Gudrun Nordborg

Fru talman! Jag tackar Torsten Elofsson för anförandet.

Det är nog ganska bekant att vi inte är helt överens om inriktningen på kriminalpolitiken och orsakerna till brottsligheten. Det jag nu fäste mig vid i anförandet var ledamotens markering av att allmänheten menar att strängare straff är effektiva. Mot det står ju en enig forskning, både svensk och internationell, som säger att så inte är fallet. Det som är avgörande för väldigt många är i stället risken för upptäckt.

Jag undrar om ledamoten har någon kommentar till detta.

Fru talman! Jag vill kontra lite grann med att zonerna också har skapat problem. Det är många som upplever att de blir visiterade gång på gång därför att de har en annan hudfärg och att det är rasifierade som blir utsatta för visitationer.

Polisen har redan i dag möjlighet att göra vissa visitationer om de har befogad anledning. Men här kan det ske utan särskild misstanke. Det har uppenbarligen också skapat oro och rädsla hos många i de här områdena. Det är en negativ effekt.

Vi måste också se till att polisen arbetar på ett sätt så att man skapar förtroende och tillit och kan öppna för kommunikationer och få viktig information. Jag håller inte med om att det har varit lyckat.

Fru talman! Jag förstår att Martin Melin vill angripa Vänsterpartiet och ifrågasätta vår politik. Det har han all rätt att göra. Men frågan är varför och med vilka argument.

Vi har varit emot en del av de reformer som han nämnde därför att vi tycker att de går alldeles för långt utifrån integritetshänsyn som vi är skyldiga att ta enligt många rättsprinciper, grundlagen och konventioner.

Jag kan ta några exempel där jag inte håller med om vad som har varit rimligt och rätt. När det gäller visitationszonerna, som ni införde, kan jag förstå att det inte händer någonting där medan polisen har en hög bevakning. Men var händer det i stället?

Det danska exemplet, som var föregångare, markerade att man sätter ut visitationszoner för att kunna sätta in många sociala insatser. Det stöder vi, och vi kallar det i stället för säkerhetszoner och trygghetszoner.

Sifferkoden för poliser är en reform som är på gång. Det kommer nu en ny lagstiftning som vi är beredda att stödja. Det som sades stämmer inte. Vi har varit tveksamma.

Jag tycker fortfarande att det handlar om rättssäkerhet. När det gäller de tjänstepersoner som man har kontakt med – tjänstepersoner som poliser eller de som jobbar i ett annat yrke – bör man i de flesta fall få veta vilka de är. Men här kan koder vara trygghetsskapande för flera professioner, och det accepterar vi också.

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservation nummer 2. Den fokuserar på att förebygga, förhindra och upptäcka brottslig verksamhet, alltså polisens huvudsakliga uppgifter.

Jag och många med mig menar att polisens brottsförebyggande arbete fortsatt är eftersatt även om det har utökats. Det finns brister när det gäller metoder och resurser och inte minst utvärdering, trots att det är ett centralt område. Enligt utomståendes bedömningar behöver polisens trygghetsskapande och kontaktskapande verksamhet kraftigt förstärkas med resurser. Vidare behövs forskning och systematisk metodutveckling. Det ska också omsättas i utbildning av poliserna.

Polismyndigheten har tagit strategibeslut om hur arbetet ska bedrivas. Det är viktigt men inte komplett. Det vore en början om vi i lagstiftningen kunde stärka polisens markerade uppgift att vara förebyggande, men det bör ske i samverkan med många andra. Polisen klarar inte detta ensam.

Det finns många utmaningar. Vi har berört några tidigare i debatten. En av dem är definitivt den organiserade brottsligheten. Förutom skjutningar och sprängningar, som vi ofta pratar om, sker nu en ökad infiltration av de kriminella i ekonomiska sammanhang. Där förekommer exploatering av välfärden. Den har möjliggjorts av den långtgående privatisering som öppnar för infiltrering av vinstdrivande företag inom skola, vård och omsorg. Förutom att detta dränerar samhället på skattemedel ökar kostnaden på grund av att vi också måste använda skattemedel för att investera i administration för att försöka få kontroll över exploateringen.

Vi har också berört en konkurrens som ibland har funnits och som jag hoppas kan gå över. Den handlar om konflikten mellan att investera i personal och ekonomi för att arbeta mot mäns våld mot kvinnor eller mot den organiserade brottsligheten. Mäns våld mot kvinnor drabbar barn både direkt och indirekt i familjerna. Det borde inte finnas konkurrens mellan de här två områdena. De hänger ihop, inte minst när det handlar om rekrytering av unga till kriminalitet.

Bara under den här veckan har vi hört uttalanden från rikspolischefen under besöket i utskottet om att de flesta unga upplevt våld. Under gårdagens viktiga seminarium i riksdagen bekräftades detta faktum av ansvariga från bland annat Järfälla kommun, som menar att alla unga upplevt våld, och av Bris representant. Vi har även hört exempel tidigare här i kammaren på att ny forskning från England dokumenterat att det är så.

Jag skulle vilja påstå att forskning i decennier har visat att det är stor risk att de pojkar som ser pappa slå mamma lär sig våldet som en maktfaktor och upprepar detta både i sina egna relationer och i andra sammanhang. Bris sammanfattar barnens situation som att utan sårbara barn finns det ingen rekrytering. En slutsats som vi från Vänsterpartiet har hävdat många gånger härifrån talarstolen är att det handlar om fattigdom och annan utsatthet.

Vi måste agera tidigt för att rädda de barn som har upplevt våld och annan utsatthet. Där kan polisen göra oerhört viktiga insatser. De kan förstås göra orosanmälningar om de stöter på barn i ”fel” sammanhang, och i hanteringen av barnfridsbrott kan de tillsammans med sociala insatser ge stöd till de här barnen. Vad gäller utredningsverksamheten handlar det även om att det behövs samverkansformer, till exempel barnahus.

Vi har också nämnt skyddade boenden tidigare. Där ser jag med oro på att det sker en privatisering. Man fokuserar mer på skalskydd än på det sociala stöd och den pepp som kvinnorna verkligen behöver, för både sig själva och barnen, för att kunna lämna en våldsam man och rädda barnen undan pappans våld.

Jag skulle också vilja nämna några projekt som jag tycker vore värda att upprepa på flera håll. Ett är Rätt kurva, som är ett samarbete mellan socialtjänst, polis och andra aktörer i civilsamhället – särskilt näringslivet. Där fokuserar man på att stödja barn som kanske redan har en viss kriminalitet och har begått några brott. Det är unga personer mellan 8 och 15 år som kan komma i fråga i det här projektet. Det är för närvarande sjösatt i Södertälje, Linköping och delar av Göteborg och kommer att utvärderas av universitetet där. Konceptet består i att man från polis och socialtjänst kontaktar och besöker familjer. Man försöker erbjuda skräddarsydda insatser för både barn och familjer.

Beredskapslyftet öppnar för möjligheter att engagera näringslivet ytterligare och ge ekonomiska resurser. Man jobbar bland annat med mentorskap, jobbtimmar under tiden barnen går i skolan, möjligheter till sommarjobb och andra aktiviteter som kan ge någonting meningsfullt. Man kan även stödja föräldrar om de behöver det, till exempel med ett jobb närmare bostaden eller jobb över huvud taget.

Jag skulle också vilja lyfta fram Fryshuset, som driver väldigt viktiga verksamheter på flera håll i landet.

Center mot våldsbejakande extremism kan erbjuda mycket stöd och arbeta förebyggande för att hindra framför allt risker för våld i skolan.

Det finns ytterligare en aspekt som jag inte tycker har kommit fram särskilt ofta. Det är en verksamhet som kommer närmare verkligheten och medborgarna, nämligen medborgarlöften. Det handlar om kommunala projekt där kommun och polis tillsammans med andra försöker agera. Ibland görs det på sätt som liknar projektet Rätt kurva.

Slutligen vill jag nämna polisutbildningen, som tas upp i en annan viktig reservation som Vänsterpartiet är delaktigt i. Den handlar om att bredda rekryteringsbasen så att polisen får större möjligheter till kulturell kompetens och förmåga att förstå också invandrares sätt att förhålla sig eller vara artig på när man till exempel närmar sig en familj eller kliver in i deras hem.

Alldeles nyligen såg vi ett exempel på riktigt förfärlig rasism inom polisen, något som absolut inte borde få förekomma. Jag tänker på ett fall som har lyfts upp flera gånger och ännu mer nu med allt som kommit fram om den unge pojken Mohamed. Han blev kidnappad och till slut dödad. Mamma sökte hjälp, men polisen närmast hånade henne och vägrade att ge henne tolk. Det här ska inte behöva förekomma i dagens samhälle. Vi måste agera för att skapa mycket större respekt för kulturella skillnader.

Fru ålderspresident! Jag kan börja med att tacka för att det har varit många rapporter och inkännande anföranden som tar ställning för brottsoffren. Jag kan säga att historiskt fanns inte ens begreppet förrän 1970, och det har också präglat det faktum att det har varit oerhört svårt att få in de perspektiven. Vi är inte klara än, även om mycket har hänt under åren sedan ordet först förekom.

Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 8. Jag står självklart bakom alla reservationer som Vänsterpartiet har lagt fram, men den här upplever jag som viktigast. Reservationen gäller åtgärder som ska vidtas på grund av våldspornografi.

Jag har flera anledningar att ta upp denna reservation. En är att jag åtskilliga gånger har hört kvinnor berätta om att de har tvingats att se våldspornografiskt material, och sedan har samma scener iscensatts mot dem, ibland av deras man eller sambo, i andra fall har det varit främlingar. Jag har dessvärre också hört barn berätta om detta. Barn är ännu mer utlämnade när de får höra från en förövare, som de inte uppfattar som en förövare utan som en allmän person, att så här ska vi göra: Du ser på filmen. Vi ska göra likadant.

Jag kan ytterligare rapportera, och det här är något som ni kanske också har tagit del av, att de poliser som arbetar mot prostitution kan hitta att sexköparen har med sig en padda med filmer. Sedan tvingas samma handlingar på den kvinna som är involverad i prostitution. Det här är en form av våldtäktsreklam, och det ger definitivt uttryck för starkt kvinnoförakt. Vi måste inse att själva produktionen av våldspornografin per definition innebär att man också utsätter kvinnor och barn för våld och övergrepp.

Hur ser det ut när vi försöker hantera detta? Vi kan hitta att det finns förbud mot barnpornografi, och egentligen också mot våldspornografi, som kallas för olaga våldsskildring. Båda förbuden finns med i brottsbalkens kapitel 16, som avser brott mot allmän ordning. Man tänker inte på de personer som är involverade, utan här är det fråga om brott som har kriminaliserats därför att man vill begränsa spridningen av värderingar och uppmaningar till våldsamma handlingar; det man kallar att förhindra förråande beteenden och effekter liksom normförskjutningar.

När vi tittar på brottet olaga våldsskildring kan vi se att det finns oerhört få anmälningar och ännu färre som leder till åtal eller fällande dom. Det har gått år sedan vi hade något sådant case i Sverige – fastän vi är översvämmade av pornografiskt material.

Roks, Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer i Sverige, har just den här veckan en aktionsvecka mot porr. Roks polisanmäler och försöker skapa en praxis. Organisationen menar att det som nu pågår är att när det avtalas om en inspelning av ett pornografiskt material undkommer en del män åtal för koppleri och brott mot sexköpslagen, samtidigt som kvinnor blir utsatta för sexuellt våld, övergrepp och våldtäkter.

Glädjande nog har det levererats ett antal utredningar, bland annat betänkandet Sexuellt utnyttjande i pornografiska syften. Det handlar om att synliggöra den våldsutsatta. I betänkandet föreslår man att vi ska öka uppmärksamheten på området. Vidare vill man att en hotline ska finansieras, där särskilt barn ska få hjälp genom att material som innehåller sexuella övergrepp tas ned från nätet. Vidare ska en hotline även fungera som en anmälningssida dit allmänheten kan vända sig för att göra en anmälan.

För barnen finns en ideell organisation, Ecpat, som stöder barn och som kan ta ned bilder från nätet där barn förekommer i sexuella situationer. Ecpat lyckas med det arbetet. Det man önskar i utredningen är att det ska bli samma möjligheter för både barn och vuxna.

Det som utredningen också pekar på är att det förekommer att barn som är utsatta för sexuell exploatering inte bedöms som våldsutsatta, utan de beskrivs som barn med ett socialt nedbrytande beteende. Risken finns att de här barnen inte får stöd utan i stället pekas ut som problematiska själva och blir omhändertagna enligt LVU. Det är naturligtvis en felaktig beskrivning av deras situation, på samma sätt som om man kallar det ett sexuellt självskadebeteende. Det handlar om utsatthet som sätter grymma spår.

Remisstiden gick ut för ganska exakt ett år sedan, och vi har ännu inte sett någon lagrådsremiss från regeringen. I andra utredningar går utredningstakten snabbare, tyvärr. Här hoppas jag förstås att mer ska komma.

Ytterligare en utredning heter Ut ur utsatthet. Den kom också för ett bra tag sedan; den presenterades i december 2023, och remisstiden går ut om en månad. I utredningen lämnas förslag om mer organisering av program för barn som är utsatta för sexuell exploatering och människohandel samt förslag på aktörer som skulle kunna vara viktiga där. Det föreslås också att det jämställdhetspolitiska delmålet ska kompletteras med att man fokuserar på sexuellt utnyttjande i pornografiskt material, för att skydda och åstadkomma mer åtgärder mot detta.

Jag vill dessutom gärna lägga till att de här arenorna är en marknad där det även finns utrymme för organiserad brottslighet. De är med och skördar ekonomiskt av de här verksamheterna. Våld föder alltså våld och göder på flera sätt utvecklingen av den organiserade brottsligheten.

Jag anser sammanfattningsvis att regeringen bör fortsätta att tillsätta utredningar för att begränsa detta med våldspornografi samt föra de utredningsförslag i hamn som redan har kommit. Det är viktiga utredningar som har remissbehandlats för ganska länge sedan.

Det finns mycket mer att säga både om detta och om andra aspekter på brott och brottsoffer, men jag stannar där.

Fru ålderspresident! Jag uppskattar också de här stöden till Brottsofferfonden. Jag har själv jobbat länge på Brottsoffermyndigheten och med de frågorna. Jag vet att pengar som går till Brottsofferfonden kan göra väldigt stor nytta, exempelvis när det handlar om forskning, där vi har breddat perspektiven väsentligt på ett sätt som det allmänna inte alltid kunnat ge. Man har också kunnat stödja jätteviktiga projekt som har handlat om allt från bemötande till utbildning inom jourerna, polisen, domstolsväsendet och så vidare och som har förbättrat läget väsentligt för de brottsoffer som kommer i kontakt med rättsväsendet. Det är viktigt. Men jag menar att det är ännu viktigare att vi kommer nära dem som är brottsoffer och som nyligen har varit utsatta, så att de får ett fortsatt kompetent stöd. Där är jourerna oerhört viktiga. Fonden ger till exempel inte medel till de skyddade boendena. De måste komma från annat håll.

Jag har uppskattat de reformer från regeringen som omnämndes och som verkligen har kommit närmare brottsoffer. Sedan är jag tveksam till en del annat, men det får bli en annan debatt. Jag undrar hur vi skulle kunna gå vidare för att stödja skyddade boenden på ett kompetent sätt. Kan vi enas om någonting där?

Fru ålderspresident! Jag vill först rikta mig till Charlotte Nordström och tacka för hennes engagemang i fråga om mäns våld mot kvinnor och barn. Det engagemanget delar vi, och det är oerhört viktigt. Jag menar att det är en grundsten för både kriminalpolitiskt och socialpolitiskt arbete. Jag kan också hålla med om att det har kommit en hel del positiva reformer från regeringen under senare tid.

Men sedan är det detta med helhetssynen. Det är ju ibland så att lagreformer och viktiga steg inte följs upp med ekonomiska resurser. Det kan handla om Kriminalvården, som nu inte klarar av att ha ett bra brotts- och återfallsförebyggande arbete. Men går vi tillbaka till brottsofferperspektivet är det så att man skär ned på socialtjänsten och möjligheterna att ge stöd till kvinnor och barn. Man förändrar också möjligheterna för jourerna att bedriva skyddade boenden, som är enormt viktiga. Där har vi en kompetens som är uppbyggd via stark folkbildning, skulle jag vilja påstå. Man följer forskningsfronten väldigt noga och gör ibland starkare insatser än vad socialtjänsten i offentlig regi kan göra.

Jag skulle önska att vi också kunde bredda perspektiven. Min fråga blir då om Charlotte Nordström kan ställa upp på att vi gör det. Det är inte justitieutskottets primära uppgift. Men jag menar att det är vår politiks primära uppgift att se till att helheten fungerar.

Herr talman! Ämnet processrättsliga frågor rymmer oerhört mycket. Jag ska beröra bara några aspekter. För säkerhets skull börjar jag med att yrka bifall till reservation 5.

När vi talar om processrättsliga frågor handlar det ytterst om tillgång till rättvisa, vilket är en central princip i en demokrati och en rättsstat. Man ska ha tillgång till det i tid, och det får väldigt gärna handla om snabbare lagföring, vilket den moderata ledamoten lyfte upp tidigare.

Det behöver också handla om ekonomi med rättshjälpsmöjligheter och möjligheter till juridiska biträden utan alltför höga kostnader eller helst inga kostnader alls. Det här skapar tillgång till rättvisa på riktigt.

Jag vill också ta upp en dimension som har berörts tidigare, nämligen möjligheten att närvara vid förhandlingar via video. Det ger väldigt många fördelar. Det underlättar både för parter och för vittnen i olika typer av processer att inte behöva resa långa sträckor.

Domstolsverket har försökt etablera det här på ett starkare och tryggare sätt genom att använda statens servicecenter. Jag skulle verkligen önska att dessa servicecenter fick stå kvar, för där kan man ha faciliteter som gör det tryggt även i den situationen. Det är inte säkert att det går att komma undan rädsla och oro enbart genom att lämna domstolslokalerna eller att man kan få det rättssäkert om man genomför videoförhör lite var som helst.

Det förekommer också skild praxis mellan olika domstolar. Meningen är att vi åtminstone ska få riktlinjer där man särskilt ska försöka bedöma vad det innebär för kostnader eller andra olägenheter om en part eller ett vittne behöver inställa sig fysiskt i en domstolsbyggnad. Det kan förstås också handla om att vi ska hantera rädslor och om att det kan finnas risk för påtryckningar i övrigt. Det handlar alltså även om säkerheten.

Åtskilliga processer ger i dag möjlighet till närvaro via videolänk. Det är inte minst viktigt i mål om exempelvis grov kvinnofridskränkning, där kvinnorna kan ha en väl befogad rädsla för att möta en gärningsman i rättssalen. I andra mål finns det kanske också rädsla för att råka ut för förföljelse när man som brottsoffer eller vittne lämnar domstolen. Det är också ett riskmoment.

Det finns alltså både effektivitetsskäl och säkerhetsskäl till att erbjuda videomöjligheter. Jag menar att det ytterst handlar om rättssäkerheten. Vänsterpartiet och Miljöpartiet menar att närvaro via videolänk regelmässigt bör erbjudas om målsägande eller vittne till följd av rädsla inte vill delta på plats i rättssalen.

Sedan vill jag fokusera på framför allt domstolslokaler men även andra lokaler som rättsväsendet förfogar över. Det var detta jag avvaktade till mitt anförande med att beröra och inte tog upp i replikväxlingen.

Många av rättsväsendets fastigheter ägs – tack och lov, skulle jag vilja säga – av Specialfastigheter Sverige Aktiebolag. Det är ett bolag som ägs av svenska staten. Det handlar om olika typer av lokaler och hus, såsom kriminalvårdsanstalter, ungdomshem, domstolsbyggnader och polisfastigheter. Det är verksamheter som är oerhört viktiga samhällsfunktioner, vilket ställer höga krav inte minst på säkerhet. Men det finns även privata fastighetsägare som rättsväsendet hyr av, och dessvärre finns det exempel på att samhällsviktiga fastigheter ägs av bolag med kopplingar till grov kriminalitet.

Här är det rimligt att vi försöker hitta en annan ordning. Det är inte rimligt att samhällsfastigheterna ska stå utanför demokratisk kontroll. Vi önskar en ordentlig kartläggning av hur stor andel av rättsväsendets lokaler som ägs av privata bolag och hur många av de bolagen som har kopplingar till grov kriminalitet.

Det finns nu förslag som kan komma att verkställas. Det är myndigheter som har samverkat om och diskuterat de här frågorna. Det handlar om Ekobrottsmyndigheten, Säkerhetspolisen, Åklagarmyndigheten och andra relevanta aktörer och myndigheter. Detta redovisades nyligen, och man har förslag på hur problematiken kan hanteras som verkar väldigt positiva.

Det man trycker på är att vi kanske kan ha kontroll i samband med att vi säljer en fastighet men att vi när det gäller ägarförändringar som sker senare är bundna av hyresavtal och då inte kan hantera maktförskjutningar där. Man kan dock göra som myndigheterna nu föreslår och skapa ett system för kontroll av ägarförändringar där man kräver förvärvstillstånd och där statlig förköpsrätt är ett instrument för att hantera risken att lokaler ägs av illegala aktörer. Det är någonting som jag menar behöver övervägas på stort allvar. Så kan vi också bidra till en bra tillgång till rättvisa – och det i trygga lokaler.

Fru talman! Jag hör vad du säger, Ludvig Ceimertz. Nu är det ju så att praxis när det gäller möjlighet att delta digitalt i en rättsprocess varierar stort över landet. En del domare är otroligt restriktiva med detta, vilket skapar bekymmer, oro och rädsla för många både offer och vittnen. Så får det inte vara.

När det handlar om att göra det möjligt med digital närvaro har jag också erfarenhet efter att länge ha arbetat både i och utanför rättsväsendet, och det kräver att man gör det under säkra förhållanden. Där vore servicecentren utmärkta att behålla för att garantera det.

Jag känner också igen sedan många reformer tillbaka att man har försökt ändra på möjligheten att rekrytera kvalificerade jurister till domartjänster. Det går ibland trögt. Där måste det göras mer. Detta är dock ingenting som den SD-ledda regeringen på egen hand har hittat på nu. Det är ett krav sedan mycket länge.

Jag sparar att kommentera frågan om det viktiga med lokaler som är skyddade och icke- privata och inte riskerar kriminell inblandning. Det handlar om hela rättskedjan, inklusive domstolslokaler ibland.

Fru talman! Jag reagerar på Ludvig Ceimertz reaktioner på flera reservationer. Det började med kommentarerna till digital möjlighet till deltagande i rättsprocessen, och sedan följdes det upp av fler kommentarer av Ludvig Ceimertz.

Jag vill nog påstå att jag är väl medveten om det som kom fram här om att en del arbete pågår. Men jag ser också att det finns en väldig kluvenhet. När det gäller digital tillgång till rättsprocesser har Domstolsverket velat använda olika servicecenter för att etablera bra videomiljöer på olika håll ute i landet. Samtidigt drar regeringen tillbaka möjligheten för ett antal servicecenter. Det här är inte bra ur demokratisynpunkt över huvud taget, och allra minst när det handlar om rättsväsendet.

När det handlar om domare har vi från Vänsterpartiet haft kontakter som har lett till att vi är oroade över hur situationen ser ut. Vi tycker att arbetet måste accelerera och att man måste ge mer stöd på olika sätt för att rekrytera domare och avlasta dem som är hårt pressade i dag. Det gäller också lokalerna, som jag kommer att återkomma till i mitt anförande. Men låt oss börja med det här.

Ger man med en hand och tar tillbaka med en annan?

Fru talman! Tack, Mikael Damsgaard, för ännu vassare och tydligare frågor!

Jag vill återvända till att det handlar om en kontext när det gäller vilka förhandlingar som skulle komma upp inför en eventuell rödgrön regering. Jag är inte säker på att detta kommer att vara en av de allra viktigaste frågorna. Den kommer kanske inte ens att vara med på en lista i förhandlingarna. Det återstår verkligen att se.

Mina personliga värderingar, som vi egentligen inte ska lyfta upp i de här politiska sammanhangen, är att jag är kritisk till att man ständigt krymper möjligheten för dem som är invandrare att stanna i Sverige. När det handlar om detta exempel, om det skulle vara ett mycket allvarligt terrorbrott, tror jag att också jag kan tänka mig att personen blir utvisad.

Jag tycker dock, återigen, att vi ibland hamnar otroligt fel i justitieutskottet. Vi är i och för sig satta att hantera framför allt lagstiftningsfrågor. Men vart tar våra värderingar vägen? Vad ska vi uppskatta? Vad ska vi värdera högt?

Vi är ense om att vi tar avstånd från terrordådet som skedde på Drottninggatan, vilket har nämnts flera gånger i debatten här i dag. Men vi har högtidlighållit minnet av det med ett monument som är fyllt av värme och hyllar den solidaritet som växte fram som en oerhörd motkraft till terrordådet. Det är sådan solidaritet jag vill se växa i Sverige.

Fru talman! Tack, Mikael Damsgaard, för frågan!

Jag är glad att vi är helt överens om att rikta beröm till Center mot våldsbejakande extremism. De gör ett oerhört värdefullt arbete. Det arbetet borde få ytterligare ekonomiskt stöd, så att resurserna hos kommuner och regioner kan förstärkas så att man verkligen kan verkställa de förslag på åtgärder som kommer via bland annat Center mot våldsbejakande extremism.

När det gäller frågan kan jag återigen säga, så som jag svarade i förra replikskiftet, att ingenting är bestämt om vad som kommer att stå på en eventuell kravlista inför en eventuell rödgrön regering.

En rödgrön regering skulle vara en lycka, tycker jag, för vårt parti och för Sverige, inte en olycka. Men då kommer våra vitt skilda politiska uppfattningar att bli väldigt tydliga. Vi prioriterar inte på samma sätt. Jag är övertygad om att vi tillsammans i en rödgrön majoritet kan genomföra väldigt viktiga förändringar för Sverige, och de skulle kanske dra undan mattan för att vi skulle behöva diskutera strängare lagstiftning.

Fru talman! Jag tackar Adam Marttinen för frågan.

Vi har under flera år drivit krav på rättssäkerhet generellt. Vi tycker att det borde gälla också i en så viktig fråga. Vi tycker att det krävs en domstolsprövning, inte att det enbart ska vara ett beslut av regeringen – som oundvikligen blir en politisk instans.

När det gäller hur vi förhåller oss nämnde Adam Marttinen att all bevisning skulle redovisas där. Det kan rimligen inte ske helt öppet och offentligt. Men man skulle i alla fall kunna lyfta upp de väsentliga beviskraven, så att försvararen och den som är misstänkt har möjlighet att bemöta det. Det är egentligen förutsättningen för en rättssäker process vi vill komma åt genom att kräva en domstolsprövning.

Fru talman! Även Vänsterpartiet ställer sig bakom utskottets förslag i betänkandet. Samtidigt vill vi fortsatt önska både fler och starkare förebyggande insatser. Utskottet redovisar exempel på viktiga internationella samarbeten där Sverige bidrar och också får ett bättre skydd inom ramen för särskilt FN och EU.

Men vi måste också göra mer på hemmaplan. Rekryteringen sker ofta via nätet, inklusive gromningsgrupper, vilket flera rapporter visar. Det finns till exempel en rapport från Sverok som heter Extremister i gamingvärlden, där man i en undersökning fann att var tionde ung person som spelar dataspel online någon gång hade mötts av försök till rekrytering av antidemokratiska rörelser. Också Expo har uttryckt oro för hur högerextremister missbrukar plattformar i rapporten Fulspel i spelrummet.

Som en motkraft finns inom EU TCO-förordningen, som bland annat innebär att nätet kan ”saneras” från visst terrorisminnehåll. Då är det Polismyndigheten som kan ha rätt att utfärda en order till en värdtjänstleverantör, en plattform, om att avlägsna visst terrorisminnehåll eller göra det otillgängligt. Det har relativt nyligen gjorts en utvärdering som visar att det har beslutats om fler sådana order och att material har avlägsnats.

Något förvånande har jag också funnit att sett ur ett europeiskt perspektiv betraktar vissa Sverige som ett föregångsland när det handlar om brottsbekämpning online. Det är bland annat Europols talesperson Claire Georges som har yttrat detta. Det ska vi kanske vara stolta över, men samtidigt ska vi inse att mycket mer behöver göras också på den arenan – dock inte i form av chat control.

Jag vill förstås också nämna Säpo som en viktig motkraft, men det krävs ändå mycket mer. Vi måste arbeta förebyggande genom att minska tillväxten och över huvud taget påverka riskerna för en radikalisering, särskilt bland barn och unga. Vi måste öka motståndskraften mot desinformation, falska rykten och våldsbejakande extremistisk propaganda.

En bra utbildning i en trygg och säker skola som arbetar med skolans demokratiska uppdrag kan förebygga att unga involveras i våldsbejakande extremism och terrorism. Skolan kan även göra stor skillnad för barn som riskerar att hamna i en våldsbejakande extremistisk miljö.

Center mot våldsbejakande extremism, CVE, har medverkat i framtagande av strategier för att möta påverkan från bland annat våldsbejakande extremistiska auktoriteter och aktörer. Skolan behöver stöd, och det har vi också sett exempel på, även om det inte har handlat om terrorism men ändå extremism och våldsamheter. Det gäller stöd för att utveckla förmågan att upptäcka och förhindra att barn och unga radikaliseras.

CVE erbjuder kommuner stöd, bland annat genom ett mobilt stödteam och telefon. Metodstöd har framför allt riktat sig till verksamma inom socialtjänsten, men nu kan stödet med utgångspunkt i regeringens uppdrag specialiseras för att användas inom skolväsendet.

Jag vill också komma in på avhopparverksamheter och lyfta fram viktiga exempel från det civila samhället. Fryshuset startade redan under 80 och 90-talen ett avhopparstöd som kallas Exit. Skapandet av Exit triggades av dem som man då kallade skinnskallar och andra aktiva i vitmaktrörelsen. Fryshuset fick viktigt stöd av bland annat Förintelseöverlevaren Emerich Roth.

Exit finns än i dag och har breddats, och Exit hjälper numera människor som vill lämna våldsbejakande radikala, nationella eller religiösa grupper.

Det är förstås också viktigt att vi frågar oss vilka orsakerna är till att människor rekryteras till våldsbejakande extremistiska grupper och terrorism. Det är min övertygelse att vi måste minska segregationen och utanförskapet och öka insatser för en social rättvisa. Det är en viktig barriär mot rekrytering.

Jag vill också uttrycka min oro för att fängelserna utgör en allvarlig grogrund för radikalisering. Riskerna där på grund av dubbelbeläggningar och trängsel gör att den återfallsförebyggande verksamheten utmanas och utarmas. Personalen är pressad och har inte alltid tid, och det finns dessutom inte alltid lokaler till utbildning och behandling. Risken finns då att den som friges fortsätter att vara farlig på grund av radikalisering eller blir än mer hatisk. Det finns också en risk för att fler har radikaliserats under fängelsetiden.

Jag vill också adressera en fråga som jag tror att de allra flesta är medvetna om, nämligen vad jag kallar elefanten i rummet. Vi nämner sällan att det är en extrem dominans av män på arenan, liksom i våldsbrottsligheten i stort. Det finns forskningsöversikter, bland annat Män, maskulinitet och våldsbejakande extremism, som tar upp värderingar kring kön, att kvinnor och män uppfattas som olika och att våldet triggas av en destruktiv manlighet. Det här är farligt och är något vi kan adressera brett i samhället. Forskarna visar i rapporten att våldsbejakande extremism och terrorism har betydelse för det våldsförebyggande arbetet mot mäns våld mot kvinnor och vice versa.

Jag läste i dag ett nyhetsbrev från Brottsoffermyndigheten. Man bjuder in till ett seminarium om sambandet mellan gängkriminalitet och pojkar som upplevt eller utsatts för våld i nära relation. Vi har mycket kvar att göra och mycket att vinna genom ett starkt förebyggande arbete.

Fru talman! Jag vänder mig till justitieministern. Jag vill problematisera hatbrotten mot samer. Det liknar brotten mot andra minoriteter, men det finns också skillnader.

Brotten mot samerna sker ofta med lokal förankring, och de riktas inte sällan mot renarna. Brotten kan ses som effekter av en urfolkspolitik som länge kränkt samernas grundläggande rättigheter. Flera brott har begåtts i Norrbotten, vilket kan vara välkänt. De har nyligen upprepats i Västerbotten och i Umeå, som är min hemstad, i samband med ett rally-VM. Det slutade negativt med bland annat flera dödade renar.

Jag menar att det saknas ett rättsligt skydd för renarna som motsvarar renens kulturella värde. När en ren plågas eller dödas är rubriceringen enbart stöld, skadegörelse eller djurplågeri. Jag vill fråga justitieministern vilka åtgärder som ministern vill vidta för att på ett bättre sätt kunna bekämpa hatbrott och rasism mot samer.

Fru talman! Jag börjar med att i stort visa uppskattning för detta betänkande. Det finns dock synpunkter att framföra som skulle kunna göra det ännu bättre. Från Vänsterpartiets sida står vi självklart bakom alla våra reservationer, men jag yrkar bifall endast till reservation 3.

Det har redan sagts från talarstolen att vi har en preskriptionslagstiftning som har ett århundrade bakom sig. Tidigare fanns det väldigt begränsade möjligheter att efter lång tid säkra bevisning. På detta område har ju väldigt mycket skett, inte minst sådant som har med dna att göra. Vi har också andra verktyg – forensisk och teknisk utveckling har gjort att vi har bättre möjligheter att hantera dessa frågor i dag.

Här i talarstolen har det pratats om preskription generellt. Det finns dock tre sorters preskription på straffrättens område.

En sort är åtalspreskription. Här handlar det om hur lång tid som får gå från det att en misstänkt har häktats eller fått del av ett åtal till det att åtal väcks. Glappet får inte vara hur stort som helst. En positiv sak med denna utredning är att man säger att det ska bli ett preskriptionsavbrott om ett strafföreläggande godkänns, vilket väl är rimligt. Där ska vi också ha en gräns.

Något annat som jag tror är intressant för allmänheten är påföljdspreskription. En fängelsedom kan sluta gälla – preskriberas – om den inte börjar verkställas inom en viss tid efter det att domen vunnit laga kraft. Denna tid bestäms utifrån fängelsestraffets längd. Vi blir oerhört upprörda om personer undandrar sig hela eller delar av sitt fängelsestraff. Det ska finnas gränser för detta.

Enligt propositionens och utskottsyttrandets förslag ska flera av dessa gränser skärpas. Framför allt ska brott som ger livstids fängelse undantas från preskription. Man förlänger även preskriptionstiden för andra allvarligare brott.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT En modern straff-rättslig preskriptions-lagstiftning

Jag tycker att det är viktigt att man fäster särskild uppmärksamhet på barn. Det är sedan tidigare så att preskriptionstiden för ett antal brott mot barn, inte minst sexualbrott och våldsbrott, inte börjar räknas förrän barnet fyller 18 år. Det är alltså först när man är myndig som man kan ta makten över sitt ärende, anmäla till polis och börja driva sitt case så att det kan bli en fällande dom. Det kanske har känts omöjligt att göra detta tidigare, men nu har det lossnat. Nu läggs grov frihetskränkning och hedersförtryck mot barn till, och även här ska man alltså börja räkna från 18 års ålder. Vi uppskattar förstås att man härmed skyddar barn bättre.

Liksom i dagens övriga två ärenden ska denna lagstiftning träda i kraft den 1 april, så här går det undan. Nu har vi den 26 februari, och snart är det mars och därefter april. Dessutom tycker jag illa om att man väljer den 1 april, för detta ska inte vara ett aprilskämt utan tas på fullaste allvar.

Fängelsestraff ska undantas från preskribering, för det är ju klandervärt på många sätt och inte minst ett hån mot brottsoffret om den dömde kan undandra sig det straff som är utdömt.

En del av dessa frågor har vi berört i andra sammanhang. Till exempel har samhället ibland svårt att nå dem man vill delge. Det kan handla om delgivning av stämning, dom eller verkställande av straff. Här måste vi fortsätta att argumentera. Bara för någon dag sedan avslöjades i medierna att man inte alltid lyckas ta körkortet från dem där det finns en dom om att de på grund av rattfylleri eller annan vårdslöshet i trafiken inte ska ha kvar körkortet. Här har delgivning och verkställande inte lyckats, och därför kan de upprörande nog fortsätta att köra farligt i trafiken. Detta är ytterligare en dimension av att vi måste få effekt av de beslut som tas inom rättsväsendet.

Så till Vänsterpartiets reservationer. Vi tycker bland annat att det är fel att lagstiftningen ska få retroaktiv verkan. Det är en rättssäkerhetsprincip. Retroaktivitet brukar nästan aldrig accepteras. Ett undantag är gynnande beslut, alltså när lagstiftningen lättar på ett tryck. Här är det dock tvärtom, och det är väldigt vanskligt ur ett rättssäkerhetsperspektiv. Enligt mig visar det också att man inte tar de principer för rättssäkerhet Sverige har sedan gammalt på fullt allvar.

En annan av våra reservationer handlar om beräkningen av preskriptionstiden för unga lagöverträdare. Regeringen tänker sig att det ska göras på samma sätt som för vuxna, det vill säga att man ska utgå från brottets straffmaximum. Det kan låta rättvist men är inte det. När det gäller unga finns ett antal regler som kan bli aktuella, och både förmildrande och försvårande omständigheter kan beaktas. Men nu tas möjligheten att beakta förmildrande omständigheter bort, och reglerna slår då oproportionerligt hårt mot unga.

Herr talman! Jag yrkar bifall till Vänsterpartiets reservation 1 och till reservation 7, som vi har skrivit tillsammans med övriga oppositionspartier. Jag står givetvis bakom Vänsterpartiets övriga reservationer men yrkar alltså bifall endast till dessa.

Jag ser översynen som något väldigt viktigt. Nu kom det som en nyhet den 20 februari att regeringen tillsätter en utredning som verkar tillgodose behoven av en översyn. Men det är den 26 februari i dag, så bara på några dagar har vi tydligen med reservationen påverkat regeringen att tillsätta en utredning. Jag kan inte tänka mig att det blir något annat än att vi stärker initiativet och utredningen ytterligare genom att vi har en reservation som många står bakom.

Jag går nu tillbaka till ärendet som debatten handlar om och som är en del av de omfattande hemliga åtgärder som vi har klubbat igenom i olika sammanhang i riksdagen.

När det gäller den hemliga dataavlyssningen tycker jag att det inledningsvis var ganska svårt att förstå vad det handlade om. Jag tror att det också gäller stora delar av allmänheten, och jag skulle därför vilja förklara några saker.

Det handlar till exempel om att man i hemlighet kan ta sig in i datorer, i mobiltelefoner och i användarkonton till både lagrings- och kommunikationstjänster för att kunna läsa av eller ta fram uppgifter som finns i den fysiska utrustningen eller tjänsten. Det kan handla om att man jobbar med mjukvara genom att hacka och placera en trojan eller att gå via hårdvara, till exempel via keylogger, som registrerar tangentbordstryckningar. Man kan alltså få fram information på det sättet. Detta är långtgående insatser som man försöker smyga in utan att den misstänkte upptäcker någonting.

Det är sant att vi i Vänsterpartiet år 2020 var väldigt kritiska till hemlig dataavlyssning. Men både på grund av utvecklingen inom kriminaliteten och på grund av goda exempel på vad HDA har kunnat innebära i utredningar inser vi nu att detta är nödvändigt. Vi accepterar att de brottsbekämpande myndigheterna kan få tillgång till dessa redskap. Men vi skulle ändå vilja ha starkare rättssäkerhet.

Vänsterpartiet skulle egentligen vilja att man var mycket tydligare och angav vilka brott det handlar om och inte enbart vilka straffsatser. Vi vill att man begränsar den preventiva användningen av medlen för att spåra eventuella misstänkta.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Hemlig dataavläsning mot allvarliga brott

Vi är också kritiska till att man använder överskottsinformation. Det finns vissa extra risker beroende på hur man kopplar besluten. Kopplas de till en lokal, till en bil eller till en person? Om de kopplas till en person eller till en bostad ser vi en risk för att det är många som dras in utan att de har med brott att göra över huvud taget. Där vill vi vara mer restriktiva. Dessutom är vi förstås angelägna om utvärderingen.

När det handlar om det preventiva och att man använder medlen utan att man har en utpekad eller skäligen misstänkt tycker vi att det är för långtgående. Vi vill avslå propositionen i den del som handlar om utökade möjligheter att använda HDA för att utreda vem som eventuellt skäligen kan misstänkas för ett brott.

Som jag nyss nämnde är vi också misstänksamma mot överskottsinformationen. Där tycker vi att det behöver vara en mycket starkare rättslig kontroll.

Vänsterpartiet skulle också önska att det blev alldeles tydligt vilka brott det kommer att handla om i stället för att man anger en viss straffsats för vilka brott som är aktuella. Den straffsats som anges i förslaget nu är minimistraff på två års fängelse. Vi kan se vilka brott det är vi tar ställning till med nuvarande lagstiftning, men vi kommer ju inte att veta vad som händer om vi går vidare med de straffskärpningsförslag som också finns. Ska vi inte ta ställning mer successivt? Det finns ju en risk att gränserna tänjs och att de kommer att flyttas ännu mer.

Med de synpunkterna tror jag att jag har framfört den allvarligare kritiken mot vissa punkter i det här lagförslaget. I stort är det en viktig reform att vi kommer att kunna använda teknik för att kupera framför allt den organiserade brottsligheten. Jag tror också att den kan komma till användning i ytterligare fall vid dramatiska händelser och att vi behöver detta.

Jag yrkar alltså bifall till reservation 1 och 7.

Herr talman! Jag kommer för Vänsterpartiets räkning att yrka avslag på utskottets förslag och därmed också på propositionen.

Jag är övertygad om att de allra flesta av oss verkligen vill göra så mycket som möjligt för att bekämpa brottsligheten. Samtidigt är det alldeles uppenbart att vi väljer olika strategier. Ytterst handlar det om vilket samhälle vi vill leva i, förutom att vi ska bekämpa kriminaliteten. Ska det handla om kontroll från makthavare uppifrån och ned, med fokus på invånarna? Eller vill vi ha mer av samverkan, solidaritet och tillit, både oss invånare emellan och mellan oss och samhällets institutioner? Det handlar kanske inte om antingen eller utan om delar av både och. Men vad blir viktigast? Hur drar vi gränserna?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ökat informations-flöde till brotts-bekämpningen

Det allvarliga vi nu står inför är faktiskt ett paradigmskifte i det offentliga Sverige och vilka spelregler som ska få gälla där i relation till medborgarna. Det är också ett skifte i hur vi använder lagstiftningen. Nu handlar det inte enbart om vissa ändringar i sekretesslagen, utan regeringen går också in med en helt ny lag om att man både på begäran och på eget initiativ ska leverera information till polis och övriga brottsbekämpande myndigheter. Detta blir vagt och otryggt på bred front.

Det kommer också i konflikt med många rättsliga principer, inte minst Europakonventionen och Europeiska unionens stadgar – förutom vår egen regeringsform, enligt vilken vi ska värna enskildas integritet, privatliv och familjeliv. Det här med att skydda integriteten verkar det snart vara enbart Vänsterpartiet som lägger fokus på.

Sedan är jag väl medveten om att det kallas demokrati, och är demokrati, när majoriteten tar beslut. De beslut vi tar här i riksdagen blir juridik, och juridiken är alltså frusen politik. Det är de besluten som kommer att gälla, och där får en minoritet vika sig. Jag vill dock inte göra det utan att markera ett starkt motstånd från oss.

En sak är intressant. I de texter som är underlag till de beslut vi nu har att fatta fokuserar man förstås på den organiserade brottsligheten, som upprör alla. Det är inte märkligt. Så ska det nog vara. Sedan nämner man i en passage att det är allvarligt när det handlar om våld mot kvinnor och barn. Där är våldsnivån oacceptabelt hög, säger man. Jag vill tillägga att det våldet också är oacceptabelt frekvent.

Men vad har vi då för elefant i rummet? Vi pratar nästan aldrig om att det är män som står för detta våld. Det är män som misshandlar kvinnor och barn och utsätter dem för övergrepp. Det är män i grupp som agerar inom den organiserade brottsligheten. Vi måste också göra andra saker för att ändra värderingar och strukturer.

Det kanske allvarligaste, som också har berörts här, är att man i de lagregler som troligen snart blir klubbade förväntar sig att myndigheterna självmant ska lämna uppgifter. Vi har ingen aning om hur detta kommer att uppfattas. Lagrådet är en av de starka instanser som verkligen markerar mot denna principiella nyhet i vår svenska förvaltningstradition. De menar att konsekvenserna är omöjliga att överblicka.

Det må vara lite ovanligt att jag här i talarstolen åberopar Arbetsgivarverket, Bolagsverket och Finansinspektionen som stöd för mina synpunkter, men de har också varit mycket kritiska till reformen i den delen.

Man kan även liksom Lagrådet fråga sig: Vem vet vilken information som är viktig i en brottsbekämpande myndighets verksamhet? Kanske är det framför allt de brottsbekämpande myndigheterna som känner till det, och de kan ju inte riktigt styra vad de andra spontant ska lämna till dem. Risken är att det blir ett stort informationsflöde som vi kanske inte riktigt vet hur vi ska hantera.

Riskerna är ännu större när det gäller detta med förtroende och tillit. Vi kan nu riva ned det starka förtroende som svenska myndigheter ändå åtnjuter. Också ur den aspekten är det lite anmärkningsvärt att regeringen lägger fram detta förslag eftersom det är så oerhört svårt att överblicka.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ökat informations-flöde till brotts-bekämpningen

Vi kan också göra olika jämförelser med befintlig lagstiftning när det gäller vad som skulle vara möjligt och inte. Jag menar att man inte tillräckligt mycket använder den lagstiftning som finns. Vi kanske komplicerar det ännu lite till. Någon kanske säger att sekretesslagen är svår, och det är den om vi skulle läsa reglerna om offentlighet och sekretess rakt igenom. Men det är inte svårt att ta reda på: Vad behöver jag beakta i min profession? Var finns mina varningsklockor? Vad gäller för min sekretess? Hur får jag samverka med andra? Bland annat finns generalklausuler som öppnar för att man får lämna information också mellan myndigheter.

Något jag dessutom skulle vilja säga lite extra om, förutom det kloka som redan sagts här, är skolan. Där är det förtroendet för verksamheten som riskerar att bli extra utsatt. Förutom att det kanske rubbar tilliten mellan personal och elever och föräldrar kommer detta att påverka många anställdas arbetsmiljö och arbetsbelastning. Risken är att det kommer att bli kontraproduktivt – att elever inte vågar anförtro sig, att föräldrar inte vågar anförtro sig och att man stänger i stället att öppna för viktiga kreativa insatser tidigt när ett barn kanske är på glid.

Kravet på att rektorer ska anmäla är ett slags angiverisystem som är oerhört brett upplagt och som hotar demokratin och tilliten i stort i samhället. Däremot är det önskvärt att former för samarbete kan utvecklas överallt i landet mellan socialtjänst, polis och skola – och ibland även med vården. Det är där vi behöver lägga styrkan. Vi måste ge organen ytterligare resurser i stället för att skära ned på såväl skola och socialtjänst som hälso- och sjukvård. Det är fråga om verksamheter som bygger på förtroende, och vi bör förstärka de verksamheterna så att de kan agera med tillit fullt ut.

Herr talman! Jag yrkar bifall till vår reservation 1, som innebär avslag på propositionen.

Herr talman! Tack för svaret, Pontus Andersson Garpvall!

Jag ser det sverigedemokratiska sättet att argumentera i det du säger. Jag är inte beredd att hålla med. Det förvånar väl ingen.

Jag menar att vi kan ha delar av både och. Men frågan är: Var lägger vi tyngdpunkten? Ska vi ha så mycket krav på myndighetsaktörer och skolor att det liknar att vi går in i ett övervakarsamhälle med omfattande angiveri? Eller ska vi skapa större tryggheter i våra mellanmänskliga relationer hela tiden och lägga vikt vid det? Vi behöver ha lite grann av både och, men frågan är var vi lägger tyngdpunkten och var det är viktigast att agera.

I riksdagen är vårt verktyg lagstiftning. Jag är väl medveten om det. Men jag är också väl medveten om att det spelar roll vilka värderingar vi sänder ut. Ska vi signalera att allting är farligt, eller ska vi signalera att vi har ett allvarligt läge men ska hjälpas åt att rädda det här?