Torsten Elofsson

Herr talman! Som jag nämnde i mitt anförande kan jag konstatera att Sis tillkom 1999 när världen var en helt annan. Det har skett en förråing och en utveckling av brottsligheten som saknar motstycke. De som tidigare togs in i sluten ungdomsvård hade, sett ur dagens perspektiv, begått brott som var av betydligt mindre allvarlig karaktär.

Först och främst kan man säga att miljön i nuvarande Sis, sluten ungdomsvård, och fängelse, sett ur ett frihetsberövande perspektiv, skiljer sig inte särskilt mycket åt. Det är taggtrådar och stängsel och så vidare för att förhindra rymningar. Men det förekommer en olycklig blandning av personer som är omhändertagna med stöd av LVU och personer som sitter inne med stöd av LSU.

Vi bedömer att Kriminalvården är den myndighet som har mest kompetens och har bäst möjlighet att ta hand om grova våldsverkare. Det är vad vi pratar om. Jag har svårt att se skillnaden på ansvarsutkrävande för någon som har fyllt 18 år och för någon som är 17 år. Jag kan inte se någon skillnad.

Precis som Gudrun Nordborg säger fallerar det när det gäller utslussningen av dessa personer. Där har Kriminalvården redan ett utbyggt system för detta. Då handlar det mer om huruvida man anser att det är Kriminalvården eller Sis som ska sköta detta. Vänsterpartiet tycker att det är Sis som ska sköta utslussningen. Men vad är den verkliga skillnaden? Om man redan har ett utbyggt system inom Kriminalvården, varför kan man inte ha särskilda förvaringsutrymmen för unga som begår brott?

Herr talman! Som jag nämnde i mitt anförande kan jag konstatera att Sis tillkom 1999 när världen var en helt annan. Det har skett en förråing och en utveckling av brottsligheten som saknar motstycke. De som tidigare togs in i sluten ungdomsvård hade, sett ur dagens perspektiv, begått brott som var av betydligt mindre allvarlig karaktär.

Först och främst kan man säga att miljön i nuvarande Sis, sluten ungdomsvård, och fängelse, sett ur ett frihetsberövande perspektiv, inte skiljer sig särskilt mycket åt. Det är taggtrådar och stängsel och så vidare för att förhindra rymningar. Men det förekommer en olycklig blandning av personer som är omhändertagna med stöd av LVU och personer som sitter inne med stöd av LSU.

Vi bedömer att Kriminalvården är den myndighet som har mest kompetens och har bäst möjlighet att ta hand om grova våldsverkare. Det är vad vi pratar om. Jag har svårt att se skillnaden på ansvarsutkrävande för någon som har fyllt 18 år och för någon som är 17 år. Jag kan inte se någon skillnad.

Precis som Gudrun Nordborg säger fallerar det när det gäller utslussningen av dessa personer. Där har Kriminalvården redan ett utbyggt system. Då handlar det mer om huruvida man anser att det är Kriminalvården eller Sis som ska sköta detta. Vänsterpartiet tycker att det är Sis som ska sköta utslussningen. Men vad är den verkliga skillnaden? Om man redan har ett utbyggt system inom Kriminalvården, varför kan man inte ha särskilda förvaringsutrymmen för unga som begår brott?

Herr talman! Det kanske finns en och annan som undrar varför vi i dag står och debatterar frihetsberövande påföljder för barn och unga. Det enkla svaret är att vi de senaste åren har bevittnat en exempellös eskalering av det grova våldet i vårt land. Sverige har gått från att vara ett tryggt och säkert land till ett land med skjutningar och sprängningar som saknar motstycke i Europa. Vi har även bevittnat att gärningspersonerna blivit allt yngre.

Unga, mestadels killar men även tjejer, anmäler sig frivilligt eller rekryteras till att med vapen i hand agera bödlar och utförare mot ersättning, i hopp om en karriär i de kriminella gängen och den organiserade brottsligheten. Polisen vittnar om att unga oavsett samhällstillhörighet mer eller mindre står i kö för att utföra mord och sprängningar.

Ofta är det kriminella som är måltavlor, men vi har åtskilliga exempel på att helt oskyldiga människor har fallit offer. Ibland räcker det att råka vara anhörig till någon som är kriminell. Ibland tar man helt enkelt fel på person men genomför ändå en helt kallblodig avrättning.

Vid sidan om skjutningarna används sprängladdningar och handgranater för att skrämma eller hämnas. Även här har oskyldiga dödats eller skadats. Ödeläggelsen har dessutom orsakat stor ekonomisk skada för helt oskyldiga och givetvis skapat stor otrygghet och rädsla i de drabbade bostadsområdena.

Detta är bakgrunden till att vi nu står här.

Herr talman! Oavsett ålder på gärningsmännen har de genom sitt agerande visat att de är farliga och utgör en fara för alla och envar. Sett i det perspektivet måste deras rörelsefrihet begränsas. Vi kan inte ha farliga beväpnade unga gående lösa på våra gator.

Vid samtal jag haft med personal på Sis ungdomshem vittnas om att många av de unga lagöverträdarna och gängkriminella saknar konsekvenstänk, många gånger kopplat till drogmissbruk och psykiska störningar i form av adhd eller liknande. Behandling parat med undervisning under lång tid krävs för att minska risken för återfall, så längre frihetsberövanden kan i de fallen vara av godo.

Vi kan också konstatera att Sis-hemmen inte är anpassade för dagens verklighet med unga som begår grova våldsbrott och har starka kopplingar till gängkriminella. Återfallsfrekvensen efter sluten ungdomsvård, LSU, är så pass hög som 90 procent, och det finns – vilket också konstaterats från talarstolen i dag – brister i såväl vården som den efterföljande kontrollen och uppföljningen.

Under den senare delen av verkställigheten ska den dömde genom konkreta åtgärder förberedas för ett liv i frihet. De närmare formerna för utslussningen är inte reglerade i LSU, utan en bedömning av vilka åtgärder som är lämpliga ska göras från fall till fall. Påföljden sluten ungdomsvård är i dag helt verkställd efter frigivningen från det särskilda ungdomshemmet. Fortsatta insatser kan då i stället beslutas med stöd av socialtjänstlagen eller lagen om vård av unga, LVU. Vi kan konstatera att detta i många fall leder till fritt fall och återgång i brottslighet. Återfallsfrekvensen är som sagt väldigt hög.

Herr talman! Låt oss konstatera att utvecklingen mot allt yngre grova våldsverkare är ett katastrofalt misslyckande där vi i vuxenvärlden bär ett stort ansvar. Vi kan även konstatera att varken LSU eller LVU är anpassad för att stå emot och hantera den snabba och omfattande förändringen av brott som begås av barn och unga.

Ur detta har det växt fram ett krav på förändring. Allt som oftast hävdas från oppositionen – vi har hört det från talarstolen här i dag, framför allt från Miljöpartiet och Vänsterpartiet – ett behov av brottsförebyggande åtgärder och då gärna i form av mer resurser till skola och socialtjänst. Det är ett mantra som malts i decennier och som, trots stora satsningar, inte på något sätt bromsat den utveckling vi nu bevittnar och har att hantera.

Herr talman! Som jag brukar säga: När huset brinner är det inte första hand läge att tala om brandförebyggande åtgärder. Då gäller det att släcka branden. Det är samma sak här: När sådana här saker väl händer måste vi gripa och lagföra grova våldsverkare, även unga sådana. Jag tror att vi är helt överens om det; det handlar bara om formen för vad som ska göras.

Regeringen lägger nu fram ett förslag där LSU på sikt utmönstras – utmönstringen ska vara klar till 2030. I stället ska unga i åldern 15–17 år få avtjäna sitt straff i Kriminalvårdens regi.

Föga förvånande kommer nu protester från förväntat håll. I sig kan man motvilligt medge att någon form av frihetsberövande krävs, men absolut inte inom Kriminalvården. Då blir plötsligt myndighetsetiketten viktigare än resultatet.

Min och regeringens bedömning är att det inom Kriminalvårdens verksamhet finns större möjlighet till flexibilitet, eftersom den som inleder verkställigheten av ett fängelsestraff när han eller hon är under 18 år vid behov kommer att kunna övergå till att avtjäna straffet tillsammans med andra vuxna efter 18-årsdagen. Vi bedömer också att Kriminalvården har bättre möjligheter än Sis att erbjuda meningsfull sysselsättning för denna äldre målgrupp.

Likaså har Kriminalvården stor erfarenhet av behandling och vård av intagna som begått den här typen av grova våldsbrott, vilket Sis inte har. Unga intagna kommer dessutom att hållas avskilda från äldre interner och ges möjlighet till studier och sysselsättning, vilket också nämnts av föregående talare här.

Med detta sagt gäller det dock också att oförtrutet verka för att skydda våra barn och vidta de åtgärder vi kan för att förhindra den omfattande rekrytering av unga som nu sker. Regeringen är heller inte overksam i det avseendet. Om allt går som det ska kommer Polismyndigheten att få möjlighet att stoppa annonseringen på de digitala plattformarna. Rekryteringen är nu dessutom straffbar i sig, då den anses som stämpling eller förberedelse till brott. Vi kan också se hur fler och fler av rekryterarna grips i andra länder. Ingen i det här patrasket ska känna sig säker. Lagens långa arm sträcker sig nu långt över våra gränser, vilket också välkomnas.

Herr talman! Det fortsatta brottsförebyggande arbetet är särskilt viktigt i relation till unga lagöverträdare. Vi tar detta på stort allvar. Få saker är så viktiga som att stoppa unga personer från att bli neddragna i det mörker som det kriminella livet innebär. Bara så kan vi långsiktigt förhindra nya brott.

Vårt brottsförebyggande arbete handlar bland annat om en utbyggd socialtjänst som ges fler verktyg med en ny socialtjänstlag. Vi har även samverkansstrukturen Bob, barn och unga i organiserad brottslighet, som ska stärka arbetet mot att barn och unga hamnar i grov kriminalitet.

Herr talman! Till syvende och sist är dock trygga familjer det främsta värnet mot gatans värderingar. Då krävs en stödjande familjepolitik och ett tydligt föräldraansvar. Vi kristdemokrater är garanten för att detta perspektiv finns med i regeringens brottsförebyggande arbete. Det krävs ett tålmodigt arbete, och vi måste göra många saker samtidigt för att det ska få reell effekt.

Avslutningsvis, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut.

(Applåder)

Herr talman! Det kanske finns en och annan som undrar varför vi i dag står och debatterar frihetsberövande påföljder för barn och unga. Det enkla svaret är att vi de senaste åren har bevittnat en exempellös eskalering av det grova våldet i vårt land. Sverige har gått från att vara ett tryggt och säkert land till att bli ett land med skjutningar och sprängningar som saknar motstycke i Europa. Vi har även bevittnat att gärningspersonerna blivit allt yngre.

Unga, mestadels killar men även tjejer, anmäler sig frivilligt eller rekryteras till att med vapen i hand agera bödlar och utförare mot ersättning, i hopp om en karriär i de kriminella gängen och den organiserade brottsligheten. Polisen vittnar om att unga oavsett samhällstillhörighet mer eller mindre står i kö för att utföra mord och sprängningar.

Ofta är det kriminella som är måltavlor, men vi har åtskilliga exempel på att helt oskyldiga människor har fallit offer. Ibland räcker det att råka vara anhörig till någon som är kriminell. Ibland tar man helt enkelt fel på person men genomför ändå en helt kallblodig avrättning.

Vid sidan om skjutningarna används sprängladdningar och handgranater för att skrämma eller hämnas. Även här har oskyldiga dödats eller skadats. Ödeläggelsen har dessutom orsakat stor ekonomisk skada för helt oskyldiga och givetvis skapat stor otrygghet och rädsla i de drabbade bostadsområdena.

Detta är bakgrunden till att vi nu står här.

Herr talman! Oavsett ålder på gärningsmännen har de genom sitt agerande visat att de är farliga och utgör en fara för alla och envar. Sett i det perspektivet måste deras rörelsefrihet begränsas. Vi kan inte ha farliga beväpnade unga gående lösa på våra gator.

Vid samtal jag haft med personal på Sis ungdomshem vittnas om att många av de unga lagöverträdarna och gängkriminella saknar konsekvenstänk, många gånger kopplat till drogmissbruk och psykiska störningar i form av adhd eller liknande. Behandling parat med undervisning under lång tid krävs för att minska risken för återfall, så längre frihetsberövanden kan i de fallen vara av godo.

Vi kan också konstatera att Sis-hemmen inte är anpassade för dagens verklighet med unga som begår grova våldsbrott och har starka kopplingar till gängkriminella. Återfallsfrekvensen efter sluten ungdomsvård, LSU, är så pass hög som 90 procent, och det finns – vilket också konstaterats från talarstolen i dag – brister i såväl vården som den efterföljande kontrollen och uppföljningen.

Under den senare delen av verkställigheten ska den dömde genom konkreta åtgärder förberedas för ett liv i frihet. De närmare formerna för utslussningen är inte reglerade i LSU, utan en bedömning av vilka åtgärder som är lämpliga ska göras från fall till fall. Påföljden sluten ungdomsvård är i dag helt verkställd efter frigivningen från det särskilda ungdomshemmet. Fortsatta insatser kan då i stället beslutas med stöd av socialtjänstlagen eller lagen om vård av unga, LVU. Vi kan konstatera att detta i många fall leder till fritt fall och återgång i brottslighet. Återfallsfrekvensen är som sagt väldigt hög.

Herr talman! Låt oss konstatera att utvecklingen mot allt yngre grova våldsverkare är ett katastrofalt misslyckande där vi i vuxenvärlden bär ett stort ansvar. Vi kan även konstatera att varken LSU eller LVU är anpassade för att stå emot och hantera den snabba och omfattande förändringen av brott som begås av barn och unga.

Ur detta har det växt fram ett krav på förändring. Allt som oftast hävdas från oppositionen – vi har hört det från talarstolen här i dag, framför allt från Miljöpartiet och Vänsterpartiet – ett behov av brottsförebyggande åtgärder och då gärna i form av mer resurser till skola och socialtjänst. Det är ett mantra som malts i decennier och som, trots stora satsningar, inte på något sätt bromsat den utveckling vi nu bevittnar och har att hantera.

Herr talman! Som jag brukar säga: När huset brinner är det inte i första hand läge att tala om brandförebyggande åtgärder. Då gäller det att släcka branden. Det är samma sak här: När sådana här saker väl händer måste vi gripa och lagföra grova våldsverkare, även unga sådana. Jag tror att vi är helt överens om det; det handlar bara om formen för vad som ska göras.

Regeringen lägger nu fram ett förslag där LSU på sikt utmönstras – utmönstringen ska vara klar till 2030. I stället ska unga i åldern 15–17 år få avtjäna sitt straff i Kriminalvårdens regi.

Föga förvånande kommer nu protester från förväntat håll. I sig kan man motvilligt medge att någon form av frihetsberövande krävs, men absolut inte inom Kriminalvården. Då blir plötsligt myndighetsetiketten viktigare än resultatet.

Min och regeringens bedömning är att det inom Kriminalvårdens verksamhet finns större möjlighet till flexibilitet, eftersom den som inleder verkställigheten av ett fängelsestraff när han eller hon är under 18 år vid behov kommer att kunna övergå till att avtjäna straffet tillsammans med andra vuxna efter 18-årsdagen. Vi bedömer också att Kriminalvården har bättre möjligheter än Sis att erbjuda meningsfull sysselsättning för denna äldre målgrupp.

Likaså har Kriminalvården stor erfarenhet av behandling och vård av intagna som begått den här typen av grova våldsbrott, vilket Sis inte har. Unga intagna kommer dessutom att hållas avskilda från äldre interner och ges möjlighet till studier och sysselsättning, vilket också nämnts av föregående talare här.

Med detta sagt gäller det dock också att oförtrutet verka för att skydda våra barn och vidta de åtgärder vi kan för att förhindra den omfattande rekrytering av unga som nu sker. Regeringen är heller inte overksam i det avseendet. Om allt går som det ska kommer Polismyndigheten att få möjlighet att stoppa annonseringen på de digitala plattformarna. Rekryteringen är nu dessutom straffbar i sig, då den anses som stämpling eller förberedelse till brott. Vi kan också se hur fler och fler av rekryterarna grips i andra länder. Ingen i det här patrasket ska känna sig säker. Lagens långa arm sträcker sig nu långt över våra gränser, vilket också välkomnas.

Herr talman! Det fortsatta brottsförebyggande arbetet är särskilt viktigt i relation till unga lagöverträdare. Vi tar detta på stort allvar. Få saker är så viktiga som att stoppa unga personer från att bli neddragna i det mörker som det kriminella livet innebär. Bara så kan vi långsiktigt förhindra nya brott.

Vårt brottsförebyggande arbete handlar bland annat om en utbyggd socialtjänst som ges fler verktyg med en ny socialtjänstlag. Vi har även samverkansstrukturen Bob, barn och unga i organiserad brottslighet, som ska stärka arbetet mot att barn och unga hamnar i grov kriminalitet.

Herr talman! Till syvende och sist är dock trygga familjer det främsta värnet mot gatans värderingar. Då krävs en stödjande familjepolitik och ett tydligt föräldraansvar. Vi kristdemokrater är garanten för att detta perspektiv finns med i regeringens brottsförebyggande arbete. Det krävs ett tålmodigt arbete, och vi måste göra många saker samtidigt för att det ska få reell effekt.

Avslutningsvis, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut.

(Applåder)

Herr talman! Tack för svaret, ledamoten!

Jag är mycket väl medveten om att barnkonventionen säger att man är barn tills man är 18 år. Jag vill poängtera att vi i dag inte debatterar 13- och 14-åringar, utan vi debatterar 15-åringar–17-åringar. Det finns redan i dag möjligheter att döma dessa till fängelse för de allra grövsta brotten. Man kan göra det.

Jag undrar om Miljöpartiet och Ulrika Westerlund motsätter sig de nuvarande bedömningarna och de påföljder som man kan drabbas av som 16- och 17-åring för de allra grövsta brotten. Ska vi gå tillbaka till att sätta dem i sluten ungdomsvård i stället? Hur är resonemanget där? Jag är lite nyfiken på att höra det.

Sedan kan jag instämma i att brottsförebyggande åtgärder givetvis är väldigt viktiga. Men brottsförebyggande åtgärder hjälper inte när brottet ändå har begåtts. Då handlar det mer om hur vi rättar till det.

Är det någon skillnad när det gäller Miljöpartiets syn på mördare som är 16 eller 17 år? Anser Miljöpartiet att de fortsatt inte ska dömas till fängelse utan i stället ska in i ungdomsvården och på Sis-hemmen?

Herr talman! Tack för svaret, ledamoten!

Jag är mycket väl medveten om att barnkonventionen säger att man är barn tills man är 18 år. Jag vill poängtera att vi i dag inte debatterar 13 och 14-åringar, utan vi debatterar 15-åringar–17-åringar. Det finns redan i dag möjligheter att döma dessa till fängelse för de allra grövsta brotten. Man kan göra det.

Jag undrar om Miljöpartiet och Ulrika Westerlund motsätter sig de nuvarande bedömningarna och de påföljder som man kan drabbas av som 16 och 17-åring för de allra grövsta brotten. Ska vi gå tillbaka till att sätta dem i sluten ungdomsvård i stället? Hur är resonemanget där? Jag är lite nyfiken på att höra det.

Sedan kan jag instämma i att brottsförebyggande åtgärder givetvis är väldigt viktiga. Men brottsförebyggande åtgärder hjälper inte när brottet ändå har begåtts. Då handlar det mer om hur vi rättar till det.

Är det någon skillnad när det gäller Miljöpartiets syn på mördare som är 16 eller 17 år? Anser Miljöpartiet att de fortsatt inte ska dömas till fängelse utan i stället ska in i ungdomsvården och på Sis-hemmen?

Herr talman! Ulrika Westerlund efterlyste ju repliker, så jag bjuder på det.

Det var väldigt mycket fokus på barns rättigheter i anförandet, men låt mig påminna Ulrika Westerlund om att dagens debatt inte handlar om 13–14-åringar utan om 15–17-åringar.

Ulrika Westerlund har ett gärningsmannaperspektiv och talar om att gärningsmannen måste få rehabilitering och så vidare, vilket jag i och för sig kan hålla med om.

Men för något år sedan var jag i Farsta, där en 15-åring hade gått ut på torget med ett automatvapen och skjutit två eller tre människor till döds. Det var helt oskyldiga människor som kom i vägen. I ett annat fall trängde sig en 15-åring in i en villa en kväll. Först sköt han pappan på nedervåningen, och han avled. Sedan rusade han upp i trappan där mamman stod med sin lilla bebis. Hon försökte undkomma men blev skjuten i ryggen.

I Ulrika Westerlunds värld, är dessa barn – som Ulrika Westerlund väljer att kalla dem – själva offer? När Ulrika Westerlund talar får man ju intrycket att det är synd om dessa barn. Jag kan förstå att de har hamnat snett i livet, men någon som är 15, 16 eller 17 år måste också ta ansvar för sina gärningar. De saknar knappast insikt om att de begår allvarliga brott. Killen som sköt i villan såg det ju som ett steg upp i den kriminella karriären.

Vad ska vi göra med dessa personer utifrån Miljöpartiets perspektiv?

Herr talman! Ulrika Westerlund efterlyste ju repliker, så jag bjuder på det.

Det var väldigt mycket fokus på barns rättigheter i anförandet, men låt mig påminna Ulrika Westerlund om att dagens debatt inte handlar om 13−14-åringar utan om 15−17-åringar.

Ulrika Westerlund har ett gärningsmannaperspektiv och talar om att gärningsmannen måste få rehabilitering och så vidare, vilket jag i och för sig kan hålla med om.

Men för något år sedan var jag i Farsta, där en 15-åring hade gått ut på torget med ett automatvapen och skjutit två eller tre människor till döds. Det var helt oskyldiga människor som kom i vägen. I ett annat fall trängde sig en 15-åring in i en villa en kväll. Först sköt han pappan på nedervåningen, och han avled. Sedan rusade han upp i trappan där mamman stod med sin lilla bebis. Hon försökte undkomma men blev skjuten i ryggen.

I Ulrika Westerlunds värld, är dessa barn – som Ulrika Westerlund väljer att kalla dem – själva offer? När Ulrika Westerlund talar får man ju intrycket att det är synd om dessa barn. Jag kan förstå att de har hamnat snett i livet, men någon som är 15, 16 eller 17 år måste också ta ansvar för sina gärningar. De saknar knappast insikt om att de begår allvarliga brott. Killen som sköt i villan såg det ju som ett steg upp i den kriminella karriären.

Vad ska vi göra med dessa personer utifrån Miljöpartiets perspektiv?

Herr talman! Jag tackar ledamoten för svaret. Jag förstår det som att sluten ungdomsvård är någonting som Vänsterpartiet fortsatt förordar trots att det har visat sig inte fungera.

Vi kan också konstatera att det finns uttryck som ”brösta en fyra och bli en hundragubbe”, vilket betyder att den som rekryteras kan åta sig ett morduppdrag, gå ut och skjuta någon och få fyra år i sluten ungdomsvård. Det är ett av skälen till att man har kunnat rekrytera unga i 16–17-årsåldern att begå de här brotten. Vad jag förstår tycker dock Gudrun Nordborg att det ska vara mer av den medicin som inte har fungerat.

Det blir ganska vagt när man pratar om att Sis ska byggas ut och förbättras på något sätt. Det handlar ju ändå om någon form av frihetsberövande, som jag förstår det. Man kan också konstatera att fängelse är ett värdeladdat ord men att man då glömmer ordet kriminalvård. Det är nämligen Kriminalvården som har ansvaret för detta, och är det någon i vårt samhälle som har erfarenhet av att hantera grovt kriminella som har begått grova våldsbrott är det Kriminalvården. Det kan man väl konstatera. Sis har inte kunnat svara upp mot den uppgiften, och det finns stora brister där.

Är det bara vilken etikett som sätts på frihetsberövandet som är av betydelse? Det är nämligen inte så att Kriminalvården inte har kompetensen att hantera detta; jag skulle vilja påstå att man har bättre kompetens än Sis just när det gäller den frågan.

Som sagt: Ska vi förlänga sluten ungdomsvård för de grovt kriminella, eller hur ska det fungera i Vänsterpartiets värld?

Herr talman! Jag tackar ledamoten för svaret. Jag förstår det som att sluten ungdomsvård är någonting som Vänsterpartiet fortsatt förordar trots att det har visat sig inte fungera.

Vi kan också konstatera att det finns uttryck som ”brösta en fyra och bli en hundragubbe”, vilket betyder att den som rekryteras kan åta sig ett morduppdrag, gå ut och skjuta någon och få fyra år i sluten ungdomsvård. Det är ett av skälen till att man har kunnat rekrytera unga i 16–17-årsåldern att begå de här brotten. Vad jag förstår tycker dock Gudrun Nordborg att det ska vara mer av den medicin som inte har fungerat.

Det blir ganska vagt när man pratar om att Sis ska byggas ut och förbättras på något sätt. Det handlar ju ändå om någon form av frihetsberövande, som jag förstår det. Man kan också konstatera att fängelse är ett värdeladdat ord men att man då glömmer ordet kriminalvård. Det är nämligen Kriminalvården som har ansvaret för detta, och är det någon i vårt samhälle som har erfarenhet av att hantera grovt kriminella som har begått grova våldsbrott är det Kriminalvården. Det kan man väl konstatera. Sis har inte kunnat svara upp mot den uppgiften, och det finns stora brister där.

Är det bara vilken etikett som sätts på frihetsberövandet som är av betydelse? Det är nämligen inte så att Kriminalvården inte har kompetensen att hantera detta; jag skulle vilja påstå att man har bättre kompetens än Sis just när det gäller den frågan.

Som sagt: Ska vi förlänga sluten ungdomsvård för de grovt kriminella, eller hur ska det fungera i Vänsterpartiets värld?

Herr talman! När man lyssnar på Gudrun Nordborgs och Vänsterpartiets inställning låter det som att vi ska fortsätta ungefär som vanligt. Man talar sig varm för att vi ska fortsätta med sluten ungdomsvård.

I dag pratar vi dock om unga mellan 15 och 17 år, och vi ser att det redan i dag finns möjlighet att döma 16–17-åringar till fängelse för grova brott. Min korta fråga är därför egentligen: Menar Gudrun Nordborg utifrån det resonemang som fördes från talarstolen att inte ens de ungdomar som redan i dag de facto döms, med stöd i dagens lagstiftning, ska kunna dömas till fängelse?

Herr talman! När man lyssnar på Gudrun Nordborgs och Vänsterpartiets inställning låter det som att vi ska fortsätta ungefär som vanligt. Man talar sig varm för att vi ska fortsätta med sluten ungdomsvård.

I dag pratar vi dock om unga mellan 15 och 17 år, och vi ser att det redan i dag finns möjlighet att döma 16–17-åringar till fängelse för grova brott. Min korta fråga är därför egentligen: Menar Gudrun Nordborg utifrån det resonemang som fördes från talarstolen att inte ens de ungdomar som redan i dag de facto döms, med stöd i dagens lagstiftning, ska kunna dömas till fängelse?

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Syftet med Riksrevisionens granskning var att undersöka om intentionerna om ökad flexibilitet, förbättrade resultat, högre kvalitet och ökad kostnadseffektivitet har uppnåtts efter omorganisationen 2015. Riksrevisionens samlade bedömning, kan vi krasst konstatera, är att de målsättningarna inte har uppnåtts. Även om vissa delar har förbättrats anför Riksrevisionen att brister kvarstår på flera områden. I rapporten konstateras bland annat att den lokala nivån inte har stärkts i den omfattning som var avsedd, trots att antalet polisanställda har ökat.

Herr talman! Drygt elva år har nu gått sedan den största organisationsförändringen inom svensk polis sedan förstatligandet 1965. Redan i samband med förstatligandet framfördes vissa farhågor om centralisering och bristande polisiär närvaro på lokal nivå. Vi kan nu konstatera att farhågorna i det avseendet till viss del har besannats.

Polisens förstatligande var nödvändigt. Utvecklingen har dock gått mot en alltmer ökad centralisering. När jag en gång i tiden började inom polisen hade vi 118 polisdistrikt, som 1999 blev 21 länspolismyndigheter. Nu har vi en enda stor nationell polismyndighet som är uppdelad i sju stora regioner och ett antal nationella avdelningar.

Förändringen har skett till priset av stängda polisstationer, regionalisering av sambands- och ledningscentraler, färre arrestenheter med längre transporter som följd, en centraliserad anmälningsupptagning i form av polisens kontaktcenter och stora förändringar av de forna kriminalavdelningarna. Resultatet är att polisen distanserat sig från medborgarna, som förr många gånger kände sin polis, något som också föregående talare nämnde.

Riksrevisionen noterar att de nationella stödavdelningarna har haft den största procentuella tillväxten, alltså HR-avdelningar och ekonomiavdelningar. Givetvis har också Noa, den nationella operativa avdelningen, växt. Dock har tillförda medel främst varit avsedda för att stärka lokalpolisområdena.

Granskningen visar att lokalpolisområdena inte har fått den förstärkning som reformen syftade till. Till en del förklaras detta av hög intern rörlighet – många medarbetare försvinner från lokalpolisområdena till andra organisatoriska nivåer lite högre upp – samt av svårigheter att rekrytera poliser i vissa polisregioner. Ytterligare bidragande faktorer kan vara bristande incitament för att stanna kvar i yttre tjänst under längre tid.

Herr talman! Allt detta stämmer i och för sig, men jag tror att man måste ha lite djupare förståelse av och insikt i verksamhetens förutsättningar för att förstå orsakssambanden, varför det ser ut som det gör.

Man ska komma ihåg att polisverksamheten till stor del är händelsestyrd, och det finns ett antal funktioner och krav inom polisen som aldrig kan åsidosättas. Primärt handlar det om vad vi kan kalla själva kärnverksamheten, som något förenklat utgörs av utrednings- och ingripandeverksamheten. För den sistnämnda krävs att det inom varje polisområde alltid finns ett visst antal patruller i tjänst, vilket är personalkrävande.

Jag vet inte om alla har räknat på detta, men ska man bemanna en polisbil med två poliser 24:7, 365 dagar om året, går det åt 18 poliser. Det är också en funktion som man inte kan dra ned på. Man måste alltid ha en viss säkerhetsnivå, ett visst antal polisbilar som är i tjänst dygnets alla timmar, för att kunna göra de ingripanden som krävs. Den säkerhetsnivån får inte underskridas, och detta måste man hela tiden ha i åtanke.

Det är likadant med kriminalpolisverksamheten. Också den kräver en minimibemanning för att hantera grova brott, tidsfrister för frihetsberövade, skyndsamhetskrav i fråga om unga lagöverträdare och andra högprioriterade brott. Det måste även finnas en jourverksamhet 24:7.

Ovanpå detta tillkommer andra händelser som man inte riktigt styr över, herr talman. Det kan vara oförutsedda händelser i form av sprängningar, demonstrationer, högriskmatcher i fotboll och annat som drar stora resurser.

Även andra saker kan givetvis påverka närvaron. Sjukfrånvaro, ledigheter, utbildning med mera skapar luckor och personalbrist i den ordinarie bemanningen, men kraven kvarstår fortfarande. Man måste ha en viss bemanning. Särskilt tufft kan det vara under sommarmånaderna, då bemanningen är som lägst och trycket ofta som högst. Detta är en utmaning och ett pussel för planeringen inom polisen. Det ska man ha klart för sig, herr talman.

Vad är det då som får stryka på foten i sådana lägen? Jo, det blir poliserna i lokalpolisområdena som får rycka in. Lite krasst uttryckt får lokal närvaro och brottsförebyggande verksamhet stå tillbaka för att man ska klara av ingripande- och utredningsverksamheten och alla andra tvingande krav.

Det är och har under många år varit en utmaning för polisen att hantera den lokala närvaron med nuvarande organisation. Det är även en utmaning på det personliga planet för den enskilde polisen med ständiga förflyttningar och byte av arbetsuppgifter. Det har inte heller blivit lättare med centraliseringen. Man förflyttas över större avstånd och får vara hemifrån under ganska långa tider.

Det räcker inte med polisnärvaro någon timme i veckan. Ett gott brottsförebyggande arbete bygger på kontinuitet, god person- och lokalkännedom samt ett nära samarbete med kommun, näringsliv, föreningar och boende. För detta krävs en öronmärkt och säkrad resurs för kommunalt polisarbete som inte kan ianspråktas för andra förstärkningsrörelser. Man måste ha en viss resurs på plats hela tiden.

Herr talman! Kommunerna har numera ett lagstadgat brottsförebyggande ansvar. Frågan är om vi bör ha en polis med starkare koppling till kommunerna. I många andra länder har man löst detta med en kommunal polis. I Sverige har vi försökt lösa bristen med ordningsvakter, väktare och trygghetsvärdar, eller vad vi nu väljer att sätta för etikett på dem.

Jag har all respekt för de nämnda yrkeskårerna, men det är en lösning med stora brister. Jag anser att frågan om, och efterfrågan på, en närvarande polis i kommuner är av den arten att den bör bli föremål för en särskild utredning.

Riksrevisionen verkar vara inne på liknande tankegångar eftersom den nuvarande styrningen riskerar att minska effektiviteten och begränsa den lokala flexibiliteten. Riksrevisionen bedömer vidare myndighetens förmåga att säkerställa ett långsiktigt och systematiskt lokalt arbete som otillräcklig.

Riksrevisionen kritiserar även polisens möjligheter att klara upp de så kallade mängdbrotten. De utgör faktiskt 80 procent av de anmälda brotten. Det är vardagsnära brottslighet som kommer nära inpå livet, personligen och i våra bostadsområden och som får en stor påverkan på vår känsla av trygghet.

En förklaring till att få mängdbrott klaras upp är att resurserna i dagsläget till stor del äts upp av den grova våldsbrottsligheten och den organiserade brottsligheten som vi har att bekämpa. Vi har även fått en digitalisering av brottsligheten, som är utmanande för polisen. Även den har en stark koppling till mängdbrotten med tydliga band till gängkriminalitet och organiserad brottslighet. Det gäller inte minst vid bedrägeribrott och narkotikabrott.

För att bekämpa den grova brottsligheten måste vi därför även utreda mängdbrotten när prognosen för lagföring är god och se till att gärningspersonerna lagförs. Inte minst handlar det om att fånga upp unga som är på väg in i kriminalitet. Det är med andra ord mycket angeläget att utreda och lagföra även de fallen.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 6 maj.)

Fru talman! Handledarutbildning, eller introduktionsutbildning för privat övningskörning, blev obligatorisk 2006. Utan att veta antar jag att införandet grundades på tanken att övningskörningen i sig skulle bli säkrare och att detta i förlängningen skulle bidra till ett minskat antal trafikolyckor och därigenom ökad trafiksäkerhet. Resultatet har inte blivit det förväntade, om nu det jag nyss nämnde var målsättningen.

Statistiken visar att unga bilförare fortfarande är de mest skadedrabbade. Antalet personer som omkommer i trafiken har minskat trendmässigt sedan 1990, men sedan 2020 har nivån varit i stort sett oförändrad. Antalet individer som skadas i trafiken har också minskat, men den minskningen har pågått sedan början av 2000-talet.

Om man bläddrar vidare i statistiken ser man att antalet skador och utbetalda skadeersättningar ökar. Det talar för att den obligatoriska utbildningen har haft liten eller ingen effekt och inte har inneburit någon konstaterad förbättring när det gäller övningskörningen, vilket även Transportstyrelsen framhåller.

Efter samtal med personer som genomgått handledarutbildningen är den samlade uppfattningen att utbildningen upplevs som tämligen meningslös. Möjligen kan utbildningen och innehållet i den skilja sig åt mellan olika delar av landet, men det förändrar inte bilden att kravet är av ringa värde för såväl körkortsaspiranten som handledaren. Därigenom framstår det som ett mindre värdefullt instrument för ökad trafiksäkerhet.

Som nämnts här i talarstolen kuggas allt fler på förarproven. Över hälften av förarna underkänns på uppkörningen. Statistik visar att sex av tio kuggar, ofta på grund av bristande utbildning och förberedelse. Det framhålls att detta särskilt gäller dem som övningskör privat. De vanligaste felen inkluderar dålig planering, bristande samspel i trafiken och felaktig hastighetsanpassning.

Fru talman! Det obligatoriska kravet på handledarutbildning har medfört ökade kostnader samtidigt som det inte har höjt kompetensen hos den som ska klara förarprovet. Kravet har även skapat trösklar med minskade möjligheter till träning för den som vill övningsköra privat.

Nu slopas kravet, och vi öppnar för ökade möjligheter för fler att handleda den som vill övningsköra. Det är ju väl känt att övning ger färdighet, så det vill vi uppmuntra.

Det ökade antalet underkända förarprov tyder på brister i kunskap om kraven för ett godkänt förarprov. Uppenbart finns ett behov av en ökad professionell vägledning, vilket några talare före mig har varit inne på. I vissa länder är det numera inte tillåtet med privat övningskörning, till exempel i Danmark och Tyskland. Som också har nämnts är förarutbildning förenad med kostnader, och ett framtida hinder för privat övningskörning är inte en fråga för dagens debatt utan mer en personlig reflektion. Måhända är det något som bör beaktas i en framtida översyn av övningskörning för B-behörighet.

Fru talman! Med detta sagt är regeringens proposition en välkommen förändring, och jag yrkar därför bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 17.)

Herr talman! Det har nu gått drygt elva år sedan polisen gjorde den största organisationsförändringen sedan förstatligandet 1965. 21 länspolismyndigheter slogs samman, och Sverige fick en enda polismyndighet med sju regioner och ett antal nationella avdelningar, varav en nationell operativ avdelning, Noa.

Jag var själv till en del involverad i arbetet i Genomförandekommittén, vars bärande motto var ”En polis närmare medborgarna”. Många, inklusive undertecknad, var lite kritiska till delar i förändringen, men förslaget antogs av en enig riksdag och sjösattes den 1 januari 2015. Alla partier var alltså med på att vi skulle ha en polismyndighet.

Förändringen var i många avseenden relativt smärtsam och hade inledningsvis stor negativ påverkan på den operativa verksamheten. Det sågs som lite motsägelsefullt att man skulle verka för att komma närmare medborgarna och samtidigt centralisera verksamheten. Resultatet blev också inte helt oväntat det motsatta. Polisstationer har stängt ned på många orter, som nämnts här tidigare, och den lokala polisnärvaron har till stor del försämrats.

De brister som konstaterats och kritiserats av bland annat Riksrevisionen handlar om att polisen inte lyckats bemanna lokalpolisområdena i tillräcklig utsträckning och att det finns brister i utredningsverksamheten.

Herr talman! Mängdbrotten utgör i dag drygt 80 procent av alla anmälda brott. Det är vardagsnära brottslighet som kommer en nära inpå livet och får stor påverkan på tryggheten både för individen och i de bostadsområden där man har sitt boende.

Detta tillfogar brottsdrabbade stor skada och innebär en stor kränkning. Det handlar också ofta om brott som har en nära koppling till den grova organiserade brottsligheten. I dag räknar man faktiskt med att runt 40 procent av de polisanmälda brotten har koppling till gängkriminalitet och organiserad brottslighet. Runt 400 000 brott har alltså koppling till gängkriminalitet och organiserad brottslighet.

Vi kristdemokrater har under lång tid drivit på för att mängdbrottsligheten tydligt ska prioriteras. Det är oacceptabelt att ärenden läggs på hög. Vi kan dock konstatera att det finns en annan väg framåt, för om vi exempelvis tittar på butiksstölder och blickar söderut ser vi att uppklaringen för denna brottstyp ligger på över 80 procent i Tyskland. Där klarar man alltså upp 80 procent av butiksstölderna. Här i Sverige klarar vi upp kanske 5 procent – i bästa fall.

Detta är inte bra. Flera handlare som jag har mött säger att de har slutat anmäla butiksstölder eftersom alldeles för få brott leder till lagföring. Handlarna ser det som meningslöst att anmäla; man upplever att polisen rycker på axlarna och bara pliktskyldigt tar emot anmälan, som sedan skrivs av utan åtgärd. Tjuven blir inte lagförd utan kan lugnt fortsätta sitt värv.

Som kristdemokrat, herr talman, talar jag gärna om de värderingar som har byggt vårt samhälle starkt. I Sverige har vi en lång tradition av hög tillit till rättssystemet. Att polisen har tid att hantera vardagsbrottsligheten är fundamentalt för att bevara tilltron till rättsstaten – och ytterst tilltron till varandra som medmänniskor. Oavsett allvarlighetsgraden i det inträffade gör det nämligen något med oss att veta att rättskipningen inte fungerar som den ska. Maktlösheten blir påtaglig, och samtidigt blir signalen till brottslingen att det går att komma undan med brott. Det är en oroväckande utveckling.

Förtroendet för polisen är fortsatt högt. Polisen har faktiskt högst förtroende av alla myndigheter som man mäter. Men när man gör motsvarade mätning bland brottsoffer konstaterar man att bara 20 procent tycker att polisen gör ett effektivt arbete, och det är en siffra som vi måste ta på stort allvar.

Man kan konstatera, herr talman, att Polismyndighetens ledning är väl medveten om problemet. På uppdrag av regeringen har man nu vidtagit flera åtgärder inom ramen för ett större förändringsarbete som tar sikte på en ökad lokal närvaro och ökade insatser mot mängdbrotten. Vi måste verka för att en större andel av mängdbrotten prioriteras och att fler brott klaras upp, för brottsoffer får aldrig lämnas i sticket.

Herr talman! Det finns kanske en förklaring till att det ser ut som det gör. Det har nämnts härifrån talarstolen tidigare att en av orsakerna är att stora resurser binds upp av det dödliga skjutvapenvåldet, som vi fortsatt har problem med. Det är givetvis viktigt att man prioriterar den typen av brott. Den tunga kriminaliteten har haft och ska givetvis ha mycket hög prioritet.

Den andra delen i det hela är att vi har fått en digitalisering av brottsligheten som i sig är utmanande. Även den har en stark koppling till mängdbrotten och tydliga band till gängkriminalitet och organiserad brottslighet. Det gäller inte minst bedrägeribrott, narkotikabrott och utpressning.

För att bekämpa den grova brottsligheten måste vi därför utreda även mängdbrotten när prognosen för lagföring är god och se till att gärningspersonerna lagförs. Inte minst handlar det om att fånga upp unga som är på väg in i kriminalitet. Det är med andra ord mycket angeläget att utreda och lagföra även i de här fallen.

Herr talman! Med detta sagt: Problembeskrivningen är väl känd av regeringen, och vi har nu en regering som gör det som krävs. Under mandatperioden har vi fått en ny och vassare lagstiftning på plats. Som har nämnts har polis och åklagare fått bättre verktyg, vilket i kombination med en ändrad arbetsmetodik resulterat i en markant ökad uppklaring av just de grova våldsbrotten.

Ett stort antal planerade grova brott har faktiskt också förhindrats genom tidiga ingripanden tack vare ökade möjligheter till användning av hemliga tvångsmedel. Vi ser nu också en minskning av det dödliga våldet, även om det så sent som i förrgår skedde en skjutning i Helsingborg som orsakade ett dödsfall och en allvarligt skadad. Det är alltså fortsatt ett problem, men trenden är nedåtgående. Det gäller dock att hålla i och hålla ut, för utifrån att ha pratat med polisen vet vi att det fortfarande bubblar under ytan. Mycket arbete återstår.

Vi genomför nu en offensiv mot brottsligheten med en ny straffrättsreform där hela brottsbalken ses över i syfte att skifta fokus från gärningsman till brottsoffer. Vi stärker det brottsförebyggande arbetet, sätter familjen i centrum och gör historiskt stora satsningar på hela rättsväsendet. Vi bygger ut polis och rättsväsen i rekordfart för att stärka utredningsverksamheten men också den lokala närvaron, som länge varit eftersatt.

Herr talman! Det räcker inte med polisnärvaro någon timme i veckan. Den bärande tanken med omorganisationen 2015 var att polisen ska finnas närmare medborgarna. Polisen ska vara synlig och ha god lokal- och personkännedom samt ett nära samarbete med kommun, näringsliv, föreningar och boenden. Sverige ska vara ett tryggt land oavsett var man bor.

Detta och mycket mer behövs. Kristdemokraternas intensiva arbete med att bekämpa brotten fortsätter – steg för steg, budget för budget och reform för reform. Du som brottsoffer ska kunna lita på Sverige igen.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet, herr talman.

(Applåder)

Herr talman! Det sista var ju ett standardsvar från Socialdemokraterna. Vi har hört det förr, om man säger så.

Det är väl ungefär 40 miljarder som vi lägger på Polismyndigheten. Jag kanske tolkar Petter Löberg fel på något sätt, men om jag förstår honom rätt är det då fråga om 40 miljarder till repressiv verksamhet. I så fall ska man även lägga 40 miljarder på den brottsförebyggande verksamheten. Då återstår ändå arbetsmarknadsåtgärder. Ska man även subventionera jobb med de här 40 miljarderna, eller hur är det tänkt? Det blir väldigt vagt i kanterna, tycker jag, när man pratar om det här. Polisverksamheten är väldigt konkret, och det finns en brottsförebyggande verksamhet inom polisen också. Petter Löberg var ju själv inne på det här med ökad synlighet i lokalområden och kommuner och så vidare.

Jag är fortfarande lite konfunderad över hur fördelningen ska ske. Även om man beskattar rika tror jag inte att det räcker med de där 40 miljarderna. Men jag vet inte – jag kan ha räknat fel.

Herr talman! Jag tackar Petter Löberg för ett intressant anförande. Jag hade från början inte tänkt begära replik, men jag blev lite intresserad när Petter Löberg nämnde att för varje krona som går till repressiv verksamhet ska en krona gå till förebyggande verksamhet. Det låter ju bra, kan man tycka. Men brottsförebyggande verksamhet är egentligen ett ganska vitt och brett begrepp. Vad är brottsförebyggande? Det kan handla om trygga familjer. Det kan handla om socialtjänst och skola. Det kan handla om en väldig massa saker. Är det polisen som ska arbeta brottsförebyggande? Hur ska de här kronorna användas? Hur har ni tänkt att de ska fördelas för att man ska uppnå det här? Det är min första fundering.

Petter Löberg känner till min bakgrund – jag har jobbat som polis i Malmö i ungefär 40 år. De senaste 30 åren har man hela tiden pratat om brottsförebyggande verksamhet – det primära är att vi måste jobba brottsförebyggande och se till att brott inte inträffar. Så är det självklart – det vill ju alla. Men jag tror att Petter Löberg håller med om att resultaten är ganska nedslående. Hade vi lyckats med det brottsförebyggande arbetet för 30 år sedan hade vi inte stått här i dag och diskuterat gängvåld, organiserad brottslighet och unga människor som begår grova våldsbrott och sådana saker.

Hur har Socialdemokraterna och Petter Löberg tänkt att de här kronorna ska fördelas och användas?

Fru talman! Den våldsbejakande extremismen och terrorismen utgör ett av vår tids största hot mot människors trygghet och i förlängningen mot vår demokrati. Terrorhotet vilar tungt över många länder, och Sverige är inte på något sätt undantaget eller förskonat. Låt oss blicka lite bakåt i historien. Vi har händelsen på Drottninggatan med Akilov, som med lastbil mejade ned oskyldiga flanörer. Vi har självmordsbombaren som utlöste sin sprängladdning av misstag och orsakade sin egen död.

Vi har personer i Sverige som har anslutit sig till IS och begått fruktansvärda terrordåd både i Paris och i Bryssel.

För egen del hade jag nära kontakt med konstnären Lars Vilks som ritade en så kallad rondellhund. Han blev utsatt för ett antal mordförsök och fick ha livvaktsskydd under resten av sin levnad.

Sverige har i dag en förstärkt hotbild. Enligt säkerhetspolisen kommer de yttre hoten främst från Ryssland, Iran och Kina. Islamistiska grupper och högerextremism utgör i dag det största terrorhotet. Vänsterextrema är färre, men det finns en ohelig allians mellan våldsbejakande vänsterextrema och islamistiska grupper som oroar. Kopplat till det finns även en ökad radikalisering bland unga med ökad risk för isolerade attentat av ensamagerande.

Det som ytterligare bygger på hotet är den nära kopplingen mellan terrorism och organiserad brottslighet som fått fäste i vårt land och som orsakar död och förödelse.

Det här är påtagliga och konkreta hot mot enskilda människors trygghet, och de påverkar även näringsliv och offentlig sektor.

Tydliga kopplingar finns till styret i Iran som genom det terrorklassade Islamiska revolutionsgardet, IRGC, planerar och initierar aktioner mot regimkritiker i den iranska diasporan och mot israeliska mål i Sverige där svenska kriminella gäng använts som ombud.

Ett nu aktuellt fall rör den iranskfödde statsvetaren och regimkritikern Arvin Koshnood som utsattes för ett mordförsök i min hemstad Malmö hösten 2025, ett fall som nu är aktuellt i en pågående rättegång i Uddevalla. Kopplingar lär finnas till det så kallade Foxtrotnätverket vars ledare påstås vistas i Iran. Arvin och hans familj lever nu på skyddad adress.

Utåt sett är det kanske en isolerad händelse, men den får ändå anses ingå som en del i det terrorklassade iranska revolutionsgardets strategi att skrämma och ingjuta fruktan bland oppositionella.

Nu växer det fram ett nytt hot mot Europa, även det kopplat till Iran. Europol varnar nu för ett ökat terrorhot från en proiransk grupp som går under namnet Harakat Ashab al-Yamin al-Islamia, förkortat Hayi. Gruppen har nu på kort tid genomfört attacker mot judiska mål i London, Liège, Amsterdam och Rotterdam. Det finns ett klart och tydligt hot också mot andra länder och framför allt mot judiska och amerikanska mål.

Brittisk underrättelsetjänst uppger att man under 2025 stoppat fler än 20 Irankopplade komplotter i Storbritannien, så det finns all anledning för oss i Sverige att vara vaksamma. Vi vet sedan tidigare att IRGC opererar i Sverige och riktar in sig på judiska och amerikanska mål. Det finns säkert goda skäl till att polisen i Stockholm nu inrättat en säkerhetszon i den så kallade diplomatstaden.

Målet för Iran och IRGC är tydligt. Man vill injaga fruktan i de judiska församlingarna och i den oppositionella iranska diasporan som stödjer Reza Pahlavi.

Sett i ett större perspektiv krävs ett gott och nära samarbete över landgränserna och då särskilt inom ramen för det europeiska samarbetet i Europol och i samverkan med medlemsländernas säkerhetstjänster. Ett sådant samarbete är avgörande för framgång i det proaktiva arbetet.

Samtliga grupper använder digitala plattformar och anpassar ständigt sina budskap och metoder för att attrahera och rekrytera inte minst våra unga.

Fru talman! Hotbilden mot Sverige har också förstärkts genom händelser i landet som upplevts som provocerande angrepp på islam och muslimer. Yttre händelser som konflikten Israel–Hamas och den nu pågående konflikten Iran–Israel–USA har ytterligare spätt på och stärkt den hotbilden.

För att förebygga och förhindra vålds- och terrorbrott krävs insatser från alla goda krafter i samhället. Sverige har i dag ett sextiotal utsatta områden, varav drygt 20 anses som särskilt utsatta.

I den miljön utvecklas en form av skuggsamhälle med egna normer och regler. Boende i dessa områden, inte minst unga, är särskilt påverkade och mottagliga för budskap från aktörer som vill angripa och skada vårt samhälle. Det är aktörer som ogillar eller rent av hatar vår livsstil och våra värderingar och som vill se ett annat samhälle baserat på en annan ideologi.

För att bryta detta krävs rejält ökade insatser och hög närvaro av såväl polis som andra aktörer. Skola, socialtjänst, näringsliv, föreningsliv och polis måste göra gemensam sak för att identifiera unga som visar tecken på radikalisering. Vi måste spåra upp, identifiera och hindra personer som underblåser hatet. Den subversiva verksamheten måste stoppas, och de som har ledande roller måste utvisas i den mån det går.

Med detta sagt yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga motionsyrkanden mot terrorismen.

(Applåder)

Herr talman! För de flesta i vårt land står trygghet högt upp på önskelistan. Lag och ordning är fortsatt en av väljarnas absolut viktigaste frågor.

Mörka rubriker om våldet och den grova kriminaliteten avlöser varandra, med individer som anser sig ha rätt att bruka våld och göra våld på hela samhället.

Ny lagstiftning, effektivare verktyg och ökade satsningar på polis och övrigt rättsväsen ger goda resultat. Men gängkriminalitet och organiserad brottslighet är fortsatt utmanande, så mycket återstår innan vi har tryckt tillbaka den brottslighet som i förlängningen utgör ett hot mot vårt öppna och demokratiska samhälle.

Herr talman! Ljuspunkten är att vi har en regering som förstår allvaret i detta. Som nämnts här i talarstolen gör vi nu den största omläggningen av rättspolitiken i modern tid.

Den straffreform som föreslås innebär dubbla straff för gängkriminella, ett femtiotal skärpta straffskalor, slopad ungdomsreduktion, en ny struktur som bättre återspeglar brottets allvar och påföljden villkorligt fängelse. Vi föreslår även sänkt straffmyndighetsålder för de allra grövsta brotten.

De åtstramningar som vi nu ser är en följd av en successiv nedmontering av goda normer och värderingar. Kopplat till detta och som en konsekvens har utvecklingen av gängkriminalitet och organiserad brottlighet underlättats genom tillgång till en god rekryteringsbas, goda organisationsmöjligheter, goda vinstmöjligheter och svaga kontrollmöjligheter. I detta ligger mycket av förklaringen till den brutala brottsutveckling som vi nu bevittnar.

Det har inte varit tydligt vilka värderingar som inte är valbara. Sverige har i stort svikit familjens betydelse och betydelsen av en kompass för vad som är rätt och vad som är fel. Detta har också speglats i de låga straffen och i en straffmätning som lagt större vikt vid förmildrande omständigheter för gärningsmannen än vid kravet på brottsoffrets upprättelse.

Herr talman! Regeringen arbetar nu ihärdigt och med stor energi på det rättsliga området för lag och ordning, för tryggheten, för att stärka goda normer och värderingar och för det brottsförebyggande arbetet. Men det finns inga alexanderhugg mot kriminaliteten.

Som polis har jag under ett helt yrkesliv ägnat mig åt brottsbekämpning och sett brottslighetens utveckling på nära håll. Det har inte varit uppmuntrande, kan jag säga. De åtgärder som nu införs borde ha varit på plats långt tidigare, men benägenheten och viljan till förändring saknades. Nu är det som det är, och jag vet att det är ett tålmodigt arbete som krävs – ett metodiskt arbete, steg för steg. Det finns ingen quickfix i det här. Sakta men säkert återtar vi tryggheten, men det kommer att ta tid; det är lika bra att vi inser det.

Herr talman! Kristdemokraterna har i åratal sagt att samhället måste prioritera den person som utsatts för brott, och nu har vi en regering som låter detta faktum styra politiken.

Vi verkar nu för en lagstiftning som skärper påföljderna som ska utdömas när rättvisa ska skipas i våra domstolar. Målet med detta arbete är enkelt: att vikta om vågskålen och förändra straffrätten. Låt brottsoffret, inte förövaren, stå i centrum! Lägg omsorgen där, inte på gärningsmannen!

Herr talman! Undersökningar indikerar att en majoritet av väljarna faktiskt anser att skärpta och mer avskräckande straff är den bästa linjen för att minska brottsligheten.

Inkapacitering av förhärdade brottslingar har en brottsförebyggande effekt. Utvisning och avvisning av kriminella har även det en brottsförebyggande effekt.

Brott i nära relationer nämndes tidigare här i talarstolen. Då kan vi konstatera att polisen sedan en tid tillbaka arbetar med något som heter Operation Beta. Jag vet inte om ni har hört talas om den. I Operation Beta har man identifierat och sökt upp 1 200 män som är kopplade till brott i nära relationer, och även i det fallet ser vi en brottsförebyggande effekt – antalet kvinnor som dödats av sin partner eller före detta partner är det lägsta någonsin. Men i det här fallet gäller en nollvision. Man kan konstatera att vi måste låta insatserna fortsätta, men tecken tyder på att det går åt rätt håll. Vi fokuserar nu mer på förövaren och mer på att skydda offret, och vi är på väg.

Jag tittade på statistiken. Det nämndes här att detta är ett stort problem. Det är ett stort problem, men sanningen är att statistiken går nedåt. Polisen hanterar nu brott i nära relationer som grova brott och har också lagt dem på enheten för grova brott, vilket är en indikation på att man tar det här på största allvar.

Straffen har inte upplevts som rättvisa och proportionerliga. Brottsoffer har inte fått den berättigade upprättelse som förväntas. Nu ändrar vi på det med straff som ser till att farliga personer låses in på längre tid och inte kan begå nya brott, förstöra andras liv eller rekrytera nya unga personer in i kriminalitet. Och när de väl kommer ut ska vi se till att de inte återfaller i brott.

Herr talman! Sverige behöver en ny straffrätt, en ny balans där vi viktar om vågskålen med fokus på straffskärpning snarare än rabatt. Vi förändrar mängdrabatten i dess nuvarande form och låter försvårande omständigheter väga tyngre. Brottsdrabbade ska inte lämnas i sticket, för då lämnar vi hela samhället i sticket.

Ytterst handlar det som sagt om värderingar – att straffrätten upplevs som rättvis och att den som drabbas av brott och den kränkning detta innebär får berättigad upprättelse.

Avslutningsvis, herr talman: Kristdemokraterna är det värderingsdrivna partiet. Som kristdemokrat kommer jag alltid att kämpa för de värderingar som byggt vårt samhälle starkt. Dessa värderingar behövs nu mer än någonsin.

Med dessa ord yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

Fru talman! I september 2022 gick svenska folket till val för att utse sina företrädare i den här kammaren. En eskalerande och brutaliserad våldsbrottslighet i form av skjutningar, sprängningar och förnedringsrån och åratal av misslyckad migrationspolitik gjorde att tryggheten stod högst upp på agendan, och det med all rätt. Folket valde en ny, borgerlig regering i hopp om förändring.

Utvecklingen av gängkriminalitet och organiserad brottslighet hade underlättats genom tillgång till en god rekryteringsbas, goda organisationsmöjligheter och goda vinstmöjligheter och svaga kontrollmöjligheter. Alltsedan tillträdet har Kristdemokraterna tillsammans med övriga Tidöpartier oförtrutet verkat för att bryta den utvecklingen.

De brottsbekämpande myndigheterna har fått nya och effektiva verktyg. Vistelseförbud, utökade möjligheter till användning av hemliga tvångsmedel, nya regler om självständigt förverkande, ökad kameraövervakning, ökat informationsutbyte och skärpta påföljder är några exempel.

Fru talman! Centralt i allt detta är att vi nu sätter människors trygghet och brottsoffret i centrum.

Vi stärker insatserna mot brott i nära relationer. Reglerna om kontaktförbud har uppdaterats med ökat fokus på förövaren snarare än på offret. Det är förövaren som ska få sin rörelsefrihet begränsad, inte den som utsätts för våld, hot och trakasserier. Polisen arbetar nu metodiskt för att kartlägga våldsamma och farliga män, och i dagsläget har man identifierat över 600 män som potentiellt farliga förövare.

En annan viktig aspekt är brottsoffrets berättigade krav på upprättelse och att gärningsmannen ska få sitt straff och sona sitt brott.

Föregående talare nämnde i förbifarten att straffet inte har någon betydelse. Jag är av motsatt uppfattning, särskilt efter att ha träffat brottsoffer vars anhöriga har blivit mördade, vars barn har blivit mördade. I de fallen kan man konstatera att de anhöriga gärna hade sett att vi låst in mördarna i tid och evighet och gärna kastat bort nyckeln, så att straffet inte har någon betydelse för brottsoffrets upprättelse håller jag inte med om.

Vi ger nu brottsoffret ökat stöd. Brottsskadeersättning ska utbetalas direkt från Brottsoffermyndigheten efter att domen vunnit laga kraft, som Charlotte Nordström nämnde här. I dag måste brottsoffret i första hand vända sig till gärningsmannen för att få ersättning, men nu ändrar vi som sagt på det.

Ny lagstiftning, ökade anslag till rättsväsendet och ny arbetsmetodik har gett resultat. Vi ser nu en markant ökning av brottsuppklaringen för de grova våldsbrotten i gängmiljö, från runt 20 procent till över 70 procent.

Häromdagen noterade jag att Polismyndigheten gått ut med redovisningen för dödsskjutningar 2025. Man har klarat upp samtliga brott utom ett, men det är också på väg att klaras upp. Det är ju glädjande, även om skjutningarna fortfarande är ett stort problem. Vi ska inte underskatta den problematiken, för vi är inte klara med det arbetet ännu.

De goda resultaten återspeglas också i den ökade beläggningen på våra kriminalvårdsanstalter. På häkten och anstalter kämpar man med överbeläggning. Nya byggen planeras för fler häktes- och anstaltsplatser. I avvaktan på färdigställande kan vi, om förslaget vinner bifall i kammaren, hyra 600 platser på anstalten i estländska Tartu. Det är en anstalt som jag själv har besökt, och jag kan konstatera att lokalerna är väl i linje med svenska motsvarigheter och att personalen är välutbildad.

Fru talman! Efter ett gott samarbete med Europol och andra länder har flera kriminella i det absoluta toppskiktet gripits på platser där de levde i villfarelsen att de var oåtkomliga för den svenska rättvisan.

Om några dagar får vi också ny lagstiftning på plats som tar sikte på de så kallade osjälvständiga brottsformerna försök, förberedelse och stämpling, primärt i syfte att förhindra fullbordat brott. Rekrytering av unga på nätet blir straffbart, och vi får även i övrigt en lagstiftning som är bättre anpassad till den brottsutveckling som vi ser.

Fru talman! Runt 400 000 av 1,4 miljoner anmälda brott kan i dag kopplas till gängkriminalitet och/eller organiserad brottslighet. Samtidigt ser vi en minskning av så kallade vardagsbrott i form av stöld, skadegörelse och misshandel. Antalet anmälda stölder har minskat markant – förra året med 22 procent, vilket motsvarar 55 000 färre stöldbrott.

I den delen finns troligen en nära koppling till ny lagstiftning om gränsnära polisarbete, som resulterat i att 370 inresande avvisats med återreseförbud. Samtliga är kriminella med koppling till främst stöldbrottslighet. Polisen räknar med att varje kriminell individ begår ungefär 40 brott när man vistas i landet, så det är lätt att räkna ut att ungefär 14 000 brott har förhindrats bara genom att vi avvisar folk vid gränsen.

Fru talman! Ett fortsatt stort och oroande problem är att många barn rekryteras eller anmäler sig frivilligt för att likvidera för dem helt okända personer eller utföra sprängattentat. Nya unga strömmar ständigt till, och det finns en socialisering in i en kriminell norm om att pengar inte räcker för status – för att vara någon i den kriminella världen måste man döda.

Jag tror att vi spontant värjer oss mot tanken att barn är förmögna att begå mord, men nu är vi här. Från att detta varit ett helt okänt fenomen har antalet gärningsmän under 15 år misstänkta för mord eller mordförsök ökat dramatiskt. Vi kan såklart förfasa oss över det som sker. Men nu står vi här, och det måste få ett stopp.

Det är i den kontexten som en sänkt straffmyndighetsålder ska ses. Där brottsförebyggande insatser inte förslår krävs frihetsberövande åtgärder. Det är vi alla överens om. Jag är väl medveten om den massiva kritik som framförts från Lagrådet och tunga remissinstanser, men alternativa förslag lyser med sin frånvaro.

Vad gör vi då med 13–14-åringar som mördar? Här har vi i riksdagen och regeringen ett ansvar. Därför går regeringen nu fram med en tidsbegränsad lagstiftning med en sänkning av straffmyndighetsåldern till 13 år för de allra grövsta brotten. Det är som sagt en tidsbegränsad lagstiftning, och tanken är att ge Kriminalvårdsmyndigheten i uppdrag att sörja för behandling och återanpassning. Vi vet inte hur det landar, men detta är ett försök att råda bot på ett akut problem.

Fru talman! Goda normer och värderingar har lämnats helt till förmån för en gangsterkultur där det inte finns något rätt eller fel, mer än rätten att utse sig själv till bödel.

Vi kristdemokrater och regeringen genomför nu den största omläggningen av kriminalpolitiken i modern tid, och vi arbetar intensivt med att steg för steg vända den utveckling som vi har sett. Vi ska vinna den kampen.

(Applåder)