Gudrun Nordborg

Fru talman! Tack, Mikael Damsgaard, för ännu vassare och tydligare frågor!

Jag vill återvända till att det handlar om en kontext när det gäller vilka förhandlingar som skulle komma upp inför en eventuell rödgrön regering. Jag är inte säker på att detta kommer att vara en av de allra viktigaste frågorna. Den kommer kanske inte ens att vara med på en lista i förhandlingarna. Det återstår verkligen att se.

Mina personliga värderingar, som vi egentligen inte ska lyfta upp i de här politiska sammanhangen, är att jag är kritisk till att man ständigt krymper möjligheten för dem som är invandrare att stanna i Sverige. När det handlar om detta exempel, om det skulle vara ett mycket allvarligt terrorbrott, tror jag att också jag kan tänka mig att personen blir utvisad.

Jag tycker dock, återigen, att vi ibland hamnar otroligt fel i justitieutskottet. Vi är i och för sig satta att hantera framför allt lagstiftningsfrågor. Men vart tar våra värderingar vägen? Vad ska vi uppskatta? Vad ska vi värdera högt?

Vi är ense om att vi tar avstånd från terrordådet som skedde på Drottninggatan, vilket har nämnts flera gånger i debatten här i dag. Men vi har högtidlighållit minnet av det med ett monument som är fyllt av värme och hyllar den solidaritet som växte fram som en oerhörd motkraft till terrordådet. Det är sådan solidaritet jag vill se växa i Sverige.

Fru talman! Tack, Mikael Damsgaard, för frågan!

Jag är glad att vi är helt överens om att rikta beröm till Center mot våldsbejakande extremism. De gör ett oerhört värdefullt arbete. Det arbetet borde få ytterligare ekonomiskt stöd, så att resurserna hos kommuner och regioner kan förstärkas så att man verkligen kan verkställa de förslag på åtgärder som kommer via bland annat Center mot våldsbejakande extremism.

När det gäller frågan kan jag återigen säga, så som jag svarade i förra replikskiftet, att ingenting är bestämt om vad som kommer att stå på en eventuell kravlista inför en eventuell rödgrön regering.

En rödgrön regering skulle vara en lycka, tycker jag, för vårt parti och för Sverige, inte en olycka. Men då kommer våra vitt skilda politiska uppfattningar att bli väldigt tydliga. Vi prioriterar inte på samma sätt. Jag är övertygad om att vi tillsammans i en rödgrön majoritet kan genomföra väldigt viktiga förändringar för Sverige, och de skulle kanske dra undan mattan för att vi skulle behöva diskutera strängare lagstiftning.

Fru talman! Jag tackar Adam Marttinen för frågan.

Vi har under flera år drivit krav på rättssäkerhet generellt. Vi tycker att det borde gälla också i en så viktig fråga. Vi tycker att det krävs en domstolsprövning, inte att det enbart ska vara ett beslut av regeringen – som oundvikligen blir en politisk instans.

När det gäller hur vi förhåller oss nämnde Adam Marttinen att all bevisning skulle redovisas där. Det kan rimligen inte ske helt öppet och offentligt. Men man skulle i alla fall kunna lyfta upp de väsentliga beviskraven, så att försvararen och den som är misstänkt har möjlighet att bemöta det. Det är egentligen förutsättningen för en rättssäker process vi vill komma åt genom att kräva en domstolsprövning.

Fru talman! Även Vänsterpartiet ställer sig bakom utskottets förslag i betänkandet. Samtidigt vill vi fortsatt önska både fler och starkare förebyggande insatser. Utskottet redovisar exempel på viktiga internationella samarbeten där Sverige bidrar och också får ett bättre skydd inom ramen för särskilt FN och EU.

Men vi måste också göra mer på hemmaplan. Rekryteringen sker ofta via nätet, inklusive gromningsgrupper, vilket flera rapporter visar. Det finns till exempel en rapport från Sverok som heter Extremister i gamingvärlden, där man i en undersökning fann att var tionde ung person som spelar dataspel online någon gång hade mötts av försök till rekrytering av antidemokratiska rörelser. Också Expo har uttryckt oro för hur högerextremister missbrukar plattformar i rapporten Fulspel i spelrummet.

Som en motkraft finns inom EU TCO-förordningen, som bland annat innebär att nätet kan ”saneras” från visst terrorisminnehåll. Då är det Polismyndigheten som kan ha rätt att utfärda en order till en värdtjänstleverantör, en plattform, om att avlägsna visst terrorisminnehåll eller göra det otillgängligt. Det har relativt nyligen gjorts en utvärdering som visar att det har beslutats om fler sådana order och att material har avlägsnats.

Något förvånande har jag också funnit att sett ur ett europeiskt perspektiv betraktar vissa Sverige som ett föregångsland när det handlar om brottsbekämpning online. Det är bland annat Europols talesperson Claire Georges som har yttrat detta. Det ska vi kanske vara stolta över, men samtidigt ska vi inse att mycket mer behöver göras också på den arenan – dock inte i form av chat control.

Jag vill förstås också nämna Säpo som en viktig motkraft, men det krävs ändå mycket mer. Vi måste arbeta förebyggande genom att minska tillväxten och över huvud taget påverka riskerna för en radikalisering, särskilt bland barn och unga. Vi måste öka motståndskraften mot desinformation, falska rykten och våldsbejakande extremistisk propaganda.

En bra utbildning i en trygg och säker skola som arbetar med skolans demokratiska uppdrag kan förebygga att unga involveras i våldsbejakande extremism och terrorism. Skolan kan även göra stor skillnad för barn som riskerar att hamna i en våldsbejakande extremistisk miljö.

Center mot våldsbejakande extremism, CVE, har medverkat i framtagande av strategier för att möta påverkan från bland annat våldsbejakande extremistiska auktoriteter och aktörer. Skolan behöver stöd, och det har vi också sett exempel på, även om det inte har handlat om terrorism men ändå extremism och våldsamheter. Det gäller stöd för att utveckla förmågan att upptäcka och förhindra att barn och unga radikaliseras.

CVE erbjuder kommuner stöd, bland annat genom ett mobilt stödteam och telefon. Metodstöd har framför allt riktat sig till verksamma inom socialtjänsten, men nu kan stödet med utgångspunkt i regeringens uppdrag specialiseras för att användas inom skolväsendet.

Jag vill också komma in på avhopparverksamheter och lyfta fram viktiga exempel från det civila samhället. Fryshuset startade redan under 80 och 90-talen ett avhopparstöd som kallas Exit. Skapandet av Exit triggades av dem som man då kallade skinnskallar och andra aktiva i vitmaktrörelsen. Fryshuset fick viktigt stöd av bland annat Förintelseöverlevaren Emerich Roth.

Exit finns än i dag och har breddats, och Exit hjälper numera människor som vill lämna våldsbejakande radikala, nationella eller religiösa grupper.

Det är förstås också viktigt att vi frågar oss vilka orsakerna är till att människor rekryteras till våldsbejakande extremistiska grupper och terrorism. Det är min övertygelse att vi måste minska segregationen och utanförskapet och öka insatser för en social rättvisa. Det är en viktig barriär mot rekrytering.

Jag vill också uttrycka min oro för att fängelserna utgör en allvarlig grogrund för radikalisering. Riskerna där på grund av dubbelbeläggningar och trängsel gör att den återfallsförebyggande verksamheten utmanas och utarmas. Personalen är pressad och har inte alltid tid, och det finns dessutom inte alltid lokaler till utbildning och behandling. Risken finns då att den som friges fortsätter att vara farlig på grund av radikalisering eller blir än mer hatisk. Det finns också en risk för att fler har radikaliserats under fängelsetiden.

Jag vill också adressera en fråga som jag tror att de allra flesta är medvetna om, nämligen vad jag kallar elefanten i rummet. Vi nämner sällan att det är en extrem dominans av män på arenan, liksom i våldsbrottsligheten i stort. Det finns forskningsöversikter, bland annat Män, maskulinitet och våldsbejakande extremism, som tar upp värderingar kring kön, att kvinnor och män uppfattas som olika och att våldet triggas av en destruktiv manlighet. Det här är farligt och är något vi kan adressera brett i samhället. Forskarna visar i rapporten att våldsbejakande extremism och terrorism har betydelse för det våldsförebyggande arbetet mot mäns våld mot kvinnor och vice versa.

Jag läste i dag ett nyhetsbrev från Brottsoffermyndigheten. Man bjuder in till ett seminarium om sambandet mellan gängkriminalitet och pojkar som upplevt eller utsatts för våld i nära relation. Vi har mycket kvar att göra och mycket att vinna genom ett starkt förebyggande arbete.

Fru talman! Jag vänder mig till justitieministern. Jag vill problematisera hatbrotten mot samer. Det liknar brotten mot andra minoriteter, men det finns också skillnader.

Brotten mot samerna sker ofta med lokal förankring, och de riktas inte sällan mot renarna. Brotten kan ses som effekter av en urfolkspolitik som länge kränkt samernas grundläggande rättigheter. Flera brott har begåtts i Norrbotten, vilket kan vara välkänt. De har nyligen upprepats i Västerbotten och i Umeå, som är min hemstad, i samband med ett rally-VM. Det slutade negativt med bland annat flera dödade renar.

Jag menar att det saknas ett rättsligt skydd för renarna som motsvarar renens kulturella värde. När en ren plågas eller dödas är rubriceringen enbart stöld, skadegörelse eller djurplågeri. Jag vill fråga justitieministern vilka åtgärder som ministern vill vidta för att på ett bättre sätt kunna bekämpa hatbrott och rasism mot samer.

Fru talman! Jag börjar med att i stort visa uppskattning för detta betänkande. Det finns dock synpunkter att framföra som skulle kunna göra det ännu bättre. Från Vänsterpartiets sida står vi självklart bakom alla våra reservationer, men jag yrkar bifall endast till reservation 3.

Det har redan sagts från talarstolen att vi har en preskriptionslagstiftning som har ett århundrade bakom sig. Tidigare fanns det väldigt begränsade möjligheter att efter lång tid säkra bevisning. På detta område har ju väldigt mycket skett, inte minst sådant som har med dna att göra. Vi har också andra verktyg – forensisk och teknisk utveckling har gjort att vi har bättre möjligheter att hantera dessa frågor i dag.

Här i talarstolen har det pratats om preskription generellt. Det finns dock tre sorters preskription på straffrättens område.

En sort är åtalspreskription. Här handlar det om hur lång tid som får gå från det att en misstänkt har häktats eller fått del av ett åtal till det att åtal väcks. Glappet får inte vara hur stort som helst. En positiv sak med denna utredning är att man säger att det ska bli ett preskriptionsavbrott om ett strafföreläggande godkänns, vilket väl är rimligt. Där ska vi också ha en gräns.

Något annat som jag tror är intressant för allmänheten är påföljdspreskription. En fängelsedom kan sluta gälla – preskriberas – om den inte börjar verkställas inom en viss tid efter det att domen vunnit laga kraft. Denna tid bestäms utifrån fängelsestraffets längd. Vi blir oerhört upprörda om personer undandrar sig hela eller delar av sitt fängelsestraff. Det ska finnas gränser för detta.

Enligt propositionens och utskottsyttrandets förslag ska flera av dessa gränser skärpas. Framför allt ska brott som ger livstids fängelse undantas från preskription. Man förlänger även preskriptionstiden för andra allvarligare brott.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT En modern straff-rättslig preskriptions-lagstiftning

Jag tycker att det är viktigt att man fäster särskild uppmärksamhet på barn. Det är sedan tidigare så att preskriptionstiden för ett antal brott mot barn, inte minst sexualbrott och våldsbrott, inte börjar räknas förrän barnet fyller 18 år. Det är alltså först när man är myndig som man kan ta makten över sitt ärende, anmäla till polis och börja driva sitt case så att det kan bli en fällande dom. Det kanske har känts omöjligt att göra detta tidigare, men nu har det lossnat. Nu läggs grov frihetskränkning och hedersförtryck mot barn till, och även här ska man alltså börja räkna från 18 års ålder. Vi uppskattar förstås att man härmed skyddar barn bättre.

Liksom i dagens övriga två ärenden ska denna lagstiftning träda i kraft den 1 april, så här går det undan. Nu har vi den 26 februari, och snart är det mars och därefter april. Dessutom tycker jag illa om att man väljer den 1 april, för detta ska inte vara ett aprilskämt utan tas på fullaste allvar.

Fängelsestraff ska undantas från preskribering, för det är ju klandervärt på många sätt och inte minst ett hån mot brottsoffret om den dömde kan undandra sig det straff som är utdömt.

En del av dessa frågor har vi berört i andra sammanhang. Till exempel har samhället ibland svårt att nå dem man vill delge. Det kan handla om delgivning av stämning, dom eller verkställande av straff. Här måste vi fortsätta att argumentera. Bara för någon dag sedan avslöjades i medierna att man inte alltid lyckas ta körkortet från dem där det finns en dom om att de på grund av rattfylleri eller annan vårdslöshet i trafiken inte ska ha kvar körkortet. Här har delgivning och verkställande inte lyckats, och därför kan de upprörande nog fortsätta att köra farligt i trafiken. Detta är ytterligare en dimension av att vi måste få effekt av de beslut som tas inom rättsväsendet.

Så till Vänsterpartiets reservationer. Vi tycker bland annat att det är fel att lagstiftningen ska få retroaktiv verkan. Det är en rättssäkerhetsprincip. Retroaktivitet brukar nästan aldrig accepteras. Ett undantag är gynnande beslut, alltså när lagstiftningen lättar på ett tryck. Här är det dock tvärtom, och det är väldigt vanskligt ur ett rättssäkerhetsperspektiv. Enligt mig visar det också att man inte tar de principer för rättssäkerhet Sverige har sedan gammalt på fullt allvar.

En annan av våra reservationer handlar om beräkningen av preskriptionstiden för unga lagöverträdare. Regeringen tänker sig att det ska göras på samma sätt som för vuxna, det vill säga att man ska utgå från brottets straffmaximum. Det kan låta rättvist men är inte det. När det gäller unga finns ett antal regler som kan bli aktuella, och både förmildrande och försvårande omständigheter kan beaktas. Men nu tas möjligheten att beakta förmildrande omständigheter bort, och reglerna slår då oproportionerligt hårt mot unga.

Herr talman! Jag yrkar bifall till Vänsterpartiets reservation 1 och till reservation 7, som vi har skrivit tillsammans med övriga oppositionspartier. Jag står givetvis bakom Vänsterpartiets övriga reservationer men yrkar alltså bifall endast till dessa.

Jag ser översynen som något väldigt viktigt. Nu kom det som en nyhet den 20 februari att regeringen tillsätter en utredning som verkar tillgodose behoven av en översyn. Men det är den 26 februari i dag, så bara på några dagar har vi tydligen med reservationen påverkat regeringen att tillsätta en utredning. Jag kan inte tänka mig att det blir något annat än att vi stärker initiativet och utredningen ytterligare genom att vi har en reservation som många står bakom.

Jag går nu tillbaka till ärendet som debatten handlar om och som är en del av de omfattande hemliga åtgärder som vi har klubbat igenom i olika sammanhang i riksdagen.

När det gäller den hemliga dataavlyssningen tycker jag att det inledningsvis var ganska svårt att förstå vad det handlade om. Jag tror att det också gäller stora delar av allmänheten, och jag skulle därför vilja förklara några saker.

Det handlar till exempel om att man i hemlighet kan ta sig in i datorer, i mobiltelefoner och i användarkonton till både lagrings- och kommunikationstjänster för att kunna läsa av eller ta fram uppgifter som finns i den fysiska utrustningen eller tjänsten. Det kan handla om att man jobbar med mjukvara genom att hacka och placera en trojan eller att gå via hårdvara, till exempel via keylogger, som registrerar tangentbordstryckningar. Man kan alltså få fram information på det sättet. Detta är långtgående insatser som man försöker smyga in utan att den misstänkte upptäcker någonting.

Det är sant att vi i Vänsterpartiet år 2020 var väldigt kritiska till hemlig dataavlyssning. Men både på grund av utvecklingen inom kriminaliteten och på grund av goda exempel på vad HDA har kunnat innebära i utredningar inser vi nu att detta är nödvändigt. Vi accepterar att de brottsbekämpande myndigheterna kan få tillgång till dessa redskap. Men vi skulle ändå vilja ha starkare rättssäkerhet.

Vänsterpartiet skulle egentligen vilja att man var mycket tydligare och angav vilka brott det handlar om och inte enbart vilka straffsatser. Vi vill att man begränsar den preventiva användningen av medlen för att spåra eventuella misstänkta.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Hemlig dataavläsning mot allvarliga brott

Vi är också kritiska till att man använder överskottsinformation. Det finns vissa extra risker beroende på hur man kopplar besluten. Kopplas de till en lokal, till en bil eller till en person? Om de kopplas till en person eller till en bostad ser vi en risk för att det är många som dras in utan att de har med brott att göra över huvud taget. Där vill vi vara mer restriktiva. Dessutom är vi förstås angelägna om utvärderingen.

När det handlar om det preventiva och att man använder medlen utan att man har en utpekad eller skäligen misstänkt tycker vi att det är för långtgående. Vi vill avslå propositionen i den del som handlar om utökade möjligheter att använda HDA för att utreda vem som eventuellt skäligen kan misstänkas för ett brott.

Som jag nyss nämnde är vi också misstänksamma mot överskottsinformationen. Där tycker vi att det behöver vara en mycket starkare rättslig kontroll.

Vänsterpartiet skulle också önska att det blev alldeles tydligt vilka brott det kommer att handla om i stället för att man anger en viss straffsats för vilka brott som är aktuella. Den straffsats som anges i förslaget nu är minimistraff på två års fängelse. Vi kan se vilka brott det är vi tar ställning till med nuvarande lagstiftning, men vi kommer ju inte att veta vad som händer om vi går vidare med de straffskärpningsförslag som också finns. Ska vi inte ta ställning mer successivt? Det finns ju en risk att gränserna tänjs och att de kommer att flyttas ännu mer.

Med de synpunkterna tror jag att jag har framfört den allvarligare kritiken mot vissa punkter i det här lagförslaget. I stort är det en viktig reform att vi kommer att kunna använda teknik för att kupera framför allt den organiserade brottsligheten. Jag tror också att den kan komma till användning i ytterligare fall vid dramatiska händelser och att vi behöver detta.

Jag yrkar alltså bifall till reservation 1 och 7.

Herr talman! Jag kommer för Vänsterpartiets räkning att yrka avslag på utskottets förslag och därmed också på propositionen.

Jag är övertygad om att de allra flesta av oss verkligen vill göra så mycket som möjligt för att bekämpa brottsligheten. Samtidigt är det alldeles uppenbart att vi väljer olika strategier. Ytterst handlar det om vilket samhälle vi vill leva i, förutom att vi ska bekämpa kriminaliteten. Ska det handla om kontroll från makthavare uppifrån och ned, med fokus på invånarna? Eller vill vi ha mer av samverkan, solidaritet och tillit, både oss invånare emellan och mellan oss och samhällets institutioner? Det handlar kanske inte om antingen eller utan om delar av både och. Men vad blir viktigast? Hur drar vi gränserna?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ökat informations-flöde till brotts-bekämpningen

Det allvarliga vi nu står inför är faktiskt ett paradigmskifte i det offentliga Sverige och vilka spelregler som ska få gälla där i relation till medborgarna. Det är också ett skifte i hur vi använder lagstiftningen. Nu handlar det inte enbart om vissa ändringar i sekretesslagen, utan regeringen går också in med en helt ny lag om att man både på begäran och på eget initiativ ska leverera information till polis och övriga brottsbekämpande myndigheter. Detta blir vagt och otryggt på bred front.

Det kommer också i konflikt med många rättsliga principer, inte minst Europakonventionen och Europeiska unionens stadgar – förutom vår egen regeringsform, enligt vilken vi ska värna enskildas integritet, privatliv och familjeliv. Det här med att skydda integriteten verkar det snart vara enbart Vänsterpartiet som lägger fokus på.

Sedan är jag väl medveten om att det kallas demokrati, och är demokrati, när majoriteten tar beslut. De beslut vi tar här i riksdagen blir juridik, och juridiken är alltså frusen politik. Det är de besluten som kommer att gälla, och där får en minoritet vika sig. Jag vill dock inte göra det utan att markera ett starkt motstånd från oss.

En sak är intressant. I de texter som är underlag till de beslut vi nu har att fatta fokuserar man förstås på den organiserade brottsligheten, som upprör alla. Det är inte märkligt. Så ska det nog vara. Sedan nämner man i en passage att det är allvarligt när det handlar om våld mot kvinnor och barn. Där är våldsnivån oacceptabelt hög, säger man. Jag vill tillägga att det våldet också är oacceptabelt frekvent.

Men vad har vi då för elefant i rummet? Vi pratar nästan aldrig om att det är män som står för detta våld. Det är män som misshandlar kvinnor och barn och utsätter dem för övergrepp. Det är män i grupp som agerar inom den organiserade brottsligheten. Vi måste också göra andra saker för att ändra värderingar och strukturer.

Det kanske allvarligaste, som också har berörts här, är att man i de lagregler som troligen snart blir klubbade förväntar sig att myndigheterna självmant ska lämna uppgifter. Vi har ingen aning om hur detta kommer att uppfattas. Lagrådet är en av de starka instanser som verkligen markerar mot denna principiella nyhet i vår svenska förvaltningstradition. De menar att konsekvenserna är omöjliga att överblicka.

Det må vara lite ovanligt att jag här i talarstolen åberopar Arbetsgivarverket, Bolagsverket och Finansinspektionen som stöd för mina synpunkter, men de har också varit mycket kritiska till reformen i den delen.

Man kan även liksom Lagrådet fråga sig: Vem vet vilken information som är viktig i en brottsbekämpande myndighets verksamhet? Kanske är det framför allt de brottsbekämpande myndigheterna som känner till det, och de kan ju inte riktigt styra vad de andra spontant ska lämna till dem. Risken är att det blir ett stort informationsflöde som vi kanske inte riktigt vet hur vi ska hantera.

Riskerna är ännu större när det gäller detta med förtroende och tillit. Vi kan nu riva ned det starka förtroende som svenska myndigheter ändå åtnjuter. Också ur den aspekten är det lite anmärkningsvärt att regeringen lägger fram detta förslag eftersom det är så oerhört svårt att överblicka.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ökat informations-flöde till brotts-bekämpningen

Vi kan också göra olika jämförelser med befintlig lagstiftning när det gäller vad som skulle vara möjligt och inte. Jag menar att man inte tillräckligt mycket använder den lagstiftning som finns. Vi kanske komplicerar det ännu lite till. Någon kanske säger att sekretesslagen är svår, och det är den om vi skulle läsa reglerna om offentlighet och sekretess rakt igenom. Men det är inte svårt att ta reda på: Vad behöver jag beakta i min profession? Var finns mina varningsklockor? Vad gäller för min sekretess? Hur får jag samverka med andra? Bland annat finns generalklausuler som öppnar för att man får lämna information också mellan myndigheter.

Något jag dessutom skulle vilja säga lite extra om, förutom det kloka som redan sagts här, är skolan. Där är det förtroendet för verksamheten som riskerar att bli extra utsatt. Förutom att det kanske rubbar tilliten mellan personal och elever och föräldrar kommer detta att påverka många anställdas arbetsmiljö och arbetsbelastning. Risken är att det kommer att bli kontraproduktivt – att elever inte vågar anförtro sig, att föräldrar inte vågar anförtro sig och att man stänger i stället att öppna för viktiga kreativa insatser tidigt när ett barn kanske är på glid.

Kravet på att rektorer ska anmäla är ett slags angiverisystem som är oerhört brett upplagt och som hotar demokratin och tilliten i stort i samhället. Däremot är det önskvärt att former för samarbete kan utvecklas överallt i landet mellan socialtjänst, polis och skola – och ibland även med vården. Det är där vi behöver lägga styrkan. Vi måste ge organen ytterligare resurser i stället för att skära ned på såväl skola och socialtjänst som hälso- och sjukvård. Det är fråga om verksamheter som bygger på förtroende, och vi bör förstärka de verksamheterna så att de kan agera med tillit fullt ut.

Herr talman! Jag yrkar bifall till vår reservation 1, som innebär avslag på propositionen.

Herr talman! Tack för svaret, Pontus Andersson Garpvall!

Jag ser det sverigedemokratiska sättet att argumentera i det du säger. Jag är inte beredd att hålla med. Det förvånar väl ingen.

Jag menar att vi kan ha delar av både och. Men frågan är: Var lägger vi tyngdpunkten? Ska vi ha så mycket krav på myndighetsaktörer och skolor att det liknar att vi går in i ett övervakarsamhälle med omfattande angiveri? Eller ska vi skapa större tryggheter i våra mellanmänskliga relationer hela tiden och lägga vikt vid det? Vi behöver ha lite grann av både och, men frågan är var vi lägger tyngdpunkten och var det är viktigast att agera.

I riksdagen är vårt verktyg lagstiftning. Jag är väl medveten om det. Men jag är också väl medveten om att det spelar roll vilka värderingar vi sänder ut. Ska vi signalera att allting är farligt, eller ska vi signalera att vi har ett allvarligt läge men ska hjälpas åt att rädda det här?

Herr talman! Jag riktar mig till Pontus Andersson Garpvall för att diskutera vad det kan innebära att ett helt samhälle ska ställa upp mot kriminalitet och försöka värdesätta och värna våra normer, lagar och regler i samhället.

Jag menar att det inte enbart handlar om att man rapporterar till polis. Då är det antagligen för sent. Jag menar att vi ska försöka ha ett samhälle som mer solidariskt bevakar och ser redan när ett barn är lite grann på glid i fråga om att argumentera eller välja fel umgänge. Det ska gälla oss alla. Men det ska också gälla de myndigheter som är aktuella i den här propositionen.

Jag undrar varför ni sverigedemokrater vill vänta tills det är för sent och att man då ska larma till polisen. Är det inte bättre om vi har ett solidariskt system där vi bryr oss hela vägen, som medmänniskor?

Herr talman! Tack, ledamoten, för frågan med komplettering!

Jag har själv följt åtskilliga våldtäktsoffer. Jag vet hur polisen arbetar. Jag vet att det finns stora mörkertal. Det viktiga är ju att vi får fast en gärningsperson och inte att vi enbart fokuserar på dem som inte har svensk bakgrund. Tendensen att fokusera på Migrationsverkets register är ett tecken på att vi har en strukturell rasism, där vi misstänker alla i registren för att vara om inte våldtäktsmän så i alla fall potentiella förbrytare. Det är en argumentation som SD dessvärre driver hårt, och det leder till en av de klyftor vi har i samhället.

Jag vill självklart att man försöker komma åt alla de personer som har begått brott, inklusive våldtäkter. Det ska handla både om dem som har en klassisk svensk bakgrund och om dem som finns i den mindre grupp som har en invandrarbakgrund.

Det här är dock inte den enda vägen. Det som dominerar numera i våldtäktsfallen är att offer och förövare är bekanta med varandra. Den som är offer vet väldigt ofta vem det är som är gärningsperson och kan peka ut denna. Sedan handlar det om att få offer att våga och klara av att anmäla och att våga tro att de klarar av mötet med rättsväsendet.

Dessbättre har man inom rättsväsendet blivit mer lyhörd i bemötandefrågor och så vidare. Även detta blir alltså bättre. Åklagarna och polisen är numera skickligare i utredningsverksamheten, inklusive det som gäller bemötandefrågor, vilket jag naturligtvis uppskattar mycket.

Herr talman! Tack för frågan, Pontus Andersson Garpvall!

Det råder olika uppfattningar om hur stor andel av våra förövare som har utländsk bakgrund. Det har sedan länge funnits en överrepresentation; det ska jag inte neka till. Men jag tycker att det är ganska hemskt när man fokuserar bara på en grupp bland väldigt många andra. I mörkertalen finns det troligen en ännu större dominans av klassiskt svenska förövare; det har man i forskning och teorier argumenterat för sedan länge.

Jag vet inte om vi kommer att hitta dessa män just i Migrationsverkets register. Det är ju de som har kommit som invandrare och som är beroende av tillstånd och kontakter med Migrationsverket som finns i det registret. En del är också födda här och är svenska medborgare. Men jag är inte emot att man lagför för olika brott, inklusive våldtäkt.

Fru talman! För Vänsterpartiet yrkar jag bifall till reservation 1, som Vänsterpartiet och Miljöpartiet står bakom. Vi anser att riksdagen bör avslå lagförslagen i de delar som handlar om att det ska vara tillåtet att använda automatiserad ansikts- och fingeravtrycksjämförelse i Migrationsverkets register. Det är den begränsning som vi vill göra och som vi tycker är viktig.

Jag tycker att det ska finnas mycket starka skäl för att vi ska kunna gå in och använda register som är upprättade för ett helt annat ändamål än att fungera brottsbekämpande. Om vi accepterar att vi går över de här gränserna måste det finnas grundläggande krav på rättssäkerhet, proportionalitet och skydd för den personliga integriteten.

Regeringens förslag går, som det är formulerat nu, enligt vår mening för långt genom att man inte enbart markerar att det ska vara en gräns – två års minimistraff – utan också pratar om en straffvärdeventil. Det kan låta väldigt tekniskt och är väl det. Men juridiskt menar man då att man ska försöka bedöma straffvärdet för just den handling som är aktuell och att det ska uppgå till minst två års fängelse. Det blir alltså en hypotetisk bedömning – man leker domstol på förhand – som handlar om att det då är stor risk att straffet skulle kunna bli mer än två års fängelse. Därigenom öppnar man för att detta blir oproportionerligt i relation till ingreppet och hur man använder detta.

Vi från Vänsterpartiet hade kunnat tänka oss att acceptera ett förslag från regeringen om man hade markerat användningens gränser på ett tydligare sätt genom att räkna upp de allra allvarligaste brotten och om de var tydligt preciserade i en brottskatalog. Men när man inte gör det och också har den här ventilen menar vi att det inte är den säkerhet som man önskar när det handlar om att använda invandrade personers registeruppgifter. Däremot finns de gränser som är viktiga: att det ska vara minst två år i straffskalan och att det är ett åklagarbeslut som krävs.

Vi från Vänsterpartiets sida har också funderingar över det här med barn. Nu blir det alltså precis samma regler för barn som är straffmyndiga som för vuxna. Där gungar det en del, tycker vi. Det är osäkert hur man kommer att ta hänsyn till att det just handlar om barn. Jag tänker också på de särskilda hänsyn som barnkonventionen egentligen ålägger oss att följa. Där är vi alltså tveksamma. Vi har också en reservation om att vi tycker att regeringen ska återkomma till detta.

Vi väljer alltså att yrka bifall till reservation 1, men vi står förstås fortfarande bakom texten om barnen.

Sedan skulle jag nästan vilja motivera att jag kan tycka att detta med register och teknik är triggande och lockande.

Självklart vill vi att man ska kunna lösa så många brott som möjligt och binda gärningspersoner till dem. Det är helt uppenbart att den lagstiftning som vi nu har är både omodern och svåröverskådlig och därmed också svårtillämpad. Det rimmar illa med rättssäkerheten. Därför tycker vi att det, när det handlar om allvarligare brottslighet, är rimligt att man också ska kunna använda den här typen av register när man har lagt in en del garantier. Det handlar om vem som får ta beslutet och om vilken risk det är för straff. Det blir då barriären så att det här inte tillämpas hur brett som helst.

Biometri i brotts-bekämpningen

Jag vill också markera att Vänsterpartiet ställer sig bakom att vi ska kunna använda de dna-baserade släktforskningsmetoderna. Precis som andra talare här har nämnt finns det ett fall där polisen klarade av att lösa ett gammalt dubbelmord i Linköping via den tekniken. Men en fortsättning kräver en lagändring. Det här kommer troligen att vara oerhört sällsynt. Det handlar om det vi kallar för kalla fall, där man har misslyckats med all annan bevissäkring eller bevissökning. Man tar då till det här som en sista utväg, och kanske lyckas man lösa ytterligare allvarliga fall.

Med detta tackar jag för ordet, fru talman.

(forts. § 9)

Fru talman! Jag tackar för svaret. Jag vill markera att det inte bara är jag som ”försöker” förskjuta perspektivet mot våld i nära relationer. Det blir alltmer vanligt att forskare gör det och ser de här sambanden mellan det synes lilla våldet och det stora våldet. Det blir också allt vanligare att poliser och kriminalvårdare när de träffar på dem som begått stora eller lite mindre lagbrott frågar hurdana hemförhållandena varit för att se vilka samband det kan finnas och hur man kan gripa in. Det här är alltså inte något påhitt av mig. Jag tycker att vi måste se att våld föder våld och att olika våldsformer tyvärr hör ihop. Vi kan inte ha en box för en sorts våld och sedan en annan box, utan vi måste se sambanden.

Jag tycker förstås också att det är oerhört viktigt att en mamma som blir ensamstående får mycket stöd. Där finns det väldigt mycket mer att göra i dag. Det är många ensamstående mödrar som sliter otroligt ont. Jag hoppas att vi tillsammans kan bidra till att det kommer att finnas ytterligare stödformer och hjälpinsatser för dem och att man är beredd att investera medel för att göra det, för det handlar också om att rädda barnen.

Fru talman! Jag vet att Torsten Elofsson som kristdemokrat värnar familjen. Det är inget fel i att göra det, absolut inte. Vi har dock ett stort problem: Vi vet att väldigt mycket våld utövas i familjen. Ibland leder det till att mamma och barn frigör sig och den våldsamma pappan flyttar. Då är det som att retoriken går över och man lägger ansvaret på den ensamstående mamman.

Jag tycker därför att det blir svårt att prata om frånvarande fäder. Ibland kanske vi ska vara glada för att de är ute ur bilden eftersom de var dåliga, våldsamma förebilder. De kan föra våldet i arv så att sönerna också lär sig att använda våld som maktmedel.

Vilka åtgärder önskar ledamoten Elofsson vidta för att stävja den problematiken, som också är en motor i detta med allvarligare våld ute i samhället?

Fru talman! Vi står inför att diskutera kriminalpolitiken med fokus på unga lagöverträdare. Kriminalpolitiken förväntas egentligen ta hand om det som samhället, eller rättare sagt politiken, har misslyckats med tidigare.

Vi griper in när det egentligen är för sent. Brottet är begånget – redan utfört. Vi kan inte alltid förebygga det, men det måste vara ambitionen. Glädjande nog finns det numera fler röster för detta än för bara några år sedan.

Jag vill också att vi stannar upp lite grann. För bara en dryg vecka sedan skedde förfärliga skjutningar i Örebro. Det är en grym markering av att vi griper in alldeles för sent.

Vi måste ta ansvar nu så att Örebro blir en vändpunkt. Det är en avskräckande vändpunkt på grund av det hänsynslösa våldet. Men det är också en inspirerande och stärkande vändpunkt när vi ser den solidaritet och medmänsklighet som växer fram kring de många som nu har drabbats av våldet konkret och grymt.

Det är en imponerande solidaritet som manar till både efterföljd och eftertanke, inte minst inom politiken. Den dominerande politiska retoriken har skapat klyftor, inte sammanhållning. Politiken har länge prioriterat fel och orsakat onödiga kostnader i form av mänskligt lidande och död samt felanvända skattemedel. Det är mer än hög tid för en radikal kursändring. Skärpta straff fungerar inte längre bromsande, precis som forskningen länge har markerat.

Lite nya vindar som kan inge förhoppningar blåser dock. Regeringens skrivelse Barriärer mot brott – en socialpreventiv strategi mot kriminella nätverk och annan brottslighet beskriver en bred ansats som håller på att verkställas för att bryta rekrytering och socialisering in i kriminella nätverk. Det handlar om att förebygga att barn och unga involveras i kriminalitet och att försöka få personer, särskilt unga, som begår brott att lämna kriminaliteten bakom sig.

Den skrivelse vi nu har att utgå från gör mig lite förbryllad. Den är fylld av många korta beskrivningar av vad som i bästa fall är väsentliga samverkansformer. Eller är det mest byråkrati? Förkortningarna är många. Allt tyder på att vi har ett uppifrånperspektiv, och man kan ju fundera på hur långt ned i verkligheten detta når.

SIG, det vill säga sociala insatsgrupper, och SSPF, det vill säga skola, socialtjänst, polis och fritid, finns i många kommuner i vårt land. Socialstyrelsen arbetar sedan 2023 med en ny verksamhet i form av ett nationellt förstärkningsteam som ska ge stöd ned på kommunal nivå. Ett större samverkansuppdrag som har pågått under flera år och som kallas för Tidiga och samordnade insatser, TSI, drivs av Skolverket och Socialstyrelsen tillsammans med ett flertal kommuner.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Unga lagöverträdare

Det senaste är att polisen, Brå, Kriminalvården, länsstyrelserna, Socialstyrelsen, Statens institutionsstyrelse, Skolverket och Åklagarmyndigheten har i uppdrag att inrätta samverkansstrukturer nationellt, regionalt och lokalt kring barn och unga i organiserad brottslighet. Detta kallas för Bob, barn och unga i organiserad brottslighet.

Kommer det här att fungera? Vi vet inte, och jag är inte säker på att de olika organen har ett gott samarbete med varandra. Jag tror att vi behöver tänka nytt när det gäller hur vi skapar nätverk som är fokuserade på vissa uppgifter. Där kan Bob vara ett exempel.

Jag skulle vilja ta upp ett annat exempel, som har blivit belyst i medierna på sistone. Det handlar om Skärholmen. Majoriteten i stadens styrelse bestämde sig för att skapa en mötesplats där som de kallar för Stationen. Man ville med detta skapa en trygg och inspirerande mötesplats ute i samhället. Man skulle erbjuda olika slags aktiviteter och stödja det hela med andra verksamheter, bland annat genom att satsa på flera ideella organisationer som jobbar med fritidsfrågor.

Skärholmen är först i Stockholm med en fritidsbank – och jag som trodde att det var något som var väldigt vanligt och i princip förekom överallt! Jag är bekant med det sedan länge i Umeå. Fritidsbanken är en ideell organisation, som driver en verksamhet helt utan vinstsyfte. Man har möjlighet att där låna kläder, utrustning och så vidare som hör ihop med fritiden. Alla får låna, och allt är gratis. Fritidsbanken ber att få in material till verksamheten, så det är också en miljöinsats i och med att man återanvänder det som går att återanvända.

Jag ser fritidsbanken som en viktig insats där man försöker ge alla barn samma möjligheter. Skolklasser kan använda sig av fritidsbanken när de har särskilda idrottsdagar och så vidare. Det kan handla om familjer som har besök från andra orter, och barnen kanske inte har fritidsgrejer med sig. Då kan de låna där.

Det handlar också om samhällsplaneringen i stort. Jag vill återigen markera att det kan vara otroligt viktigt att vi blandar hyresrätter, bostadsrätter, radhus och villor i samma område. Då kan vi försöka hålla barnen där så att de kan gå i sin skola enligt närhetsprincipen och inte gå i privata skolor längre bort, som drar mer skattepengar än nödvändigt.

Jag skulle också vilja beröra att skrivelsen är ganska könlös. Vi verkar gå runt elefanten i rummet och vägra se den. Det är män som står för majoriteten av brottsligheten.

Det som också har uppdagats alltmer på sistone är att våldet i unga relationer ökar. Våldtäkterna bland unga ökar. Folkhälsomyndigheten har kommit med alarmerande siffror: Det är 24 procent av tjejerna mellan 16 och 29 år, alltså var fjärde tjej, som har utsatts för det som vi enligt den samtyckeslagstiftning som nu gäller kallar för våldtäkt.

Vi har mycket kvar att göra för att kunna kupera våld och det våld som föder våld, både utifrån vad som sker i privata relationer och vad som sker i samhället. Vi måste visa att vi som vuxna och som politiker vågar investera i en framtid för barn som ger dem anledning att känna både hopp och framtidstro.

Fru talman! Tack för svar, Charlotte Nordström! Jag uppskattar igen det du säger.

Jag har också erfarenheter av att arbeta kommunalt med de här frågorna under många år, och jag har varit nära många som har gjort det också i utbildningsinsatser för dessa professioner.

Jag har blivit mer imponerad av dem som kan använda befintlig lagstiftning, om de samtidigt får ekonomiska resurser för att gå vidare. Skolan är en av de allra viktigaste sektorerna.

Vi har i dag många exempel på att också hälso- och sjukvården sviker. Vi har alldeles för många barn i kö till bup, till exempel. Vi har också vuxna som skulle behöva mycket större insatser från hälso- och sjukvården för att kanske inte dra med sig unga i sitt fall. Vi har oerhört mycket annat att göra. Men jag kan vara glad över att vi i varje fall vill satsa på tidiga insatser.

Jag tror också på en skicklig integration. Det skulle jag vilja återkomma till, men jag nämner det. Det är alldeles för vanligt att vi skyller problematiken på dem som är nya i Sverige. Vi måste göra mer än vi gör i dag när vi välkomnar dem till vårt samhälle för att det ska bli bra för alla involverade.

Jag undrar hur ledamoten nu önskar gå vidare med sina tankar.

Fru talman! Tack för många bra synpunkter från Charlotte Nordström!

Jag undrar över en del saker som jag tycker känns ganska naiva, om jag ska vara ärlig. Jag tror att det är en illusion att om vi ändrar lagstiftningen inom socialtjänsten skulle det innebära att man kan ingripa med tvång.

Jag tror att det precis som nu handlar om att man inte kommer att lyckas med insatserna om man inte skapar en stark motivation. De som har varit duktiga inom socialtjänst och annan offentlig förvaltning knäcker de problem som vi i dag skyller på sekretessen med att ändå kunna komma nära och övertyga om att man har någonting positivt att vinna på att samverka.

Trots att jag är jurist tycker jag att paragrafer ibland är överskattade. De är ett verktyg, men de fungerar inte av sig själva. Paragraferna börjar inte gå ut och jobba. De som vi ska ge lagstöd för olika insatser, eller de som redan har lagstöd för att agera nu, måste ha ekonomiska resurser. Det måste finnas arbetskamrater och åtgärder som man kan satsa på och som kan få kosta något.

Jag tror att vi kan vara väldigt överens om att tidiga generella insatser eller tidigt ingripande i en ungdoms liv är det viktiga. Vi måste agera snabbt.

Fru talman! Tack till ledamoten för det jag uppfattar som ett försök till svar!

Jag kommer själv från en rödgrön kommun, Umeå, som har utmärkt sig för att inte vara frekvent på de dramatiska listorna över områden med mycket kriminalitet och andra specifika problem. Jag har många goda erfarenheter av det samhället och av vad en rödgrön majoritet kan göra för att förverkliga ett bättre välfärdssamhälle.

Umeå kommun och andra regioner med rödgröna styren klagar ändå på att de får bära alldeles för mycket ansvar. Regeringen pressar genom sina budgetar och reformer ansvaret nedåt, men de ger inga resurser. Här finns alltså ett generellt problem. Det drabbar kommuner oavsett vilket styre de har. En rödgrön kommun kan inte heller trolla, och jag tror att vi alla vet att de kommunala skattemedlen är ett väldigt orättvist sätt att försöka öka en kommunal budget.

Det här handlar alltså mycket om vad regeringsmakten gör, och vi vet i dag att Sverigedemokraterna styr minst lika mycket som de partier som har ministerposter. Jag undrar vilka förändringar ledamoten önskar göra framåt.