Fru talman! Natten mellan den 13 och 14 maj 2005 kom mitt liv att förändras för alltid. Som ung student på fest tillsammans med mina vänner vid Nydalasjön i Umeå fick jag den dumma idén att ta ett dopp i sjön utan att tänka på hur djupt det var. Jag hoppade i med huvudet före, vilket gjorde att min ryggmärg trycktes ihop och att jag förlorade kontakten med min kropp. Från det att mina vänner räddade mig ur vattnet till dess att ambulanspersonalen tog vid och hela vägen genom de nio månader på sjukhuset som sedan följde kom vårdpersonalen att vara helt avgörande för mig i mitt liv.

Jag tänker på ambulanspersonalens fantastiska sätt att ta hand om mig i en så chockartad situation liksom på akutsjukvården och läkarna där som hastigt tvingades fatta viktiga beslut. Så här i efterhand inser jag att det var korrekta beslut. Jag tänker också på alla undersköterskor och sjuksköterskor på intensivvårdsavdelningen och neurointensiven som fanns där genom alla mina dalar och svackor. Nätterna var värst. Det var då mardrömmarna tog vid. Men jag tänker på att jag alltid hade någon som tog hand om mig, lyssnade, fanns för mig och torkade tårarna på min kind när jag ännu inte själv kunde göra det.

Jag tänker på alla sjukgymnaster, arbetsterapeuter, kuratorer och läkare som gav mig motivation och hopp, vård och behandling och som förberedde mig för det nya liv som väntade. De finns alla i mitt hjärta och är en stor anledning till att jag är här i dag.

Det här är min vårdberättelse, och det finns tusentals andra i livets olika skeden. Men om det finns en sak som jag har lärt mig av det hela är det att när vårdpersonalen får förutsättningar att göra det de vill, det de är utbildade för, deras jobb – att vårda med omsorg – är det ett ovärderligt och säkerligen givande och meningsfullt arbete.

Därför gör det så ont att se hur villkoren för de människor som bar mig genom min svåraste tid försämrats år efter år. I en artikel i Dagens Nyheter skrev generaldirektören för Arbetsmiljöverket nyligen att svensk sjukvård pressas till gränsen, och det är personalen och patienterna som betalar det högsta priset. Tre av fyra arbetsplatser inom sjukvården prickades när Arbetsmiljöverket gjorde inspektioner. Bristerna är välkända, men problemen kvarstår år efter år. Resultaten från Arbetsmiljöverkets nationella tillsyn lämnar ingen i tvivel: Svensk sjukvård har ett strukturellt arbetsmiljöproblem som nu är så allvarligt att det påverkar både vårdens kvalitet och vårdpersonalens hälsa.

Svensk hälso- och sjukvård befinner sig med andra ord i ett mycket ansträngt läge, och underfinansieringen av sjukvården förvärrar situationen. Trots det skär regeringen i årets budget ned på de statliga medlen till sjukvården. Man har valt att prioritera skattesänkningar för de allra rikaste, medan sjukvårdens ovärderliga personal går på knäna.

För Miljöpartiet är det helt fel väg att gå. I vår budget gör vi därför stora satsningar på sjukvården. Vi satsar 3 miljarder på ett sektorsbidrag till sjukvården för att kunna ge regionerna förutsättningar att satsa på vården och personalen och på att kunna anställa fler och förbättra arbetsvillkoren för vårdens ovärderliga medarbetare. Vi satsar 1,5 miljarder på ett primärvårdslyft för att stärka primärvården i hela landet. Det är en långsiktig satsning för att få en fungerande primärvård, som utgör navet i din vård, oavsett var du bor.

När det gäller kvinnohälsa, mödravård och förlossningsvård vet vi att det finns stora brister runt om i Sverige. Det gäller både bristande kunskap om kvinnospecifika sjukdomar och brister i behandling i fråga om kontinuitet och diagnostisering. Många kvinnor upplever att sjukvården inte lyssnar på dem och inte tar deras problem på allvar. Trots det väljer regeringen i årets budget att minska satsningarna på kvinnosjukvården och förlossningsvården med över en tredjedel. För Miljöpartiet är detta oacceptabelt, och vi väljer därför att satsa 600 miljoner kronor på en förstärkt kvinnosjukvård och förlossningsvård.

Fru talman! Vi vet att trycket på barn- och ungdomspsykiatrin är hårt och att de har svårt att mäkta med. För barn och unga som desperat väntar på hjälp kan det få konsekvenser som följer med genom hela livet. Barn och unga måste kunna få hjälp i tid, och det gäller även vid övergången till vuxenlivet. Fungerar inte denna övergång kan konsekvenserna bli förödande, för individen såväl som för samhället. Därför vill Miljöpartiet satsa en halv miljard på att förstärka psykiatrin, med särskilt fokus på övergången mellan barn- och ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin.

Fru talman! Regeringens val att ersätta långsiktighet inom sjukvården med detaljstyrning är fel väg att gå. Prestationsbaserade ersättningar kopplade till vårdplatser och köer leder i bästa fall till en marginell förändring. Det leder också till mer administration och mer press på personalen men inte till långsiktigt bättre vård. Regionerna behöver inte detaljstyrning och kortsiktig ryckighet från Stockholm. De behöver resurser och långsiktigt hållbara förutsättningar för att kunna planera vården utifrån sina regionala behov.

Fru talman! Vi säger nej till högre läkemedelskostnader och det höjda högkostnadsskyddet för läkemedel, som drabbar sjuka, äldre och personer med olika funktionsnedsättningar värst och slår hårdast mot de mest utsatta i samhället. Ingen ska behöva avstå nödvändig medicin för att man inte har råd. I vår budget väljer vi därför att skjuta till över 2 miljarder för att sänka högkostnadsskyddet för läkemedel till den nivå som gällde före regeringens kraftiga höjning.

Under de senaste decennierna har vi tyvärr fått se hur stödet för personer med funktionsnedsättning försämrats markant. Det är människor som nekats eller blivit av med sin assistans, ledsagning eller färdtjänst – listan kan göras lång. Detta är fullständigt oacceptabelt, och det är med sorg jag konstaterar att vi i Sverige kommit allt längre från vårt mål om universell tillgänglighet och full delaktighet.

För oss i Miljöpartiet är det självklart att det behövs ett rejält omtag. Vi satsar 70 miljoner kronor på kostnadsfri ledsagning för personer med synnedsättning. Det är ofattbart att vi i Sverige har personer med synnedsättning som blir ofrivilligt isolerade från samhället i stort för att de endast får en ytterst begränsad ledsagning, som dessutom kan kosta dyrt beroende på var i landet man bor. Vi behöver få till en ny ledsagningslag och en kostnadsfri ledsagning.

För personer med personlig assistans är de personliga assistenterna helt avgörande för livet. För att de ska kunna behålla sina personliga assistenter är det självklart att man behöver kunna erbjuda rimliga anställningsvillkor. Därför blev regeringens budget ett dubbelt svek, dels för att den utlovade indexuppräkningen av assistansersättningen uteblev, dels för att uppräkningen var så katastrofalt låg.

Detta är ett dråpslag mot den personliga assistansen som vi i Miljöpartiet inte kan acceptera. Därför väljer vi att i vår budget satsa 475 miljoner kronor på att höja assistansersättningen med 3 procent.

Fru talman! I somras kom en ny socialtjänstlag, den största socialpolitiska förändringen på nästan 50 år. Den innebär en markant ambitionshöjning för en förebyggande och kunskapsbaserad socialtjänst. Men om resursförstärkningarna uteblir riskerar denna reform att stanna vid vackra ord utan praktisk förändring.

Vi måste satsa på det förebyggande arbetet, och därför har vi i Miljöpartiet valt en satsning på just socialtjänstens förebyggande arbete med 300 miljoner kronor.

Fru talman! Vi har mindre än ett år kvar till valet. Det står nu helt klart att regeringens linje är nedskärningar, detaljstyrning och försämrade villkor för vårdens personal.

Miljöpartiets linje är den motsatta. Vi satsar på välfärden och sjukvården. Vi prioriterar en välfungerande välfärd i hela landet framför skattesänkningar för de allra rikaste. Vi satsar på sjukvårdens personal och deras arbetsmiljö.

Det är så vi behåller sjukvårdens ovärderliga medarbetare. Det är så vi långsiktigt kortar vårdköerna. Det är så vi stärker patientsäkerheten, och det är så vi bygger en sjukvård som håller – i dag, i morgon och för framtiden.

(Applåder)

Jag kan inte yrka bifall till vår budget hur mycket jag än skulle önska det, men vi har ett särskilt yttrande för den som vill läsa mer.

I detta anförande instämde Camilla Hansén, Katarina Luhr och Jan Riise (alla MP).

Fru talman! Statsminister Ulf Kristersson kan starta sin dag när han vill. Han kan ta en promenad i skogen, grilla med familjen och välja vilken tröja han vill ha på sig. Han kan ta en varm dusch, kanske lite för länge ibland, och till och med ta sig tiden att laga en härlig lasagne. Men enligt regeringen och Sverigedemokraterna ska den friheten bara gälla vissa och inte alla.

I dag har inte personer med funktionsnedsättning den friheten. För dem innebär inte LSS-insatser som personlig assistans eller ledsagning några timmars hjälp, utan det är skillnaden mellan frihet och ofrihet – mellan ett liv på egna villkor och ett liv i beroende, i isolering och på institutioner.

För Patrik, som har en cp-skada, är det skillnaden mellan att ligga sängliggande i 18 timmar och att få gå på Hammarbymatcher.

För Emelie, som är 24 år, blind och rullstolsburen, är det skillnaden mellan att själv få bestämma när hon vill flytta hemifrån eller ta en fika på stan och att vara helt beroende av sina föräldrar.

För fyraåriga Lian, som inte kan stå, se, höra eller prata, innebär det en skillnad för hela familjen – skillnaden mellan 19 timmars arbetsdag för pappa och att kunna spendera kvalitetstid med sin dotter utan att vara helt slutkörd.

För Konrad, 10 år, är det friheten för honom att leka med sina leksakstraktorer och fickparkera dem hur många gånger han vill med hjälp av den personliga assistentens händer.

Men regeringen och Sverigedemokraterna kämpar inte tillräckligt hårt för att säkerställa att friheten inte rycks ifrån de här människorna, för just nu slår de sönder rätten till LSS för personer med funktionsnedsättningar.

År efter år har Sveriges riksdag beslutat om låga uppräkningar av assistansersättningen. Nu föreslår regeringen med hjälp av Sverigedemokraterna en uppräkning av assistansersättningen på endast 1,5 procent. Det är lägre än de kollektivavtalade löneökningarna. Hur ska man kunna rekrytera och behålla personliga assistenter om kostnaden för de kollektivavtalade löneökningarna inte ersätts? Hur ska man kunna arbeta med arbetsmiljö och kvalitet när nästan varje krona går till lön och löneomkostnader?

Hur ska familjer orka när de inte längre kan få assistans med god kvalitet? Assistenterna söker sig ju vidare. Hur ska assistenterna kunna fortsätta utvecklas i sitt arbete om det inte finns utrymme för fortbildning?

Assistansanordnare pressas, personalen slits ut och brukare riskerar att bli av med sin frihet. Underfinansieringen är ett angrepp på grundläggande rättigheter och den frihetsreform som personlig assistans innebär.

Därför är jag stolt över att Vänsterpartiet är ett av de två partier i riksdagen som har budgeterat enligt de kollektivavtalade löneökningarna. Vi vill också indexera assistansersättningen från en bra nivå, så att den inte riskerar att urholkas när en högerregering väljer att prioritera skattesänkningar för miljardärer och miljonärer eller höjda lyx-rot-bidrag för att finansiera höginkomsttagares kakelsättning i Östermalmsvåningen.

Fru talman! Regeringen lovade själv en indexering. Det presenterades på bild. Men när budgeten kom var löftet borta. Då skrev man om sina egna texter i efterhand och låtsades som om löftet aldrig hade funnits. Det är ovärdigt, och det är ett svek – inte mot mig utan mot tiotusentals människor.

Fru talman! Låt oss också tala om Sveriges sorgebarn: äldreomsorgen. På flera håll är äldreomsorgen i dag värre än före pandemin. Vi i Vänsterpartiet tycker att det nu får räcka med nedskärningar och marknadsexperiment i äldreomsorgen, men regeringen och Sverigedemokraterna blundar för verkligheten.

Martin Tivéus, vd för vård- och omsorgsbolaget Attendo, tjänar 876 500 kronor varje månad, vilket är lika mycket som 31 undersköterskor tillsammans. Samtidigt vet vi att det är sämre löner, sämre pensioner och mindre personal inom just vinstjagande vård- och omsorgsbolag. Detta är resultatet av att våra skattepengar inte stannar i äldreomsorgen utan tillåts försvinna från personalens löner och från de äldres rätt till plats på särskilda boenden och i stället bli till vinster för vd:ar och utdelningar till aktieägare.

Samtidigt har vi runt om i Sverige undersköterskor och vårdbiträden som jagar extrapris på mat, hoppar över måltider för att mata sina barn och oroar sig för att vabba eller bli sjuka. Den här regeringen, som enda regering i Norden, lägger till och med på en straffavgift på arbetare som blir sjuka. Samtidigt har vi äldre som säger att de känner sig ensammare än någonsin och inte får tid att prata med personalen som vårdar dem.

Fru talman! I kommunernas äldreomsorg styrs verksamheten av sparkrav. Omsorgen mäts i minuter där varje besök tidsbestäms som om människor vore maskiner. Det kallas minutstyrning, och det har gått så långt att personalen får minuter angivna på papper för hur lång tid det får ta att tvätta håret på den äldre. Äldre ber om ursäkt om toalettbesöket tar extra lång tid.

Personalen stressar och springer mellan brukare, vilket gör att de inte hinner ta ut sin lagstadgade rast. De tvingas till och med byta tampong i skogen. Ändå händer det att äldre som larmar om stroke inte får hjälp i tid på grund av personalbrist. Personalbristen innebär att personalen måste välja mellan att ge insulin och att springa på larm.

Dessutom utvisas undersköterskor och vårdbiträden på löpande band, mitt i en personal- och kompetensförsörjningskris. Detta hittar jag inte på, fru talman. Det är verkligheten.

Före valet sa Ulf Kristersson att vi måste skydda våra gamla och äldre och att äldrevården måste stärkas. Nu när han sitter vid makten har tolv personer dött till följd av brister i hemtjänsten. Fem av dem larmade utan att hjälp kom. Det är hjärtskärande, och det är ett politiskt ansvar.

Varför blundar den SD-ledda regeringen för den hårda, inhumana verkligheten i äldreomsorgen? Tycker regeringen och Sverigedemokraterna att dessa människor ska stå tillbaka för skattesänkningarna åt miljonärer och miljardärer – statligt bidrag för städhjälp eller kakelläggning i sommarhuset åt de rikaste hushållen?

Omsorgen ska bygga på tillit, inte på tidtagarur. Äldre och personalen måste få råda över när besök ska ske och hur lång tid ett besök ska få ta. Budgeten ska aldrig styra människovärdet.

Vänsterpartiet kräver därför att en haverikommission tillsätts för att granska hela äldreomsorgen från resursfördelning till arbetsvillkor. Det ska inte gå att blunda längre för den kris som Tidöregeringen har fördjupat.

Vi i Vänsterpartiet har också konsekvent budgeterat för att kommunerna ska ha råd att utveckla, inte skära ned, sina verksamheter. I år är det ingen skillnad: Vi budgeterar 8 miljarder kronor mer än vad regeringen gör i generella statsbidrag till kommunerna och regionerna. Dessutom vill vi indexera de statsbidragen.

Det här handlar om prioriteringar, fru talman. Regeringen har valt att sänka skatten för sig själva och för de allra rikaste på bekostnad av äldreomsorgen, på bekostnad av personalen och på bekostnad av de äldres rätt till trygghet. Resultatet ser vi nu. Det är en äldreomsorg i totalt haveri i många delar av Sverige.

Men detta går att vända om vi väljer att investera i människor i stället för i skattesänkningar, om vi väljer värdighet i stället för vinst och om vi väljer tillit framför kontroll. Vänsterpartiet står redo att ta ansvar för att bygga upp äldreomsorgen igen – för personalen, för de äldre och för ett samhälle som håller ihop.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 16 december.)