Fru talman! Detta betänkande handlar om Sveriges bidrag till internationell samverkan och internationellt samarbete. Det är också ett bra tillfälle att kommentera det allmänna utrikespolitiska läget, inte minst de dramatiska förändringarna i svensk utrikespolitik som högerregeringen nu vill driva igenom.

Låt mig dock börja med det område där det av allt att döma råder bred enighet, alltså Sveriges hållning till Rysslands anfallskrig mot Ukraina. När detta krig bröt ut i februari i år svarade den socialdemokratiska regeringen omedelbart och skarpt. Rysslands agerande fördömdes, och stödet till Ukraina inleddes omedelbart. Sverige drev på internationellt i EU och FN för skarpa sanktioner mot Ryssland och det ryska ledarskapet.

Detta snabba agerande från omvärlden hade Ryssland inte förväntat sig. Tvärtom hade Putin och resten av det ryska ledarskapet trodde med all sannolikhet på en snabb militär seger och att en splittrad omvärld varken skulle kunna mobilisera ett motstånd mot dem eller det stöd till Ukraina som sedan blev verklighet. Men de fick fel på denna punkt. De hade hoppats kunna ta Ukraina på några veckor, men efter nästan tio månader av krig står ryska styrkor fortfarande och stampar. De har till och med drivits bort från områden som de tidigare lagt under sig.

I dessa områden ser man också tydligt vilka fruktansvärda övergrepp den ryska armén gjort sig skyldig till. Det finns nog inte ett enda brott i lagboken när det gäller internationell rätt som Ryssland inte har begått i Ukraina. Det är brott mot folkrätten, det är brott mot krigets lagar, det är urskillningslöst dödande av civila, det är massakrer, det är illegala kidnappningar av barn till Ryssland, det är sexuella övergrepp och det är terrorbombningar av bostäder, industrier och viktig infrastruktur - allt för att plåga befolkningen på ett så grymt sätt som möjligt.

Det finns bara ett rimligt förhållningssätt till detta, och det är att sätta hårt mot hårt mot Ryssland. Ukraina måste få det stöd som behövs för att driva ut den ryska armén ur landet. Det handlar om fortsatt ekonomiskt, humanitärt och militärt stöd. Det handlar om utökade sanktionspaket mot Ryssland och det ryska ledarskapet. Det handlar om bevisinsamling för att i en framtid kunna lagföra och fälla dem som i dag gör sig skyldiga till krigsbrott. Det handlar om att ge skydd åt de tiotusentals ukrainska flyktingar som tvingats fly sina hem och söka sig till andra länder, däribland vårt.

Allt detta inleddes av den socialdemokratiska regeringen, och av allt att döma tänker den nya regeringen fullfölja detta. Det välkomnar vi socialdemokrater, och regeringen kommer att ha vårt fulla stöd för en sådan politik.

Fru talman! Rysslands anfall på Ukraina innebar också att Sverige fick ompröva sin säkerhetspolitiska linje. Sverige har varit militärt alliansfritt i 200 år. Den linjen lades fast under Karl XIV Johans regeringstid och syftade till att hålla Sverige utanför krigen på kontinenten, och den har syftat till att upprätthålla stabiliteten i vår del av världen, upprätthålla freden och säkerställa att Sverige inte dras in i andra länders krig.

Denna politik har varit framgångsrik och haft stort stöd hos den svenska befolkningen. 200 år av militär alliansfrihet blev 200 år av fred.

Men Rysslands anfall på Ukraina ställde oss i ett helt nytt säkerhetspolitiskt läge. Den europeiska säkerhetsordningen som lades fast på 70-talet bröt i praktiken samman.

Vi socialdemokrater har alltid och kommer alltid att stå för en politik som syftar till säkerhet, stabilitet och fred i vår del av världen. Det svenska folkets trygghet och säkerhet och vårt lands oberoende ska värnas, och detta går före allt annat. Vi ägnar oss inte åt äventyrspolitik.

Efter Rysslands invasion av Ukraina drog vi socialdemokrater slutsatsen att ett Natomedlemskap nu är det som bäst bidrar till fred och säkerhet för Sverige, nu och i framtiden. Samma slutsats drog socialdemokraterna i Finland, och därmed lades kursen om för båda våra länder. Det var rätt, det var nödvändigt och vi backar upp den nuvarande regeringen i den Natoprocess som vi är mitt uppe i. Det är viktigt att den kan gå i mål.

Det är också viktigt att man hanterar processen med omdöme och inte minst att man håller de löften som man avgav före valet. Ett sådant löfte var att Sverige ska uttala samma förbehåll när det gäller kärnvapen som både Norge och Danmark har sedan decennier tillbaka. Vi ska inte ha några kärnvapen på svensk mark. Vi ska heller inte ha några permanenta Natobaser på svensk mark.

Vi socialdemokrater var tydliga med detta före valet. Det var också de nuvarande regeringspartierna. Därför blev vi och många med oss väldigt förvånade när såväl statsministern som utrikesministern och försvarsministern började svaja i den frågan och gjorde uttalanden som kunde tolkas som att de öppnade upp för kärnvapen i Sverige.

Ännu mer förvånande är att regeringen trots upprepade påstötningar från oss inte har klarat av att rätta till dessa uttalanden utan tvärtom i stället har trasslat in sig i ordklyverier efter ordklyverier. Detta bygger inte förtroende. Det är nu angeläget att regeringen klarar ut denna fråga genom ett klart och tydligt uttalande. Vi ska inte ha några kärnvapen i Sverige. Kanske kan vi få ett sådant besked i dag under denna debatt. Det vore mycket välkommet.

Nu vet visserligen alla att den här regeringen sviker så gott som alla sina vallöften. Det har vi sett under hösten - fråga bara elkunderna! Det blir lätt så när man drabbats av valfeber och lovar för mycket före valet. Men detta, fru talman, är ett löfte som regeringen inte kan bryta. Det är alldeles för viktigt. Vi behöver ett klart besked av regeringen. Stäng nu dörren för kärnvapen i Sverige en gång för alla!

Fru talman! Vi socialdemokrater söker alltid samförstånd i utrikespolitiken. Det är en tillgång för ett land att ha ett brett stöd för sin utrikespolitik. Samtidigt har vi aldrig tvekat att bryta ny mark och ta ställning i kontroversiella frågor. Den politik som Sverige fört under decennier har väckt stor respekt i omvärlden.

Sverige är ett av de länder i världen som har högst anseende. Det visas i otaliga undersökningar, där Sverige anses vara ett av världens bästa länder att leva i. Det visas rent konkret när vi kandiderar till olika internationella uppdrag, till exempel till FN:s säkerhetsråd. Det visas genom att det svenska passet är ett av världens starkaste pass som ger tillträde till flest länder visumfritt.

Vårt goda internationella anseende gynnar svenskars intressen inom alla sektorer, bidrar till svenska företags exportframgångar, lockar internationella investeringar till Sverige och gör att innovationskraften växer när talanger inom olika områden söker sig till Sverige. Det går inte att överskatta de positiva effekter som Sveriges goda anseende för med sig.

Det goda anseende som Sverige åtnjuter har högerextrema, rasistiska, nazistiska, islamistiska och ryska smutskastningskampanjer på Twitter inte lyckats ändra på, trots att man verkligen har försökt. Alla som följer sociala medier vet vilken kloak av rasism och hat de kan vara.

När det gäller den högerextrema smutskastningen av Sverige handlar det ofta om trollkonton med koppling till Sverigedemokraterna, Alternativ för Sverige eller Nordiska motståndsrörelsen. Det kan också vara konton knutna till Ryssland. När det gäller islamismen handlar det till exempel om den lögnaktiga kampanjen mot svensk socialtjänst, som vi nu har sett pågå i nästan ett år.

Sverige är en måltavla för extrema rörelser, men de har inte lyckats riva ned vårt goda anseende, så här långt. Man kan dock inte komma ifrån att bilden av Sverige har fått sig en allvarlig törn efter valet. Sverige är det land som har gått i bräschen mot rasism och främlingsfientlighet i decennier. Ta bara kampen mot rassegregering och apartheid i Sydafrika under Olof Palmes tid! Det första jag gjorde som ung SSU:are på 1980-talet var att samla in pengar till ANC.

Men det var då. Nu avtecknas den svenska flaggan i internationella medier som ett gult hakkors på blå botten, på grund av bisarra uttalanden som regeringsunderlaget gjorde direkt efter valet. Sverige klumpas nu ihop med länder som Ungern och Italien, där auktoritära och högerextrema rörelser vunnit framgång. Detta skadar bilden av oss.

Det är samma sak med klimatet. Sverige var det land som gick i bräschen för klimatomställning och en progressiv miljöpolitik, under Göran Perssons ledarskap med visionen om det gröna folkhemmet. Det var då. Nu styrs svensk miljöpolitik i realiteten av klimatförnekare, och Miljödepartementet ska läggas ned. På klimattoppmötet i Egypten tidigare i höstas var bedömarna eniga om att Sverige har gått från att utöva ledarskap i klimatfrågorna till att i stället utgöra en bromskloss, trots att klimatkrisen är värre än någonsin och trots att världen håller på att koka över.

När det gäller jämställdheten var Sverige det land som tydligare än något annat drev på för kvinnors och flickors rättigheter. Under Margot Wallströms och Ann Lindes ledarskap skapades den feministiska utrikespolitiken, som syftade till att i alla delar av utrikespolitiken verka för att kvinnor ska ha lika rättigheter, lika resurser och lika representation som män. Den politiken var framgångsrik och väckte stort gillande, och snart hakade fler länder på: Tyskland, Frankrike, Kanada, Mexiko och ett stort antal andra länder.

Men det var då. Nu överger högerregeringen den feministiska utrikespolitiken, samtidigt som kvinnorna gör uppror i Iran, samtidigt som kvinnors rättigheter utmanas mer än på länge, samtidigt som högern och religiösa extremister flyttar fram sina positioner, bekämpar aborträtten och andra sexuella och reproduktiva rättigheter, samtidigt som allt fler flickor världen över förvägras skolgång och samtidigt som vi världen över ser hur flickor och kvinnor lider mest och utsätts för de värsta övergreppen i samband med krig och konflikt. Exakt då väljer den svenska regeringen att göra en kraftig högersväng och överge den feministiska utrikespolitiken.

På samma sätt har vi det med biståndet. En gång gick Sverige i bräschen för en ordning där världens rika länder åtminstone skulle vara beredda att sätta av en hundradel av sina inkomster till de allra fattigaste i världen, till mat åt den som hungrar, till skolor i fattiga länder så att alla barn, också flickor, kan gå i skolan, till humanitära insatser för att få ut sjukvård och tak över huvudet vid katastrofer och till demokratirörelser i diktaturer för att driva på för förändring. Det var en politik som det funnits bred uppslutning kring under mer än 50 år. Enprocentsmålet är ett uttryck för den solidaritet som vi som land vill visa de människor som lever i fattigdom och förtryck.

Men det var då. Nu överger högerregeringen enprocentsmålet, trots att ett par av regeringspartierna, Kristdemokraterna och Liberalerna, lovade dyrt och heligt före valet att de skulle upprätthålla det. Också detta löfte bröts, som så många andra, trots att behoven är större än någonsin, hungern och fattigdomen ökar och demokratin är på tillbakagång världen över. Sverige har tagit av sig ledartröjan, uttryckte en av civilsamhällesorganisationerna det på den hearing om biståndet som vi hade för några veckor sedan.

Och så har vi FN. Sedan Dag Hammarskjölds dagar och långt före det har Sverige varit ett land som i alla lägen stått upp för multilaterala samarbeten, för folkrätten och för en regelstyrd världsordning. Vi har bidragit till FN och dess organisationer - Unicef, UNDP, UNHCR, World Food Programme, UN Women och många fler - eftersom vi vet att ett starkt och stabilt FN är helt nödvändigt för att många av mänsklighetens utmaningar ska kunna hanteras, såsom krigen, klimatkrisen, fattigdomen och den djupt moraliskt stötande ojämlikheten.

Men det var då. Nu aviserar högerregeringen dramatiska nedskärningar av Sveriges bidrag till FN. Jag kan knappt tänka mig något mer ogenomtänkt. Just i ett läge när vi har ett storkrig i Europa väljer regeringen att försvaga FN.

Fru talman! Allt detta sammantaget - den extrema högern i regeringsunderlaget, den övergivna klimatpolitiken, nedtonandet av kvinnors och flickors rättigheter, nedskuret bistånd, nedskärningar i fråga om FN - noteras i omvärlden. Det går inte oförmärkt förbi. Mycket av det som tidigare har utmärkt Sverige i utrikespolitiken kastas över bord. Sverige blir helt enkelt mindre som Sverige. Sverige drar sig undan den internationella scenen, blir passivt och provinsiellt. Från att ha varit ett land som har haft en aktiv global dagordning för jämställdhet, för klimatomställning, för internationell solidaritet, för minskade klyftor mellan fattiga och rika och för demokrati och mänskliga rättigheter, ser vi nu hur Sverige tappar sitt ledarskap på område efter område. Från att ha varit ett land med en stark profil i världspolitiken, som många andra länder har sett upp till, blir vi nu ett land som kryper ihop i en hörna och som bara försöker hanka sig fram. Det skadar Sverige.

Fru talman! Det kommer att finnas anledning att återkomma många gånger under kommande år till den kraftiga högersväng som vi nu ser i utrikespolitiken. Vi har utvecklat våra ståndpunkter i den kommittémotion som vi har väckt med anledning av budgetpropositionen, men dessa yrkanden kommer att behandlas vid senare tillfälle. Jag nöjer mig därför i dag med att hänvisa till det särskilda yttrande som vi har i betänkandet.

I detta anförande instämde Johan Büser och Tomas Eneroth (båda S).

Fru talman! Det som hände tidigare i år i och med Rysslands anfall mot Ukraina var en oerhörd händelse. Det var den största förändringen under hela efterkrigstiden när det gäller europeisk säkerhetsordning, den som hade lagts fast på 1970-talet med den europeiska säkerhetskonferensen. Denna säkerhetsordning utmanades nu av Ryssland på ett sätt som vi inte hade sett tidigare. Då förändrades förutsättningarna för svensk säkerhetspolitik, enligt vår uppfattning, och vi var tvungna att dra våra slutsatser. Samma slutsatser drog man också i Finland.

Som jag sa i mitt anförande kommer vår ingång alltid att vara att verka för stabilitet, fred och säkerhet i vår del av världen. Och vi kommer att använda oss av de samarbeten som behövs för att kunna åstadkomma det.

Denna process handlade inte om några korta Zoommöten i vårt parti. Jag hade själv ett stort antal möten i våra partidistrikt och i våra föreningar för att diskutera just detta. Det var en djupgående dialog som vi hade inom vårt parti, och den är jag stolt över. Jag är också väldigt stolt över att vi kunde klara av att på ganska kort tid landa en sådan viktig och allvarlig process. Det är snarare tecken på en styrka hos vårt parti att kunna göra det.

Vi får se hur det går i processen. Vi kommer naturligtvis att ge regeringens process fullt stöd framåt. Jag har ingen anledning att söka konflikt med regeringen i processfrågan. Däremot efterfrågar jag ett klart och tydligt besked från regeringspartierna om att det som de sa före valet, det vill säga att de ska uttala ett förbehåll mot kärnvapen på svensk mark, måste gälla även efter valet. Det förutsätter jag. Det är nämligen så man gör när man gör upp med andra partier över blockgränsen, alltså att handslag helt enkelt gäller. Då vill man inte råka ut för att den ena parten efteråt plötsligt börjar svaja i väldigt centrala frågor. Det är därför som vi ställer dessa frågor. Ge oss nu ett klart besked om att detta fortfarande gäller. Vi ska inte ha några kärnvapen på svensk mark.

Fru talman! Vi får väl se hur det blir med det. Denna debatt har precis börjat. Vi får se om vi får något besked från regeringspartierna på den punkten. Det vore, som sagt, välkommet.

Jag vill säga en sak till Håkan Svenneling. Nej, vi har aldrig sagt att kurderna på något sätt ska behöva betala priset för detta - aldrig. Tvärtom har vi kritiserat regeringen när den har gått längre än de skrivningar som vi har haft tidigare. Madridavtalet, som det fattades beslut om i somras, var väldigt tydligt på denna punkt, nämligen att Sverige inte skulle lämna stöd till YPG/PYD men skulle inte heller ta avstånd från dem på det sätt som regeringen sedan gjorde och som sedan väckte den diskussion som vi nu har.

På samma sätt har vi kritiserat Turkiets krigföring mot kurderna i Syrien. Vi var ute och riktade skarp kritik mot Turkiets sätt att bedriva den krigföringen - och att de över huvud taget tog chansen att göra det.

Detta innebär alltså inte på något sätt att vi har sagt att vi inte ska kunna kritisera Turkiet när landet till exempel bryter mot folkrätten, utan det är snarare tvärtom. Alldeles oavsett hur det är med Natofrågan måste Sverige kunna stå upp för folkrätten i alla sammanhang. Där kommer vi socialdemokrater att stå starka.

Håkan Svenneling säger att detta aldrig har prövats av svenska folket. Vi har precis haft ett val, och om den här frågan hade varit stor då är jag säker på att de partier som är emot i Natofrågan hade gått starkt framåt. Nu blev detta faktiskt inte utfallet. Det blev inte så, Håkan Svenneling.

Allra sist: Vi har inte glidit mot Nato på något sätt, utan det är snarare så att det som hände i och med anfallet på Ukraina i februari var att den europeiska säkerhetsordningen bröt samman. Då måste man dra slutsatser av det, liksom av att Finland gjorde sitt vägval. En regering som alltid har Sveriges bästa och Sveriges säkerhet för ögonen får ibland vara beredd att ompröva även den här typen av ställningstaganden.

Fru talman! Jag förstod faktiskt inte den första delen av Margareta Cederfelts replik. Menar Margareta Cederfelt att vi inte har ett gott internationellt rykte? Det har vi nämligen. I så gott som alla mätningar där man frågar människor vad de tycker om olika länder kommer Sverige i topp.

Det manifesteras också på punkt efter punkt. Margareta Cederfelt nämner valet i FN:s säkerhetsråd - ja, Sverige var ju ett av de länder som valdes först och med störst stöd. Så hade det inte blivit om vi inte hade haft ett så gott renommé. Det är inte heller en tillfällighet att vi har det, utan vi har byggt upp det under decennier. Påstår Margareta Cederfelt att vi inte har detta goda rykte och anseende anser jag att hon är fel ute, för jag påstår att vi har det.

Naturligtvis tas Natofrågan upp. Jag är glad att vi under våren kunde genomgå den här processen ganska snabbt och i gott samförstånd. Jag är glad att vi kunde göra det, men det bygger på att båda parter faktiskt ser till att hålla vad man tidigare har lovat. I mitt anförande bad jag om ett klargörande från regeringspartierna: Sluta svaja i kärnvapenfrågan! Lämna besked! Margareta Cederfelt har nu chansen att lämna ett besked. Ska Sverige ha kärnvapen på svensk mark eller inte? Lämna ett sådant besked nu, Margareta Cederfelt. Stäng dörren för kärnvapen på svensk mark!

Fru talman! Det här är ju rena snurren. Jag är inte riktigt säker på vad Margareta Cederfelt faktiskt är ute efter.

Menar hon att vi ska skämmas för vår tid i FN:s säkerhetsråd? Ska vi skämmas för att Jan Eliasson kunde sitta som ordförande i FN:s säkerhetsråd under en mycket kritisk period? Vill hon det? Vill hon att vi ska skämmas för vårt FN-engagemang, eller vad är det egentligen hon far efter?

Är det processen för ansökan till säkerhetsrådet hon far efter har den ju granskats på längden och tvären av ett antal instanser, inklusive KU. Om Margareta Cederfelt inte är nöjd med den granskningen får hon väl gå till KU och ställa dessa frågor.

Margareta Cederfelt svarar inte på frågan om kärnvapen i Sverige. Norge och Danmark har uttalat att de inte ska ha några kärnvapen på sitt territorium. Det sa dessutom den nuvarande svenska statsministern, Ulf Kristersson, före valet. När ansökan om Natomedlemskap diskuterades här i kammaren uttryckte han sig på exakt samma sätt som Magdalena Andersson gjorde, nämligen att vi inte ska ha några kärnvapen. Sedan går det några månader, och så blir det val. Då börjar plötsligt alla tre att svaja - försvarsministern, utrikesministern och statsministern.

Det är därför jag ställer frågan: Kan vi få ett klart besked från Moderaterna? Om vi inte kan få det är det faktiskt allvarligt. Stänger ni dörren för kärnvapen och fasta Natobaser i Sverige, Margareta Cederfelt, eller gör ni det inte? Har ni öppnat den dörren?

Vår linje är klar. Jag tror nämligen att det skulle vara väldigt farligt att öppna den dörren över huvud taget; jag tror att det skulle vara destabiliserande för vår del av världen. Man leker inte med kärnvapenfrågan på det här sättet. Det är faktiskt allvarliga saker vi talar om.

Margareta Cederfelt har ett inlägg framför sig. Där kan hon kanske klara ut vilken linje den här regeringen egentligen har - om det är samma linje som före valet eller om man har börjat svaja på den här centrala punkten.

Fru talman! Under min tid som inrikesminister var jag också ansvarig för Myndigheten för psykologiskt försvar. Jag var med om att starta den myndigheten, och jag var med om att utse dess generaldirektör. Så gott som varje vecka tog jag del av information om de kampanjer som bedrivs från olika håll mot Sverige på sociala medier. Det gällde bland annat, som jag nämnde, den islamistiska kampanjen om socialtjänsten, som fortfarande pågår. Det gällde kampanjer med rötterna i Ryssland mot Sverige.

Det gällde också högerextrema och rasistiska konton som bedriver kampanjer varje minut. Det räcker att vistas ute på Twitter i två minuter; då förstår man detta direkt. Det är inte svårt alls - jag har trots allt hängt på Twitter en del - att se varifrån dessa konton kommer. Det är väldigt ofta konton som i ena andetaget ägnar sig åt hat, hot och svartmålning av Sverige och i andra andetaget lyfter fram Sverigedemokraterna, Alternativ för Sverige eller Nordiska motståndsrörelsen. Det finns mycket tydliga kopplingar, vilket för övrigt avslöjades i valrörelsen när deras trollfabriker blev exponerade.

Vi är inte födda i går, Aron Emilsson. Vi ser faktiskt vad ni gör, även om ni försöker att dölja det.

Jag går vidare till kärnvapenfrågan. Detta är politik, helt enkelt. Jag tror att det är viktigt att en så central fråga som huruvida Sverige ska tillåta kärnvapen på svensk mark avgörs av politiken med gemensamma uttalanden från de politiker som styr, eller är med och beslutar om, den svenska utrikespolitiken. Det är deras bedömningar som ska vara vägledande där. Så var det före valet, och jag hoppas att det är så även efter valet.

Fru talman! Aron Emilsson behöver inte undervisa mig om vikten av att ha ett starkt engagemang vare sig när det gäller Europafrågorna eller när det gäller Norden. Finland var ett av de länder som vi i praktiken åkte i skytteltrafik till under hela våren för att samordna politiken. Jag har suttit i EU:s ministerråd i tolv år. Jag har suttit i Europarådet.

Det är klart att alla vi socialdemokrater som har varit aktiva på den internationella scenen vet att engagemanget i närområdet - Norden, Europa och andra länder i Sveriges närhet - är extremt viktigt.

Problemet här är att den nya regeringen prioriterar ned andra delar av världen samtidigt som dessa delar kanske på ett sätt är viktigare än någonsin. Låt mig ta Afrika som ett exempel. Där ser vi hur ryska och kinesiska intressen flyttar fram sina positioner. Vi diskuterade ju precis utvecklingen i Mali och varför Sverige drar sig tillbaka från detta engagemang. Varför gör Sverige det? Jo, därför att ryska intressen har omöjliggjort detta uppdrag. Vi ser också att kinesiska intressen är lika engagerade. I detta läge är det fel att prioritera ned Afrika.

Latinamerika och alla länder där har i många år varit en väldigt viktig samarbetspartner med Sverige på många olika sätt. Varför ska man prioritera ned den delen av världen?

Det finns ingen motsättning här. Problemet är att den nya regeringen bara fokuserar på närområdet och inte bryr sig särskilt mycket om andra delar av världen. Det är detta vi kritiserar, och det kommer vi att fortsätta göra under de här åren.

Fru talman! Jag lyssnade noggrant till Margareta Cederfelts inlägg för att försöka höra om det fanns svar på de frågor som jag hade ställt angående kärnvapen. Hon har haft tre tillfällen att svara: två repliker till mig och sedan ett huvudanförande. I den här replikomgången får hon två tillfällen till att klara ut denna frågeställning.

Jag måste ärligt talat säga att vi från Socialdemokraternas sida från början trodde att det var ett missförstånd när den här diskussionen kom upp och först utrikesministern, sedan försvarsministern och därefter statsministern svajade i en så här central fråga, nämligen om vi ska ha kärnvapen på svensk mark eller inte när vi går med i Nato. Det var så tydligt uttalat före valet att vi inte skulle det. Men varje gång vi har ställt frågor om detta nu efter valet har vi mötts av undanglidningar, ordklyverier och försök att komma undan själva sakfrågan.

Jag vill påminna om att det här inte är vilken fråga som helst. Omedelbart efter det att utrikesministern hade uttryckt sig på det här sättet väcktes en diskussion i ryska medier om att man nu kanske behöver rikta om sina kärnstridsspetsar mot Sverige. Att det första uttalande som utrikesministern gör i de här frågorna innebär att det väcks en diskussion i Ryssland av den här karaktären är ingen bra start. Vår säkerhetspolitik måste bidra till ökad säkerhet, inte minskad säkerhet. Man leker inte med den här typen av frågor.

Min fråga är återigen: Vilken är egentligen regeringspartiernas linje nu? Står ni fast vid vad ni sa före valet, det vill säga att vi inte ska ha några kärnvapen på svensk mark, eller svajar ni nu? Om ni gör det senare är det faktiskt ganska allvarligt.

Fru talman! Återigen görs ett försök att blanda bort korten. Jag ställde inga frågor till den finländska statsministern. Jag ställde frågor till Margareta Cederfelt. Gäller beskeden som ni gav före valet även nu efter valet?

Ulf Kristersson stod i den här kammaren under debatten i maj och underströk att vi hade samma linje i detta. Vår linje från allra första början, från de allra första beskeden från den socialdemokratiska regeringen om att vi öppnade för Natomedlemskap, har varit just att vi inte ska ha några kärnvapen på svensk mark. Detta instämde Moderaterna i då. Nu efter valet försöker ni plötsligt blanda bort korten och säga: Så menar vi kanske inte. Vi får väl se vad det blir så småningom.

Det är precis det här som är så farligt i utrikespolitiken. Man kan inte hålla på och glida på det här sättet. Det blir farligt när de signalerna går ut. Utrikespolitiken är ibland digital - antingen är det noll eller så är det ett. Intrycket av ett lands hållning och hur den tas emot utomlands har väldigt stor betydelse.

Nu är det dessvärre så att den nya regeringen har varit otydlig. Det är därför jag ställer frågan om och om igen. Jag förstår att jag inte får några bättre svar, åtminstone inte av Margareta Cederfelt. Vi får väl ställa samma fråga igen till utrikesministern när han kommer till utskottet i morgon, för vi ger oss inte på denna punkt. Det är viktigt att vi klarar ut att det som gällde före valet faktiskt också gäller efter valet.

Än en gång: Man leker inte med den här typen av besked, för det noteras i omvärlden och leder till ökade risker för vårt land. Spela inte med den här typen av frågor!

Fru talman! Margareta Cederfelt har gjort sig känd som en förkämpe för kurdernas rättigheter. Det är intressant att vara det som moderat i en tid när man ansöker om svenskt Natomedlemskap och Erdogan har lyckats sätta krokben för den svenska ansökan. Han har fått in Sverige i ett avtal i Madrid och sedan de facto fått allting att handla om kurder i Sverige i stället för om svensk säkerhet.

Jag är själv förkämpe för kurdernas rättigheter, i Sverige, i Turkiet och i andra delar av världen, och undrar hur andra förkämpar tänker. Jag undrar hur Margareta Cederfelt ser på de utvisningar som nu sker från svensk sida. Ett ökat samarbete mellan säkerhetstjänster leder till att man från kurdisk sida upplever att man blir jagad igen på samma sätt som man en gång blev i och med det så kallade PKK-spåret i Palmeutredningen. Framför allt har Erdogan med sin bristande demokratisyn krympt det demokratiska utrymmet i Turkiet och i sina grannländer under de senaste åren. Jag undrar helt enkelt hur Margareta Cederfelt ser på denna situation.

Herr talman! Tack, Margareta Cederfelt, för att du tänker fortsätta, och grattis till det fina priset!

Den rapportering som vi har sett om Nato under våren handlade väldigt mycket om hur många centimeter som Sverige har kommit närmare ett Natomedlemskap varje dag fram till det att regeringen ansökte. Tittar man på den rapportering som vi har sett under hösten kan man konstatera att det snarare handlar om hur många mänskliga rättigheter vi har gett upp i dag för att få komma med i Natomedlemskapet. Det är vad som oroar mig som kurdvän och jag hoppas också Margareta Cederfelt som kurdvän. Man ser hur Erdogan nyttjar den svenska ansökan för att bekämpa kurder och inte terrorister.

Erdogan slänger sig med det begreppet hela tiden. Han har till exempel inte varit intresserad av en oberoende granskning av den bomb som tragiskt nog smälldes i Istanbul när man krävde det. Han har redan bestämt vem det är som är förövaren och därigenom bombat och hotat nordöstra Syrien, ett område som kallas för Rojava.

Sverige har nu öppnat för vapenexport till Turkiet. Det gör att vi de facto, om Erdogan gör verklighet av hotet att attackera området Rojava, också blir medansvariga för hans möjligheter att attackera. Det kommer att bli ett fullständigt kurdiskt blodbad när kurderna tänker försvara sig till sista person i det området.

Det gör också att man är orolig för alla kurder här i Sverige som riskerar utvisning. Vi har sett hur Turkiet och turkiska medier varje gång det sker gör en grej av det. Man kan absolut som Margareta Cederfelt vilja gå med i Nato. Men ska man vara en kurdisk förkämpe måste man också klara av att stå upp mot despoten Erdogan.

Då är avtalet och framför allt konsekvenserna av avtalet som vi nu har diskuterat sedan i juni väldigt allvarliga. Jag hoppas att Margareta Cederfelts röst kommer att vara stark internt i Moderaterna och i regeringssamarbetet just för att stå upp för de kurdiska rättigheterna som Margareta tidigare har gjort.

Herr talman! Rysslands oförlåtliga krig mot Ukraina och ifrågasättande av den europeiska säkerhetsordningen skapar politisk oro och utmaningar i vårt närområde. Det ukrainska folket har de senaste nio månaderna visat att det vägrar att låta sig underkuvas av despotens Putins imperialistiska ambitioner. Med stöd från omvärlden har det heroiskt stått upp och försvarat sitt land mot en hänsynslös och brutal angripare som inte drar sig för att dagligen begå krigsbrott som nu kan räknas i tusental.

Omfattande sanktioner mot Ryssland tillsammans med vårt militära stöd har varit viktigt för den ukrainska militärens framgångar, såsom återtagandet av staden Cherson. Men nu avgörs långsiktigheten i vårt stöd. Nu krävs det mer än militära resurser för att klara den kalla vintern, särskilt som den ryska militären medvetet siktar in sig på civila mål som energiförsörjning. Därför är enighet i både Sverige och EU viktigt för det ukrainska folket. I Sverige upplever jag att enigheten är stor samtidigt som vi ser flera tecken på att den vacklar inom EU.

Herr talman! Det är därför jag så starkt ogillar statsministerns upprepade attacker på Vänsterpartiet om det militära stödet till Ukraina. Alla partier var för det militära stödet. Skillnaden fanns i formerna. Innan den nye statsministern blev vald var det viktigt att framhålla enigheten hos svenska politiker i stödet. Det gjorde vi till exempel i de säkerhetspolitiska överläggningarna mellan riksdagens alla partier.

Det måste vi fortsätta att göra. Det är viktigt att göra det. Det ukrainska motståndet blir inte starkare av oenighet i vare sig Sverige eller EU. Jag var glad för statsministerns ord tidigare i dag och även i EU-nämnden i går som nu signalerar ett annat tonläge från vår statsminister.

I augusti 2020 hävdade Alexandr Lukasjenko att han vunnit det så kallade valet i Belarus. Det hade han inte. Det belarusiska folket reste sig i miljontal och demonstrerade. Men Lukasjenko skydde inga medel och kuvade folket genom brutal repression mot allt och alla. Men framför allt sitter han kvar tack vare stöd från sin diktatorkompis Putin.

Europa och västvärlden gjorde många fel inför valet, och efter valet tog det alltför lång tid innan sanktioner kom på plats. Men striden om demokratin i Belarus är långt ifrån över. I förra veckan besökte Lukasjenkos utmanare Svetlana Tichanovskaja ännu en gång Sverige. Ett av hennes budskap var att stödet till oppositionen som befinner sig i bland annat Litauen, Polen och Sverige måste fortsätta men framför allt öka i ekonomiska tal. I över två år har aktivister på frivillig basis kämpat för demokratin i Belarus. Nu måste vårt stöd till dem bli mer långsiktigt och hållbart så att deras kraft inte falnar.

Samma sak gäller alla ryssar som nu vänder sin rygg mot diktatorn Putin. De kämpar för ett annat Ryssland, ett demokratiskt Ryssland. Om vi stöder dem stöder vi också möjligheten till ett säkrare närområde.

Under Putins tid vid makten i Ryssland har landet gått från en begynnande demokrati tillbaka till en diktatur. I dag ser vi ett reaktionärt, konservativt och patriarkalt styre som förtrycker oppositionella och människorättsförsvarare samt agerar aggressivt mot sina grannländer och spelar en destabiliserande roll i världspolitiken.

Den auktoritära utvecklingen kulminerade i och med Rysslands orättfärdiga anfallskrig den 24 februari i år. Ryssland har därmed visat att det är ett reellt säkerhetspolitiskt hot för sin omgivning. Men Putins regim är även ett hot mot alla de invånare som motsätter sig styret eller som inte passar in i det samhälle som Putin vill bygga.

Den ryska oppositionen, bestående av modiga hbtq-aktivister, feminister, människorättsförsvarare och miljökämpar, behöver stöd från omvärlden. Att stödja dem är att stödja en demokratisk utveckling i Ryssland och att förbättra säkerheten både för dem och för Rysslands grannländer.

Det är mot denna bakgrund som Vänsterpartiet avsätter 10 miljoner i stöd till rysk och belarusisk opposition för 2023. Vi hoppas sedan att stödet kan trappas upp ytterligare 2024 och 2025 till 30 miljoner.

Under årets allmänna motionstid har Vänsterpartiet också skrivit en ny motion om sin politik som handlar om den auktoritära utvecklingen i Ryssland. Jag hoppas att fler partier i riksdagen uppmärksammar behovet av stöd till den ryska och belarusiska oppositionen och att vi i framtiden kan få se dessa förslag bli verklighet. Jag vet att det till exempel bedrivs ett viktigt och bra arbete i riksdagens Belarusnätverk.

Herr talman! Detta betänkande handlar också om de utbetalningar vi gör till internationella organisationer. Få internationella organisationer globalt är så viktiga som FN och FN-systemet med dess olika underorganisationer. Det är ett viktigt stöd från Sverige som bidrar till en bättre värld.

Det är därför det är så oroväckande att regeringen nu signalerar en nedprioritering av FN, framför allt genom att svenskt bistånd sänks till FN:s organisationer och i förlängningen till världens fattigaste. Detta är dock inte inom ramen för det här utgiftsområdet, utan det kommer att debatteras i nästa vecka i den biståndsdebatt vi då ska ha.

Få organisationer verkar på så många platser i världen som FN:s organisationer. De är kvar på plats i länder som andra organisationer lämnar, till exempel i Afghanistan. De skapar dock ibland ett beroende till regimer för att kunna verka i länder som Burma och Iran. I och med att alla FN-chefer inte är svenska puritaner kan det leda till att de agerar svagt gentemot de regimer de har kontakt med.

Så är nu tyvärr fallet med Iran. Den iranska regimen begår dagligen brott mot mänskliga rättigheter, något som har intensifierats sedan mordet på Jina Mahsa Amini i september och som har lett till gripanden, misshandel, tortyr, dödande och avrättningar av demonstranter. Många av dem är unga som kämpar för sin frihet och för sina mänskliga rättigheter. Därför är det viktigt att FN-systemet inte viker ned sig mot regimen utan står upp mot och kritiserar regimer oavsett var mänskliga rättigheter kränks.

FN-systemet har också visat handlingskraft när nu FN:s råd för mänskliga rättigheter inlett en granskning av Iran. Regimen har såklart svarat med att inte tillåta FN att komma till landet, men i en digital värld där videoklipp sprids i sociala medier har detta mindre betydelse. Granskningen kommer att ske ändå, och förhoppningsvis leder den till att de ansvariga en dag ska straffas. För straffrihet ska inte råda. En dag ska dessa mördare dömas.

Med det vill jag säga att Vänsterpartiet ser budgeten som en helhet. Vi kommer inte att delta i beslutet vid dagens votering, men vi står bakom vår motion och vårt särskilda yttrande med anledning av utgiftsområde 5 Internationell samverkan.

Herr talman! Ukraina, Iran, Afghanistan, Myanmar - listan över länder där det råder krig och där mänskliga rättigheter kränks på ett ofattbart sätt varje dag kan göras mycket lång.

Vi är alla medvetna om det nya läge som råder i världen. Vi vet att pandemin tillsammans med uppblossande konflikter gör att fattigdomen ökar världen över. Vi vet att vi har en stor och växande andel barn runt om i världen som knappt har fått gå i skolan en enda dag, vilket inom ett par år kommer att innebära allvarliga konsekvenser i form av arbetslöshet och utanförskap och att flickor gifts bort - och så rullar spiralen lätt på.

Klimatkrisen, som är här och nu, riskerar i allt högre grad att haka i och förvärra de konflikter som vi människor skapar. Tillsammans driver detta människor på flykt från drabbade områden med torka, översvämningar och påver infrastruktur.

Samtidigt har vi länder som Kina, som arbetar långsiktigt och strategiskt för att öka sitt inflytande i världen.

Sverige är ett öppet och generöst land, som står upp för och försvarar varje individs rättigheter. Vi är ett land som är berett att ta ansvar och hugga i där det behövs och som inte nöjer sig med att göra minsta möjliga insats och i varje stund bara se till vad som gynnar oss bäst just här och nu. Det är en bild som jag och Centerpartiet är stolta över och i alla lägen tänker fortsätta att försvara och arbeta för.

Jag ska dock erkänna att jag ändå är lite orolig. Det är kanske i onödan; vi får väl se. Men det kanske ändå är så att regeringen tar lite för lätt på den unika position som Sverige har.

Efter de diskussioner vi haft i utskottet vet jag att vi alla delar bilden av att vi behöver stärka vår beredskap. Samarbetet i Norden och närområdet måste stärkas och prioriteras. Alla länder inom EU måste göra sitt yttersta så att EU blir den samlande kraften för att försvara demokratin och rättsstatens principer. När det handlar om det genuina och äkta stöd som finns rörande Ukraina, på såväl kort som lång sikt, råder absolut enighet.

Majoriteten av oss är också mycket måna om att Sverige så snart som möjligt blir fullvärdig medlem i Nato för att öka vår säkerhet.

Men man måste kunna hålla flera saker i huvudet samtidigt. Vi får inte glömma bort resten av världen. Vi får inte hamna i ett läge där vi strävar efter att ta minsta möjliga ansvar, utanför och i närområdet, ett läge där vi gör så lite som möjligt och hela tiden stirrar oss blinda på vad som kortsiktigt gynnar Sverige här och nu.

Det kanske är här som vår oro ligger. Regeringen betonar närområdet inom internationell samverkan, vilket jag absolut tycker är viktigt. Men samtidigt lägger man om inrikespolitiken - migrations- och integrationspolitiken - från att välkomna den som behöver trygghet till att avskräcka människor från att försöka ta sig till Sverige. Man skär också ned på, eller rättare sagt tar bort, enprocentsmålet för biståndet. Vi är också många som upplever att ansvaret för klimatet kastas åt sidan. När allt detta sker samtidigt riskerar det att förvandla bilden av Sverige till att vi är ett land som i stället bygger murar mot omvärlden och att vi lämnar ledartröjan därhän i ett läge då vi behöver göra exakt tvärtom.

Men jag har kanske missuppfattat allt, för det finns absolut bra delar i regeringens förväntade politik. Förhoppningsvis är det de delarna som kommer att vara i fokus. Jag hoppas det. Än så länge är mycket ganska otydligt, och det kanske inte är så konstigt eftersom det är en ny regering. Men vi väntar med spänning på regleringsbreven som förhoppningsvis kommer att klargöra en hel del.

Centerpartiets budgetförslag fokuserar på att Sverige ska vara en aktiv partner på den internationella arenan. Vi ska bidra till fred, säkerhet, demokrati och klimatomställning genom handel, erfarenhetsutbyte, diplomati och bistånd men också genom militära insatser. För vi tror att det som är bra för världen kommer att gynna Sverige, även om det sker på andra sidan jordklotet. Det som är bra för demokratin kommer att gynna Sverige, oavsett var i världen det sker. Det som är bra för klimatet på jordklotet kommer också att gynna Sverige. Därför måste Sverige fortsätta ta ansvar, åter ta på sig ledartröjan och envist kämpa för det som vi är bäst på - att hitta lösningar och stå upp för klimatet, demokratin och rättsstatens principer.

Precis som övriga har varit inne på ser vi budgeten som en helhet. Vi deltar därför inte i beslutet utan står bakom vårt eget förslag.

Herr talman! Sverige präglas av höga energipriser, inflation, klimatkris och en kraftig förlust av biologisk mångfald, vilket skapar stora parallella utmaningar. Samtidigt pågår ett krig i Europa, svältkatastrofer och extrem fattigdom runt om i världen.

Miljöpartiets budget för 2023 visar att det går att tänka nytt. Vi kan nå våra klimatmål trots tuffa ekonomiska tider och en osäker omvärld samtidigt som vi ökar jämlikheten, stärker jämställdheten och tar tag i våra stora välfärdsutmaningar. Vi vill bygga ett nytt grönt folkhem.

Regeringens politik och budgetproposition går tyvärr i helt motsatt riktning. Över en tredjedel av reformutrymmet läggs på ökade fossila subventioner, med ökade utsläpp som följd. Det stärker inte välfärden utan utarmar centrala verksamheter för utbildning och vård.

Miljöpartiets budgetmotion innehåller en historiskt stor klimatsatsning på 100 miljarder kronor per år i tio år. Paketet innehåller pengar till industrins och hela samhällets omställning, en utbyggnad av den förnybara energin och kraftiga satsningar på energieffektivisering och klimatanpassning. Vi lägger fram en kraftig förstärkning av miljöarbetet för att stoppa överfisket, bevara levande sjöar och hav, återväta fler våtmarker och skapa bättre system för att bevara värdefull natur.

Människor måste också ha ekonomiskt stöd i krisen. Därför föreslår vi en skattereduktion för människor som bor i glesbygd, höjt barnbidrag och studiestöd samt höjd allmän pension. Vi inför även ett högkostnadsskydd på tandvård. Att välfärden fungerar är avgörande för människors vardag och trygghet. Utbildning och vård ska hålla hög kvalitet för alla. Högre generella statsbidrag till landets kommuner och regioner är då avgörande. Våldet måste minska, såväl på gatorna som i hemmet. Ökat stöd till kvinnojourerna måste till.

Vår budget tar också fasta på att samarbete bygger styrka. Gemensamma globala utmaningar löser vi tillsammans. Därför föreslår vi en biståndsbudget där målet är 1,25 procent av bni och 200 miljoner kronor till loss and damage-fonden inom COP 27. I vårt förslag om det nya gröna folkhemmet finns lösningar på flera av de utmaningar vi nu har att ta oss an. Tillsammans bygger vi framtiden.

Herr talman! Sverige ska vara en internationell röst för demokrati, fred och mänskliga rättigheter. Nu är inte tiden för att backa från våra internationella åtaganden, tvärtom. Regeringens politik är ett bakslag för den svenska utrikes- och utvecklingspolitiken och ett tydligt avsteg från de värden som framhölls då Sverige drev en feministisk utrikespolitik. Samarbete är avgörande i en svår tid med svåra utmaningar. Därför vill vi att Sveriges avgifter till internationella organisationer ska öka från den nivå som vi sett de senaste åren.

Ett starkt FN är viktigt för omställning till hållbara och demokratiska samhällen i hela världen. Internationellt samarbete är viktigare än någonsin. FN är den enda arenan som inkluderar och har legitimitet hos hela världssamfundet, och det är därför viktigt att bland annat internationella säkerhetsfrågor i så stor utsträckning som möjligt hanteras inom FN:s ram och att Sverige är en aktiv och engagerad medlem.

Att FN består av merparten av alla världens länder är en styrka - men också en oerhörd utmaning, då många av medlemmarnas företrädare är från brutala och odemokratiska regimer. Miljöpartiet vill att FN ska ha ett tydligare och mer kraftfullt mandat att samordna arbetet med globala frågor som klimatförändringarna, natur- och miljöförstöring och fattigdom samt arbetet för utveckling, mänskliga rättigheter och fred.

När världssamfundet engagerar sig för fred är ofta den väpnade konflikten redan ett faktum, och när en vapenvila uppnåtts trappas engagemanget ofta ned. Den gröna säkerhetspolitiken vill bryta med det mönstret. Fred är inte bara avsaknaden av våld. Därför handlar fredsarbete också om att understödja grunden för fredliga samhällen.

Det är viktigt att fler stater bidrar till FN:s fredsbevarande styrkor, och Sverige har som rikt och alliansfritt land särskilt goda skäl att göra detta. Genom att delta i internationella fredsfrämjande insatser kan vi bidra till att förebygga, hantera och lösa kriser och konflikter samt underlätta och stödja fredsbyggande. Huvudsyftet med sådana insatser ska alltid vara att bidra till en bättre framtid för lokalbefolkningen. Insatserna ska syfta till att värna internationell fred och mänsklig säkerhet med utgångspunkt i folkrätten. Militära medel kan bara övervägas när alla andra alternativ uttömts.

Herr talman! Sverige ska även bidra till militär nedrustning i världen. Dagens möjligheter till undantag för export av krigsmateriel måste avskaffas eller begränsas mycket kraftigt. ISP kommer att behöva mer resurser för att hantera den ökade mängd ärenden som kan komma att bli aktuella i och med Sveriges medlemskap i Nato. Det är av yttersta vikt att ISP kan fortsätta göra en noggrann prövning av bland annat demokratikriteriet, särskilt nu när Sveriges internationella åtaganden öppnar upp för export till länder som tidigare inte varit aktuella. Den svenska vapentillverkningen och vapenexporten får inte urholka arbetet för fred, demokratisering och mänskliga rättigheter.

För att värna grundvärden i svensk utrikes- och säkerhetspolitik såsom demokrati, mänskliga rättigheter och respekt för rättsstatens principer får inte Natomedlemskapet urvattna det svenska regelverket för krigsmaterielexport. Hänsyn till alliansen eller dess medlemmar får inte tillåtas väga över i bedömningen av export till odemokratiska stater, till stater som allvarligt och omfattande kränker mänskliga rättigheter eller till länder i väpnad konflikt eller som riskerar väpnad konflikt.

Herr talman! Svensk forskning om nedrustning och icke-spridning i detta nya säkerhetspolitiska läge måste öka. Ryssland hotar att använda kärnvapen mot Ukraina, och de senaste åren har vi sett hur kemiska vapen använts i krigföring i bland annat Syrien. I och med ett svenskt Natomedlemskap förväntas regeringen ställa sig bakom Natos kärnvapenpolitik. För att väga upp dessa nya hot om användning av kemiska eller nukleära vapen och i ljuset av en eventuell ny kärnvapenlinje är det nödvändigt att forskning om nedrustning och icke-spridning stärks kraftigt. Vi vill därför se ökade anslag till Utrikespolitiska institutet, Alva Myrdal-centrum för kärnvapennedrustning, FOI:s CBRN-verksamhet och andra projekt, både i Sverige och utomlands, som genomförs på området - särskilt inom kärnvapen- och nedrustningspolitik generellt samt uppföljning kring följdleveranser och användning av artificiell intelligens i vapensystem.

Herr talman! Miljöpartiet har en vision om global nedrustning och fred. I den visionen ingår ett övergripande mål om ett avskaffande av världens kärnvapen. Tillgången till kärnvapen utgör ett av de allvarligaste säkerhetshoten i vår tid, med potential att fullständigt utplåna mänskligheten och annat liv på jorden. Därför driver vi kraftfullt att Sverige ska ansluta sig till FN:s konvention om ett globalt kärnvapenförbud och öka ansträngningarna i det internationella nedrustningsarbetet. Vi vill att kärnvapenländerna gemensamt och ömsesidigt nedrustar sina arsenaler.

I dag går dessvärre trenden åt fel håll. De senaste åren har flera viktiga kärnvapenavtal övergetts av kärnvapenländer, samtidigt som flera länder har börjat uppgradera och utöka sina arsenaler. Ambitionerna för nedrustning måste öka dramatiskt för att stoppa denna utveckling.

Sverige var ett av de första länderna att skriva under icke-spridningsavtalet, och Sveriges regering har markerat att vi inte vill ha kärnvapen på svensk mark. Sverige har dock till skillnad från Finland inte lika starkt reglerat i lag att kärnvapen på svensk mark är förbjudet, något som vore önskvärt för att göra den svenska linjen ännu tydligare och svårare att ändra med kort varsel vid eventuella påtryckningar. Sverige bör också likt Nya Zeeland verkställa förbudet genom inspektioner av exempelvis gästande örlogsfartyg, också om Sverige går med i Nato.

Internationell samverkan

Miljöpartiet vill att Sverige fortsätter arbeta för kärnvapennedrustning och för principen om no first use samt att Sverige uttryckligen förbjuder införsel av kärnvapen, både i freds- och i krigstid, i vårt land. Vi vill att Sverige ska verka för ett demokratikrav inom Nato samt att Nato inte ska ha permanenta trupper eller baser på svenskt territorium.

För mer information vill jag hänvisa till Miljöpartiets fantastiska budgetmotion, som tyvärr föll i och med att budgetramarna togs i går.

Ursäkta att jag drog över tiden, herr talman!

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 13.)