Anna Lasses

Herr talman! Tack så mycket för anförandet, Yasmine Eriksson!

Sverigedemokraterna är ju starka förespråkare för förebyggande stöd, det vill säga att se till att människor helt enkelt inte behöver fly, vilket är fullt rimligt.

Om vi då tittar på vilka som flyr till Sverige ser vi att en majoritet av flyktingarna kommer från länder som Syrien, Afghanistan, Eritrea, Irak och Somalia. Det här får mig att fundera. Vi kan nu se att regeringen och regeringsunderlaget minskar stödet exempelvis till Afghanistan med 40 procent. Det rimliga hade snarare varit att fokusera på de här länderna, som verkligen har stora problem, och försöka ha så mycket utvecklingsstöd som möjligt där, just för att förhindra att människor behöver fly.

Det stämmer inte riktigt överens. Hur ställer sig Yasmine Eriksson till detta?

Herr talman! Förskolan och skolan hör till det viktigaste för att komma till rätta med det ökande utanförskapet. Men hälften av alla barngrupper i förskolan är större än vad riktlinjerna medger, och skolklasserna är stora.

De senaste veckorna har statsråden Lotta Edholm och Johan Pehrson varit ute med krav på maxtak för barn- och elevgruppers storlek i enlighet med riktlinjerna. Det är mycket rimligt. Men för att uppnå riktlinjerna för förskolan krävs i runda slängar 18 miljarder i ökade personalkostnader. Till detta kommer skolan, lokaler, administration och icke att förglömma kommunernas brist på pengar. Det ekonomiska ansvaret är som sagt delat mellan stat och kommun, men en halv miljard är långt från 18 miljarder.

Utöver utredningen om en nationell skolpengsnorm - hur tänker sig skolministern att finansieringen ska gå till? Det handlar om barnen som går i skolan i dag, inte om tio år.

(Applåder)

Fru talman! Jag säger stort tack för svaret. Jag ser nu verkligen fram emot att det kommer att bli ordning och reda i tågtrafiken, hellre förr än senare. En annan fråga som lyfts fram är bristen på utbildad personal, men den utgår jag från ingår i hela paketet.

Som sagt är tåget avgörande för människor som pendlar, för industrin och även för klimatet.

Med tanke på att statsrådet säger att det finns saker som vi kan göra redan här och nu hoppas jag att vi kanske till och med redan på måndag, när vårpropositionen presenteras, får se förslag på vad som skulle kunna göras i närtid.

Jag säger stort tack för den här diskussionen.

Fru talman! Jag tackar för svaret. Det låter väldigt lovande med allt som är på gång. Man hade ju önskat att regeringen skulle tillsätta en beredning av allt som behöver göras.

Även om man naturligtvis ska göra mer för de pengar man har kokar det till syvende och sist ändå ned till behovet av mer pengar. Jag uppfattar det som att underhållsskulden ska betalas av men måste ändå fråga på hur lång tid man tänker sig att den ska betalas av. Det är ju som sagt fråga om ganska akuta åtgärder.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vad vidtar man för akuta åtgärder medan man väntar på åtgärdsplanen? Exempelvis är det ett antal uttjänta växlar, 1 860 stycken, som behöver bytas ut. Det är någonting som man egentligen inte behöver vänta på att komma fram till att det behöver göras. Är det här någonting som regeringen tänker sig att man ska åtgärda nu, och kommer det att avsättas pengar till det?

Detsamma gäller även signalställverken, som är en stor anledning till förseningarna. Hur gör regeringen för att möta de akuta problem som Sveriges åkerier och industri har i väntan på att den här planen ska sjösättas?

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret!

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det råder kaos i tågtrafiken i dag. Inte minst bland riksdagsledamöterna, som till stor del veckopendlar, finns gott om vittnesmål om de lätt absurda situationer som uppstår. Tåg ställs in i sista sekund och man hänvisas till nästa tåg, men då utan sittplats. Tåg leds om, vilket förlänger restiden. Tåg blir stillastående. Det är växelfel, brist på dubbelspår, brist på vagnar och brist på personal, och det är dålig väderlek - vi har hört det mesta.

En stor del av problemen beror, precis som statsrådet påpekar, på den enorma underhållsskuld på dryga 90 miljarder som vi alla, från höger till vänster, ansvarar för och som nu denna regering måste ta tag i. Att detta är på gång är bra. Underlag har tagits fram, och nu väntar vi med spänning på den stora infrastrukturpropositionen.

Men samtidigt är läget akut. Klimatförändringarna inväntar inte någon proposition. De sker här och nu, och de går allt snabbare. Här har tåget en nyckelroll eftersom transporter är en av de verkligt stora utmaningarna.

Statsrådet säger att man inte ska ställa fordon mot varandra. Jag skulle ändå vilja problematisera detta lite grann. Absolut! Bilen är fullständigt avgörande för alla som inte bor i en storstad, och flyg är alldeles utmärkt på långa resor eller på sträckor där inga andra alternativ är rimliga. Precis som statsrådet säger måste de komplettera varandra. Därför ska vi stimulera och premiera den teknikutveckling som arbetar med att göra dessa färdmedel så hållbara och effektiva som möjligt.

Men det fråntar inte tåget dess särställning. Tåget är ett snabbt och jämförelsevis mycket hållbart sätt att resa och transportera på, särskilt i Sverige, där större delen av järnvägen är eldriven och går på relativt ren energi.

I interpellationen nämnde jag som exempel att om jag åker från Stockholm till Leksand är tåget 19 gånger mer klimatsmart jämfört med om jag sitter ensam i en bil, och det är 5 gånger mer klimatsmart om jag tar tre kollegor med mig. Att tåget ska funka är dessutom väldigt efterfrågat. Befolkningen kräver det, näringslivet kräver det, försvaret kräver det och klimatet kräver det.

I det läget avbryter regeringen arbetet med stambanorna. I det läget sänker regeringen medlen till den enorma underhållsskulden med ursäkten att Trafikverket ändå inte kan åtgärda i den takten. Man skulle ju då kunna tänka sig att man behöver åtgärda även Trafikverket snarare än att dra ned på takten i att beta av underhållet.

Med detta som bakgrund uppstår en rad frågor. Menar statsrådet allvar när han säger att tåget inte behöver lyftas fram som en klimatåtgärd på de sträckor där tåget borde vara det mest effektiva sättet att resa eller transportera varor på? Finns det en plan för hur underhållsskulden ska betas av, och hur lång tid tänker regeringen att det ska ta?

Vad gör statsrådet och regeringen på kort sikt, i väntan på att propositionen kommer? Det måste ju hända något nu, inte om två, tre eller tio år.

Fru talman! Jag älskar tåg. Men det är bara att konstatera att det råder kaos i tågtrafiken just nu. Det handlar om brist på underhåll, personalbrist och brister i ledarskap.

Tåget har även en avgörande roll för landets säkerhet och försvar, vilket inte minst är aktuellt nu när vi har gått med i Nato. Särskilt gäller det kanske hur det funkar vid gränsövergångarna till Danmark, Norge och Finland. Jag undrar därför vad försvarsministern gör konkret inom sitt område för att möta de behov som är knutna till vår svenska järnväg.

Herr talman och herr statsminister! Jag älskar att åka tåg. Sedan tonåren har jag valt tåget så långt det bara är möjligt, i Sverige, i Europa och i andra delar av världen. Det är klimatsmart och hyfsat tidseffektivt.

Statsministerns frågestund

Men i Sverige har det under det senaste året blivit rent ut sagt hopplöst. Det är mer regel än undantag med kraftiga förseningar, tåg som ställs in med kort varsel och omledningar med mer eller mindre omöjliga byten på märkliga orter. Det går inte längre att rekommendera folk att välja tåget. Detta är superallvarligt - för alla som pendlar, för industrin och för vårt totalförsvar.

Det finns absolut skäl; det vet vi. Det handlar om personalbrist och underhållsskuld. Min fråga är nu: Vad gör regeringen konkret åt detta?

Fru talman! Jag tackar för svaret. Jag vill ändå skicka med både frågan och även det där med att verkligen stå upp för vårt svenska system och de lagar och regler som vi har, samtidigt som Ukraina och, som statsministern själv sa, det bidrag som Ukraina kan ge när det gäller jordbruket är mycket välkommet.

Jag måste följa upp det som gäller de frysta ryska tillgångarna, för det är onekligen jättebra att Sverige var initiativtagare. Statsministern sa tidigare också att man är beredd att ta nästa steg och ha maximal användning. Jag vet dock att oenighet råder. Upplever statsministern att Sverige står ensamt, eller finns det fler som tillsammans med Sverige kan driva frågan vidare så att det blir mer än vad det är just nu?

Fru talman! Att hålla gränsen mot Ryssland och att stå upp för Ukraina är fullständigt överordnat det mesta just nu. För att kunna göra det behöver vi inom EU vara självförsörjande när det gäller matproduktion, både i krig och - på lång sikt - i fred.

Den befintliga jordbrukspolitiken är som vi alla vet krånglig, inte särskilt lönsam, inte tillräckligt konkurrenskraftig och inte tillräckligt hållbar. Därför är det oerhört välkommet att man nu tittar över detta och bland annat minskar administrationen, vilket är akut.

När det gäller den svenska livsmedelsproduktionen tror jag att vi är väldigt eniga om att den är bland de mest klimatsmarta i världen och, inte minst, att vi är duktiga på djurhållning och har låg miljöpåverkan. Nu gäller det att verkligen försöka få upp EU till vår nivå, inte bara för vår och vår konkurrenskrafts skull utan för hela Europas och utvecklingens skull.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Återrapportering från Europeiska rådets möte den 20-21 mars

Samtidigt har vi förhoppningen att vi ska utvidgas med Ukraina och Moldavien, och då blir frågan: Vad är statsministerns bild? Hur ska detta gå ihop, och hur går diskussionerna efter mötet? Det står inte jättemycket i protokollet. Det finns ett litet embryo till en början, men det räcker inte. Vi kommer att behöva reformera mer.

Känner statsministern att det finns stöd för den svenska viljan att ha ett hållbart jordbruk, där även Ukraina finns med på ett hållbart sätt?

Fru talman! Jag vill börja med att rikta ett stort tack till regeringen och till alla riksdagskollegor för ett oerhört bra samarbete under det svenska ordförandeskapet i EU.

Det är alltid nyttigt att reflektera en stund över sådant som har varit, hur man upplevde situationen då och vilka följderna har blivit. Det finns inte så mycket att säga om beskrivningen i betänkandet av Sveriges ordförandeskap i EU. Det är vad det är - året var framgångsrikt. Självklart finns det några saker som är intressanta att lyfta fram.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Det svenska ordför-andeskapet i Euro-peiska unionens råd första halvåret 2023

Jag vill börja med det som jag är absolut stoltast över, nämligen hur Sverige har lyckats bidra med att upprätthålla och grundmura en relativt stor enighet om vikten av att stå upp för Ukraina. Det rådde enighet då, och det finns fortfarande ett starkt stöd för detta inom hela EU - för Ukrainas skull, för hela Europas skull och för demokratins skull.

Vi kan som sagt se att denna enighet består och att den svenska regeringen tillsammans med en enig riksdag fortsätter att driva på för att stödet inte ska mattas av utan snarare öka. Detta är ett oerhört fint samspel, och det är någonting som vi ska värna.

En del i arbetet under ordförandeskapet var att initiera utredningen av hur de frysta ryska tillgångarna skulle kunna användas som stöd för Ukraina. Jag, liksom Centerpartiet, är väl medveten om hur komplext detta är och att man nu i första hand tittar på hur avkastningen kan användas. Jag och Centerpartiet menar att Sverige måste driva på för att se hur en större andel av tillgångarna kan användas framöver.

I rapporten visas också något som inte är lika positivt, och det är den frustration som framför allt vi i EU-nämnden kände när vi diskuterade att regeringen inte alltid utnyttjade möjligheten att vara ordförande maximalt utan ibland valde en lite mer tillbakalutad eller nedtonad roll. Det regeringen angav som orsak var att man ville stå upp för enigheten och att ordföranden bör ha en mer nedtonad och samlande roll. Det är helt rätt att enighet och en samlande roll är viktigt, men det står inte i motsättning till att samtidigt vara aktiv och pådrivande.

I vissa frågor var Sverige väldigt pådrivande, bland annat när det gällde Ukraina och de andra exempel som har nämnts. Men i andra frågor var Sverige inte så aktivt, bland annat vad gäller terrorklassningen av Islamiska revolutionsgardet, IRGC. Här kunde Sverige ha valt att ha en betydligt mer aktiv roll.

Slutligen vill jag säga att det är viktigt att följa upp och hålla i Sveriges insatser. Förutom Ukraina, där vi alla är eniga, gäller det givetvis demokrati, rättsstatens principer och klimat. Man behöver använda demokratilåset där det behövs och steppa upp när det gäller miljö- och klimatarbetet. Centerpartiet anser att det behöver tas fram ett klimatlås, motsvarande demokratilåset, så att man kan minska resurserna för de länder som inte levererar på miljö- och klimatområdet. Det vore det väl ganska rimligt att enas om och driva på för att få till.

Återigen ett stort tack för gott samarbete!

Fru talman! Jag håller återigen verkligen med om att det verkligen var bra att detta gick i hamn. Jag vet vilka ansträngningar som låg bakom detta, och jag förstår verkligen det. Precis som statsrådet har varit inne på tidigare tror jag att EU verkligen är en av de absolut viktigaste parterna när det handlar om att driva klimatpolitiken för att vi ska klara detta.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Det svenska ordför-andeskapet i Euro-peiska unionens råd första halvåret 2023

Men vi såg budgeten i höstas. Där konstaterades det att vi kommer att öka utsläppen i Sverige, visserligen bara till en början. Samtidigt är det väldigt bråttom. Därför undrar jag: Är det inte lite dubbelt? Visst, vi driver på på EU-nivå, men samtidigt kanske vi inte gör riktigt allt vi kan på hemmaplan.

Fru talman! Även jag vill börja med att säga stort tack för både samarbetet och ett i många stycken väl utfört arbete.

Jag tänkte prata lite grann om Fit for 55, som är klimatpaketet. Det säger jag till er som sitter på läktaren och till alla som lyssnar. Det var väldigt bra att Sverige fick detta i hamn. Men det räcker inte att EU har ett vasst klimatprogram, utan det gäller också att medlemsländerna har en vass klimatpolitik.

Vi är nog många som upplever att regeringen kanske inte riktigt tar detta ansvar på hemmaplan. Och jag kan ändå inte låta bli att undra hur statsrådet ser på dilemmat att vi nu har ett vasst klimatprogram på EU-nivå samtidigt som den svenska klimatpolitiken för tillfället tar några steg bakåt.

Herr ålderspresident! Ganska ofta får jag känslan att de villkor vi ger våra förskolepedagoger ungefär motsvarar att vi först utbildar en person till trädgårdsmästare och sedan placerar personen mitt i öknen, mil från närmaste oas, med en hink vatten och en fröpåse och säger: Var så god - ditt uppdrag är att odla en trädgård!

Det mest förvånande är att en ganska stor del faktiskt lyckas. Detta är såklart bra för de barn som hamnar hos trädgårdsmästare med superhjältekrafter, men det är inte rimligt och definitivt inte hållbart.

Konsekvenserna av detta ser vi alltför ofta med barn som längre upp i åldrarna inte klarar skolan, blir hemmasittare och hamnar i utanförskap. Det börjar i förskolan. Det är där möjligheterna är som störst att lägga grunden för individen. Det är där vi har möjlighet att upptäcka vilka som behöver stöd när hemmet inte fungerar. Det är där vi har möjlighet att ge barn det språk som behövs för att komma in i samhällsgemenskapen. Det är dit barnen kommer fulla med energi och lust att lära. Det är i förskolan vi bland annat kan bygga bort utanförskapet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förskolan

Det är därför extra allvarligt att vi kan konstatera att de anställdas utbildningsnivå är lägre och att många i personalen saknar tillräcklig kunskap i svenska i de områden där de mest utsatta barnen bor. Det är också där barnens frånvaro är som högst, vilket gör det svårare att ge barnen den utbildning de har rätt till.

I debatten hörs ibland att förskolan inte är till för de anställda utan framför allt för föräldrarna. Låt oss en gång för alla slänga detta påstående i soporna! Förskolan är först och främst till för barnen. Det är de som ska få en utbildning. Omsorgsbiten är viktig. Den är en förutsättning för att föräldrar ska kunna arbeta, men huvudfokus får inte ligga där. Det är väl knappast någon som säger att skolans lägre årskurser, för barn mellan sju och nio år, är till för föräldrarna. Låt oss se förskolan för vad den är: utbildning för våra yngsta medborgare.

För att våra barn ska få den utbildning som de har rätt till måste pedagogerna i förskolan få rätt förutsättningar att göra sitt jobb. Även superhjältar kan bli utbrända; det vet vi ju. Vi vet att det krävs utbildad personal, men andelen anställda som är utbildade förskollärare varierar kraftigt över landet och mellan huvudmän - från 13 till 75 procent. Ungefär en tredjedel - lite beroende på hur man räknar - av förskollärarna och barnskötarna saknar fortfarande den utbildning som borde krävas.

Regeringen talar visserligen om att möjliggöra vidareutbildning, men de resurser som erbjuds är alldeles för små. Med de riktade bidrag som ofta ges krävs det dessutom nästan en magister i administration för att huvudmän och kommuner ska söka bidragen.

Bristen på utbildade förskollärare och barnskötare är ett känt faktum. Det finns dessutom en ganska märklig syn på vad som krävs för att få kalla sig barnskötare. Ibland används titeln för korta utbildningar i arbetsmarknadsåtgärdssyfte, vilket får till följd att relativt oerfaren personal med bristande kunskap om vad arbetet egentligen innebär anställs i våra förskolor. Centerpartiet kräver därför en uppgradering av barnskötaryrket med en standardisering av grundutbildningen för barnskötare, så att det blir tydligt vad som egentligen ska krävas för att man ska få använda den titeln.

Det viktigaste och mest grundläggande i barns utbildning är språket. Det borde därför vara en självklarhet att varenda kotte som arbetar med barn i förskolan har tillräckliga kunskaper i det språk som krävs för att få tillgång till samhället. Detta är också skälet till att vi i Centerpartiet kräver tillräckliga kunskaper i svenska hos dem som arbetar med barn i förskola och pedagogisk omsorg.

Jag ska återvända till våra trädgårdsmästare med superhjältekrafter. Rätt utbildning och kunskaper i svenska är en bra start. Men det räcker inte. Personaltätheten är sedan länge den absolut största utmaningen för många huvudmän. Och det kostar pengar. Det är pengar som vi som makthavare på alla nivåer helt enkelt måste se till att de finns. Man kan effektivisera på många olika sätt. Men personaltäthet kostar, för antalet barn är vad det är.

Är det inte lite märkligt att vi har en riktlinje som säger att vi bör ha 6-12 barn i grupper för barn mellan ett och två år och sedan en riktlinje som säger att vi bör ha 9-15 barn i grupper för barn mellan tre och fem år? Sedan när man tittar på hur det faktiskt ser ut ligger snittet över riktlinjen för båda dessa grupper. Det hade kanske varit okej om personaltätheten hade kompenserat för det. Men det gör den inte. Den ligger på genomsnittet 5,1. Om vi hade följt riktlinjerna som jag just har talat om hade siffran legat på under 4.

Vad betyder egentligen 5,1 barn per personal ute i verksamheten? Den som går ut i verksamheten upptäcker snabbt att det alltför ofta betyder att man försöker att prioritera småbarnsgrupperna och hålla nere dem så att det är ungefär 12-14 barn med tre personal. Men grupperna för tre- till femåringar får ofta växa till lite större grupper på ibland 22-24 barn, fortfarande med tre personal. Det innebär att vi i verkligheten har en personaltäthet på 7-8 barn per personal.

Hur många här inne tror att det är hållbart att ansvara för 7-8 tre- till femåringar under en längre tid, och att alla dessa barn får den uppmärksamhet och det stöd som de behöver och den utbildning som de har rätt till?

Nu går barnkullarna tillfälligtvis ned. Då hade man haft möjlighet att "automagiskt" öka personaltätheten genom att låta personalen vara kvar fastän barnantalet minskar. I stället ser vi att det sker nedläggningar och sammanslagningar av förskolor.

Det här är några av skälen till att Centerpartiet satsar betydligt mer än regeringen på barns utbildning. Förutom det som regeringen satsar lägger vi 5 miljarder, noga räknat. Det är då till hela skolan, bör tilläggas, från förskola upp till högstadiet. Men det är betydligt mer än noll.

Förskolan

För övrigt: Vad gör egentligen regeringen? Det är väldigt tyst om förskolan i debatten, förutom om skärmar som vi har pratat om. Man köper in böcker. Det är naturligtvis jätteviktigt. Men med tanke på det jag nu lyft fram är det knappast böcker som är den stora lösningen på förskolans stora utmaningar.

Summan av kardemumman är att vi vill att regeringen tillsätter en utredning om förskolan med uppdrag att göra en grundläggande genomgång av faktiska förutsättningar för en hållbar och likvärdig förskola utifrån skollag och läroplan. Utredningen behöver bland annat titta på barngruppers storlek, personaltäthet, resurstilldelning, barn i behov av särskilt stöd samt förutsättningar för flerspråkiga barns lärande.

Vi anser inte att den utredning som gjordes för några år sedan är tillräcklig, inte minst då den inte ordentligt tittade över resurstilldelningen. Vi anser inte heller att man bör avvakta Riksrevisionens granskning av förskolans kvalitet, då det knappast är någon rocket science vad den kommer att peka i för riktning.

Utredningen behövs nu. I väntan på den behövs betydande resurser som inte är öronmärkta till vissa specifika inriktningar, som till exempel böcker, utan där kommuner och huvudmän kan lägga pengarna där de behövs bäst i just deras förskolor. Det kommer i nio av tio fall att bli mer personal och vidareutbildning.

Förskolan

Med detta säger jag tack för mig. Jag yrkar bifall till vår reservation nummer 2 i betänkandet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 16.)

Herr ålderspresident! Det låter ju bra, men jag är fortfarande orolig. Man säger att kravet på digitalisering ska tas bort - fine, absolut! - och så är det starka restriktioner. Risken är att en massa huvudmän väljer att över huvud taget inte köpa in digitala verktyg, för att man helt enkelt kan spara pengar på det. I så fall blir det svårare att använda digitala verktyg där det är relevant. Barn med särskilda behov är en sak, men det kan ju också användas som ett läromedel när man är ute i naturen, för att kunna slå upp blommor och så vidare. Det används på ett väldigt pedagogiskt och bra sätt i de allra flesta förskolor. Detta att barn skulle sitta framför skärmar på förskolor har jag faktiskt inte sett när jag har varit ute i verksamheten, utan det är just utifrån ett pedagogiskt perspektiv som man har använt detta.

Min oro över risken kvarstår. Vi kan också se att länder som exempelvis Singapore och Estland, som ligger i topp i Pisamätningarna, använder digitala verktyg ganska frekvent i undervisningen.

Är det verkligen inte en risk? Kommer regeringen verkligen att försäkra sig om att vi inte går bakåt i den digitala utvecklingen i vår iver att ta bort skärmarna ur förskolan?

Herr talman! Jag tänkte prata om detta med skärmar. Jag håller med om att det är ett stort problem att många barn sitter väldigt länge framför skärmarna. Det tror jag att de allra flesta svenska föräldrar håller med om. Men samtidigt har skärmar en stor betydelse, inte minst för barn med särskilda behov.

Jag var på besök på en förskola i Sollentuna där man aktivt jobbar med digitalisering på ett bra, pedagogiskt sätt. Man har fått barn som tidigare inte har kunnat kommunicera att vara med i gruppen på ett helt annat sätt. Här har man verkligen använt skärmar på ett pedagogiskt sätt.

Om man går in och reglerar detta alltför mycket är jag orolig för att förskolor ska bli rädda för att använda detta där det verkligen behövs. Hur ser Fredrik Malm på detta?

Fru talman! Tro, hopp och kärlek - det är tre grundläggande saker som vi människor behöver för att kunna leva. I dag är det den 14 februari, och vi firar kärlekens dag. Omtanke om våra medmänniskor är något som bidrar till sammanhållning och förståelse. Hopp ger kraft att förändra. Och tro är att ha ett mål med livet. Vi tror på att det arbete vi lägger ned varje dag leder till ett bättre liv för oss och för våra barn.

Det är detta bistånd handlar om. Det handlar om att väcka den kraft till förändring som finns hos varje människa, kraft att bygga en trygg tillvaro för sig själv och sin familj, kraft att lyfta människor ur fattigdom och kraft att stå upp mot förtryck och för frihet.

Regeringen talar om effektivitet, prioriteringar och transparens. Man talar om att fokusera på länder där det finns god vilja till samarbete och där demokrati och rättsstat redan är på god väg att utvecklas. Insatserna ska vara effektiva, korta och resultatinriktade. De ska ge mest pang för pengarna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utrikespolitisk debatt

Absolut! Det ger säkert lokal effekt på kort sikt. Men är det verkligen rätt prioriteringar? Eller borde man nu ta in just tro, hopp och kraft att förändra som mätvärden för biståndets effektivitet?

Det är bra att vi fokuserar våra pengar, och det är bra att lyfta fram handel och företagande som sätt att få ut mer för de pengar vi satsar. Men att lämna människor som lever under förtryck eller i konfliktområden med hänvisning till att det är bortkastade pengar som riskerar att hamna i fel händer är farligt, kortsiktigt och fegt så som världen ser ut i dag.

Det är farligt för att det lämnar fältet öppet för antidemokratiska krafter att utnyttja situationen och växa sig starkare. Det är kortsiktigt för att det riskerar att öka splittringen och konflikterna världen över. Och det är fegt för att vi allt oftare får höra ursäkten: Vi gör bara som alla andra.

Sverige borde i stället ta på sig ledartröjan och säga: Okej, vi ser att det kommer att vara svårt och ta lång tid, men att bygga demokrati och trygghet hos människor är det viktigaste vi kan göra i den värld vi lever i just nu.

Vi måste värna det långsiktiga utvecklingsstödet till de mest utsatta platserna i form av demokratistöd och i form av stöd till utbildning för flickor och kvinnor, till kvinnligt företagande och till hbtqi-personers rättigheter. Då kan de få verktyg för att skapa sig inflytande och en trygg försörjning utan att vara hänvisade till beroende och förtryck. Det bygger hopp och kraft hos människor, vilket är effektivt på riktigt.

Klimatet är en ödesfråga. Även om det allvarliga klimatläget lyser med sin frånvaro i utrikesdeklarationen talas det om satsningar på klimatbistånd i reformagendan. Men det är otydligt hur. Och några satsningar på Sidas klimatfond har vi inte riktigt kunnat se.

I reformagendan är det mycket fokus på handel och på länder med stora utsläpp. Regeringen hänvisar till ny klimatsmart teknik och svenska företags möjligheter. Det är bra. Men vad händer med klimatanpassningen i de mest utsatta länderna? Och vad händer med insatser för den biologiska mångfalden? Det talas det ännu mindre om.

Även om vi instämmer i flera av regeringens utgångspunkter gör vi det med en lite annorlunda ansats. Där vi i Centerpartiet utgår från Dac och Agenda 2030 och säger att arbete är avgörande för att lyfta människor ur fattigdom fokuserar regeringen på svensk handel och svenska intressen. Där Centerpartiet menar att handel och innovation rätt använt är effektiva verktyg i arbetet för att nå hållbarhet verkar regeringen tro att handel och innovation per automatik leder till hållbarhet. Och där Centerpartiet ser det svenska civilsamhället som en viktig del av det svenska biståndet gör regeringen just nu allt för att försvåra för det viktiga engagemang som finns.

Jag vill nämna Gaza lite kort. Låt oss för en sekund se bortom orsakerna till kriget och se människorna. Biståndet till Palestina måste komma fram. Ett humanitärt eldupphör måste till omedelbart, och frysningen av utvecklingsstödet måste upphöra.

Sverige måste driva på. Är det någonstans som vi behöver skicka tro, hopp och kärlek och säga "Vi ser er" är det till barnen och föräldrarna i Gaza och till dem i Israel som har sina nära och kära i gisslan.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utrikespolitisk debatt

(Applåder)

Herr talman! Stort tack, statsministern! Det låter hoppfullt att det var ett sjyst möte på morgonen och att det inte finns några konstiga rykten eller någonting annat.

Eftersom jag helt plötsligt har en minut kvar som jag inte riktigt hade räknat med ska jag ta upp någonting betydligt tråkigare. Det handlar naturligtvis om Israel, Palestina, Hamas och så vidare. Jag hör vad statsministern säger, och jag vet att det är svårt att enas. Men någonstans måste man ändå fråga sig: Kan EU verkligen inte enas om att vi tillsammans aktivt ska göra allt för att få till ett humanitärt eldupphör så att hjälpen verkligen kommer fram? Och då menar jag att vi ska göra något aktivt och att vi inte bara ska prata om det. Nu vet jag att det inte fattades några beslut på detta möte, och jag hörde vad statsministern sa om vad som är viktigast nu. Men det måste väl ändå gå att göra mer med tanke på den situation som råder?

Herr talman! Det definitivt bästa sms som jag fick i torsdags löd: Hoppas att du har sett den vita röken.

Det var EU-minister Jessika Roswall som skickade det och anspelade på min uppmaning till statsministern förra veckan att betrakta torsdagens förhandlingar som att det var val till en ny påve som skulle ske.

Bra jobbat, vill jag därför säga till statsministern och alla andra från hela Europa som har varit inblandade i arbetet att få igenom detta långsiktiga stödpaket till Ukraina. Det kan inte nog understrykas hur otroligt viktigt detta var. Och jag hoppas nu verkligen att USA inspireras av detta. Framför allt vill jag ge allt stöd till Ukraina, som har ett krig som måste vinnas.

Nyfiken som jag är kan jag inte låta bli att undra vad som egentligen diskuterades under förmötet där ett mycket begränsat antal länder var med, men inte Sverige.

Min fråga till statsministern är därför: Vet statsministern vad som diskuterades i det slutna rummet, och kan statsministern i så fall berätta vad? Utlovades det något, eller var det bara en diskussion?

Slutligen undrar jag över något som skedde i anslutning till detta, även om det kanske egentligen inte har med själva mötet i torsdags att göra. Vad svarade egentligen Viktor Orbán på beskedet att statsministern är beredd att besöka honom när Natofrågan är avgjord?