Petter Löberg (S) om Polisfrågor

Herr talman! Det var ett balanserat och bra inlägg från Mats, känner jag.

Inledningsvis har vi i Socialdemokraterna en hel hop reservationer i detta betänkande. För tids vinnande, som det heter, yrkar jag dock bifall endast till reservation nummer 1, som handlar om att vi vill införa en tydlig och bra princip om att vi för varje krona vi lägger på den hårda, repressiva sidan ska lägga lika mycket på det förebyggande arbetet. Det är naturligtvis punkt 1 bland reservationerna av en tillfällighet, men det är också det kanske viktigaste grundläggande förslag som vi socialdemokrater lägger fram inom rättspolitiken. Krona för krona, helt enkelt – det genomsyrar allt arbete som vi gör på det rättspolitiska området.

Jag ska i detta anförande kanske framför allt lägga fokus på den lokala polisnärvaron. Det handlar egentligen om mycket mer än det som får plats i den offentliga kriminalpolitiska debatten, upplever jag. Här i kammaren har vi ofta varit rörande överens om detta, men jag tycker att vi bör påminna varandra.

Det talas oftast om antalet poliser i stort, och antalet spelar naturligtvis stor roll. Men för människor i vardagen handlar det inte bara om organisationsscheman och Excelark, utan det handlar om hur dessa människor finns i organisationen i vårt land och i praktiken – om polisen är synlig, om polisen känner de områden man verkar inom, om polisen känner människorna och, kanske allra främst, om människorna känner polisen. Det handlar om den relationen; det är där den långsiktiga tryggheten trots allt byggs i vårt samhälle.

En polis som är lokalt närvarande ser sådant som annars missas. Man ser vilka platser som håller på att förändras i närtid, inte bara genom ett stickprov eller en rondering med bil, kort och snabbt och med olika människor varje gång. Du behöver kontinuitet, och du behöver långsiktighet.

Man ser också på individnivå vilka ungdomar som är på väg in i kriminalitet. Man kan möta de butiksägare som dagligen upplever hot i sin vardag, på stadsdelstorget. Man kan också notera när öppen droghandel ökar i ett närområde – eller kanske minskar, som vi kan se inte minst i Stockholm där antalet öppna drogscener minskar dramatiskt, vilket är oerhört glädjande.

När man är lokalt arbetande polis märker man också när människor slutar prata med polisen – när de slutar ringa när de är utsatta för brott eller ser något som händer. Det är i grund och botten detta lokal polisnärvaro handlar om. Det handlar inte bara om att rycka ut när något redan har hänt. Det handlar om att förhindra, innan det händer.

Detta är naturligtvis självklarheter, men i grund och botten handlar det om något som vi i politiken måste utöva ett starkt tryck för. När vi i politiken orkar ha det kommer det också att ge återbäring i organisationen – det är jag helt övertygad om.

Lokal närvaro är inte nostalgi. Ibland kan vi prata om våra gamla favoriter, som kvarterspoliserna. Jag har gjort det i kammaren flera gånger och nämnt Conny och Lasse hemma på Hässleholmen i Borås, som betydde mycket för mitt område under min uppväxt. Hässleholmen är ett av de särskilt utsatta områdena i vårt land, som ni kanske känner till.

Men nostalgi i all ära – i grund och botten handlar det om en arbetsmetod och ett förhållningssätt som jag tror att vi har mycket att lära av, även 40 år senare. Vi behöver självklart ha en polis som klarar de grova, komplexa, nationella och internationella problembilderna. Men vi får inte bara fokusera på spetsförmågor, även om det ibland i allra högsta grad är det som krävs.

Den lokala polisen är en bro mellan rättsstaten och det sociala förebyggande arbetet, inte minst – den konkreta samverkan som sker mellan skola, socialtjänst, polis och fritid. Där får vi inte dra oss tillbaka.

Jag kan notera att vi de senaste åren, under SD-regeringens vakt, har kunnat läsa om att polisstation efter polisstation stänger i vårt avlånga land. Man ändrar beteckning på dem, och öppettiderna förändras – från fem dagar i veckan till bara några timmar i veckan. Du kan ha en polisskylt där, men i praktiken finns det ingen polisstation kvar. Det kan fortfarande till och med vara lika många poliser som jobbar inne i huset och befinner sig i kommunens område, men i grund och botten lämnar man helt enkelt walkover i kontakten med medborgarna.

Den statliga närvaron dras tillbaka på många fronter. Vi kan nämna här att vi har stängt polisstationer i Olofström, Sölvesborg, Rättvik, Hallstavik, Leksand och Vansbro. Det är många ställen i Dalarna – jag ser på Ulrika och Lars här i kammaren.

Socialdemokratins svar har varit ett moratorium. Det krävde vi i Almedalen, och vi följer upp det i dagens betänkande. Vi måste sätta stopp för detta. Jag har glädjande nog också hört att Petra Lundh har haft samma uppfattning; hon är också orolig för att hennes egen myndighet har gått åt det hållet. Det får vara slut med detta nu, helt enkelt.

Det handlar inte bara om polisstationer, ska sägas. Vi har sett en drakonisk nedskärning när det gäller servicekontor i vårt land. Det rör sig då om ett annat utskott och en annan ministär, men listan över orter som har blivit av med sin statliga närvaro när det gäller Försäkringskassan, skattekontor och Arbetsförmedlingen, inte minst, är lång. Det är Ånge, Tranås, Trelleborg, Piteå, Ludvika, Sandviken, Östhammar, Arvika, Kungälv, Landskrona, Lindesberg och många andra platser. Den listan är oerhört lång, och det ser ut att fortsätta på samma sätt även nästa år.

Varför gör man detta? Varför stänger man polisstationer med lokal närvaro? Varför stänger man statliga myndigheter i vårt avlånga land? Det blir bakläxa för SD-regeringen när det gäller detta. Ska man ha en samhällsgemenskap bör det baske mig också vara lite action in the house. Det kan inte bara vara vackra ord om att hela Sverige ska leva. Det måste finnas någonting konkret också.

Jag ska lite kortfattat tala om två andra reservationer som vi har. Den ena handlar om ekonomisk brottslighet, som vi behöver ha ett starkt fokus på. Här handlar det om bolag, falska fakturor, penningtvätt och avancerade upplägg. Det handlar om fotbollsagenter som är oseriösa. Och det handlar om en ekobrottsmyndighet som just nu känns lite svajig när det gäller förtroendet. Vi behöver markera att Ekobrottsmyndigheten är ett av våra vassaste redskap för just detta.

Det andra som vi socialdemokrater har drivit i det här betänkandet handlar om uppdrag gällande kriminalitet som läggs ut via kontaktannonser riktade mot framför allt väldigt unga människor – crime as a service, som ni alla har hört talas om. Vi kräver att man från polisens sida ska ha möjlighet att ta ned dessa annonser, på samma sätt som inom terrorlagstiftningen, för övrigt.

Avslutningsvis vill jag göra en liten valsummering, ett klassiskt val-statement. Vi behöver lite ideologi här också, känner jag, herr talman; det mår vi aldrig dåligt av.

Vi socialdemokrater tänker aldrig backa i kampen mot kriminaliteten. Det är väldigt tydligt. Vi är inte på studiebesök när vi åker ut till de så kallade särskilt utsatta områdena. Vi gör inte som den liberala ministern gjorde för ett par år sedan, som hade skyddsväst och tog selfier med den på sig när han åkte ut till en förort. Det är där vi har våra S-föreningar och vår verksamhet. Vi känner människorna i de här förorterna. Det är våra förorter. Jag är själv född i en sådan förort, för övrigt. Att springa runt med skyddsväst och ta selfier där om man är minister i en SD-regering är inget annat än skamligt. Nu är han ju inte kvar längre, som tur är.

Med detta sagt är det också viktigt att vi inte dras med i den förenklande och delvis fördummande retorik som finns när det gäller rättspolitiken och hela dagens politiska samtal, för övrigt.

Jag tänker ofta på hur vi egentligen har hamnat där. Vad kommer man att tänka om oss i kammaren när man blickar tillbaka på vår tid om 20 år? Vi riksdagsledamöter ser en liten glimma av ljus genom att få ha det finaste uppdrag man kan ha i vårt land. Har vi kanske skäl att känna skuld lite till mans? Ja. Vi lyckades inte ge trygghet och framtidstro åt alla, kommer man kanske att tänka. Vi lät kriminaliteten bita sig fast och segregationen gå långt i vårt samhälle. Vi satsade inte på hela lösningen. Vi lutade oss mycket mot repression men lade inte samma kraft på att stoppa nyrekryteringen – vi klarade inte den balansakten. Vi klarade inte heller balansakten mellan behovet av effektivitet i rättskedjan och de krav på rättssäkerhet och rättsstatliga principer som vårt samhälle vilar på. Vi hittade inte balanspunkten. Det är kanske det vi kommer att dömas för i framtiden, när vi är borta.

Det är också så att politiken ofta valt utspel, pressträffar och taktiska manövrer i stället för att sätta sig ned vid ett bord och prata om lösningar. Jag saknar de partiöverskridande kommittéer och utredningar som vi haft under tidigare mandatperioder då jag suttit i riksdagen, i mångt och mycket av parlamentariska skäl. Man satt i långa utredningar tillsammans med de andra partierna och mejslade fram bra förslag för Sveriges bästa. Detta är totalt osynligt i dag. Finns inte det behovet av samtal längre? Om vi vinner valet hoppas jag att vi orkar bjuda in er från den blivande oppositionen till samtal på ett sätt som ni inte riktigt har orkat under de senaste åren.

Herr talman! Jag är lite långrandig, men nu har jag bara tre rader kvar i mitt manus. Jag vill återkomma till det jag avslutade mitt anförande med i förra årets betänkandedebatt. Mest av allt borde vi ha en hel del ångest för att vi tillät ett samhälle formas där klyftorna växte och människorna lämnades bakom. Det är där roten till skulden ligger – ingen annanstans.

(Applåder)