Fru talman! Det är en sen kväll och tidigt i debatten. Jag var kanske inte på hugget för att begära replik direkt. Men Adam lyfte i sitt anförande in en rad perspektiv som gör att jag blir lite frågande och kanske har behov av att få en del frågetecken utredda.

Ett antal dagar efter den fruktansvärda skjutningen i Örebro pratar Jimmie Åkesson, Sverigedemokraternas partiledare, fortfarande om AR och liknande vapen som så kallade Rambovapen. Adam Marttinens partiordförande säger att många ifrågasätter att man ska använda ett sådant här vapen till jakt över huvud taget. Sverigedemokraternas partiledare kryddar med uttalandet: ”Jag är rädd för, och där tycker jag att jägare borde lyssna på oss kritiker, att det finns en risk för att förekomsten av den här typen av vapen förändrar legitimiteten och respekten för svensk viltvårdstradition.” Dessutom poängterar partiledare Åkesson att detta är ställningstaganden framförda av Sverigedemokraterna och att det är den så kallade partilinjen.

Vi som sitter i justitieutskottet är alla väl medvetna om att det har lett till en del personalförändringar när man inte har kunnat efterleva den här typen av tydliga och som jag tycker väldigt bra ställningstaganden och partilinjer. Jag blev lite fundersam av Adam Marttinens resonemang under det inledande anförandet. Ställer sig Adam Marttinen bakom sin partiordförande i den här frågan?

Fru talman! Man har två minuter på sig i en replik. Det är viktigt att poängtera. Det är bra att man försöker använda de minuterna väl.

Jag tackar för förtydligandet, som nog är viktigt med anledning av att det är Adam och hans kamrater i koalitionen med SD och regeringen som ska hantera det här när det väl kommer till betänkandearbetet i utskottet. Det är väldigt tydligt att det är partiledarens uppfattning som tar sig uttryck här i dag i kammaren och inte någon annan. Det är skönt.

Sedan kan man säga rent filosofiskt – jag återkommer kanske till det – att specifikt Sverigedemokraterna, som oftast anser sig tala så himla väl om laglydighet, trygghet och ordning, samtidigt påfallande ofta relativiserar den känsla av otrygghet som den typen av vapen skapar i samhället. Efter skolskjutningen i Örebro finns det ett berättigat och brett folkligt stöd för ganska kraftfulla förändringar, är jag helt övertygad om. Jag tycker att det är bra att vi tydligt och säkert kan säga att det finns en gräns för vad som är lämpligt. AR-15 och liknande vapen av militärliknande karaktär hör inte hemma i våra jaktmarker. De hör hemma på slagfälten och ingen annanstans.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 1, som vi har tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet, avseende skjutvapens lämplighet för jakt, som vi redan har pratat om.

Jag ska inledningsvis prata lite allmänt om vapen innan jag kommer in på det som kanske är kvällens huvudnummer. Våldet i samhället, framför allt med skjutvapen men även med sprängningar naturligtvis, är en av våra mest akuta samhällsutmaningar. Det har gjort att betänkandedebatterna om vapenfrågor på senare år inte varit de lite sömniga tillställningar som de kanske varit historiskt. Här har vi en stor samhällsutmaning tillsammans.

Under den socialdemokratiskt ledda regeringen skärptes vapenlagarna väsentligt. Framför allt höjdes minimistraffet för vapenbrott till två års fängelse, vilket bland annat innebär att det blir häktningspresumtion. Den här höjningen återkommer vi ofta till när vi pratar om ett paradigmskifte i synen på vapen i samhället. Varför gör vi då det? Jo, därför att den i mångt och mycket representerar en vändpunkt som gjorde att vi praktiskt kunde låsa in människor som tidigare inte hade blivit inlåsta.

Att människor kunde bli ertappade på förmiddagen med ett illegalt handeldvapen som helt uppenbart skulle användas i kriminella sammanhang men sedan på kvällen ändå kunde fortsätta att göra djävulskap på fri fot var en helt orimlig ordning. Att vi såg till att man i praktiken får två års fängelse för den typen av brott var en välgärning. Det var ett sanslöst system vi hade tidigare. Ändringen innebar att vi inte bara fick bort en massa vapen från gator och torg utan även fick bort en hel del våldsverkare och potentiella våldsverkare. Det är hundratals personer som i dag sitter i fängelse eller häkte just på grund av vapenbrott men som inte skulle ha gjort det med tidigare ordning.

Detta har naturligtvis inte löst alla problem. Men det dödliga våldet tenderar nu att minska, kanske för fjärde året i rad. Det är en otroligt positiv utveckling. Vapenlagstiftningen är en bidragande orsak. Det finns naturligtvis även andra orsaker, såsom en högre uppklaringsprocent och mycket större polisiära resurser. Vi har också en ny analys på plats. Jag ska återkomma till det.

När det gäller passionsbrott och andra brott med känslobaserade motiv – det kan handla om svartsjuka, rädsla eller hämnd – har generellt sett straffrätten inte någon som helst betydelse för huruvida människor begår brott eller inte. Straffrätten, som vi ofta pratar om i det här rummet, är nästan det mest trubbiga redskap man kan hitta. Det krävs helt andra metoder för att se till att människor inte begår den typen av brott. Det är oftast andra konsekvenser som får större betydelse för förövaren. Detta är ett känt kriminologiskt faktum. Det är inte hittepå eller gissning, utan det här vet man med otroligt mycket evidens, inte minst från internationella sammanhang. Det krävs naturligtvis andra evidensbaserade medel för att komma åt de känslobaserade och känslodrivna brotten, som vi kan kalla dem.

Men i vapenfrågan har vi ett lite annat perspektiv och tänker lite annorlunda. Framtida forskning får visa om det vi resonerar kring nu är rätt väg att gå. Det får vi se. Vi vet inte, men vi kommer att få svaret så småningom. Vi pratar nu inte om de vapen som vi diskuterar i samband med frågan om AR och liknande vapen.

Det handlar först om hur vapnen kommer in i landet – de smugglas in och transporteras långa sträckor. Så är det kanske en vapensmed som ska manipulera eller bygga om vapnen. Sedan ska de gömmas. Under den här processen, där många människor är inblandade, finns det för förövarna hela tiden en risk att vapnen påträffas. Det kan ske vid en vanlig rutinkontroll i trafiken. Det kan vara en vaktmästare som lyfter på ett innertak som ser lite snett ut i ett flerbostadshus och hittar ett vapen. Det kan vara en mamma som letar efter smutstvätt i sin dotters rum och hittar ett vapen som dottern har fått att gömma av pojkvännens kompis.

Den typen av händelser sker hela tiden. I det läget har ofta människor under hela processen fattat beslut med någon typ av rationalitet. De har gjort en riskbedömning när det gäller både risken för upptäckt och brottets allvarlighetsgrad.

Så som det ser ut nu är vi helt övertygade om att det är viktigt att jobba med hur höga straff vi har. Det gäller inte bara för häktningspresumtionen, som det var initialt, utan också som en avskräckande effekt för de personer som gör detta. Om det är rätt väg återstår att se.

När det gäller vapenbrotten har vi försökt att implementera det berömda vapendirektivet. Vi hoppas att vi har nått vägs ände. Jag har sagt det många gånger i talarstolen: Med ett enda allvarligt terrorattentat på europeisk mark kommer det att bli ytterligare skärpningar av regler för vapen. Det gäller inte minst de halvautomatiska. Det är också där vi befinner oss i vårt land efter den första riktigt allvarliga skolskjutningen, massmassakern som skedde i Örebro.

Vi kan gå till den specifika frågan om AR-15 och andra halvautomatiska vapen. Naturvårdsverkets beslut att tolka in ett antal parametrar gjorde att vapnen helt plötsligt kom ut på marknaden i stor skala. De blev slutsålda över hela riket.

De blev kanske eftertraktade bland vapenvänner. Men de blev det i ännu större utsträckning bland dem som kanske lite vårdslöst kallas för militärt överintresserade befolkningsgrupper. Jag ska inte använda förklenande förkortningar.

Vissa av oss har varnat för detta under lång tid. Jag ska försöka att förklara det på någon minut utifrån tre perspektiv.

Det gäller först säkerhetsperspektivet. Vi anser – tillsammans med idolen Leif GW Persson, som var alla borgares idol förr i tiden innan de upptäckte att han var en riktig gråsosse – att det är ett vapen framtaget för strid, även om det finns begränsningar för vad som är tillåtet i vårt land.

Det handlar om – för att citera Leif GW Persson – att det är avsett för ett militärt sammanhang där man vill döda största möjliga antal personer på en begränsad yta. Kort sagt utgör den vapentypen en klart höjd fara om den hamnar i fel händer, vilket vi dessvärre har kunnat konstatera på det mest fruktansvärda sätt.

Det andra är en etisk fråga. Det är att betona respekten för viltet. Nu kommer vi in på det faktum att man ska kunna skjuta det första skottet och vara säker på att det träffar. Det är ett signum som präglar de allra flesta jägares inneboende moral.

Om man har ett halvautomatiskt vapen och argumenterar för att man behöver detta för att kunna skjuta fler skott för att skjuta viltet är det en mycket kontroversiell åsikt även i jaktkretsar. Behöver man verkligen ett militärt konstruerat vapen för civilt jaktbruk? Självklart inte.

Det tredje är det signalvärde som finns i att man har en normerande situation där människor går omkring med militära vapen. De har oftast dessutom militära utstyrslar i övrigt med uniformsliknande jaktkläder i kamouflage.

Det skapar naturligtvis en normförskjutning i samhället. Militära ändamål är en sak. Civila ändamål är en annan sak. De bör vara åtskilda. Dessvärre sker här en förflyttning som är synnerligen olustig.

Denna förflyttningsutveckling har man kunnat se i till exempel Australien och Nya Zeeland innan man bestämde sig, satte ned foten och förbjöd de vapnen i de länderna. Man ser det i Kanada. Man har sett det i USA, men där har man som bekant inte haft den politiska kraften att lösa detta på ett bra sätt.

Fru talman! Sverige riksdag har enats förr om att skärpa vapenlagarna för det allmännas bästa. Jag tycker att vi borde göra det igen. Det verkar som att de tankarna finns hos regeringspartierna. Även Sverigedemokraterna har gett ett förtydligande besked, och det är vi glada för.

Jag hoppas att vi tillsammans kan hitta lösningar för att få bort skjutvapenvåld oaktat om det sker i skolor eller på gator och torg.

(Applåder)

Fru talman! Det var många grejer som ledamoten Bergheden lyfte upp här som på samma sätt som tidigare replikskiften gjorde mig snurrig i huvudet. Jag blev ännu snurrigare i huvudet, och då ska ni veta att jag är snurrig i vanliga fall.

Jag vill inledningsvis, innan jag går in på själva materian, markera mot de väldigt negativa värdeomdömena om enskilda individer som inte är närvarande i rummet, nämligen de utredare som under lång tid har jobbat på departementet för att få igenom vapendirektivet. De är inte värda en sådan smutskastning från riksdagens talarstol, utan möjlighet att försvara sig.

Jag tycker att vi ska vara varsamma om de tjänstepersoner som är anställda vid departementen, tidigare och nuvarande. Det är bara en markering från min sida i sammanhanget. Det här är politik, och kritiken ska riktas mot den före detta regeringen, andra partier eller andra människor och inte icke närvarande tjänstepersoner som har gjort vad de har kunnat.

Ledamoten Bergheden hade en lång rant om vilka fantastiska kvaliteter detta halvautomatiska, militärliknande vapen har. Det lät som ett reklamblad för AR-15. Det var ingen måtta på hur bra det var.

Han pratar alltså om det vapen som är det absolut vanligaste vapnet i världen i skjutningar, bland annat i skolmiljö – ett gissel som gör att barn i dödsångest får gömma sig under skolbänkar och människors liv släcks, bland annat beroende på detta vapens enorma eldhastighet och kraftfullhet, vilket gör att polisen inte kan gå in och avbryta pågående våld.

Min fråga är: Står Sten Bergheden här och säger att Moderaterna i justitieutskottet inte kommer att förbjuda AR-15 för jakt?

(Applåder)

Fru talman! För det första har man framför allt dagarna efter Örebro men även framledes pratat om AR-15 och liknande vapen. Sten Bergheden har naturligtvis en väldigt välkalkylerad tystnad kring det faktum att det var ett så kallat halvautomatiskt vapen för jaktbruk, liknande AR-15, som användes i Örebro. Sten Bergheden skakar på huvudet, men jag utgår från att han håller med om detta faktum. Annars kommer polisen eller förundersökningen att visa någonting annat. Att ett halvautomatiskt AR-15-liknande vapen användes i Örebro kan vi väl vara överens om.

För det andra skulle jag ta upp frågan huruvida man ska göra en genomlysning av psykisk ohälsa bland licenshavare, någonting som jag naturligtvis tycker att alla seriösa licenshavare borde tycka är helt naturligt och bra. Man kan nästan undra varför någon ska indigneras över att vi i ett tidigt skede ska inventera och ta reda på om det finns personer med psykisk ohälsa som har tillgång till vapen som de kan använda mot sig själva, vilket jag ska säga inte är ovanligt när det gäller legala vapen. Det är dessvärre ett otroligt vanligt sätt att ta livet av sig på i samband med psykisk ohälsa.

Varför vill inte Moderaterna och Sten Bergheden att man i ett tidigt skede ska upptäcka dem som har psykisk ohälsa och av den anledningen inte bör ha tillgång till ett vapen? Vad är skälet till det? Jag förstår det inte.

Fru talman! Tack, ledamoten Sten Bergheden, för anförandet! Det är roligt att ha ett replikskifte mot dig igen – det var ett tag sedan!

Jag tyckte inte heller att jag fick något riktigt svar på det här. Jag har motionerat om att vi ska förbjuda vapen med militärt utseende, som AR-15 – det finns även AR-10 och andra – för jag tycker inte att de har någonting i skogen att göra i jaktliga sammanhang. Om man är målskytt och med i en skytteklubb har jag inga problem med det, men jag tycker inte att man med en vanlig jaktlicens ska kunna ha det här vapnet.

Vi satt båda två i Vapenutredningen, så jag vet hur Sten Bergheden tidigare resonerade kring detta vapen. Nu har man från Tidögänget och regeringen ändrat ståndpunkt och vill förbjuda det här. Man hade en pressträff någon gång efter den 7 februari, och man säger nu att Vapenutredningen, som föreslog förbudet, hade rätt. Utredaren skrev till exempel att ”de fördelar som vapnen kan tänkas ha i vissa jaktliga sammanhang jämfört med andra halvautomatiska jaktgevär kan inte motivera de risker för samhället som det innebär om vapnen får innehas för jakt”.

Nu säger man att man ska gå på utredningens förslag. Trots det låter det på Sten Bergheden som att man inte kommer att göra det, och vi fick inget svar här. Det talades om is i magen, rätt beslut, rätt och riktigt och att Naturvårdsverket ska bestämma – jag tror att det är första gången jag har hört Sten Bergheden tala positivt om Naturvårdsverket!

De gör dock sina bedömningar utifrån regleringsbrev, lagar och förordningar, så det måste till politiska beslut. Min fråga är därför: När kommer regeringens beslut? Kommer man att förbjuda vapen med militärt utseende för jaktliga ändamål?

Fru talman! Jag och Sten Bergheden är båda passionerade jägare. Jag vet också att man behöver ha rätt vapen vid rätt tillfälle, men det finns, tycker jag, ingen anledning att ha vapen med militärt utseende. Den lilla fördel man kan ha av dem går att få med andra vapen – eller går att kompromissa om.

Detta handlar också om allmänhetens förtroende för dem som har vapen. Det handlar om allmänhetens förtroende för jägarkåren. Om jag är ute och går med min hund och plockar svamp och möter en jägare med ett AR-15 – då blir jag rädd. Det är skillnad att möta någon med ett brutet vapen. Det är viktigt om vi ska behålla det höga förtroende för vapenägare som finns i Sverige. Det var också det vi såg i den folkliga opinionen innan och framför allt efter det fruktansvärda dådet i Örebro.

Det finns ingen anledning att ha den här typen av vapen. Det finns få fördelar med dem. AR-15 har sällan kaliber 1 – klass 1 – utan det är ofta klass 2-vapen. De är alltså ändå inte för vildsvin, som man ofta pratar om. Dessa eventuella små fördelar får man helt enkelt klara sig utan och i stället använda sig av andra vapen.

Vi ska inte ha de här vapnen i samhället. De har en speciell status. De är våldsbejakande. Det finns en kult runt dem. Det var ett sådant som användes i dådet mot Donald Trump. Det var den sortens vapen som användes vid morden på svenska fotbollssupportrar i Bryssel. Det är sådana vapen som används mest vid skolskjutningar.

Jag frågar återigen om ni kommer att förbjuda den här vapentypen. Ledamoten pratade om problemen. Men kommer ni att förbjuda dessa vapen – ja eller nej?

Herr ålderspresident! Jag vill inleda med att tacka för att ledamoten lyfter fram det goda samarbete som Moderaterna och Centerpartiet har haft i de här frågorna historiskt sett och som jag hoppas att vi kan ha även framåt. Det har pratats om tidigare mandatperioder, och det pratas ofta om kommande mandatperioder, men jag skulle vilja att vi håller oss till den här mandatperioden. Jag hoppas att ledamoten har respekt för att för oss som deltar i debatten företräder ledamoten regeringens och statsministerns parti. Det finns inget statsråd här, så jag kommer att ställa frågor till ledamoten som representant för regeringen.

På den presskonferens som flera har hänvisat till sades det – och det står även i slutet av pressmeddelandet – att det i betänkandet har föreslagits en modell för inlösen av de aktuella vapnen och att regeringen avser att återkomma med en sådan modell och hur den ska utformas. När det är fråga om dödligt våld, mord och skjutningar är det alltid svårt att samtidigt prata om pengar. Men det går inte att förneka att inlösen av de cirka 7 000 AR-15 som finns i landet innebär en kostnad.

Det handlar om att lösa in legala vapen som bevisligen, som ledamoten har sagt, varken används av gängkriminella eller vid andra mord och skjutningar. Kostnaden är preliminärt uppskattad till ungefär 200 miljoner kronor. Min fråga är om ledamoten anser att det vore effektivt att använda skattepengar på det sättet för att förebygga och motverka den grova brottsligheten i Sverige i dag.

Herr ålderspresident! Jag upprepar att vi har uppskattat det samarbete som vi haft, men den här mandatperioden sitter Moderaterna i en annan regeringskonstellation. Det är därför dessa frågor kommer. Det blir lite förvirrande att dels ta del av regeringens besked om att man kommer att föreslå en modell av inlösen av dessa vapen, dels höra från Moderaternas närvarande representant att det här är pengar som skulle kunna användas till andra och bättre saker. Ledamoten ger förslag som jag instämmer i, och det finns mycket annat vi kan göra.

Jag vill ändå ta upp den förvåning och förvirring som uppstår här när en företrädare för Moderaterna, som är regeringsparti, har svårt att motivera dessa summor. Jag angav att de uppgick till 200 miljoner, och ledamoten ansåg att det kan bli ännu mer. Det är förvånande att man vill lägga så mycket pengar, i det läge Sverige befinner sig i, på inlösning av det slags vapen som uppenbarligen inte har använts i Sverige i de skjutningar som debatteras.

Herr ålderspresident! Jag börjar med att yrka bifall till reservation 1.

Frågan är, som ni säkert har förstått, om halvautomatiska vapen, liknande AR-15, som är kompatibla med stora militära vapenmagasin ska tillåtas för jakt. Vänsterpartiet svarar nej.

Vänsterpartiet vill med all kraft bekämpa brottslig hantering av vapen. Det är lätt att först av allt tänka på gängbrottsligheten, som i sina värsta former skärper sin makt genom att använda vapnen. Det är extremt allvarligt. Men det är det också när vapnen används i privata våldsscener.

Enligt Brottsförebyggande rådet, Brå, har en strukturell förändring skett i de kriminella miljöerna. Där har användningen av legala vapen och tvåhandsvapen minskat, medan illegala vapen och enhandsvapen blivit allt vanligare. Brå bedömer att tillgången till illegala vapen har ökat. Som samhälle måste vi naturligtvis försöka begränsa tillväxten så att vi inte får in fler vapen från krigshärdar. Detta måste bygga på samarbete mellan tull och gränspoliser och på skärpta kontroller.

Jag återvänder till Brå. De har också med anledning av just massmordet på Campus Risbergska i Örebro gjort en särskild analys av dödligt våld med skjutvapen. Gärningspersonen har använt ett legalt skjutvapen som denne haft tillstånd till. Till skillnad från vad som skedde i massmordet i Örebro är offret när det handlar om legala vapen väldigt ofta en partner eller annan närstående till gärningspersonen.

I princip i alla övriga fall, utom vid Örebrodramatiken, handlade det om situationer där gärningsmannen kände brottsoffret. Brottsplatsen var oftast någon av de inblandades hem. Jag tror att ni alla får associationer till mäns våld mot kvinnor, ett annat stort, allvarligt samhällsproblem.

Nivån på användningen av legala vapen har varierat, enligt Brå. Den var ganska hög under första halvan av 90-talet. Därefter minskade den, och efter en relativt stabil period har antalet under de senaste åren ökat igen.

Man har gjort en bedömning av vad som hände under perioden 2014−2021. Då användes legala vapen i 6 procent av alla fall av dödligt skjutvapenvåld. I något fler än fyra fall av tio hade gärningspersonen sökt vårdkontakt eller vårdats för psykisk ohälsa före brottshändelsen.

Dessutom fann Brå att nästan hälften av de gärningspersoner som använt legala vapen hade begått självmord i anslutning till brottstillfället, oftast genom att skjuta sig själv med mordvapnet.

Allt detta gör att det för Vänsterpartiet är uppenbart att behovet av att förhindra brott oavsett sort väger tyngre än individuella rättigheter att få äga ett vapen, jägare eller ej.

Naturvårdsverket tycks ha tänkt annorlunda när man ändrade föreskrifterna i augusti 2023 och tillät halvautomatiska vapen, liknande AR-15, som är kompatibla med stora militära vapenmagasin. Effekten blev att licensökningarna för och försäljningen av dessa vapen ökade kraftigt. Detta anser jag och Vänsterpartiet är oroande.

Polismyndigheten har också framhållit att en utbredning i samhället av dessa stora vapen medför en ökad risk för att kriminella och andra våldsbejakande personer kan få tillgång till vapnen och använda dem för allvarliga våldsdåd. Polisen har vidare framhållit att det är relativt enkelt att få sig en jägarexamen, vilket skapar en rättighet att kunna skaffa ett flertal vapen utan någon behovsprövning.

För ganska exakt ett år sedan, i maj 2024, överlämnade Vapenutredningen sitt betänkande En ändamålsenlig vapenlagstiftning till regeringen. Utredningens bedömning är att riskerna med halvautomatiska vapen liknande AR- 15, som är kompatibla med stora, militära vapenmagasin, sammantaget är omotiverat stora när de vägs mot vad man kallar jaktliga fördelar med sådana vapen. Det är enligt utredningen fullt möjligt att bedriva alla i Sverige förekommande former av jakt med andra typer av skjutvapen. Många erfarna jägare som jag har haft kontakt med har bekräftat detta. De fördelar som vapnen kan tänkas ha i vissa jaktliga sammanhang kan enligt utredningen inte motivera de risker för samhället som det innebär om vapnen får innehas för jakt.

En fördel som många har nämnt för mig och som jag verkligen respekterar är att personer med funktionsvariaton kan ha stor glädje av den möjlighet till förhandsinställningar som vapnet medger. Jag menar dock att den frågan bör kunna hanteras med dispenser.

Vid en intresseavvägning anser utredningen slutligen att samhällets intresse av att man begränsar innehavet av den nu aktuella typen av vapen väger klart tyngre än det jaktliga.

Vänsterpartiet delar den uppfattningen. Vi påminner också om justitieutskottets tidigare ställningstagande när vi diskuterat jaktfrågor: att det är viktigt att kontrollen över farliga vapentyper förstärks.

Jag skulle också vilja nämna att jag uppskattar att regeringen har gett nya direktiv och att man vill se över processen för tillståndsprövning och försöka förstärka den anmälningsskyldighet som hälso- och sjukvården har och se till att den fullföljs på ett relevant sätt. Polisen och Socialstyrelsen har fått i uppdrag att kartlägga hur detta arbete nu bedrivs och hur det kan förbättras så att föreskrifter hanteras på ett bättre sätt än i dag.

Vi kan åter tänka på det allvarliga som skedde i samband med dramatiken i Örebro, som verkligen, tycker jag, bör markera att vi måste ta frågorna om vapen på allra största allvar.

(Applåder)

Herr ålderspresident! De dödliga skjutningarna har de senaste åren drabbat Sverige hårt. De kriminella gängen och den organiserade brottsligheten har skördat liv och skapat stor otrygghet. Enskilda ensamagerande personer har begått massmord på okända. Fortfarande pågår det dödliga våldet och mördandet i nära relationer.

Centerpartiet har därför stått bakom de historiskt stora satsningarna på polisen och övriga rättsväsendet. Vi har varit för straffskärpningar och införandet av nya verktyg och metoder för att bekämpa denna allvarliga brottslighet och ge socialtjänst och kommuner ett utökat brottsförebyggande uppdrag.

Vi har dock sagt nej till införandet av visitationszoner och anonyma vittnen med skälet att de verktygen inte är vare sig effektiva eller rättssäkra insatser mot den grova organiserade brottsligheten eller gängens kriminalitet.

Av samma skäl är vi nu emot förslaget att återigen förbjuda legala, halvautomatiska vapen utifrån deras utseende. Syftet bakom förslagen har bland annat uppgetts vara att stoppa gängskjutningarna. Därför är det viktigt att konstatera att i de kriminella miljöerna används inte legala vapen – det är uteslutande illegala vapen. Detta visar bland annat de 10–20 vapen som polisen varje vecka beslagtar från kriminella.

Jag frågade själv rikspolischefen härom veckan om de vapen som tas i beslag är legala eller illegala vapen. Jag fick svaret att det enbart är illegala vapen. Det är således inget som löses med dagens förslag.

Under förra mandatperioden fattades också en mängd beslut i riksdagen, ofta med ett brett politiskt stöd, om att i stället förbättra villkoren för landets jägare, skyttar, vapensamlare och vapenhandlare. Men inget av dessa beslut har omsatts i verklig politik av Tidöregeringen. I stället går nu Tidöregeringen i motsatt riktning, trots vad många av deras ledamöter säger här i dag, genom att nu föreslå att vissa jaktvapen ska förbjudas, inte för att de i sig är farliga eller olämpliga, utan för att de har ett militärt utseende.

Det ska dock sägas att det inte är ledamöterna i kammaren som säger detta, men de signaler och besked som vi får från regeringen är att det är detta som ska göras. Det gör man trots att samma typ av vapen har använts i skytte och jakt under lång tid utan några problem. Som flera har sagt i debatten har de halvautomatiska vapnen i Sverige varit tillåtna för jakt sedan 1987.

Centerpartiet har alltid stått upp för laglydiga vapenägare och konsekvent sagt nej till att behandla skyttar och jägare som ett säkerhetsproblem bara för att samhället inte har lyckats hantera den organiserade brottsligheten.

Herr ålderspresident! Centerpartiet är emot ett ineffektivt förbud mot vapen utifrån deras utseende, men det förtar inte det faktum att legala vapen har använts vid fruktansvärda brott. Vi ser därför, i likhet med regeringen, att arbetet med licensgivning behöver utvecklas och kvalitetssäkras. Det behövs för hela samhället ett förebyggande arbete med psykisk ohälsa, missbruk och socialt utanförskap för att fånga upp potentiella riskindivider.

I andra länder sker granskning genom intervjuer hos polisen inför en prövning för att få vapenlicens. Det finns aktuella krav på intyg från vården om historik gällande mental hälsa, sjukdomar och missbruk. Detta behöver man överväga att införa i Sverige, och det behövs även effektiva möjligheter att återkalla licenser vid behov. Detta skulle, till skillnad från ett förbud mot en enskild vapentyp utifrån dess utseende, vara en effektiv insats.

Herr ålderspresident! Låt oss för en stund lämnar halvautomatiska vapen! Jag vill prata om just jakt och skytte som en livsstil. Det finns över 600 000 vapenägare i Sverige som jagar och utövar sportskytte i olika grenar. De har sammantaget nästan 1 ½ miljon vapen. Jakt och sportskytte är djupt förankrat i det svenska samhället och är en del av folkrörelserna. Detta bör med dagens säkerhetsläge värderas högt och inte nedvärderas genom olika typer av inskränkningar.

Vi anser att man inte ska se landets jägare, skyttar, vapensamlare och vapenhandlare som ett problem utan som en tillgång. De förtjänar respekt för den resurs de är och ska inte mötas av misstänkliggöranden.

En del av organisationen och livsstilen är skjutbanor. Allt fler skjutbanor läggs i dag ned eller blir föremål för olika begränsningar av ogrundade anledningar. Detta behöver stoppas, då Sveriges totalförsvar håller på att byggas upp igen. Skjutbanorna behövs.

Vi skulle kunna se på vårt grannland Finland och hur man där värderar de här frågorna. Regeringen bör därför se över hur skjutbanor kan skyddas från sådana inskränkningar som drabbar jakt och sportskytte och i förlängningen försämrar vår förmåga att försvara oss.

Vi har här och nu fått besked om att man bevakar frågan från regeringens sida, och det är bra. Men jag yrkar bifall till Centerpartiets reservation 2 om ett tillkännagivande om skjutbanor.

Herr ålderspresident! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 1, så att jag inte glömmer bort det.

Herr ålderspresident! Vi är här och debatterar vapen. Det är justitieutskottet. I vanliga fall hör jag hemma i miljö- och jordbruksutskottet. Men här sammanfaller intressena när det handlar om jaktvapen. Det var därför jag skrev min motion.

Vapen, vem som hanterar vapen, vem som har tillgång till vapen, vem som har vapen hemma och hur man hanterar vapen väcker starka känslor. Det är ett stort ansvar för dem som har vapen att uppföra sig korrekt och följa lagar och regler, ibland oskrivna regler, för att upprätthålla acceptansen för detta.

Som talaren före mig, Martin Melin, sa är det inte en rättighet att vara vapenägare utan en möjlighet.

Sverige har ett stort antal vapen i förhållande till folkmängden. Förra året fanns det ungefär 660 000 registrerade vapeninnehavare som tillsammans ägde ungefär 2 miljoner skjutvapen. Det är samlare, målskyttar, tävlingsskyttar och framför allt jägare. 80 procent av alla registrerade skjutvapen är för jaktliga ändamål.

Jag är själv jägare. Det är ganska exakt 19 år sedan jag fick licens för mitt första vapen, som jag ärvde av min farbror. Jag skulle vilja uppehålla mig lite vid jakten.

Det är ett ämne som engagerar många. Det är ungefär 250 000–280 000 per år som löser jaktkort. Sverige har en väldigt hög acceptans för jakten. Den sticker ut bland andra länder, även bland de nordiska länderna.

Sverige sätter jaktetiken högt. Det är en förutsättning för den höga acceptansen. I Sverige vill vi att jakten ska vara naturnära, lokal och full av hänsynstagande till viltets förutsättningar och allmänhetens åsikter. Sverige är ett unikt land. Vi har eftersöksjakt på trafikskadat vilt. Vi har en jaktkalender som utgår från varje arts ekologi. Och vi har en bra utbildning som alla jägare måste gå.

Men jakten påverkar väldigt många fler. Det gäller människor som vistas ute i skog och mark av helt andra orsaker: svampplockare, skogsägare, kanotister, strövare, scouter – you name it. De flesta svenskar är i skogen någon gång, ibland under organiserade former.

Alla är inte positiva till jakten, även om den har en hög acceptans. Ibland handlar det om att viltstammarna är för stora och att de äter upp tallplantorna. Ibland handlar det om att man helt enkelt inte vill att man ska jaga djur.

För att jakten ska kunna fortsätta att ha den höga acceptansen är det viktigt att jägarna jagar på ett sådant sätt och med sådana vapen som det faktiskt finns en folklig acceptans för.

Militära vapen, vapen som ser ut som någonting från ett tv-spel, har ingenting i skogen att göra. Det är stor skillnad på olika vapen.

Man kan på hundpromenaden eller svamppromenaden träffa på en jägare med ett vapen som jag tror att alla skulle säga är ett militärt vapen, utom möjligtvis de som själva äger ett sådant. En jägare med ett brutet vapen – om det är en hagelbössa – eller med slutstycket i hölstret visar att den faktiskt har tagit ut patronen. Om man möter den jägaren känner man sig säker. Men om en jägare har ett vapen som ser ut som någonting från tv-spelens värld blir man rädd, om det inte är en militär. Detta ger inte jägarkåren gott rykte. Det var därför jag väckte den här motionen från första början.

Det handlar framför allt om AR-15, men den har många syskonvapen, AR-10 och så vidare. Därför pratar vi om vapen med militärt utseende. Vi vet att de här vapnen har en – vad ska man säga? – status inom vissa kretsar. AR-15 är ett klass 2-vapen. Det är det vapen som används mest i världen när det gäller skolskjutningar. Det är det vapen som mördaren använde i Bryssel när två svenska fotbollssupportrar sköts ihjäl, och det är det vapen som användes i mordförsöket på Donald Trump i juli.

Trots den här överväldigande vetskapen har vi tidigare inte haft en majoritet i Sveriges riksdag för att ändra tillbaka till hur det var före augusti 2023, då Naturvårdsverket ändrade föreskrifterna, så att det blev möjligt att söka licens för dessa vapen, inte bara för sportskytte utan också för jaktliga ändamål. Jag tycker att det var fel. Det togs upp i Vapenutredningen. Jag satt själv i referensgruppen. Det finns många, många saker i betänkandet som man kan läsa. De fördelar som vapnen kan tänkas ha i vissa jaktliga sammanhang, jämfört med andra halvautomatiska jaktgevär, kan enligt utredningen inte motivera de risker för samhället som det innebär om de här vapnen får innehas för jakt.

De är kompatibla med större magasin. De är gjorda för att skjuta många skott. De är i många kretsar glorifierade. De är helt enkelt vapen som inte är utformade för jakt från första början. Sedan kan det finnas jättestora fördelar med dem i viss jakt, men det finns andra vapen. Och fördelarna överväger inte nackdelarna med att de finns där ute.

Är du en målskytt tillhör du en sportskytteklubb. Du har helt andra regler. Du måste öva. Du måste visa upp ditt vapeninnehav på ett helt annat sätt. Du måste vara mer målmedveten.

Är du jägare kan du få din licens, och så har du vapnet i ditt skåp och så vidare. Det är väldigt sällan lagliga vapen från jägare kommer ut och används till någonting annat. Men hos polisen och andra finns det farhågor för att de vapen vi nu talar om – om de blir tillgängliga för jakt, vilket de nu är – blir stöldbegärliga på ett helt annat sätt än andra jaktvapen är i dag.

Herr ålderspresident! Så kom då det fruktansvärda dådet i Örebro. Tio personer sköts ihjäl på Campus Risbergska, och sex personer skadades. De sista kom hem från sjukhuset den här veckan. Vi fick en skolskjutning i Sverige med fruktansvärda följder. Det var inte ett vapen med militärt utseende som användes, men vi fick ändå en skolskjutning. Statistiken visar också att detta förmodligen kommer att hända någon gång igen. Vi vill inte att dessa vapen ska finnas lättillgängliga där ute.

Vi fick en helt annan opinion i samhället. Tidöpartierna, regeringen och SD ändrade uppfattning. De sa att man nu skulle förbjuda vapen med militärt utseende och följa vapenutredningens förslag. Som det står i dagens betänkande – som alltså drogs tillbaka för att sedan debatteras i dag eftersom man skulle komma fram till en ny lag vilket man inte har gjort – är syftet med begränsningen att återställa läget till det som gällde innan Naturvårdsverket ändrade sina föreskrifter, och man avser att återkomma med hur en modell för inlösning av aktuella vapen ska utformas.

Herr ålderspresident! Vi har debatterat detta i dag. Jag har försökt ställa frågor. På företrädarna för regeringspartierna och samarbetspartiet låter det som att man egentligen inte vill ha detta förbud. När jag har frågat när det kommer att träda i kraft har jag inte heller fått något svar.

Jag hoppas att man faktiskt tar detta på allvar och ser till att genomföra det. Det enklaste hade varit att ställa sig bakom motionen så att vi hade fått ett tillkännagivande och visat riktningen och vad riksdagen anser om detta. Det har man valt att inte göra. Konspiratoriskt kan jag tänka mig att det är för att man inte vill ställa sig bakom en miljöpartistisk motion. Oavsett vilket hade man redan nu kunnat visa vad man vill i stället för att svamla på det sätt vi hört här i dag.

Jag hoppas dock att det som står i betänkandet stämmer och att man skyndsamt, under mandatperioden, återkommer med ett förbud mot vapen med militärt utseende för jaktliga ändamål.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 14 maj.)