varas har frågat mig vilka skäl som ligger till grund för att Sverige inte deltar aktivt i förhandlingarna om LBI eller verkar aktivt för att ge EU ett förhandlingsmandat samt på vilket sätt jag och regeringen ser att säkerställandet av mänskliga rättigheter kan garanteras av stater utan bindande internationella regler.

Låt mig börja med att konstatera att näringslivet har en mycket viktig roll att spela i arbetet för en hållbar utveckling. Svenska företag ligger redan i framkant i det arbetet. Den här regeringen tror på en fungerande marknadsekonomi som motor för en hållbar ekonomisk och social utveckling. En förutsättning är gemensamma spelregler kring mänskliga rättigheter och miljö för att undanröja oseriösa aktörer.

Regeringen har en tydlig förväntan på att svenska företag och deras verksamhet inte ska orsaka, bidra till eller vara kopplad till övergrepp eller kränkningar av mänskliga rättigheter, oavsett var de verkar. Företagen ska följa rådande lagar men även beakta internationella riktlinjer, särskilt OECD:s riktlinjer om ansvarsfullt företagande för multinationella företag och FN:s vägledande principer för företagande och mänskliga rättigheter.

Men låt mig vara väldigt tydlig. Det är fortsatt staten som har det primära ansvaret att respektera, skydda och förverkliga de mänskliga rättigheterna. Sverige har lagstiftning som ställer höga krav på respekt för mänskliga rättigheter, i enlighet med de internationella MR-konventioner vi har anslutit oss till. Dessa omfattar även företag i Sverige. Detsamma gäller flera andra europeiska länder.

Regeringen har följt förhandlingarna i LBI och närvarat vid de olika förhandlingsrundor som hållits sedan 2015 men företräds av EU:s utrikestjänst, som samordnar deltagandet och EU:s inlägg. Förhandlingstexten har diskuterats vid de årliga förhandlingsmötena, och även om vissa förbättringar kan noteras har processen fortsatt svagt stöd inom FN:s medlemsstater. Sverige har därför medverkat till en handlingslinje med konstruktivt men restriktivt deltagande från EU vid förhandlingarna.

Sverige och EU har genomgående haft reservationer avseende mervärdet av en rättsligt bindande konvention. Om nuvarande konventioner, regelverk och riktlinjer gällande mänskliga rättigheter följdes skulle stora förbättringar ske.

En stor del av frågorna i konventionsutkastet bedöms falla under EUkompetens. Sverige och andra medlemsstater har därför efterfrågat en djupare rättslig analys och en gemensam färdplan för EU:s agerande, men för sådan analys behöver EEAS ha ett formellt förhandlingsmandat, vilket varken de eller kommissionen ännu begärt.

EU är globalt ledande i att främja företags ansvar att respektera mänskliga rättigheter, även i sin verksamhet utanför EU. Efter slutförd förhandling väntar nu antagande och genomförande av det nya EU-direktivet om tillbörlig aktsamhet för företag i fråga om hållbarhet, som bygger på FN:s vägledande principer och OECD:s riktlinjer om ansvarsfullt företagande och vägledningar för tillbörlig aktsamhet.

För Sverige har det varit viktigt att få till stånd ett direktiv där de administrativa bördorna för företagen blir proportionerliga och ändamålsenliga i förhållande till de nya reglernas syften. Med de ändringar som gjorts under förhandlingen bedöms den slutliga texten leva upp till den målsättningen. Direktivet blir ett viktigt och balanserat instrument för att främja företagens respekt för mänskliga rättigheter. Det förväntas bidra till EU:s arbete med förhandlingarna om FN-konventionen och kan utgöra grund för ett framtida förhandlingsmandat även om det finns områden i konventionstexten som inte täcks av EU-direktivet.

Sammanfattningsvis är regeringen tveksam till om FN-processen skapar förutsättningar för att uppnå en effektiv konvention som förstärker det globala skyddet mot företagsrelaterade kränkningar och övergrepp av mänskliga rättigheter. Det finns snarare en risk för att staters ansvar för att respektera, skydda och förverkliga de mänskliga rättigheterna undergrävs. Vi kommer fortsatt att verka för att alla stater tar sitt ansvar för mänskliga rättigheter och att svenska och andra länders företag respekterar dessa, inte minst genom UD:s arbete inom internationell handel, exportfrämjande, utvecklingssamarbete och mänskliga rättigheter.

Fru talman! Regeringen har sedan dag ett varit mer framåtlutad för att främja svenskt entreprenörskap, svensk innovation och vår konkurrenskraft - frågor som inte varit tillräckligt prioriterade tidigare vare sig i Sverige eller i Europeiska unionen. Vi ser också att investeringarna som en följd därav har minskat under en lång rad år.

Nu vill vi förändra detta. Vi vill vara mer offensiva. Vi vill lägga grunden för att Sverige ska börja vinna den här typen av investeringar. Då är det inte tillräckligt att bara säga att man är för mer handel och entreprenörskap; det kan ju alla göra. Vi måste alltid titta på förslag av den typen som kommer. Inte minst en hel del av den EU-lagstiftning som nu kommer skulle kunna få dramatiska effekter för många små och medelstora företag.

Jag vill upprepa det jag har sagt tidigare: Om man är okritisk till detta och bara ser till de sociala aspekterna utan att fundera kring administration och regelbörda kan det handla om flera tusen jobb i Sverige som går förlorade. Jag hoppas att Socialdemokraterna tar detta i beaktande när man så okritiskt sluter upp bakom den ökade regelbörda vi nu ser från Bryssel.

Vi måste förändra detta. Annars kommer utvecklingen för Europa att fortsätta som tidigare: Investeringar lämnar Europa och går till USA, Kina eller andra delar av Asien i stället. Det är precis detta tillväxtperspektiv vi nu lägger in, och där är det viktigt att vi är tydliga.

Den rättvisa handel som jag får frågor om här är inte ett definierat begrepp. Det är bättre att ha en regelbaserad handel som lutar sig mot WTO-regleringar. Vi vill inte förknippas med den typ av protektionism som vi ser att begreppet rättvis handel ofta förknippas med, inte minst från Donald Trumps sida. Vi står upp för en fri, hållbar och regelbaserad världshandel i stället.

Tack, Aida Birinxhiku, för den här debatten!

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Jag tror att vi har lite skilda utgångspunkter i den här debatten. Jag tittar inte så mycket på begreppen utan mer på fakta i den här diskussionen.

Det är ofrånkomligt att EU:s del av världshandeln sjunker som en sten, helt enkelt. Jag tycker att det är väldigt bekymrande. Det handlar ju om att vi blir mindre rika, att vi får en högre arbetslöshet och att jobb flyttar till andra delar av världen. Vi ser också hur det svenska exportvärdet till Asien har släpat efter till exempel Danmark de senaste 20 åren.

Då är frågan huruvida man är beredd att vidta åtgärder för att förändra detta eller om man är nöjd med att det fortsätter att vara ungefär som det är. Prognoserna pekar dessutom på att den här utvecklingen kommer att fortsätta framöver. Vi släpar efter. Vi tappar i konkurrenskraft, i investeringar och i nya jobb. Vi ser hur företag helt enkelt blir mindre benägna att investera på den europeiska kontinenten.

När man talar med företagare om detta pekar de väldigt ofta just på regelbördan och på att lagstiftning implementeras på ett sätt som gör det svårt och krångligt och inte minst dyrt.

Allting är ju relativt i detta. Om man till exempel jämför med det som sker i den amerikanska ekonomin - vi konkurrerar ju med USA liksom med många andra regioner och länder i världen - blir skillnaderna uppenbara.

Därför blir jag lite fundersam när jag hör Aida Birinxhiku säga att man å ena sidan är för konkurrenskraft och frihandel - det är väl jättebra - men å andra sidan driver på för en lagstiftning som ju företagen själva så tydligt pekar på kommer att försvåra möjligheterna för handel, jobb och investeringar. Det går inte riktigt ihop.

Det är klart att det i potten här ligger kanske tusentals svenska arbetstillfällen, som riskerar att gå förlorade om man inför ytterligare administration och regelbörda. Detta är väldigt allvarligt. Jag hoppas att Socialdemokraterna har tänkt igenom denna position. Att förlora arbetstillfällen och investeringar just nu skulle vara väldigt bekymmersamt.

Jag är stolt över att den här regeringen har tagit en väldigt aktiv del i diskussionerna. Vi har försökt få till ett mycket bättre kompromissförslag, och vi har också fått till stånd en sådan kompromiss, som mycket mer beaktar just risken för att detta kommer att hindra ekonomisk tillväxt, investeringar och jobb. Men det här måste ske även på en lång rad andra områden.

Det är just detta vi pekar på i vår nya handelsstrategi, som är mycket mer framåtlutad än den tidigare regeringens och inte bara täcker exportfrågor utan handelsfrågor i stort, även investeringar i Sverige, och vår konkurrenskraft som ett litet land. Det är en mycket bredare strategi som vi har presenterat och som har fått ett gott mottagande.

En viktig del i denna strategi är det faktum att svenska företag i dag är världsledande när det gäller att agera ansvarsfullt, långsiktigt och målmedvetet. Det är klart att det kan finnas problem med enskilda företag - det kan det alltid finnas - men som land förknippas vi väldigt mycket med ansvarsfullt företagande, socialt, miljömässigt och på flera andra områden.

Detta tror jag är en styrka för Sverige. Jag märker det under många av mina resor, där jag försöker att lägga grunden för fler svenska affärer och fler jobb i Sverige. Många länder ser detta som en framgång redan i dag, och det är något vi bekräftar i vår strategi.

Men vi måste vara varsamma med ytterligare EU-regleringar och med de protektionistiska krafter som säger "Gärna frihandel, men den måste vara rättvis, och inte just på våra områden och i våra ekonomier; det är bra om andra öppnar upp sig, men inte vi". Tyvärr ser vi hur den typen av protektionistiska krafter nu sprider sig i världen, och vi vill från den svenska regeringens sida erbjuda en annan väg framåt, med mer av fri och regelbaserad handel.