Torsten Elofsson

Herr talman! Ulrika Westerlund efterlyste ju repliker, så jag bjuder på det.

Det var väldigt mycket fokus på barns rättigheter i anförandet, men låt mig påminna Ulrika Westerlund om att dagens debatt inte handlar om 13−14-åringar utan om 15−17-åringar.

Ulrika Westerlund har ett gärningsmannaperspektiv och talar om att gärningsmannen måste få rehabilitering och så vidare, vilket jag i och för sig kan hålla med om.

Men för något år sedan var jag i Farsta, där en 15-åring hade gått ut på torget med ett automatvapen och skjutit två eller tre människor till döds. Det var helt oskyldiga människor som kom i vägen. I ett annat fall trängde sig en 15-åring in i en villa en kväll. Först sköt han pappan på nedervåningen, och han avled. Sedan rusade han upp i trappan där mamman stod med sin lilla bebis. Hon försökte undkomma men blev skjuten i ryggen.

I Ulrika Westerlunds värld, är dessa barn – som Ulrika Westerlund väljer att kalla dem – själva offer? När Ulrika Westerlund talar får man ju intrycket att det är synd om dessa barn. Jag kan förstå att de har hamnat snett i livet, men någon som är 15, 16 eller 17 år måste också ta ansvar för sina gärningar. De saknar knappast insikt om att de begår allvarliga brott. Killen som sköt i villan såg det ju som ett steg upp i den kriminella karriären.

Vad ska vi göra med dessa personer utifrån Miljöpartiets perspektiv?

Herr talman! Jag tackar ledamoten för svaret. Jag förstår det som att sluten ungdomsvård är någonting som Vänsterpartiet fortsatt förordar trots att det har visat sig inte fungera.

Vi kan också konstatera att det finns uttryck som ”brösta en fyra och bli en hundragubbe”, vilket betyder att den som rekryteras kan åta sig ett morduppdrag, gå ut och skjuta någon och få fyra år i sluten ungdomsvård. Det är ett av skälen till att man har kunnat rekrytera unga i 16–17-årsåldern att begå de här brotten. Vad jag förstår tycker dock Gudrun Nordborg att det ska vara mer av den medicin som inte har fungerat.

Det blir ganska vagt när man pratar om att Sis ska byggas ut och förbättras på något sätt. Det handlar ju ändå om någon form av frihetsberövande, som jag förstår det. Man kan också konstatera att fängelse är ett värdeladdat ord men att man då glömmer ordet kriminalvård. Det är nämligen Kriminalvården som har ansvaret för detta, och är det någon i vårt samhälle som har erfarenhet av att hantera grovt kriminella som har begått grova våldsbrott är det Kriminalvården. Det kan man väl konstatera. Sis har inte kunnat svara upp mot den uppgiften, och det finns stora brister där.

Är det bara vilken etikett som sätts på frihetsberövandet som är av betydelse? Det är nämligen inte så att Kriminalvården inte har kompetensen att hantera detta; jag skulle vilja påstå att man har bättre kompetens än Sis just när det gäller den frågan.

Som sagt: Ska vi förlänga sluten ungdomsvård för de grovt kriminella, eller hur ska det fungera i Vänsterpartiets värld?

Herr talman! När man lyssnar på Gudrun Nordborgs och Vänsterpartiets inställning låter det som att vi ska fortsätta ungefär som vanligt. Man talar sig varm för att vi ska fortsätta med sluten ungdomsvård.

I dag pratar vi dock om unga mellan 15 och 17 år, och vi ser att det redan i dag finns möjlighet att döma 16–17-åringar till fängelse för grova brott. Min korta fråga är därför egentligen: Menar Gudrun Nordborg utifrån det resonemang som fördes från talarstolen att inte ens de ungdomar som redan i dag de facto döms, med stöd i dagens lagstiftning, ska kunna dömas till fängelse?

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Syftet med Riksrevisionens granskning var att undersöka om intentionerna om ökad flexibilitet, förbättrade resultat, högre kvalitet och ökad kostnadseffektivitet har uppnåtts efter omorganisationen 2015. Riksrevisionens samlade bedömning, kan vi krasst konstatera, är att de målsättningarna inte har uppnåtts. Även om vissa delar har förbättrats anför Riksrevisionen att brister kvarstår på flera områden. I rapporten konstateras bland annat att den lokala nivån inte har stärkts i den omfattning som var avsedd, trots att antalet polisanställda har ökat.

Herr talman! Drygt elva år har nu gått sedan den största organisationsförändringen inom svensk polis sedan förstatligandet 1965. Redan i samband med förstatligandet framfördes vissa farhågor om centralisering och bristande polisiär närvaro på lokal nivå. Vi kan nu konstatera att farhågorna i det avseendet till viss del har besannats.

Polisens förstatligande var nödvändigt. Utvecklingen har dock gått mot en alltmer ökad centralisering. När jag en gång i tiden började inom polisen hade vi 118 polisdistrikt, som 1999 blev 21 länspolismyndigheter. Nu har vi en enda stor nationell polismyndighet som är uppdelad i sju stora regioner och ett antal nationella avdelningar.

Förändringen har skett till priset av stängda polisstationer, regionalisering av sambands- och ledningscentraler, färre arrestenheter med längre transporter som följd, en centraliserad anmälningsupptagning i form av polisens kontaktcenter och stora förändringar av de forna kriminalavdelningarna. Resultatet är att polisen distanserat sig från medborgarna, som förr många gånger kände sin polis, något som också föregående talare nämnde.

Riksrevisionen noterar att de nationella stödavdelningarna har haft den största procentuella tillväxten, alltså HR-avdelningar och ekonomiavdelningar. Givetvis har också Noa, den nationella operativa avdelningen, växt. Dock har tillförda medel främst varit avsedda för att stärka lokalpolisområdena.

Granskningen visar att lokalpolisområdena inte har fått den förstärkning som reformen syftade till. Till en del förklaras detta av hög intern rörlighet – många medarbetare försvinner från lokalpolisområdena till andra organisatoriska nivåer lite högre upp – samt av svårigheter att rekrytera poliser i vissa polisregioner. Ytterligare bidragande faktorer kan vara bristande incitament för att stanna kvar i yttre tjänst under längre tid.

Herr talman! Allt detta stämmer i och för sig, men jag tror att man måste ha lite djupare förståelse av och insikt i verksamhetens förutsättningar för att förstå orsakssambanden, varför det ser ut som det gör.

Man ska komma ihåg att polisverksamheten till stor del är händelsestyrd, och det finns ett antal funktioner och krav inom polisen som aldrig kan åsidosättas. Primärt handlar det om vad vi kan kalla själva kärnverksamheten, som något förenklat utgörs av utrednings- och ingripandeverksamheten. För den sistnämnda krävs att det inom varje polisområde alltid finns ett visst antal patruller i tjänst, vilket är personalkrävande.

Jag vet inte om alla har räknat på detta, men ska man bemanna en polisbil med två poliser 24:7, 365 dagar om året, går det åt 18 poliser. Det är också en funktion som man inte kan dra ned på. Man måste alltid ha en viss säkerhetsnivå, ett visst antal polisbilar som är i tjänst dygnets alla timmar, för att kunna göra de ingripanden som krävs. Den säkerhetsnivån får inte underskridas, och detta måste man hela tiden ha i åtanke.

Det är likadant med kriminalpolisverksamheten. Också den kräver en minimibemanning för att hantera grova brott, tidsfrister för frihetsberövade, skyndsamhetskrav i fråga om unga lagöverträdare och andra högprioriterade brott. Det måste även finnas en jourverksamhet 24:7.

Ovanpå detta tillkommer andra händelser som man inte riktigt styr över, herr talman. Det kan vara oförutsedda händelser i form av sprängningar, demonstrationer, högriskmatcher i fotboll och annat som drar stora resurser.

Även andra saker kan givetvis påverka närvaron. Sjukfrånvaro, ledigheter, utbildning med mera skapar luckor och personalbrist i den ordinarie bemanningen, men kraven kvarstår fortfarande. Man måste ha en viss bemanning. Särskilt tufft kan det vara under sommarmånaderna, då bemanningen är som lägst och trycket ofta som högst. Detta är en utmaning och ett pussel för planeringen inom polisen. Det ska man ha klart för sig, herr talman.

Vad är det då som får stryka på foten i sådana lägen? Jo, det blir poliserna i lokalpolisområdena som får rycka in. Lite krasst uttryckt får lokal närvaro och brottsförebyggande verksamhet stå tillbaka för att man ska klara av ingripande- och utredningsverksamheten och alla andra tvingande krav.

Det är och har under många år varit en utmaning för polisen att hantera den lokala närvaron med nuvarande organisation. Det är även en utmaning på det personliga planet för den enskilde polisen med ständiga förflyttningar och byte av arbetsuppgifter. Det har inte heller blivit lättare med centraliseringen. Man förflyttas över större avstånd och får vara hemifrån under ganska långa tider.

Det räcker inte med polisnärvaro någon timme i veckan. Ett gott brottsförebyggande arbete bygger på kontinuitet, god person- och lokalkännedom samt ett nära samarbete med kommun, näringsliv, föreningar och boende. För detta krävs en öronmärkt och säkrad resurs för kommunalt polisarbete som inte kan ianspråktas för andra förstärkningsrörelser. Man måste ha en viss resurs på plats hela tiden.

Herr talman! Kommunerna har numera ett lagstadgat brottsförebyggande ansvar. Frågan är om vi bör ha en polis med starkare koppling till kommunerna. I många andra länder har man löst detta med en kommunal polis. I Sverige har vi försökt lösa bristen med ordningsvakter, väktare och trygghetsvärdar, eller vad vi nu väljer att sätta för etikett på dem.

Jag har all respekt för de nämnda yrkeskårerna, men det är en lösning med stora brister. Jag anser att frågan om, och efterfrågan på, en närvarande polis i kommuner är av den arten att den bör bli föremål för en särskild utredning.

Riksrevisionen verkar vara inne på liknande tankegångar eftersom den nuvarande styrningen riskerar att minska effektiviteten och begränsa den lokala flexibiliteten. Riksrevisionen bedömer vidare myndighetens förmåga att säkerställa ett långsiktigt och systematiskt lokalt arbete som otillräcklig.

Riksrevisionen kritiserar även polisens möjligheter att klara upp de så kallade mängdbrotten. De utgör faktiskt 80 procent av de anmälda brotten. Det är vardagsnära brottslighet som kommer nära inpå livet, personligen och i våra bostadsområden och som får en stor påverkan på vår känsla av trygghet.

En förklaring till att få mängdbrott klaras upp är att resurserna i dagsläget till stor del äts upp av den grova våldsbrottsligheten och den organiserade brottsligheten som vi har att bekämpa. Vi har även fått en digitalisering av brottsligheten, som är utmanande för polisen. Även den har en stark koppling till mängdbrotten med tydliga band till gängkriminalitet och organiserad brottslighet. Det gäller inte minst vid bedrägeribrott och narkotikabrott.

För att bekämpa den grova brottsligheten måste vi därför även utreda mängdbrotten när prognosen för lagföring är god och se till att gärningspersonerna lagförs. Inte minst handlar det om att fånga upp unga som är på väg in i kriminalitet. Det är med andra ord mycket angeläget att utreda och lagföra även de fallen.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 6 maj.)

Fru talman! Handledarutbildning, eller introduktionsutbildning för privat övningskörning, blev obligatorisk 2006. Utan att veta antar jag att införandet grundades på tanken att övningskörningen i sig skulle bli säkrare och att detta i förlängningen skulle bidra till ett minskat antal trafikolyckor och därigenom ökad trafiksäkerhet. Resultatet har inte blivit det förväntade, om nu det jag nyss nämnde var målsättningen.

Statistiken visar att unga bilförare fortfarande är de mest skadedrabbade. Antalet personer som omkommer i trafiken har minskat trendmässigt sedan 1990, men sedan 2020 har nivån varit i stort sett oförändrad. Antalet individer som skadas i trafiken har också minskat, men den minskningen har pågått sedan början av 2000-talet.

Om man bläddrar vidare i statistiken ser man att antalet skador och utbetalda skadeersättningar ökar. Det talar för att den obligatoriska utbildningen har haft liten eller ingen effekt och inte har inneburit någon konstaterad förbättring när det gäller övningskörningen, vilket även Transportstyrelsen framhåller.

Efter samtal med personer som genomgått handledarutbildningen är den samlade uppfattningen att utbildningen upplevs som tämligen meningslös. Möjligen kan utbildningen och innehållet i den skilja sig åt mellan olika delar av landet, men det förändrar inte bilden att kravet är av ringa värde för såväl körkortsaspiranten som handledaren. Därigenom framstår det som ett mindre värdefullt instrument för ökad trafiksäkerhet.

Som nämnts här i talarstolen kuggas allt fler på förarproven. Över hälften av förarna underkänns på uppkörningen. Statistik visar att sex av tio kuggar, ofta på grund av bristande utbildning och förberedelse. Det framhålls att detta särskilt gäller dem som övningskör privat. De vanligaste felen inkluderar dålig planering, bristande samspel i trafiken och felaktig hastighetsanpassning.

Fru talman! Det obligatoriska kravet på handledarutbildning har medfört ökade kostnader samtidigt som det inte har höjt kompetensen hos den som ska klara förarprovet. Kravet har även skapat trösklar med minskade möjligheter till träning för den som vill övningsköra privat.

Nu slopas kravet, och vi öppnar för ökade möjligheter för fler att handleda den som vill övningsköra. Det är ju väl känt att övning ger färdighet, så det vill vi uppmuntra.

Det ökade antalet underkända förarprov tyder på brister i kunskap om kraven för ett godkänt förarprov. Uppenbart finns ett behov av en ökad professionell vägledning, vilket några talare före mig har varit inne på. I vissa länder är det numera inte tillåtet med privat övningskörning, till exempel i Danmark och Tyskland. Som också har nämnts är förarutbildning förenad med kostnader, och ett framtida hinder för privat övningskörning är inte en fråga för dagens debatt utan mer en personlig reflektion. Måhända är det något som bör beaktas i en framtida översyn av övningskörning för B-behörighet.

Fru talman! Med detta sagt är regeringens proposition en välkommen förändring, och jag yrkar därför bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 17.)

Herr talman! Det har nu gått drygt elva år sedan polisen gjorde den största organisationsförändringen sedan förstatligandet 1965. 21 länspolismyndigheter slogs samman, och Sverige fick en enda polismyndighet med sju regioner och ett antal nationella avdelningar, varav en nationell operativ avdelning, Noa.

Jag var själv till en del involverad i arbetet i Genomförandekommittén, vars bärande motto var ”En polis närmare medborgarna”. Många, inklusive undertecknad, var lite kritiska till delar i förändringen, men förslaget antogs av en enig riksdag och sjösattes den 1 januari 2015. Alla partier var alltså med på att vi skulle ha en polismyndighet.

Förändringen var i många avseenden relativt smärtsam och hade inledningsvis stor negativ påverkan på den operativa verksamheten. Det sågs som lite motsägelsefullt att man skulle verka för att komma närmare medborgarna och samtidigt centralisera verksamheten. Resultatet blev också inte helt oväntat det motsatta. Polisstationer har stängt ned på många orter, som nämnts här tidigare, och den lokala polisnärvaron har till stor del försämrats.

De brister som konstaterats och kritiserats av bland annat Riksrevisionen handlar om att polisen inte lyckats bemanna lokalpolisområdena i tillräcklig utsträckning och att det finns brister i utredningsverksamheten.

Herr talman! Mängdbrotten utgör i dag drygt 80 procent av alla anmälda brott. Det är vardagsnära brottslighet som kommer en nära inpå livet och får stor påverkan på tryggheten både för individen och i de bostadsområden där man har sitt boende.

Detta tillfogar brottsdrabbade stor skada och innebär en stor kränkning. Det handlar också ofta om brott som har en nära koppling till den grova organiserade brottsligheten. I dag räknar man faktiskt med att runt 40 procent av de polisanmälda brotten har koppling till gängkriminalitet och organiserad brottslighet. Runt 400 000 brott har alltså koppling till gängkriminalitet och organiserad brottslighet.

Vi kristdemokrater har under lång tid drivit på för att mängdbrottsligheten tydligt ska prioriteras. Det är oacceptabelt att ärenden läggs på hög. Vi kan dock konstatera att det finns en annan väg framåt, för om vi exempelvis tittar på butiksstölder och blickar söderut ser vi att uppklaringen för denna brottstyp ligger på över 80 procent i Tyskland. Där klarar man alltså upp 80 procent av butiksstölderna. Här i Sverige klarar vi upp kanske 5 procent – i bästa fall.

Detta är inte bra. Flera handlare som jag har mött säger att de har slutat anmäla butiksstölder eftersom alldeles för få brott leder till lagföring. Handlarna ser det som meningslöst att anmäla; man upplever att polisen rycker på axlarna och bara pliktskyldigt tar emot anmälan, som sedan skrivs av utan åtgärd. Tjuven blir inte lagförd utan kan lugnt fortsätta sitt värv.

Som kristdemokrat, herr talman, talar jag gärna om de värderingar som har byggt vårt samhälle starkt. I Sverige har vi en lång tradition av hög tillit till rättssystemet. Att polisen har tid att hantera vardagsbrottsligheten är fundamentalt för att bevara tilltron till rättsstaten – och ytterst tilltron till varandra som medmänniskor. Oavsett allvarlighetsgraden i det inträffade gör det nämligen något med oss att veta att rättskipningen inte fungerar som den ska. Maktlösheten blir påtaglig, och samtidigt blir signalen till brottslingen att det går att komma undan med brott. Det är en oroväckande utveckling.

Förtroendet för polisen är fortsatt högt. Polisen har faktiskt högst förtroende av alla myndigheter som man mäter. Men när man gör motsvarade mätning bland brottsoffer konstaterar man att bara 20 procent tycker att polisen gör ett effektivt arbete, och det är en siffra som vi måste ta på stort allvar.

Man kan konstatera, herr talman, att Polismyndighetens ledning är väl medveten om problemet. På uppdrag av regeringen har man nu vidtagit flera åtgärder inom ramen för ett större förändringsarbete som tar sikte på en ökad lokal närvaro och ökade insatser mot mängdbrotten. Vi måste verka för att en större andel av mängdbrotten prioriteras och att fler brott klaras upp, för brottsoffer får aldrig lämnas i sticket.

Herr talman! Det finns kanske en förklaring till att det ser ut som det gör. Det har nämnts härifrån talarstolen tidigare att en av orsakerna är att stora resurser binds upp av det dödliga skjutvapenvåldet, som vi fortsatt har problem med. Det är givetvis viktigt att man prioriterar den typen av brott. Den tunga kriminaliteten har haft och ska givetvis ha mycket hög prioritet.

Den andra delen i det hela är att vi har fått en digitalisering av brottsligheten som i sig är utmanande. Även den har en stark koppling till mängdbrotten och tydliga band till gängkriminalitet och organiserad brottslighet. Det gäller inte minst bedrägeribrott, narkotikabrott och utpressning.

För att bekämpa den grova brottsligheten måste vi därför utreda även mängdbrotten när prognosen för lagföring är god och se till att gärningspersonerna lagförs. Inte minst handlar det om att fånga upp unga som är på väg in i kriminalitet. Det är med andra ord mycket angeläget att utreda och lagföra även i de här fallen.

Herr talman! Med detta sagt: Problembeskrivningen är väl känd av regeringen, och vi har nu en regering som gör det som krävs. Under mandatperioden har vi fått en ny och vassare lagstiftning på plats. Som har nämnts har polis och åklagare fått bättre verktyg, vilket i kombination med en ändrad arbetsmetodik resulterat i en markant ökad uppklaring av just de grova våldsbrotten.

Ett stort antal planerade grova brott har faktiskt också förhindrats genom tidiga ingripanden tack vare ökade möjligheter till användning av hemliga tvångsmedel. Vi ser nu också en minskning av det dödliga våldet, även om det så sent som i förrgår skedde en skjutning i Helsingborg som orsakade ett dödsfall och en allvarligt skadad. Det är alltså fortsatt ett problem, men trenden är nedåtgående. Det gäller dock att hålla i och hålla ut, för utifrån att ha pratat med polisen vet vi att det fortfarande bubblar under ytan. Mycket arbete återstår.

Vi genomför nu en offensiv mot brottsligheten med en ny straffrättsreform där hela brottsbalken ses över i syfte att skifta fokus från gärningsman till brottsoffer. Vi stärker det brottsförebyggande arbetet, sätter familjen i centrum och gör historiskt stora satsningar på hela rättsväsendet. Vi bygger ut polis och rättsväsen i rekordfart för att stärka utredningsverksamheten men också den lokala närvaron, som länge varit eftersatt.

Herr talman! Det räcker inte med polisnärvaro någon timme i veckan. Den bärande tanken med omorganisationen 2015 var att polisen ska finnas närmare medborgarna. Polisen ska vara synlig och ha god lokal- och personkännedom samt ett nära samarbete med kommun, näringsliv, föreningar och boenden. Sverige ska vara ett tryggt land oavsett var man bor.

Detta och mycket mer behövs. Kristdemokraternas intensiva arbete med att bekämpa brotten fortsätter – steg för steg, budget för budget och reform för reform. Du som brottsoffer ska kunna lita på Sverige igen.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet, herr talman.

(Applåder)

Herr talman! Det sista var ju ett standardsvar från Socialdemokraterna. Vi har hört det förr, om man säger så.

Det är väl ungefär 40 miljarder som vi lägger på Polismyndigheten. Jag kanske tolkar Petter Löberg fel på något sätt, men om jag förstår honom rätt är det då fråga om 40 miljarder till repressiv verksamhet. I så fall ska man även lägga 40 miljarder på den brottsförebyggande verksamheten. Då återstår ändå arbetsmarknadsåtgärder. Ska man även subventionera jobb med de här 40 miljarderna, eller hur är det tänkt? Det blir väldigt vagt i kanterna, tycker jag, när man pratar om det här. Polisverksamheten är väldigt konkret, och det finns en brottsförebyggande verksamhet inom polisen också. Petter Löberg var ju själv inne på det här med ökad synlighet i lokalområden och kommuner och så vidare.

Jag är fortfarande lite konfunderad över hur fördelningen ska ske. Även om man beskattar rika tror jag inte att det räcker med de där 40 miljarderna. Men jag vet inte – jag kan ha räknat fel.

Herr talman! Jag tackar Petter Löberg för ett intressant anförande. Jag hade från början inte tänkt begära replik, men jag blev lite intresserad när Petter Löberg nämnde att för varje krona som går till repressiv verksamhet ska en krona gå till förebyggande verksamhet. Det låter ju bra, kan man tycka. Men brottsförebyggande verksamhet är egentligen ett ganska vitt och brett begrepp. Vad är brottsförebyggande? Det kan handla om trygga familjer. Det kan handla om socialtjänst och skola. Det kan handla om en väldig massa saker. Är det polisen som ska arbeta brottsförebyggande? Hur ska de här kronorna användas? Hur har ni tänkt att de ska fördelas för att man ska uppnå det här? Det är min första fundering.

Petter Löberg känner till min bakgrund – jag har jobbat som polis i Malmö i ungefär 40 år. De senaste 30 åren har man hela tiden pratat om brottsförebyggande verksamhet – det primära är att vi måste jobba brottsförebyggande och se till att brott inte inträffar. Så är det självklart – det vill ju alla. Men jag tror att Petter Löberg håller med om att resultaten är ganska nedslående. Hade vi lyckats med det brottsförebyggande arbetet för 30 år sedan hade vi inte stått här i dag och diskuterat gängvåld, organiserad brottslighet och unga människor som begår grova våldsbrott och sådana saker.

Hur har Socialdemokraterna och Petter Löberg tänkt att de här kronorna ska fördelas och användas?

Fru talman! Den våldsbejakande extremismen och terrorismen utgör ett av vår tids största hot mot människors trygghet och i förlängningen mot vår demokrati. Terrorhotet vilar tungt över många länder, och Sverige är inte på något sätt undantaget eller förskonat. Låt oss blicka lite bakåt i historien. Vi har händelsen på Drottninggatan med Akilov, som med lastbil mejade ned oskyldiga flanörer. Vi har självmordsbombaren som utlöste sin sprängladdning av misstag och orsakade sin egen död.

Vi har personer i Sverige som har anslutit sig till IS och begått fruktansvärda terrordåd både i Paris och i Bryssel.

För egen del hade jag nära kontakt med konstnären Lars Vilks som ritade en så kallad rondellhund. Han blev utsatt för ett antal mordförsök och fick ha livvaktsskydd under resten av sin levnad.

Sverige har i dag en förstärkt hotbild. Enligt säkerhetspolisen kommer de yttre hoten främst från Ryssland, Iran och Kina. Islamistiska grupper och högerextremism utgör i dag det största terrorhotet. Vänsterextrema är färre, men det finns en ohelig allians mellan våldsbejakande vänsterextrema och islamistiska grupper som oroar. Kopplat till det finns även en ökad radikalisering bland unga med ökad risk för isolerade attentat av ensamagerande.

Det som ytterligare bygger på hotet är den nära kopplingen mellan terrorism och organiserad brottslighet som fått fäste i vårt land och som orsakar död och förödelse.

Det här är påtagliga och konkreta hot mot enskilda människors trygghet, och de påverkar även näringsliv och offentlig sektor.

Tydliga kopplingar finns till styret i Iran som genom det terrorklassade Islamiska revolutionsgardet, IRGC, planerar och initierar aktioner mot regimkritiker i den iranska diasporan och mot israeliska mål i Sverige där svenska kriminella gäng använts som ombud.

Ett nu aktuellt fall rör den iranskfödde statsvetaren och regimkritikern Arvin Koshnood som utsattes för ett mordförsök i min hemstad Malmö hösten 2025, ett fall som nu är aktuellt i en pågående rättegång i Uddevalla. Kopplingar lär finnas till det så kallade Foxtrotnätverket vars ledare påstås vistas i Iran. Arvin och hans familj lever nu på skyddad adress.

Utåt sett är det kanske en isolerad händelse, men den får ändå anses ingå som en del i det terrorklassade iranska revolutionsgardets strategi att skrämma och ingjuta fruktan bland oppositionella.

Nu växer det fram ett nytt hot mot Europa, även det kopplat till Iran. Europol varnar nu för ett ökat terrorhot från en proiransk grupp som går under namnet Harakat Ashab al-Yamin al-Islamia, förkortat Hayi. Gruppen har nu på kort tid genomfört attacker mot judiska mål i London, Liège, Amsterdam och Rotterdam. Det finns ett klart och tydligt hot också mot andra länder och framför allt mot judiska och amerikanska mål.

Brittisk underrättelsetjänst uppger att man under 2025 stoppat fler än 20 Irankopplade komplotter i Storbritannien, så det finns all anledning för oss i Sverige att vara vaksamma. Vi vet sedan tidigare att IRGC opererar i Sverige och riktar in sig på judiska och amerikanska mål. Det finns säkert goda skäl till att polisen i Stockholm nu inrättat en säkerhetszon i den så kallade diplomatstaden.

Målet för Iran och IRGC är tydligt. Man vill injaga fruktan i de judiska församlingarna och i den oppositionella iranska diasporan som stödjer Reza Pahlavi.

Sett i ett större perspektiv krävs ett gott och nära samarbete över landgränserna och då särskilt inom ramen för det europeiska samarbetet i Europol och i samverkan med medlemsländernas säkerhetstjänster. Ett sådant samarbete är avgörande för framgång i det proaktiva arbetet.

Samtliga grupper använder digitala plattformar och anpassar ständigt sina budskap och metoder för att attrahera och rekrytera inte minst våra unga.

Fru talman! Hotbilden mot Sverige har också förstärkts genom händelser i landet som upplevts som provocerande angrepp på islam och muslimer. Yttre händelser som konflikten Israel–Hamas och den nu pågående konflikten Iran–Israel–USA har ytterligare spätt på och stärkt den hotbilden.

För att förebygga och förhindra vålds- och terrorbrott krävs insatser från alla goda krafter i samhället. Sverige har i dag ett sextiotal utsatta områden, varav drygt 20 anses som särskilt utsatta.

I den miljön utvecklas en form av skuggsamhälle med egna normer och regler. Boende i dessa områden, inte minst unga, är särskilt påverkade och mottagliga för budskap från aktörer som vill angripa och skada vårt samhälle. Det är aktörer som ogillar eller rent av hatar vår livsstil och våra värderingar och som vill se ett annat samhälle baserat på en annan ideologi.

För att bryta detta krävs rejält ökade insatser och hög närvaro av såväl polis som andra aktörer. Skola, socialtjänst, näringsliv, föreningsliv och polis måste göra gemensam sak för att identifiera unga som visar tecken på radikalisering. Vi måste spåra upp, identifiera och hindra personer som underblåser hatet. Den subversiva verksamheten måste stoppas, och de som har ledande roller måste utvisas i den mån det går.

Med detta sagt yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga motionsyrkanden mot terrorismen.

(Applåder)

Herr talman! För de flesta i vårt land står trygghet högt upp på önskelistan. Lag och ordning är fortsatt en av väljarnas absolut viktigaste frågor.

Mörka rubriker om våldet och den grova kriminaliteten avlöser varandra, med individer som anser sig ha rätt att bruka våld och göra våld på hela samhället.

Ny lagstiftning, effektivare verktyg och ökade satsningar på polis och övrigt rättsväsen ger goda resultat. Men gängkriminalitet och organiserad brottslighet är fortsatt utmanande, så mycket återstår innan vi har tryckt tillbaka den brottslighet som i förlängningen utgör ett hot mot vårt öppna och demokratiska samhälle.

Herr talman! Ljuspunkten är att vi har en regering som förstår allvaret i detta. Som nämnts här i talarstolen gör vi nu den största omläggningen av rättspolitiken i modern tid.

Den straffreform som föreslås innebär dubbla straff för gängkriminella, ett femtiotal skärpta straffskalor, slopad ungdomsreduktion, en ny struktur som bättre återspeglar brottets allvar och påföljden villkorligt fängelse. Vi föreslår även sänkt straffmyndighetsålder för de allra grövsta brotten.

De åtstramningar som vi nu ser är en följd av en successiv nedmontering av goda normer och värderingar. Kopplat till detta och som en konsekvens har utvecklingen av gängkriminalitet och organiserad brottlighet underlättats genom tillgång till en god rekryteringsbas, goda organisationsmöjligheter, goda vinstmöjligheter och svaga kontrollmöjligheter. I detta ligger mycket av förklaringen till den brutala brottsutveckling som vi nu bevittnar.

Det har inte varit tydligt vilka värderingar som inte är valbara. Sverige har i stort svikit familjens betydelse och betydelsen av en kompass för vad som är rätt och vad som är fel. Detta har också speglats i de låga straffen och i en straffmätning som lagt större vikt vid förmildrande omständigheter för gärningsmannen än vid kravet på brottsoffrets upprättelse.

Herr talman! Regeringen arbetar nu ihärdigt och med stor energi på det rättsliga området för lag och ordning, för tryggheten, för att stärka goda normer och värderingar och för det brottsförebyggande arbetet. Men det finns inga alexanderhugg mot kriminaliteten.

Som polis har jag under ett helt yrkesliv ägnat mig åt brottsbekämpning och sett brottslighetens utveckling på nära håll. Det har inte varit uppmuntrande, kan jag säga. De åtgärder som nu införs borde ha varit på plats långt tidigare, men benägenheten och viljan till förändring saknades. Nu är det som det är, och jag vet att det är ett tålmodigt arbete som krävs – ett metodiskt arbete, steg för steg. Det finns ingen quickfix i det här. Sakta men säkert återtar vi tryggheten, men det kommer att ta tid; det är lika bra att vi inser det.

Herr talman! Kristdemokraterna har i åratal sagt att samhället måste prioritera den person som utsatts för brott, och nu har vi en regering som låter detta faktum styra politiken.

Vi verkar nu för en lagstiftning som skärper påföljderna som ska utdömas när rättvisa ska skipas i våra domstolar. Målet med detta arbete är enkelt: att vikta om vågskålen och förändra straffrätten. Låt brottsoffret, inte förövaren, stå i centrum! Lägg omsorgen där, inte på gärningsmannen!

Herr talman! Undersökningar indikerar att en majoritet av väljarna faktiskt anser att skärpta och mer avskräckande straff är den bästa linjen för att minska brottsligheten.

Inkapacitering av förhärdade brottslingar har en brottsförebyggande effekt. Utvisning och avvisning av kriminella har även det en brottsförebyggande effekt.

Brott i nära relationer nämndes tidigare här i talarstolen. Då kan vi konstatera att polisen sedan en tid tillbaka arbetar med något som heter Operation Beta. Jag vet inte om ni har hört talas om den. I Operation Beta har man identifierat och sökt upp 1 200 män som är kopplade till brott i nära relationer, och även i det fallet ser vi en brottsförebyggande effekt – antalet kvinnor som dödats av sin partner eller före detta partner är det lägsta någonsin. Men i det här fallet gäller en nollvision. Man kan konstatera att vi måste låta insatserna fortsätta, men tecken tyder på att det går åt rätt håll. Vi fokuserar nu mer på förövaren och mer på att skydda offret, och vi är på väg.

Jag tittade på statistiken. Det nämndes här att detta är ett stort problem. Det är ett stort problem, men sanningen är att statistiken går nedåt. Polisen hanterar nu brott i nära relationer som grova brott och har också lagt dem på enheten för grova brott, vilket är en indikation på att man tar det här på största allvar.

Straffen har inte upplevts som rättvisa och proportionerliga. Brottsoffer har inte fått den berättigade upprättelse som förväntas. Nu ändrar vi på det med straff som ser till att farliga personer låses in på längre tid och inte kan begå nya brott, förstöra andras liv eller rekrytera nya unga personer in i kriminalitet. Och när de väl kommer ut ska vi se till att de inte återfaller i brott.

Herr talman! Sverige behöver en ny straffrätt, en ny balans där vi viktar om vågskålen med fokus på straffskärpning snarare än rabatt. Vi förändrar mängdrabatten i dess nuvarande form och låter försvårande omständigheter väga tyngre. Brottsdrabbade ska inte lämnas i sticket, för då lämnar vi hela samhället i sticket.

Ytterst handlar det som sagt om värderingar – att straffrätten upplevs som rättvis och att den som drabbas av brott och den kränkning detta innebär får berättigad upprättelse.

Avslutningsvis, herr talman: Kristdemokraterna är det värderingsdrivna partiet. Som kristdemokrat kommer jag alltid att kämpa för de värderingar som byggt vårt samhälle starkt. Dessa värderingar behövs nu mer än någonsin.

Med dessa ord yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

Fru talman! I september 2022 gick svenska folket till val för att utse sina företrädare i den här kammaren. En eskalerande och brutaliserad våldsbrottslighet i form av skjutningar, sprängningar och förnedringsrån och åratal av misslyckad migrationspolitik gjorde att tryggheten stod högst upp på agendan, och det med all rätt. Folket valde en ny, borgerlig regering i hopp om förändring.

Utvecklingen av gängkriminalitet och organiserad brottslighet hade underlättats genom tillgång till en god rekryteringsbas, goda organisationsmöjligheter och goda vinstmöjligheter och svaga kontrollmöjligheter. Alltsedan tillträdet har Kristdemokraterna tillsammans med övriga Tidöpartier oförtrutet verkat för att bryta den utvecklingen.

De brottsbekämpande myndigheterna har fått nya och effektiva verktyg. Vistelseförbud, utökade möjligheter till användning av hemliga tvångsmedel, nya regler om självständigt förverkande, ökad kameraövervakning, ökat informationsutbyte och skärpta påföljder är några exempel.

Fru talman! Centralt i allt detta är att vi nu sätter människors trygghet och brottsoffret i centrum.

Vi stärker insatserna mot brott i nära relationer. Reglerna om kontaktförbud har uppdaterats med ökat fokus på förövaren snarare än på offret. Det är förövaren som ska få sin rörelsefrihet begränsad, inte den som utsätts för våld, hot och trakasserier. Polisen arbetar nu metodiskt för att kartlägga våldsamma och farliga män, och i dagsläget har man identifierat över 600 män som potentiellt farliga förövare.

En annan viktig aspekt är brottsoffrets berättigade krav på upprättelse och att gärningsmannen ska få sitt straff och sona sitt brott.

Föregående talare nämnde i förbifarten att straffet inte har någon betydelse. Jag är av motsatt uppfattning, särskilt efter att ha träffat brottsoffer vars anhöriga har blivit mördade, vars barn har blivit mördade. I de fallen kan man konstatera att de anhöriga gärna hade sett att vi låst in mördarna i tid och evighet och gärna kastat bort nyckeln, så att straffet inte har någon betydelse för brottsoffrets upprättelse håller jag inte med om.

Vi ger nu brottsoffret ökat stöd. Brottsskadeersättning ska utbetalas direkt från Brottsoffermyndigheten efter att domen vunnit laga kraft, som Charlotte Nordström nämnde här. I dag måste brottsoffret i första hand vända sig till gärningsmannen för att få ersättning, men nu ändrar vi som sagt på det.

Ny lagstiftning, ökade anslag till rättsväsendet och ny arbetsmetodik har gett resultat. Vi ser nu en markant ökning av brottsuppklaringen för de grova våldsbrotten i gängmiljö, från runt 20 procent till över 70 procent.

Häromdagen noterade jag att Polismyndigheten gått ut med redovisningen för dödsskjutningar 2025. Man har klarat upp samtliga brott utom ett, men det är också på väg att klaras upp. Det är ju glädjande, även om skjutningarna fortfarande är ett stort problem. Vi ska inte underskatta den problematiken, för vi är inte klara med det arbetet ännu.

De goda resultaten återspeglas också i den ökade beläggningen på våra kriminalvårdsanstalter. På häkten och anstalter kämpar man med överbeläggning. Nya byggen planeras för fler häktes- och anstaltsplatser. I avvaktan på färdigställande kan vi, om förslaget vinner bifall i kammaren, hyra 600 platser på anstalten i estländska Tartu. Det är en anstalt som jag själv har besökt, och jag kan konstatera att lokalerna är väl i linje med svenska motsvarigheter och att personalen är välutbildad.

Fru talman! Efter ett gott samarbete med Europol och andra länder har flera kriminella i det absoluta toppskiktet gripits på platser där de levde i villfarelsen att de var oåtkomliga för den svenska rättvisan.

Om några dagar får vi också ny lagstiftning på plats som tar sikte på de så kallade osjälvständiga brottsformerna försök, förberedelse och stämpling, primärt i syfte att förhindra fullbordat brott. Rekrytering av unga på nätet blir straffbart, och vi får även i övrigt en lagstiftning som är bättre anpassad till den brottsutveckling som vi ser.

Fru talman! Runt 400 000 av 1,4 miljoner anmälda brott kan i dag kopplas till gängkriminalitet och/eller organiserad brottslighet. Samtidigt ser vi en minskning av så kallade vardagsbrott i form av stöld, skadegörelse och misshandel. Antalet anmälda stölder har minskat markant – förra året med 22 procent, vilket motsvarar 55 000 färre stöldbrott.

I den delen finns troligen en nära koppling till ny lagstiftning om gränsnära polisarbete, som resulterat i att 370 inresande avvisats med återreseförbud. Samtliga är kriminella med koppling till främst stöldbrottslighet. Polisen räknar med att varje kriminell individ begår ungefär 40 brott när man vistas i landet, så det är lätt att räkna ut att ungefär 14 000 brott har förhindrats bara genom att vi avvisar folk vid gränsen.

Fru talman! Ett fortsatt stort och oroande problem är att många barn rekryteras eller anmäler sig frivilligt för att likvidera för dem helt okända personer eller utföra sprängattentat. Nya unga strömmar ständigt till, och det finns en socialisering in i en kriminell norm om att pengar inte räcker för status – för att vara någon i den kriminella världen måste man döda.

Jag tror att vi spontant värjer oss mot tanken att barn är förmögna att begå mord, men nu är vi här. Från att detta varit ett helt okänt fenomen har antalet gärningsmän under 15 år misstänkta för mord eller mordförsök ökat dramatiskt. Vi kan såklart förfasa oss över det som sker. Men nu står vi här, och det måste få ett stopp.

Det är i den kontexten som en sänkt straffmyndighetsålder ska ses. Där brottsförebyggande insatser inte förslår krävs frihetsberövande åtgärder. Det är vi alla överens om. Jag är väl medveten om den massiva kritik som framförts från Lagrådet och tunga remissinstanser, men alternativa förslag lyser med sin frånvaro.

Vad gör vi då med 13–14-åringar som mördar? Här har vi i riksdagen och regeringen ett ansvar. Därför går regeringen nu fram med en tidsbegränsad lagstiftning med en sänkning av straffmyndighetsåldern till 13 år för de allra grövsta brotten. Det är som sagt en tidsbegränsad lagstiftning, och tanken är att ge Kriminalvårdsmyndigheten i uppdrag att sörja för behandling och återanpassning. Vi vet inte hur det landar, men detta är ett försök att råda bot på ett akut problem.

Fru talman! Goda normer och värderingar har lämnats helt till förmån för en gangsterkultur där det inte finns något rätt eller fel, mer än rätten att utse sig själv till bödel.

Vi kristdemokrater och regeringen genomför nu den största omläggningen av kriminalpolitiken i modern tid, och vi arbetar intensivt med att steg för steg vända den utveckling som vi har sett. Vi ska vinna den kampen.

(Applåder)

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i det betänkande som vi debatterar i dag.

Det är välkommet att regeringen nu tar ett samlat grepp om de så kallade osjälvständiga brottsformerna. Nuvarande gällande rätt är till stora delar utformad för en annan tid. Samhällets digitalisering och annan utveckling har medfört förändrade brottsmönster där kriminella snabbt anpassat sig och utvecklat nya modus inom såväl planering som utförande av brott.

I takt med dessa förändringar har även de brottsbekämpande myndigheterna försökt anpassa sina metoder och strategier i sin strävan att klara upp brotten och gripa gärningsmännen. I den kontexten är den nuvarande lagstiftningen inte alltid till fördel i det operativa arbetet.

Herr talman! Flera talare före mig har nämnt Högsta domstolens avgörande om den så kallade vapenattrappen. Det var ett stort bakslag. Jag har under flera år jobbat med utredning och spaning när det gäller grova brott, inte minst narkotikabrott. På den tiden var det rutin för tull och polis att intervenera i samband med så kallade kontrollerade leveranser av narkotika. Vid ett obevakat tillfälle byttes narkotikapartiet ut mot ofarliga substanser. Sedan lät man leveransen rulla vidare, allt i akt och mening att avslöja och gripa beställaren eller mottagaren.

I vapenärendet konstaterade Högsta domstolen som sagt att omständigheten att polisen bytte ut vapnet gjorde att brottet inte kunde fullbordas och därför inte medförde straffansvar, enligt gällande rätt. Det var ett så kallat otjänligt försök. I det här fallet var det ett vapen, men i andra fall kan det vara narkotika.

Avgörandet innebar såklart ett stort bakslag för tull och polis, inte minst i narkotikabekämpningen. Ett redan utmanande uppdrag blev med ens mycket svårare.

Med det nu liggande betänkandet blir det åter möjligt att använda metodiken. Nu blir det klargjort att det är ett straffbart försök även om, som det står i lagtexten, ”fara för brottets fullbordan varit utesluten till följd av en myndighets åtgärd för att bekämpa brott”.

Från den 1 april kan tull och polis åter jobba mer effektivt med stöd av den nya lagstiftningen, så som man gjorde tidigare. Som gammal polis tycker jag givetvis att detta är en av de viktigare förändringarna i det betänkande som vi debatterar i dag.

Herr talman! En annan viktig förändring är att begreppet hjälpmedel vid brott vidgas. I nuläget krävs en direkt koppling till brottet i syfte att utföra eller främja brott. Som sagt har digitaliseringen förändrat mycket även i de kriminellas värld. Numera har vi crime as a service och lite av en mäklarverksamhet där man som mellanhand fixar och etablerar kontakt med möjliggörare och andra utan att själv ta befattning med de hjälpmedel som efterfrågas, samtidigt som man är väl medveten om syfte och ändamål med anskaffningen.

Nu vidgas straffansvaret för hjälpmedel till att även omfatta förvärv och överlåtelse. Det krävs med andra ord att gärningen är straffbar även i de fall man själv inte haft fysisk kontakt med eller innehaft hjälpmedlet i fråga. Det är givetvis välkommet.

Herr talman! Ett relativt nytt fenomen, som berörts av föregående talare, är den omfattande rekryteringen av unga som eftersöks för morduppdrag och andra grova våldsbrott. Det är en rekrytering som möjliggjorts genom samhällets digitalisering och tillgång till mediala plattformar. Nu kan brottslighet i Sverige ledas, organiseras och bedrivas utanför landets gränser. Vi öppnar nu upp en möjlighet att ingripa mot den som utlovar ersättning för ett brott. Rekryteringen kommer nu att ses som en straffbar förberedelse.

Herr talman! Sist men inte minst breddas nu även straffbarheten för det som kallas stämpling. Med stämpling avses i nuläget att någon i samråd med annan beslutar att utföra ett brott eller att man försöker anlita någon eller själv erbjuder sig att utföra det.

Det här begreppet och kravet på samråd har vållat juridiska bekymmer, men i den nya lagstiftningen behöver den straffbara stämplingen inte kopplas till ett tydligt beslut. Det räcker att man har kommit överens om att utföra ett brott.

Herr talman! Det är min förhoppning att de nu redovisade förändringarna i lagstiftningen ger polis och åklagare bättre förutsättningar att ingripa redan i ett tidigt stadium och förhindra att liv och egendom går till spillo och att vi kan fortsätta öka trycket på gängkriminella och organiserad brottslighet, återskapa tryggheten och stoppa de motbjudande och cyniska rekryteringarna av unga som uppmuntras att utföra mord och andra våldsbrott.

Herr talman! Riksrevision har kommit med en gedigen men också starkt kritisk rapport om den nuvarande polisutbildningen där man pekar på ett antal brister.

Det sades av föregående talare att det var poliser med kort erfarenhet. Men vissa har lång erfarenhet, upp till 40 år. Jag är en av dem som har 40 års erfarenhet av polisverksamheten. Det är klart att det har präglat min syn på rekrytering, utbildning och antagning i polisverksamheten.

Det har skett förändringar över tid. När jag anställdes en gång i tiden blev man anställd direkt och fick sin utbildning efter anställningen. Man fick lön under tiden. År 1998, tror jag det var, ändrade man utbildningen. Man införde en polisexamen och hade polisstudenter. Kort därefter fick Södertörns högskola den första polisutbildningen. Jag tror att man hade polisprogram i Umeå och Växjö också.

När det gäller den här omläggningen var det mycket påtryckningar från Polisförbundet, som ville att polisen skulle ha en mer akademisk touch på det hela. Man ville faktiskt ha en högskoleutbildning, och man ville också ha akademiska poäng. Det sistnämnda har man inte uppnått, utan man går igenom polisprogrammet som polisstudent och får sin examen men inga akademiska poäng.

Detta började 2015. År 2018 tog Plikt- och prövningsverket över antagningsprocessen. Plikt- och prövningsverket hade i huvudsak hand om mönstring av värnpliktiga men fick då också ta hand om antagningsprocessen för polisutbildningen. Jag kan förstå tanken till viss del, men jag finner det ändå märkligt att just Polismyndigheten som arbetsgivare överlåter i stort sett hela ansöknings- och antagningsprocessen till en annan myndighet och inte har ansvaret själv.

Noterbart är att polisens intervjuledare uppger att de upptäcker allt fler som inte bör vara poliser i samband med den säkerhetsintervju som genomförs. Ett skäl till detta är, enligt dem, att fler prövande godkänns i psykologiintervjun till följd av förändringar i kravprofilen. Här menar jag att det krävs en översyn och att Polismyndigheten blir mer delaktig i processen i den mån Plikt- och prövningsverket fortsatt ska ha det nuvarande ansvaret.

Herr talman! I dag har vi faktiskt flera myndigheter som är involverade i rekrytering, antagning och utbildning av poliser. Det är Polismyndigheten. Det är som sagt Plikt- och prövningsverket och också ett antal högskolor. Man bygger nu ut det ytterligare med Uppsala, som nämndes av föregående talare. Man brukar ibland säga: Ju fler kockar, desto sämre soppa. Det finns kanske fog för det ordspråket i det här sammanhanget. Mot bakgrund av Riksrevisionens kritik finns det kanske anledning att fundera över om så är fallet just med polisutbildningen.

Ett exempel som kanske är praktiskt och som man pekar på i rapporten är frågan om avskiljande av polisstudenter som bedöms olämpliga, där lärosätena gör olika bedömningar. Vissa lärosäten har tagit fram egna bedömningar av vad som anses lämpligt och inte lämpligt. Från Polismyndighetens sida har man genomfört möten med lärosätena för att försöka få information om hur man ska hantera det här. Men från Polismyndighetens sida upplever man att det finns ett motstånd från högskolornas sida att lämna ifrån sig den informationen på ett bra sätt. Det gagnar inte polisverksamheten, kan man tycka. Och i min värld blir det minst sagt problematiskt om den blivande arbetsgivaren inte har sista ordet i en sådan viktig fråga.

Överlag kan man ifrågasätta värdet av att förlägga polisutbildningen till ett antal högskolor. Jag skulle gärna se att polisen i likhet med Försvarsmakten har en egen högskola för antagning, utbildning och forskning. Den får gärna vara utlokaliserad men med Polismyndigheten som huvudman och ett ökat fokus på yrkesutbildning snarare än akademisk utbildning, även om det sista krävs i vissa delar.

Baserat på mina egna erfarenheter är jag av uppfattningen att utbildningen och rekryteringen måste bli mer verksamhetsanpassade. Som nämndes av någon tidigare talare är polisarbetet väldigt brett. Det är ett brett spektrum av arbetsuppgifter och utmaningar i yrket. Det är stor skillnad beroende på var i polisverksamheten man är verksam. Man borde kanske då fundera över att verksamhetsanpassa utbildningen och rekryteringen på ett helt annat sätt.

Fru talman! Det finns anledning att ägna lite tid åt de tester som ingår i antagningsprocessen. Man har slopat språkprovet, som gick ut på att läsa en text och svara på ett antal frågor kopplade till denna. Likaså har man sänkt kravet för godkänt på begåvningstestet. Den något besvärande förklaringen är att man vill öka förutsättningarna för att fylla platserna på polisutbildningen. Det är alltså kvantitet före kvalitet. Man kan fundera på om det tjänar verksamheten på sikt.

Kravet på historia togs också bort. Det ansågs utgöra ett hinder för lämpliga sökande. Man gjorde också en uppdatering av begåvningstestet 2022.

I praktiken innebär förändringen att det inte krävs lika många poäng för att få en så kallad trea och därmed klara gränsen för godkänt för polisutbildningen.

Riksrevisionen kritiserar även falluckeprincipen, som Plikt- och prövningsverket använder sig av. Jag är benägen att hålla med om att det är bättre att göra en helhetsbedömning. Man nämner Norge som ett gott exempel – där genomför man de här testerna på ett bra sätt. Det finns anledning att se över även detta.

Anmärkningsvärt är också att polisintervjuledare som genomför säkerhetsintervjuerna med kandidaterna tidigare inte hade behörighet att göra registerslagningar. Hur tänkte man där? Det kan man fråga sig. Här är det folk som ska in i ett yrke där man ska svara för rikets inre säkerhet, och då får de inte göra registerslagningar. Tack och lov har regeringen nu ändrat på det, så nu blir det väl ordning på den saken. Men att detta över huvud taget ifrågasätts kan man fundera över.

Fru talman! Sammanfattningsvis är jag av uppfattningen att ansvaret för rekrytering och antagning bör återföras till Polismyndigheten, som då ska tillföras erforderlig kompetens för uppgiften. Jag anser också, som jag sa tidigare, att polisen i Sverige bör ha en renodlad polishögskola – i likhet med Försvarsmakten, som har en försvarshögskola – och att det inte ska vara en uppdragsutbildning på ett antal av våra högskolor, som det är i dag.

Därmed yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Herr talman! Att komma in i slutet av debatten innebär med viss nödvändighet dessvärre att det blir en del upprepningar. Jag ber om överseende med det.

Inledningsvis vill jag yrka bifall till förslaget i justitieutskottets betänkande, som vi nu debatterar. Det är välkommet att regeringen föreslår lagstadgade och ökade möjligheter till registerkontroller av kommunanställda som arbetar i hemtjänsten, på särskilt boende och inom LSS, lagen om särskilt stöd och service för vissa funktionshindrade.

Äldre och funktionshindrade är liksom barn särskilt sårbara och utsatta. Vi ställer särskilda krav på den personal som ska ge dem stöd och hjälp i det vardagliga. Men vi har under senare tid nåtts av rapporter som pekat på en rad övergrepp i hemtjänsten, framför allt mot äldre kvinnor. Låt mig ge några exempel. I Gällivare uppgav en brukare 2024 att hon blivit våldtagen under natten. Händelsen polisanmäldes. I Vänersborg beskrev en brukare 2024 att hon blivit utsatt för sexuellt övergrepp av en anställd och hade känt stark rädsla. Upsala Nya Tidning gjorde en undersökning och skrev därefter: ”Från Malmö till Kiruna, i Bålsta, Piteå, och Örnsköldsvik. Runt om i Sverige har äldre personer med omsorg ofredats sexuellt, ibland till och med våldtagits, av personer som ska vårda och ta hand om dem.”

Anders Östlund, kriminolog vid polisregion Mitt, har granskat 400 anmälda våldtäkter mot kvinnor över 60 år. I ett tjugotal fall pekas hemtjänstpersonal ut som gärningsmän. Dessvärre finns det av skilda skäl god anledning att anta att det finns ett stort mörkertal, men redan ett brott av den här arten är ett för mycket. Det är något oerhört och innebär en kränkning som sätter djupa spår och skapar en otrygghet som den drabbade bär med sig resten av livet.

Herr talman! Den nu föreslagna registerkontrollen är ett steg i rätt riktning, men den är i sig ett trubbigt instrument. Säkerligen saknar många av dem som ertappats fällande domar för många av de nu begångna brotten. Det är inte alls säkert att de ens förekommer i polisens misstankeregister. Det nämndes att man visserligen tubbar lite på det här, men åtal ska vara väckt för att man ska kunna lämna ut uppgiften. Det innebär inte att man för evigt är dömd, men det kan innebära att man sätter tillsättningsförfarandet på paus till dess att ärendet är avgjort.

Det som gör mig rejält upprörd är det faktum att kommunerna inte alltid tar sitt ansvar. Gång på gång konstateras att anmälningar om övergrepp mot såväl barn som äldre mörkas. Man gör sina egna utredningar, som ibland slutar med en uppsägning av den utpekade, som kort därefter söker och ibland får liknande anställning i en annan kommun. I vissa fall har personer till och med fått behålla sin anställning.

Här måste nolltolerans gälla. Misstänkta övergrepp ska anmälas till och utredas av polisen. Något annat är helt otänkbart – i varje fall i min värld.

Herr talman! Egentligen är det anmärkningsvärt att vi låter män i hemtjänsten utföra intimhygien på vårdtagande kvinnor. I andra sammanhang är det lagstadgat att kroppsvisitation och kroppsbesiktning av en kvinna inte får utföras av en man. Men i vården och hemtjänsten går det tydligen bra. Det vill vi kristdemokrater sätta stopp för. Samma förhållande borde såklart gälla även inom hemtjänsten. Kristdemokraterna driver frågan och kräver att äldre i hemtjänsten ska få välja kön på omsorgspersonal för de mest intima momenten i vården.

Herr talman! Något annat som tas upp i betänkandet gäller den organiserade brottsligheten, som har gjort sitt intåg i det svenska samhället med allt vad det innebär. Det samhälle vi känner, baserat på förtroende och tillit, förändras i snabb takt.

Som nämnts tidigare har Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi i en nyligen presenterad rapport konstaterat att den kriminella ekonomins omfattning beräknas till runt 352 miljarder årligen med vinster på runt 185 miljarder. Fram träder en bild där brottslighet inom legala strukturer spelar större roll än illegala marknader där man handlar med vapen och narkotika. En del av detta består i att kriminella organisationer försöker infiltrera samhällsviktiga funktioner, utöva otillåten påverkan på anställda i sådana funktioner eller rekrytera så kallade möjliggörare.

När det gäller påverkansförsöken mot kommunanställda finns en samlad bild av att de framför allt kommer från kriminella grupperingar eller personer med kopplingar till sådana grupperingar. I mindre utsträckning görs påverkansförsöken av personer med kopplingar till våldsbejakande extremism. Det här är ett reellt problem på vissa platser och för vissa verksamheter. Vi kristdemokrater välkomnar därför förslaget om att ge kommuner möjlighet att göra registerkontroller av anställda på vissa nyckelbefattningar.

En särskild utredare har även fått i uppdrag att analysera behovet av och förutsättningarna för att göra bakgrundskontroller i såväl offentlig som privat verksamhet. Syftet med uppdraget är bland annat att ge verksamheter ändamålsenliga verktyg inför och under anställningen för att de ska kunna förebygga de risker som förekomsten av personer med brottsliga eller andra skadliga intentioner innebär på arbetsplatser. Utredningen ska redovisas först i mars 2027.

Personligen hade jag gärna sett att lagstiftningen kunde komma på plats betydligt tidigare än så, men jag inser att vi har ett visst beredningsförfarande i riksdag och regering. Vi får helt enkelt ge oss till tåls. Det är dock en angelägen fråga, och utvecklingen talar för snabba och brottsförebyggande insatser.

Herr talman! Även min fråga går till kulturministern.

Muslimska brödraskapet är en rörelse som grundades med syftet att främja islamisering och som strävar efter ett styre enligt islamisk lag, det vill säga sharia.

En fransk regeringsrapport har nyligen varnat för spridningen av politisk islam i Europa genom Muslimska brödraskapet och för de konsekvenser det kan få. I rapporten konstateras också att Sverige är hemvist för en aktiv gren av rörelsen, något som stärks av den granskning som har utförts av Center mot våldsbejakande extremism.

Muslimska brödraskapet verkar långsiktigt, genom ombud som infiltrerar vårt demokratiska samhälle. Det finns också kopplingar till al-Qaida, Hamas och IS. Rörelsen är terrorklassad i flera länder, bland andra USA.

Min fråga till kulturministern är om motsvarande diskussion om att terrorklassa rörelsen förekommer i Sverige.

Fru talman! Det är helt klart att vi måste ha en bra förskola. Vi måste ha en god uppfostran för barnen. Problemet uppstår när det ändå händer saker och ting som inte ska hända. Vi pratade om en 13–14-årig mördare som är omvittnat farlig. Man kan inte släppa ut den personen på gatan hur som helst.

Jag håller också med om att den frihetsberövande åtgärden måste vara inriktad på vård och behandling för att man ska kunna se till att återfallet inte sker. Det sades i ett tidigare anförande att återfallsfrekvensen på Sis-hemmen är 90 procent eller något sådant.

Vi har ännu inte sett förslaget från regeringens sida när det gäller hur Kriminalvården ska bygga det här. Vad jag förstår har man att ta hänsyn till både barnkonventionen och annan lagstiftning för att se till att barnen får undervisning, som de faktiskt är berättigade till, och att de också får behandling. Men jag tycker inte att man på förhand ska diskvalificera Kriminalvården som huvudman för behandlingen som ska sättas in.

Fru talman! Jag måste hålla med Ulrika Liljeberg. Vi är nog överens om det mesta här. Men det är något jag saknar lite grann.

Vi ska ha brottsförebyggande åtgärder och se till att barnen får gå i skola och att de uppfostras till goda medborgare och så vidare. Men vad gör vi när samhället misslyckas med den biten och vi har en 13–14-årig mördare som är väldigt stolt och upprymd över sitt värv? Han tränger sig in i en familjs villa och lyckas skjuta både en och två personer med automatvapen. Han mördar pappan och skjuter mamman. Barnet klarar sig relativt oskatt. Men vad gör vi?

Är det institutionen i sig som är det stora hindret – att det är Kriminalvården? Det står faktiskt ”vården” i slutet av myndighetens namn; glöm inte det. Är det logotypen på myndigheten som är avgörande för hur man ska hantera den här mördaren, som är 13–14 år? Jag inbillar mig, eller tror i varje fall, att Ulrika Liljeberg också tycker att det här är en farlig person som måste tas om hand på ett rimligt och bra sätt.

Fru talman! Som redan har nämnts har brottsligheten de senaste åren till stor del präglats av grova våldsbrott i form av skjutningar och sprängningar. Uppklaringen har dock ökat markant, och flera planerade brott har avbrutits på förberedelse- eller försöksstadiet. Antalet skjutningar har minskat liksom dödsfall kopplat till skjutningar. Det är goda nyheter, och vi hoppas att trenden fortsätter nedåt. Tyvärr har vi inte sett riktigt samma effekt när det gäller sprängningarna.

Ett gemensamt mönster är att många av de inblandade är väldigt unga. Vi har sett en markant ökning av unga gärningsmän som utförare av och även rekryterare till grova våldsbrott. Det handlar om barn, oftast unga pojkar, som egentligen skulle ha varit i skolan men som i stället skickas ut på gatan för att utföra sprängdåd och beställningsmord. I detta avseende är Sverige exceptionellt; inget annat europeiskt land har haft en liknande utveckling.

Trots stora insatser, väl utfört polisarbete, skärpt lagstiftning och ökad uppklaring fortsätter rekryteringen – numera nästan uteslutande på digitala plattformar. Det verkar som att unga står mer eller mindre i kö för att ta på sig dessa morduppdrag. Regeringen ser på detta med stort allvar och tar initiativ för att öka kraven på sociala medie-aktörer att ta ett större ansvar för innehållet på sina plattformar.

Efter att ha tagit del av åklagaren Lisa dos Santos bok Gängens hus kan jag konstatera att en smartphone numera är att betrakta som ett brottsverktyg i den kriminella världen. Med smartphones rekryterar man, använder krypterade appar för att försvåra för polisen och informerar 13- och 14-åringar om vad de ska göra och var de ska hämta vapen och så vidare. Här finns alltså mycket att göra.

Fru talman! Lite i skymundan har vi även unga som begår andra brott av mindre allvarlig karaktär, främst stöldbrott och rån. I de fallen kan vi konstatera att uppklaringen är lite mer blygsam. Svensk Handel vittnar om en ojämn kamp där många ärenden skrivs av utan åtgärd. En växande andel butiker väljer nu att inte anmäla brotten då man på förhand vet att de inte renderar någon utredning eller påföljd.

I min värld borde dessa brott få ökad prioritet, för de kan vara den första signalen om att en ung person är på väg in i tyngre kriminalitet. I det sammanhanget vill jag gärna slå ett slag för ett projekt som kallas Rätt kurva. I korthet är det ett samarbete mellan polis, socialtjänst och näringsliv som visat goda resultat. Det handlar om att fånga upp unga och erbjuda dem meningsfull sysselsättning. Det är ett gott brottsförebyggande arbete som bör anammas av fler.

Fru talman! Hur hamnade vi egentligen här? Varför ser vi barn som är beredda att åta sig morduppdrag mot ersättning?

Det talas om bristande integration, om skolan, om socialtjänsten och om fler poliser. Allt detta är givetvis viktiga delar, men föräldrarna eller vårdnadshavarna, som borde stå barnen närmast, har under lång tid närmast glömts bort i den politiska debatten i Sverige. Detta tror jag är ett allvarligt misstag.

Det vi ser i dag är konsekvenserna av att svensk politik under alldeles för lång tid har blundat för det som är själva grunden för ett tryggt samhälle: familjen och värderingar. Genom parallella samhällsstrukturer som utmanar svenska värderingar, med barn och unga som inte kan navigera mellan rätt och fel, har denna situation skapats.

Problemen börjar inte i skolan, inte hos socialtjänsten och inte hos polisen, som är det yttersta instrumentet i samhället för att stävja brott, utan de börjar hemma – i familjen. Det finns inte någon myndighet, skolkurator eller socialsekreterare eller ens några lagar som kan ersätta en närvarande mamma eller pappa. Det finns inte några socioekonomiska faktorer som kan kompensera för kärleksfulla och närvarande föräldrar som sätter tydliga gränser. Det är i hemmet grunden läggs, och utan denna grund kommer vi att få fortsätta att försöka plocka upp spillrorna när det är för sent.

Fru talman! Inom forskningen konstateras att socioekonomisk bakgrund i sig inte är en avgörande orsak till brottslighet. Detta pekar bland annat Brottsförebyggande rådets rapport Socioekonomisk bakgrund och brott på. I stället är det goda normer och värderingar som spelar den avgörande rollen. Det är en fråga om uppfostran och värderingar om personen kan berättiga handlingen för sig själv och sin omgivning.

Den gemensamma nämnaren för många av de unga lagöverträdare som rekryteras av gängen är att de ofta kommer från svåra och utsatta familjeförhållanden. Det handlar om frånvarande fäder, svaga familjeband och en brist på gränsdragningar och vägledning. Inte sällan handlar det också om psykisk ohälsa och en känsla av alienation från samhället. I detta läge, när familjen sviker, träder gängen in och erbjuder en falsk gemenskap och en annan lojalitet.

Fru talman! Det kommer att ta tid att städa upp dessa enorma samhällsproblem. Situationen är allvarlig och har så varit under lång tid, med barn och unga som utnyttjas av hänsynslösa, kallt beräknande gängledare. Justitieminister Gunnar Strömmer har med all rätt kallat situationen för inhemsk terrorism. Det är det, och barnen står många gånger i skottlinjen.

Avgörande nu är att genomföra Tidöavtalets reformagenda. Vi kristdemokrater och regeringen fortsätter omläggningen av kriminalpolitiken för att bygga upp den trygghet som många efterlyser. Det handlar om en reformerad straffrätt, skärpta straff, fler verktyg till polisen och fokus på brottsoffret. I detta ingår också en ny inriktning för det brottsförebyggande arbetet.

I skrivelsen Barriärer mot brott – en socialpreventiv strategi mot kriminella nätverk och annan brottslighet presenterar regeringen det brottsförebyggande arbetet framöver. Detta arbete sker inom en rad områden. Där läggs grunden för långsiktiga insatser där skola, socialtjänst och polis samverkar bättre för att fånga upp barn och unga i riskzonen. Vi fortsätter att satsa på föräldraskapsstöd i hela landet med särskilda uppdrag till Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd.

Detta är helt centralt, men vi kristdemokrater är inte nöjda. Inte minst vad gäller föräldraansvaret krävs mycket mer. Föräldrar måste ges stöd att ta sitt fulla ansvar, och vi måste inse att trygga familjer är en helt avgörande del av lösningen.

Fru talman! Det krävdes ett regeringsskifte för att frambringa den lagstiftning på rättsområdet som vi nu är i så akut behov av. Kristdemokraterna behövs för att sätta stopp för den politik som alltför länge underminerat familjens roll och värderingarnas betydelse i samhället. Vi är det värderingsburna partiet, och vi har alltid lyft fram familjen som hörnstenen i det brottsförebyggande arbetet. Det är där goda värderingar och en känsla för rätt och fel byggs upp i det svenska samhället.

Detta är nu mer angeläget än någonsin. Sverige ska inte vara ett land där 13–14-åringar spränger trapphus, utför beställningsmord och söker status i den kriminella världen. Om Sverige ska bli tryggt igen måste vi tala om det uppenbara: trygga familjer, ansvarstagande föräldrar och tydliga värderingar.

Med detta sagt, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

Fru talman! Låt mig inledningsvis säga att det inte var några problem över huvud taget att ställa sig bakom det initiativ som togs av Socialdemokraterna. Det råder en väldigt stor politisk enighet kring detta. Jag tror att även regeringen inte på något sätt kände sig tvingad att ta sig an det här och lägga det på sitt bord.

Som har framgått här är sexuella övergrepp mot barn ett växande problem, både online och offline. Bara under 2023 rapporterades 1,3 miljoner fall av sexuella övergrepp mot barn i EU, vilket inkluderar mer än 3,4 miljoner bilder och videor. Rapporterna om sexuella övergrepp mot barn har också ökat markant globalt – från 1 miljon rapporter 2010 till närmare 36 miljoner 2023, inklusive 105 miljoner bilder och videor. Det är oerhörda volymer vi talar om på nätet.

Sverige utgör, som nämns av flera talare, inte på något sätt något undantag när det gäller detta. Tvärtom visar granskningen att vårt land sticker ut inte minst när det gäller grova övergrepp mot filippinska barn, med höga tal när det gäller antalet penningtransaktioner och antalet misstänkta gärningsmän, samtidigt som domarna är få.

Vidare framgår i granskningen att utredningstiderna hos polisen är långa, att misstänkta gärningsmän har kunnat fortsätta vara aktiva under utredningstiden och att polisen enligt egen uppgift måste prioritera arbetet med de grövsta brotten.

Fru talman! Enligt Internet Watch Foundation ligger EU, med Sverige inkluderat, fortfarande högst i världen när det gäller att vara värd för bilder och videor med sexuella övergrepp mot barn. Nätföretagens engagemang är avgörande. Den proaktiva upptäckten av sexuella övergrepp mot barn online från företagens sida har varit avgörande för att rädda barn från pågående övergrepp. I många fall är företagen de enda som kan upptäcka och rapportera övergreppen, antingen för att barnet inte vågar eller är för ungt för att rapportera, för att föräldrar och vårdnadshavare är omedvetna om övergreppen eller för att föräldrar eller vårdnadshavare själva är förövare. Det kräver fortsatt en ökad samverkan från polisens sida med nätföretagen och plattformarna som är där.

Det pågår också ett samarbete på EU-nivå, kallat CSAM, Child Sexual Abuse Material, där man försöker enas om hur man ska hantera de här frågorna. Det är någonting som jag tycker att vi måste fortsätta diskutera också inom utskottet – hur vi går vidare med de frågorna.

Bakom varje bild och video finns det ett verkligt barn som utsätts för övergrepp. Sexuella övergrepp mot barn får livslånga konsekvenser för offren. Varje gång förövarna delar bilder och videor online fortsätter kränkningen av deras privatliv, ofta i åratal. Offren måste leva med vetskapen om att innehåll som visar de värsta stunderna i deras liv cirkuleras och att vem som helst, inklusive vänner och släktingar, kan se det.

Den digitala världens utveckling har gjort detta brott globalt, vilket bidrar till skapandet av en global marknad för material med sexuella övergrepp mot barn som delas online över gränserna. Internet erbjuder anonymitet och en miljö där förövare kan interagera och utbyta material och manualer om hur man gromar och utnyttjar minderåriga.

Förövare av sexuella övergrepp mot barn har blivit alltmer sofistikerade i sin användning av teknik. Genom att till exempel använda sociala medier med end-to-end-kryptering delar och handlar förövarna bilder och videor ostraffade. Det finns ofta slutna grupper på sociala medier som kräver en så kallad inträdesavgift i utbyte mot nytt osett material med sexuella övergrepp mot barn.

Att titta på material med sexuella övergrepp mot barn är därför inte bara ett passivt brott. Det underblåser aktivt efterfrågan på att mer innehåll produceras. Varje gång material konsumeras uppmuntrar det förövare att utnyttja barn, vilket ytterligare främjar cykeln av övergrepp och utsatthet. Forskning visar också att nästan hälften av dem som tittar på sexuella övergrepp mot barn på nätet söker fysisk kontakt med barn för att utsätta dem för liknande övergrepp.

Fru talman! Det är tydligt att de insatser som hittills gjorts inte har varit tillräckliga för att möta behoven. Polismyndigheten bör därför få i uppdrag att prioritera och intensifiera arbetet mot sexuella övergrepp mot barn i digitala miljöer.

Ännu ett fenomen av denna sexuella avart har nu dykt upp, som har nämnts av tidigare talare, i form av barnliknande sexdockor som saluförs på nätet. Det kan inte finnas något som legitimerar eller motiverar en sådan tillverkning och försäljning. Försäljning och efterfrågan är vämjeliga i sig, men detta ökar även risken för sexuella övergrepp på små barn i det verkliga livet. Det är ett sjukligt beteende. För män som återfaller i den här typen av böjelser menar vi från Kristdemokraternas sida att det bör bli aktuellt med kemisk kastrering.

Avslutningsvis, fru talman! Vi kristdemokrater välkomnar initiativet och ställer oss bakom det som anförs om polisens spärrlista och polisens arbete i övrigt mot sexuella övergrepp mot barn i digitala miljöer.