Fru talman! Det var i ett dovt stämningsläge som Europeiska rådet träffades under torsdagen och fredagen i förrförra veckan. Det var många svåra frågor på dagordningen, men det var krisen i Mellanöstern, Rysslands krig mot Ukraina, budgetöversynen och migrationen som stod i fokus.

Återrapportering från Europeiska rådets möte den 26-27 oktober

Det finns en grundläggande europeisk enighet om några fundamentala frågor i Mellanöstern. För det första: Hamas är en terroristorganisation vars besinningslösa våld mot helt vanliga barn, ungdomar, kvinnor och män är ett övergrepp av historiska proportioner. För det andra: Israel har rätt att försvara sig. För det tredje: Internationell rätt ska respekteras och humanitärt tillträde garanteras. För det fjärde: Vi har ett ansvar att undvika eskalering. För det femte: Vi söker en tvåstatslösning. Så långt är Europeiska unionen enig.

Men det är samtidigt ingen hemlighet att medlemsstaterna av historiska och andra skäl har helt olika uppfattningar om Israel och Palestina och olika syn på situationen i Mellanöstern. Det manifesterades också i en lång diskussion om den exakta ordalydelsen för Europeiska rådets uppmaning till humanitärt tillträde. Denna oenighet återkom också sedan när EU:s medlemsstater några timmar senare och i ett helt annat sammanhang röstade på tre olika vis i FN:s generalförsamling. Denna oenighet om Mellanöstern är som sagt inte ny, och mycket lite talar för att decenniegamla åsiktsskillnader just nu skulle försvinna.

En fundamentalt ny ingrediens är dock denna att i flera länder handlar dessa konflikter alls inte längre enbart om konflikter i Mellanöstern utan i ökande grad om Mellanöstern på hemmaplan och hur Mellanöstern används som sköld för helt andra budskap - så även i Sverige, Danmark, Tyskland och Frankrike, för att nämna några länder. Vi ser demonstrationer och aktioner till stöd för Hamas terror, både på svenska och på andra europeiska länders gator. Vi ser och hör ren och skär antisemitism och tydligt våldsbejakande budskap som skapar oro och rädsla hos många judiska familjer i vårt land och i andra europeiska länder.

Jag var inte den enda statsminister på Europeiska rådet som var djupt bekymrad över denna utveckling - och än värre så efter terrorattentatet mot svenskar i Bryssel för bara några veckor sedan. Mitt budskap på Europeiska rådet var detta, och jag säger det igen i denna kammare: I en demokrati som vår är det helt legitimt att tycka helt olika om konflikterna i Mellanöstern och på andra ställen i världen, men det är fullständigt oacceptabelt att ta dessa konflikter hit och sprida hatiska och antisemitiska budskap mot judar i Sverige. Regeringen kommer att bekämpa hat, hot och terrorromantik med full kraft och entydigt stå upp för den judiska minoritetens rätt att leva ett judiskt liv i Sverige. Jag kan i denna kammare inte nog understryka hur viktig den frågan är.

Fru talman! Även Ukraina var på dagordningen, och precis som många gånger tidigare deltog president Zelenskyj över videolänk. Det mycket breda stödet för Ukraina manifesterades en gång till, och många underströk att EU inte får låta krisen i Mellanöstern leda till ett fallande engagemang för kriget mot Ukraina. EU måste klara av att ha flera tankar i huvudet samtidigt.

Diskussionen om budgetöversynen handlade denna gång om deklaration av positioner, inte om förhandlingar. De kommer sannolikt till mötet i december. Jag redogjorde för de svenska utgångspunkter som har mycket brett stöd i riksdagen. För det första är ett förutsägbart och uthålligt stöd till Ukraina den egentliga och centrala frågan i den kommande förhandlingen. För det andra ska budgetramen inte röras. Nya prioriteringar, som den i och för sig nödvändiga förstärkningen av EU:s yttre gräns om EU ska kunna stoppa en ny, okontrollerbar migrationsvåg, måste finansieras genom omfördelningar inom den befintliga budgetramen. Så tvingas Sverige och andra medlemsländer göra i sina egna nationella budgetar, och så måste det också vara för EU.

Som alla kan förstå blev diskussionen spretig. Den speglade alla de olika synsätt som råder bland medlemsstaterna, relativt ofta styrda av huruvida man är nettobidragstagare eller nettobidragsgivare till den samlade budgeten - ingen nyhet där, alltså. Många länder gav stöd till vår linje att omprioritera och inte skjuta till nya medel. Kanske allra tydligast var stödet från Tyskland men även från Danmark, Finland, Nederländerna och Österrike. Ett fortsatt nära samarbete mellan oss som både vill stå upp för ett fortsatt stöd till Ukraina och vara sparsamma med medlemsstaternas pengar är alltså nödvändigt.

Fru talman! Apropå migrationen kan jag säga att fokus i den frågan precis som tidigare låg på dels förhandlingarna inom migrationspakten, dels omedelbara åtgärder för att mycket bättre än i dag skydda EU:s yttre gräns.

Under mötet tackade jag också mina kollegor för allt stöd de har visat oss i Sverige efter terrorattacken i Bryssel i början av oktober. Inför mötet lyfte vi också från svenskt håll upp behovet av samarbete inom EU för att bättre än i dag bekämpa gränsöverskridande terrorism. Det handlar om att dela information mellan länders brottsbekämpande myndigheter för att upptäcka människor som är farliga. Det handlar också om att stärka EU:s yttre gräns och att kraftigt öka återvändandet av migranter som inte har rätt att stanna kvar inom EU:s gränser.

Bara i Sverige lever nu 27 000 personer med lagakraftvunna beslut att de ska lämna landet, och i Belgien över 100 000. Några av dessa är uppenbart farliga personer. Detta är helt ohållbart. Europas länder behöver ha mycket bättre koll på vilka som kommer hit och vilka som är här och på att de som inte ska vara här också lämnar Sverige och andra europeiska länder. Problemet är gränsöverskridande, och EU kan här spela en helt avgörande roll.

Sverige fick stöd för att samarbetet mot terrorism ska intensifieras. Arbetet tas nu vidare i flera olika spår. Bland annat fortsätter förhandlingarna om åtgärder mot penningtvätt och terroristfinansiering. Även förhandlingarna om skjutvapenförordningen, som reglerar införsel av vapen från tredjeland samt transit av vapen inom EU, fortsätter. Kommissionen ska också i december föreslå en modernisering av EU:s lagstiftning mot migrantsmuggling.

Vid mötet antogs slutsatser om västra Balkan, Armenien-Azerbajdzjan och Sahel, i princip utan diskussion. EU:s antagna förhandlingsposition inför COP 28 accepterades också.

Under eurotoppmötet gav Europeiska centralbankens ordförande Christine Lagarde sin bild av det ekonomiska läget i EU. Hon konstaterade en fortsatt svag ekonomi men vissa tecken på återhämtning, både en fallande inflation och en förväntat långsamt stigande tillväxt. Även Europas starka arbetsmarknad, med den lägsta arbetslösheten i modern tid, är en styrka i annars svåra tider.

I marginalerna till mötet träffade jag Donald Tusk, som efter valet i Polen hoppas ha parlamentariska förutsättningar att kunna bilda nästa polska regering. Jag träffade också Finlands statsminister Petteri Orpo och Estlands premiärminister Kaja Kallas. Vi gick i detalj igenom vad vi nu vet och inte vet om de skadade gas- och datakablarna i Östersjön mellan våra tre länder.

Allra sist, fru talman, vill jag bara säga några ord om den ganska kollegiala stämning som även i tuffa tider råder på EU-toppmöten. Medan jag själv med detta europeiska råd har varit med på varje möte i exakt ett år var det vid mötet en person som lämnade ledarkretsen efter att ha varit med på varje möte i tio år. Luxemburgs premiärminister Xavier Bettel är en riktig Sverigevän. Han är hängiven entusiast för också den svenska delen av Melodifestivalen - bara en sådan sak. Han har nog varit på fler klubbar och barer här än jag ens har läst eller hört talas om. Och för tre år sedan var han prisutdelare på den stora QX-galan här i Stockholm.

Under hans ledarskap har Luxemburg öppnat upp äktenskapet även för samkönade par och infört grundlagsskydd för samkönade äktenskap och regnbågsfamiljer. Han är en mycket uppskattad kollega. Jag och den svenska regeringen lägger oss inte i Luxemburgs inrikespolitik, men det skulle inte alls förvåna mig om vi kommer att få se mycket mer av honom i europeisk politik även i framtiden.

Därmed, fru talman, är återrapporten från toppmötet slut.

(Applåder)

Fru talman! Jag tror inte att vi ska överdriva risken att EU:s institutioner förvärrar situationen. Man ska inte heller ha någon överdriven förväntan på att EU är en global ledare i detta sammanhang.

Som jag sa: Det finns betydelsefulla delar där EU är överens. Det är inga små saker. Hamas är en terroristorganisation. Israel har rätt att försvara sig. Försvar ska ske inom folkrätten. Det handlar om humanitärt tillträde, om tvåstatslösning och om att släppa gisslan.

Alla dessa saker är viktiga. Man ska inte underskatta dem. Men som jag sa: Det förändrar inte det faktum att det finns väldigt många olika nationella och historiskt förankrade lojaliteter och hänsyn att ta i denna situation. Därför tycker jag inte att vi ska överdriva när det gäller EU.

Det är väl ganska många som har skrivit om detta. I och med EU:s imponerande hållning under Rysslands pågående krig mot Ukraina har EU blivit en viktig aktör, mycket samlad och enad. Här är inte enigheten lika stor. Det är bara att konstatera, men jag tycker inte att det ska förringa det faktum att vi är eniga om ett antal saker. Vi står där vi står, skulle jag säga.

Sverige har inte på något allvarligt eller omfattande sätt eget inflytande över situationen i Mellanöstern. Sverige har gjort det vi har gjort med de rådsslutsatser som nu finns och som i praktiken har funnits sedan 2009, under det förra svenska ordförandeskapet. Men vi ska inte överdriva vårt inflytande över andra europeiska länders hållning i frågor om Mellanöstern.

Det är verkligen både och. Vi får nog leva med att det är på det sättet.

Fru talman! Även här vill jag för formens skull säga att den specifikt svenska regeringens ståndpunkt i dessa frågor inte var uppe i någon annan del än att vårt ord var med i det samlade laget.

Jag beskrev ganska väl vad Europeiska unionen har enats om på detta toppmöte. Det var inget nytt. Enigheten är viktig. Sverige står helt och fullt bakom den enigheten. Men det finns, som jag sa, också betydande nyansskillnader. Det var inget mer än det jag har sagt.

En av nyansskillnaderna gäller naturligtvis var man lägger tonvikten. En del säger så här: Hamas bestialiska angrepp var visserligen just bestialiskt, men nu ska allt ljus riktas mot vad Israel gör.

Där skulle inte jag lägga betoningen. Jag skulle lägga betoningen på att Israel har rätt att försvara sig mot precis den sortens utrotningsförsök som terroristorganisationen gör, med stöd av en del hjälpande händer som visar upp förfärliga plakat som i princip antyder att judar ska bort från hela den delen av världen.

Man måste ha klart för sig grunderna i detta.

Sedan landar jag ändå i slutsatsen: Ingen kan än så länge döma det samlade resultatet här. Det är alldeles uppenbart att Hamas ville ha en våldsam attack tillbaka. Det är alldeles uppenbart att de använder civila som sköldar. Det är alldeles uppenbart att det är svårt att operera i en sådan terräng. Men lika uppenbart är att Israel har en skyldighet att följa internationell rätt och att ge ett humanitärt tillträde. Där står EU, och där står den svenska regeringen. Det är varken mer eller mindre än så.

Fru talman! Jag tycker att frågeställaren på ett mycket bra sätt redogör för precis den diskussion som jag tror finns i flera europeiska länder just nu. Det ena är insikten att EU som organisation och som gemenskap inte är en stor samlad aktör i Mellanöstern. Det kan man tycka är dåligt, men så har det varit under mycket, mycket lång tid. Det hade krävts större enighet i sakfrågan för att kunna vara en gemensam aktör.

Det andra är att man ändå gör nytta, både individuellt och som union. Vi har absolut ett delansvar för att göra det vi kan där vi kan enas som union och att individuellt göra det vi kan som enskilda länder. Men EU gemensamt är inte en stor aktör.

När jag säger att vi har ett delansvar på plats innebär det också insikten - och den tror jag delades av inte minst Danmark, Tyskland, Frankrike, Nederländerna och Belgien - att vi har ett hundraprocentigt ansvar för vad som händer i våra egna länder som konsekvens av konflikten i Mellanöstern.

Detta är inte helt nytt. Det är dock relativt nytt i den skala som vi ser just nu, och då är den uppflammande antisemitismen utan tvekan den värsta farhågan som finns i de här länderna. Den tycker jag är förfärande just nu. Som jag sa tycker jag att det är helt legitimt i en demokrati att i ordnade demokratiska och fredliga former uttrycka sin åsikt även om konflikter som ligger långt från där man själv lever - helt legitimt. Men det är något helt annat att rikta hot och hatiska uttryck mot judar som lever i Sverige, att inte kunna se skillnad mellan geopolitiska konflikter som är mycket, mycket gamla i en annan del av världen och att uttrycka sin missaktning och rent av hotfullhet mot judar som lever i Sverige eller för delen i Frankrike, Tyskland eller Danmark.

Det är oacceptabelt på en nivå som jag knappt kan uttrycka, och här har vi det fullständiga ansvaret själva alldeles oavsett vad som händer i Mellanöstern.

Jag kommer aldrig att vända min blick ifrån Mellanöstern. Jag och Sverige har ett delansvar, men i Sverige är vårt ansvar 100 procent.

(Applåder)

Fru talman! Jag nämnde det uttryckligen just för att det, parallellt med diskussionen om situationen i Mellanöstern, var så uppenbart att våra egna länder var mycket närvarande i diskussionen. Jag tror att jag nämnde de flesta av de länder som själva upplever detta in på bara skinnet, och därför blev det väldigt starkt.

Sverige är ett av de länderna, och vi pratade mycket också sinsemellan om vad man nu gör för att utbilda i skolor och för att göra klart vad som är legitima och demokratiska om än ganska franka åsiktsyttringar och vad som är främmande i varje sund demokrati. Det här brottas vi med, och det brottas även flera andra länder med. Men vi kommer att vara extremt tydliga. I flera länder pågår nu också stora rättsprocesser mot hatbrott framför allt mot judar.

Vad kan EU sedan göra? Vi ger humanitärt bistånd både som enskilda länder och som union. Sedan ska man ändå inte ringakta det politiska inflytande som vi trots allt har i de ståndpunkter som nu finns.

Fru talman! Svaret är nej. Vi pratade inte om några enskilda delar av den ukrainska fredsplanen, vare sig om olika allvarliga miljöbrott eller om andra delar av ett framtida ansvarsutkrävande gentemot Ryssland. Där är svaret alltså nej.

Det betyder dock inte att det saknas engagemang för detta eller för alla andra brott som vi vet eller misstänker att Ryssland gjort sig skyldigt till och som kommer att kräva ansvarsutkrävande. Frågan ligger kvar på bordet. Miljöbrotten finns som sagt med i Ukrainas fredsplan. Olika länder har engagerat sig olika djupt i olika delar av detta. Ukraina försöker aktivt att få länder att närmast adoptera enskilda punkter, och Sverige har tillsammans med några andra länder valt att fokusera på kärnsäkerhetsfrågan, som vi tycker att vi har extra specifik kompetens i. Jag hoppas att andra länder kommer att välja ut andra områden.

Frågan är alltså inte alls borta från dagordningen på något sätt, men svaret är att den inte var uppe specifikt på detta möte - nej.

Fru talman! Låt mig återigen säga att just dessa frågor inte var uppe på Europeiska rådets möte, och det mötet är anledningen till att vi har samlats här.

Sedan är frågorna ändå intressanta, och jag diskuterar dem gärna. Jag delar helt uppfattningen att det finns mycket mer att göra, och det är uppenbart nu när det råder en stor konflikt också i Mellanöstern. Det kommer att vara krävande att hålla fokus och mental uppmärksamhet också på Ukraina på det sätt som vi har varit vana vid - tyvärr. Det är en viktig uppgift.

Det är också viktigt att se till att processerna i fråga om ansvarsutkrävande fortskrider och att vi på alla sätt rustar Ukraina så att man efter kriget kan ställa de ansvariga till svars. Lärdomen är att Ryssland på olika sätt förstör civila livsbetingelser som en del av sin krigföring med helt förfärliga konsekvenser. Så vi är helt överens i sakfrågan, men den var inte uppe vid det här mötet.

Fru talman! Jag nämnde ett antal av de länder som själva tog upp frågan, precis som jag gjorde. De upplever detta på sina gator och torg, ungefär som vi gör. Det är större händelser i större länder, kanske mindre i andra sammanhang - men principiellt samma sak. Jag uppfattade att vi alla hade en snarlik bild av de enorma uppgifter som ligger framför oss, bland annat att få människor att respektera lagen; skillnaden mellan att ha åsikter om geopolitiska konflikter å ena sidan och att hota människor hemmavid å andra sidan. Det kan låta självklart för oss, men det är alldeles uppenbart inte självklart. Det här är en stor uppgift.

Många ägnar sig också åt att lagföra dem som kan identifieras. Det handlar också om det långsiktiga arbete som Sverige ibland har varit bra på, till exempel undervisning. Alla barn i alla skolor i alla stadsdelar ska veta vad som har skett; Förintelsen, den judiska minoritetens liv i Sverige. Det är fråga om många fronter samtidigt.

Vi har lärt oss nu den hårda vägen att antisemitismen kommer tillbaka hela tiden. Det har varit nynazister, det har varit konspiratorisk autonom vänster och nu är det i hög grad islamister eller människor som helt enkelt bara är uppvuxna med att hata judar. Oavsett orsak är det offentliga Sveriges uppgift densamma varje gång, nämligen att stå upp för judars rätt att leva ett fullvärdigt liv i Sverige.

(Applåder)

Fru talman! Jag kan bara hålla med i beskrivningen av det bestialiska angreppet. Jag tror att nästan alla i EU-kretsen ser det så. Det finns skäl till att Hamas är en terroriststämplad organisation, och de har bevisat detta än en gång. Det är förfärliga bilder. Och ännu värre är det att det finns uppgifter om att filmatiseringar av detta visas offentligt. Det ger det hela en nästan ogripbar dimension.

Jag blir djupt provocerad när jag ser att det demonstreras i Sverige för att fira Hamas, men det demonstreras inte i Sverige för att protestera mot att svenskar dödats i Bryssel. Det öppnar en avgrund i en för mig viktig värderingsfråga.

Kan EU göra någonting åt kidnappningarna? Jag tror inte att vi operativt kan göra mycket mer just nu. Det finns inget som står högre upp i den här frågan, uppfattar jag utan att veta exakt hur man arbetar där, än att få loss gisslan. Det vore nog förmätet av oss att ge goda råd i den frågan just nu.

Jag uppfattar att det är många EU-länder som individuellt använder sina goda kontakter, både för att ge maningar och för att ge stöd i den här situationen.

Fru talman! Det är en komplex men viktig fråga. Som jag tror att frågeställaren känner till är den komplex, och vi väntar båda med spänning på morgondagens besked från EU-kommissionen om dess ställningstagande inför nästa möte i Europeiska rådet om eventuella medlemskapsförhandlingar.

Det är ganska många som misstänker att det kan bli aktuellt för Ukraina och Moldavien. Jag tror att jag väntar till i morgon innan jag har en mer exakt uppfattning om den saken.

Låt mig först säga i formfrågan att det är viktigt som sägs här - att när ett land har gjort vad som ska göras och uppfyller kraven, då ska EU stå redo. Det får inte bli någon sorts formfråga som man sedan använder för att inte stå redo.

Lika viktigt är det att säga att länder ska vara redo. De ska göra det som krävs. Det finns inga genvägar. Det är en tuff process, och den ska vara tuff. De flesta uppfattar nog att Ukraina har gjort imponerande framsteg givet den situation man befinner sig i. Vi får avvakta morgondagen och se vad kommissionen tycker.

Sverige kommer att tycka att om kommissionen bedömer att man lever upp till de meritbaserade prestationerna ska unionen påbörja förhandlingarna. Det kommer att vara den svenska positionen.

Sedan finns det komplicerande saker i detta. En del vill ha fördragsändringar. Det vore samma sak som att säga att vi skjuter frågan flera år framåt i tiden. Jag tror att fördragsändringar är en dålig idé. Vi bör göra detta inom ramen för nuvarande fördrag. Framför allt bör fördragsändringar inte användas som ett svepskäl för att slippa diskutera Ukrainas medlemskap.

Däremot är det uppenbart att det kommer att krävas andra förändringar. Hela jordbrukssektorn med sammanhållningspolitiken kommer att bli otroligt svår att bibehålla exakt som den är i dag. Den borde nog ändå förändras, skulle jag säga. Men tar man in ett land som Ukraina kommer det att bli extra svårt, vilket kommer att vålla problem i förhandlingarna. Det är bara att säga som det är.