Anna Lasses

Fru talman! Vi skämtade lite innan vi gick in här: Nu blir det ungefär tio frågor om hur det går.

Det är egentligen det som är grunden i hela frågan, och jag förstår att statsministern inte har så mycket mer att rapportera än det som redan har sagts.

Jag vill naturligtvis börja med att slå fast de ingångsvärden som vi från Centerpartiet skickade med. Det handlar framför allt om klimatet, demokratin, rättsstatens principer och konkurrenskraften men också om det som statsministern själv lyfte fram, nämligen ett stabilt och handlingskraftigt ledarskap.

Det går som sagt rykten i medierna. Ett av de ryktena är att man hade två namn och att de skulle sitta i två och ett halvt år var på ordförandeskapet för Europeiska rådet.

Det är absolut så som det har sagts att formellt är det två och ett halvt plus två och ett halvt. Men jag undrar ändå hur statsministern och regeringen ser på just det här. I den tid som vi är i nu med det läge som är i Europa och de oroligheter som är, vore det inte bra att åtminstone ha en tanke om att det ska vara en person som har möjlighet att sitta i fem år även om man inte formaliserar det? Det är en fråga.

Sedan är frågan just hur det går.

Jag vill också passa på att önska EU-ministern och statsministern lycka till i de förhandlingar som sker nu med anledning av Ukrainas och Moldaviens ansökan om EU-medlemskap.

Herr talman! Tack för svaret, ministern!

Jag är verkligen enig med ministern om att stöd ska komma in tidigt. Det är bra att regeringen jobbar för det. Sedan hade jag naturligtvis gärna sett att resurserna man skjuter till var lite större.

Med det sagt håller jag med om att ordning är oerhört viktigt. Ingen elev ska bete sig illa, oavsett vilka behov man har eller vem man är. Men just för elever med behov av stöd måste konsekvenserna vara relevanta. Där ifrågasätter jag starkt om kvarsittning verkligen är rätt metod.

Disciplinära åtgärder är som sagt viktiga och nödvändiga för att upprätthålla en trygg miljö. De kan gärna vara fler, men de ska vara relevanta. Man kan också ta bort de som är dåliga och tillsätta fler som faktiskt fungerar.

Vi får aldrig glömma syftet med åtgärden. Det handlar inte om att straffa utan om att se till att elever har möjlighet att klara skolan. Det gäller både dem som följer ordningsreglerna och dem som inte gör det. Att kvarsittning ibland kläs med vackra ord, såsom tid för reflektion, är det ingen elev som går på. Ett straff är ett straff.

Jag känner att skolministern och jag har samma mål för den svenska skolan, och vi tycker båda att barns utbildning är otroligt viktig för hela deras liv.

Jag hoppas att utredningen, när den väl landar på ministerns bord, kommer att mynna ut i en proposition med en massa bra förslag där kvarsittning har hänvisats till historien, till förmån för stöd till alla barn med behov av stöd och till förmån för effektiva åtgärder som kan upprätthålla trygghet och studiero i skolan.

Herr talman! Jag tackar återigen för svaret. Jag är böjd att hålla med om det mesta skolministern säger. Det är verkligen ett stort problem vi ser i skolorna, och man behöver upprätthålla ordningen. Jag tycker också att det är bra att man ser över vilka andra typer av disciplinära åtgärder som kan användas.

Men det är också viktigt att dessa åtgärder når sitt mål och syfte. Det man har sett just när det gäller kvarsittning är att det har en avskräckande effekt på de elever för vilka en tillsägelse oftast räcker. Då ska också tillsägelse användas; det är väldigt klart och tydligt. Man pratar ju, även skolministern, om en konsekvenstrappa. Om en elev lyssnar på en tillsägelse ska man inte behöva ta till nästa åtgärd, som exempelvis kan vara kvarsittning.

Som skolministern säger används kvarsittning inte ofta, men när det används handlar det ofta om elever som kanske har särskilda behov. Det kan exempelvis vara NPF-elever, elever som är utagerande eller barn med problem i hemmet. Detta är elever i behov av stöd, och precis som skolministern säger är detta stöd någonting som alltför ofta saknas eller sätts in alldeles för sent. Jag vet att regeringen jobbar för att komma till rätta med det, men de facto är det så.

Vad dessa elever minst av allt behöver är att känna sig utpekade som misslyckade, som att skolan inte är för dem. Det är just detta som kvarsittning får som effekt. Man pekas ut. Det är också en oerhört inkonsekvent åtgärd. Den leder ingenvart.

Lagen säger att åtgärder ska anpassas utifrån elevens behov och situation. Ändå är det dessa elever som får kvarsittning. Deras beteende ändras inte genom det.

Återigen: Det är jättebra med fler möjligheter och olika typer av disciplinära åtgärder, men är det verkligen eleverna med särskilda behov som ska få just kvarsittning?

Herr talman! Tack för svaret, skolministern!

Jag kan berätta att den här frågan från början kommer från min numera 15-årige praoelev. Vi skrev interpellationen tillsammans. Det är en oerhört viktig och relevant fråga han har, för i grunden handlar den om precis det som skolministern pratade om, nämligen tilltron mellan lärare och elever. Den handlar också om rättvisa och om barn med särskilda behov.

Först vill jag säga att jag fullständigt håller med om vikten av lugn och ro, särskilt för just barn med behov av stöd. Jag välkomnar också den här utredningen. Den behövs verkligen. Jag ser fram emot att se vad den kommer att leda till.

Jag håller också med om att vi definitivt inte ska detaljstyra i klassrummet. Tvärtom ska vi lita till våra pedagoger och rektorer. Där är vi helt eniga.

Jag har heller ingenting emot disciplinära åtgärder. Man måste kunna ingripa på olika sätt där det behövs för att kunna upprätthålla ordning och trygghet.

Men kvarsittning - vad fyller det för funktion förutom att vara ett straff, ett straff som ofta gör att eleven får bekräftat att hen är misslyckad och att skolan kanske inte riktigt är till för just hen?

Skollagen och Skolverkets riktlinjer är glasklara: Syftet med en disciplinär åtgärd är att man ska kunna upprätthålla trygghet och studiero i skolan samt ändra beteendet hos de elever som behöver göra det. Åtgärden får inte användas som bestraffning, och särskild hänsyn ska tas till barnets bästa och de behov barnet har, utifrån vilken elev det handlar om.

Ju mer man läser, desto tydligare blir det att det egentligen saknas evidens för att kvarsittning har den här effekten, det vill säga att ändra beteendet. Kvarsittning fungerar framför allt avskräckande för de elever för vilka en tillsägelse normalt räcker, och då ska också tillsägelse användas.

Med tanke på allt detta vill jag återigen fråga: Vad tycker egentligen skolministern om just kvarsittning som metod?

Fru talman! Vården ska finnas på lika villkor för hela befolkningen. Detta gäller även de 61 000 som bor på Gotland. Det ska finnas BB, akutsjukvård, primärvård, avancerad vård och så vidare på Gotland. I praktiken innebär detta att det krävs en kapacitet som i resten av Sverige skulle motsvara 200 000 invånare, men kostnaden för detta ska bäras av 61 000 invånare.

Faktum är att det behövs ungefär 10 000 kronor mer per gotlänning för att kunna upprätthålla den grundläggande vård som krävs. Detta går inte ihop. Nu är läget så akut att Gotland tar pengar från förskolor, äldrevård och stöd till funktionshindrade bara för att få den grundläggande vården att fungera. Detta är orimligt, så nu är min fråga: Vad gör regeringen åt detta?

Herr talman! Alla som på olika sätt har blivit utsatta för Sverigedemokraternas smutskastning - må det vara journalister, politiker, föreningsmänniskor eller myndighetspersoner - kan intyga att SD:s trollfabriker inte ska jämföras med de amerikaniserade tilltag som då och då förekommer från flera partier.

Det här handlar om systematiska trakasserier, polarisering och splittring av samhället. Det är ett hot inte bara mot enskilda personer utan mot vår demokrati och vår position i världen.

Det handlar inte om lagar och regler. Det handlar absolut inte om att blanda sig i hur andra partier agerar. Men det handlar om mod och ledarskap.

Statsministern talar om resultat. Resultatet av SD:s trollfabriker är precis det vi ser: splittring, polarisering, trakasserier och så vidare.

Min fråga till statsministern blir därför: När tänker statsministern sätta ned foten i rollen som statsminister och säga att det här inte är ett okej sätt att arbeta på om man ska sitta i ett regeringsunderlag?

Fru talman! Minns fru talman sitt första betyg? Kanske var det med skräckblandad förtjusning, lite illamående och magont, men ändå med förväntan? Skulle allt slit som man lagt ned löna sig? Eller var det som för många i dag bara en start på en lång mardröm av ångest?

Du duger inte! Det är i praktiken vad vi säger till en fjärdedel av alla elever. För det är så många som går ut skolan med underkänt, F, i minst ett ämne. Det gäller särskilt de 15 procent som är underkända i ett kärnämne och som därmed stängs ute från stora delar av gymnasiet.

Framtiden förvandlas och blir allt annat än ljus. Den stängs. Det känns som att drömmar om resor, spännande jobb, att kunna bygga en familj är bortflugna. Jag kan lika gärna drömma mig bort i en digital värld, eller skaffa framgång i den undre världen bland kriminella där jag kan få respekt. Här bryr sig ändå ingen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Grundläggande om utbildning

En fjärdedel av de fina, älskade förväntansfulla ungar som vi skickade iväg som sexåringar är stukade, stressade och trasiga nio år senare. Hur kan detta få fortgå?

Mycket, eller snarare det mesta, beror på att vi har en snedvriden och bristande resursfördelning. Det är brist på stöd till elever med behov. Men vi får inte blunda för att betygen spelar en liten, men ändå så irriterande kliande roll i detta.

Det mest bisarra med dagens betygssystem är att gränsen för godkänt har krav som alla elever inte kan uppnå, alltså inte ens om de försöker. Som det är nu säger vi i klartext att de här barnen, de uppnår inte samhällets krav på vad en människa förväntas vara, vilket helt enkelt vittnar om ett mycket sjukt betygssystem som behöver akut vård.

Samtidigt har vi en väldigt gedigen och fin skollag som säger att alla barn har rätt till utbildning och har rätt att bli godkända i skolan.

Vi i Centerpartiet har varit tydliga. Kriterierna för godkänt, även kallat betyg E, måste vara sammanvägda, precis som A till D är, och framför allt verklighetsanpassade med mål som alla elever faktiskt har möjlighet att uppnå om de lägger tid och arbete på att försöka.

Det är därför både bra och nödvändigt att detta nu utreds. Men det räcker inte. Vi behöver även se över betyget F, det vill säga underkänt, för att se vad det betyget fyller för funktion och om och när det i så fall ska användas. Det kan rent av vara så att det vettigaste är att stryka det. Vi ska helt enkelt inte släppa ifrån oss ungdomar från skolan som inte anses vara godkända.

Det handlar inte om en flumskola och att kraven ska minska. Tvärtom kännetecknas en bra skola av höga förväntningar. Forskning visar entydigt att höga förväntningar är avgörande för alla elevers kunskapsresultat, oavsett bakgrund, kön eller funktionsnedsättning.

Elever som riskerar att inte nå upp till kunskapsmålen måste få rätt stöd så tidigt som möjligt. Krav och förväntningar ska inte sänkas. Men det måste öppnas upp fler möjligheter för barnen att ta sig vidare i livet. Varje individs livsresa ser olika ut och går i olika takt; en del behöver längre tid på sig. Det får aldrig vara för sent att komma rätt på banan.

Om vi ska se krasst på det handlar just betyg - till skillnad från förvärvad kunskap - väldigt mycket om att det är ett sätt att kunna fördela gymnasie- och högskoleplatser på ett effektivt och rättssäkert sätt. Då är den totala meritpoängen avgörande - inte att vi dömt ut unga människor med bokstaven F för resten av deras liv. Därför vill jag yrka bifall till vår reservation nummer 17, som bland annat handlar just om att utreda betyget F. Detta sagt om betygen.

Nu, fru talman, skulle jag vilja vända blicken mot den del av skolan som oftast glöms bort: våra fritidshem. Om skolan är den plats där vi får faktakunskaper och utbildning är det på raster, på fritidshem och i våra föreningar som vi blir delaktiga i samhället. Här formar vi relationer och nätverk, och här lär vi oss det sociala samspelet, normer och värderingar. På fritis sker också en stor del av språkutvecklingen.

I denna verksamhet, som till skillnad från skolan utformas utifrån barnens intressen och behov, möts barnen av vuxna pedagoger som kan handleda och utveckla dem som människor snarare än att fokusera på resultat och betyg. Det är i alla fall tanken. Fritidshemmen är en otroligt underskattad och nedprioriterad verksamhet. Handen på hjärtat - många av oss som har suttit som kommunpolitiker kan nog erkänna att vi har naggat på fritidshemmet när budgeten har varit svår att få ihop.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Grundläggande om utbildning

I en tid där samhället är delat och utanförskapet börjar visa sina konsekvenser på allvar borde vi göra precis tvärtom. Om vi verkligen vill bygga ett samhälle där alla hänger med är fritidshemmet en superbra plats att börja på. Då gäller det också att alla barn har möjlighet att gå på fritis. Totalt är 85 procent av alla 6-9-åringar inskrivna på fritis. Men i utanförskapsområdena är det bara 68 procent, trots att det är just här som fritis behövs mest.

Det är också så att barn till föräldralediga och arbetslösa inte har rätt till fritis. Det bidrar naturligtvis till utanförskap och ojämlikhet och är dessutom ett hinder för integration. Centerpartiet vill därför öka rätten till fritis, och vi föreslår att alla barn i årskurs 1-3, även barn till arbetslösa och föräldralediga, ska ha rätt till tio timmars avgiftsfritt fritis per vecka. Detta är också i linje med de förslag som har framkommit i de bägge utredningar som gjorts om fritidshem och fritidens betydelse och som utskottet hänvisar till i sitt svar.

Det är väl bra att detta bereds inom Regeringskansliet. Det vore ännu bättre om det blev lite handling, särskilt med tanke på att vi har en regering som säger sig vilja slåss mot kriminalitet och utanförskap. Det här är ett ypperligt sätt att förebygga just detta.

Jag erkänner dock att min tilltro till regeringsunderlaget i frågan är ganska körd i botten, inte minst efter den debatt som vi hade om förskolan för några veckor sedan. Där markerade Sverigedemokraterna tydligt att de anser att förskola endast ska vara till för de barn vars föräldrar arbetar, helt utan att se samband mellan orsak och verkan. Förskola, fritis och föreningsliv är sådant som minskar utanförskap och förebygger kriminalitet. Då borde kanske barn som riskerar utanförskap också verkligen få chansen.

Med detta sagt är det viktigt att vi lyssnar till den alltmer desperata kör av fritidspedagoger som visar på att situationen är ohållbar. När svångremmen dras åt och skolan ska betala är det ofta just fritidshemmet som får banta först. Det är en verksamhet som redan är ansträngd, och pedagogtätheten är på många ställen orimligt låg.

Att resurserna till barns utbildning måste öka har vi i Centerpartiet varit tydliga med, inte minst i vår budget. Men vi behöver också hjälpas åt att se till att fritidshemmen verkligen får del av detta. Det är mycket som är snett i regeringsunderlagets hantering av skola, förskola och fritidshem. Man fokuserar på saker som låter bra: på böcker och på att förbjuda skärmar och mobiltelefoner. Detta gör man samtidigt som skolor och förskolor stängs i rask takt, pedagoger avskedas och utanförskapet ökar.

Barns utbildning, det vill säga skola, förskola och fritidshem, är grunden i ett demokratiskt samhälle. Det är här vi ska bygga tillit och delaktighet. Det är viktigare än någonsin i dagens Sverige, där utanförskapets konsekvenser med skjutningar, barn som kommer hungriga till skolan och ökade klyftor nu blottas helt öppet.

Det räcker inte med att prata. Om vi menar allvar med det som står i vår skollag måste resurserna öka kraftigt men också fördelas om så att de finns där de behövs. Det är detta regeringen borde ägna sig åt tillsammans med dem som är redo att hugga i, i stället för att klamra sig fast vid trollfabrikens vd och hans armé.

Fru talman! Det där var ju inte svar på min fråga. Det är lovvärt med ett tak för klasstorlek just för att det inte ska bli för stora grupper.

Vi i Centerpartiet satsar betydligt mer än vad regeringen gör i sin budget, men jag kan lova att vi inte har råd att täcka mer än en bråkdel av detta, och kommunerna har väldigt mycket andra kostnader. Frågan kvarstår fortfarande: Var ska pengarna komma ifrån, och vad har Fredrik Malm för tidsspann när det gäller att genomföra detta? Det skulle ju behöva genomföras ganska snart, så att åtminstone den närmaste generationen kan beröras av det.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Grundläggande om utbildning

Frågan är fortfarande hur detta ska finansieras. Visst är det möjligt att detta att bara förstatliga skolan på något sätt skulle effektivisera den. Jag har dock lite svårt att se det. Jag tror inte riktigt att det har att göra med om det är stat eller kommun som är huvudman. Möjligtvis kan ett reglemente styra upp. Men det är fortfarande väldigt stora resurser som det handlar om.

Är detta något som kommunerna till 100 procent ska stå för, eller kommer staten att bidra? Kommer man att bidra med en milliprocent, eller hur tänker sig Fredrik Malm och regeringen att detta ska finansieras?

Fru talman! Jag håller med om bilden av en kollaps i svensk skola som vi verkligen måste ta tag i. Kommunerna stänger skolor och skär ned. Pedagoger sparkas. Då kommer Liberalerna med utspelet om tak för klassstorlek och tak för barngruppernas storlek i förskolan.

Jag har en ganska konkret fråga mot bakgrund av detta. Vi gjorde ett slags beräkning på detta med förskolan och kom fram till att det skulle kosta kommunerna ytterligare 18 miljarder att genomföra detta med barngruppernas storlek. Det går inte riktigt lika lätt att göra en beräkning angående taket för klasstorlek, för det finns ingen riktigt bra statistik, om inte Fredrik Malm sitter på den. Men jag undrar helt enkelt: Varifrån kommer pengarna till reformen? Kommer det en jättesatsning i nästa års budget och i framtida budgetar för att man ska kunna genomföra detta?

Fru talman! Civilsamhället har en avgörande roll för att bistånd ska fungera på riktigt, både här i Sverige och i mottagarlandet. Det låter ändå som att vi är eniga om just detta.

Som jag sa i mitt förra inlägg är det bra att öppna upp för flera; jag säger absolut inget om det. Det jag ifrågasätter är inte att avtalen inte förlängs utan att de måste sägas upp med så kort varsel. Vi pratar om mindre än ett års varsel, och det gör att väldigt många projekt bara går om intet. Det är alltså framförhållningen det handlar om, och jag har fortfarande inte fått svar på frågan om regeringen möjligen skulle kunna vara tydlig med just detta. Men det vill man uppenbarligen inte vara.

Det ska kunna granskas - ja, absolut. Jag förstår det. Sedan är det precis som ministern sa väldigt svårt i och med att offentlighetsprincipen faktiskt inte omfattar organisationer på samma sätt och nog inte heller bör göra det. Det går dock alldeles utmärkt att utvärdera på annat sätt.

En transparent process - nej, det har det baske mig inte varit. Och det som menas med förstatligande är att uppgifter som i dag utförs av civilsamhället flyttas till myndigheten Sida. Det är åtminstone den bild man får när man läser instruktionerna till Sida. Om det är felaktigt tycker jag att regeringen bör klargöra det.

Fru talman! Må så vara att jag har dragit för snabba slutsatser, men det har även hela civilsamhället gjort och tydligen också myndigheten Sida, utifrån den rapport som de har kommit med.

Dessutom har en del regeringsföreträdare yttrat att Sida eventuellt har missuppfattat, även om jag inte riktigt förstår hur man kan missuppfatta det som står. Då är det kanske snarare instruktionen som är något otydlig, därav min fråga förut: Är det möjligen så att regeringen skulle kunna förtydliga instruktionen något så att den blir i enlighet med den intention som regeringen hade, som låter väldigt lovvärd?

Man kan tycka olika om detta. I princip förstår jag. Det här med öppenheten och att öppna upp för fler är en god tanke, och den bör naturligtvis prövas. Det säger jag absolut ingenting om. Däremot kan man, när man gör en sådan här sak, fundera över om man kanske väldigt tydligt ska ha en form av övergångsprocess.

Man skulle till exempel kunna låta avtalen löpa ut eller åtminstone ge ett väldigt tydligt tidsspann så att det finns tid att avsluta projekt på ett snyggt sätt. Detta har man inte gjort nu, för det som de facto har hänt är att Sida har sagt upp en rad avtal, vilket har fått till följd att SPO:erna - organisationerna - också har börjat säga upp sina avtal.

Ta till exempel organisationen We Effect, som bland annat jobbar med entreprenörskap, ofta inom livsmedel och skogsbruk och ofta med verksamheter som stärker kvinnors egenmakt. Detta är ju mål som samtliga finns med i regeringens prioriterade områden. We Effect är inte ensamma, utan organisation efter organisation vittnar om samma sak. Rädda Barnen lyfte häromveckan upp ett exempel med en ungdomsorganisation i Rwanda och så vidare.

Därför blir frågan: Kommer regeringen att komma med ett förtydligande om att man på ett snyggt sätt kan avsluta sina avtal och att man inte behöver ha den panik som man nu har?

I instruktionen, även om jag bara har läst upp ett litet citat, finns det ingenting som motsäger att allting ska vara genomfört till den 1 januari nästa år. Det är en jätteförändring som ska ske supersnabbt, och där står ingenting om övergångstid för avtalen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag tackar biståndsministern för svaret.

I Sverige har vi valt en modell där en stor del av det statliga biståndet fördelas genom civilsamhällets organisationer. Det är genialt på flera sätt. Man tar vara på erfarenhet, kunskap och framför allt de nätverk som civilsamhället har globalt. Exempelvis kan den svenska hbtqi-rörelsen på ett helt annat sätt stötta utsatta hbtqi-personer i auktoritära länder.

Man ökar svenska medborgares engagemang, delaktighet och förståelse för frågor som rör bistånd och hur världen ser ut.

Man kan erbjuda en trygghet och opartiskhet som en myndighet inte kan ge - att lita på en förening är i många fall enklare än att lita på en utländsk myndighet.

Man kan som organisation på ett helt annat sätt hjälpa mindre organisationer med krav på administration och redovisning, då det ofta blir ett ganska nära förhållande jämfört med vad det blir till en statlig myndighet i ett annat land.

Man håller nere statsapparaten, vilket bör vara av intresse för en regering som identifierar sig som borgerlig.

Nu vill dock regeringen flytta det arbete som i dag görs av människor i det svenska civilsamhället till den statliga myndigheten Sida - åtminstone delvis. Eller hur är det nu egentligen? Jag måste säga att ju mer jag hör företrädare för regeringspartierna, och nu även ministern, säga att det har blivit en missuppfattning, desto mer förvirrad blir jag. Jag hoppas att den här diskussionen ska bringa ordning i detta.

När man läser instruktionerna som gavs till Sida den 29 februari är det glasklart vilket uppdrag Sida har fått. Civilsamhällets organisationer håller uppenbarligen med mig - inte minst myndigheten själv, med tanke på den rapport som kom i början av april.

I instruktionerna står som första punkt att myndigheten ska redovisa följande: "Ekonomiska konsekvenser av en ansvarsöverföring till myndigheten att fr.o.m. den 1 januari 2025 hantera den vidareförmedling av stöd till civilsamhällesorganisationer som de strategiska partnerorganisationerna (SPO) idag utför inom ramen för Strategi för Sveriges utvecklingssamarbete med det civila samhället 2024 (UD2024/01418). Därtill ska redovisningen innehålla en välgrundad beskrivning av de personal- och verksamhetsmässiga konsekvenserna av en sådan ansvarsöverföring."

Jag tror absolut att intentionerna är de bästa. Man vill minska antalet transaktionsled och öka spårbarhet och transparens, allt med målet att öka effektivitet och resultat. Pengarna är till för och ska, i så hög grad det bara går, nå mottagarna. I det är vi fullständigt överens. Men att säga att det inte handlar om ett förstatligande, mot bakgrund av de instruktioner som har getts svart på vitt, känns en smula märkligt. Det står ju att ansvar och arbetsuppgifter, åtminstone delvis, ska föras över från organisationerna till statens myndighet.

Med anledning av detta har jag en följdfråga: Om nu alla - eller åtminstone väldigt många utanför Regeringskansliets byggnader, uppenbarligen inklusive myndigheten Sida - har uppfattat instruktionerna på det här sättet, vad har då ministern gjort de senaste två månaderna för att korrigera detta?

Fru talman! Jag tackar statsministern för återrapporten. Det är alltid knivigt att vara lite längre ned på listan eftersom många frågor redan har ställts.

Men jag har en fråga om Iran. Vi hade tidigare i dag en bra interpellationsdebatt om IRGC mellan utrikesministern och flera ledamöter. Det är tydligt att riksdagen är enig och för en terrorlistning, och det visar sig att det förmodligen även finns en majoritet för att titta på regelverket. Togs frågan om IRGC upp på rådets möte?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Återrapportering från Europeiska rådets möte den 17-18 april

När det gäller Gaza funderar jag över detta att göra EU och USA till relevanta aktörer. Utifrån de diskussioner som var på rådet, hur upplever statsministern att det går? Går det framåt? Märker man att de påtryckningar som görs internationellt leder någonvart?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

Fru talman! Engagemang - lyssna på det ordet ett tag, för det kan vara ett av de vackraste ord vi har. Engagemang innebär gemenskap, omtanke och att bry sig om. Engagemang innebär kraft att förändra, och det är ju precis det som bistånd handlar om - att förändra utsatta människors livssituation så att så många som möjligt känner trygghet och delaktighet i vår värld.

Jag ska erkänna att det var svårt att fundera ut vad jag skulle säga i debatten i dag. Det berodde inte på att jag inte vet vad jag anser om regeringsunderlagets biståndspolitik utan på att det är smärtsamt att följa den nedmontering som sker av de institutioner som bär upp de demokratiska värderingarna i Sverige, av vilka biståndet är en. Det är så mycket inom reformeringen av biståndet som riskerar att gå väldigt fel på grund av regeringens stora brådska.

Varje gång jag läser regeringens reformagenda slås jag av hur olika ord och meningar kan användas och tolkas. För tre år sedan gjorde vi i Centerpartiet en egen, mindre variant av reformagendan för utvecklingsbiståndet. I den lyfte vi fram vikten av företagande och entreprenörskap och av att använda detta som en hävstång för att samhällen ska kunna utvecklas. Vi lyfte fram hållbara jobb, klimatomställning och demokratiska principer. Vi talade om vikten av fokusering för att kunna uppnå så mycket som möjligt med de medel som Sverige bidrar med. Känns det igen?

När jag första gången lade bägge dessa skrifter bredvid varandra var likheterna slående, men ändå inte alls. Det tog mig några genomläsningar att förstå varför. Regeringens reformagenda är som vår agenda fast precis tvärtom. Det handlar om utgångspunkten. Där Centerpartiet utgår från individen som behöver stöd utgår regeringen från Sverige som nation. Där Centerpartiet ser att engagemanget måste öka både i Sverige och lokalt hos mottagarna omvandlar regeringen målen om transparens och effektivitet till en form av förstatligande och storskalighet. Där vi utgår från målen i Agenda 2030 nämner regeringen, pliktskyldigast, Agenda 2030 fem gånger i bisatser knutna till svenska mål.

Det som är riktigt sorgligt är det som har kommit efteråt, som egentligen startade med en sänkning av civilsamhällets kommunikationsstöd. Att pengar ska användas på bästa sätt är en självklarhet, men att inte värdera människors engagemang är kortsiktigt och dumsnålt. Det är just detta som kommunikation är till för.

Eller var det detta som var meningen? Var det här ett steg mot det förstatligande av biståndet som nu sker, om det nu sker? Vi får se vad som händer framöver.

Vad innebär då det vi kallar förstatligande? När regeringen talar om det låter det väldigt rationellt. Mellanhänder ska tas bort, pengar ska i mesta möjliga mån gå direkt från statens myndighet till mottagaren, transparensen ska öka och det ska bli lätt att följa pengarna. Det låter jättebra och oerhört viktigt, men vad innebär det i praktiken?

Det svenska civilsamhället ingår i ett globalt nätverk där tilliten och relationerna är starka. Det är faktiskt något av det starkaste vi har, vilket såklart beror på att civilsamhället kan specialisera sig på ett helt annat sätt än vad en myndighet kan. Hbtqi-rörelsen i Sverige kan identifiera, hjälpa och göra sig till språkrör för hbtqi-personer världen över på ett betydligt mer trovärdigt sätt än vad en svensk statstjänsteperson kan göra. Genom de globala nätverken kan små lokala organisationer i de mest utsatta områdena i världen göra sin röst hörd, få stöd och förändra på riktigt. Dessutom erbjuder organisationer en trygghet och en opartiskhet som en myndighet faktiskt aldrig kan få i de länder där människor utsätts för förföljelse och tortyr av auktoritära regimer.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

Samtidigt får vi ett mervärde i Sverige, där det svenska civilsamhället engagerar och involverar svenska medborgare i det som händer runt om i världen. Det bygger förtroende och tillit. Hur många svenska medborgare känner samma tillit till en myndighet? Hur stort är engagemanget för vad en svensk myndighet gör, så länge den gör det den ska och inte något dumt? Hur involverade är svenska medborgare i vad myndigheterna gör till vardags?

Civilsamhället står för ett mervärde som inte så lätt syns i tabellverken i de ekonomiska beräkningarna. Men det gör skillnad på riktigt i världen och i Sverige. Att företagande och entreprenörskap lyfts fram och ökar är jättepositivt så länge fokus är på mottagaren och de lokala förhållandena.

För att nå långsiktighet och demokrati på riktigt behöver civilsamhället vara med på båten. Centerpartiet har därför i sin agenda förslag om att ha en gemensam plattform för näringsliv, civilsamhälle och myndigheter här i Sverige, inte bara lokalt. Team Sweden skulle kunna vara denna plattform, men än så länge har civilsamhället inte bjudits in. Vi frågar oss varför man kastar bort denna viktiga möjlighet.

Det går inte att förbigå det sätt som denna reformering har skett på och den totala frånvaro av respekt för de organisationer, både svenska och lokala, som har visats.

Nu handlar det om avtalen. Avtalen med de svenska organisationerna sägs upp med omedelbar verkan, även om det skulle vara ett missförstånd. Vad händer då? Låt oss ta ett exempel. Organisationen We Effect jobbar bland annat med entreprenörskap, ofta inom livsmedelsproduktion och skogsbruk och ofta i verksamheter som stärker kvinnors egenmakt. Samtliga dessa mål finns med i regeringens prioriterade områden. Men nu är deras avtal uppsagt, och det innebär att de i sin behöver riva upp de 150 lokala avtal de har runt om i världen.

We Effect är inte ensamma om detta. Organisation efter organisation vittnar om samma sak. Tidigare nämndes exemplet med Rädda Barnen och organisationen i Rwanda, en organisation som har kunnat göra skillnad på plats tack vare att Rädda Barnen stöttat när det gäller administration och juridik. Men nu måste detta samarbete avslutas. Frågan kvarstår: Hur ska en sådan här organisation någonsin mäkta med att uppfylla en svensk myndighets formella krav för att ansöka om medel?

Transparens och effektivitet är bra, men det måste vägas mot delaktighet och tillit - värden som är minst lika viktiga - annars riskerar det svenska biståndet att urvattnas till storskaliga massprojekt där människan blir osynlig och obetydlig.

När det gäller dessa båda projekt vet jag att regeringen egentligen anser att de är bra och att de ska vara kvar. Men på grund av den snabba, ryckiga och plötsliga hanteringen riskerar de nu att gå förlorade. Ett vettigare sätt hade varit att fasa ut projekten, exempelvis genom att låta avtalen löpa ut eller åtminstone ge lång framförhållning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

Sverige kan och ska inte göra allt, men vi kan göra ganska mycket. Vi kan framför allt välja att vara där vi behövs bäst, inte bara där vi får mest pang för pengarna. Vi kan aktivt välja att vara i de mest utsatta delarna i världen och kämpa för demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet, allas rätt till utbildning, rent vatten och ren energi.

Men just nu verkar regeringen vilja göra tvärtom och minska utvecklingsstödet till länder och platser där det är svårt att vara på grund av auktoritära krafter och konflikter. Många andra givarländer gör likadant, och tillsammans lämnar vi fältet öppet för auktoritära krafter som Ryssland, Kina och Iran, som gärna vill vara med och spela en roll i ländernas uppbyggnad. Vi borde göra tvärtom och visa att vi står upp för de värden vi så vackert talar om, även om det kanske på kort sikt kostar mer i kronor och ören och handlar mer om kvalitet än kvantitet.

Reformeringen av biståndet är en del i de reformer, debatter och neddragningar som på olika sätt hjälper till att minska människors engagemang och delaktighet, och i fallet med biståndet får det förödande konsekvenser, inte bara i Sverige utan framför allt för de människor som biståndet faktiskt handlar om. Hittills har man kunnat lita på Sverige och svenska organisationer. Sverige har gett hopp om en bättre framtid. Släck inte det hoppet!

Jag yrkar bifall till reservation 3.

Fru talman! Jag vet att Kristdemokraterna kämpar, och jag hoppas att det ska gå väl. Jag är dock fortfarande lite osäker på om alla i regeringen verkligen är helt eniga. Det fick jag inte svar på, och jag tror kanske inte att jag får svar på det heller. Jag ställer mig väldigt frågande till detta.

Detta är absolut en liten del, men man lägger ju ett pussel av allting som händer. Detta är en del av det som vi som är lite mer kritiska ser som en minskning när det gäller dem som är engagerade i biståndsfrågor på olika sätt, oavsett om det är i Sverige eller i lokalsamhället. Det har ju skett en förskjutning.

Regeringen har haft två månader på sig att korrigera beslutet, men det har inte skett någon sådan korrigering. Tiden börjar rinna ut - 1 700 avtal har börjat sägas upp. Ni får skynda er om det ska gå att stoppa denna karusell.

Fru talman! Jag vill instämma i kören att vi är många som ser KD som den främsta garanten för att någonting positivt kommer från regeringen gällande biståndet. Så är det faktiskt.

Med detta sagt tycker inte jag att det är okej att stå här och skylla allting på myndigheten. Jag säger som jag sa på mötet förra veckan när Gudrun Brunegård var med: För den som läste uppdraget till Sida var det fullständigt glasklart vad som skulle bli resultatet i den första rapporten, som nu har kommit. Det här var inte bara oppositionen helt enig om; det var alla organisationer eniga om. Redan efter några dagar kom det signaler om att det här och det här kommer att hända, och det var också precis det som Sida sedan kom med i sin rapport.

Instruktionen kom för nästan två månader sedan. Om det nu var ett missförstånd hade det varit ganska enkelt för regeringen att korrigera beslutet bara genom en enkel mening om att avtalen ska fasas ut i enlighet med avtalstiden. Hade den lilla meningen funnits med tror jag att en ganska stor del av oron hade uteblivit. Men nu är det inte så, och jag vägrar att tycka att det är okej att stå här och skylla på myndigheten. Man får nog vackert ta sitt ansvar när man sitter i regeringen och har skrivit det på det här sättet.

Nu undrar jag dock: Är ni verkligen så eniga i regeringen om hur det här ska gå? När det gäller transparensen är det väldigt tydligt, men jag tyckte att Moderaternas ledamot tidigare i dag lyfte att det framför allt är det lokala civilsamhället som man ska fokusera på. Det svenska civilsamhället var kanske inte riktigt lika viktigt. Hur är det egentligen?

Herr talman! Som politiker ska man naturligtvis inte blanda sig i allting, även om jag tycker att den här regeringen i vissa saker blandar sig i alldeles för mycket. Men när man nu lägger fram en reformagenda där man så tydligt visar att civilsamhälle, entreprenörskap och företagande är oerhört viktiga delar och att även staten och myndigheterna har en roll att spela, vore det då inte ganska naturligt att man från regeringens håll initierade detta samarbete? Vad jag förstått har bland annat civilsamhället dessutom efterfrågat en sådan arena med alla dessa parter.

Jag håller absolut med om att det lokala perspektivet är det viktigaste. Samtidigt hänger dock detta ihop. De nätverk som finns mellan civilsamhällesorganisationerna är ju globala. Vore inte detta ändå någonting som regeringen borde ta tag i, med tanke på hela andan i reformagendan?

Herr talman! I många stycken håller jag verkligen med om det ledamoten Katarina Tolgfors säger. Men jag har ändå en fråga, och den har med Team Sweden att göra.

Team Sweden är ett fantastiskt initiativ där myndigheter och företag samarbetar för att utveckla verksamheter i länder. Men det hade ju varit ännu bättre om det hade funnits en arena där även civilsamhället var med så att man fick med både civilsamhälle, företag och myndigheter.

Finns det framöver planer på att ta med civilsamhället i Team Sweden, eller kommer man att komma med en annan plattform där alla de här tre parterna är med? Det är ju då man får den riktigt stora synergin, eftersom alla tre behövs.

Herr talman! Det är helt korrekt att det inte alltid handlar om de bilaterala stöden och att det absolut kan vara regionala stöd eller andra former av multilaterala stöd. Problemet är att regeringsunderlaget minskar andelen till utvecklingsstöd, samtidigt som man - av mycket rimliga skäl - fokuserar en stor del till exempelvis Ukraina och det området. Det säger jag absolut ingenting om.

Utvecklingsstödet blir ändå mindre. Borde man då inte ha fokuserat det just till de områden som vi faktiskt vet att människor flyr ifrån och satsa på de utvecklingsprojekten? Det ger kanske inte lika stor effekt i kvantitet men däremot i kvalitet. Borde inte Sverige gå före och verkligen vara där människor är som mest utsatta?