Gudrun Nordborg

Fru talman! Jag begärde replik därför att jag blev ganska förvånad över att SD sjunger välfärdssamhällets lov. Jag vill gärna göra det. Jag hör till dem som tycker att det är oerhört viktiga principer som vi länge har byggt vårt samhälle på.

Men jag kan inte förstå att ledamoten är nöjd med hur välfärden ser ut i dag. Vi har mängder av personal inom skolan, inom hälso- och sjukvården och inom fritidssektorn som skulle vilja göra oerhört mycket mer men som inser att deras tid och resurser inte räcker till för att stödja elever så som de skulle önska.

Det handlar om att de vill göra gott mot många unga personer men också om att de vill ha möjlighet att göra extra insatser när de ser att det sviktar kring ett enskilt barn för att kunna hjälpa barnet och familjen. Är ledamoten nöjd med hur dessa insatser kan fungera och fungerar i dag?

Herr talman! Tack för nya frågor, kommentarer och upplysningar!

Jag tror inte att vi behöver alla dessa fängelseplatser till just den grova kriminaliteten. Den måste självklart tas om hand. Men sedan kan vi ha olika glasögon och mer solidariska glasögon.

Där kan vi se till: Vad är det som har fattats för den här personen som har lett fram till en brottslighet? Vi kan kanske hantera det redan inom frivården så att det inte alltid behövs fängelse eller långa fängelsestraff, oavsett vad brottet är. Jag vill fortfarande att vi ska kunna se mer öppet på alternativ och att samhället skulle vinna på det.

Jag tycker också att det är jätteviktigt att man ser till brottsoffer. Jag har arbetat väldigt länge i mitt liv med just de kategorierna.

Jag kan säga att det är oerhört sällan som brottsoffer kräver högre straff. Det som händer när man nyligen är utsatt för någonting är att man är fruktansvärt upprörd - man har antagligen också anledning att vara det - och det kommer fram känslor av hämnd. Det kan man få leva ut. Men det är inte säkert att det ska verkställas i form av långa straff.

Det är många brottsoffer som vill att till och med den som har gjort dem väldigt illa ska få en bättre behandling och att man ska kunna hoppas på konstruktiva förändringar. Jag skulle kunna berätta jättemånga fina historier om hur offer och förövare har hjälpts åt i sådana situationer.

Den sydafrikanska sanningskommissionen gjorde stora bedrifter på det området. Har någon erkänt ett brott kan man vara välkommen tillbaka i samhället under väldigt specifika och generösa former.

Det finns många sådana fall där de som var offer för terrordåd, som det då kallades för, under ANC-tiden och andra gjorde stordåd tillsammans för att förbättra livsvillkoren för människor i Sydafrika.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 10.)

Herr talman! Tack, Ludvig Ceimertz, för dina frågor och din kompletterande information, som givetvis är spännande att få ta del av!

Om jag börjar med de grova brotten menar jag inte att vi ska låta dem passera. Jag menar också att polisen ska fortsätta att arbeta med att gripa dem som nu är skyldiga till skottlossningar eller sprängningar, de riktigt allvarliga situationerna.

Men det får inte skymma sikten för att vi har en mängd andra typer av mindre allvarliga brott. Då undantar jag fortfarande våld mot person, sexuella övergrepp, våldtäkter och sådant. Där kan man med framgång våga prova andra behandlingsformer och påföljder som kanske skulle kunna vara ännu mer effektiva.

Har vi riktig tur skulle man kunna göra som Riksrevisionen markerar och kombinera alla påverkansmöjligheter som man har. Man kan påverka klientens hälsa, drogberoende, fixa med utbildning och ge ett hopp inför framtiden.

Då skulle man kunna göra så att också de som är dömda för mycket allvarliga brott kan lämna lite grann i förtid för att få prova ett liv i frihet under kontroll, kanske med fotboja. Det blir en bra inslussning i det ordinarie samhället. Det är min förhoppning framåt att vi ska ta flera sådana initiativ.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om Kriminal-vårdens behandlings-verksamhet

Herr talman! För Vänsterpartiets del vill jag precis som Socialdemokraterna tidigare uppehålla mig några ögonblick vid det som hände i Örebro. Det är mycket viktigt att vi försöker greppa vidden av detta och vilka oerhörda insatser många gjorde, både utifrån sina yrken och helt frivilligt. Även elever gjorde stora insatser för att detta inte skulle få ännu värre konsekvenser. Men det är uppenbart att polis, rättsväsen och välfärdsinstitutionernas anställda gjorde de allra viktigaste och verkligen hedervärda insatserna.

Vi, tillsammans med civilsamhället, är oerhört beroende av detta. Vi behöver det, både när dådet utövades och var helt färskt och oöverblickbart och nu. Det behövs en väldigt lång uthållighet i att backa dem som finns nära och ännu mer de konkret drabbade.

Så skulle jag önska att ett solidariskt samhälle fungerar mycket oftare, och jag tror att det här kan vara en vändpunkt. Det är min förhoppning.

Om vi går tillbaka till det som debatten ska handla om nu, nämligen en kriminalvård värd namnet med en viktig brottsförebyggande verksamhet som bidrar till att återfallen inte ökar och helst reduceras kraftigt, åstadkommer vi i så fall också ett tryggare samhälle. Det får aldrig handla om ren inlåsning eller förvaring av människor.

Det finns också olika perspektiv framåt. Brottsligheten i vårt land minskar faktiskt i stort, men i fråga om mycket allvarliga brott ökar den - "färre men värre", som kriminologer har uttryckt det. Kriminalvården måste rustas för att möta både de farliga och våldsbenägna klienter som kommer att behöva vara placerade där och dem som har gjort sig skyldiga till mindre allvarliga brott.

Den svenska kriminalvården har varit en förebild under decennier, och människor från andra länder har insett att den rehabiliterande verksamheten i form av behandlingsprogram och liknande har varit mer framgångsrik än den rena bestraffningen, som ju också har förekommit.

Med Tidöpartiernas paradigmskifte har vi en stor kris i kriminalvården med mängder av överfulla, dubbelbelagda häkten och anstalter, bland annat för att fängelsestraffen generellt har blivit längre. JO markerar mot hälsoriskerna i samband med detta.

Det finns mycket annat att säga om överbeläggningarna, som motverkar en sund rehabilitering och återfallsförebyggande verksamhet. Konflikter uppstår mycket lätt liksom uppblossande situationer av våld. Det är också en mycket påfrestande arbetsmiljö för många väldigt engagerade kriminalvårdare, vill jag påstå.

Med visionen Bättre ut, som personalen har mejslat fram, vill många göra allt de kan för att förverkliga den. Det handlar om relevanta behandlingsinsatser och satsningar på utbildningar, som också är en väldigt trång sektor inom kriminalvården, liksom satsningar på att den som lämnar institutionen ska ha möjlighet till arbete.

Riksrevisionens slutsats är att behandlingsverksamheten inte fullt ut, säger man, bedrivs på ett effektivt sätt. Det är en liten andel av klienterna som får del av behandlingsprogram och en ännu mindre andel som fullföljer dem. Av klienter i anstalt med behov av behandling - där behandling anses meningsfull; straffet måste vara rimligt långt för att det ska vara idé att sätta igång - var det 22 procent under 2023 som kunde fullfölja behandlingen. Inom frivården var det 13 procent.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om Kriminal-vårdens behandlings-verksamhet

Det är för låga siffror, och jag tror att vi kan tolka debatten i dag som att vi är ense om att man måste göra mycket mer för att kunna motivera till behandlingar. Men det måste också göras troligt och möjligt att kunna genomföra behandlingar. Det handlar om att rekrytera personal och utbilda dem i programverksamheterna, och det måste också finnas lokaler.

Här tror jag inte att man har tänkt sig för riktigt, för en del som arbetar med de här programmen tvingas dela kontor med andra anställda. I sådana fall kan de inte ens ha samtal i behandlingssyfte på sin egen arbetsplats utan måste boka andra lokaler som kanske redan är upptagna.

Det går också att göra mycket mer med själva programverksamheten. Vi har en del rent svenska sådana medan andra har översatts från andra länders förhållanden, och de stämmer inte alltid så väl här. Där tror jag att det går att göra mycket mer.

Någonting som absolut måste göras och som jag tycker var en av de starka grunderna i Trygghetsberedningen är att satsa mycket mer på hälsoreformerna. Där finns förslag på hur man ska kunna samverka bättre med hälso- och sjukvården för att få till stånd LARO, Läkemedelsassisterad behandling vid opioidberoende, som många av er kanske känner igen, och likaså behandlingar för adhd. Man skulle kunna satsa mer på digitala miljöer, men det kan återigen falla tillbaka på lokaler.

Vänsterpartiet menar att det finns väldigt mycket goda vetenskapliga belägg för att insatser i frihet gör större skillnad, och det svenska frivårdssystemet räknas som ett av världens mest utvecklade. Straff inom frivården kan utformas mer innehållsrikt, varierat och individanpassat. Det kan också underlätta övergångar från anstalt till frivård mot slutet av en fängelseperiod. Satsningar på frigång, halvvägshus, övervakare, biträdande övervakare och fotbojor minskar redan återfallsriskerna i brott, vilket gynnar både den enskilda individen och samhället.

Jag vill avsluta med några siffror, för till detta kommer också att vi lägger oerhörda summor på Kriminalvården, framför allt när det handlar om kriminalvård i anstalterna.

Ett år som avtjänas i anstalt kostar 1 miljon kronor. Satsar vi på frivård kan vi komma ned på 100 000 kronor och ändå ha en väldigt bra behandlingsinsats. Jag tycker också att vi kan tänka efter vad det skulle kunna innebära att investera dessa summor i brottsförebyggande verksamheter med satsningar på en stark välfärd, skola och så vidare.

Jag hoppas att vi får återkomma till dessa viktiga teman.

Herr talman! Jag förstår hur Ludvig Ceimertz tänker. Till del kan jag följa dessa tankar och dela dem, för vi måste prioritera behandlingsinsatserna mycket mer än vad som sker i dag.

Jag hör också till dem som tycker att man ska fällas och behöva ta ansvar om man har begått brott. Men frågan är hur vi åstadkommer ett effektivt val av påföljd. Är det alltid fängelse som gäller, eller kan vi hitta alternativ? Vi i Trygghetsberedningen var överens om flera förslag för att begränsa de långa fängelsestraffen och hantera de korta på ett lite annorlunda sätt.

Kan Ludvig Ceimertz se alternativ, till exempel att man skulle kunna avtjäna en del av fängelsestraffet i frihet? Eller kan vi överväga andra påföljder som en väg ur detta dilemma för kriminalvården och samhället i stort?

Herr talman! Jag begärde replik för att ledamoten Ceimertz och jag tillsammans ska kunna fundera lite ytterligare på hur man kan åstadkomma fler behandlingsmöjligheter i ett redan mycket trängt läge. Jag hör inte till dem som prioriterar inlåsning som det enda effektiva, och det tror jag inte heller att ledamoten önskar. Inlåsning ska i stället kombineras med möjligheter att komma ut på ett bättre sätt. Hur ska vi alltså åstadkomma detta i ett mycket trängt läge?

Jag hade förmånen att vara ledamot i Trygghetsberedningen, och jag har tillsammans med partikamrater gjort åtskilliga studiebesök på anstalter. Jag har också haft kontakt med fackföreningar och tidigare intagna på anstalter. Många är väldigt oroliga över läget. Även där man bygger ut kraftigt får man inte tillräckligt med lokaler för att genomföra behandling och utbildning.

Hur ska vi få detta att gå ihop? Har ledamoten någon tidshorisont när det verkar rimligt? Eller borde vi bromsa de höga straffen lite mer?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om Kriminal-vårdens behandlings-verksamhet

Herr talman! Jag tackar Sanna Backeskog för svaret. Jag respekterar det, men jag är fortfarande tveksam till hur vi ska gå till väga för att få detta att fungera när det redan råder så stor brist på både lokaler och personal som är kompetent nog att genomföra behandlingar.

Som jag snart ska återkomma till har jag en förhoppning om att vi ska kunna ha väldigt mycket mer kriminalvård utanför anstalterna. Det skulle ge oss nya möjligheter. Jag tror, som Backeskog, att vi måste kunna ladda för motivation. Har Socialdemokraterna några ytterligare tankar om hur det skulle kunna gå till?

Herr talman! Tack för inlägget, Sanna Backeskog! Jag delar i väldigt stor utsträckning de synpunkter som du har framfört.

Jag begärde replik för att jag är nyfiken på en punkt, nämligen att ni i Socialdemokraternas reservation önskar en behandlingsbenägenhet ända upp till 90 procent. Min fråga blir hur vi åstadkommer det. Det här är en fråga som vi diskuterar sedan länge: Hur frivillig ska en behandling vara? Kan vi tvinga på någon en behandling? Många menar ju att behandlingen enbart har effekt om det finns motivation.

Hur ska vi göra det här språnget från dagens lite drygt 20 procent ända upp till 90 procent?

Herr talman! Vädrets makter har gjort att jag blev försenad till debatten, men jag vill ända ta möjligheten att säga någonting om Center mot våldsbejakande extremism.

Det betänkande vi egentligen diskuterar har utskottet varit helt enigt om, och det är viktigt att markera. Det är långt ifrån alltid vi är eniga, men här var det ett enkelt beslut när det gäller att införa nya sekretessregler för att skydda reformer som redan är klubbade för centret.

Centret ska bli kontaktpunkt för myndigheter och beslutsorgan som fördelar offentliga medel och som kan röra våldsbejakande extremism. Det handlar också om att centret ska bistå när verksamheter som kan misstänkas ha kopplingar till våldsbejakande extremism utreds och granskas.

Nya uppgifter för centrum mot vålds-bejakande extremism

Detta center är lite originellt. Det inrättades 2018 inom Brå, och det har utvecklats till att utföra ett mycket viktigt arbete i fråga om förebyggande insatser och erbjudanden. Centret i sig står inte för insatserna, men de som verkar där inspirerar, sprider erfarenheter och samlar dem som har breda kunskaper och erfarenheter på olika områden. Det handlar bland annat om att skydda skolans verksamheter mot angrepp, och det handlar också om extremism i stort.

Man försöker alltså verka för samordning och effektivitet i det förebyggande arbetet, och det är sådana dimensioner som Vänsterpartiet markerar som generellt viktiga. Jag tycker att centret kan ses som en förebild för hur man kan arbeta nationellt och internationellt och föra ned erfarenheter på lokal nivå.

Centret utvecklar stödmaterial, tar fram rapporter och samarbetar med relevanta aktörer, inklusive det civila samhället. Men man tar inte över ansvar utan man försöker inspirera på annat sätt. Man har service via telefon, och det är lätt att ta kontakt för att få råd. Man kan också nå ut till kommuner och organisationer med mobila team om det är något särskilt akut.

Man arbetar också med en serie nätverk. Det är myndighetsnätverk som täcker hela 22 olika myndigheter, och man samlas vid behov. Det finns också ett tillfälligt myndighetsnätverk för att ta emot återvändare från tidigare IS-kontrollerade områden, som startade 2019.

Man har andra permanenta nätverk för socialtjänster i storstäderna, för skolor och för gejming där civilsamhälle, myndigheter och spelbranschen samverkar.

Man har också satsat på civilsamhället, där man försöker skapa samverkan mellan dem som arbetar förebyggande mot våldsbejakande extremism och avhopparverksamheter.

Med detta vill jag hylla CVE, och jag tycker att denna reform är viktig.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 13.)

Fru talman! Jag börjar med att säga att jag är glad att jag har min hemvist i norr. Jag bor i Umeå sedan 1970. Då hade staden cirka 60 000 invånare. Vid det senaste årsskiftet hade siffran vuxit till mer än 133 000.

Staden har haft en devis om att Umeå ska växa tryggt och säkert. Detta har lyckats under en rödgrön regim under dessa år, och det har bland annat inneburit en mycket medveten samhällsplanering där olika bebyggelseformer blandas; hyresrätter, bostadsrätter, villor och radhus. Det blir automatiskt en god integration.

Umeå har en blandad befolkning med många olika kulörer. Det har också varit många feministiska satsningar, och staden har till och med blivit utnämnd till världens mest feministiska stad i utländsk press, bland i annat Frankrike och England.

Med detta sagt har jag ett lite annorlunda perspektiv. Jag upprörs naturligtvis, precis som alla andra, över den grova kriminaliteten, men jag ser både på grund av min bakgrund och mitt partipolitiska ställningstagande annorlunda på hur vi borde tackla den. Vi pratar här mycket om kriminalrättsliga reformer, men jag tror att vi måste se mycket bredare på problemen och fundera över vilka grundstenar vi vill ha i ett samhälle, utöver att vi vill bli kvitt kriminaliteten.

Här har Sverige också varit ett föregångsland på många områden; kriminalpolitiskt när det handlar om jämlikhet och jämställdhet. Vi har minskat klassklyftorna rejält under många år, men nu rullar det tillbaka och klyftorna ökar. De blir triggers till en vilja att begå brott.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Rättsväsendet

Vi har också genomfört banbrytande reformer som har handlat om att skydda kvinnor och barn mot övergrepp. De är oerhört viktiga, och de har bidragit till att vi har velat kupera våldet så att det inte ska spridas från generation till generation. Vi ska inte låta unga pojkar lära sig våld som maktmedel, vilket ändå sker i dag. Vi måste se att dessa problemområden verkligen hänger ihop, och jag är glad att det är fler än jag som har markerat det från talarstolen i dag.

Vi har länge byggt vidare på grundläggande principer i vår regeringsform och den rättssäkerhet som garanteras där och i internationella konventioner om mänskliga rättigheter. Där ser jag att vi riskerar att tumma på reglerna.

SD-regeringen splittrar och markerar skillnader mellan oss och dem. Man styr uppifrån och ser nedåt. Klassklyftorna ökar och kvinnornas underordning skärps. Retoriken blir också präglad av förakt mot invandrare, inte minst muslimer. I misstro kräver man mer kontroll, övervakning och ständigt hårdare straff. Jag ska återkomma till det.

Jag menar att det faktiskt är för sent om vi enbart fokuserar på straffen. Vi måste få ned den grova brottsligheten. Det allra viktigaste då, menar många forskare nu, är att vi riktar fokus på att förhindra nyrekryteringen av barn och unga.

Det brottsförebyggande arbetet måste börja med en väl utbyggd välfärd, inte minst i politiskt eftersatta områden. Om skola, fritidsaktiviteter och samhället i övrigt fungerar väl tillsammans med ett levande civilsamhälle minskar möjligheterna att rekrytera. Det kräver ökade resurser, vilket jag tyvärr inte ser att majoriteten är beredd att investera i dag. Man sparar hellre.

Det finns bevis för att hårdare straff inte fungerar. Man blir inlåst en period, men vad händer sedan? Och vad händer när vi har en situation i fängelserna i Sverige i dag där det är överbeläggning? Man har inte utrymme att alltid satsa så som man borde göra på behandlingsinsatser och sysselsättningar, och överbeläggningen kommer att öka än mer.

Andra insatser som har kommit och som har tagits upp här är visitationszoner. Jag är kritisk mot dem, för flera utvärderingar visar att de framför allt riktas mot dem som har en annan hudfärg och etnicitet.

Vänsterpartiet vill i stället satsa på trygghetszoner i politiskt eftersatta områden. Vad menar vi då med trygghetszoner? Ja, egentligen det som vi har sett att Danmark gjorde. Man satsade väldigt brett på skola, socialtjänst och polis tillsammans med andra myndigheter och civila organisationer för att bygga nya allianser och bygga tillit och förtroende tillsammans, verkligen tillsammans, med och för människorna i området. Vi vill avsätta ytterligare resurser för sådana satsningar.

Jag har också tagit del av presentationer av dem som arbetar i det som kallas Rätt Kurva, en projektform som är tagen från Tyskland. I Sverige har det här genomförts på ett antal orter. Det pågår nu och kommer att utvärderas av Göteborgs universitet. Man gör det med stöd av näringslivet och den ideella föreningen Beredskapslyftet. Man riktar sig till barn mellan 8 och 15 år som redan har kommit i riskzonen så att polisen har uppmärksammat dem, och man vill bryta rekryteringen till kriminella gäng.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Rättsväsendet

Det man gör är att man inte fokuserar enbart på barnet, utan man ser också till familjen. Vad finns det för basförutsättningar? Är det en förälder som arbetar många mil bort och inte hinner vara förälder utöver att fixa försörjningen? Kan man hjälpa till med ett jobb som ligger närmare? Kan man hjälpa till med praoplats, sommarjobb eller några timmar extra, till och med under skoltid, för vissa barn så att de får vita pengar och kan vara stolta över det? Det tror vi skulle behöva utvidgas, och det skulle kunna vara en god förebild på många andra håll.

Vi vill satsa ytterligare när det handlar om våld mot kvinnor och barn. Vi kallar det ett femicidpaket. Femicid är benämningen på mord på kvinnor.

Man skulle absolut vilja att inte en enda kvinna till skulle dödas i Sverige, men så sker tyvärr. Vi ser i utvärdering efter utvärdering att i de insatser som gjorts när kvinnor har sökt hjälp eller när grannar har slagit larm har man ibland misslyckats helt med att göra riskbedömningar. Man har inte tillräcklig kompetens om detta våld i rättskedjans olika led, från dem som tar emot anmälningar till polis och åklagare och så småningom i domstolen. Det arbetet behöver absolut uppvärderas.

Vi vill satsa ytterligare mot ekobrotten. Den privatisering som Sverige gjort sig skyldigt till, skulle jag vilja påstå, där våra skattemedel används på ett felaktigt sätt inom välfärden gör den också attraktiv att agera i för de kriminella gängen.

Jag skulle också vilja nämna en sektor som inte nämns så ofta när vi pratar om rättsväsendet. Det handlar om de många civila processerna, eller förvaltningsprocesserna, där man som enskild skulle behöva rättshjälp. Gränsen för att få rättshjälpsersättning har inte höjts sedan slutet av 1990-talet. Det tycker vi är upprörande. Det är mycket inom familjerätten och förvaltningsrätten som har avgörande betydelse i många människors liv, och vi borde investera mycket mer. Jag hoppas att vi får återkomma till det fler gånger och att det blir verkliga reformer på det området.

Jag skulle vilja att vi var fler som uppmärksammade det som kommer att ske i juni här i Stockholm. Då delar man ut det som ibland kallas Nobelpriset i kriminologi, Stockholmspriset i kriminologi. Det är två som får dela på prissumman i år.

Den ena som ska få åtminstone en halv miljon för sina insatser, Frances Crook, har jobbat länge som verkställande direktör för ett känt institut i England. Hon varnar för att ensidigt fokusera på fängelsestraff och menar att vi måste bryta den trenden, att det är en illusion att hårdare straff ger trygghet och ett tryggare samhälle. Forskningen bevisar motsatsen, hävdar hon och har referenser för det.

Retoriken som hyllar fängelse som en effektiv lösning ger en spiral där vi ständigt vill ha längre och längre straff. Jag tror att vi behöver fängelser, men vi behöver inte alltid längre och längre straff. Vi behöver hitta andra reformtyper. Vi behöver börja regera mot brott på ett tydligare sätt men inte regera genom brott och skapa ibland onödigt stor rädsla. Vi ska göra det utifrån konkreta kunskaper, forskningsresultat och med seriositet utifrån beprövad erfarenhet.

Herr talman! Jag och Vänsterpartiet är mycket positiva till det här avtalet. Det finns väldigt många fördelar med att förstärka samarbetet i våra gränsområden. Det är, som Petter nyss anförde, glesbygden det handlar om. Där kan det vara alldeles extra viktigt att få till stånd ett samarbete.

Vi har redan nu sett att ett sådant samarbete leder till fruktbara insatser mot bland annat smuggling och införande av narkotika och annat som har skett mer obehindrat tidigare. Detta kommer nu att utvecklas.

Det handlar om ett samarbete som framför allt riktar sig mot att man ska kunna bekämpa allvarlig brottslighet. Svensk polis ska kunna gå in i Finland och vice versa. Man ska också kunna ställa upp akut, utan att ha en större förankring innan man agerar, för att framför allt kunna rädda liv.

Men vi från Vänsterpartiet har en liten invändning. Därför har vi skrivit en reservation. Vi skulle vilja att man går vidare och garanterar rättssäkerhet och kvalitet genom att låta både JO och JK få ha kontroll över de finska poliser som kan komma över på svensk sida. Det är i dag i alla fall en misstänkt lucka i fråga om hur långt JK och JO kan sträcka sig när det handlar om kontroll över just rättssäkerhet och kvalitet hos de utländska poliserna.

Vi skulle vilja att det garanteras att man har samma arbetsvillkor oavsett vilken nation man så att säga tillhör när man agerar i Sverige. Vi tror att det är viktigt att markera så att det blir en starkare tilltro till att man arbetar under samma villkor oavsett nationalitet på polisinsatsen.

Jag yrkar bifall till det ursprungliga förslaget men också till den reservation som Vänsterpartiet har, som blir som ett tillägg.

Herr talman! Jag kommer att yrka avslag på regeringens proposition. Men eftersom jag inte tror att det kommer att bli ett sådant beslut i kammaren i morgon yrkar jag också bifall till reservation 4, som innebär ett krav på att regeringen tillsätter en utredning om ett nytt stärkt personsäkerhetsprogram som på allvar skulle kunna bryta tystnadskulturen och skydda inte enbart vittnen utan också brottsoffer.

Vänsterpartiet delar naturligtvis regeringens bedömning att den tystnadskultur och den våldsutveckling som finns är mycket oroande. Den finns särskilt omkring kriminella nätverk och i politiskt eftersatta områden, vilket är djupt problematiskt. Att komma till rätta med tystnadskulturen är en viktig fråga som måste tas på största allvar. Men ett system med anonyma vittnen är inte rätt väg.

Juridik är frusen politik. En politisk majoritet kan driva igenom de förslag till lagstiftning som man önskar. Men juridik är också ett akademiskt ämne och ett kompetensområde. Det ställer krav på grundläggande värden och mänskliga rättigheter som, särskilt efter andra världskriget, har utvecklats som ett värn mot olika övergrepp. Det handlar om respekt för våra grundlagar och för konventioner som Sverige skrivit under. Jag menar att den SD-ledda regeringen ofta underminerar centrala värden, och det gäller mycket ofta rättssäkerhetsfrågor.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Anonyma vittnen

Den aktuella reformen har dessutom beretts på ett märkligt sätt trots, eller kanske på grund av, att frågan har varit föremål för flera utredningar. Flera utredningar har avstyrkt genomförande. Det gällde mycket tydligt den förra utredningen. Den fick också ett mycket brett stöd av remissinstanserna.

Den utredning som nu ligger till grund för propositionen hade ett begränsat mandat. Direktiven kan med fog beskrivas som en beställning. Det skulle inte längre utredas om det var rimligt med anonyma vittnen eller inte. Beställningen gick ut på hur ett system med anonyma vittnen skulle kunna förverkligas. Detta faktum uppmärksammades med ogillande av åtskilliga remissinstanser. De fortsätter också att vara starkt kritiska till innehållet i reformförslaget.

Regeringen konstaterar i propositionen att en majoritet av remissinstanserna avstyrker. Jag skulle vilja påstå att den majoriteten består av dem som kommer att vara tvungna att hantera den reform som det nu finns risk att vi antar.

Lagrådet är fortsatt mycket kritiskt, men också många andra tunga remissinstanser - Brå, Domstolsverket, Göta hovrätt, Institutet för mänskliga rättigheter, Justitiekanslern, Malmö tingsrätt, Justitieombudsmannen, Stockholms tingsrätt, Stockholms universitet, Svea hovrätt, Journalistförbundet, Advokatsamfundet, Sveriges Domareförbund, Tidningsutgivarna, Uppsala universitet, Västmanlands tingsrätt med flera.

Det finns också några som tydligt är för, nämligen brottsofferjourerna och Polismyndigheten. Sedan finns det myndigheter som tillstyrker men med starkt kritiska kommentarer. Där ingår Säpo, Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten. Centrum för rättvisa vill varken tillstyrka eller avstyrka men lämnar en serie synpunkter kring rättssäkerhetsfrågorna. De markerar att detta innebär ett avsteg från svenska processtraditioner som aktualiserar väldigt svåra intresseavvägningar och vill därför tidsbegränsa det nu aktuella lagförslaget.

I propositionen får vi bara delvis veta vilka remissinstanserna är och vilka deras argument är. Det finns dock i propositionen en del viktig argumentation från remissinstanserna kring vad som skaver i själva reformförslaget. Det handlar om både praktiska och rättsliga problem i tillämpningen. Hur ska en delgivning gå till? Hur ska sanktioner genomföras mot ett vittne som inte kommer, som vite, hämtning eller häktning? Och hur ska frågan om ed formuleras - för att inte tala om riskerna för eventuell mened och eventuella processer på grund av det?

Flera problematiserar också relationen mellan den vittnesplikt som vi egentligen har och den åtalsplikt som åklagaren har. Hur ska vi kunna göra en intresseviktning mellan vad som är rättssäkerhet för den som är misstänkt eller gärningsperson och vad som kan vara befogade skyddsanledningar för ett vittne när vi kanske är i starten av en process under förundersökningen? Man kanske inte ens vet vem som är gärningsperson. Här finns oerhörda utrymmen för gungfly och mycket svåra bedömningar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Anonyma vittnen

Det kan också ifrågasättas hur man ska klara av att garantera anonymiteten. Det kan handla om processer över lång tid, och det kan handla om processföring i flera instanser efter överklaganden.

Regeringen hoppas uttryckligen på att fler ska kunna och vilja vittna på grund av anonymiteten och att det ska leda till fler fällande domar. Alla, inklusive regeringen, är samtidigt helt eniga om att uppgifter från ett anonymt vittne har ett begränsat bevisvärde. Det öppnar för att vittnets anonymitet riskerar att bidra till en friande dom.

Det finns också stor oro för att reformen drivs av orealistiska förväntningar och kan komma att rubba tilliten till och förtroendet för rättsväsendet. Vittnen kanske till och med avstår helt och hållet om de inte känner sig trygga i att kunna få anonymitet i prövningen enligt reglerna.

Sammanfattningsvis menar jag att detta handlar om signalpolitik från regeringen som i bästa fall kommer att sakna effekt men som i värsta fall får motsatt effekt. Detta, menar jag, är mycket onödigt. Jag yrkar avslag på propositionen, det vill säga bifall till reservation 1.

Sedan vill jag markera att vi behöver göra mycket mer för att kunna förebygga kriminalitet och gängkultur. Det sker bäst på helt andra områden än kriminalpolitiken, men mer måste också göras för att skydda bevispersoner. Därför jag yrkar jag även bifall till reservation 4 om att regeringen bör tillsätta en utredning om ett nytt särskilt personsäkerhetsprogram som på allvar skulle kunna bryta tystnadskulturen och skydda vittnen och brottsoffer.

Fru talman! Tack, Ludvig Ceimertz, för ditt löfte mot slutet - det uppskattar jag mycket!

Jag har inget emot att man bereder ärenden seriöst, men jag ser att den här kompletteringen hade kunnat sättas igång tidigare. Remissutfallet för den ursprungliga utredningen var ju genomgående väldigt positivt, vilket hade kunnat göra det möjligt att agera snabbare.

Nu hoppas jag att man håller takten och inte stannar vid detta och att det kommer ännu fler reformer som bidrar till att vi kan skydda kvinnor och barn och, ytterst, att vi får en politik som begränsar de kriminella gängens tillgång till och möjligheter att rekrytera unga pojkar, framför allt, som redan är fostrade in i våld som ett maktmedel. Detta är jättefarligt för vårt samhälle.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om statens skydd av hotade personer

Jag hoppas alltså på en fortsatt snabb takt i reformarbetet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om statens skydd av hotade personer

Fru talman! Tack för frågan, Ludvig Ceimertz! Jag hoppas att det inte ligger en politisk motvilja i botten här. Och jag hoppas att vi över hela linjen kan vara väldigt ense om hur vi hanterar frågor om mäns våld mot kvinnor och barn, med en kompetens som det fältet kräver. Jag tycker ändå att jag ser luckor och skilda synsätt när det gäller vad man uppfattar som strukturella problem i vårt samhälle och vad man ser som ett individuellt ansvar.

Problematiken med mäns våld mot kvinnor och barn har sin grund i en könsmaktsordning som vi måste bearbeta på väldigt många olika sätt. Det räcker inte med punktinsatser, utan vi måste gå fram väldigt brett - hela civilsamhället. Man är bättre rustad i dag än tidigare, men det riskerar att bli en avlövning.

Detta med skyddade boenden, till exempel, riskerar att bli katastrofalt. Det handlar om hur man bör skydda, och där borde man mycket mer ta till vara civilsamhällets och kvinnojourernas kompetens på området i stället för att satsa på privatisering av skyddade boenden.

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservation nummer 1. Syftet är förstås att påskynda en mycket angelägen reform av kontaktförbud.

För mig och Vänsterpartiet är det ovant att reagera mot en långsamhet från regeringens sida. Från Vänsterpartiet har vi oftast haft anledning att kritisera att man går alltför snabbt fram, på ett rättsosäkert sätt. Då handlar det om en reformiver med fokus på hårdare tag mot gäng och organiserad brottslighet, men när det handlar om reformer till skydd för kvinnor och barn som är utsatta för våld och förtryck dröjer det.

Det kan tyckas som att dessa problemområden skiljer sig åt, vilket de delvis gör, men detta är en skenbar skillnad. Båda områdena rymmer risker för ond, bråd död, och det finns dessutom samband mellan de två våldsområdena som jag snart vill återkomma till.

Det är allvar. Med återkommande säkerhet dödas tyvärr en kvinna nästan var tredje vecka, och ett barn dödas varannan månad i Sverige. Bakgrunden i de fall och uppgifter jag nämner är våld från en tidigare eller nuvarande partner i en relation.

Det är i och för sig så, som nämndes alldeles nyss, att regeringen inte har varit totalt passiv sedan utredningen om kontaktförbud presenterades i början av året. Man tillsatte en kompletterande utredning, där remisstiden gick ut i förra veckan, men också detta kunde ha gjorts med större skyndsamhet.

Jag misstänker att det är problemområdena det handlar om och att regeringen vill förhala eller inte är särskilt engagerad i dem men också att man inte så gärna vill leverera på direktiv och en utredning som den förra regeringen tillsatte. Jag hoppas dock att vi kan komma över detta och inse allvaret. Inte minst i Riksrevisionens rapport upprepas allvarlig kritik mot hur statens skydd fungerar, eller inte fungerar, för hotade personer.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om statens skydd av hotade personer

Besöksförbud, som kontaktförbud hette från början, var en reform från 1988 som välkomnades mycket i samband med kvinnofridsreformerna. Man hoppades mycket, och sedan har kritiken återkommit. Nya reformer har gjorts, men kritiken kvarstår.

Det handlar väldigt mycket om den basproblematik som Riksrevisionen pekar på, nämligen att det brister i kompetens. Man har inte tillräcklig kompetens om våld hos polisen och inte heller bland åklagare. Det finns inte heller tillräcklig kompetens i domstolorna, kan tilläggas. Riskbedömningar görs alldeles för sällan och ibland inte alls, och när det handlar om barn finns det inte ens en manual att följa för att göra riskbedömningarna. Det säger också något om hur dåliga prioriteringar vi gör när det gäller att skydda dem som behöver det bäst.

Det är också så att nuvarande kontaktförbud i regel inte är aktuellt förrän någon har dömts för ett brott. Det kan dock finnas gott om varningstecken som borde - och förhoppningsvis kommer att - beaktas. Till det kommer att vi har tekniskt undermåliga fotbojor till dem som förses med det, vilket innebär att de inte ger något skydd. Många remissinstanser säger att det här är ovärdigt och att det måste till en helt ny uppsättning sådana. Man reagerar inte heller tillräckligt vid överträdelser och har ibland, bland annat på grund av de dåliga fotbojorna, inte tillräckliga bevis.

Det här har Vänsterpartiet påpekat i åtskilliga motioner genom åren, och kvinnojourskvinnor kompletterar med allvarliga markeringar. De ser att kontaktförbuden beviljas för alldeles för kort tid. Sex månader är vanligt, men det går att besluta om kontaktförbud på ett år och sedan upprepa beslutet. Ibland tycker man också att det går att avstå helt och hållet ifall det inte har hänt något under den pågående kontaktförbudstiden, i stället för att tänka att det i vissa fall kanske har berott just på kontaktförbudet att inget allvarligt har hänt.

Jourerna har också gott om exempel där rättsväsendet bagatelliserar det kvinnorna berättar. Det finns exempel där man har charmats av en man och säger till kvinnan att han ju har lovat att inte kontakta henne. Det är också ett exempel på att man inte har förstått normaliseringsprocessen och inte har förstått att även mycket trevliga och charmanta personer kan utöva våld i sina nära relationer.

Jag har sedan årtionden erfarenheter av kontakter med både kvinnor och barn som har varit skrämda och rädda. Kvinnor kan ringa, skräckslagna, och säga: "Nu känner jag igen hans steg i trappan - vad ska jag göra? Kommer polisen att hinna hit?" En kvinna kan få ett meddelande från Kriminalvården om att mannen inom kort kommer att släppas ut, och hon blir då desperat: "Hur ska jag skydda mig? Hur ska vi hinna rigga det som kan behövas för att skydda mig och barnen?"

Det finns förstås skrämda barn, men det finns också barn som är mycket kompetenta - som fullt inser vad som är på väg att hända och som är strategiska i att skydda sig och sin mamma. Det finns gott om forskning där forskarna kanske är de allra första som har fått veta vad barnen har tyckt och tänkt eftersom de inte har intervjuats tidigare. Det finns avhandlingar en masse från 1997 och framåt, och det finns informationsfilmer där man även har intervjuat barn. Man har också kunnat bygga ut små filmer med teckningar från barn.

Jag vill särskilt nämna en intervju där en pojke berättar att han brukade säga att han haft en mardröm. När det var stök i familjen och han hörde att det var bråk på allvar och att mamma skrek ropade han inifrån sitt sovrum. Då kom mamma, och han sa att han haft en mardröm. På så sätt räddade han henne från våldet. Tyvärr var det inte bara en mardröm utan verklighet, men det kunde leda till uppbrott.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om statens skydd av hotade personer

Det är också så att det sker en undanträngning på grund av den allvarliga organiserade brottsligheten. Den upprör givetvis oss alla, men mäns våld mot kvinnor är också farligt - på flera sätt. Barn, och då särskilt pojkar, lär sig våld som maktmedel genom att fäder och män i familjen använder våld som maktmedel. Det här har man inom forskningen länge hävdat som en risk med upprepat våld, och nu finns det även forskning från Storbritannien som pekar på att en stor andel av pojkarna i kriminella gäng har levt med våld i hemmet under sin uppväxt. Våldet ger ett eko, och det ekot måste vi bromsa.

Det finns en fantastisk ansats i de förslag till reformer som nu diskuteras, och det är att man ska göra skyddsområdena för kontaktförbud så pass stora att polisen ska hinna rycka ut och gripa den som träder in i ett förbudsområde innan denne når fram till skyddspersonen. Förslaget är dessvärre omstritt, men det är en av de saker vi hoppas som mest på ska genomföras.

Detsamma gäller att låta kvinnor och barn bo kvar i det egna hemmet. Ett barns rätt till sitt hem borde väga tyngre än en våldsutövande pappas rätt. Barnen ska ha rätt att behålla kontakten med sina kamrater, sin skola och så vidare. Det skulle också stämma väl med de internationella konventioner som Sverige har förpliktat sig att följa.

Med det sagt - och jag skulle vilja säga mycket mer - kan jag konstatera att det brådskar med den här reformen. Jag hoppas att den kommer snabbt, att den blir effektiv och att den vågar utmana den hittills alltför rådande manliga normen.

Herr talman! Tack för det svaret, justitieministern! Jag är delvis nöjd, men bara delvis.

Det läcker nu ut i medierna att det finns en risk att myndigheten ska läggas ned. Jag hoppas att verksamheten fortsätter, men frågan är ju vad detta kommer att innebära. Personalen blir oroad, och de fackliga representanterna larmar om risken att tappa kompetens. Varje omorganisering riskerar ju också att få sådana konsekvenser.

Jag hoppas att man kan behålla all expertis, också den som handlar om företag och bolag som kriminella aktörer. Det är extremt viktigt.

Herr talman! Enligt uppgifter i medier finns det risk för att Ekobrottsmyndigheten läggs ned. Jag menar att denna myndighet bedriver en mycket viktig verksamhet. Under mer än 25 år har man byggt upp unik kompetens, expertis och samverkan med avgörande betydelse för att bekämpa den grova organiserade brottsligheten. Det är en bred verksamhet. Man undersöker, dokumenterar och driver processer. Man har också en omfattande förebyggande verksamhet, bland annat med föreläsningar och utbildningar till kommuner.

Jag vill fråga justitieministern om han är beredd att garantera Ekobrottsmyndighetens fortsatta existens och verksamhet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT En ny förverkande-lagstiftning

Fru talman! Jag kommer också att i stort yrka bifall till propositionen, men jag yrkar också bifall till reservation 2. Vänsterpartiet står självklart bakom de andra reservationer som vi har undertecknat.

Det vi står inför nu är att klubba beslut om en juridisk innovation i svensk rätt. Men vi står också inför nya utmaningar i tillämpningen. Genom att nu acceptera självständigt förverkande av egendom ska det bli möjligt att förverka den när vi tror att den härrör från brottslig verksamhet utan att vi samtidigt genomför en process om ett straffrättsligt ansvar. Förverkandet frikopplas från ett specifikt brott. Det är inte alls nödvändigt och ska inte krävas.

Ambitionen är förstås det viktiga, nämligen att slå sönder den kriminella ekonomin genom att skapa möjligheter att beröva de kriminella tillgångar som kommer från vad vi tror är brottslig verksamhet.

Jag tror alla är för att brott inte ska löna sig. Det är sunt förnuft, men det finns också en grund i forskningen - vilket inte alltid annars finns i de lagstiftningsförslag som den borgerliga regeringen lägger fram. Men det här bottnar också, som vi hörde nyss, ursprungligen i en annan regerings förslag och initiativ.

Brå markerar internationell forskning som visar att detta att angripa tillgångarna är ett viktigt och kraftfullt verktyg mot den organiserade brottsligheten. Men man lyfter också fram att vi måste vara beredda på att de kriminella snabbt anpassar sig till ändrade regler och myndighetsstrategier. Vi bör alltså förvänta oss att de kriminella aktörerna kommer att göra sitt bästa för att förhålla sig till de nya lagreglerna och i ännu större utsträckning försöka dölja sina pengar och sin egendom. Men det här är också något som vi kan beakta som en komplikation i den kriminella verksamheten i och med att vi skapar ökade utgifter för de kriminella. Enligt Brå är också detta en brottsförebyggande effekt.

Sammanfattningsvis är det här en förverkandeform som skulle utgöra ett verkningsfullt och strategiskt komplement till konventionell brottsbekämpning.

Sedan har vi rättssäkerhetsperspektiven. Vi går snabbt fram. Lagstiftningen ska träda i kraft den 8 november, trots att ett helt nytt institut inrättas och med en delvis komplex regelmassa.

Samtidigt kan vi säga äntligen. Det är 50 år sedan vi reviderade regelmassan, och det görs vissa saker som absolut kommer att förenkla tillämpningen genom att slå ihop regler och samordna dem under en hatt i brottsbalken med få specialbestämmelser i stället för en enorm flora av sådana.

Det är enkelt att starta detta. Det räcker att någon gör en anmälan, lämnar ett tips eller dylikt och att polis och åklagare tycker att det finns anledning att anta att det finns kriminalitet bakom att en person har viss egendom. Här är det naturligtvis angeläget att man inte jobbar med att försöka skanna av vissa grupper eller områden för att man tror att där finns något. Det är en av varningstexterna när det handlar om tillämpningen. Den måste vara rättvis och lika för alla. Det som man ska försöka få varningssignaler om är vad man kallar oförklarliga tillgångar som inte står i proportion till vad en person rimligen kan ha förvärvat genom legal verksamhet, förvärvskällor eller förmögenhetsförhållanden. Jag tror mycket på det självständiga förverkandet, men det finns också varningstecken för hur det tillämpas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT En ny förverkande-lagstiftning

Man gör alltså vad man kan för att göra lagstiftningen enhetlig och så effektiv och ändamålsenlig som möjligt. Men det finns också varningstecken.

Det handlar till exempel om fall där flera skulle kunna vara ägare till egendomen. Hur gör man då? Man säger att man ska följa presumtionsregler för vem som ska anses vara ägare. Bland annat ska den som har lös egendom, juridiskt sett - prylar, kan man säga, det vill säga sådant som inte är fastigheter - i sin besittning vara ägare. Men där kan det uppstå komplikationer, framför allt om många bor tillsammans och det kanske är komplicerat att bestämma vem som egentligen är ägare.

Ingripandet ska alltså rikta sig mot själva egendomen eller kapitalet som man hittar, till skillnad från vad som gäller i andra situationer.

Man säger också att detta ska börja tillämpas genast när lagen träder i kraft. Och när är det? Jo, den 8 november. Då kan vi fundera på när brottet skedde. Det vet vi inte. Vi vet inte alltid när egendomen hamnade hos personen i fråga. Det kan finnas tecken på att det var alldeles nyss, men det kan också finnas andra tecken. Här har man i lagstiftningsprocessen funderat över något som egentligen är ett förbud i hela det svenska rättssystemet. Vi ska inte ha retroaktiv lagstiftning.

Nu står vi inför detta, och jag tror att det är nödvändigt att vi fullföljer denna lagstiftning. Men mot bakgrund av att det ser ut på det här sättet skulle jag önska att vi också, i enlighet med reservationen, för in en preskriptionstid, något som flera av remissinstanserna också har yttrat sig om.

En annan problematik handlar om barnen. Barnombudsmannen med flera har riktat kritik mot att barn skulle ha samma position som vuxna och hänvisar förstås till barnkonventionen och barnets bästa. Barn saknar juridiskt sett i princip självständig besittningsrätt till egendom som finns i familjens bostad. Hur ska vi då göra med beslagen? De ska inte drabba barn, och framför allt ska vi inte rikta tvångsåtgärder mot barn. Där finns lagen om unga lagöverträdare som ett visst värn. Dessutom pågår, som jag antar att många vet, en särskild utredning om hur vi ska förhålla oss till barn som inte har fyllt 15 år. Kanske kommer vi att kunna laborera även med dessa luckor.

Avslutningsvis vill jag säga att jag tror att detta kommer att bli en viktig lagstiftning, men jag skulle önska att man hade arbetat mer med rättssäkerhetsfrågorna och givetvis att vi hade tagit efter andra länder och arbetat mycket mer seriöst med den förebyggande verksamheten i hela samhället, som inkluderar oss alla. Vi ska markera mot vad som kanske är tendenser till mobbning, trakasserier och andra oegentligheter för att bromsa så tidigt som möjligt så att unga inte kommer in i kriminella karriärer.

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till Vänsterpartiets reservation nummer 1, som innebär avslag på propositionen. Vi står förstås också bakom den gemensamma reservationen från oppositionspartierna.

Jag vill markera att det som vi diskuterar här i dag är väldigt allvarliga frågor. Brottsligheten i de kriminella miljöerna är inte begränsad till skjutvapenvåld och sprängningar. Den ekonomiska brottsligheten sprider sig också och uppmärksammas dessbättre alltmer. Den är ett av de allvarligaste hoten och en av drivkrafterna bakom den organiserade brottsligheten. Vi måste bekämpa den genom att angripa den kriminella ekonomin.

Säkerhetsläget i Sverige har allvarligt försämrats. Detta tror jag att alla är väl medvetna om. Hotbilden mot Sverige har breddats, och hotet kommer från flera olika håll. Såväl hotet från främmande makt som hotet från våldsbejakande extremism i landet har ökat.

Den SD-ledda regeringen argumenterar nu ihärdigt för att staten ska oss ge skydd mot brott. Det låter bra, men åtgärderna är enligt min och Vänsterpartiets mening så drastiska att vi också måste börja diskutera och kräva skydd mot staten.

Även om regeringens förslag handlar om grova brott som självfallet ska förebyggas och beivras bör en samlad översyn av såväl tvångsmedelslagstiftningen som tillämpningen av denna göras innan nya förslag läggs fram i riksdagen. Detta krav har vi framfört tidigare, och vi upprepar det.

Jag ser med stor oro på att regeringen driver på så att vi allt snabbare närmar oss ett övervakningssamhälle. Frågor om personlig integritet och mänskliga rättigheter får stå tillbaka gång på gång. De stegvisa förändringarna motiveras med goda syften, till exempel effektivare brottsbekämpning och ett ökat skydd för invånarna, eller medborgarna som många föredrar att kalla dem. Men helheten är illavarslande. Användningen av befintliga hemliga tvångsmedel ökar, och dessutom föreslås nya former. Konsekvenserna för både samhällsklimatet och demokratin är enligt min mening oroande.

All användning av tvångsmedel innebär en risk för intrång i enskildas personliga integritet. Detta måste vi ibland acceptera därför att syftet är starkare än så.

När det handlar om preventiva tvångsmedel tillkommer dock en särskild riskfaktor eftersom det saknas en konkret brottsmisstanke. Detta riskerar att medföra att tvångsmedlet i fler fall kommer att användas mot personer som senare visar sig inte vara delaktiga i någon som helst brottslig verksamhet. Tvångsmedelsanvändning utanför förundersökning innebär därför ökad risk för intrång i den personliga integriteten. Också detta behöver accepteras ibland, men menar vi att regeringen nu går för långt.

Det handlar om varierande intrång. Det som beskrivs i den så kallade inhämtningslagen och som innebär att man får ta in data om mobiltrafik och positioneringar kanske inte är så allvarligt ur integritetssynpunkt, men när det gäller att utöka tillämpningen av inhämtningslagen gör den höga lagstiftningstakten det svårt att bedöma behovet och nyttan av att kunna använda lagen i fler fall än i dag. Man hade kunnat göra en utvärdering av detta först.

Några remissinstanser har också synpunkter på hur överskottsinformation hanteras, vilket vi har diskuterat tidigare här i kammaren, samt på beslutsordningen. Lagrådet är en av dessa remissinstanser, och jag instämmer i stort i deras synpunkter och kritik.

Flera andra remissinstanser avstyrker också regeringens förslag om hemlig rumsavlyssning, som innebär att man installerar hemliga mikrofoner, och motsvarande hemlig dataavläsning, som också innebär ett starkare integritetsintrång.

Husrannsakan, som kanske är hemlig, och undersökning på annat ställe, till exempel förråd eller förvaring på annan plats än i ett hem, ska framöver få användas i preventivt syfte. Detta är naturligtvis väldigt ingripande.

Vi kan stanna upp lite vid rumsavlyssning, som kan påverka inte bara den person som man i första hand vill kontrollera utan också personer som har anledning att befinna sig i samma rum eller lokal. Det är förslag som riskerar att leda till att många människor som inte ens är misstänkta för något brott blir utsatta.

Tillstånd ska dessutom i vissa fall få knytas till en person. Oavsett hur och vart man förflyttar sig följer alltså avlyssningen med. Också där är det många remissinstanser som markerar att det riskerar att inbegripa personer som den utpekade personen kommer i kontakt med och som blir indragna oavsett om de har koppling till kriminalitet eller inte.

Bland annat Lagrådet markerar mot detta och säger att tredje man riskerar att angripas på ett icke acceptabelt sätt. Många remissinstanser menar att detta skapar brister när det gäller både rättssäkerhet och proportionalitet och att det är oklart om det är effektivt.

Skärpningen kritiseras av ytterligare några instanser. Jag vill nämna Civil Rights Defenders, som absolut avstyrker och varnar för det stora paradigmskifte som pågår på tvångsmedelsanvändningens område.

Institutet för mänskliga rättigheter avstyrker och anser även att den höga lagstiftningstakten på området innebär risker.

JO och JK är kritiska. JK markerar att förslag till utökning av statens maktbefogenheter i förhållande till enskilda kräver mer noggranna avvägningar.

Journalistförbundet avstyrker och menar att stora demokratiska värden står på spel.

Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden menar att regeringens strävan att med skyndsamhet utreda och agera för de brottsbekämpande myndigheternas nya verktyg innebär en uppenbar risk att behov av utvärdering och analyser eftersätts och får stå tillbaka. Som har sagts tidigare markerar man också mot att tiden för att svara på remisser är märkbart kortare än vad som är normalt, vilket ger ett bristfälligt utredningsunderlag.

Tidningsutgivarna avstyrker och menar att lagstiftningstakten och de här åtgärderna innebär att vi måste varna för att det inte alltid är så att ändamålet helgar medlen.

Vänsterpartiet kommer givetvis fortsatt att argumentera ännu hårdare för satsningar på förebyggande verksamheter.

Med detta önskar jag samtliga som ser och hör en trevlig sommar då detta är vår avslutande debatt.

Fru talman! Jag är som en gäst här i dag på socialutskottets område. Men från mitt tidigare yrkesliv har jag lång erfarenhet av de frågor som ni arbetar med.

Jag vill börja med att yrka bifall till Vänsterpartiets reservation 7 om försörjningsstöd och övriga stödinsatser. Jag gör det som ett led i det förebyggande arbete som är så grundläggande i allt socialt arbete. Som vänsterpartister vill vi att man går in mycket starkare och återkommer med förslag på hur vi kan göra konkreta förebyggande insatser mot överskuldsättning, som är ett stort problem för väldigt många människor i dag och som ökar den sociala utsattheten.

Det här är också ett fält där man blir provocerad av att se regeringen och myndighetspersoner unna sig lönehöjningar som är väldigt stora liksom en ökning av möjligheterna till rut- och rotavdrag, något som över huvud taget inte kan vara aktuellt för de grupper som skulle behöva medel allra mest.

Jag vill därefter fokusera på en fråga som flera har berört från talarstolen här i dag, och det är barns och kvinnors situation när man har blivit utsatt för våld. Jag går nu lite utanför motionerna men ändå med fokus på vad som är oerhört viktigt att satsa på i det sociala arbetet. Jag gör det som feminist och som barnrättsaktivist, och jag kan inte avstå från att belysa det stora sociala ansvar som har lagts på socialtjänsten för den kvinna som också är mamma och som lämnar en våldsam relation - eller rättare sagt en våldsam man och pappa.

När kvinnan lämnar den våldsamme mannen har hon hittills, fram till den 1 april, kunnat ta med sig barn till det skyddade boendet. Nu krävs ett beslut av socialtjänsten om placering av barnet för att detta ska vara möjligt. Detta sker "för barnets bästa" - så kallar man det.

Många jourkvinnor och vi i Vänsterpartiet påpekade inför reformen att det fanns en risk att detta skulle kunna leda till att den pappa som varit våldsam mot mamman ändå skulle uppfattas som bra nog för att barnet skulle få bo hos honom. Han skulle till och med kunna få vårdnaden.

Nu ser vi detta ske. Det orsakar svarta rubriker i medierna, och jag och mina partikamrater får desperata mejl som ifrågasätter hur detta vara möjligt.

Bästa riksdagsledamöter! Vi måste ändra på detta! Vi måste kräva en våldskompetens, vilket vi har gjort i årtionden, för att förebygga att våld sker. Vi måste framför allt också hjälpa de barn som finns i våldets närhet. Om vi gör det åstadkommer vi också ett oerhört viktigt brottsförebyggande arbete på sikt, för de barn, särskilt pojkar, som tvingas se pappa slå lär sig också våldet som ett maktmedel. De är överrepresenterade bland dem som begår våldsbrott, inklusive i gängkriminaliteten.

Vi måste sätta stopp för detta och verkligen göra allvar av mantrat "barnets bästa".