Anna Lasses

Fru talman! Vi är många som om drygt en vecka kommer att bege oss till Gotland. Just nu är det bevattningsförbud på hela Gotland, och det finns en uppmaning om att spara på vattnet. Man kommer dessutom att genomföra en trycksänkning för att spara ytterligare.

Förra året var det nära att det blev helt torrt i kranarna, och situationen riskerar att bli likadan i år. Grundvattnet är extremt lågt på grund av att det knappt har regnat under två månader. Företag hotar med att lämna Gotland, och livsmedelsproduktionen hotas.

Vattenbrist finns även på andra ställen. Extra allvarligt och dyrt blir det i kommuner med gles bebyggelse. Ett sätt att lösa det här vore att överväga investeringsstöd för kommuner som ligger i frontlinjen när det gäller att drabbas av klimatförändringar – klimatförändringar är ju en anledning till detta.

Vad gör regeringen åt den här smått akuta situationen?

Herr talman! Tack, ministern, för svaret när det gäller klimat, konkurrenskraft och säkerhet! Det är ändå bitvis positivt med möjligheten att använda konditionaliteten och att regeringen nu tittar på detta. Då kan mitt medskick vara att man verkligen ska se till att just stärka konditionaliteten när det handlar om hur man arbetar med klimat- och miljöfrågor. Det är så pass avgörande, och vi måste vara i hela Europa vara på tårna för detta.

Sedan tänker jag att EU-ministern nu får möjlighet att återkomma i frågan om rättigheter när det handlar om flyktingar som är hbtqi-personer. Deras oro är mycket stor, och jag tror att den är befogad.

Hela pakten bygger på att man kommer till ett ankomstcenter eller en återvändandehubb där alla samlas på ett ställe. Att där skapa en trygg miljö för en hbtqi-person, som kanske redan från början är väldigt rädd för att outa sig själv, kommer att bli knepigt. Det var därför jag ställde frågan.

Herr talman! Det finns mycket vi är eniga med EU-minister Jessica Rosencrantz om, till exempel hur nära klimat, konkurrens och säkerhet hör ihop. Vi föreslår nu att man ska göra precis som med demokratifrågorna, det vill säga införa ett klimatlås: När länderna inte gör sitt får de inte heller EU-pengar. Min första fråga är om ministern tror att detta är något som den svenska regeringen skulle kunna tänka sig att driva.

Det andra – när man håller på med EU-frågor får man verkligen vara expert på allting – handlar om migrationspakten, som träder i kraft nästa vecka, och den oerhörda oro som hbtqi-personer nu känner för att de ska hamna i den kategori människor som automatiskt skickas tillbaka till så kallade säkra länder trots att de är hbtqi-personer men kanske antingen inte vågar visa det eller helt enkelt inte blir trodda i den screening som ska ske.

Här undrar jag lite hur regeringen trycker på och försöker få till säkerheten – och då menar jag inte bara i Sverige, utan jag efterlyser ett resonemang om hur man ska göra i hela EU. Det gäller inte bara de fall där man skickar tillbaka folk till deras hemländer, utan det handlar också om återvändandehubbarna. Det kan få väldigt negativa följder för just hbtqi-personer om de hamnar i vissa länder.

Herr talman! Det är ändå rafflande när man tänker på att det bara har gått knappt ett och ett halvt år med den nya världsordning som vi har i dag!

Det är en världsordning där störst går först och där vissa, exempelvis Trump och company, tar sig rätten att agera efter vad som just för dagen verkar lockande. Ryssland låter sitt storhetsvansinne blomstra, och i bakgrunden finns den, kanske, stora vinnaren: den långsiktiga strategen Kina.

I det sammanhanget bör vi i Sverige återigen sända en tacksamhetens tanke till de kloka personer som lade grunden till det mycket långsiktiga fredsprojekt som i dag är världens största frihandelszon och vårt hem – EU.

Sedan kan man naturligtvis bli galen på att EU kan vara en tungstyrd byråkrati. Ibland måste demokrati få ta tid. Men samtidigt måste EU utåt lära sig att agera inte bara snabbare, utan också väldigt mycket snabbare, för att stå upp för demokratin, rättsstatens principer, mänskliga rättigheter och vår säkerhet.

De senaste åren har gång på gång visat problemet att EU inte klarar just detta – att agera snabbt. Det handlar om Iran 2022. Terrorstämplingen av IRGC borde ha gått att få fram tämligen omgående. Det handlar också om den oacceptabla utvecklingen i Gaza som följde efter Hamas fullständigt horribla attack på Israel i oktober 2023. Här borde EU snabbt ha klarat av att tänka flera saker samtidigt: Ja, Israel har rätt att försvara sig, och gisslan måste släppas omedelbart. Men sättet som Israel sedan agerade och fortfarande agerar på är oacceptabelt, och därför bör associationsavtalet frysas. Och hur lång tid tog det inte att ens börja tänka sig att använda de frysta ryska tillgångarna till stöd för Ukraina!

Det mest flagranta har nog ändå varit hur en enda person, Ungerns Orbán, under så lång tid kunde hindra EU när det gällde just stödet till Ukraina och att dra ut på möjligheten att låta Ukraina och Moldavien påbörja processen att bli medlemmar i EU. Nu är det tack och lov slut på den blockeringen.

Att utvidgningen får fortsätta, inte bara med Ukraina och Moldavien utan även med västra Balkan, där exempelvis Albanien och Montenegro just nu tar stora kliv i sin EU-anpassning, är superviktigt för vår säkerhet men också för vår konkurrenskraft. Här ska regeringen ha en eloge, då jag vet att den ligger på för detta.

Det är viktigt att vi för Sveriges del fortsätter att se till att processen går framåt. Vi ska både ställa krav på att kandidaterna uppfyller det som krävs och heja på och stötta där vi kan.

Det är ett grundläggande systemfel när en enda person kan blockera hela EU och det krävs att landet i fråga har ett val som innebär att personen blir utbytt för att EU ska kunna fortsätta sitt arbete. Vi i Centerpartiet har därför under ett par år drivit på för att det i större utsträckning ska räcka med en majoritet när det kommer till utrikesbeslut i stället för att som i dag ställas krav på total enighet.

I den nya världsordningen blir EU:s samlade konkurrenskraft och möjlighet att på olika sätt försvara vår säkerhet alltmer avgörande. Men samtidigt som de maktgalna gubbarna i de självutnämnda stormakterna ägnar sig åt att dela upp världen sinsemellan sker klimatförändringarna. De går inte att vifta bort.

Det blir därför allt viktigare att se att detta hänger ihop – konkurrenskraft, säkerhet och klimat – och att agera utifrån detta. Svenska och europeiska företag behöver göra mer för att se till att både de själva och deras underleverantörer har goda arbetsvillkor, respekterar mänskliga rättigheter och tar ansvar för miljö- och klimatpåverkan.

Det bör vara självklart att den som ska sälja varor i EU ska följa samma villkor som våra företag behöver göra. Det gynnar såväl EU:s som företagens konkurrens och principerna om hållbarhet och mänskliga rättigheter, som vi måste stå upp för vid varje tillfälle som ges.

Vi kan inte bara ställa krav på företagen, utan samma konsekventa tanke måste också gälla medlemsländerna själva. Vi har infört ett demokratilås, det vill säga att ett medlemsland inte får några EU-medel om det bryter mot exempelvis mänskliga rättigheter. Det är bra, och detta bör användas konsekvent.

Vi skulle också behöva införa ett klimatlås, det vill säga att EU-medel inte heller ska betalas ut om ett land inte arbetar mot målen och medvetet bryter mot de regler vi tillsammans har satt upp gällande miljö och klimat.

Klimat, konkurrenskraft och säkerhet hör ihop. Det har väl aldrig varit så tydligt som när det kommer till energiförsörjning och transport inom EU. Det är fortfarande svårt att få sanktionerna mot rysk gas att fungera på sina håll eftersom EU-länderna är så pass beroende av detta. Lägg till detta krisen runt Hormuzsundet!

EU är alltför beroende av import, energi, el och transport. Vi måste få det till ett oberoende; det är nödvändigt. Det kräver innovationskraft, enklare regler för företag så att de kan växa och snabbhet i beslut. Det kräver också att alla medlemsländer följer de sanktioner som vi kommit överens om.

Det går inte att prata om EU utan att prata om de människor som söker sig till EU för att få arbete eller för att de är på flykt från krig och olika former av förtryck. Migrationspakten träder i kraft nästa vecka. Centerpartiet har stått bakom principen om pakten, då det har varit viktigt att få till en uppgörelse mellan länderna och ett samarbete för migration, inte minst för att värna den fria rörligheten inom EU.

Det finns dock saker som vi behöver ser över så att det hela inte får motsatt effekt. En sådan sak är villkoren i de så kallade återvändandehubbarna. Det handlar om hur barn och barnfamiljer behandlas och om hur vi ska säkra rättssäkerheten för hbtqi-personer som kommer från länder som anses som ”säkra”. Med de starka högervindar som blåser både i Sverige och i EU, där utvisningar sätts före rättssäkerhet och sans, är risken att många människor kommer att fara illa.

Klimatförändringarna i kombination med konflikter och minskat bistånd kommer med all säkerhet att leda till ökad migration i världen. Många fler kommer att knacka på EU:s dörr. Jag har frågat det förut och frågar igen: Vad har vi för plan för hur detta ska hanteras? Och då menar jag på ett sätt som är både tydligt och humant.

Migration och bistånd hänger ihop, men kanske inte på det sätt som regeringen gärna vill: att kunna använda bistånd, såväl det svenska som EU:s, till att betala länder som Somalia och Afghanistan för att kunna utvisa dem som vi ser som oönskade. Bistånd bidrar till stabilitet, bättre hälsa, demokrati och minskad fattigdom. Men det omvända gäller också. Minskat bistånd leder till ökad migration, risk för smittspridning och fler konflikter.

Just nu minskar biståndet i världen mycket och i snabb takt. Desto viktigare blir då EU:s roll eftersom EU nu är världens största biståndsgivare. Därför måste vi säkra upp så att en tillräckligt stor del av EU:s bistånd sträcker sig över de mest utsatta delarna i världen, exempelvis länder i Afrika och Mellanöstern som direkt påverkar EU.

Låt mig avsluta med några ord om den så kallade MFF:en, EU:s långtidsbudget, det vill säga de ramar som kommer att gälla för perioden 2028–2035. Här står vi i princip bakom den svenska traditionen om budgetrestriktivitet, det vill säga att budgeten inte ska bli större än i dag utan i första hand prioriteras och omprioriteras utifrån de behov som finns – med ett undantag: Ukraina. Är det så att vi behöver stötta upp med extra lån för att ge det långsiktiga stöd som Ukraina behöver för att kunna stå upp mot Ryssland och för allas vår demokrati, och sedan också till återuppbyggnad, ska vi inte tveka att låna de medel som krävs.

I övrigt vill vi från Centerpartiet trycka på tillräckliga satsningar på klimat och energi samt på att värna biståndet i EU. Som sagt är EU Sveriges absolut viktigaste utrikespolitiska arena och kommer att bli ännu viktigare i den nya världsordning som just har börjat.

Jag yrkar bifall till vår reservation nummer 3 om att införa ett klimatlås.

(Applåder)

Fru talman! Det var definitivt en oerhört smart fråga om detta med de åtta kompetenserna.

För att tala klarspråk är entreprenörskap något som står oss i Centerpartiet väldigt nära, så det är klart att det är viktigt för oss. När det gäller huruvida det ska finnas med i paraplystället eller inte vågar jag inte föregå våra förhandlingar. Det skjuter jag på till i höst, exakt vad som kommer att prioriteras och inte där.

Jag vill återkomma till detta med läsning och att vi inte har motionerat om det. Det finns som sagt redan i grundförslaget, och det är absolut inget som vi motsätter oss.

Fru talman! Tack så mycket till ledamoten Forssell för de frågorna och också de filosofiska resonemangen! Huruvida vi ska förhandla med Vänsterpartiet eller inte har kanske inte riktigt med diskussionen att göra, men vi kan titta på de två frågorna. Jag börjar bakifrån med läsning.

Läsning är naturligtvis avgörande, och det är väl jättebra att detta skrivs in i det övergripande. Det har vi absolut inget emot. Och nej, vi tycker inte att det är viktigare med entreprenörskap.

Däremot är entreprenörskap oerhört väsentligt. Det är en av EU:s åtta grundläggande kompetenser. Någonstans måste vi också se att entreprenörskap är en förutsättning för att vårt samhälle ska fungera och utvecklas, så det är klart att det är ett oerhört viktigt ämne att värna.

Sedan vill inte jag spekulera i eventuella framtida förhandlingar och exakt vad som ska ingå där eller med vem.

Fru talman och alla ni andra! Ibland blir det en kommunikationsmiss. För ungefär 50 minuter sedan fick jag veta att jag stod uppskriven i den här debatten. Jag beklagar missen, eftersom jag anser att det här kan vara ett av de absolut viktigaste beslut som vi kommer att fatta. Det handlar ju faktiskt om vår nya studieplan.

I går hade jag tillfället att vara ute på Täbyanstalten och tillsammans med fem lokalpolitiker prata med ett fyrtiotal fångar. Vi kunde allihop konstatera att en av de absolut viktigaste möjligheterna för att komma därifrån är att ha en utbildning att stå på. Det är precis det som det här handlar om.

Varje år går 20 000 ut skolan utan fullständiga betyg. De löper mycket större risk att hamna i utanförskap och i allra värsta fall rekryteras till kriminella gäng och så småningom hamna i fängelse. Det här måste vi helt enkelt komma till rätta med.

I skolan är en av de absolut viktigaste sakerna att det finns utbildade pedagoger. Med det sagt vill jag göra några nedslag i det nya förslaget till läroplan. Vi från Centerpartiet skulle önska att man hade gjort ett bättre jobb.

Jag börjar med det som jag anser vara absolut mest allvarligt, och det är hur man slaktar sexualundervisningen.

Vi kan i dag se att exempelvis unga hbtqi-personer känner sig alltmer hotade. Man är orolig och otrygg. Man döljer sin identitet. Vi kan se en ökad fientlighet i samhället och inte minst ökat hat och hot. Unga hbtqi-personer är den grupp som man ofta brukar lyfta upp som den mest utsatta, men hat och hot drabbar inte bara dem. Det drabbar unga överlag, inte minst unga flickor och inte minst på sociala medier.

Vad har då sexualundervisning med det här att göra? Jo, sexualundervisningen handlar inte bara om sex och samlevnad utan också om samtycke, relationer och värderingar. Därför är det avgörande att det här integreras i hela skolan och inte begränsas till bara några timmar per år. Det här är något som vi har varit oerhört duktiga på i Sverige, och vi borde värna det i stället för att montera ned det.

Beklagligt nog är förslaget att det här ska plockas bort också från lärarutbildningen, vilket skulle göra att kunskapen hos lärare skulle minska.

Vi har också fått många varningar från RFSL, som ofta är ute på skolorna för att undervisa om sexuella relationer. De får allt färre förfrågningar i dag. Det beror inte på att skolorna har ett bättre arbete utan tvärtom på att det går bakåt. Så är det även i det här förslaget.

Det andra nedslaget jag skulle vilja göra handlar om elevinflytande. Förslaget innebär tyvärr att elevinflytandet minskar. Det här är naturligtvis också helt fel – vi ska ju tvärtom värna elevinflytandet. Det är också något som lyfts fram på flera håll, inte minst av FN.

Jag skulle också vilja lyfta fram att det är professionen som vet bäst. Ett förslag är att vi ska titta på särskilda metoder och att det ska skrivas in att man måste använda en särskild metod för att lära sig att läsa och skriva. Vi pratar om phonics. Naturligtvis är det här en beprövad metod, men ska vi skriva våra pedagoger på näsan och säga att det är just den här metoden som alltid ska användas? Nej, låt professionen, som vet bäst, avgöra vilka metoder som ska användas!

Tidigare i debatten nämndes också att entreprenörskap ska tas bort som ett ämne. Det tycker vi också är mycket beklagligt.

Det här är de nedslag som jag tänker göra. Annars tycker jag naturligtvis att det är alldeles utmärkt att vi ser över läroplanen, men det här är ett antal stora problem som vi vänder oss emot. Därför vill jag yrka bifall till vår reservation som har med sexualundervisningen att göra. Den har nummer 9.

Herr talman! Den så kallade tekniska förhandlingen med talibanerna för att kunna utvisa afghaner som inte får vara i Sverige eller i andra EU-länder ska fortfarande genomföras av tjänstemän på neutral mark i Bryssel, typ på ett hotell. Ni hör själva hur kontroversiellt det här är. Det är så känsligt att de regeringar som driver på uppvisar en viss beröringsskräck.

EU-parlamentet har med bedövande majoritet sagt nej. Det struntar man i.

Nu har vi fått veta att talibanerna å sin sida vill ha ett öppet erkännande för sitt styre genom att ha diplomater i EU:s länder. Sveriges regering har inga planer på att gå detta till mötes, men alla typer av förhandlingar handlar om att ge och att ta.

Frågan kvarstår alltså även denna vecka. Vad är regeringen beredd att ge till talibanerna?

(Applåder)

Herr talman! Ukrainas sak är vår. Att Ukraina är Sveriges viktigaste utrikespolitiska fråga är vi alla eniga om. Jag vill därför börja med att uttrycka mitt och Centerpartiets helhjärtade stöd till regeringens arbete när det gäller att på alla sätt stödja Ukraina.

Det handlar om stöd för att stå upp mot Rysslands orättfärdiga krig, stöd för att rusta ukrainarna i deras vardag för att de ska orka hålla ut och för att ge framtidstro, stöd för att de kidnappade barnen ska återföras så snabbt som möjligt och stöd för att Ukraina så fort det bara går ska bli medlem i EU.

Det går inte att säga det tillräckligt ofta: Situationen i Ukraina handlar om hela Europas säkerhet och om de demokratiska värderingar som vi alla står upp för. Jag har därför alltid varit noga med att poängtera att det som oppositionsparti inte handlar om att i första hand komma med kritik mot regeringen på det här området utan om att pusha på och lyfta fram sådant som kanske saknas och sådant man kan göra ännu mer av – och lite bättre.

Vi vet i dag att Ryssland inte kommer att ge upp förrän man tömt ut allt man har, och man vill inte heller stanna vid bara Ukraina. När tiden väl kommer och vi faktiskt har vunnit behövs stöd för att bygga upp Ukraina igen. Vi behöver hitta en metod för att ge Ukraina ett långsiktigt och framför allt förutsägbart stöd både nu och efter kriget.

Vi i Centerpartiet har därför föreslagit att en lånefinansierad fond ska bildas vid sidan av den ordinarie budgeten. Fonden ska motsvara 1 procent av bnp och omfatta såväl militärt som civilt stöd till Ukraina. Minst en tredjedel ska gå till bistånd och annat civilt stöd. På så sätt lyfter vi ut biståndet till Ukraina ur den vanliga biståndsbudgeten. Förutom att finansieringen på så sätt blir långsiktig, tydlig och förutsägbar innebär detta att den vanliga biståndsbudgeten kan gå till projekt i resten av världen.

Herr talman! Jag vill nu göra en avvikelse från ämnet, för det är viktigt att se helheten och konsekvenserna av att Sverige nu fokuserar en allt större del av biståndet till Ukraina. Det sker i en värld där demokratin backar, de mänskliga rättigheterna backar, konflikterna är långvariga och klimatet ändras allt snabbare. Kort sagt: Behoven av stöd ökar samtidigt som biståndet globalt minskar.

Man kan såklart tycka att detta inte bara är Sveriges ansvar, och det är helt sant. Men det där med att lägga över ansvaret på andra funkar inte. Man kan bara ta ansvar för sitt eget agerande, och Sverige är de facto en stor biståndsgivare, vilket innebär ett ansvar för hur vi agerar men också ger oss inflytande i en värld där all form av makt blir en allt viktigare sak att hålla i.

Dessutom vill jag säga till en regering som trycker på kopplingen mellan migration och bistånd, för en sådan finns verkligen: Minskar biståndet globalt bidrar det till sämre livsvillkor och därmed ökad migration. Det kan vi inte minst se redan ett år efter USA:s biståndsslakt och andra länders minskade bistånd, och detta kommer vi att se mer av ju längre tiden går, ju mer klimatförändringarna slår till och ju mer biståndet minskar.

Så tillbaka till vår enprocentsfond, som alltså både garanterar långsiktigt och förutsägbart stöd till Ukraina och säkrar att Sverige även fortsatt kommer att vara en relevant aktör globalt. Ett långsiktigt stöd är inte minst viktigt för att se till att Ukraina så fort som möjligt kommer med i EU, och jag vet att vi alla är eniga om hur avgörande det är för allas vår säkerhet men också för att vi behöver den kraft och kreativitet som Ukraina trots sin situation visar.

Genom att följa det som sker i Ukraina blir jag övertygad om att ett ukrainskt medlemskap kommer att bli en injektion i Europa när det gäller framtidstro och innovation, och det finns verkligen ett momentum just nu för att komma så långt som möjligt i den processen. Det ska självklart ske på Ukrainas egna meriter, och vi ska hjälpa till så långt vi bara kan för att göra det möjligt. Jag är inte orolig, för det kommer att gå. Det måste också lyftas att i den processen ska självklart även det lika ambitiösa systerlandet Moldavien komma med.

Även om jag tycker att regeringen i stort gör ett bra arbete med Sveriges stöd till Ukraina finns det några frågetecken.

Det första är det lokala arbetet med vänorter, det vill säga svenska kommuner och regioner som arbetar med motsvarande parter i Ukraina. Det kan inte betonas tillräckligt hur viktigt detta utbyte är. Våra kommuner kan stötta när det gäller hur man arbetar med demokrati i vardagen, med strukturer och förvaltning och inte minst mot korruption och på så sätt bidra till att processen för Ukraina att bli medlem i EU går fortare. Samtidigt kan kommunerna i Ukraina ge oss ovärderlig kunskap om hur man jobbar med beredskap.

Det verkar dock som om regeringen börjar dra undan de medel som har varit viktiga för den här formen av biståndsarbete, inte minst genom sitt beslut som innebär att Internationellt Centrum för Lokal Demokrati, ICLD, som haft detta arbete som sin huvuduppgift, läggs ned.

Det andra frågetecknet är jämställdheten. Hur man än vrider och vänder på det kan man konstatera att stödet till projekt som helt eller delvis arbetar med jämställdhet i Ukraina har minskat. Detta sker trots att vi vet hur avgörande det är att trycka på jämställdhet både när kriget pågår och när samhället sedan ska byggas upp igen. De krigande, i huvudsak män, kommer hem igen med svåra trauman samtidigt som kvinnorna under många år har hållit samhället uppe för att det ska fungera. Vi vet att våld i nära relationer ökar då. Vi vet också att kvinnor utsätts under själva kriget.

Det handlar också om kvinnors delaktighet i samtliga sektorer och ända upp i de förhandlingar som sker politiskt under och efter krig.

Biståndet till Ukraina visar hur viktigt och avgörande bistånd kan vara. Det bygger framtidstro och kraft att stå emot auktoritära krafter. Det bygger trygghet, hopp och säkerhet lokalt och globalt. I dag är det Ukraina men också många andra platser i världen som har svåra konflikter, och vi får aldrig ställa dessa mot varandra helt utan måste orka tänka både och.

Jag har nu belyst några områden där jag och Centerpartiet anser att stödet till Ukraina kan bli bättre.

Herr talman! Jag avslutar där jag började. Vi står alla enade för Ukrainas sak. Slava Ukraini!

Jag yrkar bifall till reservation 4, om en enprocentsfond till Ukraina.

Herr talman! Tack, Magnus Berntsson, för ett alldeles utmärkt anförande!

Vi håller med varandra, så är det ju, och jag måste säga att Centerpartiet och Kristdemokraterna över huvud taget under den här mandatperioden har stått varandra ganska nära i biståndsfrågor.

Nu har vi fått höra från Sverigedemokraterna att man kommer att stå fast vid stödet till Ukraina, men med anledning av de uttalanden som har gjorts av Sverigedemokraterna den senaste veckan måste jag ändå fråga om Kristdemokraterna kommer att gå med på att allt bistånd ska gå till Ukraina och att resten av biståndet ska försvinna.

Herr talman! Jag hade inte tänkt ta replik på Katarina Tolgfors, och det blir nog ingen riktig replik heller. Jag ville bara helt ärligt säga stort tack till Katarina Tolgfors för ett väldigt gott samarbete. Jag tycker att det är viktigt att här i riksdagen visa att vi också är kollegor, även om vi är från olika partier och kanske inte alltid håller med varandra. Jag har heller aldrig tvivlat på ledamoten Tolgfors engagemang för biståndet, även om vi har prioriterat olika i frågan.

Stort tack för fyra mycket intressanta år!

Fru talman! I dag fattade talibanregimen beslutet att nioåriga flickor får gifta sig. Vi kan tycka olika om det är okej eller inte att förhandla med representanter för talibanstyret. Vi kan också anklaga eller konstatera att även tidigare regeringar i Sverige har träffat tveksamma avtal för att kunna utvisa människor. Vi kan också vara överens om att det är rimligt att utvisa den som saknar svenskt medborgarskap och som har begått mord eller våldtagit.

När nu så kallade tekniska förhandlingar ska ske mellan EU-kommissionen och Afghanistan undrar jag om det då kommer att finnas biståndspengar i botten.

Herr talman! Det här är två av tusentals kommentarer från mina sociala medier: ”När fan ska du sluta din jävla skrabba kärring.” ”Muslimer är inte människor! Är ett farligt virus.”

Just nu pågår en konferens här i huset om hat och hot. Enligt Brå utsätts 60 procent av alla vi riksdagsledamöter och 30 procent av region- och kommunpolitiker för detta.

Problematiken med hat och hot mot politiker, men även mot flickor, kvinnor och andra, är verkligen inte ny. När ska vi fokusera på förövarna, ofta medelålders män, och hitta sätt att stoppa detta elände?

Jag ställde frågan till statsministern den 14 mars, och jag ställer den nu till justitieministern: Vad gör regeringen konkret för att få stopp på hat och hot i sociala medier?

Herr talman! Det här är två av tusentals kommentarer från mina sociala medier: ”När fan ska du sluta din jävla skrabba kärring.” ”Muslimer är inte människor! Är ett farligt virus.”

Just nu pågår en konferens här i huset om hat och hot. Enligt Brå utsätts 60 procent av alla vi riksdagsledamöter och 30 procent av region- och kommunpolitiker för detta.

Problematiken med hat och hot mot politiker, men även mot flickor, kvinnor och andra, är verkligen inte ny. När ska vi fokusera på förövarna, ofta medelålders män, och hitta sätt att stoppa detta elände?

Jag ställde frågan till statsministern den 14 mars, och jag ställer den nu till justitieministern: Vad gör regeringen konkret för att få stopp på hat och hot i sociala medier?

Fru talman! Det finns mycket viktigt att prioritera, men med en världsordning som backar är det hbtqi-personerna som står först i ledet och drabbas. Det ser vi tydligt i land efter land där demokratin går bakåt. Därför är det inte bara hbtqi-personerna som vinner på att vi prioriterar detta utan hela vår demokrati.

Jag tror inte att det finns ett enda exempel på ett land där hbtqi-rörelsen mår toppen men andra mänskliga rättigheter står tillbaka. Tvärtom hänger de ihop. SRHR är det bästa exemplet på detta när det gäller bistånd. SRHR gynnar såväl kvinnor som flickor och gynnar även hbtqi-personers situation oavsett kön, inte minst genom sexualundervisning.

Jag menar inte heller att vi ska prioritera hbtqi-personer framför exempelvis jämställdhet eller barns rättigheter. Tvärtom hänger de ihop. Men kanske ska just Sverige prioritera dessa demokratiska värden och jobba för att andra länder ska ta ansvar för sådant som är mindre kontroversiellt inom biståndet.

Sedan var det volymfrågan och den fråga som statsrådet ställde när det gäller Centerpartiets biståndspolitik. Jag tror att ministern väl känner till att vi har sagt att vi väljer att lyfta ut en del av biståndet, det vill säga det som ska gå till Ukraina, och lägga det i en extern fond. På så sätt finns det betydligt mer kvar i den återstående budgeten, och då kan man exempelvis prioritera hbtqi-personers rättigheter runt om i världen.

Sedan finns det andra summor man kan ta av som inte är sjukvård, skola eller omsorg. Exempelvis tycker vi inte att man ska lägga flera miljarder på att utvisa människor och satsa på återvandringsstöd. Sedan är det mycket möjligt att vi kommer att få justera trappan, att det inte blir 2028 utan längre fram. Det beror på hur världen förändras.

Jag tackar för debatten.

Fru talman! Jag tackar minister Benjamin Dousa för många intressanta svar.

Jag håller verkligen med om detta med ytterkanterna. Ytterkanter är alltid problematiska på många sätt. Att detta absolut inte är en höger-vänsterfråga skriver jag också under på till fullo.

Det är väldigt intressant att höra hur ministern jobbar med att ha många bilaterala samtal med andra ledare och biståndsansvariga runt om i världen. Statsrådet ansvarar ju inte bara för bistånd utan även för handel. Det här är ju en enorm möjlighet att vid olika möten och förhandlingar lyfta denna typ av frågor. Därför undrar jag om, och i så fall hur, statsrådet använder denna möjlighet att lyfta hbtqi-personers rättigheter i dessa diskussioner. Jag undrar också om statsrådet ser möjligheter här framöver.

Jag tänker också på diskussionerna med länder som är biståndsgivare eller där det finns ett starkt eller ökande motstånd mot hbtqi-personer, exempelvis USA, länder i Europa som Ungern, Slovakien och länder på Balkan samt länder i den rikare delen av Mellanöstern. En del av dem är ju väldigt konservativa i dessa frågor.

Jag vill också komma till detta med EU. Bistånd till mänskliga rättigheter och SRHR är som sagt avgörande för hbtqi-personer. Just nu förhandlas EU:s långtidsbudget och därmed också världens största bistånd. Jag undrar hur Sverige agerar för att EU:s bistånd ska bidra till hbtqi-personers rättigheter, inte minst i ett läge där antirättighetsrörelsen i EU blir allt starkare och gör allt för att få bort skrivningar om hbtqi-personer.

Jag måste också passa på att fråga: Hur går det med att jobba in jämställdhet här? Det har vi pratat om tidigare. Det är ju faktiskt också kopplat till hbtqi-personers rättigheter.

Sedan handlar det inte bara om bilaterala kontakter med enskilda personer. Det vore också en möjlighet, när biståndet minskar och vi måste prioritera, att olika länder gör olika saker och samverkar med andra länder om vem som gör vad. För mer konservativa länder kan det vara enklare att bidra till sådant som kanske inte är lika kontroversiellt, medan Sverige har möjlighet att fokusera just på mänskliga rättigheter och hbtqi-rättigheter. Jag undrar hur Sverige jobbar med detta konkret.

Ministern talar väldigt bra om det som görs, men jag skulle fortfarande vilja veta hur ministern ser på framtiden. Hur tänker sig ministern att vi framöver kan jobba med dessa frågor på ett strategiskt sätt i en värld med den utveckling vi har?