Fru talman! Anna Wallentheim har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att fler barn, unga och vuxna med funktionsnedsättning ska få likvärdig tillgång till idrott och rörelse i hela landet.

Regeringen anser att det är viktigt att idrottsrörelsen är inkluderande, tillgänglig och öppen för alla. Personer med funktionsnedsättning idrottar i mindre utsträckning än den övriga befolkningen. Det är viktigt att olika typer av funktionsnedsättning inte begränsar människors möjlighet eller vilja att idrotta.

Jag instämmer med Anna Wallentheim i att fler barn, unga och vuxna med funktionsnedsättning ska kunna hitta sin väg in i rörelse och gemenskap. Regeringen välkomnar idrottsrörelsens arbete med att skapa en verksamhet som gör att fler personer med funktionsnedsättning deltar.

Regeringen har vidtagit flera åtgärder som bland annat syftar till att främja ett ökat deltagande i idrott för personer med funktionsnedsättning. Regeringen avsätter för 2026 drygt 2,1 miljarder kronor i stöd till idrotten. Medlen går bland annat till att utveckla intresse för idrott hos barn, ungdomar och personer med funktionsnedsättning och främja möjligheterna till allsidig träning efter vars och ens fysiska och psykiska förutsättningar.

Regeringen gav den 22 januari i år Gymnastik- och idrottshögskolan, Centrum för idrottsforskning, CIF, i uppdrag att under 2026 genomföra en fördjupad analys av förutsättningar för bredd- och elitidrottande för personer med funktionsnedsättningar. Uppdraget omfattar även en analys av hur likvärdiga förutsättningarna är i jämförelse med förutsättningarna för personer utan funktionsnedsättningar samt vilka skillnader som finns mellan olika idrotter och typer av funktionsnedsättningar. Regeringen har tidigare även gett CIF i uppdrag att följa upp funktionshinderspolitiken inom idrottsområdet, som en del av strategin för systematisk uppföljning av funktionshinderspolitiken.

Regeringen införde den 15 september 2025 fritidskortet för att främja barns och ungas aktiva deltagande i idrott, kultur, friluftsliv och föreningsliv i gemenskap med andra. Fritidskortet är ett stöd för ett barns kostnader för fritidsaktiviteter. I arbetet med införandet av fritidskortet har det funktionshinderspolitiska målet särskilt beaktats. Regeringen har till exempel beslutat att fritidskortet ska kunna användas för kostnader för utrustning eller hjälpmedel – både sådana utan koppling till funktionsnedsättningen och särskilt anpassade hjälpmedel.

Som en kompletterande insats inför införandet av fritidskortet avsatte regeringen under 2024 särskilda medel för att främja delaktighet i idrott för personer med funktionsnedsättning. Fritidsbanken, som finns i över 40 procent av landets kommuner, tilldelades 10 miljoner kronor under 2024 för att bland annat skapa ett brett och behovsanpassat utbud av fritidshjälpmedel och parasportutrustning.

Även Sveriges Riksidrottsförbund, RF, fick cirka 155 miljoner kronor under 2024 och 2025 för att bland annat genomföra insatser som bidrar till att öka möjligheterna för barn och unga med funktionsnedsättningar att hitta till och delta i föreningsidrotten. Av dessa medel har 20 miljoner kronor avsatts specifikt till bland annat investeringar i material och utrustning som krävs för verksamhet riktad till barn och unga med funktionsnedsättning.

Utöver detta avsatte regeringen 130 miljoner kronor under 2024 för att främja tillgång till fler anläggningar och ytor för idrott. Det är viktigt att platser där idrott utövas är tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. Regeringen satsar även en halv miljard kronor 2026 och 2027 för stärkt stöd till anläggningar och idrottsmiljöer.

Regeringen genomför även en särskild satsning för att främja delaktighet i idrott för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, NPF. Regeringen har för 2025 och 2026 beviljat totalt 20 miljoner kronor till RF för arbete med ökad inkludering i idrotten av personer med NPF. Regeringen har för 2025 och 2026 även beviljat särskilda medel till Gymnastik- och idrottshögskolan, Centrum för idrottsforskning för att stärka forskningen om idrott för personer med NPF.

Fru talman! Även jag ser fram mot både de olympiska och de paralympiska spelen. Jag tycker att vi har fantastiska svenska idrottare, både i OS och i Paralympics, till exempel Ebba Årsjö, som på ett fantastiskt sätt har beskrivit hur hon hittade hem i parasporten, fick ett självförtroende och verkligen kom till sin rätt i det sammanhanget och hur detta har påverkat henne som människa. Hon är en av alla fina förebilder som finns bland de olika idrottarna och inom de olika idrotterna.

Det är otroligt angeläget att fler personer med funktionsnedsättning hittar till idrotten. Vi har sett att det efter pandemin har återhämtat sig rätt mycket, men för personer med funktionsnedsättning finns det fortfarande stora utmaningar i möjligheterna. Där handlar det om resurser men också om ett förhållningssätt till de här frågorna – att alla ska ha möjligheten att vara med.

Jag redogjorde i mitt rätt långa svar för de olika initiativ som regeringen tar på det här området, inte minst för att försöka få fram fungerande hjälpmedel. Det ska finnas möjlighet att låna och testa och att få hjälp med kostnaderna för detta på olika sätt.

Det andra, och det är jag särskilt stolt över, handlar om de satsningar som vi nu gör och som inte har funnits tidigare för unga personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som kommer till idrotten och ibland inte riktigt hittar sin plats därför att det inte riktigt finns kunskap eller kapacitet att ta emot dem på ett bra sätt. Det kanske är några av dem som har allra mest nytta av att finnas i idrottens gemenskaper och få röra på sig på sina villkor i ett gott sammanhang där man blir välkomnad och inkluderad för den man är, inte för de förmågor man inte har.

Det känns väldigt bra att vi nu ökar stödet till ledarutbildning, att vi ser till att man får möjlighet att utbilda och ta fram material om detta och att vi forskar på hur vi kan bli ännu bättre på att bemöta personer med NPF så att också de hittar sin plats i idrotten. De utgör ju faktiskt en väldigt stor del av de 1,5 miljoner människor som Anna Wallentheim beskrev. Där tycker jag inte att vi har gjort tillräckligt mycket tidigare, och jag är väldigt glad för de satsningar som vi nu gör.

Det går att göra mer, och det behöver ske ytterligare saker. Det är därför som vi bland annat har gett uppdraget till CIF att på djupet analysera vad vi skulle kunna göra ytterligare. Finns det idrotter där det krävs särskilda insatser? Det är bra också för idrotten själv att få ett underlag för hur man kan arbeta med de här frågorna på ett ännu bättre och mer strukturerat sätt än man gör.

Det är inget tvivel om att det behövs fler initiativ på olika sätt när det gäller de här frågorna. Anna Wallentheim beskriver Parasport Sveriges rapport. Jag delar uppfattningen att mer kan göras för den här gruppen, för de har inte samma möjligheter som andra.

Sedan kan man diskutera de exakta siffrorna, för de fångar inte riktigt allt som görs inom idrotten för personer med funktionsnedsättning. Det tycker jag också ska vara sagt. Rapporten skickar en tydlig signal, men den ger inte hela bilden av alla initiativ som föreningar, Riksidrottsförbundet och idrotten tar för personer med funktionsnedsättning.

Fru talman! Mina samtal med Parasport Sverige går alldeles utmärkt. Det är en jättebra samtalspartner. Vi har en väldigt god dialog om villkoren för deras medlemmar och så vidare, och den kommer att fortsätta. Det är otroligt angeläget att vi ser vad vi kan göra utifrån våra respektive roller för att fler personer ska få chansen att bli elitaktiva men också för att fler ska komma in i de här verksamheterna. Det är oerhört angeläget.

När man diskuterar det här ska man inte heller glömma att alla inte vill tävla. Därför är jag extra glad för att vi nu också ger ett bidrag till rörelsefrämjande organisationer som inte sysslar med tävlingsidrott, där människor får vara med och röra på sig tillsammans med andra. Det rör till exempel personer med funktionsnedsättningar och ger dem tillfälle att en gång i veckan, en gång varannan vecka eller en gång i månaden träffa andra och röra sig på ett sätt som passar för dem. Det känns också väldigt angeläget, för de har inte haft något stöd tidigare.

Vi gör nu också, precis som nämndes här, en stor satsning under två år på idrottsanläggningar och idrottsytor för att rusta upp, bygga om och bygga nytt. Där har kommunerna det största ansvaret. Jag hoppas att de statliga medlen ska kunna bli lite katalytiska, också för att tillgänglighetsanpassa till exempel anläggningar. Det är en sådan sak som spelar en väldigt stor roll för om människor kan vara med på en idrottsanläggning eller inte.

Det handlar också om att kommuner och regioner väger in de här sakerna när man fattar beslut om färdtjänst, ledsagning eller vad det nu kan vara. Det här är inte bara en fritidsaktivitet vilken som helst. Det här är väldigt viktiga delar av människors liv. Där finns det också saker att väga in, tycker jag, när man ser hur personer ska kunna ta sig dit och därifrån.

En annan sak handlar om rörelse över huvud taget. Det är väldigt viktigt att personer med funktionsnedsättning har samma möjligheter. Det uppmärksammar vi särskilt i rörelsesatsningen i skolan. Vi har gett ett särskilt regeringsuppdrag som gäller personer som har stöd via LSS för att de ska ges möjlighet till daglig rörelse eftersom vi ser att det är viktigt i det långsiktiga hälsofrämjande arbetet. Att få göra detta är också något som – oftast, i alla fall – skänker människor rätt stor glädje. Vi talar om rörelseglädje, och den ska komma väldigt många till del.

Jag vill passa på att tacka Anna Wallentheim för engagemanget i de här frågorna. Det är väldigt angeläget att fler människor får chansen att idrotta i gemenskap med andra och hitta tillhörighet och en plats där man får växa, blomma ut och komma till sin rätt oavsett hur man råkar vara när det gäller olika funktioner. Då får vi ett bättre samhälle.

Fru talman! Det är en förmån att få vara med och arbeta med de här frågorna. Det tror jag att både jag och Anna Wallentheim känner.

Det handlar om att få se människor komma till sin rätt och få chans till någonting som de inte hade förra veckan men som de har nu och där de får utvecklas och röra sig och hitta en gemenskap med andra. Det är fantastiskt när det händer. Där ska vi försöka vara med och underlätta på olika sätt, och vi ska göra detta ännu aktivare än vad vi hittills har gjort.

Det är få möten som har berört mig så mycket under de här åren som när jag har träffat personer – inte sällan med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar – som det inte har funkat för vare sig i skolan eller i föreningslivet. Men när man hittat en idrott och en förening som förstår vem man är och vad man behöver har man gått från att vara tyst och inte riktigt veta om man vågar eller inte till att vara ledare i föreningen och hjälpa andra in i verksamheten.

Jag ser en del förbund som jobbar på ett fantastiskt sätt med detta och med personer med funktionsnedsättningar. Detta skänker någonting till dessa föreningar som de inte riktigt hade innan. Jag tänker att många skulle kunna ta sig an uppgiften att alltid fundera på: Vilka har vi inte med i vår förening, och varför är de inte här? Det skulle vara bra att ägna lite tid åt detta också. Jag vet att det är mycket som pockar på föreningarnas uppmärksamhet, men det skulle vara bra att fundera lite på det.

Nu finns det också goda resurser att ta del av från Riksidrottsförbundet och andra. Man kan få gott om stöd för att utveckla sin verksamhet så att fler barn – och fler vuxna – kan få chans till ett liv i rörelse och gemenskap.

Vi behöver göra mer. Jag lovar att göra mer från min horisont, och jag hoppas att många vill vara med i det arbetet.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.