Mona Olin (SD) svarade Ulrika Westerlund i en replik om Prioriteringar inom hälso- och sjukvården i debatten ”Protokoll 2023/24:133 Lördagen den 15 juni” den 15 juni 2024.
Ulrika WesterlundMP· i en replikTack, ledamoten, för svaret! Jag skulle verkligen vilja uppmana ledamoten och hennes parti att sätta sig lite mer in i hur den här vården bedrivs och vilka olika effekter man kan se. I Norge har man till exempel haft…Fru talman! Vi debatterar nu socialutskottets betänkande nummer 16 Prioriteringar inom hälso- och sjukvården. Vi i Sverigedemokraterna står bakom samtliga av våra reservationer men yrkar här bifall endast till reservation nummer 10.
Sedan 1997 är den etiska plattformen för prioritering en del av hälso- och sjukvårdslagen. Den styr hur resurser fördelas inom offentlig sjukvård. Plattformen tar upp tre etiska principer för prioriteringar i vård och omsorg och fungerar som ett stöd i prioriteringssituationer. Riktlinjerna är baserade på tre grundläggande principer: människovärdesprincipen, behovs- och solidaritetsprincipen samt kostnadseffektivitetsprincipen. Riksdagen ställde sig då bakom dessa riktlinjer.
Sjukvård handlar om de insatser som görs för att vårda dem som är sjuka och om att utveckla vården. Vården ska vara jämlik, jämställd och tillgänglig och erbjudas utifrån behov på lika villkor.
Fru talman! Vad gäller prioriteringar anser vi att prioriteringen inom hälso- och sjukvården i första hand måste vara att komma till rätta med de brister som finns vad gäller tillgänglighet och kompetensförsörjning samt att korta vårdköerna och förbättra villkoren för personalen, både för att behålla dem vi har och för att kunna rekrytera fler.
Jag tänker beröra olika delar i betänkandet, en del lite mer än andra. Först och främst ser vi att det finns behov av att regeringen ser över hur kontinuerlig uppföljning av vård och behandling av astma- och KOL-patienter kan ske. Dessa sjukdomar påverkar många människor i Sverige och kräver en systematisk och regelbunden uppföljning för att säkerställa att patienterna får den bästa möjliga vården.
Vidare vill vi lyfta fram vikten av att utöka och förbättra de nationella screeningprogrammen. Vi anser att regeringen bör överväga att det ska bli obligatoriskt att även kalla kvinnor över 74 år till mammografi. Det är en åtgärd som skulle kunna rädda många liv genom tidig upptäckt av bröstcancer. Dessutom bör vi verka för ökade kunskaper om riskfaktorer och riskmodeller för att identifiera kvinnor med hög risk för bröstcancer.
Fru talman! Vi menar också att det är viktigt att regeringen introducerar fler nationella screeningprogram för att tidigt upptäcka andra allvarliga sjukdomar.
Sverigedemokraterna har tillsammans med övriga regeringspartier inom ramen för Tidöavtalet kommit överens om en rad prioriteringar och reformer. Låt mig nämna några av dem.
Den första är en uppdaterad nationell cancerstrategi. Cancer är i dag den andra vanligaste dödsorsaken i Sverige efter hjärt- och kärlsjukdom. Den väntas bli den absolut vanligaste inom en snar framtid. För att motverka denna utveckling samt säkerställa att personer som drabbas ges möjlighet att leva ett liv med hög kvalitet behöver vi stärka cancervården och barncancervården.
Cancer är en sjukdom som berör oss alla. Majoriteten av alla svenskar har drabbats, kommer att drabbas eller har någon nära som drabbats. Cancervården och barncancervården är av hög prioritet för Tidöpartierna. Ett viktigt steg i denna ambitionshöjning är att uppdatera den nationella cancerstrategin. Väntetiderna inom cancervården ska kortas, och samverkan och uppföljning av rehabiliteringen ska stärkas.
Dagens nationella cancerstrategi har varit vägledande för den svenska cancervårdens utformning i knappa 14 år. Åtgärder inom ramen för strategin har lett till stora framsteg inom cancervården. Koncentration av högspecialiserad vård, framtagande av nationella vårdprogram och införande av standardiserade vårdförlopp är bara några exempel.
Fru talman! För att säkerställa att den svenska cancervården och barncancervården har förutsättningar att möta även framtidens utmaningar ska strategin alltså nu uppdateras. Det görs genom Tidöavtalet med vidare breda satsningar på bland annat jämställd vård, kvinnors hälsa och förlossningsvård.
Ett annat viktigt insatsområde i överenskommelsen handlar om att vården för flickor och kvinnor som utsatts för sexuellt våld och könsstympning ska vara tillgänglig, jämlik och kunskapsbaserad.
Det finns mycket viktigt i detta betänkande, men avslutningsvis ska jag beröra vår reservation som jag inledningsvis yrkade bifall till och som gäller den könsbekräftande vården.
Efter en lång debatt i kammaren nyligen klubbades en ny lagstiftning gällande könstillhörighet igenom. Den väntas träda i kraft den 1 juli 2025. Det skedde efter att M och L lade fram ett förslag om ett utskottsinitiativ i socialutskottet.
Vi var tydliga med att vi inte stod bakom dessa ändringar och att vi fortsatt kommer att verka för att den ökande andel som upplever att de inte kan identifiera sig med sitt kön faktiskt får den vård de behöver. De ska inte genomgå irreversibla behandlingar utan en ordentlig utredning med krav på psykisk stabilitet, och inga behandlingar ska göras före 25 års ålder. Att oåterkalleliga ingrepp, såsom kirurgi och hormonbehandling, i dag används som primära behandlingsmetoder är mycket oroväckande, inte minst när det inte föreligger fullgod evidens för vare sig risker eller biverkningar.
Fru talman! Jag ska inte bli långrandig, men jag vill gärna höra hur ledamoten och hennes parti ställer sig till att det ändå normalt är läkare och vårdgivare som bedömer vilken vård som ska ges, inte lagstiftare som till exempel sätter upp åldersgränser för viss vård.
I Sverige har vi ju nyligen beslutat om att den könsbekräftande vården ska bli nationell högspecialiserad vård. Socialstyrelsens kunskapsstöd har uppdaterats baserat på forskning och beprövad erfarenhet. Anser ledamoten och Sverigedemokraterna att politiker, inte läkare, ska besluta om hur vården ska bedrivas?
Fru talman! Tack för frågan, ledamoten Ulrika Westerlund!
Jag fick frågan om det är politiken som i lagar ska sätta åldersgränser för behandling. Det borde det inte vara, men det är ju det som händer hela tiden, bland annat när vi sätter en gräns på 74 år för bröstcancer. Den borde inte vara där.
Samtidigt har vi beslutat om att man ska få ändra sitt juridiska kön, vilket ofta leder till fortsatt behandling baserad på en enklare bedömning från läkare som inte ens har rätt att bedöma eller ifrågasätta vad patienterna egentligen lider av. Om en patient säger att den vill byta kön kan läkaren inte säga nej om man inte hittar väldigt tydliga tecken på att det inte skulle vara så.
Vi menar att många som söker hjälp lider av flera olika diagnoser. Man ska vara noga med att utreda samtliga diagnoser. Är det en depression på grund av könsdysfori, eller är det könsdysfori på grund av depression, adhd eller alla de olika diagnoser man kan ha? Vi menar att det är otroligt viktigt att få syn på alla diagnoser och behandla dem innan man går vidare med hormonbehandlingar och andra irreversibla behandlingar.
Fru talman! Tack, ledamoten, för svaret!
Jag skulle verkligen vilja uppmana ledamoten och hennes parti att sätta sig lite mer in i hur den här vården bedrivs och vilka olika effekter man kan se. I Norge har man till exempel haft möjlighet att ändra juridiskt kön helt baserat på självbestämmande i nästan ett decennium, och de noterar ingen ökning av antalet personer som söker sig till eller får könsbekräftande vård. Tvärtom pågår i Norge en lika hätsk debatt som här, som handlar om att det är för dålig tillgång och för lång kö till den könsbekräftande vården, vilket ju också framförs av olika aktörer i Sverige. Det har inte underlättats av att det är möjligt att ändra juridiskt kön. Det finns ingen sådan koppling.
Socialstyrelsen har förtydligat att vården inte ges baserat på vilket juridiskt kön man har, utan en utredning görs alltid innan behandling ges, oavsett om personen har ändrat juridiskt kön eller inte.
Jag tycker att vi ska visa större tilltro till läkare. Det var även uppe i debatten om könstillhörighetslagen. Trots att det då handlade om juridiskt kön är det ju läkarnas uppgift att göra bedömningar.
Det finns många exempel på diagnoser och tillstånd som samexisterar med könsdysfori eller behovet av könsbekräftande behandling. Det finns inget som hindrar att man utreder alla dessa tillstånd samtidigt. Självklart ska människor få hjälp med alla de problem de söker vård för. Lider man av depression ska man naturligtvis få hjälp med det, men det är ingenting som säger att man inte kan vara i behov av könsbekräftande vård och samtidigt få hjälp med sin depression.
Det är läkarnas ansvar att säkerställa att vården ges korrekt. Det är läkarna som bedömer vem som behöver få en viss vård. Jag tycker att det är anmärkningsvärt att säga att en läkare skulle ge vård bara för att någon säger att den vill ha den. Så funkar det ju inte. Det görs utredningar, och sedan bedöms det vem som ska få vilken sorts vård och vad som kommer att vara gynnsamt. Så är det också inom den könsbekräftande vården.
Fru talman! Som jag ser det handlar det här om två olika saker.
Det ena är det första underlag som en läkare ska ta fram när någon vill byta juridiskt kön. Där anser jag att läkares händer många gånger blir bakbundna av att de inte ska göra bakgrundskoll eller undersöka hur länge det har pågått eller hur man lever och så vidare. Det tycker jag är ett problem.
Det andra är att många unga med könsdysfori söker sig till vården. Det är inte sällan så att de redan vid första eller andra besöket får hormoner utskrivna. Det tycker jag är ett problem. Det visar sig ju sedan att unga som inte har blivit behandlade med hormoner utan fått annan vård när de kommer upp i vuxen ålder vill behålla sitt ursprungliga kön.
Jag tycker att det är viktigt att låta barn vara barn och bli vuxna i sin takt. Behöver de hjälp sedan ska de absolut få all vård de kan få för att fungera och vara lyckliga.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 18 juni.)