Fru talman! Det här är årets höjdpunkt, åtminstone för oss i trafikutskottet. Vi ska nu debattera övergripande infrastruktur.

Ett slitet begrepp i debatten är att infrastrukturen är blodomloppet i vårt land. Även om det är ett slitet uttryck är det en rätt bra beskrivning av vad det handlar om. Utan infrastrukturen går det inte att transportera människor och gods, och då skulle samhället helt stanna av.

Det finns i Sverige 216 400 kilometer väg, 15 600 kilometer järnväg, 44 instrumentflygplatser och 54 hamnar. Det är fascinerande hur vi i debatten ofta fokuserar på tillkommande kilometer järnväg men sällan på all den räls som redan finns på plats.

Sällan pratar vi väg. Flygplatser pratar vi oftast om när det kommer initiativ om att lägga ned och minska flyget, och hamnarna är sällan uppe i debatten. Det är tillkommande kilometer räls som oftast är föremål för diskussion.

För oss moderater och regeringen är alla trafikslag viktiga. De behövs alla fyra för att vårt land ska fungera, och vi ska ha ett transportsystem som håller ihop så att människor kan ta sig till och från arbetet och gods komma fram i tid.

Vår moderatledda regering lägger nu mer fokus på att faktiskt se till att det vi redan har på plats ska fungera. Mer pengar läggs på underhåll av järnväg och väg, och vi säkerställer att våra regionala flygplatser kan fortsätta sin verksamhet genom att dubblera stödet till dem.

Fru talman! Arbetet med en infrastrukturproposition pågår. Sedan ska en ny nationell plan tas fram. Det är utmanande med tanke på de behov som finns, men det är också utmanande på grund av den ansvarslöshet som präglade den förra regeringens och dess stödpartiers arbete med den plan som gäller nu.

Det ekonomiska visar att planen ger 70 öre tillbaka på varje satsad krona - till att börja med. Det är något som vi som land inte har råd med. Vi måste se till att satsa pengarna där de behövs mest och där de ger bäst avkastning.

Trafikverket är också tydligt med att med den fördelning av pengar som gjorts kommer både väg och järnväg att vara i sämre skick i planperiodens slut än vad den är i dag.

Riksrevisionen är också fullkomligt förödande i sin kritik mot den förra regeringen och arbetet med planen. Riksrevisionen konstaterar att de investeringar som den förra regeringen valde "inte effektivt bidrar till att nå riksdagens transportpolitiska mål. Bristerna beror bland annat på att regeringen genom sin styrning inte gett Trafikverket förutsättningar att föreslå de mest samhällsekonomiskt lönsamma projekten. Tillsammans med stora kostnadsökningar har det förhindrat en planering som ger mest nytta för pengarna."

Den förra regeringen valde dessutom att minska anslagen till järnvägens nya signalsystem ERTMS trots att Trafikverket varnat för att det vore direkt systemhotande. ERTMS kommer därför enligt Trafikverket inte att vara implementerat förrän efter 2070, vilket leder till kraftigt ökade underhållskostnader för det gamla systemet. Det allra värsta är enligt Riksrevisionen att resultatet ger sämre transportmöjligheter och fler döda i trafiken än vad som annars hade varit möjligt.

Utöver detta kom det under den förra regeringen elva olika riksrevisionsrapporter om brister på Trafikverket - brister som den förra regeringen helt enkelt struntade i att göra någonting åt.

Fru talman! Utmaningarna framåt är stora, men viktiga steg har redan tagits, såsom mer pengar till underhåll av både väg och järnväg och fler uppdrag till Trafikverket att förbättra sin verksamhet, effektivisera och hålla nere kostnaderna. Vi kan också se att Trafikverket tack vare hårda krav från regeringen har gjort en genomlysning och tagit fram en plan för omfattande förändringar internt.

Det måste helt enkelt bli ordning på infrastrukturen. Vi har inte obegränsat med pengar utan måste se till att vi gör rätt saker med de pengar vi satsar. Samhällsekonomisk lönsamhet måste ha högre prioritet. Vi har satsat och kommer att satsa mer på underhåll, vilket är det som kommer att göra störst skillnad på kort sikt i människors vardag. Potthålen blir färre, och tågen har bättre möjligheter att hålla tidtabellen.

Fru talman! Jag tror att vi alla kan vara överens om att det behövs förändringar på Trafikverket. Ett väl fungerande och effektivt arbetande trafikverk är förutsättningen för att vi ska få till det underhåll och den nybyggnation vi behöver i vårt land. Som jag sa tidigare har problemen på Trafikverket varit kända länge. Riksrevisionsrapporterna och en strid ström av anekdotisk bevisföring kan inte ha undgått någon utom möjligen den förra regeringen.

Tack vare de krav som vår regering nu ställer på Trafikverket börjar det äntligen hända saker, och förändringar är på gång. Det kommer att ta tid att förändra ett verk med över 10 000 anställda, men det är någonting som måste göras.

Vad ägnar sig oppositionen åt? Jo, den ägnar sig åt ett politiskt spel för att skapa splittring i regeringsunderlaget. Att i det här läget föreslå en gigantisk omorganisation bara för att försöka sabotera Tidösamarbetet är oansvarigt. Tack vare att regeringen ställer krav på Trafikverket, både genom konkreta uppdrag och genom dialog, ser vi att krismedvetenheten finns och att förändringsarbete har påbörjats. Att i det läget ge signaler om att dela Trafikverket riskerar att lägga en våt filt över det arbetet.

Fru talman! Transporter och infrastruktur är förknippat med vårt klimatarbete. Utsläppen från våra transporter måste minska om vi ska nå våra mål. Det gläder mig att se att alla trafikslag i dag arbetar hårt med att få ned sina utsläpp. För fyra och ett halvt år sedan, när jag klev över till trafikutskottet, var det ingen som trodde att tunga lastbilar skulle kunna gå på el. Nu rullar tunga lastbilar som går på el på våra vägar. Jag ser med spänd förväntan fram emot att se hur den tekniska utvecklingen fortsätter.

Den stora utmaningen blir att planera för ett transportsystem i snabb förändring, men vi kan ändå förutsätta att alla trafikslag blir helt fossilfria och att teknikutvecklingen fortsätter.

Med det, fru talman, vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga motioner.

(Applåder)

Fru talman! Man kan välja att lägga sitt fokus lite olika. Jag tyckte att jag var inne på mycket av det som regeringen vill göra, inte minst att vi håller på att ta fram en ny infrastrukturproposition.

Det har varit en hel del gemensamma möten med alla intressenter, exempelvis i järnvägsbranschen, för att diskutera hur vi kan genomföra underhåll på ett effektivt sätt och så att det påverkar dem som kör tåg - oavsett om det är gods- eller persontrafik - så lite som möjligt. Trafikverket hade ett uppföljande möte i förra veckan, och det har visat sig att den här typen av dialoger har öppnat upp helt nya möjligheter för att effektivisera underhållet och minska påverkan på kapaciteten när man måste göra underhåll.

Regeringen har också gett Trafikverket i uppdrag att snabba på - vi kallar det snabba på-uppdraget - i norra Sverige. Där tittar man på hur vi kan snabba på de nödvändiga investeringarna i norra Sverige och hur vi kan hitta möjligheter till alternativ finansiering, vilket exempelvis Socialdemokraterna är väldigt tveksamma till. Det skulle vara ett viktigt sätt att få fram det här snabbare.

Hade den förra regeringen i stället för att satsa på den extremt olönsamma höghastighetsjärnvägen lyssnat på Trafikverket, som faktiskt ville ha en större andel pengar till underhåll, hade Malmbanan möjligtvis inte varit i det här skicket. Under åtta år struntade man i underhåll och fokuserade på att klippa så många band för nya projekt som möjligt i stället för att se till att det vi redan har på plats fungerar. Det är en av anledningarna till att det ser ut som det gör på Malmbanan i dag.

Fru talman! I sitt inriktningsunderlag för den förra planen sa Trafikverket tydligt att anläggningen med den här fördelningen av pengar kommer att vara i sämre skick i slutet av planperioden än vad den var i början. Man kan också titta på Riksrevisionens kritik mot hur den förra regeringen genomförde sitt planarbete.

Jag skulle nog säga att det är en värderingsfråga om man tycker att det är att strunta i underhållet, men jag tycker definitivt att det är att underfinansiera underhållet och att prioritera bandklippning i valrörelser framför att se till att det vi faktiskt har på plats fungerar.

Det som var viktigt med dessa möten var att de inte omfattade enbart godstrafik eller persontrafik utan omfattade alla aktörer, även de aktörer som underhåller spåren. Trafikverket var naturligtvis också med. Alla som kör tåg på spåren var med i samma möte. Det som hände där var att man kom fram till väldigt många bra lösningar som man praktiskt kan implementera för att minska den tid då trafik måste stoppas när man utför underhållsarbete. Detta är en ganska viktig fråga för både persontrafiken och godstrafiken.

Jag går vidare till frågan om kostnadsutvecklingen och huruvida avregleringen har lett till en kostnadsökning. När Alexandersson tittade på denna fråga konstaterade han att underhållet har blivit både bättre utfört och mer kostnadseffektivt tack vare den avreglering av järnvägsunderhållet som genomfördes av den tidigare alliansregeringen. Jag tycker att detta ganska tydligt visar att kostnadsutvecklingen inte har med avregleringen att göra.

(Applåder)

Fru talman! Jag hade intrycket att replikerna i ett replikskifte ska innehålla någon form av fråga, men jag upplevde att ledamotens replik var mer av ett anförande.

Jag undrar om ledamoten har stängt av och inte lyssnat på oss i denna debatt eller på infrastrukturministern när han uttalat sig. Skulle vi på något sätt vara nöjda med tingens ordning? Det finns ett uppdrag att snabba på investeringarna och underhållet i norra Sverige för att det som hände på Malmbanan inte ska hända igen. Det förs enormt mycket dialog med Trafikverket för att sätta press på Trafikverket att förbättra sitt arbete. Man har också ett konkret uppdrag att effektivisera och hålla nere sina kostnader.

Vi tittar också på att göra om förutsättningarna för nationell plan så att vi säkerställer att den infrastruktur som redan finns på plats fungerar. Det gör den bevisligen inte i dag.

Det finns mycket som den här regeringen är nöjd med, men hur infrastrukturen fungerar i Sverige är regeringen inte nöjd med. Detta är någonting, fru talman, som jag kan tycka att Vänsterpartiet har ett stort ansvar för. Man stöttade under åtta år en regering som i princip satt på händerna och fokuserade på bandklippning snarare än på att underhålla det vi har.

Det är därför vi har stora potthål i våra vägar. Det är också därför vi har en järnväg som inte fungerar. Man har helt enkelt inte satsat på det underhåll som infrastrukturen behöver.

Fru talman! Föregående talare inledde med att säga att detta är lite av en högtidsstund, eller vilket ord hon nu använde. Jag tittar på denna skrift, som är ganska tjock, och vill rikta ett stort tack för arbetet till kansliet och till Christer Åström, som finns här i dag. Det är ett oerhört gediget arbete som har gjorts med att sätta samman alla förslag från de politiska partierna med den historik och den nulägesbild som finns. Om jag får rikta mig till dem som lyssnar på denna debatt skulle jag vilja säga att det här är ett väldigt bra lästips inför sommaren om man vill känna att man är väl insatt i både de infrastrukturutmaningar vi står inför och mycket av det nuläge som debatteras här i dag.

Det finns oerhört mycket att säga på detta område, så det får bli några nedslag. Jag står givetvis bakom alla Centerpartiets reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 3.

När det handlar om nationell plan för transportinfrastrukturen går vi i väntans tider, och regeringen utlovar att mycket ska komma ut ur det arbete som pågår. I sin rapport säger Riksrevisionen att de transportpolitiska målen nås men inte på ett effektivt sätt, och oavsett vilket parti man företräder tror jag att man tittar ganska noga på tidigare granskningar och funderar över vad som behöver göras för att säkerställa en bättre tingens ordning framöver.

Historiskt har flera borgerliga regeringar tagit ganska kraftfulla steg när det gäller hur de avser att utveckla infrastrukturarbetet. Därför är det lite förvånande att nuvarande Tidöregering så lätt avslår förslaget om bättre långsiktighet i arbetet med transportinfrastrukturen genom ett närmande till försvarspolitikens långvariga arbetssätt med en försvarsberedning, något som gynnat Sverige på många olika sätt. Ett grundläggande beredningsarbete är en viktig förutsättning för både krisberedskap och snabbt Natointräde. Jag skulle önska att Tidöregeringen var lite mer inlyssnande här och funderade över hur planeringsprocessen kan säkerställas på ett bra sätt.

Ledamoten Stockhaus sa i sin inledning att man ibland liknar infrastrukturen vid ett blodomlopp. Man kommer då snart in på var proppar, infarkter och åderförkalkningar sitter och att man ibland behöver göra underhåll i form av en bypassoperation eller annat för att åtgärda detta. Det pratas också mycket om nya kilometer.

Oppositionen bakas ihop på ett sätt som jag känner inte är helt givet. Centerpartiet står exempelvis inte bakom ett förstatligande av underhållet och inte heller en uppdelning av Trafikverket. Jag skulle därför önska att vi hade en lite mer precis debatt.

Detta blodomlopp är inte friskt, och vi måste också prata om de minsta vägarna, kapillärerna. Vi vet att 1 miljon människor startar sin resa till jobb, förskola eller annat på enskild väg. Det är viktigt att stödet till dessa vägar fortsätter att utvecklas, för vägarna måste vara både farbara och hållbara. I vinter har vi sett skrämmande exempel när det gäller både vägar som sköts av vägsamfälligheter och statliga grusvägar med mera som sköts av Trafikverket. Det har varit extrema påfrestningar men också en stor utmaning att göra något åt detta på ett klokt sätt. Alla i trafikutskottet har varit ute i vårt avlånga land och tittat på potthål och fruktansvärt dåliga reparationer där vägtrummor bytts ut mot för små vägtrummor, och sedan fungerar det inte.

Vi behöver på olika sätt jobba vidare för att de människor som verkligen kan underhåll, och de finns ofta i den privata sektorn, får möjlighet att förbättra underhållet. Centerpartiet menar att Sverige har en infrastrukturskuld på 300 miljarder, och den ökar hela tiden. Men det finns också en underhållsskuld på drygt 100 miljarder, och precis som en tidigare ledamot var inne på är det här otroligt viktigt att man är resurseffektiv när man jobbar med frågor om underhåll. Alla de företag runt om i Sverige som jobbar med underhåll måste ges möjlighet att göra detta på ett klokt sätt.

Det krävs alltså ganska mycket av regeringen för att skapa ett förtroende för att man kommer att lösa detta. Man säger att det tidigare hellre har klippts band men att man nu ska satsa på underhåll, så nu vill det till att man så här ett par år in på mandatperioden visar att det blir skillnad och att man satsar på ett hållbart underhåll.

Vi behöver bygga så mycket mer. Vi ska inte ha en finanspolitisk debatt här och nu, men de flesta partier ser nog att vi måste lösgöra ytterligare resurser för de investeringar som behöver göras. Det handlar om att titta på statens egna finanser, och just nu pågår ett arbete kopplat till överskottsmål, balansmål och underskottsmål. Bara genom att gå från ett överskottsmål till ett balansmål finns möjlighet att frigöra ganska rejält med resurser som skulle kunna användas på infrastrukturområdet. Här behövs en bred överenskommelse om att det är så vi ska göra.

Det behövs ett Sverigelyft för infrastrukturen, och under kommande planperiod behöver underhållsskulden betas av. Det kommer att kräva väldigt mycket, och jag hoppas få höra från kommande representanter för Tidöregeringen att man inte bara säger att man kommer att satsa mer på underhåll utan också kan visa på en plan. Vad är tidsplanen? Inom vilket tidsspann avser man att beta av underhållsskulden? Annars kan man lova väldigt mycket väldigt länge utan att det blir någon verklighet.

I betänkandet tas också infrastruktur i kris och beredskap upp. I ett förändrat världsläge behöver vi verkligen göra en hel del, och vi har fått höra från både försvarsministern och infrastrukturministern att de jobbar tillsammans i dessa frågor när det gäller Natomedlemskapet och annat. Det är viktigt att det inte bara blir prat, och därför väntar vi med spänning på hur man kommer att lyfta fram perspektivet väst-öst för att stärka infrastrukturen och hur man kommer att säkerställa transporter.

Gunilla Svantorp har tidigare kritiserat regeringen för att det saknas en plan och en vision, och jag instämmer i hennes kritik. Jag skulle verkligen vilja se på vilket sätt man har tänkt utveckla detta. På 1800-talet krävdes inte så många analyser av underlaget för att bygga stambanor, men i dag är det upp till bevis för regeringen när det gäller visionerna för järnväg och väg så att vi kan se vart man är på väg.

Fru talman! Till sist ska jag ta upp forskning och innovation. ERTMS har förts fram som en viktig del, och vi vet att mycket teknik behöver utvecklas. Jag skulle önska att regeringen var lite mer modig här och pratade mer om innovationsupphandling. Vi vet att den nya tekniken behöver finnas med, och då får man inte vara lika enögd som regeringen många gånger är och bara prata om elektrifiering. Det är mycket som behöver utvecklas tekniskt, också för att vi ska kunna vara robusta i tider av kris.

Fru talman! Jag hugger tag i det som ledamoten Oscarsson sa om att Sverige nu är Natomedlem. I morgon debatterar vi även DCA-avtalet och röstar om det. Det händer mycket nu inom försvarsområdet.

Även om mitt parti är emot Natomedlemskapet - och DCA, ska jag säga; för det är många påtryckningar just nu - är det ändå intressant hur Nato kommer att påverka vårt land. Nato ställer stora krav på den svenska infrastrukturen.

Den här regeringen är tydlig med att det är underhållet man satsar på. Jag har många kritiska åsikter om det. Jag anser att vi behöver mer kapacitet och underhåll och att vi har råd med det med den alternativa finansiering som både V och Kristdemokraterna driver på för.

Jag har lärt mig att den utrustning som krävs för en enda Natosoldat är ungefär en container - alltså en hel container för bara en Natosoldat. Det enda sättet att på ett hållbart sätt kunna transportera den enorma och tunga mängd gods som ett Natoförband kräver är på järnvägen. Vi kommer att behöva mer järnväg nord-syd, och vi behöver eventuellt fler övergångar över Öresund. Vi kommer till exempel att behöva bygga en tunnel mellan Helsingborg och Helsingör eftersom en tunnel är svårare att bomba än en bro.

Detta tror jag är något som skulle vara väldigt bra, men vi behöver också en genomgång av infrastruktur från Norge och Sverige till Finland.

Det är alltså mycket som behöver göras. Men det ledamoten Oscarsson säger i sitt anförande är att ingenting kommer att byggas. Man kommer att underhålla infrastrukturen.

Det kommer antagligen inte att räcka för det som Nato vill och det som framtidens Sverige behöver. Hur ska regeringen fixa det kravet?

Fru talman! Jag hör på ledamoten Oscarsson, som ändå tillhör samma parti som infrastrukturministern, att det inte finns någon dialog vare sig med riksdagen, Tidöpartierna i utskottet eller mellan Försvars- och Infrastrukturdepartementen. Det verkar inte finnas någon dialog eftersom det inte finns kunskap om vad Nato faktiskt kräver. När man har drivit på så hårt för att gå med i Nato borde ju alla departement stå i givakt för att uppfylla kraven.

Jag har läst på för att jag är lite överintresserad av vad detta kommer att innebära. Det är inte rocket science att läsa rapporter om vad ett Natoförband behöver. Det är inte några hemligheter jag pratar om, utan helt vanliga rapporter. Jag sitter definitivt inte med i några Natoförhandlingar, men jag kräver av en regering och av Kristdemokraterna som parti att de har bättre koll på vad det här Natomedlemskapet faktiskt innebär.

Jag är positiv till allting som får den här regeringen att bygga mer, framför allt järnväg. Det är bra om Nato trycker på. Ska vi transportera förband är det bara järnvägen som kan ta både materiel för soldater och de stora - jag kan inte ens namnen - försvarsmaskiner som används. Det kan säkert fru talman oerhört mycket bättre, men den kompetensen har inte jag. Jag förstår dock att det här är tungt och kommer att ta oerhört mycket plats.

För att regeringen ska lösa den här frågan har jag ett tips, och det är den alternativa finansieringen. Det är väldigt mycket snack om alternativ finansiering som kanske kommer att behövas någon gång och som kanske kommer att utredas, men var är den alternativa finansieringen om alla pengar - mer än 799 miljarder - är upptecknade och kommer att användas till nationell plan? Var är då regeringens plan för alternativ finansiering, bland annat för att kunna uppnå det som Nato ställer krav på att Sverige ska uppfylla för att Sverige nu är medlem?

Fru talman! Jag har två frågor till ledamoten Oscarsson, inte minst utifrån att det departement som har infrastrukturfrågor är Landsbygdsdepartementet. Det är ju frågor som rör hela Sverige, och det är viktigt att belysa.

Vi kan läsa i betänkandet att utskottet utgår från att fördelningen av resurser mellan länen sker på ett välavvägt sätt. Utskottet betonar att infrastrukturplaneringen behöver samspela väl med den fysiska samhällsplaneringen. Om man jämför stad och land och gör jämförelser länen emellan kan man se att på det stora hela har länsplanerna fått en allt mindre del av hela kakan i infrastrukturpropositionerna ända sedan 00-talet. Det var en betydligt större del under den första alliansregeringen.

Jag vill fråga Magnus Oscarsson på vilket sätt man har utgått från att det sker en väl avvägd fördelning mellan länen. Man kan ju se att till exempel Jämtlands län och Stockholms län har mycket olika potter för detta. Är man från regeringens sida nöjd med underlaget som finns kopplat till befolkning och så vidare? Vore det inte viktigt att också titta på standarden på väg- och järnvägsnätet och näringslivets behov i ännu större utsträckning än i dag?

Min andra fråga har ledamoten redan varit inne på. Den handlar om det som diskuterades i det förra replikskiftet, nämligen alternativ finansiering. Jag vill ställa en väldigt rak fråga: Tror ledamoten att det kommer att finnas ett antal utpekade projekt, kanske fem sex stycken? Ledamoten sa att det kanske kommer att behövas nya vägar, men jag hoppas att man snart säger säkert att det behövs. Kommer det att finnas utpekade projekt där alternativ finansiering blir det sätt som man tänker lägga upp arbetet på?

Fru talman! Jag tänker uppehålla mig vid båda frågorna ytterligare en stund. Ledamoten sa nu att det är extremt dåliga vägar i till exempel Jämtland, men vi ser också i södra Sverige att Dalsland är ett område där man på kartnivå kan se att det är extremt dålig bärighet på allt från statliga vägar till länsvägar och kommunala vägar. Man behöver verkligen fundera över på vilket sätt man ska skapa underlag som ger möjlighet att ge länsplanerna ökat stöd.

Jag vill ställa ytterligare en fråga. Ledamoten säger att allt vi lovar kommer att märkas. Jag är nyfiken på det, för om man gör samma sak som förut kommer det inte att märkas. Då kommer det att minska ännu en gång i länsplanerna för de län som i dag får en allt mindre del. Menar ledamoten att det nu kommer att finnas en möjlighet att märka att det kommer mer resurser i länsplanerna i det arbete som tas fram?

När det gäller frågan om alternativ finansiering tas det fram ganska många rapporter där man ser att det runt om i Norden finns exempel på väldigt bra lösningar, som jag upplever att vi i Sverige inte har testat på samma sätt. Det har kommit en del mycket intressanta rapporter på senaste tiden. Jag vet att Kristdemokraterna och ledamotens minister tittar på det här. Tror ledamoten att det kommer att kunna finnas ett antal projekt där man faktiskt redan nu pekar ut att alternativ finansiering är vägen som man måste gå? Vi vet ju att det kommer att behövas relativt mycket ny kapacitet för att få en robust infrastruktur. På vilket sätt kommer man att kunna se det framöver?

Fru talman! Under 1900-talet, när vårt välfärdssamhälle byggdes, var människovärdet väldigt mycket i fokus. Det handlade om rättfärdigheten och om detta med att stärka människan. Det var det som var i fokus i alla de reformer som vi då såg. Det handlade om att alla skulle ha rätt till utbildning oavsett plånbok, om försäkringssystem för att man skulle slippa fattighus och så vidare. Det handlade också väldigt mycket om att bygga infrastrukturen, alltså att stärka samhällskroppen.

Några av er här har pratat just om när järnvägen och stambanorna kom till. De kom faktiskt till tack vare en nationell plan, som hade utarbetats av Nils Ericson. Den planen hade två fokusområden. Det första var att man skulle undvika kusterna - det hade med militära skäl att göra. Det andra var att man ville bryta bygd, som man sa. Man ville alltså gå en annan väg än där vattenvägarna hade gått för att använda hela landet. Hela Sverige var viktigt.

Det som man redan då, när stambanorna byggdes, såg som ett resultat var att en ökad tillgång på transporter stimulerade efterfrågan och påverkade arbetsmarknadsregionerna. Det är faktorer som kom till på 1800-talet men som har hållit över tid, också i dag.

I dag har vi en infrastruktur som inte riktigt fungerar som den borde göra. Jag tänker i mitt anförande problematisera just att infrastrukturen har blivit en marknad och hur marknaden påverkar den infrastruktur som vi har.

I dag är varje aktör, till exempel i järnvägssystemet, konkurrent till en annan aktör. Det måste man fundera på. Hur påverkar det egentligen? Vi ser också att transaktionskostnaderna för upphandlingssystemet skjuter i höjden. Vi ser att systemet för infrastruktur och framför allt för järnvägen skulle behöva mer av sammanhållning. Det handlar om spår, stationer och signaler. Man kan räkna upp hur mycket som helst. Vad har vi? Jo, vi har motsatsen. Vi har en fragmentisering. Vem som helst kan trafikera i princip vilken sträcka som helst. Rätten till offentliga tillgångar har vi på grund av marknadiseringen faktiskt delat ut.

Precis som när det starka samhället byggdes på 1900-talet måste vi i dag, menar jag, fundera på människor och samhällsnytta. Det måste gå före företagsekonomiska vinster, men det gör det inte i dag. Det behöver vi problematisera.

Till detta systemfel har vi ett trafikverk som inte riktigt blev som tanken kanske var. Därför tycker vi att man borde utvärdera det. Man borde ha haft med det i beslutet från början: Om x år ska detta utvärderas. Det hade man inte, och vi tycker att man verkligen borde haft det.

Som flera andra har nämnt har vi ett nytt säkerhetspolitiskt läge som kräver en massa saker av oss, inte minst att vi ska bygga nya saker. Det kräver också att vi har en rådighet över vår infrastruktur, vilket marknadiseringen faktiskt inte ger oss. Det kräver att vi har en redundans, och det kräver att vi samarbetar kring infrastrukturen. Åt det hållet går vi inte riktigt i dag.

Sedan har vi det som kanske är viktigast: klimatutmaningen. Vi vet att transportsystemet håller på att ställa om. Jag tänker på alla våra besök. Alla vi, oavsett vilket parti vi tillhör, som är ute och träffar aktörer från transportbranschen ser detta. De håller på att ställa om. Signalerna har varit tydliga, i alla fall fram till valet. Vi ska ställa om. Det har varit stimulanser för att man ska kunna byta från det fossila till det förnybara.

Som jag sa förut är vd:arna för landets godsbolag oroliga. Annars skulle de inte skicka ett gemensamt brev till infrastrukturministern. Man säger bland annat att faktorer i dag gör att man flyttar gods åt fel håll. Man flyttar gods från järnvägen till vägen, vilket inte kommer att gynna klimatomställningen.

Vi vet att vi måste minska utsläppen. Vi måste ställa om från det fossila. Vi måste också bidra till beteendeförändringar. Detta behöver vi i politiken bidra med genom stimulanser och genom skarpa mål. Vi har redan de skarpa målen. Vi har en klimatlag. Vi har sju partier som sa ja till klimatlagen. Men vi måste visa riktning. Vi måste tala om vart vi ska någonstans. Vi vet att det mest klimateffektiva sättet att färdas på är med järnväg, men järnvägen pratar vi väldigt lite om. Ja, inte vi på vår sida, men Tidöpartierna pratar väldigt lite om järnvägen, och pratar de om järnvägen säger de: Vi har en massa järnväg. Varför gör vi inte någonting åt den vi redan har? Men vi ser att det inte räcker till.

Fru talman! Vi har en mängd reservationer i denna tjocka lunta. De handlar om klimat, nya stambanor, näringslivets transportbehov och det gränsöverskridande, som inte minst blir viktigt i det nya säkerhetspolitiska läget. Vi har reservationer om underhåll. Vi har reservationer om nästan allting i den här tjocka luntan. Men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation nr 9.

Avslutningsvis vill jag säga att infrastruktur är något som kräver långsiktighet, för det tar många år innan det blir färdigt. Därför är det väldigt synd att Tidöpartierna inte står bakom att vi borde ha en gemensam gruppering - kalla den infrastrukturberedning eller vad som helst. Det skulle vara en beredning där vi precis som i Försvarsberedningen tillägnar oss kunskap. Det är det som är den stora grejen i Försvarsberedningen. Man tillägnar sig gemensam kunskap, sitter runt samma bord och kan ställa frågor och lyssna på när andra ställer frågor. Det är det som är den stora grejen. Det är detta som Tidöpartierna säger nej till, och det tycker jag är beklagligt.

(Applåder)

Fru talman! Det ska bli väldigt roligt att gå tillbaka efter detta replikskifte och titta på alla de utredningar som fanns innan 2006-2014 och se vilka som slängdes i papperskorgen när regeringen Reinfeldt kom.

Ledamoten Stockhaus vet också att det är direktiven inför utredningar som är viktiga. Det är då man talar om vad man vill för någonting. Sedan kommer en utredning tillbaka, och det kanske är ett nytt styre.

Då gör man kanske en tilläggsutredning, för att man tycker att man vill utreda det mer. Eller så tycker man: Det här var inte vår utredning, och sedan gör man ingenting med det. Det är inget konstigt.

Dessutom kan jag inte ta något ansvar. Jag har inte varit statsråd, och jag jobbade inte med trafikfrågor på den tiden. Det är en väldigt konstig fråga.

Men ska vi stå och fråga varandra om utredningar som har stoppats i papperskorgen är jag fullständigt övertygad om att jag kan räkna upp ett antal bara jag får läsa på lite mer.

När jag har chansen här måste jag ändå fortsätta att ställa den fråga som jag ställde förut. Det gäller detta med att allt är så lysande bra om det är flera aktörer som är inne i infrastrukturen. Det är uppenbart att Moderaterna tycker det. Jag tycker inte det.

När man är ute och träffar människor som har jobbat framför allt inom järnvägssektorn säger de att det har gått väldigt mycket kompetens förlorad. Man åker ut och ska göra en sak. Man ser att det är trasigt på ett annat ställe. Men man lagar inte det som är trasigt, för det har man inte upphandlat, utan då åker man tillbaka. Sedan får man göra om det en gång till.

Tycker verkligen inte ledamoten att det finns någonting som är dåligt med den marknad som vi har inom infrastrukturområdet?

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 32 om gränsöverskridande infrastruktur. Men självklart står vi sverigedemokrater bakom våra övriga reservationer och de två särskilda yttranden som vi har i betänkandet.

För oss sverigedemokrater i trafikutskottet är det viktigt att man ser hela transportsystemet och förstår hur det fungerar. Det gäller alla former av logistik som vi har i dag med flyg, båt, väg och järnväg men också framtidens mobilitet, där nya innovativa transportslag kommer att ta plats i vår vardag.

Att tro att man kan ta bort eller försvåra för vissa transportslag leder inte till framgång. Vi måste i stället se till att försöka optimera och effektivisera transporterna för att skapa valmöjligheter så att passagerare och gods kan ta den mest effektiva resvägen - eller den minst effektiva om man så önskar - så länge behovet finns.

Den här regeringen ihop med Sverigedemokraterna kommer inte att lägga störst fokus på att klippa band på nya projekt. Vi kommer att satsa på att underhålla och bygga upp infrastrukturen, som under decennier har brutits ned.

Det är smärtsamt att se hur förfallet har tillåtits fortgå under så lång tid, och vi vet att det kommer att fortsätta om vi inte tar krafttag för att vända denna nedåtgående spiral. Åtskilliga är de som fått sina bilar förstörda av potthål och stenskott på vägarna, för att inte tala om dem som står på perrongerna och väntar på tåg som är sena eller inställda.

Fru talman! En fråga jag ofta ställer mig är om folk i allmänhet vet hur viktig infrastrukturen är. Den påverkar oss varje dag och kan göra vår vardag lättare eller svårare beroende på skicket. Vart ska jag, hur tar jag mig dit och när ska jag vara där? Finns det jag behöver när jag väl kommer fram? Jag tänker då på varor som levererats till butik men även våra arbeten.

Det har gått så långt att våra industrier i detta nu funderar på om de kan stanna i Sverige eller om de tvingas lämna landet för att få ekonomin att gå ihop - då med tanke på att transporter och leveranser fungerar sämre och sämre.

Att Sverigedemokraterna tillsammans med regeringen kommer att satsa på underhållet är en självklarhet. Vi kommer dessutom att satsa på att trimma dagens infrastruktur, det vill säga att göra den mer effektiv så att man kan öka trafikflödena i befintlig infrastruktur.

Att inte underhålla befintlig infrastruktur så snart som möjligt kostar skattebetalarna mycket mer ju längre vi väntar. Det är klart att det hade varit roligare att klippa band på en ny järnväg eller väg, men utan massivt underhåll och trimningsåtgärder kommer arbeten garanterat att försvinna utomlands.

Fru talman! Det handlar inte bara om att pumpa in pengar i systemet för att få det att fungera. Pengar är självklart en viktig faktor när underhållsbehovet är så stort som det är just nu. Dessutom har Riksrevisionen påtalat att om det inte satsas stort på underhållet kommer infrastrukturen att fortsätta brytas ned. Men räcker det att pumpa in pengar för att få det underhåll vi behöver? Nej, vi behöver också en mer effektiv organisation som arbetar med underhållet och framtiden. Det är inte rimligt att det fortsätter som i dag när Trafikverket gång på gång får hård kritik av Riksrevisionen.

Vi sverigedemokrater har länge drivit frågan om att förändra Trafikverket genom en delning till gamla Banverket och Vägverket. Vi är inte nöjda med hur det nu fungerar, och vi har inte sett en positiv utveckling. Kostnaderna skenar för både underhåll och nybyggnationer. Vi sverigedemokrater arbetar aktivt med politik för att få till förändringar som ska leda till förbättringar.

Genom hårt arbete och dialog har Trafikverket påbörjat en process där det skapas systemansvar för väg respektive järnväg. Vi förutsätter att detta arbete prioriteras och att Trafikverket gör vad de kan för att banta ned onödiga verksamheter och att de sätter allt fokus på kärnverksamheten. Skattepengarna ska gå till infrastrukturen och inget annat. Arbeten ska gå snabbt, och störningar på befintlig infrastruktur ska minimeras så mycket som möjligt.

Vi kommer att ge Trafikverket denna chans att själva förändra arbetet, och vi kommer att vänta oss resultat. Det gäller att de inte drar fötterna efter sig. Om det inte sker förändringar som ger den effekt vi hoppas på kommer vi att agera för att få till förändringar. Det är upp till bevis nu, Roberto, Francisca och Anna.

Fru talman! Det får vara nog talat om Trafikverket; jag gissar att jag kommer att få fortsätta prata om det i replikerna.

Fru talman! Flyg och båt får nästan inget utrymme i debatten om infrastrukturen. En stor anledning är att de båda trafikslagens behov inte är så stora för att de ska klara sig. Dock får man inte glömma att det är viktigt att bygga infrastruktur till och från hamnar och flygplatser. Det gäller såväl väg- som järnvägsförbindelser. Vi bor i ett stort land med många hamnar och flygplatser. Men ofta finns det tyvärr inte tillfredsställande möjligheter att ta sig till dem. Järnväg saknas eller är så hårt belastad att det är svårt att frakta gods eller åka kollektivt dit.

När det gäller sjöfarten finns det stora möjligheter att avlasta vägar och järnvägar genom både inlandssjöfart och kustsjöfart. Det är infrastruktur som redan finns men som tyvärr inte nyttjas i någon större utsträckning. Det mest tragiska är att det inte behövs mycket för att få igång en konkurrenskraftig sjöfart då infrastrukturen redan finns på plats.

Varför utnyttjas inte sjöfarten mer, fru talman? Ofördelaktiga regelverk och kostnader hindrar sjöfarten att blomstra. Det måste vi råda bot på så snart det bara går. Trafikverket bör ges i uppdrag att göra en översyn av trafikflödena till och från hamnar och flygplatser för att se hur man kan förbättra infrastrukturen och tillgängligheten.

Vad gäller tillgänglighet bör vi också titta på hur vi kan öka och säkra våra gränsöverskridande transporter. Det finns dialoger om olika nya gränsöverskridande transportvägar. En som diskuterats länge är mellan Oslo och Köpenhamn. Det diskuteras även att bygga järnväg mellan Oslo och Stockholm. Att knyta ihop de nordiska länderna med infrastruktur är positivt för pendling men även för godstransporter. Göteborgs hamn är i dag Norges största hamn, och med en sådan lösning hade mycket av godset kunnat styras om till järnväg.

En annan viktig led är en ny förbindelse till Danmark. Nu när Fehmarn Bält-tunneln byggs mellan Rödby och Puttgarden skapas helt nya möjligheter att frakta gods till Sverige med järnväg. Europaspåret har en mycket kreativ lösning för transporten mellan Landskrona och Köpenhamn vidare ned mot Europa. Europaspåret är en tåg- och vägtunnel mellan Landskrona och Köpenhamn där allt från regionaltåg till fjärrtåg, godståg och vägtransporter kan köra. Denna förbindelse kan dessutom med fördel byggas med sänktunnelelement likt dem som i dag används i bygget av Fehmarn Bält-tunneln.

(Applåder)

Fru talman! Tack så jättemycket för frågorna, Gunilla Svantorp! Jag ska vara ganska precis och svara ganska snabbt på dem.

Vi vill ha verksamhet nu, gärna i går. Vi har tagit ett beslut och vill ge Trafikverket möjlighet att ordna upp sin egen soppa. Roberto är hyfsat ny som generaldirektör. Han behöver rätt verktyg för att klara sitt uppdrag. Om Roberto, Francisca och Anna inte lyckas med sitt uppdrag lovar jag att vi kommer att vidta åtgärder.

Vi hoppas kunna se stora förändringar redan vid årsskiftet. Men om det dröjer för länge och om det inte sker kommer vi att agera. Då blir det förslag till ett utskottsinitiativ, och jag hoppas att vi får med oss andra på det. Vi vill ge dem en chans, och vi hoppas innerligt att de kommer att lyckas. Det här fungerar nämligen inte. Vi har inte ändrat åsikt, men vi har ändrat taktik.

Vad gäller marknaden är vi inte för att man privatiserar hela marknaden, och vi är inte för att hela marknaden är statlig. Vi tycker att det är en bra balans. I dag har vi, som Gunilla Svantorp vet, Infranord, som är ett statligt bolag, och vi har Svevia, som också är ett statligt bolag. Vi tycker att balansen är ganska bra.

Däremot har Trafikverket misslyckats med upphandlingarna. Vi vill se bättre upphandlingar, innovativa upphandlingar och snabba upphandlingar. Det ska vara upphandlingar som fungerar. I dag är problemet att upphandlingarna är så svåra och så små att till och med jag och Thomas Morell skulle kunna ta en traktor och byta kontaktledningar, även om vi egentligen inte vet hur man gör. Det är inte riktigt bra.

Vi måste få mer pang för pengarna. Där kommer vi att gå er till mötes.

(Applåder)

Fru talman! Tack, Gunilla Svantorp, för ytterligare frågor! Vad gäller avregleringen kan jag säga att väldigt mycket har skett väldigt fort i Sverige. EU var inne och klampade på med olika järnvägspaket. Vi har i dag det fjärde järnvägspaketet. Sverige har också implementerat detta, vilket innebär att vi har fått enormt stor trafik på våra järnvägar. Det har lett till krav på att järnvägen ska fungera. Det har tyvärr också blivit bristfälligt underhåll.

Självklart ska man göra förebyggande underhåll innan saker går sönder. Jag håller med. Så ska det vara, och dit ska vi komma.

Vad gäller industrin hoppas jag att man också där börjar tänka om.

Järnvägen går inte inne i skogen. Varför tar man inte lastbilen ut till närmaste kaj - ofta ligger kajen nära - och kör de stora skogsprodukterna på fartyg? Jag tror att vi måste lära oss att tänka om. Järnvägen är superviktig. Vi ska bygga upp det som är trasigt. Vi ska trimma så att vi kan öka effektiviteten i järnvägen. Vi kommer också att bygga nytt, men inte så mycket som man hade velat.

Att ha en trasig järnväg är mycket dyrare än att bygga en ny järnväg. Därför är det viktigt att vi återhämtar underhållet så att vi kommer i kapp. Det finns inget värre än att stå och vänta på en perrong och få höra att tåget är försenat, först 5 minuter, sedan 10 minuter, sedan 20 minuter, och till sist kommer det inte alls. Vi kan inte ha ett sådant samhälle. Sverige är rikare än så.

Men jag lovar en sak, Gunilla: Levererar inte Trafikverket återkommer vi.

Fru talman! Jag begärde replik på Linda W Snecker för att diskutera lite trafikverk.

När man i utskottet för dialog med Tidöpartierna och Trafikverket kan man se nya öppningar. Vi vill ge Trafikverket möjligheten att förändra.

I mitt tidigare möte i talarstolen med Gunilla Svantorp glömde jag att berätta att Trafikverket på sin hemsida redan har gjort systemförändringar. Man försöker tydligt påvisa att verket ska ha en järnvägssida och en vägsida.

Jag är inte minister, och jag kan inte styra Trafikverket. Men jag kan ge en uppmaning. Jag driver en politik, och jag vill tydligt tala om för Trafikverket att om verket inte levererar kommer vi att agera i kammaren - denna gång med full kraft. Sverige måste fungera.

Jag vet att alla partier har framfört kritik. Den svåra frågan är hur vi ska nå framgång. Vi är beredda att ge Trafikverket en chans. Men om man inte är beredd att göra det, hur anser Linda W Snecker att vi ska göra? Ska vi inte tillåta Trafikverket att göra förändringar? Ska vi tvinga Trafikverket att göra någonting som kanske blir bra, kanske inte blir bra? Den föreslagna utredningen har dragits tillbaka.

Fru talman! Jag tycker att vi jobbar jätteansvarsfullt. Grejen är att det är pågående upphandling av nattågen. Där valde vi att backa, och vi avvaktar upphandlingen. Om upphandlingen resulterar i något vi inte är nöjda med kommer vi att agera även där.

I frågan om förstatligande har vi aldrig varit övertygade om att staten ska ta 100 procent av underhållet. Vi har alltid tyckt att man ska införliva Infranord och Svevia i Trafikverket för att få in kunskap. Vi är inte helt omöjliga på att det kan gå den vägen.

Fru talman! Jag tycker att Linda W Snecker ska titta på Trafikverkets hemsida. Vi vill ge dem möjligheten. Om de inte levererar måste vi agera, och det är stor skillnad. Vi kommer aldrig att svika väljarna, och vi kommer att hålla ord. Sedan får vi se om ledamoten Linda W Snecker och Socialdemokraterna kommer att följa med nästa gång. Vi kommer att agera. Ingenting kan stoppa oss, förutom att Trafikverket vänder om och agerar så att det blir en järnväg i världsklass.

Vi är medvetna om att vissa delar kommer att ta längre tid än andra delar. Men vi förväntar oss att man ska börja med att reformera och strukturera om sitt eget bo och sedan leverera.

Fru talman! Vi har kommit till ett nytt kapitel i svensk järnvägshistoria. Det har blivit smärtsamt tydligt för svenska folket vilket dåligt skick vår järnväg befinner sig i. Bara i december och januari såg vi 11 000 inställda tågavgångar, och de senaste tre åren har vi sett en kraftig nedgång i tåg som kommer i tid. Under vintern har Sverige haft sämre punktlighet på tågen än Ukraina, som befinner sig i krig. För att komma till rätta med problemen behöver vi genomföra flera viktiga reformer.

Fru talman! Det måste till ett längre perspektiv när det gäller så långsiktiga frågor och så avgörande beslut som investeringar i infrastruktur, särskilt när det gäller planeringen av våra järnvägar. I en infrastrukturberedning kan riksdagens partier arbeta tillsammans, möta branschens aktörer och ta del av utmaningar och möjligheter på samma sätt som Försvarsberedningen gör i dag. Det skulle ge bättre förutsättningar för långsiktighet.

Fru talman! Den nationella transportpolitiken behöver tydligt prioritera klimat- och miljöfrågor framför åtgärder som ökar vägtrafiken. Det är orimligt att infrastrukturplaneringen utgår från prognoser om ökad vägtrafik i stället för att styras av de klimatmål som riksdagen har antagit. Därför bör Trafikverket arbeta målstyrt i stället för prognosbaserat. Den samhällsekonomiska modell som används i dag behöver reformeras och fokusera på transportsektorns klimatomställning och på hur Sveriges befolkning faktiskt vill resa.

Fru talman! Vi behöver också fungerande myndigheter med ändamålsenliga strukturer. Trafikverket bildades 2010 genom en sammanslagning av i första hand Banverket och Vägverket. Sedan starten har Trafikverket fått återkommande kritik, och ett antal rapporter från Riksrevisionen under de senaste åren har belyst problemen ur många aspekter. Det har handlat om dåliga upphandlingar, dålig kostnadskontroll, svällande organisation, dålig planering, dålig framförhållning och dåliga prognoser.

Vi kan konstatera att problemen inom Trafikverket drabbar både resenärerna och dem som är beroende av godstransporter, med försenade och inställda tåg, stora kostnader och många bekymmer som följd. Utifrån den kraftiga kritiken bör man ju åtminstone vilja utreda om vi verkligen har en optimal myndighetsstruktur i det här fallet.

Fru talman! Sist men inte minst, och det kanske absolut mest självklara: Vi behöver lyckas med att både komma i kapp med eftersatt underhåll och bygga ny järnväg utifrån framtidens behov. För det krävs en investeringsbudget för klimatet, och därför är det välkommet att flera partier ställer sig bakom Miljöpartiets linje att det krävs lånefinansiering. Vi behöver nämligen bygga nya stambanor för ett bättre järnvägssystem med högre kapacitet och snabbare tåg.

Inte minst för godstrafiken är en satsning på nya stambanor viktig. Den gröna nyindustrialiseringen kräver en kraftigt utbyggd järnväg, och i södra Sverige förväntas godstrafiken öka kraftigt när Fehmarn Bält-förbindelsen står färdig 2029. Därför är regeringens inställning till de nya stambanorna mycket olycklig. Den riskerar att ge Sverige ett föråldrat transportsystem i stället för en infrastruktur i världsklass.

Fru talman! Jag står givetvis bakom Miljöpartiets samtliga reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall enbart till reservation 2 och - eftersom jag halverade Miljöpartiets talartid i debatten - reservation 49.

Fru talman! Tack för frågorna, Maria Stockhaus!

Jag kan bara hålla med om att underhållet har varit eftersatt. Men det har inte varit eftersatt enbart under den förra regeringen utan även under regeringar innan dess; vi ser ju flera decennier av eftersatt underhåll. Det märkliga nu är att vi inte ser någon ökad satsning från den nuvarande regeringen heller. Det krävs enorma satsningar för att ta itu med de problem vi har. Att hela tiden bara titta tillbaka och skylla på tidigare regeringar fungerar ju inte, utan vi måste se en ordentlig satsning på infrastrukturen - och framför allt på banunderhållet - i dagsläget.

Vad gäller beredningar måste jag säga att det har uppkommit sådant som jag ställer mig frågande till. Det behövs en helt annan långsiktighet i dag. Vi tror ju liksom inte att Moderaterna när de kommer i regeringsställning helt plötsligt ska blockera de satsningar som EU vill göra vad gäller nya stambanor i Sverige. Moderaterna slopar helt enkelt de banor som finns med i TEN-T i EU. Ska sådana justeringar ske så fort det kommer en ny regering krävs det ju att vi har en mer sammanhållen syn på det här så att vi kan bereda tillsammans och få den här långsiktigheten.

Jag kunde aldrig i mitt drömma om att vi skulle se så här stora skiftningar vad gäller synen på behovet av nya stambanor - och inte heller att man dessutom skulle omöjliggöra för framtida regeringar att bygga med hjälp av EU-stöd i det här landet.

Fru talman! Det är bra att regeringar eventuellt satsar mer på underhåll, men för att klara av underhåll krävs det att man även satsar på nya stambanor. Vi vet ju att tågtrafiken måste ta vägen någonstans medan vi underhåller; vi kan inte hela tiden stoppa trafiken för att försöka punktinsatsunderhålla, som vi har gjort under den senaste tiden. Vi måste helt enkelt få nya stambanor för att klara av de behov som finns.

Vad gäller det här med skiftningar mellan regeringar: Det jag pratar om är att se hela det europeiska tågnätet som ett enda system. Miljöpartiet var enigt med tidigare regeringar om att Sverige ska vara med där EU vill att vi ska satsa på nya stambanor. Att då komma in och från regeringens sida säga "Nej, vi vill inte ha EU:s stöd för de här paketen" är ju slöseri med skattepengar. Vi kommer att behöva stambanorna, och varför ska vi lägga alla våra pengar när EU har varit berett att vara med och delfinansiera dem? Det är slöseri med skattepengar. De pengarna hade kunnat gå till mer underhåll av järnvägen.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 18 juni.)