Torsten Elofsson

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i det betänkande som vi debatterar i dag.

Det är välkommet att regeringen nu tar ett samlat grepp om de så kallade osjälvständiga brottsformerna. Nuvarande gällande rätt är till stora delar utformad för en annan tid. Samhällets digitalisering och annan utveckling har medfört förändrade brottsmönster där kriminella snabbt anpassat sig och utvecklat nya modus inom såväl planering som utförande av brott.

I takt med dessa förändringar har även de brottsbekämpande myndigheterna försökt anpassa sina metoder och strategier i sin strävan att klara upp brotten och gripa gärningsmännen. I den kontexten är den nuvarande lagstiftningen inte alltid till fördel i det operativa arbetet.

Herr talman! Flera talare före mig har nämnt Högsta domstolens avgörande om den så kallade vapenattrappen. Det var ett stort bakslag. Jag har under flera år jobbat med utredning och spaning när det gäller grova brott, inte minst narkotikabrott. På den tiden var det rutin för tull och polis att intervenera i samband med så kallade kontrollerade leveranser av narkotika. Vid ett obevakat tillfälle byttes narkotikapartiet ut mot ofarliga substanser. Sedan lät man leveransen rulla vidare, allt i akt och mening att avslöja och gripa beställaren eller mottagaren.

I vapenärendet konstaterade Högsta domstolen som sagt att omständigheten att polisen bytte ut vapnet gjorde att brottet inte kunde fullbordas och därför inte medförde straffansvar, enligt gällande rätt. Det var ett så kallat otjänligt försök. I det här fallet var det ett vapen, men i andra fall kan det vara narkotika.

Avgörandet innebar såklart ett stort bakslag för tull och polis, inte minst i narkotikabekämpningen. Ett redan utmanande uppdrag blev med ens mycket svårare.

Med det nu liggande betänkandet blir det åter möjligt att använda metodiken. Nu blir det klargjort att det är ett straffbart försök även om, som det står i lagtexten, ”fara för brottets fullbordan varit utesluten till följd av en myndighets åtgärd för att bekämpa brott”.

Från den 1 april kan tull och polis åter jobba mer effektivt med stöd av den nya lagstiftningen, så som man gjorde tidigare. Som gammal polis tycker jag givetvis att detta är en av de viktigare förändringarna i det betänkande som vi debatterar i dag.

Herr talman! En annan viktig förändring är att begreppet hjälpmedel vid brott vidgas. I nuläget krävs en direkt koppling till brottet i syfte att utföra eller främja brott. Som sagt har digitaliseringen förändrat mycket även i de kriminellas värld. Numera har vi crime as a service och lite av en mäklarverksamhet där man som mellanhand fixar och etablerar kontakt med möjliggörare och andra utan att själv ta befattning med de hjälpmedel som efterfrågas, samtidigt som man är väl medveten om syfte och ändamål med anskaffningen.

Nu vidgas straffansvaret för hjälpmedel till att även omfatta förvärv och överlåtelse. Det krävs med andra ord att gärningen är straffbar även i de fall man själv inte haft fysisk kontakt med eller innehaft hjälpmedlet i fråga. Det är givetvis välkommet.

Herr talman! Ett relativt nytt fenomen, som berörts av föregående talare, är den omfattande rekryteringen av unga som eftersöks för morduppdrag och andra grova våldsbrott. Det är en rekrytering som möjliggjorts genom samhällets digitalisering och tillgång till mediala plattformar. Nu kan brottslighet i Sverige ledas, organiseras och bedrivas utanför landets gränser. Vi öppnar nu upp en möjlighet att ingripa mot den som utlovar ersättning för ett brott. Rekryteringen kommer nu att ses som en straffbar förberedelse.

Herr talman! Sist men inte minst breddas nu även straffbarheten för det som kallas stämpling. Med stämpling avses i nuläget att någon i samråd med annan beslutar att utföra ett brott eller att man försöker anlita någon eller själv erbjuder sig att utföra det.

Det här begreppet och kravet på samråd har vållat juridiska bekymmer, men i den nya lagstiftningen behöver den straffbara stämplingen inte kopplas till ett tydligt beslut. Det räcker att man har kommit överens om att utföra ett brott.

Herr talman! Det är min förhoppning att de nu redovisade förändringarna i lagstiftningen ger polis och åklagare bättre förutsättningar att ingripa redan i ett tidigt stadium och förhindra att liv och egendom går till spillo och att vi kan fortsätta öka trycket på gängkriminella och organiserad brottslighet, återskapa tryggheten och stoppa de motbjudande och cyniska rekryteringarna av unga som uppmuntras att utföra mord och andra våldsbrott.

Herr talman! Riksrevision har kommit med en gedigen men också starkt kritisk rapport om den nuvarande polisutbildningen där man pekar på ett antal brister.

Det sades av föregående talare att det var poliser med kort erfarenhet. Men vissa har lång erfarenhet, upp till 40 år. Jag är en av dem som har 40 års erfarenhet av polisverksamheten. Det är klart att det har präglat min syn på rekrytering, utbildning och antagning i polisverksamheten.

Det har skett förändringar över tid. När jag anställdes en gång i tiden blev man anställd direkt och fick sin utbildning efter anställningen. Man fick lön under tiden. År 1998, tror jag det var, ändrade man utbildningen. Man införde en polisexamen och hade polisstudenter. Kort därefter fick Södertörns högskola den första polisutbildningen. Jag tror att man hade polisprogram i Umeå och Växjö också.

När det gäller den här omläggningen var det mycket påtryckningar från Polisförbundet, som ville att polisen skulle ha en mer akademisk touch på det hela. Man ville faktiskt ha en högskoleutbildning, och man ville också ha akademiska poäng. Det sistnämnda har man inte uppnått, utan man går igenom polisprogrammet som polisstudent och får sin examen men inga akademiska poäng.

Detta började 2015. År 2018 tog Plikt- och prövningsverket över antagningsprocessen. Plikt- och prövningsverket hade i huvudsak hand om mönstring av värnpliktiga men fick då också ta hand om antagningsprocessen för polisutbildningen. Jag kan förstå tanken till viss del, men jag finner det ändå märkligt att just Polismyndigheten som arbetsgivare överlåter i stort sett hela ansöknings- och antagningsprocessen till en annan myndighet och inte har ansvaret själv.

Noterbart är att polisens intervjuledare uppger att de upptäcker allt fler som inte bör vara poliser i samband med den säkerhetsintervju som genomförs. Ett skäl till detta är, enligt dem, att fler prövande godkänns i psykologiintervjun till följd av förändringar i kravprofilen. Här menar jag att det krävs en översyn och att Polismyndigheten blir mer delaktig i processen i den mån Plikt- och prövningsverket fortsatt ska ha det nuvarande ansvaret.

Herr talman! I dag har vi faktiskt flera myndigheter som är involverade i rekrytering, antagning och utbildning av poliser. Det är Polismyndigheten. Det är som sagt Plikt- och prövningsverket och också ett antal högskolor. Man bygger nu ut det ytterligare med Uppsala, som nämndes av föregående talare. Man brukar ibland säga: Ju fler kockar, desto sämre soppa. Det finns kanske fog för det ordspråket i det här sammanhanget. Mot bakgrund av Riksrevisionens kritik finns det kanske anledning att fundera över om så är fallet just med polisutbildningen.

Ett exempel som kanske är praktiskt och som man pekar på i rapporten är frågan om avskiljande av polisstudenter som bedöms olämpliga, där lärosätena gör olika bedömningar. Vissa lärosäten har tagit fram egna bedömningar av vad som anses lämpligt och inte lämpligt. Från Polismyndighetens sida har man genomfört möten med lärosätena för att försöka få information om hur man ska hantera det här. Men från Polismyndighetens sida upplever man att det finns ett motstånd från högskolornas sida att lämna ifrån sig den informationen på ett bra sätt. Det gagnar inte polisverksamheten, kan man tycka. Och i min värld blir det minst sagt problematiskt om den blivande arbetsgivaren inte har sista ordet i en sådan viktig fråga.

Överlag kan man ifrågasätta värdet av att förlägga polisutbildningen till ett antal högskolor. Jag skulle gärna se att polisen i likhet med Försvarsmakten har en egen högskola för antagning, utbildning och forskning. Den får gärna vara utlokaliserad men med Polismyndigheten som huvudman och ett ökat fokus på yrkesutbildning snarare än akademisk utbildning, även om det sista krävs i vissa delar.

Baserat på mina egna erfarenheter är jag av uppfattningen att utbildningen och rekryteringen måste bli mer verksamhetsanpassade. Som nämndes av någon tidigare talare är polisarbetet väldigt brett. Det är ett brett spektrum av arbetsuppgifter och utmaningar i yrket. Det är stor skillnad beroende på var i polisverksamheten man är verksam. Man borde kanske då fundera över att verksamhetsanpassa utbildningen och rekryteringen på ett helt annat sätt.

Fru talman! Det finns anledning att ägna lite tid åt de tester som ingår i antagningsprocessen. Man har slopat språkprovet, som gick ut på att läsa en text och svara på ett antal frågor kopplade till denna. Likaså har man sänkt kravet för godkänt på begåvningstestet. Den något besvärande förklaringen är att man vill öka förutsättningarna för att fylla platserna på polisutbildningen. Det är alltså kvantitet före kvalitet. Man kan fundera på om det tjänar verksamheten på sikt.

Kravet på historia togs också bort. Det ansågs utgöra ett hinder för lämpliga sökande. Man gjorde också en uppdatering av begåvningstestet 2022.

I praktiken innebär förändringen att det inte krävs lika många poäng för att få en så kallad trea och därmed klara gränsen för godkänt för polisutbildningen.

Riksrevisionen kritiserar även falluckeprincipen, som Plikt- och prövningsverket använder sig av. Jag är benägen att hålla med om att det är bättre att göra en helhetsbedömning. Man nämner Norge som ett gott exempel – där genomför man de här testerna på ett bra sätt. Det finns anledning att se över även detta.

Anmärkningsvärt är också att polisintervjuledare som genomför säkerhetsintervjuerna med kandidaterna tidigare inte hade behörighet att göra registerslagningar. Hur tänkte man där? Det kan man fråga sig. Här är det folk som ska in i ett yrke där man ska svara för rikets inre säkerhet, och då får de inte göra registerslagningar. Tack och lov har regeringen nu ändrat på det, så nu blir det väl ordning på den saken. Men att detta över huvud taget ifrågasätts kan man fundera över.

Fru talman! Sammanfattningsvis är jag av uppfattningen att ansvaret för rekrytering och antagning bör återföras till Polismyndigheten, som då ska tillföras erforderlig kompetens för uppgiften. Jag anser också, som jag sa tidigare, att polisen i Sverige bör ha en renodlad polishögskola – i likhet med Försvarsmakten, som har en försvarshögskola – och att det inte ska vara en uppdragsutbildning på ett antal av våra högskolor, som det är i dag.

Därmed yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Herr talman! Att komma in i slutet av debatten innebär med viss nödvändighet dessvärre att det blir en del upprepningar. Jag ber om överseende med det.

Inledningsvis vill jag yrka bifall till förslaget i justitieutskottets betänkande, som vi nu debatterar. Det är välkommet att regeringen föreslår lagstadgade och ökade möjligheter till registerkontroller av kommunanställda som arbetar i hemtjänsten, på särskilt boende och inom LSS, lagen om särskilt stöd och service för vissa funktionshindrade.

Äldre och funktionshindrade är liksom barn särskilt sårbara och utsatta. Vi ställer särskilda krav på den personal som ska ge dem stöd och hjälp i det vardagliga. Men vi har under senare tid nåtts av rapporter som pekat på en rad övergrepp i hemtjänsten, framför allt mot äldre kvinnor. Låt mig ge några exempel. I Gällivare uppgav en brukare 2024 att hon blivit våldtagen under natten. Händelsen polisanmäldes. I Vänersborg beskrev en brukare 2024 att hon blivit utsatt för sexuellt övergrepp av en anställd och hade känt stark rädsla. Upsala Nya Tidning gjorde en undersökning och skrev därefter: ”Från Malmö till Kiruna, i Bålsta, Piteå, och Örnsköldsvik. Runt om i Sverige har äldre personer med omsorg ofredats sexuellt, ibland till och med våldtagits, av personer som ska vårda och ta hand om dem.”

Anders Östlund, kriminolog vid polisregion Mitt, har granskat 400 anmälda våldtäkter mot kvinnor över 60 år. I ett tjugotal fall pekas hemtjänstpersonal ut som gärningsmän. Dessvärre finns det av skilda skäl god anledning att anta att det finns ett stort mörkertal, men redan ett brott av den här arten är ett för mycket. Det är något oerhört och innebär en kränkning som sätter djupa spår och skapar en otrygghet som den drabbade bär med sig resten av livet.

Herr talman! Den nu föreslagna registerkontrollen är ett steg i rätt riktning, men den är i sig ett trubbigt instrument. Säkerligen saknar många av dem som ertappats fällande domar för många av de nu begångna brotten. Det är inte alls säkert att de ens förekommer i polisens misstankeregister. Det nämndes att man visserligen tubbar lite på det här, men åtal ska vara väckt för att man ska kunna lämna ut uppgiften. Det innebär inte att man för evigt är dömd, men det kan innebära att man sätter tillsättningsförfarandet på paus till dess att ärendet är avgjort.

Det som gör mig rejält upprörd är det faktum att kommunerna inte alltid tar sitt ansvar. Gång på gång konstateras att anmälningar om övergrepp mot såväl barn som äldre mörkas. Man gör sina egna utredningar, som ibland slutar med en uppsägning av den utpekade, som kort därefter söker och ibland får liknande anställning i en annan kommun. I vissa fall har personer till och med fått behålla sin anställning.

Här måste nolltolerans gälla. Misstänkta övergrepp ska anmälas till och utredas av polisen. Något annat är helt otänkbart – i varje fall i min värld.

Herr talman! Egentligen är det anmärkningsvärt att vi låter män i hemtjänsten utföra intimhygien på vårdtagande kvinnor. I andra sammanhang är det lagstadgat att kroppsvisitation och kroppsbesiktning av en kvinna inte får utföras av en man. Men i vården och hemtjänsten går det tydligen bra. Det vill vi kristdemokrater sätta stopp för. Samma förhållande borde såklart gälla även inom hemtjänsten. Kristdemokraterna driver frågan och kräver att äldre i hemtjänsten ska få välja kön på omsorgspersonal för de mest intima momenten i vården.

Herr talman! Något annat som tas upp i betänkandet gäller den organiserade brottsligheten, som har gjort sitt intåg i det svenska samhället med allt vad det innebär. Det samhälle vi känner, baserat på förtroende och tillit, förändras i snabb takt.

Som nämnts tidigare har Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi i en nyligen presenterad rapport konstaterat att den kriminella ekonomins omfattning beräknas till runt 352 miljarder årligen med vinster på runt 185 miljarder. Fram träder en bild där brottslighet inom legala strukturer spelar större roll än illegala marknader där man handlar med vapen och narkotika. En del av detta består i att kriminella organisationer försöker infiltrera samhällsviktiga funktioner, utöva otillåten påverkan på anställda i sådana funktioner eller rekrytera så kallade möjliggörare.

När det gäller påverkansförsöken mot kommunanställda finns en samlad bild av att de framför allt kommer från kriminella grupperingar eller personer med kopplingar till sådana grupperingar. I mindre utsträckning görs påverkansförsöken av personer med kopplingar till våldsbejakande extremism. Det här är ett reellt problem på vissa platser och för vissa verksamheter. Vi kristdemokrater välkomnar därför förslaget om att ge kommuner möjlighet att göra registerkontroller av anställda på vissa nyckelbefattningar.

En särskild utredare har även fått i uppdrag att analysera behovet av och förutsättningarna för att göra bakgrundskontroller i såväl offentlig som privat verksamhet. Syftet med uppdraget är bland annat att ge verksamheter ändamålsenliga verktyg inför och under anställningen för att de ska kunna förebygga de risker som förekomsten av personer med brottsliga eller andra skadliga intentioner innebär på arbetsplatser. Utredningen ska redovisas först i mars 2027.

Personligen hade jag gärna sett att lagstiftningen kunde komma på plats betydligt tidigare än så, men jag inser att vi har ett visst beredningsförfarande i riksdag och regering. Vi får helt enkelt ge oss till tåls. Det är dock en angelägen fråga, och utvecklingen talar för snabba och brottsförebyggande insatser.

Herr talman! Även min fråga går till kulturministern.

Muslimska brödraskapet är en rörelse som grundades med syftet att främja islamisering och som strävar efter ett styre enligt islamisk lag, det vill säga sharia.

En fransk regeringsrapport har nyligen varnat för spridningen av politisk islam i Europa genom Muslimska brödraskapet och för de konsekvenser det kan få. I rapporten konstateras också att Sverige är hemvist för en aktiv gren av rörelsen, något som stärks av den granskning som har utförts av Center mot våldsbejakande extremism.

Muslimska brödraskapet verkar långsiktigt, genom ombud som infiltrerar vårt demokratiska samhälle. Det finns också kopplingar till al-Qaida, Hamas och IS. Rörelsen är terrorklassad i flera länder, bland andra USA.

Min fråga till kulturministern är om motsvarande diskussion om att terrorklassa rörelsen förekommer i Sverige.

Fru talman! Det är helt klart att vi måste ha en bra förskola. Vi måste ha en god uppfostran för barnen. Problemet uppstår när det ändå händer saker och ting som inte ska hända. Vi pratade om en 13–14-årig mördare som är omvittnat farlig. Man kan inte släppa ut den personen på gatan hur som helst.

Jag håller också med om att den frihetsberövande åtgärden måste vara inriktad på vård och behandling för att man ska kunna se till att återfallet inte sker. Det sades i ett tidigare anförande att återfallsfrekvensen på Sis-hemmen är 90 procent eller något sådant.

Vi har ännu inte sett förslaget från regeringens sida när det gäller hur Kriminalvården ska bygga det här. Vad jag förstår har man att ta hänsyn till både barnkonventionen och annan lagstiftning för att se till att barnen får undervisning, som de faktiskt är berättigade till, och att de också får behandling. Men jag tycker inte att man på förhand ska diskvalificera Kriminalvården som huvudman för behandlingen som ska sättas in.

Fru talman! Jag måste hålla med Ulrika Liljeberg. Vi är nog överens om det mesta här. Men det är något jag saknar lite grann.

Vi ska ha brottsförebyggande åtgärder och se till att barnen får gå i skola och att de uppfostras till goda medborgare och så vidare. Men vad gör vi när samhället misslyckas med den biten och vi har en 13–14-årig mördare som är väldigt stolt och upprymd över sitt värv? Han tränger sig in i en familjs villa och lyckas skjuta både en och två personer med automatvapen. Han mördar pappan och skjuter mamman. Barnet klarar sig relativt oskatt. Men vad gör vi?

Är det institutionen i sig som är det stora hindret – att det är Kriminalvården? Det står faktiskt ”vården” i slutet av myndighetens namn; glöm inte det. Är det logotypen på myndigheten som är avgörande för hur man ska hantera den här mördaren, som är 13–14 år? Jag inbillar mig, eller tror i varje fall, att Ulrika Liljeberg också tycker att det här är en farlig person som måste tas om hand på ett rimligt och bra sätt.

Fru talman! Som redan har nämnts har brottsligheten de senaste åren till stor del präglats av grova våldsbrott i form av skjutningar och sprängningar. Uppklaringen har dock ökat markant, och flera planerade brott har avbrutits på förberedelse- eller försöksstadiet. Antalet skjutningar har minskat liksom dödsfall kopplat till skjutningar. Det är goda nyheter, och vi hoppas att trenden fortsätter nedåt. Tyvärr har vi inte sett riktigt samma effekt när det gäller sprängningarna.

Ett gemensamt mönster är att många av de inblandade är väldigt unga. Vi har sett en markant ökning av unga gärningsmän som utförare av och även rekryterare till grova våldsbrott. Det handlar om barn, oftast unga pojkar, som egentligen skulle ha varit i skolan men som i stället skickas ut på gatan för att utföra sprängdåd och beställningsmord. I detta avseende är Sverige exceptionellt; inget annat europeiskt land har haft en liknande utveckling.

Trots stora insatser, väl utfört polisarbete, skärpt lagstiftning och ökad uppklaring fortsätter rekryteringen – numera nästan uteslutande på digitala plattformar. Det verkar som att unga står mer eller mindre i kö för att ta på sig dessa morduppdrag. Regeringen ser på detta med stort allvar och tar initiativ för att öka kraven på sociala medie-aktörer att ta ett större ansvar för innehållet på sina plattformar.

Efter att ha tagit del av åklagaren Lisa dos Santos bok Gängens hus kan jag konstatera att en smartphone numera är att betrakta som ett brottsverktyg i den kriminella världen. Med smartphones rekryterar man, använder krypterade appar för att försvåra för polisen och informerar 13- och 14-åringar om vad de ska göra och var de ska hämta vapen och så vidare. Här finns alltså mycket att göra.

Fru talman! Lite i skymundan har vi även unga som begår andra brott av mindre allvarlig karaktär, främst stöldbrott och rån. I de fallen kan vi konstatera att uppklaringen är lite mer blygsam. Svensk Handel vittnar om en ojämn kamp där många ärenden skrivs av utan åtgärd. En växande andel butiker väljer nu att inte anmäla brotten då man på förhand vet att de inte renderar någon utredning eller påföljd.

I min värld borde dessa brott få ökad prioritet, för de kan vara den första signalen om att en ung person är på väg in i tyngre kriminalitet. I det sammanhanget vill jag gärna slå ett slag för ett projekt som kallas Rätt kurva. I korthet är det ett samarbete mellan polis, socialtjänst och näringsliv som visat goda resultat. Det handlar om att fånga upp unga och erbjuda dem meningsfull sysselsättning. Det är ett gott brottsförebyggande arbete som bör anammas av fler.

Fru talman! Hur hamnade vi egentligen här? Varför ser vi barn som är beredda att åta sig morduppdrag mot ersättning?

Det talas om bristande integration, om skolan, om socialtjänsten och om fler poliser. Allt detta är givetvis viktiga delar, men föräldrarna eller vårdnadshavarna, som borde stå barnen närmast, har under lång tid närmast glömts bort i den politiska debatten i Sverige. Detta tror jag är ett allvarligt misstag.

Det vi ser i dag är konsekvenserna av att svensk politik under alldeles för lång tid har blundat för det som är själva grunden för ett tryggt samhälle: familjen och värderingar. Genom parallella samhällsstrukturer som utmanar svenska värderingar, med barn och unga som inte kan navigera mellan rätt och fel, har denna situation skapats.

Problemen börjar inte i skolan, inte hos socialtjänsten och inte hos polisen, som är det yttersta instrumentet i samhället för att stävja brott, utan de börjar hemma – i familjen. Det finns inte någon myndighet, skolkurator eller socialsekreterare eller ens några lagar som kan ersätta en närvarande mamma eller pappa. Det finns inte några socioekonomiska faktorer som kan kompensera för kärleksfulla och närvarande föräldrar som sätter tydliga gränser. Det är i hemmet grunden läggs, och utan denna grund kommer vi att få fortsätta att försöka plocka upp spillrorna när det är för sent.

Fru talman! Inom forskningen konstateras att socioekonomisk bakgrund i sig inte är en avgörande orsak till brottslighet. Detta pekar bland annat Brottsförebyggande rådets rapport Socioekonomisk bakgrund och brott på. I stället är det goda normer och värderingar som spelar den avgörande rollen. Det är en fråga om uppfostran och värderingar om personen kan berättiga handlingen för sig själv och sin omgivning.

Den gemensamma nämnaren för många av de unga lagöverträdare som rekryteras av gängen är att de ofta kommer från svåra och utsatta familjeförhållanden. Det handlar om frånvarande fäder, svaga familjeband och en brist på gränsdragningar och vägledning. Inte sällan handlar det också om psykisk ohälsa och en känsla av alienation från samhället. I detta läge, när familjen sviker, träder gängen in och erbjuder en falsk gemenskap och en annan lojalitet.

Fru talman! Det kommer att ta tid att städa upp dessa enorma samhällsproblem. Situationen är allvarlig och har så varit under lång tid, med barn och unga som utnyttjas av hänsynslösa, kallt beräknande gängledare. Justitieminister Gunnar Strömmer har med all rätt kallat situationen för inhemsk terrorism. Det är det, och barnen står många gånger i skottlinjen.

Avgörande nu är att genomföra Tidöavtalets reformagenda. Vi kristdemokrater och regeringen fortsätter omläggningen av kriminalpolitiken för att bygga upp den trygghet som många efterlyser. Det handlar om en reformerad straffrätt, skärpta straff, fler verktyg till polisen och fokus på brottsoffret. I detta ingår också en ny inriktning för det brottsförebyggande arbetet.

I skrivelsen Barriärer mot brott – en socialpreventiv strategi mot kriminella nätverk och annan brottslighet presenterar regeringen det brottsförebyggande arbetet framöver. Detta arbete sker inom en rad områden. Där läggs grunden för långsiktiga insatser där skola, socialtjänst och polis samverkar bättre för att fånga upp barn och unga i riskzonen. Vi fortsätter att satsa på föräldraskapsstöd i hela landet med särskilda uppdrag till Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd.

Detta är helt centralt, men vi kristdemokrater är inte nöjda. Inte minst vad gäller föräldraansvaret krävs mycket mer. Föräldrar måste ges stöd att ta sitt fulla ansvar, och vi måste inse att trygga familjer är en helt avgörande del av lösningen.

Fru talman! Det krävdes ett regeringsskifte för att frambringa den lagstiftning på rättsområdet som vi nu är i så akut behov av. Kristdemokraterna behövs för att sätta stopp för den politik som alltför länge underminerat familjens roll och värderingarnas betydelse i samhället. Vi är det värderingsburna partiet, och vi har alltid lyft fram familjen som hörnstenen i det brottsförebyggande arbetet. Det är där goda värderingar och en känsla för rätt och fel byggs upp i det svenska samhället.

Detta är nu mer angeläget än någonsin. Sverige ska inte vara ett land där 13–14-åringar spränger trapphus, utför beställningsmord och söker status i den kriminella världen. Om Sverige ska bli tryggt igen måste vi tala om det uppenbara: trygga familjer, ansvarstagande föräldrar och tydliga värderingar.

Med detta sagt, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

Fru talman! Låt mig inledningsvis säga att det inte var några problem över huvud taget att ställa sig bakom det initiativ som togs av Socialdemokraterna. Det råder en väldigt stor politisk enighet kring detta. Jag tror att även regeringen inte på något sätt kände sig tvingad att ta sig an det här och lägga det på sitt bord.

Som har framgått här är sexuella övergrepp mot barn ett växande problem, både online och offline. Bara under 2023 rapporterades 1,3 miljoner fall av sexuella övergrepp mot barn i EU, vilket inkluderar mer än 3,4 miljoner bilder och videor. Rapporterna om sexuella övergrepp mot barn har också ökat markant globalt – från 1 miljon rapporter 2010 till närmare 36 miljoner 2023, inklusive 105 miljoner bilder och videor. Det är oerhörda volymer vi talar om på nätet.

Sverige utgör, som nämns av flera talare, inte på något sätt något undantag när det gäller detta. Tvärtom visar granskningen att vårt land sticker ut inte minst när det gäller grova övergrepp mot filippinska barn, med höga tal när det gäller antalet penningtransaktioner och antalet misstänkta gärningsmän, samtidigt som domarna är få.

Vidare framgår i granskningen att utredningstiderna hos polisen är långa, att misstänkta gärningsmän har kunnat fortsätta vara aktiva under utredningstiden och att polisen enligt egen uppgift måste prioritera arbetet med de grövsta brotten.

Fru talman! Enligt Internet Watch Foundation ligger EU, med Sverige inkluderat, fortfarande högst i världen när det gäller att vara värd för bilder och videor med sexuella övergrepp mot barn. Nätföretagens engagemang är avgörande. Den proaktiva upptäckten av sexuella övergrepp mot barn online från företagens sida har varit avgörande för att rädda barn från pågående övergrepp. I många fall är företagen de enda som kan upptäcka och rapportera övergreppen, antingen för att barnet inte vågar eller är för ungt för att rapportera, för att föräldrar och vårdnadshavare är omedvetna om övergreppen eller för att föräldrar eller vårdnadshavare själva är förövare. Det kräver fortsatt en ökad samverkan från polisens sida med nätföretagen och plattformarna som är där.

Det pågår också ett samarbete på EU-nivå, kallat CSAM, Child Sexual Abuse Material, där man försöker enas om hur man ska hantera de här frågorna. Det är någonting som jag tycker att vi måste fortsätta diskutera också inom utskottet – hur vi går vidare med de frågorna.

Bakom varje bild och video finns det ett verkligt barn som utsätts för övergrepp. Sexuella övergrepp mot barn får livslånga konsekvenser för offren. Varje gång förövarna delar bilder och videor online fortsätter kränkningen av deras privatliv, ofta i åratal. Offren måste leva med vetskapen om att innehåll som visar de värsta stunderna i deras liv cirkuleras och att vem som helst, inklusive vänner och släktingar, kan se det.

Den digitala världens utveckling har gjort detta brott globalt, vilket bidrar till skapandet av en global marknad för material med sexuella övergrepp mot barn som delas online över gränserna. Internet erbjuder anonymitet och en miljö där förövare kan interagera och utbyta material och manualer om hur man gromar och utnyttjar minderåriga.

Förövare av sexuella övergrepp mot barn har blivit alltmer sofistikerade i sin användning av teknik. Genom att till exempel använda sociala medier med end-to-end-kryptering delar och handlar förövarna bilder och videor ostraffade. Det finns ofta slutna grupper på sociala medier som kräver en så kallad inträdesavgift i utbyte mot nytt osett material med sexuella övergrepp mot barn.

Att titta på material med sexuella övergrepp mot barn är därför inte bara ett passivt brott. Det underblåser aktivt efterfrågan på att mer innehåll produceras. Varje gång material konsumeras uppmuntrar det förövare att utnyttja barn, vilket ytterligare främjar cykeln av övergrepp och utsatthet. Forskning visar också att nästan hälften av dem som tittar på sexuella övergrepp mot barn på nätet söker fysisk kontakt med barn för att utsätta dem för liknande övergrepp.

Fru talman! Det är tydligt att de insatser som hittills gjorts inte har varit tillräckliga för att möta behoven. Polismyndigheten bör därför få i uppdrag att prioritera och intensifiera arbetet mot sexuella övergrepp mot barn i digitala miljöer.

Ännu ett fenomen av denna sexuella avart har nu dykt upp, som har nämnts av tidigare talare, i form av barnliknande sexdockor som saluförs på nätet. Det kan inte finnas något som legitimerar eller motiverar en sådan tillverkning och försäljning. Försäljning och efterfrågan är vämjeliga i sig, men detta ökar även risken för sexuella övergrepp på små barn i det verkliga livet. Det är ett sjukligt beteende. För män som återfaller i den här typen av böjelser menar vi från Kristdemokraternas sida att det bör bli aktuellt med kemisk kastrering.

Avslutningsvis, fru talman! Vi kristdemokrater välkomnar initiativet och ställer oss bakom det som anförs om polisens spärrlista och polisens arbete i övrigt mot sexuella övergrepp mot barn i digitala miljöer.

Fru talman! Kriminalpolitiken har varit en högt prioriterad uppgift för regeringen alltsedan tillträdet 2022. Men om man ser till åren dessförinnan tilläts de kriminella grupperingarna att växa sig allt starkare trots tidiga varningar från polis och andra brottsbekämpande myndigheter.

En misslyckad migrations- och integrationspolitik, kopplad till en kriminalpolitik som hade en förlåtande och överslätande syn på brottslingar snarare än värnandet om brottsoffer, lade grunden för en tillväxt. Påföljderna för brott var löjligt låga. Inriktningen att i möjligaste mån undvika fängelsestraff bidrog säkert.

Befogade och väl underbyggda rapporter viftades bort, och budbärarna beskylldes för främlingsfientlighet och rasism, något som i sin tur medverkade till en tystnadskultur. Det var bättre att hålla tyst än att bli uthängd eller utfryst av chefer, medier och politiker.

Det var väl egentligen först när den förre chefen för polisens nationella operativa avdelning Mats Löfving tog bladet från munnen och berättade att det då i Sverige fanns minst 40 kriminella klaner som etablerat sig i Sverige enbart i syfte att begå brott som fler insåg vidden av det allvarliga läget.

Det vi nu bevittnar i form av grova våldsbrott, gränsöverskridande brottslighet, angrepp på våra välfärdssystem, infiltration och otillbörlig påverkan i näringsliv och offentlig förvaltning är resultatet av en oförmåga eller ovilja från tidigare regeringar att angripa aktörerna.

Fru talman! Vi har nu en regering som gör något åt saken. Vi har lagt om rättspolitiken till stora delar och gör fortsatt stora satsningar på rättsväsendet.

Ny lagstiftning har gett polisen nya och bättre verktyg för att förebygga, förhindra och klara upp brott. Fler förändringar är på gång, allt med sikte på att förhindra och klara upp brott och göra livet svårare för kriminella.

Vi sätter brottsoffret i fokus. Påföljderna skärps för flera brottskategorier. Är du gängkriminell blir det straffskärpning.

Vi ser över och moderniserar straffrätten med nya bestämmelser för stämpling, förberedelse och försök till grova brott. Nyligen presenterades Straffreformutredningen, som lämnat förslag till en rad ändringar i den nuvarande brottslagstiftningen.

Vi har också, som nämndes här tidigare i talarstolen, en förverkandelagstiftning som ökar möjligheten att förverka tillgångar som förvärvats med brottsvinster.

Vi har stärkt den gränsnära polisverksamheten som fått utökade befogenheter.

Polisen kan utfärda vistelseförbud för gäng som skapar otrygghet på torg och i köpcentrum. Det är något som visat väldigt goda resultat på olika platser i landet.

Detta är några exempel på åtgärder som har gett effekt.

Fru talman! Insatserna ger resultat. Uppklaringen av grova brott har ökat markant från låga 20 procent till över 70 procent. Dessutom har polisen förhindrat ett stort antal brott av grov karaktär. Brottmålen avseende stämpling, förberedelse och försök påvisar också de en påtaglig ökning.

I budgeten för 2026 föreslås en fortsatt ökad satsning på Polismyndigheten. Ökad lokal polisnärvaro och synlighet tillsammans med ökat fokus på att utreda de så kallade vardagsnära brotten som stöld, bedrägeri, misshandel och skadegörelse är en del av prioriteringarna för 2026. I den delen finns mer att göra, men polisen behöver även ställa om till att bekämpa en brottslighet som i allt större utsträckning flyttar över till den digitala världen.

Förtroendet för polisen ökar, men Polismyndigheten har också fått vad jag anser vara berättigad kritik från såväl brottsoffer som näringsliv för den låga uppklaringen av bland annat stöldbrotten. Nu har Polismyndigheten fått ett tydligt uppdrag att värna den lokala närvaron och öka satsningen på att klara upp den typen av brott som jag nyss nämnde.

Insatserna mot det grova våldet i form av skjutningar och sprängningar fortsätter. Vi ser nu en markant minskning av antalet skjutningar, inte minst tack vare ett ökat internationellt samarbete där kriminella i ledande ställning har frihetsberövats.

Antalet sprängningar har tidigare varit på en oacceptabelt hög nivå. Men tittar man på den senaste statistiken ser man att den visar på en fallande skala. Det ser bättre ut.

Utredning och förebyggande insatser mot brott i nära relation vässas med ny metodik och en ökad användning av kontaktförbudet.

Medel anslås också till ökad kameraövervakning och inrättandet av ett finansiellt underrättelsecentrum.

Den fortsatta satsningen innebär ökade anslag med tre miljarder till totalt 48 miljarder för Polismyndigheten.

Även Åklagarmyndigheten och domstolarna får ökade anslag för att klara den väntade ökningen av antalet brottmål.

Fru talman! Ökad uppklaring och längre påföljder för grova brott har en brottsförebyggande effekt men leder även till ökad beläggning på Kriminalvårdens anstalter. Kriminalvården gör redan i dag stora insatser för att hantera mottagning och behandling av personer som ska avtjäna straff. Kapaciteten har ökat genom att intagna får dela cell. Men det krävs en kapacitetsförstärkning för att bibehålla kvalitet, effektivitet och säkerhet. Detta gäller för såväl vanliga anstalter som kvinno- och ungdomsfängelser.

Planering för byggnation av fängelser och häkten pågår. Kriminalvården behöver såväl ökat antal platser som mer personal. Under 2025 uppgick anslagen till 20,9 miljarder. De ökar nu till 24,2 miljarder. I den summan ingår även medel för hyra av 600 anstaltsplatser i Estland.

Fru talman! Utöver det som nu nämnts gör regeringen omfattande insatser i det brottsförebyggande arbetet, och då i bred samverkan med andra aktörer. Ska vi rå på brottslighet i allmänhet och den organiserade brottsligheten i synnerhet och förhindra nyrekryteringen krävs insatser från alla samhällssektorer, och en stor del av de medel som anslås går nu till brottsprevention.

En viktig komponent i detta som jag särskilt vill lyfta fram är det gränsnära polisarbetet. Ett ökat samarbete inom EU och ökade insatser från gränspolisen med fler avvisningar med återreseförbud har medfört en markant minskning av den gränsöverskridande stöldbrottsligheten. Jag tycker att det är ett gott exempel på ett bra och verkningsfullt brottsförebyggande arbete.

Fru talman! Vi kristdemokrater förstår föräldrarnas betydelse, och regeringen agerar aktivt för att stärka familjernas roll och stärka barnperspektivet i brottsbekämpningen. Vi ger stärkt lagstöd åt socialtjänst, föräldrar och skola. Vi river sekretessen, som nämndes, som utgjort ett stort hinder för ett gott och effektivt samarbete.

Vi har infört en ny socialtjänstlag med en större och bättre verktygslåda, där socialtjänsten ska arbeta med tidiga insatser, och det finns ett större fokus på brottsförebyggande arbete.

Fru talman! Regeringen har gjort och gör stora insatser för att trycka tillbaka brottsligheten, och då särskilt den grova och organiserade brottsligheten som i sig är systemhotande. Men jag tror att alla här i kammaren inser att detta inte är någon quickfix. Det finns ljuspunkter, men vi befinner oss fortfarande i ett allvarligt läge. De ökade anslagen och den fortsatta satsningen på rättsväsendet är därför väl motiverade.

Med detta sagt yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

(forts. § 7)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till regeringens proposition och utskottets förslag i betänkandet i dess helhet.

I dag debatterar vi ett fenomen som borde vara utraderat i ett modernt och upplyst samhälle. Vi talar om ett förtryck av flickor och kvinnor som inte tillåts välja partner och som begränsas och bevakas i sin vardag. För att bevara familjens heder avkrävs de avhållsamhet och kyskhet. De tillåts inte att i likhet med andra flickor och kvinnor utveckla sitt kärleksliv och sin sexualitet, något som andra ser som en naturlig del i vägen till vuxenlivet.

Tyvärr har flera kvinnor fått sätta livet till när de försökt bryta sig loss från en förlamande hederskultur med en önskan om självständighet och möjlighet att själva välja partner. Vi minns Pela och Fadime.

Fru talman! Vi minns även Shahida, vars vänner berättat om hennes kamp för att få leva ett liv som hon själv hade valt, inte ett som hennes familj och deras hedersnormer dikterade. Hon levde i ett fängelse. Hon såg hur andra tjejer i hennes ålder levde, och hon ville också ha det så. Hon ville vara fri. Shahida anträffades död i ett vindskydd utanför Lessebo, mördad av sin pappa och storebror. Orsak: Shahida hade gift sig med en man som inte accepterades av familjen.

Detta är bara några exempel där kravet på oskuld är en bärande del i hederskontexten. För att försäkra sig om att flickan eller kvinnan är orörd kräver familjen bevis på detta. I vården förekommer det fortfarande att personal genomför oskuldskontroller och kirurgiska ingrepp på tjejer och unga kvinnor för att ”återställa” underlivet efter samlag, så kallad hymenrekonstruktion. För alla och envar är det uppenbart att detta är en djupt kränkande behandling av flickor och kvinnor och deras integritet.

I en studie publicerad av Archives of Sexual Behavior berättar kvinnorna att det kunde kännas tryggare att genomföra en operation i stället för att riskera livet om det skulle komma fram att de haft samlag. Men deltagarna ifrågasatte även att läkare genomförde ingreppen, och nog är det märkligt att det finns läkare som är beredda att utfärda oskuldsintyg, trots vetskap om att det inte är möjligt att vid en medicinsk undersökning fastställa om en flicka eller kvinna haft samlag.

Det är skrämmande, fru talman, att detta förekommer i dag i vårt Sverige. En sådan undersökning är inte i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet och strider mot patientsäkerhetslagen. Helt klart är att sådana undersökningar, som förmedlar en felaktig föreställning om att flickan eller kvinnan har en intakt mödomshinna, vilket alltså saknar vetenskaplig grund, inte är förenliga med svensk rätt. Läkare som medverkar till sådana ingrepp och utfärdar oskuldsintyg gör detta i strid mot god läkaretik.

Fru talman! I grunden handlar synen om kvinnans oskuld om värderingar som inte hör hemma i vårt land. En uppfattning att familjens heder är kopplad till flickors och kvinnors underliv är och bör vara fullständigt främmande i ett modernt och jämställt samhälle. Det kan inte vara förhandlingsbart. Vi kristdemokrater vänder oss starkt mot det hedersförtryck som drabbar flickor och unga kvinnor och som kränker deras integritet.

Den kriminalisering av oskuldskontroller, oskuldsintyg och oskuldsingrepp som nu införs är välkommen, och vi bör alla verka för att denna avart och begränsning av kvinnors frihet och känsloliv upphör. Det är som sagt ett förtryck som inte hör hemma i ett modernt och upplyst samhälle, och nuvarande sanktioner är otillräckliga.

Herr talman! Det är i grunden med viss sorg jag står här i dag och debatterar hemliga och preventiva tvångsmedel mot barn under 15 år som misstänks begå grova brott. Det är inget annat än ett stort misslyckande. Hur kunde det egentligen bli så här?

Vi får dagligen rapporter om 13- och 14-åringar som springer runt med skjutvapen och mördar utpekade offer, men i många fall tar de fel på person och skjuter helt oskyldiga. Unga anlitas även för att utföra sprängningar med stora materiella skador och självklart stor risk för personskador.

Det är uppenbart för alla och envar att barn i grunden saknar kompetens och förmåga att hantera vapen och sprängämnen. Skaderisken är stor inte enbart för tilltänkta offer utan även för barnen som förmås att utföra dåden. Bara för några dagar sedan avled en 15-åring i en detonation, sannolikt när han skulle aptera en sprängladdning.

Från skolan larmar lärare och elever om ökat våld och hot. Våldet drabbar såväl lärare som elever, och det signaleras om betydande trakasserier och mobbning såväl fysiskt som digitalt. Vilsna unga attraheras av den kriminella livsstilen underblåst av kriminella rappare. Barnen blir till slut lättfångade byten för rekryterare till brott.

Allt detta är tecken på att många barn är vilsna och mår väldigt dåligt. Vi har en vuxenvärld som till synes mer eller mindre verkar ha kapitulerat och inte förmår att ge barnen den trygghet och goda uppfostran som krävs för att ge dem framtidshopp och för att de ska växa upp och bli goda medborgare. Det är fråga om en uppgivenhet och en vilsenhet som många gånger mynnar ut i självskadebeteende eller ett våldsamt utåtagerande som kostar liv. Barnen är beredda att mörda på andras uppdrag för att tjäna pengar och göra en kriminell karriär, eller – något som nästan är än värre – så blir de medlemmar i sadistnätverket 764 och söker upp oskyldiga människor enbart i akt och mening att döda dem, filma förloppet och lägga ut dådet på nätet.

Herr talman! Det är inget nytt att unga, framför allt killar, begår brott, men på den tiden när jag jobbade ute på fältet som polis rörde det sig huvudsakligen om unga som begick inbrott eller ägnade sig åt bilstölder och skadegörelse eller annan typ av småbrott, ibland kopplat till missbruk av narkotika. Det var många gånger nog så problematiskt, men hanterbart och mestadels befriat från grova våldsbrott.

Det vi nu ser och upplever saknar motstycke, och vi måste ta till de medel som krävs för att trycka tillbaka våldet. Vi måste göra allt vi kan, dels för att förhindra och klara upp de grova våldsbrotten, dels parallellt med det även verka för att alla de goda krafterna i vårt samhälle, såsom föräldrar, skola, ideella organisationer, näringsliv och socialtjänst, gör gemensam sak för att ge våra barn den kärlek och fostran som jag tror att alla barn egentligen önskar. Vuxenvärlden måste helt enkelt ta tillbaka initiativet och stå emot de krafter som påverkar och lockar in barnen i en värld präglad av våld och empatilöshet.

Herr talman! I grunden handlar det om värderingar. Familjens betydelse kan inte nog understrykas. För en tid sedan släppte Brottsförebyggande rådet, Brå, en rapport om risken att begå brott kopplat till socioekonomisk bakgrund. Slutsatserna i den rapporten betonar det som vi kristdemokrater alltid påpekat, nämligen familjens avgörande betydelse snarare än socioekonomiska faktorer när det gäller kriminalitet.

Brå skriver att brott ytterst beror på värderingar och om personen kan rättfärdiga handlingar för sig själv och sin omgivning. Familjen och en stark anknytning till föräldrarna blir då en helt avgörande trygghetsskapande faktor, där goda normer och värderingar kan överföras över tid och mellan generationer.

Kristdemokraterna är ett värderingsburet parti, och vi har alltid lyft fram familjen som hörnstenen i det brottsförebyggande arbetet. Där byggs goda värderingar och en känsla för rätt och fel. Detta är mer angeläget nu än någonsin tidigare i en tid när vi ser barn som söker sig till kriminella gäng och som söker status genom att urinera på, våldta, filma och förnedra sina brottsoffer. Det krävs ett tålmodigt arbete, men vi gör saker som kommer att få reell effekt.

Herr talman! Hemliga tvångsmedel är självfallet ett integritetsintrång, men de förslag vi nu debatterar är inte enbart ett medel för att förhindra och klara upp grova brott. De är också ett sätt och ett försök att skydda barn som utsätts för påverkan av cyniska gängkriminella, vars enda syfte är att använda barnen som brottsverktyg utan att själva utsätta sig för risker.

Herr talman! Antalet skjutningar har minskat tack vare ny lagstiftning och gott polisarbete. Polisen redovisar ett rekordstort antal uppklarade brott, och antalet åtal har ökat markant. Men läget är fortsatt allvarligt. Rekryteringen av unga fortsätter. Det är cyniskt och ansvarslöst. De nu föreslagna tvångsmedlen kan förhoppningsvis ge polis och åklagare ökade möjligheter att identifiera och gripa de egentliga gärningsmännen och samtidigt fånga upp de unga sårbara som befinner sig i riskzonen.

Avslutningsvis, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

I detta anförande instämde Martin Melin (L).

Herr ålderspresident! Det betänkande vi nu debatterar kan kort sammanfattas med att det tar sikte på ett stärkt skydd för grupper som är särskilt sårbara och utsatta.

Det handlar om unga under 18 år som lider av psykisk ohälsa, som har en funktionsnedsättning eller som på andra sätt har en nedsatt förmåga att värja sig mot att utnyttjas sexuellt. Det handlar om när någon på distans förmår någon att utföra sexuella handlingar. Och det handlar om skärpta straff för bedragare som hänsynslöst utnyttjar offrets utsatta och skyddslösa ställning.

Vad gäller unga som är mellan 15 och 17 år finns det flera studier som visar att barn som lider av psykisk ohälsa, som missbrukar eller som har en funktionsnedsättning är särskilt sårbara och utsatta. Barn i den kategorin löper stor risk att utnyttjas sexuellt. Inte sällan har de unga behov av att finansiera ett missbruk. De kan då erbjuda eller lockas till sex i utbyte mot droger och alkohol. Det finns flera rättsfall som visar att ett barns förmåga att värna sin sexuella integritet i sådana fall kan vara begränsad.

I den meningen finns det i dag en lucka i lagen. Det finns straffvärda fall där vuxna utnyttjar sårbara tonåringar i åldern 15–17 år. Den luckan täpps nu igen genom den nya lagstiftningen, som innebär att den som otillbörligt utnyttjar barn under 18 år som lider av psykisk ohälsa eller som av andra skäl har en nedsatt förmåga att värna sin sexuella integritet kan dömas för våldtäkt och sexuellt övergrepp mot barn. Det är en välkommen lagändring som straffar vuxna som cyniskt och otillbörligt utnyttjar ett barns sårbarhet och svaga självkänsla, något som ytterligare ökar risken för psykisk ohälsa och självskadebeteende.

Herr ålderspresident! I betänkandet föreslås även en kriminalisering av vissa sexuella handlingar som utförs på distans, som nämndes här. Digitaliseringen har förändrat vår vardag, och gränserna mellan vår fysiska tillvaro och gemenskap och vårt digitala liv suddas alltmer ut. Prostitutionen har också förändrats, och nya kontaktvägar öppnas upp via internet. Sexuella handlingar på nätet är nu en realitet. Det finns därmed ett behov av en lagstiftning som går i takt med tiden.

Det ska medges att det, när det gäller gränsen för straffansvaret för sexuella handlingar som sker digitalt och på distans, kan finnas visst tolkningsutrymme, som föregående talare var inne på. Grundläggande för straffansvar är att det ska avse den som förmår en person att mot ersättning företa eller tåla en sexuell handling.

Viktigt är att straffansvaret för köp av sexuella handlingar som utförs på distans begränsas till fall där det är gärningspersonens agerande som är avgörande. För ansvar ska krävas att ersättningen varit en förutsättning för den andra personens utförande av en sexuell handling. Det krävs med andra ord en sorts adekvat kausalitet.

Herr ålderspresident! Bedrägerierna har ökat lavinartat under senare år, och de har genererat stora brottsvinster. Nu skärps straffen för gärningsmän som hänsynslöst utnyttjar offrets skyddslösa och utsatta ställning. Försvårande är även om brotten utövats systematiskt eller i organiserad form.

Årligen försvinner 5–6 miljarder konor ned i fickorna på kriminella. Oftast är det äldre och andra särskilt utsatta personer som drabbas. Bedrägerierna är många gånger sofistikerade, och offren spåras via publika uppgifter på internet. För brottslingen är det synnerligen bekvämt. Man kan sitta nere i soliga Málaga och söka upp offren på nätet, där det finns alla upptänkliga uppgifter om ålder, adress, telefonnummer, anhöriga med mera. Brottsoffren invaggas i tron att de har kontakt med sin bank och identifierar sig då med bank-id, som ger tillgång till offrens bankkonton.

Det finns numera tusentals vittnesmål från äldre som blivit av med hela sitt sparkapital, pengar som utgjort en trygghet och som de skulle haft på sin ålders höst. Otryggheten slår till. Man känner oro och drabbas av ångest och depressioner. Ofta bär de som drabbats på självmordstankar. De har svårt att leva med skammen över att ha blivit berövade alla sina besparingar.

Herr ålderspresident! Jag måste säga att mitt förakt för dessa rövare, som ger sig på äldre och andra värnlösa, är bottenlöst. Den straffskärpning som nu kommer att ske är välkommen. Men vi måste också vidta åtgärder för att förebygga och förhindra brotten. Här har bankerna ett stort ansvar. Men det måste också göras ytterligare begränsningar när det gäller personuppgifter på nätet.

Herr ålderspresident! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Fru talman! Det är vi ledamöter i den här kammaren som stiftar landets lagar – lagar som enskilda, näringsliv och föreningar och alla andra har att förhålla sig till. Vi har också myndigheter, domstolar och kommunala förvaltningar som ska se till att lagarna och reglerna faktiskt efterlevs.

Tjänstemän i förvaltningen prövar ansökningar av allehanda slag. Det kan gälla bygglov, utskänkningstillstånd, miljöfrågor eller ekonomiskt bistånd. Det kan även handla om mer ingripande åtgärder, exempelvis tvångsomhändertagande av barn eller utmätning på grund av skulder.

Oavsett vilket har tjänstemannen att se till att beslut handläggs i enlighet med gällande lag. Prövningen ska tillgodose såväl den enskildes rättigheter och skyldigheter som det allmänna intresset av legalitet, behov, proportionalitet och objektivitet.

Dagligen tas tusentals beslut runt om i vårt land. Som regel sker det i samförstånd och utan dramatik och har så gjort under lång tid i vårt land, där regelverket till stor del baseras på tillit och ömsesidig respekt.

Fru talman! Under senare år har det dock skett en förskjutning, inte minst på grund av att en organiserad brottslighet har etablerat sig. Vi har även noterat en ökad andel enskilda som på något sätt anser sig stå över lagen och kräver sin rätt utan legitima krav.

Våld, hot och trakasserier mot offentliganställda är nu i hög grad en verklighet som tjänstemän och arbetsgivare har att förhålla sig till. Utsattheten har blivit vardag och förekommer nu inom hela den offentliga förvaltningen.

Låt oss konstatera att brott och andra otillbörliga gärningar som begås mot en person på grund av hans eller hennes tjänsteutövning är ett angrepp inte bara mot den som utsätts utan i förlängningen även mot demokratin och rättsstaten.

Vi ser ett ökat inslag av försök till otillåten påverkan med förtäckta antydningar om skilda problem som kan uppstå i det fall personen inte tillmötesgår krav som i grunden är otillbörliga. Detta är givetvis oacceptabelt, fru talman. Det hotar i grunden människors tilltro till det allmänna och skapar rädsla och otrygghet bland handläggarna. Ingen ska riskera att bli angripen vare sig verbalt eller fysiskt för att man sköter sitt jobb och följer de lagar som vi stiftat i den här kammaren.

Det går inte att blunda för att det finns offentliganställda som, medvetet eller omedvetet, underlåter att vidta tjänsteåtgärder eller fatta korrekta beslut av oro för att utsättas för hot och trakasserier.

Det finns, som nämnts här, självklart arbetsmiljölagstiftning och annat som ska skydda den enskilda tjänstepersonen, men det räcker inte. Vi som politiker och lagstiftare måste stå upp för dem som utsätts och ge dem det stöd som krävs. Anständigheten kräver att vi ger det stöd som borde vara självklart för dem som är i allmänhetens tjänst.

Därför skärper vi nu det straffrättsliga skyddet för tjänstemän och utövare av vissa samhällsnyttiga funktioner. Straffskalorna skärps, och ett nytt brott, förolämpning mot tjänsteman, införs.

Ett tydligt syfte med brottet förolämpning mot tjänsteman är att det ska kunna beaktas att brottet är ett angrepp inte bara mot den enskilde utan även mot allmänna intressen. Det kan vara fråga om grovt nedsättande uttalanden som även skapar ordningsstörningar och försvårar för den enskilde tjänstemannen att utföra sitt arbete i en viss situation. Syftet kan vara att påverka, hämnas eller få tjänstemannen ur balans i samband med tjänsteutövningen.

Grovt kränkande yttranden och innehåll förekommer också genom epostmeddelanden och brev som en följd av myndighetsutövningen, eller som en hämnd. Teknikutvecklingen gör vidare att tjänstemän trakasseras och kränks på andra sätt än tidigare. Samtidigt förekommer det relativt få lagföringar för förolämpningar varje år, vilket utifrån den rådande problembilden ger anledning att befara att anmälningsbenägenheten för den här typen av brottslighet är låg.

För att säkerställa att vissa försvårande omständigheter får ett tydligt genomslag införs särskilda kvalifikationsgrunder för brottet grovt angrepp mot tjänsteman. Det kan röra sig om våld av allvarlig art eller att vapen eller explosiva ämnen används. I sammanhanget görs även en skadebedömning.

Sist och slutligen, fru talman, vill jag framhålla att vi även stärker sekretessen kring personuppgifterna för offentliganställda.

Med detta sagt yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Fru talman! Som har framgått tydligt här i kammaren i dag kan man säga att våld i nära relation är ett stort samhällsproblem. Det kan innefatta många brottsrubriceringar, exempelvis misshandel, olaga hot, våldtäkt och sexuella övergrepp. Det förekommer i hela samhället oavsett klasstillhörighet, könstillhörighet, etnicitet, kulturell eller religiös bakgrund, funktionsnedsättning, ålder eller sexuell läggning. Majoriteten utgörs av mäns våld mot kvinnor, och som nämnts här i dag dödas varje år ett antal kvinnor av män som de har eller har haft en relation med.

Att utöva våld är alltid ett brott, och det finns flera lagar mot den här typen av upprepat våld. En osund och destruktiv relation, där våld kan komma att utvecklas, kan börja med att det som från början var förälskelse, uppvaktning och positivt intresse övergår i kontroll och svartsjuka.

Det i sin tur brukar leda till att den utsatta isoleras och kanske inte får träffa vänner ensam och att partnern ifrågasätter umgänge och fritidsaktiviteter. Den utsatta kanske måste bevisa sin kärlek genom att följa partnerns regler. Man brukar tala om att handlingsutrymmet för den utsatta drastiskt minskar. Det här är allvarliga varningssignaler. I en sund relation förekommer aldrig kontroll.

Fru talman! Insatserna och åtgärderna mot våld i nära relation har successivt blivit bättre, men det finns fortsatt mycket att göra. Inte minst polisens redovisning av Operation Beta visar att det finns behov av förbättringar.

Historiskt var misshandel i hemmet ett angivelsebrott. Om kvinnan inte ville anmäla blev det ingenting av det. Detta har som väl är ändrats. Vi har fått en förändrad syn på brott i nära relation som har gett oss ny lagstiftning i form av fridslagar vad gäller både kvinnofrid och barnfrid. Den nuvarande lagen om kontaktförbud, som vi debatterar här i dag, infördes 1988. Polis och åklagare har – tro det eller ej – utvecklat nya arbetsmetoder, men det finns fortfarande mycket att göra, inte minst vad gäller kontaktförbudet.

Kontaktförbud är en viktig skyddsåtgärd för främst kvinnor och barn som är utsatta för våld och andra kränkningar i nära relationer. Den nuvarande lagstiftningen har tillämpats restriktivt. Åklagarens beslut har ofta baserats på grunder som krävde att den våldsverkare som skapade rädsla och otrygghet hade en tidigare dom avseende likartad brottslighet.

Nu skärper vi lagstiftningen och ger ökade möjligheter att utfärda kontaktförbud och stärka skyddet för den utsatta.

Tidigare känd brottslighet har givetvis fortfarande betydelse, men nu väger vi även in andra faktorer som får större betydelse. Otillbörlig övervakning är ett sådant intrång som införs som ny grund för kontaktförbud.

Fru talman! Nytt är även att vi ser över kontaktförbudets geografiska gränser. Utvidgade och särskilt utvidgade kontaktförbud ska kunna omfatta större geografiska områden. Rörelsefriheten ska begränsas för förövaren och inte för den som utsätts för våld, hot och trakasserier – även i fall där förövaren inte går hela vägen, vilket lyftes fram av tidigare talare.

Vi stärker också besittningsskyddet så att vi förhoppningsvis får bättre förutsättningar att ge den hotade möjlighet att bo kvar i bostaden medan den som kontaktförbudet avser får flytta på sig.

I vissa fall kommer ett särskilt utvidgat kontaktförbud även att förenas med villkor om elektronisk övervakning om det inte finns särskilda skäl mot det. Det kommer att bli vanligare med elektronisk boja och lättare att övervaka gärningspersonerna eller förövarna.

Det blir även straffskärpningar för den som bryter mot kontaktförbudet. De mest flagranta överträdelserna kan ge upp till två års fängelse. Överträdelse i andra fall kan ge upp till ett års fängelse och i ringa fall böter.

Parallellt med det utökade skyddet har polis och åklagare utvecklat ny arbetsmetodik med ökat fokus på förövarna. Indikationer på hot och risk dokumenteras nu kontinuerligt, och det görs insatser för att förhindra och förebygga brott. En del i detta är även ambitionen att utöka samarbetet mellan polis och andra myndigheter där sekretessen tidigare utgjort ett hinder.

Som jag nämnde i ett tidigare replikskifte finns det en utredning om ökat informationsutbyte mellan myndigheter. Där föreslås en ny generell sekretessbrytande bestämmelse som syftar till att möjliggöra effektivt informationsutbyte.

Som vi var inne på tidigare här är det egentligen inte enbart polis och åklagare som ska arbeta med detta, utan hela samhället måste engagera sig på olika sätt. Det är viktigt att även myndigheter, hälso- och sjukvård, socialtjänst och andra som kommer i kontakt med kvinnor och barn som utsätts för den här typen av hot också indikerar det. Jag är fullt öppen för att polisen vidarebefordrar information, i den mån man har någon, till andra myndigheter. Problemet, i alla fall enligt rikspolischefen, har varit att polisen kommer in lite väl sent. Det finns myndigheter och individer som har haft informationen, men man har inte vidarebefordrat den i tid. Det gör att kvinnan löper stor risk att utsättas för brott. En liten vädjan till andra: Låt oss alla hjälpas åt att komma till rätta med det här!

Fru talman! Jämte de polisära insatserna mot den grova våldsbrottsligheten kopplad till gängkriminalitet och organiserad brottslighet har insatser mot brott i nära relationer regeringens högsta prioritet.

Med detta yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga motioner.

Fru talman! Så är det absolut. Jag känner flera poliser som har blivit dömda för misshandel av både män och kvinnor. Poliser är inga helgon. Det finns felaktigheter där också.

I det här fallet vill jag peka på komplexiteten i det hela. En professionell polis som dessutom är van att utreda brott i nära relation är nu ett brottsoffer. Rimligen borde hon kunna peka på omständigheter som leder i bevis eller styrker mannens farlighet. Trots dessa förutsättningar misslyckas det.

Jag försvarar inga förövare, men jag vill peka på komplexiteten i ärendena. Gudrun Nordborg är också jurist i botten. Som åklagare kan man inte helt förlita sig på den ena utsagan, utan man måste lyssna på den andra utsagan också. Ofta strider de mot varandra.

Jag vill i detta replikskifte egentligen bara peka på att det här inte är några enkla ärenden.

Fru talman! Tack, Gudrun Nordborg, för anförandet! Det var som vanligt engagerat.

Jag har en reflektion. Jag tror att vi båda är överens om att ärenden som gäller mäns våld mot kvinnor är ganska komplicerade.

Jag satt och läste min tidning i morse innan jag begav mig hit till riksdagen. Där stod om en kvinnlig polis som jobbade med brott i nära relation och som helt plötsligt blev ett offer. Hon hade en relation. Hon fick barn. Mannen blev mer kontrollerande. Det hela urartade, och till slut blev det fysisk misshandel. Hon gjorde en anmälan och fick skyddat boende och så vidare.

I utredningen utgick man från att hon som utredare av brott i nära relation var kompetent att själv bedöma saker och ting. Vad hände då? Jo, åklagaren avskrev ärendet. Brott gick inte att styrka. Det fanns inga skador, bara hennes ord. Det fanns inga vittnen. Det innebar att mannen betraktades som oskyldig.

Hur länge ska man ha ett kontaktförbud? Vad ska det grundas på? Vi måste ha ett rättssamhälle som gör att mannen också betraktas som en rättsperson i den bemärkelsen att han har rätt att få sin sak prövad. Men det är komplicerade ärenden. Vi pratar mycket om förövare och så vidare. Förövare är någon som är dömd för ett brott, men många gånger handlar det om misstanke om brott som sedan inte utmynnar i något eftersom det ofta sker i slutna rum. Det finns inga vittnen, det finns inga skador och det har ofta pågått under lång tid.

Min fråga till Gudrun Nordborg är: Vad gör vi med den typen av ärenden?

Fru talman! Tack, Sanna Backeskog, för svaret!

Jag är ändå lite tveksam. Samverkan kan ju ske i generella termer, men när det handlar om att peka ut individer och personer blir det ändå helt plötsligt en barriär. Jag refererar då till majoriteten i SKR, som med Socialdemokraterna i spetsen valde att avstyrka delar av det förslag som ligger och säga att man inte vill medverka till detta. Det gällde då barn och unga. I det här fallet gäller det brott i nära relation, som också berör barn och unga.

Det handlar alltså mer om att lämna konkret och bra information till polisen, så att polisen har någonting att arbeta utifrån – inte de mer generella samverkansformerna, för där är vi helt överens. Men hur ser ni på att bryta sekretessen för enskilda individer det gäller socialtjänst och hälso och sjukvård?

Fru talman! Tack, Sanna Backeskog, för anförandet! Jag kan konstatera att vi i stort är överens om mycket när det gäller våld i nära relation.

Jag har en fråga som inte har direkt koppling till kontaktförbudet men ändå berör polisens arbete med brottsutsatta och våldsutsatta i nära relation. Det handlar om det faktum att vi har tagit beslut om ett ökat infor-mationsutbyte mellan myndigheter. Polisen har ofta varit kritisk och menat att man kom in alldeles för sent – hade man fått informationen i ett tidigare skede hade man kanske kunnat agera.

Jag har fått signaler från SKR om att Socialdemokraterna är tveksamma till informationsutbyte när det gäller till exempel socialtjänsten och barnavårdscentraler. Det vore intressant för mig att få veta hur ni här i riksdagen från Socialdemokraternas sida ser på informationsutbyte. Ofta är det ju på barnavårdscentralerna, i hälso- och sjukvården och i socialtjänsten man ser de tidiga signalerna. Tidigare har det rått en sekretess när det gäller detta, men nu har man öppnat upp för informationsutbyte.

Hur ser Socialdemokraterna på den möjligheten? Står ni bakom den lagstiftningen och att informationsutbyte ska ske i större utsträckning än tidigare?

Fru talman! Vi genomförde en stor kriminalvårdsreform på 70-talet, och nu skådar vi resultatet. Vi har i decennier arbetat med olika typer av brottsförebyggande insatser. Vi har också liberaliserat synen på brottslingar och ansett dem vara någon typ av offer som utan egen förskyllan dras in i kriminalitet. Allting har varit samhällets fel.

Nu ser vi resultatet av detta. Den organiserade brottsligheten har fått växa sig stark. Det våldsbrottslighet vi nu beskådar har fått växa sig stark utan att man har gjort någonting.

Vänstern säger hela tiden att man måste satsa mer på brottsförebyggande åtgärder, precis som om vi inte skulle ha gjort det. I min hemstad Malmö har vi slängt in miljoners miljoner i brottsförebyggande insatser för att fixa de utsatta områdena, bland annat i Rosengård. Vi har satsat mer på bland annat lärare och lärartäthet. Har det hjälpt? Nej, det har det inte.

Nu lägger vi om straffrätten på så sätt att straffen skärps för de grövsta brottslingarna. Sedan finns en skala för vilka typer av brott som ska leda till frihetsberövande påföljder, fotboja eller skyddstillsyn och villkorlig dom. När vi tittar på den typen av brott vi nu bekämpar ser jag ingen anledning att pilla med brottsförebyggande åtgärder. De unga har redan fallit in i mönstret, och de blir förhärdade kriminella innan de fyller 15. Då måste vi göra insatser. En del är att skärpa straffen för de tyngst kriminella.