Fredrik Kärrholm (M) om Ett starkare skydd för offentliganställda mot våld, hot och trakasserier m.m.

Fru talman! Under alldeles för lång tid har kriminella utan konsekvenser hånat, förlöjligat och förnedrat poliser – ofta med mobilkamera i hand och publik i bakgrunden. Det är ett rent dominansbeteende i områden där statens makt på riktigt är utmanad. Unga människor fostras i och med detta till att skratta åt lagen och se ned på svenskt rättsväsen. Detta måste vi sätta stopp för.

Därför inför vi ett nytt brott: förolämpning mot tjänsteman. Lagen träder i kraft redan den 2 juli. I mångt och mycket återinför vi det tidigare brottet missfirmelse mot tjänsteman, som tyvärr avskaffades på det vänsterradikala 1970-talet.

Poliser ska tåla mycket och iaktta självbehärskning, men poliser ska inte ägna sig åt missriktad tolerans mot samhällsfiender som hotar vår demokratiska samhällsordning och vårt lagstyre. Dessa ska polisen ingripa resolut mot, rapportera för brott och om nödvändigt omedelbart omhänderta. I stället för att dra sig tillbaka under haglande glåpord ska polisen agera med fasthet och markera vem som bestämmer. Detta har ett viktigt signalvärde.

Som tidigare polis är jag mycket stolt över att i dag stå här i riksdagens talarstol och presentera denna lagstiftning. Sverige ska vara ett land med både lag och ordning.

Fru talman! Det handlar lika mycket om att upprätthålla respekten för och skyddet av andra, såsom ordningsvakter, vårdpersonal, lärare, socialsekreterare med mera. Vi gör detta därför att utvecklingen kräver det. Det är inte en fråga om att skydda lättkränkta individer, utan det handlar om att värna vår gemensamma demokratiska ordning.

Det är självklart inte så att minsta lilla förolämpning nu blir straffbar. Många poliser, socialsekreterare och andra tjänstemän arbetar med och nära människor som befinner sig i utsatta situationer där det kan finnas koppling till exempelvis missbruk eller psykisk ohälsa. Alla uttalanden som syftar till att förarga eller reta upp någon omfattas inte av straffansvar enligt den nya lagen, utan det bör krävas att uttalandet träffar den angripne på ett mer personligt plan.

Smärre angrepp på självkänslan eller värdigheten som den enskilde rimligen ska kunna tåla omfattas alltså inte. Enstaka uttalanden i affekt som snarare ger uttryck för egen ilska eller exempelvis fysisk smärta kommer inte heller i fortsättningen att utgöra brott. Det förutsätts alltså en viss tolerans i tjänsteutövningen för att personer som blir föremål för ingripanden eller andra beslut kan ge uttryck för sina känslor på ett sätt som inte är helt genomtänkt. Det här är fullt rimligt.

I många fall förekommer dock förolämpningar som är ett problem både genom att de stör polisernas tjänsteutövning i stunden och genom att de stärker de kriminellas maktställning i utsatta områden. Utredningen som ligger till grund för lagförslaget beskriver särskilt hur kvinnliga polisanställda utsätts för grova förolämpningar.

När poliser utsätts för grova förolämpningar utan att något ingripande sker skapar det också en osäkerhet och en otrygghet hos allmänheten, och även detta lyfts fram i den nämnda utredningen. Jag tycker att det är beklagligt att höra politiker från vänsterkanten stå här och helt ignorera dessa uppenbara problem. Trakasserier mot poliser utgör inte heller bara ett angrepp mot den enskilde utan även mot allmän verksamhet. Därför faller det nya brottet under allmänt åtal.

Fru talman! Vi gör dessutom mer. Vi skärper straffen för våld och hot mot tjänsteman, särskilt vid grova brott. Vi utvidgar skyddet så att även tjänstemäns närstående omfattas. Vi gör det möjligt att i vissa fall utelämna beslutfattares namn i underrättelser för att skydda dem från hämndaktioner.

Vi stärker nu rättsväsendet och det offentliga på flera sätt så att de som företräder det offentliga ska kunna stå emot de starka kriminella krafterna. Den som representerar staten ska kunna göra sitt jobb utan att känna fruktan. Detta ska åter bli en självklarhet.

Fru talman! Jag vill på motsvarande sätt tacka ledamoten för Centerpartiets tydliga ställningstagande för den här propositionen. Det gläder mig att höra att Centerpartiet anser att detta är just både bra och nödvändigt.

Jag har stor respekt för ledamotens kunnande i de här frågorna. Det är inte det mest konstruktiva att de synpunkterna diskuteras här och nu, när beslutet om en ny lag ska fattas i morgon.

Det bästa hade varit om Centerpartiet varit en del av de diskussioner och förhandlingar som har pågått under lång tid för att utforma denna och mycket annan lagstiftning.

I stället väljer Centerpartiet att sitta vid sidan av med armarna i kors och inte vilja samarbeta med den moderatledda regeringen som gör detta och mycket annat, och som absolut är öppen för Centerpartiets stöd för diskussion och förhandling om lagförslag.

Det är Centerpartiet som har valt att inte vara en del av processen genom att man inte vill stötta den moderatledda regeringen och Ulf Kristersson som statsminister.

Jag skulle vilja vända på frågan och helt enkelt ställa en motfråga. Var det verkligen så klokt av Centerpartiet? Var det bästa sättet att konstruktivt försöka påverka, så att vi ska stå här och ha replikskiften i sista minuten i stället för att vara en del av regeringssamarbetet? Vore det inte bättre att framöver i stället stödja den moderatledda regeringen?

Fru talman! Det handlar inte så mycket om vad jag vill och inte vill göra. Nu har detta föregåtts av ett utredningsdirektiv, en utredning som har remitterats och därefter en lagrådsremiss, och sedan har en proposition skrivits fram.

Jag tar fasta på det ledamoten sa här inledningsvis om att detta är bra och nödvändigt. Med det sagt finns det som med all lagstiftning med säkerhet en förbättringspotential.

Jag har mycket stor respekt för ledamotens kompetens, bakgrund, erfarenhet och kunnande. Jag hoppas att det kommer till nytta i ett närmare samarbete framöver.

Jag kan också konstatera att det blir väldigt svårt att åstadkomma någonting mer och ytterligare förbättringar med de andra som har deltagit i debatten här i dag. Vi hörde Miljöpartiets företrädare gå upp i debatten och uttrycka väldigt stark kritik mot stora delar av lagstiftningen.

Detta replikskifte tydliggör två saker, nämligen hur viktigt det är med en fortsatt konstruktiv dialog och att vi ständigt fortsätter att utveckla lagstiftningen. Det behöver vi fortsätta med nästa mandatperiod.

Vi har påbörjat ett systemskifte denna mandatperiod. Det kommer vi att behöva fullfölja under nästa mandatperiod. Där behövs alla goda krafter i Sveriges riksdag. Men tyvärr hittar vi inte dem på vänstersidan i svensk politik.

Fru talman! Som så ofta kan det finnas en samsyn om att det existerar ett problem. Det som ofta skiljer högersidan från vänstersidan är orsaksanalysen av problemet, vad det beror på och vad som är en lämplig och effektiv lösning.

Jag konstaterar att det finns ett väldigt tydligt mönster. Vi på högersidan ser att individen har ett stort eget ansvar, att våra gärningar ytterst beror på våra värderingar och att vi har en fri vilja. På vänstersidan fråntar man alldeles för ofta individerna deras ansvar och skyller på strukturer och socioekonomiska faktorer.

När det kommer till lösningar ser vi att vi har haft en enormt slapp straffrätt. Polisen har varit bakbunden och har haft alldeles för få befogenheter. Det kommer inte minst till uttryck i just att poliser tvingas stå med huvudet hängandes när de får glåpord som haglar mot dem. De får sedan sätta sig i bilen och åka därifrån med svansen mellan benen.

Det är ingen slump att det förhåller sig på det sättet. Det är beslut som har fattats i riksdagen som har inneburit att polisen har varit alltför begränsad i vad de kan ingripa mot.

Om det finns något parti i riksdagen som i störst utsträckning har varit en motståndare till alla de förändringar som krävs, allt det som systemskiftet innebär, är det Miljöpartiet. Det kommer också väldigt tydligt till uttryck i det anförande vi nyss hörde här.

Förstår jag ledamoten rätt att hon är positiv till att vi nu inför ett nytt brott, förolämpning mot tjänstemän, så att polisen inte ska behöva tvingas lämna en plats och låta de kriminella statuera sin makt utan i stället kan ingripa resolut?