Christofer Bergenblock (C) om Hälsovård, sjukvård och social omsorg

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut i socialutskottets betänkande nummer 1 utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg.

Jag ser det här utgiftsområdet som ytterligare ett bevis på att Tidösamarbetet faktiskt fungerar. Det finns mycket positivt som jag och kollegorna vill lyfta fram här i dag, men jag ser ett särskilt behov av att fokusera på våra äldre och på all den fantastiska politik som vi lyfter fram till dem. Den här politiken är ett tack till dem som har byggt Sverige och förhoppningsvis ett hopp till alla som ska få förmånen att bli gamla just här i Sverige.

Först och främst gäller det rätten att göra sig förstådd och faktiskt känna sig hemma. Jag ska säga något om språkkrav. Det som skadar vården kanske mer än något annat är att ha personal som inte tillgodoser vårdtagarens behov. Detta sker ofta på grund av språkbrister. När en person inte blir förstådd, får fel mängd läkemedel eller fel mat eller när personalen inte kan avrapportera till ambulansen – som jag hört om i nyheterna – finns det seriösa problem som behöver åtgärdas. Nu kan Sverigedemokraterna med stolthet säga att vi äntligen är på rätt väg att just åtgärda detta.

Tack vare Sverigedemokraterna och Tidöregeringen blir språkkraven nu verklighet inom äldreomsorgen. Det är något som höjer kvaliteten och som gör äldrevården mer jämlik över landet. Vi har alltså haft en helt oacceptabel situation där våra äldre inte har kunnat göra sig förstådda på svenska i sitt eget land Sverige och där personalen av exakt samma anledning har fått en sämre arbetsmiljö och en ojämn arbetsfördelning. Nu kan vi äntligen göra något åt det.

Socialtjänstlagen ändras så att den som arbetar inom äldreomsorgen kommer att behöva ha en relevant språknivå, i det här fallet Gers B2. För den som inte visste det står Gers för gemensam europeisk referensram för språk, och B2 är en ganska hög nivå. Det innebär att personen i fråga ska kunna tala mer eller mindre flytande, det vill säga vara självständig i språket och kunna resonera och reflektera på svenska. Det är helt nödvändigt.

Vi sverigedemokrater kommer självklart att fortsätta driva på för dessa krav och för att de implementeras ännu hårdare, men det här är i alla fall ett efterlängtat första steg på vägen. Man kan se det som en del av den större satsningen på äldreomsorgen, där vi nu ökar anslaget till äldreomsorgslyftet till 1,8 miljarder kronor per år under de kommande två åren.

Detta kombinerat med den efterlängtade återvandringspolitiken gör att vi kan ge våra äldre en värdig och trygg tillvaro inom äldreomsorgen. Våra äldre har alltför länge varit föremål för det misslyckade socialdemokratiska integrationsexperimentet, och jag kan med glädje konstatera att den tiden nu äntligen är över, herr talman.

(Applåder)

Herr talman! Alla vi som jobbar inom socialutskottet har tyvärr nåtts av nyheter om att våra äldre utsätts för brott. Det handlar om allt från det ”tänkbara”, såsom stölder, till det helt otänkbara: våld och till och med sexualbrott mot våra äldre. Här vill jag vara tydlig: Inget samhälle som tolererar detta är värdigt att kalla sig ett välfärdsland. Det kommer därför inte att tolereras, utan det kommer att stoppas.

I den här frågan är jag övertygad om att vi alla här inne är helt eniga, vilket är betryggande. Jag kommer kanske inte att säga vad jag skulle vilja göra med de här kriminella, men jag kan i alla fall säga att jag är väldigt tacksam för de straffskärpningar som justitieutskottet inför.

Dock har flera kommuner uppmärksammat att lagen inte är tillräckligt tydlig vad gäller bakgrundskontroller. Från och med den 1 mars 2026 kommer kommunerna därför att ha ett tydligt lagstöd för att genomföra bakgrundskontroller av dem som ska arbeta med våra äldre, och det gäller både belastningsregistret och misstankeregistret.

För att ge en bild av vilken effekt det här skulle kunna ge kan vi titta på en exempelkommun. Bara i Östhammars kommun nekades fem personer jobb inom hemtjänsten baserat på just bakgrundskontroller. Detta gällde alltså bara inom hemtjänsten i en kommun med drygt 20 000 invånare, så då förstår man hur mycket olämplig personal och potentiella brott mot äldre som kan undvikas när det här implementeras nationellt.

Sverigedemokraterna vill självklart göra dessa kontroller obligatoriska, men i just den frågan inväntar vi fortfarande en aktuell utredning. Vi kommer nog alltså att få anledning att återkomma till detta.

Herr talman! En bra politisk julklapp till våra äldre som vi dock inte längre behöver vänta på är den största tandvårdsreformen på över 20 år. Det handlar om ett nytt högkostnadsskydd som liknar det för den övriga vården och som kommer att göra det betydligt billigare att gå till tandläkaren för den som är 67 eller äldre.

Det här råkar självklart också vara en av Sverigedemokraternas hjärtefrågor, så vi är extra stolta att även detta nu blir verklighet. Förra veckan hade vi en lång debatt om detaljerna kring det här, och vi kanske får anledning att återkomma. Jag kan dock konstatera att Sverigedemokraterna i framtiden såklart vill gå ännu längre men att detta för oss är ett första realistiskt och rättvist steg på vägen mot att slutföra det här projektet.

Det är de äldre som har byggt upp vårt välfärdssystem, och det är de äldre som i dag har de största behoven inom tandvården. Därför träffar den här reformen helt rätt. Kort sagt får Sveriges äldre 90 procents rabatt på tandvård. Priset är reglerat och förutsägbart, och samma villkor gäller oavsett om du går till folktandvården eller till en privat klinik. Det är mycket bra.

Herr talman! Man kan nog inte tala om det här utgiftsområdet utan att nämna de satsningar som görs för att bekämpa vårdköerna. Vi skjuter till ytterligare 1 miljard kronor, med nya prestationskrav, för att växla upp arbetet med att korta vårdköerna.

Nu blir det inte som det var förr, då man strösslade pengar över regionerna. Någon kanske minns förra årets debatt och att jag då nämnde Region Skåne bland många andra som hade sysslat med regionalt skatteslöseri. Det är just prioriteringar som Skånes klonade gran för 8 miljoner kronor som det kanske får vara slut med nu. Den granen verkar för övrigt ha vissnat, vilket jag tycker är ganska symboliskt för den sortens politik.

Under den här mandatperioden anslår vi totalt cirka 18 miljarder kronor till hälso- och sjukvården för att korta vårdköerna. Det blir sammanlagt 6,6 miljarder kronor i just prestationsbaserade medel till regionerna 2026. Detta tillsammans med en nationell digital infrastruktur är helt avgörande för att korta väntetiderna och få transparens och en mer jämlik vård i hela landet.

Sverigedemokraterna har även varit drivande i frågan om nationell vårdförmedling, och nu har Ehälsomyndigheten utvecklat en första version av ett digitalt stöd som vårdförmedlare kan använda för att söka en möjlig vårdgivare utifrån patientens behov. Det kommer att göra det enklare att hitta en vårdgivare som snabbare kan utföra den vård som en väntande patient är i behov av och därmed uppfylla vårdgarantin. Även detta avsätter vi såklart medel för.

Jag kan också tipsa om att sjukvårdsministern i närtid kommer att hålla en pressträff där man kommer att presentera nya vårdområden där riktade insatser görs för att korta vårdköerna. Som jag nämnde tidigare ser vi dock redan nu en positiv trend. Det är inte sant att vårdköerna är längre än de någonsin varit. Jag vet inte vilken statistik som vänstersidan utgår från, men den kan vara något föråldrad. Min statistik är från november månad, och i den syns trendbrottet tydligt.

Herr talman! Avslutningsvis vill jag återknyta till äldreomsorgen och kanske främst till synen på ålderdom. Man brukar tala om ålderns höst, vilket är ett uttryck som antyder kyla och att man närmar sig något slags slut. Jag anser att det är dags att ta alla viktiga steg som behöver tas för att vi ska börja tala om ålderns vår – en tid i livet att se fram emot och där man kan känna sig trygg i att hela samhället är på ens sida. Det är Sverigedemokraternas vision, och det är det vi nu lyckas åstadkomma steg för steg.

Jag ser fram emot kommande replikskiften.

(Applåder)

I detta anförande instämde Jonas Andersson, Carita Boulwén, Chris Dahlqvist och Mona Olin (alla SD).

Herr talman! Jag tackar Karin Rågsjö för frågan. Jag delar upp den lite grann.

Låt mig först hantera den del som gäller prestationsbaserade medel. De generella medel som man sysslade med förut är en väl beprövad och misslyckad strategi; det har vi sett gång på gång. Jag vet inte om jag kommer att behöva redogöra för allt skatteslöseri som regionerna sysslar med en gång till, men jag kan eventuellt göra det i nästa runda här.

När det gäller den andra delen av frågan, som rör personalförsörjning, finns det helt enkelt ingen motsättning mellan det som ledamoten säger och det som regeringen gör. Det finns en nationell kompetensförsörjningsplan. Miljarder har investerats i detta redan tidigare år – det sker alltså inte bara nu. Det har till och med gjorts särskilda satsningar på hundratals miljoner för att utöka sjuksköterskeprogram och så vidare. Detta kombinerat med de arbetsstimulerande politiska insatser som görs av regeringen leder till väldigt goda förutsättningar att personalförsörja.

Jag vill såklart också fråga ledamoten vad hon menade med att Sverigedemokraterna skulle säga att allt är invandrarnas fel. Jag skulle vara tacksam för en konkretisering där.

Herr talman! Jag tackar Karin Rågsjö för följdfrågan.

Beskedet är klart och tydligt: De som jobbar inom vården har nu att se fram emot att regionerna kommer att prioritera vården, då statsbidragen är prestationsbaserade. De kan vara säkra på att dessa bidrag inte kommer att slösas bort utan i stället kommer att gå till det som de faktiskt ska gå till.

Jag går vidare till invandringsfrågan. Det är ju lite skillnad mellan att säga att allt är invandrarnas fel och att konstatera fakta vad gäller hur invandringen har påverkat olika delar av samhället.

Det här blir en retorisk fråga, men Karin Rågsjö kanske kan återkomma till den i sitt anförande. För att ta ett konkret exempel: Menar Karin Rågsjö att det inte är ett problem om vi har kommuner där en majoritet av de anställda inte har svenska som sitt modersmål och till följd av detta inte kan kommunicera med de äldre? Menar Karin Rågsjö att det inte är ett problem att vi har haft en oproportionerligt stor andel invandrare som är i behov av välfärdssystemet men inte kan tillföra något till det?

Det råder inget tvivel om att alla invandrare som bidrar till välfärdssystemet ska ha ett stort tack, men man kan kritisera den förda migrationspolitiken och att den har varit dysfunktionell på alla nivåer i samhället utan att peka ut invandrare i sig som ett problem. Det är ju faktiskt de politiker som har drivit detta som har varit ett problem.

Vissa partier har förstått de här problemen, gjort om och gjort rätt. På vänstersidan har man inte gjort så.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar ledamoten för frågan.

Jag kommer att låta väljarna recensera huruvida Sverigedemokraterna och regeringen gör tillräckligt för landsbygden. De verkar vara ganska tydliga med att de uppskattar det vi gör; det säger inte minst opinionsundersökningarna och valresultatet. Jag tycker inte att man på något sätt ska underskatta det vi har gjort för bensin och diesel och för kostnaderna i samhället i övrigt, bland annat genom skattesänkningar. Det finns en rad olika saker utanför just det här utgiftsområdet som hjälper landsbygden; det märks supertydligt.

Med detta sagt är ju en del av de saker som ledamoten säger helt korrekta, till exempel det om kommuntypstillägg. Det är någonting som vi från Sverigedemokraternas sida i grunden är positiva till. Som jag har förstått det fanns det juridiska tvivelaktigheter som man behövde ta ställning till och som gjorde att man inte kunde gå fram med detta på en gång. Jag kan i alla fall ge det tydliga beskedet att Sverigedemokraterna är för detta och kommer att fortsätta driva det.

Det är också korrekt att det skiljer sig mellan stad och land. Det här är ett jätteproblem. Jag kan bara beklaga att vi fortfarande bara är två partier i Sverige som ser behovet av att förstatliga vården och ge staten huvudmannaskapet för att kunna bekämpa ojämlikheten. Det känns ganska orealistiskt att förvänta sig att varenda kommun och region, med varierande resurser, varierande politiker och varierande kvalitet på dessa, ska lyckas leverera jämlik vård över hela landet. Även detta system har vi nu provat under olika regeringar, men problemen verkar kvarstå. Även Centerpartiet har haft möjlighet att ha inflytande här.

Jag konstaterar att vi ser dessa problem. Vissa av dessa frågor driver vi redan. I vissa andra frågor behöver vi få mer stöd i riksdagen.

Herr talman! Jag önskar att Centerpartiet hade samma kritiska syn på centralisering och överstatlighet när det gäller Europeiska unionen. Då hade man i alla fall varit konsekvent. Men i och med att man inte är det blir det lite svårt att ta denna kritik på allvar.

Sverige är ett relativt litet om än avlångt land med cirka 10 miljoner invånare. Det motsvarar en medelstor asiatisk stad. Att då dela upp organisationen på 21 olika vårdsystem med egna budgetar, prioriteringar, väntetider och journalsystem resulterar i ojämlik vård. Med 10 miljoner människor går det inte att rättfärdiga en sådan fragmentiserad vårdstruktur.

Det finns tydliga fördelar med att inte göra så som Sverige har gjort och misslyckats med under alla år. Resursfördelningen blir betydligt bättre om vi kan hantera den på nationell nivå. Det är egentligen det enda sätt jag ser att man kan få till en jämlik vård över hela landet.

Jag har fortfarande inte fått något konkret förslag från Centerpartiet vad gäller att justera jämlikhetsparametern. Hur ska gemensamma journalsystem och digitala system lösas utan ett förstatligande? Det gäller även dubbelarbete och administration – och i slutändan även långsiktighet i planeringen, som nu också är helt fragmentiserad.

För oss är det tydligt att det finns stora fördelar som starkt överväger att en och annan tjänsteman i Stockholm får jobba lite övertid.

Herr talman! Jag delar i viss mån frustrationen, men det ledamoten utelämnar är bakgrunden med ökade priser. Det handlar om marknadskrafter som varken Socialdemokraterna eller regeringen kan styra. På tio år har priserna på läkemedel ökat med ungefär 30 procent, och de förväntas öka ännu mer. Detta är en enorm utgift för alla skattebetalare. Det är rimligt att staten fortsätter att ta den största delen av kostnaden, men statens kostnad ökar också sett till den prisökning som har skett. Att detta inte på något sätt skulle återspeglas hos patienterna är orealistiskt, särskilt i längden om vi vill fortsätta att ha ett fungerande system.

Resultatet blir dock inte alls som Fredrik Lundh Sammeli beskriver, alltså att de som är mest sjuka inte har råd. De som är mest sjuka når ju upp till högkostnadsskyddet och får därmed sina läkemedel finansierade. I stället är det möjligtvis de som är mindre sjuka eller sjuka ibland som får betala mer. Men fortfarande står staten för den största delen av kostnaden, och så ska det även fortsättningsvis vara. Men att marknadspriserna kan gå upp hur mycket som helst utan att det över huvud taget påverkar patienter i Sverige är på sikt inte hållbart.

Herr talman! Jag får väl tacka ledamoten för följdkommentarerna.

Det finns ett grundläggande problem i vårt replikskifte, och det är att Socialdemokraterna bortser från allt jag har sagt och allt Kristdemokraterna har sagt, förmodligen även alla interpellationsdebatter och alla pressträffar där vi har presenterat fantastiska reformer inom välfärden för alla i Sverige. Som oppositionsparti kan man givetvis ha synpunkter på prioriteringar; det är inget konstigt med det. Men det är väldigt konstigt att säga att vi på punkt efter punkt gör försämringar.

Åter till högkostnadsskyddet för läkemedel, där man ändå kan säga att försämringen är en följd av marknadspriserna. Det vi gör är att säkra systemets långsiktighet. Om den kanske redan största kostnaden i hela utgiftsområdet växer hur mycket som helst för staten kommer systemet inte gå att upprätthålla. Vår åtgärd i kombination med läkemedel som blir bättre och bättre så att man inte behöver lika mycket läkemedel för att bota sjukdomar ger ändå en acceptabel utveckling.

Med detta sagt struntar vi inte i marknadsutvecklingen, och här är EU faktiskt inte helt värdelöst. Sverigedemokraterna är för ökad läkemedelsproduktion i Europa så att man får ökad kontroll på produktion och tillgång. Detta ska kombineras med frågor som rör patent, generika etcetera.

Allt detta sammantaget är ett steg i rätt riktning vad gäller läkemedel.

Återigen: Sverigedemokraterna är för att systemet är kvar eftersom det är viktigt, och vi ser nu till att det kan vara kvar under lång tid framöver.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar för en mycket relevant fråga.

Den statistiken stämmer inte, av allt att döma. År 2023, som är det senaste år jag kunnat hitta, beviljades 249 arbetstillstånd gällande alla former av sjukvårdspersonal – allt från tandhygienister till vårdbiträden och läkare. Det motsvarar knappt 1 procent av arbetskraftsinvandringen. Det ska sättas i relation till Socialstyrelsens siffror: 44 000 sysselsatta läkare, 128 000 sjuksköterskor och minst 180 000 färdigutbildade undersköterskor. Det gäller alltså en väldigt liten del av den totala arbetskraften.

Man ska komma ihåg att spårbytet inte bara är en bekväm funktion för att stärka arbetskraften i Sverige, utan det har i grunden varit ett dysfunktionellt system. Det har inte bara bidragit till att vissa människor – en liten andel, av allt att döma – nu kanske jobbar inom vården och drabbas av det här, utan det har också lett till att en enorm andel människor belastar vårt välfärdssystem. Det är en del av det utanförskap som skapas i Sverige och alla andra problem kopplade till integration som nu är allmänt erkända inom svensk politik.

Den fråga man kan ställa sig som miljöpartist är hur vi klarade sjukvården på 50- och 60-talen. Hur klarade alla länder sin sjukvård och assistans utan massinvandring? Vi har väldigt många som utbildar sig inom vårdyrken, men det är inte tillräckligt många av dem som vill arbeta med patienter. Det är den frågan som behöver lösas. Dysfunktionella spårbytessystem behövs inte.

Herr talman! Det jag fortfarande hör från Miljöpartiet är försvar av spårbytet som koncept. Det man vill då är att ha en välfärd som i grund och botten är uppbyggd på illegitim invandring. Det är människor som har kommit till landet och fått ett nej när det gäller de grunder som de har kommit hit på. Sedan stannar de ändå genom att byta anledning till att de kom till Sverige.

Att vissa av dem har fått viktiga jobb förnekar jag inte. Det är ett direkt svar på frågan. Det finns fall där det nu kommer att uppstå problem. Men i grund och botten handlar det om att man har byggt upp delar av välfärden på illegitim invandring, inte om att vi nu åtgärdar de problem som den illegitima invandringen har skapat. Sedan ska man ha med sig alla andra delar i samhället där det här också spelar roll, och man ska även ha med sig totalkostnaden.

Ledamoten pratar om att snöa in på detaljer. Ja, i det stora hela blir det här en liten detalj när det gäller invandringen, men man kan räkna alla kostnader som invandringen har inneburit inom allt från kriminalpolitik till välfärdsbrottslighet och brottsfri välfärdsbelastning. Om man hade tagit en bråkdel av de resurserna för att försäkra sig om att kompetensförsörjningen fungerar hade vi inte haft det problem vi har i dag.

(Applåder)