Fru talman! Det gladde mig väldigt mycket att se åtta socialdemokrater här i starten av debatten. Man önskar att motsvarande glöd hade präglat de föregående åtta åren, för då hade vi varit i ett bättre läge. Nu har några troppat av; såvitt jag förstår är tre socialdemokrater kvar i debatten, kanske mer kännetecknande för detta.

Jag tänkte börja med verkligheten, sedan säga någonting om ansvaret och därefter ta några av de frågor som lyftes av de olika ledamöterna.

En väldigt viktig bakgrund att ha med sig är var vi stod när vi tog över hösten 2022 – en tredubbling av det dödliga gängrelaterade våldet. Det är självklart så att allt annat dödligt våld i samhället, oavsett om det handlar om det konstanta latenta misslyckandet med ungefär 15 kvinnomord i nära relationer varje år eller katastrofer som det som skedde i Örebro, ska tas på allra, allra största allvar.

Varje dödlig skjutning och varje mord är förstås lika katastrofalt och lika allvarligt som något annat. Men i en debatt om den organiserade brottsligheten är det såklart också relevant att fokusera på det dödliga och gängrelaterade våldet, och då är realiteten den att det dödliga gängrelaterade våldet tredubblades under en tioårsperiod mellan 2012 och 2022.

Tre år senare kan vi se att vi har lyckats bryta den utvecklingen, med en halvering över tre år. Tittar vi på första kvartalet i år är det en minskning med 75 procent. Det är en enastående framgång som jag inte i första hand tillgodoräknar mig själv utan naturligtvis alla runt om i samhället som på olika sätt har arbetat dag och natt för att vända den utvecklingen. Det är inget dåligt kapital att bygga vidare på när vi blickar framåt.

Finns det någon ödmjukhet? Det låg väl lite i Teresa Carvalhos fråga till mig när det gäller verkligheten under de här åren. Det är klart att det gör det.

Var och en kan se, hoppas jag, vilken enastående framgång det är att ha halverat dödligt våld på det sätt som vi har gjort tillsammans under de här åren. Men det råder heller ingen tvekan om att annan allvarlig brottslighet kopplad till gängen inte har gått åt rätt håll. Utpressningsvåldet och sprängningarna är sådana exempel, och det var därför jag lyfte det inledningsvis.

När rekryteringen av barn flyttade från skolgården och fotbollsplanen in i mobilerna skedde en exponentiell utveckling när det gäller rekryteringen. Det är klart att det i alla tänkbara avseenden har gått åt fel håll. Men vi har med oss mycket erfarenhet och mycket kraft från framgångarna som vi nu kan rikta också mot de stora återstående problemen kopplade till den organiserade brottsligheten, det vill säga den återstående delen av våldet, den omfattande kriminella ekonomin, rekryteringen av barnen och mycket annat.

Att ta ansvar är att ta itu med de samhällsproblemen och göra allt vad man kan för att lösa dem. Det är det vi har ägnat oss åt dag och natt under de här åren, och det är det vi avser att göra ytterligare fyra år om väljarna vill ge oss det förtroendet.

Petter Löberg, som har lämnat debatten, tyckte att vi dels förminskar insatserna under den förra mandatperioden, dels talar för mycket om Socialdemokraternas regeringsalternativ inför den kommande mandatperioden.

Jag är inte den som är den, utan jag bygger gärna vidare på sådant som är bra som andra har gjort tidigare, men realiteten är att det gjordes alldeles för lite. Det är utmärkt att vi i starten av den här fyraårsperioden kunde knyta an till lagstiftningsarbete som hade påbörjats.

Man kan notera att nästan allt detta påbörjades under det sista året av era åtta år och det under det fåtal månader när ni var befriade från oket i form av Miljöpartiet. Det gör också framtidsprognosen i det avseendet väldigt relevant, för så länge Miljöpartiet är en del av regeringsunderlaget finns det några som trycker på vetoknappen, och då kommer man ingenvart i de här frågorna. Det är klart att det är en relevant fråga när vi blickar framåt.

Sammantaget är vi på rätt väg, men vi är verkligen inte framme. Oerhört mycket arbete återstår. Det är viktigt att hålla kursen, inte vända tillbaka, inte slå av på takten och inte låta Miljöpartiet och Vänsterpartiet återigen få vetorätt över den förda politiken.

Fru talman! Det gladde mig väldigt mycket att se åtta socialdemokrater här i starten av debatten. Man önskar att motsvarande glöd hade präglat de föregående åtta åren, för då hade vi varit i ett bättre läge. Nu har några troppat av; såvitt jag förstår är tre socialdemokrater kvar i debatten, kanske mer kännetecknande för detta.

Jag tänkte börja med verkligheten, sedan säga någonting om ansvaret och därefter ta några av de frågor som lyftes av de olika ledamöterna.

En väldigt viktig bakgrund att ha med sig är var vi stod när vi tog över hösten 2022 – en tredubbling av det dödliga gängrelaterade våldet. Det är självklart så att allt annat dödligt våld i samhället, oavsett om det handlar om det konstanta latenta misslyckandet med ungefär 15 kvinnomord i nära relationer varje år eller katastrofer som det som skedde i Örebro, ska tas på allra, allra största allvar.

Varje dödlig skjutning och varje mord är förstås lika katastrofalt och lika allvarligt som något annat. Men i en debatt om den organiserade brottsligheten är det såklart också relevant att fokusera på det dödliga och gängrelaterade våldet, och då är realiteten den att det dödliga gängrelaterade våldet tredubblades under en tioårsperiod mellan 2012 och 2022.

Tre år senare kan vi se att vi har lyckats bryta den utvecklingen, med en halvering över tre år. Tittar vi på första kvartalet i år är det en minskning med 75 procent. Det är en enastående framgång som jag inte i första hand tillgodoräknar mig själv utan naturligtvis alla runt om i samhället som på olika sätt har arbetat dag och natt för att vända den utvecklingen. Det är inget dåligt kapital att bygga vidare på när vi blickar framåt.

Finns det någon ödmjukhet? Det låg väl lite i Teresa Carvalhos fråga till mig när det gäller verkligheten under de här åren. Det är klart att det gör det.

Var och en kan se, hoppas jag, vilken enastående framgång det är att ha halverat det dödliga våldet på det sätt som vi har gjort tillsammans under de här åren. Men det råder heller ingen tvekan om att annan allvarlig brottslighet kopplad till gängen inte har gått åt rätt håll. Utpressningsvåldet och sprängningarna är sådana exempel, och det var därför jag lyfte det inledningsvis.

När rekryteringen av barn flyttade från skolgården och fotbollsplanen in i mobilerna skedde en exponentiell utveckling när det gäller rekryteringen. Det är klart att det i alla tänkbara avseenden har gått åt fel håll. Men vi har med oss mycket erfarenhet och mycket kraft från framgångarna som vi nu kan rikta också mot de stora återstående problemen kopplade till den organiserade brottsligheten, det vill säga den återstående delen av våldet, den omfattande kriminella ekonomin, rekryteringen av barnen och mycket annat.

Att ta ansvar är att ta itu med de samhällsproblemen och göra allt vad man kan för att lösa dem. Det är det vi har ägnat oss åt dag och natt under de här åren, och det är det vi avser att göra i ytterligare fyra år om väljarna vill ge oss det förtroendet.

Petter Löberg, som har lämnat debatten, tyckte att vi dels förminskar insatserna under den förra mandatperioden, dels talar för mycket om Socialdemokraternas regeringsalternativ inför den kommande mandatperioden.

Jag är inte den som är den, utan jag bygger gärna vidare på sådant som är bra som andra har gjort tidigare, men realiteten är att det gjordes alldeles för lite. Det är utmärkt att vi i starten av den här fyraårsperioden kunde knyta an till det lagstiftningsarbete som hade påbörjats.

Man kan notera att nästan allt detta påbörjades under det sista året av era åtta år och det under det fåtal månader när ni var befriade från oket i form av Miljöpartiet. Det gör också framtidsprognosen i det avseendet väldigt relevant, för så länge Miljöpartiet är en del av regeringsunderlaget finns det några som trycker på vetoknappen, och då kommer man ingenvart i de här frågorna. Det är klart att det är en relevant fråga när vi blickar framåt.

Sammantaget är vi på rätt väg, men vi är verkligen inte framme. Oerhört mycket arbete återstår. Det är viktigt att hålla kursen, inte vända tillbaka, inte slå av på takten och inte låta Miljöpartiet och Vänsterpartiet återigen få vetorätt över den förda politiken.

Fru talman! Om jag var negativ i mitt första inlägg ska jag vara mer balanserad nu. Jag uppskattar ministerns svar. Man önskade såklart mer, men det var svårt på fyra minuter när vi var så många deltagare. Dock finns det ytterligare en sak jag skulle vilja beröra.

I mitt första anförande höll jag mig till att tala om tjejer och unga kvinnor som alltmer dras in i kriminaliteten, men det finns ett verktyg jag anser att vi måste beröra ytterligare. Det handlar om Kriminalvårdens viktiga arbete. Det är förstås viktigt med förebyggande arbete och stark brottsbekämpning. Men sedan då? Kriminalvården står ju, som vi vet, inför stora utmaningar. Beläggningen är extremt hög. Personalen vittnar om att de går på knäna. Barn- och ungdomsavdelningar ska in i befintliga miljöer. Antalet incidenter har ökat. Beslut i denna kammare frestar på deras verksamheter ytterligare och kommer att göra det under lång tid framöver.

Kriminalvården varnar för att utvecklingen riskerar att påverka möjligheterna till återanpassning. Det är allvarligt. Kriminalvården ska aldrig bara vara en plats där människor låses in. Det ska också vara platsen där återfall ska förebyggas, där missbruk och destruktiva normer ska brytas och där utbildning, behandling och rehabilitering ska fungera.

Det är såklart viktigt att låsa in farliga människor, men politiken måste också vara långsiktig och fungera i praktiken. Då måste vi se till att Kriminalvården har kapacitet, personal och resurser för att hantera konsekvenserna. Annars riskerar vi ett system där fler människor sitter inne under längre tid men där färre får rätt stöd att lämna kriminaliteten bakom sig. Vi riskerar att få ett samhälle där gängkriminella en dag släpps ut och fortfarande är gängkriminella. En fungerande kriminalvård handlar ju ytterst om något så enkelt som att den som avtjänat sitt straff ska komma bättre ut.

Fru talman! Om jag var negativ i mitt första inlägg ska jag vara mer balanserad nu. Jag uppskattar ministerns svar. Man önskade såklart mer, men det var svårt på fyra minuter när vi var så många deltagare. Dock finns det ytterligare en sak jag skulle vilja beröra.

I mitt första anförande höll jag mig till att tala om tjejer och unga kvinnor som alltmer dras in i kriminaliteten, men det finns ett verktyg jag anser att vi måste beröra ytterligare. Det handlar om Kriminalvårdens viktiga arbete. Det är förstås viktigt med förebyggande arbete och stark brottsbekämpning. Men sedan då? Kriminalvården står ju, som vi vet, inför stora utmaningar. Beläggningen är extremt hög. Personalen vittnar om att de går på knäna. Barn- och ungdomsavdelningar ska in i befintliga miljöer. Antalet incidenter har ökat. Beslut i denna kammare frestar på deras verksamheter ytterligare och kommer att göra det under lång tid framöver.

Kriminalvården varnar för att utvecklingen riskerar att påverka möjligheterna till återanpassning. Det är allvarligt. Kriminalvården ska aldrig bara vara en plats där människor låses in. Det ska också vara platsen där återfall ska förebyggas, där missbruk och destruktiva normer ska brytas och där utbildning, behandling och rehabilitering ska fungera.

Det är såklart viktigt att låsa in farliga människor, men politiken måste också vara långsiktig och fungera i praktiken. Då måste vi se till att Kriminalvården har kapacitet, personal och resurser för att hantera konsekvenserna. Annars riskerar vi att få ett system där fler människor sitter inne under längre tid men där färre får rätt stöd att lämna kriminaliteten bakom sig. Vi riskerar att få ett samhälle där gängkriminella en dag släpps ut och fortfarande är gängkriminella. En fungerande kriminalvård handlar ju ytterst om något så enkelt som att den som avtjänat sitt straff ska komma bättre ut.

Fru talman! Låt oss gärna prata om förebyggande arbete. Apropå blinda fläckar kan jag bara konstatera att Socialdemokraternas regeringsunderlag inte är bättre när det kommer till det förebyggande arbetet. Alla ingripande åtgärder som vi har genomdrivit under den här mandatperioden har i något avseende motarbetats av något parti tillhörande deras regeringsunderlag. I remissvaren från vänsterstyret i SKR är det samma sak. Det gäller inte bara det repressiva och det mest långtgående.

Vad är det då vi gör, och vad är det vi ska göra? Låt oss börja med de effektiva verktygen. Annonserna tas ned. Det är naturligtvis helt avgörande. Sverige blir först i EU med detta. Inget annat EU-land ligger före i den kön. Vi har gjort en mycket effektiv process. Vi har inte haft någon extern utredning utan utrett internt på departementet och haft två månaders remisstid trots att det är vad man kan kalla för grundlagsnära frågor, som normalt sett borde få mer tid. Vi har haft en effektiv process med Lagrådet. Vi kommer att återkomma till riksdagen, och om riksdagen skyndar på kommer det här att vara en rekordsnabb process för en lagstiftning av det här slaget.

I höstas infördes preventiva tvångsmedel riktade mot barn under 15 år för att komma åt rekrytering via mobiler. Ny lagstiftning ger polisen helt andra möjligheter att uppträda i den digitala miljön, till exempel att själva utge sig för att vara barn i de olika forum där gängen rekryterar. Straffen för dem som rekryterar tredubblas. Dem låser vi in. De kan ha flyttat utomlands, men vi har sett till att det grips dubbelt så många personer utomlands som tidigare. Det är dem som beställer våldet och rekryterar barnen som vi nu kommer åt med en kraft som vi aldrig har sett tidigare.

Vad gäller den sociala preventionen har vi en ny socialtjänstlag. Den debatterades väl i 25 år, men nu är den på plats. Ett nytt mellantvång i form av verktyg mellan de frivilliga insatserna och tvånget kommer att vara avgörande för att bryta destruktiva mönster, inte minst när 50 procent av familjerna säger nej till socialtjänstens insatser.

Det kommer en stor och mycket efterlängtad reform av LVU-systemet och den statliga ungdomsvården. Ungdomsfängelserna har dessutom den stora förtjänsten att de avlastar den statliga ungdomsvården rejält och frigör hundratals platser när nu barn som döms för allvarliga brott ska tas om hand av Kriminalvården. Det kommer att ge helt andra möjligheter för kommuner i behov av placeringar för barn – antingen i brottsförebyggande syfte eller för att tillgodose andra behov, till exempel psykosociala eller missbruksrelaterade behov. De kommer att kunna använda den statliga ungdomsvården till det som den faktiskt ursprungligen var tänkt för.

Allt detta innebär en rekordstor omläggning av både det repressiva och långtgående och det preventiva. Det är nödvändigt. Det gör att vi kan säga att vi är på rätt väg, men det är utan tvekan lång väg kvar.

Jag har ett inlägg kvar. Då tänker jag ta upp frågan om flickorna, som jag tycker är särskilt viktig. Men jag sparar den till det sista inlägget.

Jag vill ta upp regeringsfrågan på nytt, eftersom jag nu skulle lugnas av beskeden. Saken är den att Moderaterna är Socialdemokraternas minsta bekymmer. Socialdemokraternas stora bekymmer är att man måste förhandla sin politik med det underlag på vilket man bygger sin regering. På vår sida har vi kunnat genomföra vår politik för att vi vet att vi har en stabil majoritet i riksdagen. Det har varit en förutsättning för allt vi gjort under de här fyra åren.

Det är en realitet att Miljöpartiet och Vänsterpartiet har röstat emot stora delar av detta. Det är en realitet att mycket av detta är tidsbegränsat och att det kommer upp på nytt för nya omröstningar under nästa mandatperiod. Det är en realitet att de ingripande åtgärder som skickades med från den förra fyraårsperioden till den nuvarande regeringen kom till under det dryga halvår när S var befriade från MP i ett väldigt speciellt läge. Så kommer det alltså inte att bli igen.

Det är klart att politik handlar om att vilja, som vår vän Olof Palme sa. Men det handlar också om att ha en plan för hur den viljan ska förverkligas. Det förutsätter att man har en majoritet bakom sig, och det har inte S på sin sida av politiken.

I detta anförande instämde Rashid Farivar (SD).

Fru talman! Låt oss gärna prata om förebyggande arbete. Apropå blinda fläckar kan jag bara konstatera att Socialdemokraternas regeringsunderlag inte är bättre när det kommer till det förebyggande arbetet. Alla ingripande åtgärder som vi har genomdrivit under den här mandatperioden har i något avseende motarbetats av något parti tillhörande deras regeringsunderlag. I remissvaren från vänsterstyret i SKR är det samma sak. Det gäller inte bara det repressiva och det mest långtgående.

Vad är det då vi gör, och vad är det vi ska göra? Låt oss börja med de effektiva verktygen. Annonserna tas ned. Det är naturligtvis helt avgörande. Sverige blir först i EU med detta. Inget annat EU-land ligger före i den kön. Vi har haft en mycket effektiv process. Vi har inte haft någon extern utredning utan utrett internt på departementet och haft två månaders remisstid trots att det är vad man kan kalla för grundlagsnära frågor, som normalt sett borde få mer tid. Vi har haft en effektiv process med Lagrådet. Vi kommer att återkomma till riksdagen, och om riksdagen skyndar på kommer det här att vara en rekordsnabb process för en lagstiftning av det här slaget.

I höstas infördes preventiva tvångsmedel riktade mot barn under 15 år för att komma åt rekrytering via mobiler. Ny lagstiftning ger polisen helt andra möjligheter att uppträda i den digitala miljön, till exempel att själva utge sig för att vara barn i de olika forum där gängen rekryterar. Straffen för dem som rekryterar tredubblas. Dem låser vi in. De kan ha flyttat utomlands, men vi har sett till att det grips dubbelt så många personer utomlands som tidigare. Det är dem som beställer våldet och rekryterar barnen som vi nu kommer åt med en kraft som vi aldrig har sett tidigare.

Vad gäller den sociala preventionen har vi en ny socialtjänstlag. Den debatterades väl i 25 år, men nu är den på plats. Ett nytt mellantvång i form av verktyg mellan de frivilliga insatserna och tvånget kommer att vara avgörande för att bryta destruktiva mönster, inte minst när 50 procent av familjerna säger nej till socialtjänstens insatser.

Det kommer en stor och mycket efterlängtad reform av LVU-systemet och den statliga ungdomsvården. Ungdomsfängelserna har dessutom den stora förtjänsten att de avlastar den statliga ungdomsvården rejält och frigör hundratals platser när nu barn som döms för allvarliga brott ska tas om hand av Kriminalvården. Det kommer att ge helt andra möjligheter för kommuner i behov av placeringar för barn – antingen i brottsförebyggande syfte eller för att tillgodose andra behov, till exempel psykosociala eller missbruksrelaterade behov. De kommer att kunna använda den statliga ungdomsvården till det som den faktiskt ursprungligen var tänkt för.

Allt detta innebär en rekordstor omläggning av både det repressiva och långtgående och det preventiva. Det är nödvändigt. Det gör att vi kan säga att vi är på rätt väg, men det är utan tvekan lång väg kvar.

Jag har ett inlägg kvar. Då tänker jag ta upp frågan om flickorna, som jag tycker är särskilt viktig. Men jag sparar den till det sista inlägget.

Jag vill ta upp regeringsfrågan på nytt, eftersom jag nu skulle lugnas av beskeden. Saken är den att Moderaterna är Socialdemokraternas minsta bekymmer. Socialdemokraternas stora bekymmer är att man måste förhandla sin politik med det underlag på vilket man bygger sin regering. På vår sida har vi kunnat genomföra vår politik för att vi vet att vi har en stabil majoritet i riksdagen. Det har varit en förutsättning för allt vi gjort under de här fyra åren.

Det är en realitet att Miljöpartiet och Vänsterpartiet har röstat emot stora delar av detta. Det är en realitet att mycket av detta är tidsbegränsat och att det kommer upp på nytt för nya omröstningar under nästa mandatperiod. Det är en realitet att de ingripande åtgärder som skickades med från den förra fyraårsperioden till den nuvarande regeringen kom till under det dryga halvår när S var befriade från MP i ett väldigt speciellt läge. Så kommer det alltså inte att bli igen.

Det är klart att politik handlar om att vilja, som vår vän Olof Palme sa. Men det handlar också om att ha en plan för hur den viljan ska förverkligas. Det förutsätter att man har en majoritet bakom sig, och det har inte S på sin sida av politiken.

I detta anförande instämde Rashid Farivar (SD).

Fru talman! Tack för en väldigt bra diskussion!

Jag vill också tacka för en gemensam ambition som, tror jag, de flesta i grund och botten delar, nämligen att vi måste bekämpa den organiserade brottsligheten på djupet och på bredden. Det handlar om att stoppa våldet, strypa den kriminella ekonomin och bryta rekryteringen av barnen.

Teresa Carvalho lyssnade dock knappt på ett halvt öra. Det var väldigt uppenbart varför jag tog upp fängelse som en del i det preventiva. En stor del av poängen med att Kriminalvården tar ansvaret och en viktig följdeffekt av det är att vi lättar rejält på trycket i den statliga ungdomsvården. Men det är förstås inte svar på frågan om hur vi ska undvika att dessa barn hamnar där.

Den statliga ungdomsvården kan i så fall använda sina resurser till det som den ursprungligen var tänkt för, nämligen att förebygga brott i ett tidigt skede och bryta destruktiva mönster innan man hamnar i allvarlig brottslighet. Den ska hjälpa familjer där barn kanske själva hamnat i missbruk eller utsatts för allvarligt våld och blivit våldsamma eller som har andra behov av statlig ungdomsvård.

Det var denna vinkel jag hade på fängelse som svar på frågan. Det var uppenbart för alla som ville lyssna.

Låt mig också säga något om preventionen. Det är förstås helt avgörande att flytta fram positionerna, och det gäller att göra det med full kraft. Det gäller också att få verkstad i praktiken.

I många av de frågor som har lyfts upp, till exempel flickorna eller de barn som växer upp i hem där de själva upplever våld, blir utsatta för våld eller upplever missbruk, handlar det ofta om samma slags prevention. De olika aktörerna måste dela information sinsemellan för att kunna se problemen och ingripa tidigt. Polisens profilering får inte bara utgå från pojkar utan måste också fånga flickorna. Insatser och ingripanden måste sättas in tidigt.

På det sättet kan vi fånga flickorna och de barn som utsätts för upplevelser i hemmet som gör att de blir mer benägna och mer sårbara. Det tycker jag är en otroligt väsentlig del av det vi redan gör, och vi kommer att göra väldigt mycket mer av den varan när vi blickar framåt.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Tack för en väldigt bra diskussion!

Jag vill också tacka för en gemensam ambition som, tror jag, de flesta i grund och botten delar, nämligen att vi måste bekämpa den organiserade brottsligheten på djupet och på bredden. Det handlar om att stoppa våldet, strypa den kriminella ekonomin och bryta rekryteringen av barnen.

Teresa Carvalho lyssnade dock knappt på ett halvt öra. Det var väldigt uppenbart varför jag tog upp fängelse som en del i det preventiva. En stor del av poängen med att Kriminalvården tar ansvaret och en viktig följdeffekt av det är att vi lättar rejält på trycket i den statliga ungdomsvården. Men det är förstås inte svar på frågan om hur vi ska undvika att dessa barn hamnar där.

Den statliga ungdomsvården kan i så fall använda sina resurser till det som den ursprungligen var tänkt för, nämligen att förebygga brott i ett tidigt skede och bryta destruktiva mönster innan man hamnar i allvarlig brottslighet. Den ska hjälpa familjer där barn kanske själva hamnat i missbruk eller utsatts för allvarligt våld och blivit våldsamma eller har andra behov av statlig ungdomsvård.

Det var denna vinkel jag hade på fängelse som svar på frågan. Det var uppenbart för alla som ville lyssna.

Låt mig också säga något om preventionen. Det är förstås helt avgörande att flytta fram positionerna, och det gäller att göra det med full kraft. Det gäller också att få verkstad i praktiken.

I många av de frågor som har lyfts upp, till exempel flickorna eller de barn som växer upp i hem där de själva upplever våld, blir utsatta för våld eller upplever missbruk, handlar det ofta om samma slags prevention. De olika aktörerna måste dela information sinsemellan för att kunna se problemen och ingripa tidigt. Polisens profilering får inte bara utgå från pojkar utan måste också fånga flickorna. Insatser och ingripanden måste göras tidigt.

På det sättet kan vi fånga upp flickorna och de barn som utsätts för upplevelser i hemmet som gör att de blir mer benägna och mer sårbara. Det tycker jag är en otroligt väsentlig del av det vi redan gör, och vi kommer att göra väldigt mycket mer av detta när vi blickar framåt.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.