Leonid Yurkovskiy

Fru talman! Jag tackar så mycket för den relevanta frågan.

Jag är givetvis helt överens med ledamoten om att alla eventuella rekommendationer ska utgå från etablerad vetenskap. Problemet, som vi ser det, är att man uppenbarligen inte är helt överens om vetenskapen och vilka delar som ska framföras i rekommendationer.

Ultraprocessad mat är just ett sådant exempel. När rekommendationerna togs fram var det flera experter som menade att det skulle vara en del av rekommendationerna och att det fanns gott underlag, men sedan landade man ändå i att det inte var relevant, bland annat därför att man tyckte att det var svåra avvägningar. Det finns alltså avvägningsfrågor även inom den etablerade vetenskapen.

Min andra kritik handlade om vad man sedan gör med den här kunskapen och hur man kommunicerar den. Jag menar att Folkhälsomyndighetens rekommendationer, så som de är skrivna till allmänheten på hemsidan, är tämligen onyanserade. De går att applicera på en person, beroende på livssituation, men som jag läser dem går de inte att applicera brett på befolkningen.

Det vi efterfrågar från myndigheterna är att man nyanserar och kanske ser över hur man kommunicerar och exakt vilka delar man lyfter fram.

Fru talman! Det är inte helt lätt att definiera betänkandet och området. Folkhälsa rymmer allt från mat till psykiskt välmående, men jag vill ändå sammanfatta själva politikområdet så gott det går.

För mig handlar det om att göra det som går att göra och påverka det som går att påverka för att människor ska vara sjukdomsfria och välmående så länge som möjligt genom hela livet. Det är såklart ett ädelt mål.

Medan sjukvårdspolitiken, med all rätt, ges stort utrymme har vi, mer eller mindre, bara en debatt om året som handlar om den politik som ska förhindra och förebygga att folk blir sjuka till att börja med. Kanske blir det en och en halv debatt, om vi räknar med den ANDTS-debatt som ska hållas i början av februari.

Fru talman! Jag vill börja med kosten. De stundvis bisarra rekommendationer som fanns tidigare i USA har uppdaterats, vilket har gett lite ringar på vattnet och aktualiserat debatten också här i Sverige. Jag tänker såklart inte stå här och säga vad folk ska äta och inte, men så länge vi är överens om att vi ska ha kostrekommendationer är det klokt om de är genomtänkta.

Folkhälsomyndigheten, som utgår från de nordiska näringsrekommendationerna, och Livsmedelsverket, som gör detsamma, skriver bland annat att vi för folkhälsans skull behöver äta mer vegetabiliska oljor och att vi inte ska äta mer än 350 gram rött kött i veckan. Man säger också att det går bra att äta ett ägg om dagen. Vad avser kött är man ganska dålig på att differentiera mellan till exempel hemlagat naturbeteskött och ultraprocessad snabbmat. Fru talman! Det är inte helt seriöst.

Just ultraprocessad mat, det vill säga livsmedel som har genomgått en hög grad av industriell bearbetning eller som har många tillsatser, nämns inte alls, trots att flera av de involverade experterna själva har konstaterat att det finns starkt belägg för sambandet mellan den sortens mat och olika sorters hälsoskador.

Alldeles oavsett vad som nämns och inte blir det ganska hopplöst om det inte kommuniceras ut på rätt sätt och om vi människor inte kan fatta informerade val i butiken. Därför vill Sverigedemokraterna dels se över hur man kan göra det lättare för konsumenterna att göra medvetna val när de står i butiken, till exempel sett till graden av industriell bearbetning, dels ge Folkhälsomyndigheten i uppdrag att se över sina rekommendationer och kanske framför allt hur de kommuniceras.

Slutligen kanske Jimmies matkasse, det vill säga att vi sänker matmomsen, även kan innefatta en folkhälsodimension i framtiden. Det är i alla fall något som jag skulle välkomna.

Fru talman! En fråga som jag verkligen bryr mig om är miljögifter och hur de påverkar människan. Jag kan säga så här: Som nationalist är det självklart för mig att man inte bara värnar Sverige som samhälle utan även värnar landet i bokstavlig mening. Man kan inte som Sverigevän vara okej med att Sveriges uråldriga natur, som vi har ärvt från tidigare generationer, blir förstörd och att födan som vi skördar från den blir förgiftad. Ytterst handlar det om att svenska folket ska kunna leva friska, giftfria liv.

Nu har vi en situation där plast och även PFAS är en del av hela kroppen. Vi vet att ämnena är giftiga, cancerframkallande och hormonstörande, men vi har svårt att studera effekten på människan, bland annat för att det är svårt att hitta kontrollgrupper. Det är alltså svårt i dag att hitta människor som inte har plast i kroppen.

Här är jag tacksam för vad vi gör i Sverige, exempelvis Tidöregeringens nationella plan för att stoppa spridningen av evighetskemikalier liksom åtgärderna mot kinesiska lågprisföretag och deras bevisligen giftiga produkter. Även om mycket av detta sköts på EU-nivå vill Sverigedemokraterna verka för ökad kunskapsinhämtning på området och också utreda vad nästa steg kan tänkas bli, till exempel för plastföroreningarna. Då menar vi nationellt.

Fru talman! Jag måste också nämna den psykiska ohälsan. Det ämnet går inte att undvika när man pratar om folkhälsa. Ur folkhälsoperspektivet är det kanske det största problemet i dag, och det förtjänar egentligen en helt egen debatt. Men vi här, oavsett parti, är i alla fall helt överens om att situationen är ohållbar.

Under 2024, vilket är den senaste statistik jag har, dog 1 230 personer av säkert fastställda självmord i Sverige. Jag har sagt det tidigare, men jag tycker alltid att det är värt att upprepa siffran. Tio av dem var barn under 15 år. Cirka 1,2 miljoner hämtar ut antidepressiva läkemedel, vilket i sig bär med sig en rad konsekvenser. Detta kan inte kallas för något annat än masskonsumtion. Något är uppenbarligen fel.

Jag välkomnar därför att Sverigedemokraterna och regeringen har budgeterat 1,3 miljarder kronor till kommuner och regioner för insatser inom psykisk hälsa och suicidprevention för det här året, att regeringen och Sverigedemokraterna tidigare har kunnat presentera den långsiktiga strategin för psykisk hälsa och att Sverigedemokraterna konsekvent har drivit på för att återupprätta den nationella stödlinjen. Vi är såklart fortfarande mycket glada och stolta över att den är på plats igen.

En bidragande och ibland avgörande riskfaktor för psykisk ohälsa kan vara stress, fru talman. Det kan bidra till depression och sömnbesvär och kan i svåra fall även leda till utmattningssymtom. Detta är mycket oroande, inte minst därför att det drabbar unga i så stor utsträckning.

Vi ser fortfarande det här som ett särskilt problem att adressera. Vi lever i ett ständigt föränderligt samhälle. Kraven på individen ökar och är inte alltid glasklara. Sverigedemokraterna ser det som nödvändigt att utreda de bakomliggande orsakerna och också presentera realistiska åtgärder för att hantera problemen. En sådan utredning skulle kunna innefatta faktorer som arbetsmiljö, stadsplanering, fokus på grönområden och lugna miljöer, möjligheten till fysisk aktivitet i vardagen och den negativa påverkan av reklam och sociala medier.

Avslutningsvis: Vi från den här församlingen kan kanske inte styra när folk går och lägger sig och heller inte vad de äter. Låt oss därför fokusera på vad vi kan göra och skapa så goda förutsättningar som möjligt för att varje svensk ska leva ett hälsosamt liv.

Herr talman! Det jag fortfarande hör från Miljöpartiet är försvar av spårbytet som koncept. Det man vill då är att ha en välfärd som i grund och botten är uppbyggd på illegitim invandring. Det är människor som har kommit till landet och fått ett nej när det gäller de grunder som de har kommit hit på. Sedan stannar de ändå genom att byta anledning till att de kom till Sverige.

Att vissa av dem har fått viktiga jobb förnekar jag inte. Det är ett direkt svar på frågan. Det finns fall där det nu kommer att uppstå problem. Men i grund och botten handlar det om att man har byggt upp delar av välfärden på illegitim invandring, inte om att vi nu åtgärdar de problem som den illegitima invandringen har skapat. Sedan ska man ha med sig alla andra delar i samhället där det här också spelar roll, och man ska även ha med sig totalkostnaden.

Ledamoten pratar om att snöa in på detaljer. Ja, i det stora hela blir det här en liten detalj när det gäller invandringen, men man kan räkna alla kostnader som invandringen har inneburit inom allt från kriminalpolitik till välfärdsbrottslighet och brottsfri välfärdsbelastning. Om man hade tagit en bråkdel av de resurserna för att försäkra sig om att kompetensförsörjningen fungerar hade vi inte haft det problem vi har i dag.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar för en mycket relevant fråga.

Den statistiken stämmer inte, av allt att döma. År 2023, som är det senaste år jag kunnat hitta, beviljades 249 arbetstillstånd gällande alla former av sjukvårdspersonal – allt från tandhygienister till vårdbiträden och läkare. Det motsvarar knappt 1 procent av arbetskraftsinvandringen. Det ska sättas i relation till Socialstyrelsens siffror: 44 000 sysselsatta läkare, 128 000 sjuksköterskor och minst 180 000 färdigutbildade undersköterskor. Det gäller alltså en väldigt liten del av den totala arbetskraften.

Man ska komma ihåg att spårbytet inte bara är en bekväm funktion för att stärka arbetskraften i Sverige, utan det har i grunden varit ett dysfunktionellt system. Det har inte bara bidragit till att vissa människor – en liten andel, av allt att döma – nu kanske jobbar inom vården och drabbas av det här, utan det har också lett till att en enorm andel människor belastar vårt välfärdssystem. Det är en del av det utanförskap som skapas i Sverige och alla andra problem kopplade till integration som nu är allmänt erkända inom svensk politik.

Den fråga man kan ställa sig som miljöpartist är hur vi klarade sjukvården på 50- och 60-talen. Hur klarade alla länder sin sjukvård och assistans utan massinvandring? Vi har väldigt många som utbildar sig inom vårdyrken, men det är inte tillräckligt många av dem som vill arbeta med patienter. Det är den frågan som behöver lösas. Dysfunktionella spårbytessystem behövs inte.

Herr talman! Jag får väl tacka ledamoten för följdkommentarerna.

Det finns ett grundläggande problem i vårt replikskifte, och det är att Socialdemokraterna bortser från allt jag har sagt och allt Kristdemokraterna har sagt, förmodligen även alla interpellationsdebatter och alla pressträffar där vi har presenterat fantastiska reformer inom välfärden för alla i Sverige. Som oppositionsparti kan man givetvis ha synpunkter på prioriteringar; det är inget konstigt med det. Men det är väldigt konstigt att säga att vi på punkt efter punkt gör försämringar.

Åter till högkostnadsskyddet för läkemedel, där man ändå kan säga att försämringen är en följd av marknadspriserna. Det vi gör är att säkra systemets långsiktighet. Om den kanske redan största kostnaden i hela utgiftsområdet växer hur mycket som helst för staten kommer systemet inte gå att upprätthålla. Vår åtgärd i kombination med läkemedel som blir bättre och bättre så att man inte behöver lika mycket läkemedel för att bota sjukdomar ger ändå en acceptabel utveckling.

Med detta sagt struntar vi inte i marknadsutvecklingen, och här är EU faktiskt inte helt värdelöst. Sverigedemokraterna är för ökad läkemedelsproduktion i Europa så att man får ökad kontroll på produktion och tillgång. Detta ska kombineras med frågor som rör patent, generika etcetera.

Allt detta sammantaget är ett steg i rätt riktning vad gäller läkemedel.

Återigen: Sverigedemokraterna är för att systemet är kvar eftersom det är viktigt, och vi ser nu till att det kan vara kvar under lång tid framöver.

(Applåder)

Herr talman! Jag delar i viss mån frustrationen, men det ledamoten utelämnar är bakgrunden med ökade priser. Det handlar om marknadskrafter som varken Socialdemokraterna eller regeringen kan styra. På tio år har priserna på läkemedel ökat med ungefär 30 procent, och de förväntas öka ännu mer. Detta är en enorm utgift för alla skattebetalare. Det är rimligt att staten fortsätter att ta den största delen av kostnaden, men statens kostnad ökar också sett till den prisökning som har skett. Att detta inte på något sätt skulle återspeglas hos patienterna är orealistiskt, särskilt i längden om vi vill fortsätta att ha ett fungerande system.

Resultatet blir dock inte alls som Fredrik Lundh Sammeli beskriver, alltså att de som är mest sjuka inte har råd. De som är mest sjuka når ju upp till högkostnadsskyddet och får därmed sina läkemedel finansierade. I stället är det möjligtvis de som är mindre sjuka eller sjuka ibland som får betala mer. Men fortfarande står staten för den största delen av kostnaden, och så ska det även fortsättningsvis vara. Men att marknadspriserna kan gå upp hur mycket som helst utan att det över huvud taget påverkar patienter i Sverige är på sikt inte hållbart.

Herr talman! Jag önskar att Centerpartiet hade samma kritiska syn på centralisering och överstatlighet när det gäller Europeiska unionen. Då hade man i alla fall varit konsekvent. Men i och med att man inte är det blir det lite svårt att ta denna kritik på allvar.

Sverige är ett relativt litet om än avlångt land med cirka 10 miljoner invånare. Det motsvarar en medelstor asiatisk stad. Att då dela upp organisationen på 21 olika vårdsystem med egna budgetar, prioriteringar, väntetider och journalsystem resulterar i ojämlik vård. Med 10 miljoner människor går det inte att rättfärdiga en sådan fragmentiserad vårdstruktur.

Det finns tydliga fördelar med att inte göra så som Sverige har gjort och misslyckats med under alla år. Resursfördelningen blir betydligt bättre om vi kan hantera den på nationell nivå. Det är egentligen det enda sätt jag ser att man kan få till en jämlik vård över hela landet.

Jag har fortfarande inte fått något konkret förslag från Centerpartiet vad gäller att justera jämlikhetsparametern. Hur ska gemensamma journalsystem och digitala system lösas utan ett förstatligande? Det gäller även dubbelarbete och administration – och i slutändan även långsiktighet i planeringen, som nu också är helt fragmentiserad.

För oss är det tydligt att det finns stora fördelar som starkt överväger att en och annan tjänsteman i Stockholm får jobba lite övertid.

Herr talman! Jag tackar ledamoten för frågan.

Jag kommer att låta väljarna recensera huruvida Sverigedemokraterna och regeringen gör tillräckligt för landsbygden. De verkar vara ganska tydliga med att de uppskattar det vi gör; det säger inte minst opinionsundersökningarna och valresultatet. Jag tycker inte att man på något sätt ska underskatta det vi har gjort för bensin och diesel och för kostnaderna i samhället i övrigt, bland annat genom skattesänkningar. Det finns en rad olika saker utanför just det här utgiftsområdet som hjälper landsbygden; det märks supertydligt.

Med detta sagt är ju en del av de saker som ledamoten säger helt korrekta, till exempel det om kommuntypstillägg. Det är någonting som vi från Sverigedemokraternas sida i grunden är positiva till. Som jag har förstått det fanns det juridiska tvivelaktigheter som man behövde ta ställning till och som gjorde att man inte kunde gå fram med detta på en gång. Jag kan i alla fall ge det tydliga beskedet att Sverigedemokraterna är för detta och kommer att fortsätta driva det.

Det är också korrekt att det skiljer sig mellan stad och land. Det här är ett jätteproblem. Jag kan bara beklaga att vi fortfarande bara är två partier i Sverige som ser behovet av att förstatliga vården och ge staten huvudmannaskapet för att kunna bekämpa ojämlikheten. Det känns ganska orealistiskt att förvänta sig att varenda kommun och region, med varierande resurser, varierande politiker och varierande kvalitet på dessa, ska lyckas leverera jämlik vård över hela landet. Även detta system har vi nu provat under olika regeringar, men problemen verkar kvarstå. Även Centerpartiet har haft möjlighet att ha inflytande här.

Jag konstaterar att vi ser dessa problem. Vissa av dessa frågor driver vi redan. I vissa andra frågor behöver vi få mer stöd i riksdagen.

Herr talman! Jag tackar Karin Rågsjö för följdfrågan.

Beskedet är klart och tydligt: De som jobbar inom vården har nu att se fram emot att regionerna kommer att prioritera vården, då statsbidragen är prestationsbaserade. De kan vara säkra på att dessa bidrag inte kommer att slösas bort utan i stället kommer att gå till det som de faktiskt ska gå till.

Jag går vidare till invandringsfrågan. Det är ju lite skillnad mellan att säga att allt är invandrarnas fel och att konstatera fakta vad gäller hur invandringen har påverkat olika delar av samhället.

Det här blir en retorisk fråga, men Karin Rågsjö kanske kan återkomma till den i sitt anförande. För att ta ett konkret exempel: Menar Karin Rågsjö att det inte är ett problem om vi har kommuner där en majoritet av de anställda inte har svenska som sitt modersmål och till följd av detta inte kan kommunicera med de äldre? Menar Karin Rågsjö att det inte är ett problem att vi har haft en oproportionerligt stor andel invandrare som är i behov av välfärdssystemet men inte kan tillföra något till det?

Det råder inget tvivel om att alla invandrare som bidrar till välfärdssystemet ska ha ett stort tack, men man kan kritisera den förda migrationspolitiken och att den har varit dysfunktionell på alla nivåer i samhället utan att peka ut invandrare i sig som ett problem. Det är ju faktiskt de politiker som har drivit detta som har varit ett problem.

Vissa partier har förstått de här problemen, gjort om och gjort rätt. På vänstersidan har man inte gjort så.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar Karin Rågsjö för frågan. Jag delar upp den lite grann.

Låt mig först hantera den del som gäller prestationsbaserade medel. De generella medel som man sysslade med förut är en väl beprövad och misslyckad strategi; det har vi sett gång på gång. Jag vet inte om jag kommer att behöva redogöra för allt skatteslöseri som regionerna sysslar med en gång till, men jag kan eventuellt göra det i nästa runda här.

När det gäller den andra delen av frågan, som rör personalförsörjning, finns det helt enkelt ingen motsättning mellan det som ledamoten säger och det som regeringen gör. Det finns en nationell kompetensförsörjningsplan. Miljarder har investerats i detta redan tidigare år – det sker alltså inte bara nu. Det har till och med gjorts särskilda satsningar på hundratals miljoner för att utöka sjuksköterskeprogram och så vidare. Detta kombinerat med de arbetsstimulerande politiska insatser som görs av regeringen leder till väldigt goda förutsättningar att personalförsörja.

Jag vill såklart också fråga ledamoten vad hon menade med att Sverigedemokraterna skulle säga att allt är invandrarnas fel. Jag skulle vara tacksam för en konkretisering där.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut i socialutskottets betänkande nummer 1 utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg.

Jag ser det här utgiftsområdet som ytterligare ett bevis på att Tidösamarbetet faktiskt fungerar. Det finns mycket positivt som jag och kollegorna vill lyfta fram här i dag, men jag ser ett särskilt behov av att fokusera på våra äldre och på all den fantastiska politik som vi lyfter fram till dem. Den här politiken är ett tack till dem som har byggt Sverige och förhoppningsvis ett hopp till alla som ska få förmånen att bli gamla just här i Sverige.

Först och främst gäller det rätten att göra sig förstådd och faktiskt känna sig hemma. Jag ska säga något om språkkrav. Det som skadar vården kanske mer än något annat är att ha personal som inte tillgodoser vårdtagarens behov. Detta sker ofta på grund av språkbrister. När en person inte blir förstådd, får fel mängd läkemedel eller fel mat eller när personalen inte kan avrapportera till ambulansen – som jag hört om i nyheterna – finns det seriösa problem som behöver åtgärdas. Nu kan Sverigedemokraterna med stolthet säga att vi äntligen är på rätt väg att just åtgärda detta.

Tack vare Sverigedemokraterna och Tidöregeringen blir språkkraven nu verklighet inom äldreomsorgen. Det är något som höjer kvaliteten och som gör äldrevården mer jämlik över landet. Vi har alltså haft en helt oacceptabel situation där våra äldre inte har kunnat göra sig förstådda på svenska i sitt eget land Sverige och där personalen av exakt samma anledning har fått en sämre arbetsmiljö och en ojämn arbetsfördelning. Nu kan vi äntligen göra något åt det.

Socialtjänstlagen ändras så att den som arbetar inom äldreomsorgen kommer att behöva ha en relevant språknivå, i det här fallet Gers B2. För den som inte visste det står Gers för gemensam europeisk referensram för språk, och B2 är en ganska hög nivå. Det innebär att personen i fråga ska kunna tala mer eller mindre flytande, det vill säga vara självständig i språket och kunna resonera och reflektera på svenska. Det är helt nödvändigt.

Vi sverigedemokrater kommer självklart att fortsätta driva på för dessa krav och för att de implementeras ännu hårdare, men det här är i alla fall ett efterlängtat första steg på vägen. Man kan se det som en del av den större satsningen på äldreomsorgen, där vi nu ökar anslaget till äldreomsorgslyftet till 1,8 miljarder kronor per år under de kommande två åren.

Detta kombinerat med den efterlängtade återvandringspolitiken gör att vi kan ge våra äldre en värdig och trygg tillvaro inom äldreomsorgen. Våra äldre har alltför länge varit föremål för det misslyckade socialdemokratiska integrationsexperimentet, och jag kan med glädje konstatera att den tiden nu äntligen är över, herr talman.

(Applåder)

Herr talman! Alla vi som jobbar inom socialutskottet har tyvärr nåtts av nyheter om att våra äldre utsätts för brott. Det handlar om allt från det ”tänkbara”, såsom stölder, till det helt otänkbara: våld och till och med sexualbrott mot våra äldre. Här vill jag vara tydlig: Inget samhälle som tolererar detta är värdigt att kalla sig ett välfärdsland. Det kommer därför inte att tolereras, utan det kommer att stoppas.

I den här frågan är jag övertygad om att vi alla här inne är helt eniga, vilket är betryggande. Jag kommer kanske inte att säga vad jag skulle vilja göra med de här kriminella, men jag kan i alla fall säga att jag är väldigt tacksam för de straffskärpningar som justitieutskottet inför.

Dock har flera kommuner uppmärksammat att lagen inte är tillräckligt tydlig vad gäller bakgrundskontroller. Från och med den 1 mars 2026 kommer kommunerna därför att ha ett tydligt lagstöd för att genomföra bakgrundskontroller av dem som ska arbeta med våra äldre, och det gäller både belastningsregistret och misstankeregistret.

För att ge en bild av vilken effekt det här skulle kunna ge kan vi titta på en exempelkommun. Bara i Östhammars kommun nekades fem personer jobb inom hemtjänsten baserat på just bakgrundskontroller. Detta gällde alltså bara inom hemtjänsten i en kommun med drygt 20 000 invånare, så då förstår man hur mycket olämplig personal och potentiella brott mot äldre som kan undvikas när det här implementeras nationellt.

Sverigedemokraterna vill självklart göra dessa kontroller obligatoriska, men i just den frågan inväntar vi fortfarande en aktuell utredning. Vi kommer nog alltså att få anledning att återkomma till detta.

Herr talman! En bra politisk julklapp till våra äldre som vi dock inte längre behöver vänta på är den största tandvårdsreformen på över 20 år. Det handlar om ett nytt högkostnadsskydd som liknar det för den övriga vården och som kommer att göra det betydligt billigare att gå till tandläkaren för den som är 67 eller äldre.

Det här råkar självklart också vara en av Sverigedemokraternas hjärtefrågor, så vi är extra stolta att även detta nu blir verklighet. Förra veckan hade vi en lång debatt om detaljerna kring det här, och vi kanske får anledning att återkomma. Jag kan dock konstatera att Sverigedemokraterna i framtiden såklart vill gå ännu längre men att detta för oss är ett första realistiskt och rättvist steg på vägen mot att slutföra det här projektet.

Det är de äldre som har byggt upp vårt välfärdssystem, och det är de äldre som i dag har de största behoven inom tandvården. Därför träffar den här reformen helt rätt. Kort sagt får Sveriges äldre 90 procents rabatt på tandvård. Priset är reglerat och förutsägbart, och samma villkor gäller oavsett om du går till folktandvården eller till en privat klinik. Det är mycket bra.

Herr talman! Man kan nog inte tala om det här utgiftsområdet utan att nämna de satsningar som görs för att bekämpa vårdköerna. Vi skjuter till ytterligare 1 miljard kronor, med nya prestationskrav, för att växla upp arbetet med att korta vårdköerna.

Nu blir det inte som det var förr, då man strösslade pengar över regionerna. Någon kanske minns förra årets debatt och att jag då nämnde Region Skåne bland många andra som hade sysslat med regionalt skatteslöseri. Det är just prioriteringar som Skånes klonade gran för 8 miljoner kronor som det kanske får vara slut med nu. Den granen verkar för övrigt ha vissnat, vilket jag tycker är ganska symboliskt för den sortens politik.

Under den här mandatperioden anslår vi totalt cirka 18 miljarder kronor till hälso- och sjukvården för att korta vårdköerna. Det blir sammanlagt 6,6 miljarder kronor i just prestationsbaserade medel till regionerna 2026. Detta tillsammans med en nationell digital infrastruktur är helt avgörande för att korta väntetiderna och få transparens och en mer jämlik vård i hela landet.

Sverigedemokraterna har även varit drivande i frågan om nationell vårdförmedling, och nu har Ehälsomyndigheten utvecklat en första version av ett digitalt stöd som vårdförmedlare kan använda för att söka en möjlig vårdgivare utifrån patientens behov. Det kommer att göra det enklare att hitta en vårdgivare som snabbare kan utföra den vård som en väntande patient är i behov av och därmed uppfylla vårdgarantin. Även detta avsätter vi såklart medel för.

Jag kan också tipsa om att sjukvårdsministern i närtid kommer att hålla en pressträff där man kommer att presentera nya vårdområden där riktade insatser görs för att korta vårdköerna. Som jag nämnde tidigare ser vi dock redan nu en positiv trend. Det är inte sant att vårdköerna är längre än de någonsin varit. Jag vet inte vilken statistik som vänstersidan utgår från, men den kan vara något föråldrad. Min statistik är från november månad, och i den syns trendbrottet tydligt.

Herr talman! Avslutningsvis vill jag återknyta till äldreomsorgen och kanske främst till synen på ålderdom. Man brukar tala om ålderns höst, vilket är ett uttryck som antyder kyla och att man närmar sig något slags slut. Jag anser att det är dags att ta alla viktiga steg som behöver tas för att vi ska börja tala om ålderns vår – en tid i livet att se fram emot och där man kan känna sig trygg i att hela samhället är på ens sida. Det är Sverigedemokraternas vision, och det är det vi nu lyckas åstadkomma steg för steg.

Jag ser fram emot kommande replikskiften.

(Applåder)

I detta anförande instämde Jonas Andersson, Carita Boulwén, Chris Dahlqvist och Mona Olin (alla SD).

Herr talman! Jag tackar ledamoten för svaret. Nu blir det många chanser att faktiskt svara på frågan – här är en sista sådan.

Jag tycker först och främst att det är ganska lustigt att vi fick höra i anförandet och även nu att detta är regeringens fel. Vi fick höra att det inte är en slump att köerna är bland de längsta någonsin. Köerna är dock inte de längsta någonsin, för de var längre när vi tog över efter Socialdemokraterna. Det är dock intressant att det är en slump när den här regeringen styr, men det var inte en slump under Socialdemokraterna.

Jag väntar fortfarande på svar. Jag tror att det vid det här laget är många med mig som väntar på svar. Vad var det konkret som gjorde att köerna trots Socialdemokraternas fantastiska politik ökade, och vad är det som gör att det nu under Tidöregeringen och Sverigedemokraterna på något sätt inte räknas när vi bryter den här trenden?

Om vänsterns modell hade varit så bra och funkat hade det inte funnits några köer alls. Vi hörde i ett tidigare anförande att vi inte hade haft några köer om högerns modell hade funkat, men detsamma går att säga för vänstersidan.

Jag tycker att det är tydligt. Vi har gjort en ordentlig förändring i politiken. Kristdemokraterna redogjorde föredömligt för alla satsningar och vilka effekter de väntas ge. Vi ser nu början av ett trendbrott. Våga inte ropa hej riktigt än – men det är såklart en positiv indikator. Det är i alla fall bättre än vad vi kunde se förut under Socialdemokraterna.

Vi kommer säkert att få möjlighet att återkomma till detaljerna, men frågorna kvarstår. Varför tredubblades köerna under Socialdemokraterna? Vad skulle bli annorlunda den här gången om Socialdemokraterna skulle få styra?

Herr talman! För två år sedan stod Sverigedemokraternas gruppledare Linda Lindberg i kammaren i en debatt om just det här. Hon frågade Socialdemokraterna varför vårdköerna ökade under deras tid vid makten. Förra året ställde jag mig i kammaren och ställde samma fråga under en debatt om samma sak. Båda gångerna uteblev svaret.

Skälet till att jag nu ställer frågan igen – det blir många chanser för Socialdemokraterna – är att ledamoten från Socialdemokraterna i sitt anförande antydde att det är den så kallade SD-regeringens fel att vårdköerna är långa. Termen SD-regeringen är såklart smickrande, men detta är felaktigt på två sätt. Vårdköerna ökade enormt mycket under Socialdemokraternas tid vid makten – de tredubblades. Nu kan vi äntligen se ett trendbrott som har pågått sedan den så kallade SD-regeringen kom till makten.

Jag vill ge Fredrik Lundh Sammeli en till chans att svara på frågan. Varför kunde man, om vänstersidans politik nu är lösningen, inte korta ned vårdköerna under Socialdemokraternas tid vid makten utan tvärtom lyckas tredubbla dem? Det är min fråga.

Fru talman! Tack så mycket, ministern, för svaret! Det var viktigt för oss att höra, och det är viktigt att prata om detta när sådant här sker. Jag är väldigt glad över den konsensus som finns.

Det här är också en viktig fråga inte minst med hänsyn till demografin. För Sverigedemokraterna är det både självklart och prioriterat att varje kvinna i Sverige ska kunna känna sig trygg med att bli det finaste som man kan bli, nämligen mamma.

Det här betyder alltså att vi måste gå vidare från tidigare regeringars och inte minst socialdemokratiska regioners samhälle, där kvinnor behöver föda barn i bilar och så vidare. Jag tackar så mycket för svaret.

Fru talman! Min fråga går till sjukvårdsminister Elisabet Lann. Nu har vi alla nåtts av den tragiska nyheten om att en kvinna har dött under förlossning på Akademiska sjukhuset, när hon skulle föda sitt andra barn. Detta är kanske det mest hjärtskärande man kan få höra. Det kommer att bli ett ärende för Inspektionen för vård och omsorg, såklart, men även om det rör sig om ett visserligen förfärligt men rent olycksfall vill människor naturligtvis veta vad politiken gör för att minimera risken för att sådant här sker.

Jag vet att Sverigedemokraterna tillsammans med regeringen gör mycket gott på området, inte minst mödravårdsmiljarderna som går till regionerna varje år. Men mot bakgrund av det som har skett är det kanske inte läge att vara helt nöjd. Med anledning av detta vill jag ställa följande fråga: Vilka konkreta satsningar gör regeringen just nu för att förbättra mödra- och förlossningsvården, och hur säkerställer man att varje kvinna, oavsett bostadsort, får en trygg mödravård?

Fru talman! Det är inte alltid vi har nöjet att vara ganska överens i så här viktiga frågor, men när vi i dag diskuterar strategin om psykisk hälsa och även ska fatta beslut står vi ändå ganska enade. Det är såklart en styrka i det här viktiga arbetet, även om de olika partierna har egen politik på området i övrigt. Det handlar om livet, vilket är en väldigt bra rubrik som speglar strategins helhetssyn på frågan om psykisk hälsa.

Psykisk hälsa är långtifrån alltid ett tillstånd eller, när det handlar om psykisk ohälsa, ett tillstånd som går att bota med bara medicin, utan det är ofta väldigt många komplicerade pusselbitar ur livet som kan vara orsaken men också lösningen när någon mår dåligt. Likaså kan själva ohälsan påverka livets alla delar. Det är därför en väldigt bra rubrik och ett bra ingångsvärde.

Förutom ingångsvärdet är det här också en strategi som är fylld med konkreta mål, vilket andra redan har redogjort för, och den följs av konkret politik som ska förbättra situationen i Sverige för dem som lider av psykisk ohälsa och även förebygga att psykisk ohälsa uppstår i den grad som den gör i dag.

Fru talman! När man jobbar med den här sortens produkter är det väldigt viktigt att man har mål som går att konkretisera och att man faktiskt konkretiserar dem. Vem ska göra vad och med vilka resurser? Därför kompletteras strategin av den redan nämnda handlingsplanen med cirka 50 konkreta åtgärder som kommer att genomföras. Det är såklart ambitiöst, men det är också realistiskt. Flera av punkterna är redan påbörjade. Det kan röra konkreta budgetsatsningar som är väldigt relevanta, exempelvis att korta köerna till barn- och ungdomspsykiatrin, öka resurserna till suicidprevention och stödja en meningsfull sysselsättning för personer med psykisk funktionsnedsättning.

Det handlar också om kunskapssammanställningar kring exempelvis äldres psykiska hälsa, ofrivillig ensamhet som ett växande problem och det alltmer aktuella problemet med hälsoeffekterna av användning av digitala medier. Något som har blivit verklighet och som Sverigedemokraterna har drivit väldigt länge är den återupprättade nationella stödlinjen som är öppen dygnet runt och kan vara avgörande för dem som mår dåligt.

Det är klart att handlingsplanen innehåller både äldre, nuvarande aktuella och framtida förslag. Men det här är heller inte något slags skrytprojekt för Tidösamarbetet utan en handlingsplan som ska ge en tydlig överblick över vad som faktiskt sker på området och vad som ska ske.

Därutöver, fru talman, ska varje berörd myndighet också identifiera och adressera de specifika frågor som rör psykisk hälsa och som finns inom myndighetens område, vilket är en viktig egenskap i strategin. Ännu en viktig egenskap är att de berörda myndigheterna också måste följa upp målen och ge besked om vad som ytterligare krävs för att nå dem. Det finns alltså ytterligare betoning på att konkretisera.

Fru talman! Jag vill också lyfta fram några positiva sekundäreffekter som vi kan vänta oss att få av det här och som, bland mycket annat, kanske är extra viktiga för Sverigedemokraterna.

En fördel som vi sverigedemokrater ser är minskningen av psykofarmaka som förskrivs till framför allt barn och unga men även generellt. Man brukar prata om att mer än tre gånger så många barn, ungefär 50 000 barn och unga, får ett recept utskrivet i dag jämfört med för 15 år sedan. Det är såklart inte hållbart.

Det får absolut inte ses som ett substitut för annan behandling bara för att det går fort, är billigare eller är enklare. Det får inte heller användas i stället för att göra de förändringar som faktiskt krävs för att en person ska må bra och få hjälp.

En annan fråga är psykisk ohälsa som också drabbar andra. Den värsta sorten kan resultera i våld och mord. Det har vi sett även i Sverige. Den ska också fångas upp i god tid, innan den kan göra skada. Satsningarna på psykiatrin är kanske det uppenbara, men jag tänker även på samhällets förmåga att känna igen signalerna på olika nivåer. Det är därför det är en sådan betoning på just kunskap i strategin.

Fru talman! Den här strategin är unik. Jag tror att den kan göra skillnad på riktigt. Tidigare har just helhetsgreppet om psykisk hälsa från det offentliga samhället saknats och insikten att det inte är bara vården som har ansvar för att hantera detta utan hela samhället.

Det finns tusentals skäl till att någon mår dåligt. Vissa av dem kan vi i den här kammaren helt enkelt inte påverka, men det är verkligen hoppingivande att det finns väldigt mycket som vi kan göra och som inte har gjorts tidigare.

Socialminister Jakob Forssmed konkretiserade just helhetsperspektivet kopplat till myndigheterna med Kronofogdemyndigheten som exempel. Vi vet att människor som är överskuldsatta och hamnar hos Kronofogden löper större risk att drabbas av psykisk ohälsa, och han klargjorde då att det inte var på grund av själva mötet med Kronofogden utan på grund av livssituationen.

Poängen här är att myndigheten i det här fallet får ansvar för att titta på vilka insatser de kan göra för att undvika att något händer. Det ansvaret läggs på alla berörda myndigheter. Det är verkligen viktigt, fru talman.

Avslutningsvis kan jag konstatera att det är en mycket ambitiös strategi som kommer att kräva mycket arbete. Men jag tror att det är värt att göra de här insatserna – som rubriken lyder: Det handlar om livet.

(Applåder)

Fru talman! Jag är fullt införstådd med att beslutet kommer att genomföras. Men jag är intresserad av hur man kommer att hantera de problem som kommer att uppstå till följd av beslutet. Man brukar prata om att separera det medicinska och det juridiska, men det kan man inte riktigt göra i det här fallet. De som kommer att nyttja juridiken är de som också har den medicinska situationen att ta hänsyn till.

Jag tyckte att frågan var särskilt intressant eftersom det är våra partier som är mest överens i frågan. Problemen som uppstår är många, inte minst frågan om personnummer – kanske utanför ministerns portfölj. Jag vill veta hur man hanterar de problemen.

Fru talman! Min fråga går till sjukvårdsministern.

Könstillhörighetslagen har återigen aktualiserats, nu med beskedet att det kanske kommer att räcka med ett digitalt vårdbesök utan diagnos för att byta juridiskt kön.

Först måste vi konstatera det alldeles uppenbara, nämligen att kön inte är en fråga om självbestämmande. Men vi måste också adressera de faktiska problemen som uppstår för samhället rent organisatoriskt och för patienterna.

Personer med könsdysfori ska få hjälp och stöd av samhället, inte slussas vidare i en juridisk process som bekräftar ett tillstånd som inte ens har diagnostiserats. Det finns alltför många fall med människor som har bekräftats in i ett enormt lidande just för att man ignorerade signalerna och valde att agera efter självbestämmande. Det här är resultatet av juridiska lösningar på medicinska problem.

Hur kommer man att hantera de problem som uppstår?

Fru talman! Tack, ministern, för svaret!

Jag är helt övertygad om att jag och ministern står på samma sida i kampen mot välfärdsbrottslighet och i kampen mot osund politik. Men jag måste ändå få möjligheten att uttrycka både min och många andras frustration i frågan: Varför tar det så lång tid?

Vi har sett den här utvecklingen i minst 20 års tid. Man kan undra varför det tar sådan tid. Jag lägger givetvis stor skuld på tidigare vänsterregeringar och vågar knappt tänka på vad som skulle hända om de fick makten igen.

Just nu är det många bra utredningar på gång, absolut, men vi behöver också agera här och nu.

Fru talman! Min fråga går till utrikesministern, som i dag har hand om de allmänpolitiska frågorna. Den handlar om välfärdsbrottsligheten. Det är kanske den mest cyniska brottstyp som nu har ätit sig in i det svenska samhället, och den kostar oss tiotals miljarder varje år. Vi får rapport efter rapport som visar att nya områden drabbas av detta, senast den personliga assistansen.

Sverigedemokraterna som parti har varnat för den här utvecklingen så länge som vi har funnits. Men först nu har vi fått ett regeringssamarbete som faktiskt tar dessa frågor på allvar, och det gläder mig. Det finns dock partier utanför Tidösamarbetet som säger sig värna välfärden men samtidigt har mer eller mindre motarbetat alla våra viktiga förslag.

Våra partier lyckas dock göra väldigt mycket ändå. Vi har tillsammans presenterat förslag, inte minst rörande just den personliga assistansen. Men för att utrota problemet kan vi inte sluta där. Därför är min fråga: Kommer regeringen fortsatt att prioritera kampen mot välfärdsbrottslighet, och hur kommer man att nå roten till problemet?