Dzenan Cisija

Herr talman! Jag måste säga att vi i vår skuggbudget har tillfört dubbla resurser till sjukvården när det gäller generella statsbidrag. Där är det skillnad mellan Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna.

Vi vill, apropå kompetensförsörjning, behålla dem som redan finns där genom satsningar på arbetsmiljö, fortbildning och ledarskap.

Leonid Yurkovskiy ställde en fråga angående förstatligande. Det har gjorts en utredning, och jag tycker att det står klart vilken väg man ska välja. Jag vill påstå att ett förstatligande inte skapar några nya vårdplatser. Personalstyrning och beredskap kommer däremot att göra det.

Vi socialdemokrater vill i stället att Nationella vårdkompetensrådets nationella plan för kompetensförsörjning, med de 25 förslag som man har kommit med, ska genomföras. Vi stöder inte regeringens kompetensutvisningar, som medierna har uppmärksammat på sistone.

Vi vill kvalitetssäkra validering av utländska legitimationer och motverka välfärdsbrotten.

Herr talman! Tack, Leonid Yurkovskiy, för frågan!

Det handlar såklart om resurser, vilket dagens regering, som har Sverigedemokraterna som största underlag, inte har tillfört.

Kompetensförsörjning handlar om att ha rätt folk på rätt plats. I dag har vi bred personalbrist. Vi har sjunkande attraktivitet och växande arbetsbelastning. Personalen upplever också samvetsstress och en känsla av otillräcklighet. Detta skulle vi kunna kalla en kompetenskris. Det handlar inte bara om utbildningsplatser, som regeringen driver på för, utan också om arbetsmiljö, anställningsvillkor – löner med mera – ledarskap och långsiktighet. Detta saknas eftersom resurserna inte räcker till, och det beror bland annat på Sverigedemokraterna.

Herr talman! Denna debatt handlar om kompetensförsörjning, ehälsa och beredskap i den svenska hälso- och sjukvården.

Allmänheten vill veta om Sverige kan garantera sina invånare vård efter behov både i fredstid och i krig och kris.

Sjukvården är inte bara ett system av byggnader och budgetposter, utan sjukvården är människor. Den är sjuksköterskan som arbetar dubbla pass för att en avdelning inte ska stänga, den är läkaren som försöker få ihop en vårdkedja när journaler inte hänger ihop och den är ambulanspersonalen som rycker ut – ibland till situationer där hotet är lika påtagligt som sjukdomen. Och när en ambulanssjukvårdare dödas i tjänsten är det inte bara ett arbetsmiljömisslyckande; det är ett samhällsmisslyckande.

Vi socialdemokrater förstår verkligheten, och vi ser en sjukvårdskris. När det gäller kompetensförsörjningen ser vi att personalbristen är ett reellt problem som bara blir större med regeringens dåliga välfärdspolitik. Vi ser att attraktiviteten i yrkesgrenen har sjunkit och att många anställda upplever en växande känsla av otillräcklighet och samvetsstress. Det är inte hållbart för vare sig personalen, patienterna eller samhällsekonomin.

Regeringen vill utbilda fler i branschen, men det räcker inte. Vi måste också ge vårdanställda bättre arbetsvillkor, stärka vårdens ledarskap och trygga långsiktigheten. När sjukvården på grund av kortsiktiga riktade engångsbidrag tvingas planera för nedskärningar, varsel och stängda vårdavdelningar kan regeringen inte samtidigt säga att den tar ansvar för kompetensen.

Nationella vårdkompetensrådet har redovisat sina förslag, och vi socialdemokrater vill att den nationella planen för kompetensförsörjningen ska genomföras och bygga på fortbildning, karriärvägar och stärkt ledarskap. Vi vill också kvalitetssäkra validering av utländska legitimationer så att vi värnar patientsäkerheten. Samtidigt vill vi stoppa den galna politik som driver kompetensutvisningar. Sverige har inte råd att utvisa utbildad sjukvårdspersonal när behoven växer.

Herr talman! Ehälsa är en möjliggörare. Digitalisering kan göra vården mer jämlik, mer tillgänglig och mer säker. För detta behöver vi en nationell digital infrastruktur som fungerar i hela vårdkedjan och i hela landet. Vi socialdemokrater vill se en tidssatt färdplan från regeringen som håller ihop styrning, standarder, tidsplan och investeringar. Samtidigt måste vi stärka 1177, som redan har invånarnas förtroende. Vi vill i offentlig regi utveckla 1177 som första linjens digitala vård.

Ett par regioner har granskat digital vård och fakturering. Det har visat sig att en stor andel av de granskade vårdkontakterna saknar grund för ersättning eftersom många kontakter i praktiken har handlat om hänvisningar eller enklare rådgivning.

Skattepengar ska gå till vård. Vi behöver ordning nu. Nätläkarsystemet ska styras upp, knytas till vårdcentralerna och vara ett komplement till dem. Vi vill också att marknadsföringen av nätläkare ska präglas av måttfullhet.

E-hälsa handlar om kontroll och patientsäkerhet. I dag saknar regioner ett tydligt lagstöd för att begära in och granska privata utförares patientjournaler. Vi vill att regioner ska ha de kontrollverktyg som de behöver för att upptäcka välfärdsbrottsligheten.

Herr talman! Beredskap handlar om vårdplatser, kompetens, lager, läkemedel, el och it-robusthet. Vi socialdemokrater vill förbättra beredskapen inför krig och kris. Vi ser behovet av beredskapssjukhus, särskilt på strategiskt viktiga platser som Gotland och i norra Sverige.

Vi vill att staten ska säkerställa att strategiska lager av medicin och sjukvårdsmateriel byggs upp. Vi vill dessutom att Apoteket AB ska få i uppdrag att inrätta riksapotek med ett tydligt beredskapsuppdrag över hela Sverige. Det är så man bygger robusthet i hela landet, inte bara där marknaden råkar vara lönsam.

Herr talman! Kompetensförsörjning, e-hälsa och beredskap hänger ihop. Vi socialdemokrater vill att den svenska sjukvården ska sätta människan först, både som patient och som sjukvårdspersonal. Vi vill också att alla invånare ska få vård efter behov, både i fredstid, i krig och i kris.

Jag avslutar med att från Socialdemokraternas sida yrka bifall till reservation 4.

Herr talman! Sverige har redan i dag nationella digitala lösningar som används i hälso- och sjukvården, till exempel för att dela journaler över regiongränser. Regeringen är inte intresserad av att ta över och vidareutveckla dem.

Samtidigt har regeringen gett E-hälsomyndigheten i uppdrag att bygga en ny nationell digital infrastruktur med målet att förbättra informationsutbytet. Men trots EU-krav, utredningar och färdplaner saknas fortfarande, efter tre och ett halvt år, besked om när detta ska ge konkret nytta i vården.

Jag vill fråga socialministern: Har regeringen beslutat vilket år den nationella digitala infrastrukturen ska vara införd och fungera i vården, så att regionerna kan planera?

Fru talman! Jag konstaterar att ministern inte svarade på om den ökande islamofobin och afrofobin är ett problem för regeringen.

Avslutningsvis måste jag adressera elefanten i rummet. Vi kan prata om allas lika värde, men samtidigt vet vi att regeringens makt vilar på SD, som har en helt motsatt agenda.

Sverigedemokraterna är ett parti vars nazistiska rötter är grundligt dokumenterade. Partiets egen vitbok bekräftar att en stor andel av SD:s grundare kom direkt ur nazistiska och fascistiska kretsar. SD:s ideologiska arv består av rasism och främlingsfientlighet, som än i dag är den röda tråden i deras retorik och politik. Det pekar också FN:s kommitté mot rasdiskriminering på.

Fru talman! Jag hoppas innerligt att ministern och regeringen inser allvaret. Islamofobin och afrofobin måste bekämpas på riktigt. Vi behöver mer resurser till att utreda hatbrott, stödja offer och utbilda myndigheter och skolor. Vi behöver ledare som tydligt säger ifrån när rasistiska myter sprids. Vi behöver politiker som står upp för varenda grupp medborgare, även när det blåser. Sverige är allas vårt hem. Svenska muslimer och afrosvenskar är våra vänner, grannar och kollegor. De är svenskar lika mycket som alla andra.

Jag tackar talmannen och ministern för denna debatt.

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret att inga åtgärder för närvarande är planerade. Jag vill dock framhålla att situationen kräver konkret handling nu. Ministern har ett särskilt ansvar för att värna diskriminerade och hotade minoriteter i vårt land.

FN:s kommitté mot rasdiskriminering har granskat Sverige. Man rekommenderar oss bland annat att i enlighet med FN-konventionen förbjuda organisationer och grupper som sprider hat och att förhindra att nazister och rasister kan organisera sig, värva medlemmar och demonstrera sin styrka på gatorna.

FN rekommenderar Sverige att bevaka och motverka spridningen av rasistisk propaganda i offentligheten, inte minst hets mot folkgrupp på internet. Regeringen bör också tydligt fördöma rasistiska uttalanden från offentliga personer, även från högt uppsatta politiker. Det är anmärkningsvärt att det i dag saknas fällande domar mot politiker för hets mot folkgrupp.

Sverige bör sluta med den strukturella diskrimineringen mot afrosvenskar. På grund av rasism har de sämre tillgång till utbildning, jobb, hälsa och bostäder.

Vidare bör Sverige bekämpa islamofobi. Det behövs en bred satsning för att motverka stigman och negativa stereotyper när det gäller muslimer, särskilt i medier och i politisk diskurs. Staten bör aktivt främja lika möjligheter för muslimer – exempelvis ska muslimska kvinnor inte diskrimineras på arbetsmarknaden om de bär slöja. Hatpropaganda, attacker mot moskéer, hot och våld måste upphöra.

FN-organet rekommenderar dessutom att de utsatta grupperna involveras i beslut och arbete som handlar om dem själva. De som själva upplever rasism måste få vara med och påverka lösningarna.

Fru talman! De sex rekommendationer som jag nu räknat upp kommer från FN-organet. Detta är vad världssamfundet anser att Sverige bör göra för att leva upp till sina åtaganden om mänskliga rättigheter och icke-diskriminering. Alla människor är lika mycket värda, och ingen svensk ska behöva tvivla på sin rätt att vara en del av Sverige.

Den ansvariga ministern har sagt att det är för tidigt att säga om regeringen kommer att följa FN:s rekommendationer. Därför ställer jag en annan fråga: Tänker regeringen erkänna att Sverige har problem med ökande islamofobi och afrofobi?

Herr talman! Tack till ministern för svaret!

I dag befinner sig många muslimer och afrosvenskar i en särskilt utsatt position. Islamofobi och afrofobi har gjort det mycket svårare för dessa grupper att leva i Sverige nu än för bara några år sedan. Hatbrotten ligger kvar på en oroande hög nivå – över 6 400 anmälda hatbrott på ett år, varav 20 procent med afrofobiska motiv. Eftersom utredningarna oftast läggs ned är det i dag i princip riskfritt att begå den typen av brott. Samtidigt vittnar allt fler om vardagsrasism i skolan, på bussen, i affären och på arbetsplatsen. Hot och hat har blivit vanligt, och många av oss märker av en normalisering av rasistiska uttryck som tidigare var helt oacceptabla.

I december förra året offentliggjorde FN:s kommitté mot rasdiskriminering sina slutsatser efter granskningen av hur Sverige lever upp till FN:s konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering. FN-organet riktar allvarlig kritik mot Sveriges bristande arbete mot rasism, hatbrott och strukturell diskriminering. Särskilt uppmärksammas situationen för etniska och religiösa minoriteter, däribland muslimer och personer med afrikanskt ursprung. FN:s kommitté konstaterar att dessa grupper utsätts för återkommande diskriminering inom bland annat arbetsmarknaden, utbildningen, bostadsmarknaden och hälso- och sjukvården.

FN:s kommitté konstaterar att dessa minoritetsgrupper också utsätts för ett högt antal hatbrott och rasistisk hatretorik även från offentliga personer. FN-kommittén pekar bland annat på låg uppklaringsgrad för hatbrott och bristande identifiering av rasistiska motiv. Kommittén pekar även på omfattande islamofobi och afrofobi samt strukturell diskriminering av afrosvenskar, vilket påverkar deras liv väldigt negativt.

Vidare konstaterar FN-organet att Sverige tillåter hatretorik från offentliga personer, ofta högt uppsatta politiker, och att de diskriminerade grupperna inte involveras i beslut som handlar om dem.

Sverige har tagit fram flera handlingsplaner mot rasism och hatbrott, men vi väntar fortfarande på att regeringen ska verkställa dem. Muslimska och afrosvenska grupper vittnar om att situationen försämras under denna väntan. Många berättar att de inte längre känner sig välkomna i sitt eget land, vilket är djupt oroande och helt oacceptabelt i ett demokratiskt samhälle, som Sverige ska vara.

Herr talman! Jag vill fråga ansvarig minister: Vilka konkreta åtgärder avser regeringen att vidta, och när, för att muslimska och afrosvenska minoriteter ska känna sig hemma i sitt eget land?

Herr talman! Min fråga går till socialtjänstministern.

Regeringen föreslår ett bidragstak, som innebär att ekonomiskt bistånd begränsas för flerbarnsfamiljer. Kritiken har varit att detta riskerar att ytterligare drabba barn som redan lever i ekonomisk utsatthet. Barn kan inte påverka sin familjs ekonomi eller föräldrarnas möjlighet att arbeta men riskerar ändå att få sämre levnadsvillkor.

Min fråga till ministern är därför: Hur avser regeringen att säkerställa att ett bidragstak inte leder till ökad barnfattigdom?

Fru talman! Jag vill gärna börja med att svara på ledamoten Caroline Högströms uttalande om att man har höjt kommunalskatten i Göteborg. Det är absolut inte sant.

Jag vill fortsätta med de rapporter som regeringen avfärdar men som entydigt pekar på vad som egentligen behövs. Regeringen bör höja barnbidraget. Regeringen bör även höja bostadsbidraget permanent och reparera riksnormen för försörjningsstödet, så att den motsvarar barns verkliga levnadskostnader.

Dessutom bör regeringen arbeta för att bryta boende- och skolsegregationen genom riktade statliga investeringar i socioekonomiskt eftersatta områden och genom att stärka den ekonomiska tryggheten för ensamstående föräldrar och nyanlända familjer.

Jag funderade över om jag skulle säga detta eller inte, men jag hörde flera gånger från högerpolitikerna att hungriga vargar jagar bäst. Barn är inga vargar.

Jag frågar ministern: Varför vill regeringen inte åtminstone höja barnbidraget och studiebidraget?

Fru talman! Tack, ministern, som eventuellt kommer att svara på min fråga! Tack också till mina partikamrater Agneta och Arber som lyfter frågan om barns rätt till en skälig levnadsstandard. Det är en av de mest grundläggande rättighetsfrågorna i en välfärdsstat.

När nuvarande regering tillträdde levde ungefär en tiondel av Sveriges barn i ekonomisk utsatthet. I dag tre år senare visar Rädda Barnens fattigdomsrapport att 276 000 barn, nästan 13 procent, lever i ekonomisk utsatthet. Det handlar om kanske 100 000 fler barn på tre år.

Det innebär att Sverige, ett av världens rikaste länder, har den högsta barnfattigdomen på över ett decennium. Det sker samtidigt som barnfattigdomen minskar i andra nordiska länder. Barnfattigdomen ökar för att den ekonomiska grundtryggheten i Sverige har monterats ned steg för steg.

Barnfattigdomen ökar också för att barnbidraget inte höjts sedan Socialdemokraterna styrde landet och för att det tillfälliga bostadsbidragstillägget tagits bort samtidigt som matpriser, boendepriser och diverse avgifter stigit kraftigt.

Vi kan också konstatera att arbetslösheten har ökat sedan denna regering tillträdde. Det slår särskilt hårt mot ensamstående föräldrar, ofta kvinnor, och mot utrikesfödda svenskar som redan befinner sig i en mer utsatt position på arbetsmarknaden.

Arbetslöshet och låga inkomster i kombination med stigande levnadskostnader driver nu barnfamiljer rakt in i en ekonomisk verklighet där varje månad blir ett nödläge. För att klara mat, hyra och el tvingas många låna, och allt fler fastnar, som medierna rapporterar, i skuldfällor som de har svårt att ta sig ur.

Fru talman! Jag bor i Angered i Göteborg. I min stadsdel är barnfattigdomen över 35 procent medan den i välbärgade delar av Göteborg ligger runt 7, kanske 8, procent. Det är samma stad och samma land men två helt olika verkligheter. Det är en skam för Sverige, som vill kalla sig jämlikt.

När barn växer upp i fattigdom påverkas allt. Det gäller möjligheten att delta i fritidsaktiviteter och barnens hälsa, skolresultat, trygghet samt framtidstro. Fattigdom kan även driva barn in i kriminalitet.

Rapporter från Majblomman, Hyresgästföreningen, Röda Korset och Makalösa Föräldrar visar att en växande grupp barn inte får den mat, de kläder, den vinterutrustning eller den fritid som de behöver. Föräldrar vittnar om att de hoppar över egna måltider för att barnen ska få äta sig mätta. Det är inte värdigt Sverige.

Fru talman! Barnkonventionen är sedan 2020 svensk lag. Artikel 27 säger att varje barn har rätt till en skälig levnadsstandard. Den rätten försvagas nu i praktiken genom regeringens beslut och regeringens medvetna icke-beslut.

Jag vill fråga ministern: Kommer regeringen att överväga att höja barnbidraget och studiebidraget?

(Applåder)

Fru talman! Min fråga går till socialminister Jakob Forssmed.

Regeringen höjde högkostnadsskyddets tak för läkemedel från 2 900 till 3 800 kronor.

Det finns en stor oro bland pensionärer och multisjuka patienter, och en del tvingas välja mellan mat och medicin. Pensionärsorganisationen PRO varnar för att många äldre inte har råd att hämta ut sina livsnödvändiga läkemedel. Även vårdpersonal kan bekräfta detta.

Vi socialdemokrater avsätter i vår budget 2 miljarder för att rulla tillbaka försämringen.

Min fråga till ministern är: Vilka konkreta åtgärder avser regeringen att vidta för att garantera att de sjukaste och mest läkemedelsberoende patienterna inte drabbas av vårdskada eller försämrad hälsa?

Herr talman! Min fråga går till statsrådet Forssmed, som är chef över Socialdepartementet.

Ett företag som enligt Kriminalvården har anställda med kopplingar till organiserad brottslighet och som myndigheter försökt utesluta från upphandlingar har kunnat fortsätta att sälja tjänster till svenska kommuner.

Nu har samma företag dessutom kunnat marknadsföra sig med hjälp av socialtjänstministerns närvaro på företaget och hennes uttalanden om företagets verksamhet. Det är tydligt att företaget i sin kommunikation drar direkt nytta av regeringens företrädare för att skapa legitimitet.

Min fråga är därför: Hur ser statsrådet på att en av ministrarna på hans departement bidrar till att marknadsföra enskilda företag som dessutom kopplas till organiserad brottslighet?

Fru talman! Jag har en fråga till sjukvårdsministern. Regeringen vill höja taket i högkostnadsskyddet för läkemedel från 2 900 till 3 800 kronor. Det är en dramatisk höjning som slår särskilt hårt mot personer med kroniska sjukdomar, låginkomstpensionärer och människor med funktionsnedsättning.

Om sjukvårdsministern accepterar det vill jag gärna överlämna namnunderskrifter från 576 pensionärer som protesterar mot dessa försämringar. Underskrifterna samlades in på bara några timmar under Seniorfestivalen på Svenska Mässan i Göteborg.

Min fråga till sjukvårdsministern är hur regeringen motiverar att den försämrar skyddet för sjuka och ekonomiskt utsatta samtidigt som den fortsätter med skattesänkningar till dem som har mest.

Herr talman! Matpriser och hyror stiger. Samtidigt påverkar börsfallen svenskarnas sparande. Barnfamiljer, särskilt ensamstående, drabbas hårdast. En rapport från Majblomman och Röda Korset visar hur allvarlig situationen är för många barn.

Trots detta har regeringen inte höjt barnbidraget, något vi socialdemokrater länge föreslagit.

Nu rapporterar medierna att Sverigedemokraterna stoppade en höjning i budgetförhandlingarna, tydligen av rasistiska anledningar.

Jag förstår att statsministern inte kan kommentera förhandlingar. Men kan statsministern svara på om barnbidraget kommer att höjas? Om inte, varför? Förstår statsministern inte hur svårt barnfamiljerna har det?

Fru talman! Jag vill påminna om vad diskussionen egentligen handlar om, nämligen människor som samhället sviker. Det är människor som lever med psykisk ohälsa, människor som har varit sjukskrivna i flera år och unga som aldrig har fått en chans att komma in på arbetsmarknaden. I den politiskt och ekonomiskt eftersatta förorten där jag bor är detta vardag.

Finsam har visat att det går att göra skillnad. När alla samhällsaktörer går samman kan människor resa sig, hitta ett jobb eller börja studera. Det är ett hopp, och det kallas även värdighet.

I dag monteras detta hopp ned bit för bit därför att staten inte tar sitt ansvar. Det minsta man kan kräva, och det gör jag nu, är att regeringen ökar sin finansiering så att fler får hjälp. All forskning visar att det är en investering som betalar sig för både individen och samhället.

Mitt budskap är tydligt: Sluta bromsa! Börja bygga! Låt Finsam nå fler som behöver det!

Eftersom jag inte har fler anföranden kvar vill jag tillägga att senast de statliga medlen höjdes var 2016, då vi hade en socialdemokratiskt ledd regering.

(Applåder)

Herr talman! Jag vill börja med att tacka Åsa Eriksson och Sanne Lennström för att de lyfter Finsam som en viktig fråga.

Jag bor själv i en politiskt eftersatt förort till Göteborg. Det är en stadsdel där många människor varje dag kämpar för att hitta sin plats i samhället, där unga tappar sin framtidstro och där föräldrar med psykisk ohälsa eller språksvårigheter inte vet vart de ska vända sig. Det är en stadsdel där människor faller mellan stolarna – inte för att de inte vill arbeta, utan för att systemet inte samarbetar.

Det är här Finsam kommer in. Finsam är inte ett byråkratiskt experiment. Det är ett praktiskt verktyg för att hjälpa verkliga människor med verkliga problem. Genom att Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, kommuner och regioner samverkar kan man tillsammans möta individen med ett samlat stöd.

I dag ser vi tyvärr motsatsen. Statliga myndigheter drar sig undan. Finansieringen minskar i reella termer. EU-medel som borde användas stoppas. Resultatet har blivit att projekt i bland annat Göteborg har lagts ned. Personal har sagts upp, och människor får inte hjälp i tid.

Herr talman! Om staten inte höjer sin medfinansiering till Finsam sätter man ett tak för vad kommuner och regioner kan bidra med. Finsam är uppbyggt på principen om jämbördigt ansvar, men om staten inte höjer sin andel kan inte heller andra parter göra detta. Det är kortsiktigt, tycker jag. Det är orättvist, och jag skulle påstå att det är samhällsekonomiskt dumt. För varje person som fastnar i passivitet, bollas mellan system och inte får rehabilitering ökar kostnaderna för försörjningsstöd, vård och psykisk ohälsa.

En färsk utvärdering som gjorts av Inspektionen för socialförsäkringen, ISF, visar samtidigt att Finsam fungerar. Människor kommer i arbete, får bättre hälsa och behöver mindre stöd. Så varför är regeringen så passiv? Varför finns inga tydliga styrsignaler till Försäkringskassan? Varför har man inte ökat medlen när behoven har ökat?

Herr talman! Vi vet att det finns tiotusentals – kanske hundratusentals – människor i Sverige som skulle behöva det stöd Finsam ger. Men bara några få procent nås i dag. Ska vi nöja oss med det? Jag menar att vi måste ha högre ambitioner. Vi ska inte montera ned. Vi ska bygga ut. Finsam borde vara ryggraden i vår aktiva välfärdspolitik.

Jag uppmanar regeringen att ta ansvar. Höj statens medfinansiering av Finsam! Ge tydliga direktiv till myndigheterna – i det här fallet Försäkringskassan! Säkerställ att EU-medel når rätt målgrupp! Och framför allt, låt inte fler människor falla mellan stolarna!

(Applåder)

Herr talman! Min fråga går till socialtjänstministern. Den 1 januari sänks åldersgränsen för avgiftsfri tandvård från 23 år till 19 år. Samtidigt innebär övergångsreglerna att påbörjade behandlingar fortsatt ska vara avgiftsfria fram till det år då patienten fyller 23 år. Detta innebär att regionerna nu själva måste stå för kostnaderna för dessa behandlingar - kostnader som tidigare täcktes av staten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

Vad tänker regeringen göra för att kompensera regionerna för dessa merkostnader, så att deras ekonomi, som redan är hårt pressad av sjukvårdskrisen, inte belastas ännu mer?

Herr talman! Min fråga går till socialministern.

Sverige lider av en sjukvårdskris. Flera regioner förbereder varsel eller genomför personalnedskärningar. Statsministern har lovat att lägga en budget som ser till att ingen sägs upp i svensk sjukvård.

Frågestund

Vi socialdemokrater har i flera veckors tid uppmanat regeringen att ge besked om huruvida det kommer ett tillskott. I förra veckan meddelade regeringen att det blir höjda statsbidrag med 6 miljarder. Alla tillskott är bra, men SKR räknar med att det krävs 24 miljarder. Socialministerns partiledare Ebba Busch har dock sagt att de 6 miljarderna ska räcka för att ingen ska sägas upp.

Delar statsrådet sin partiledares bedömning att detta tillskott är tillräckligt för att stoppa personalnedskärningar i vården?