STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! har frågat mig hur jag ser på Sveriges långsiktiga engagemang i Afghanistan. Hon har också frågat mig varför regeringen väljer att skära ned på stödet till FN-organ som verkar i Afghanistan och varför regeringen minskar utvecklingsbiståndet till landet.

Afghanistan tillhör ett av de största mottagarländerna av svenskt bistånd. Under förra året bidrog Sverige med nära 900 miljoner kronor till Afghanistan. Av dessa utgjorde 364 miljoner kronor humanitärt stöd. Samtidigt har talibanernas maktövertagande medfört att förutsättningarna för en positiv samhällsutveckling har förändrats i grunden. Inte minst har möjligheterna att leverera ett effektivt bistånd försämrats kraftigt. Ett stort antal dekret som begränsar den afghanska befolkningens fri- och rättigheter har utfärdats av talibanregimen. Kvinnor och flickor är särskilt drabbade av dessa påbud. Afghanska kvinnor har bland annat förbjudits att arbeta inom FN och andra biståndsorganisationer.

Under förra året utfärdade talibanregimen också ett särskilt dekret mot Sverige med innebörden att svensk verksamhet förbjuds i Afghanistan. Detta gör en redan svår kontext än svårare och påverkar Sveriges möjligheter att bistå befolkningen. Konsekvenserna av detta drabbar den afghanska befolkningen, som är i stort behov av bistånd.

Nya förutsättningar kräver nya beslut och nya lösningar. Vi ska inte ge stöd till något som legitimerar talibanernas styre. Vi kan aldrig acceptera villkor från talibanerna som bidrar till att diskrimera kvinnor och flickor.

Vårt utvecklingsbistånd måste kunna bedrivas säkert, effektivt, uthålligt och med tydliga resultat. Det kan inte långsiktigt baseras på undantag och diktat från talibanregimen. Vårt stöd är riktat direkt till det afghanska folket.

Fru talman! Jag tackar Alexandra Völker för interpellationen.

Till att börja med ska vi komma ihåg en sak, nämligen att i fjol bidrog Sverige med nära 900 miljoner kronor till Afghanistan. Det är ett omfattande bidrag. Det är få länder som bidrar med mer än Sverige till Afghanistan. Efter att Afghanistan har varit den största mottagaren av bilateralt bistånd har det minskat lite grann, men landet fortsätter att utgöra en stor partner för Sverige. Ibland kan man få intrycket i diskussionen att det skulle förhålla sig på ett annat sätt. Så var det i fjol. Av nivån på 900 miljoner kronor var drygt en tredjedel humanitärt stöd. Det är den bakgrund jag tror att vi är överens om, det vill säga att behoven är stora.

Vårt svenska stöd har fokuserat på ett antal olika saker. Inte minst skulle jag vilja lyfta fram stödet till kvinnor och flickor, som tyvärr är de som lider allra mest under talibanregimens förtryck. Det är i grund och botten vad som pågår; det är ett brutalt förtryck där människor, framför allt kvinnor och flickor, förvägras sina grundläggande mänskliga fri- och rättigheter.

Förutsättningarna har förändrats, och de har förändrats rätt allvarligt i den delen att möjligheterna att nå ut med bistånd har försämrats. Ansvaret för det faller till hundra procent på talibanregimen. Det är den talibanregim som har som grundläggande idé att förtrycka sin egen befolkning, som har som idé att också stänga ute stora seriösa partner som Sverige. Det kan vi se i de civilsamhällesorganisationer som tidigare har verkat i landet och som nu möter en helt annan verklighet. Jag kan bara beklaga att talibanregimen agerar på det sättet, men ansvaret för det måste läggas på talibanregimen. Jag kan vidare beklaga att det är redan utsatta grupper som oftast påverkas mest.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Sverige har en bilateral biståndsstrategi med Afghanistan. Den gäller även i år, det vill säga under de månader som är kvar av 2024. Vi kommer att återkomma med förslag på fortsättning, men där är vi inte nu. Vi följer vår normala arbetsmetodik, det vill säga att vi i god tid innan strategin löper ut kommer att presentera vårt fortsatta arbete.

Vi vet att behoven är stora. Att möjligheten att verka har förändrats i grunden vet vi också. Vi gör ingen annan analys där än många andra EU-länder. Vi har diskuterat detta mycket, inte minst på biståndsministermötet. Just den där balanspunkten att hjälpa människor långsiktigt utan att på något sätt legitimera en talibanregim som förtrycker sin egen befolkning är inte alltid helt lätt att hitta. Det är ganska komplicerat. Man kan inte påstå något annat än det.

Fru talman! Att behoven är stora vet vi, men nog är det en komplicerande faktor om möjligheterna för en givare som Sverige förändras i grunden, om regimen säger att vi inte längre är välkomna. Man kan inte låtsas att det inte har någon påverkan. Det är klart att det försvårar! Här finns också säkerhetsaspekter att ta hänsyn till.

Jag kan bara upprepa det jag har sagt, nämligen att Sverige fortfarande är en av de största givarna. Vi har en strategi som gäller för 2024, och vi kommer att återkomma enligt de principer som vi har om hur vi ser på fortsättningen i landet. Men det är ett antal månader kvar på året.

Sedan vill jag föra in ett perspektiv som kanske saknas i debatten, nämligen att vi tyvärr lever i en värld med stora globala behov. Jag håller med om att de är stora i Afghanistan, och jag tycker att det är fruktansvärt att civilbefolkningen lider på grund av det förtryck som talibanregimen utövar, inte minst mot kvinnor och flickor. Det är bedrövligt. Det är också därför som vi på olika sätt engagerat oss så mycket, inte minst för att försöka hitta en gemensam position i EU-kretsen så att vi arbetar tillsammans. Vi ska hjälpa människor utan att legitimera talibanregimen. Då kan det bli en ännu värre situation framöver.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Men Sverige måste som en stor givare också ta ett stort ansvar för helheten. Där måste vi också fundera över hur vi arbetar mest effektivt. I vilka länder har vi störst förutsättningar att nå långsiktiga resultat? Det måste också vara en faktor i biståndspolitiken och ett svenskt bistånd som är generöst men inte obegränsat. Vi har en ekonomisk ram att förhålla oss till. En insats som sker i ett land hade kunnat ske i ett annat land, och då måste man jämföra resultaten. Var kan vi lyfta upp flest människor ur fattigdom? Var är förutsättningarna bäst för att till exempel bekämpa korruption, så att det blir en påverkan? Det är den typen av perspektiv vi ofta för in i biståndet, och det har tyvärr under lång tid saknats. Kanske det är en förklaring till att så många länder som under många år, ibland flera decennier, har mottagit svenskt utvecklingsbistånd fortsätter att vara i så stort behov av bistånd, att vara korrupta och förvägra människor deras grundläggande fri- och rättigheter.

Jag säger inte att det är det enda perspektivet i detta. Tvärtom! Men jag noterar att perspektivet ofta uteblir. Så länge som biståndsbudgeten är stor men inte obegränsad - vi är överens med Socialdemokraterna, och vi har i princip samma nivå på vårt bistånd - måste vi alltid som en stor biståndsgivare göra den typen av avvägningar. Var kan vi nå störst framgångar, och var kan vi hjälpa flest människor, oavsett om det gäller Afghanistan eller något annat mottagarland?

Fru talman! Ja, att problemen är stora i Afghanistan är det inte tu tal om. Det är också därför vi har engagerat oss så mycket som en stor givare, inte bara bilateralt utan också för att få samsyn i EU-kretsen om de här frågorna. EU är ju en betydande givare.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag kan också konstatera att det finns lite olika uppfattningar om vägen framåt. Det låter på Alexandra Völker som att det här är himla enkelt, men jag vill säga att det är betydligt mer komplicerat än så.

Med talibanregimen har vi en ny situation. Vi har till exempel säkerhetsfrågor för svenska biståndsarbetare att ta hänsyn till. Och talibanregimen säger att vi ska be om ursäkt för vår yttrandefrihet. Sverige som nation ska be om ursäkt, annars ska vi inte få fortsätta arbeta.

Från den svenska regeringens sida har vi tydligt och klart sagt att vi inte tänker göra det. Vår linje baseras på den starka principiella hållningen att för att kunna nå resultat i den typ av samarbeten som vi ser att utvecklingsbiståndet ger måste man ha ömsesidig respekt. Det är svårt att ha det med en regim som har som grundläggande idé att förtrycka sitt eget folk.

Sedan vill jag upprepa att Sverige fortsätter vara en stor givare. I fjol gav vi 900 miljoner kronor, varav lite drygt en tredjedel är just humanitärt stöd. Vi ska återkomma i vanlig ordning om fortsättningen.

Jag noterar Socialdemokraternas inspel i detta. Jag noterar också att Socialdemokraterna inte finansierar det inspelet i sin egen budget. Ord och handling och siffror hänger inte ihop här. Det är lätt att tala sig varm för att lägga mer pengar på bistånd. Men då måste man också finansiera det, annars är det svårt att förstå vad de orden är värda. Jag noterar att Socialdemokraterna inte gör det. Det är säkert något vi får anledning att återkomma till.

Vi kommer att fortsätta arbeta med frågan om Afghanistan, och vi kommer att presentera vår idé om vägen framåt senare under året.

Tack, Alexandra Völker, för den här interpellationsdebatten!

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.