Gudrun Nordborg

Herr talman! Jag riktar mig till Pontus Andersson Garpvall för att diskutera vad det kan innebära att ett helt samhälle ska ställa upp mot kriminalitet och försöka värdesätta och värna våra normer, lagar och regler i samhället.

Jag menar att det inte enbart handlar om att man rapporterar till polis. Då är det antagligen för sent. Jag menar att vi ska försöka ha ett samhälle som mer solidariskt bevakar och ser redan när ett barn är lite grann på glid i fråga om att argumentera eller välja fel umgänge. Det ska gälla oss alla. Men det ska också gälla de myndigheter som är aktuella i den här propositionen.

Jag undrar varför ni sverigedemokrater vill vänta tills det är för sent och att man då ska larma till polisen. Är det inte bättre om vi har ett solidariskt system där vi bryr oss hela vägen, som medmänniskor?

Herr talman! Tack, ledamoten, för frågan med komplettering!

Jag har själv följt åtskilliga våldtäktsoffer. Jag vet hur polisen arbetar. Jag vet att det finns stora mörkertal. Det viktiga är ju att vi får fast en gärningsperson och inte att vi enbart fokuserar på dem som inte har svensk bakgrund. Tendensen att fokusera på Migrationsverkets register är ett tecken på att vi har en strukturell rasism, där vi misstänker alla i registren för att vara om inte våldtäktsmän så i alla fall potentiella förbrytare. Det är en argumentation som SD dessvärre driver hårt, och det leder till en av de klyftor vi har i samhället.

Jag vill självklart att man försöker komma åt alla de personer som har begått brott, inklusive våldtäkter. Det ska handla både om dem som har en klassisk svensk bakgrund och om dem som finns i den mindre grupp som har en invandrarbakgrund.

Det här är dock inte den enda vägen. Det som dominerar numera i våldtäktsfallen är att offer och förövare är bekanta med varandra. Den som är offer vet väldigt ofta vem det är som är gärningsperson och kan peka ut denna. Sedan handlar det om att få offer att våga och klara av att anmäla och att våga tro att de klarar av mötet med rättsväsendet.

Dessbättre har man inom rättsväsendet blivit mer lyhörd i bemötandefrågor och så vidare. Även detta blir alltså bättre. Åklagarna och polisen är numera skickligare i utredningsverksamheten, inklusive det som gäller bemötandefrågor, vilket jag naturligtvis uppskattar mycket.

Herr talman! Tack för frågan, Pontus Andersson Garpvall!

Det råder olika uppfattningar om hur stor andel av våra förövare som har utländsk bakgrund. Det har sedan länge funnits en överrepresentation; det ska jag inte neka till. Men jag tycker att det är ganska hemskt när man fokuserar bara på en grupp bland väldigt många andra. I mörkertalen finns det troligen en ännu större dominans av klassiskt svenska förövare; det har man i forskning och teorier argumenterat för sedan länge.

Jag vet inte om vi kommer att hitta dessa män just i Migrationsverkets register. Det är ju de som har kommit som invandrare och som är beroende av tillstånd och kontakter med Migrationsverket som finns i det registret. En del är också födda här och är svenska medborgare. Men jag är inte emot att man lagför för olika brott, inklusive våldtäkt.

Fru talman! För Vänsterpartiet yrkar jag bifall till reservation 1, som Vänsterpartiet och Miljöpartiet står bakom. Vi anser att riksdagen bör avslå lagförslagen i de delar som handlar om att det ska vara tillåtet att använda automatiserad ansikts- och fingeravtrycksjämförelse i Migrationsverkets register. Det är den begränsning som vi vill göra och som vi tycker är viktig.

Jag tycker att det ska finnas mycket starka skäl för att vi ska kunna gå in och använda register som är upprättade för ett helt annat ändamål än att fungera brottsbekämpande. Om vi accepterar att vi går över de här gränserna måste det finnas grundläggande krav på rättssäkerhet, proportionalitet och skydd för den personliga integriteten.

Regeringens förslag går, som det är formulerat nu, enligt vår mening för långt genom att man inte enbart markerar att det ska vara en gräns – två års minimistraff – utan också pratar om en straffvärdeventil. Det kan låta väldigt tekniskt och är väl det. Men juridiskt menar man då att man ska försöka bedöma straffvärdet för just den handling som är aktuell och att det ska uppgå till minst två års fängelse. Det blir alltså en hypotetisk bedömning – man leker domstol på förhand – som handlar om att det då är stor risk att straffet skulle kunna bli mer än två års fängelse. Därigenom öppnar man för att detta blir oproportionerligt i relation till ingreppet och hur man använder detta.

Vi från Vänsterpartiet hade kunnat tänka oss att acceptera ett förslag från regeringen om man hade markerat användningens gränser på ett tydligare sätt genom att räkna upp de allra allvarligaste brotten och om de var tydligt preciserade i en brottskatalog. Men när man inte gör det och också har den här ventilen menar vi att det inte är den säkerhet som man önskar när det handlar om att använda invandrade personers registeruppgifter. Däremot finns de gränser som är viktiga: att det ska vara minst två år i straffskalan och att det är ett åklagarbeslut som krävs.

Vi från Vänsterpartiets sida har också funderingar över det här med barn. Nu blir det alltså precis samma regler för barn som är straffmyndiga som för vuxna. Där gungar det en del, tycker vi. Det är osäkert hur man kommer att ta hänsyn till att det just handlar om barn. Jag tänker också på de särskilda hänsyn som barnkonventionen egentligen ålägger oss att följa. Där är vi alltså tveksamma. Vi har också en reservation om att vi tycker att regeringen ska återkomma till detta.

Vi väljer alltså att yrka bifall till reservation 1, men vi står förstås fortfarande bakom texten om barnen.

Sedan skulle jag nästan vilja motivera att jag kan tycka att detta med register och teknik är triggande och lockande.

Självklart vill vi att man ska kunna lösa så många brott som möjligt och binda gärningspersoner till dem. Det är helt uppenbart att den lagstiftning som vi nu har är både omodern och svåröverskådlig och därmed också svårtillämpad. Det rimmar illa med rättssäkerheten. Därför tycker vi att det, när det handlar om allvarligare brottslighet, är rimligt att man också ska kunna använda den här typen av register när man har lagt in en del garantier. Det handlar om vem som får ta beslutet och om vilken risk det är för straff. Det blir då barriären så att det här inte tillämpas hur brett som helst.

Biometri i brotts-bekämpningen

Jag vill också markera att Vänsterpartiet ställer sig bakom att vi ska kunna använda de dna-baserade släktforskningsmetoderna. Precis som andra talare här har nämnt finns det ett fall där polisen klarade av att lösa ett gammalt dubbelmord i Linköping via den tekniken. Men en fortsättning kräver en lagändring. Det här kommer troligen att vara oerhört sällsynt. Det handlar om det vi kallar för kalla fall, där man har misslyckats med all annan bevissäkring eller bevissökning. Man tar då till det här som en sista utväg, och kanske lyckas man lösa ytterligare allvarliga fall.

Med detta tackar jag för ordet, fru talman.

(forts. § 9)

Fru talman! Jag tackar för svaret. Jag vill markera att det inte bara är jag som ”försöker” förskjuta perspektivet mot våld i nära relationer. Det blir alltmer vanligt att forskare gör det och ser de här sambanden mellan det synes lilla våldet och det stora våldet. Det blir också allt vanligare att poliser och kriminalvårdare när de träffar på dem som begått stora eller lite mindre lagbrott frågar hurdana hemförhållandena varit för att se vilka samband det kan finnas och hur man kan gripa in. Det här är alltså inte något påhitt av mig. Jag tycker att vi måste se att våld föder våld och att olika våldsformer tyvärr hör ihop. Vi kan inte ha en box för en sorts våld och sedan en annan box, utan vi måste se sambanden.

Jag tycker förstås också att det är oerhört viktigt att en mamma som blir ensamstående får mycket stöd. Där finns det väldigt mycket mer att göra i dag. Det är många ensamstående mödrar som sliter otroligt ont. Jag hoppas att vi tillsammans kan bidra till att det kommer att finnas ytterligare stödformer och hjälpinsatser för dem och att man är beredd att investera medel för att göra det, för det handlar också om att rädda barnen.

Fru talman! Jag vet att Torsten Elofsson som kristdemokrat värnar familjen. Det är inget fel i att göra det, absolut inte. Vi har dock ett stort problem: Vi vet att väldigt mycket våld utövas i familjen. Ibland leder det till att mamma och barn frigör sig och den våldsamma pappan flyttar. Då är det som att retoriken går över och man lägger ansvaret på den ensamstående mamman.

Jag tycker därför att det blir svårt att prata om frånvarande fäder. Ibland kanske vi ska vara glada för att de är ute ur bilden eftersom de var dåliga, våldsamma förebilder. De kan föra våldet i arv så att sönerna också lär sig att använda våld som maktmedel.

Vilka åtgärder önskar ledamoten Elofsson vidta för att stävja den problematiken, som också är en motor i detta med allvarligare våld ute i samhället?

Fru talman! Vi står inför att diskutera kriminalpolitiken med fokus på unga lagöverträdare. Kriminalpolitiken förväntas egentligen ta hand om det som samhället, eller rättare sagt politiken, har misslyckats med tidigare.

Vi griper in när det egentligen är för sent. Brottet är begånget – redan utfört. Vi kan inte alltid förebygga det, men det måste vara ambitionen. Glädjande nog finns det numera fler röster för detta än för bara några år sedan.

Jag vill också att vi stannar upp lite grann. För bara en dryg vecka sedan skedde förfärliga skjutningar i Örebro. Det är en grym markering av att vi griper in alldeles för sent.

Vi måste ta ansvar nu så att Örebro blir en vändpunkt. Det är en avskräckande vändpunkt på grund av det hänsynslösa våldet. Men det är också en inspirerande och stärkande vändpunkt när vi ser den solidaritet och medmänsklighet som växer fram kring de många som nu har drabbats av våldet konkret och grymt.

Det är en imponerande solidaritet som manar till både efterföljd och eftertanke, inte minst inom politiken. Den dominerande politiska retoriken har skapat klyftor, inte sammanhållning. Politiken har länge prioriterat fel och orsakat onödiga kostnader i form av mänskligt lidande och död samt felanvända skattemedel. Det är mer än hög tid för en radikal kursändring. Skärpta straff fungerar inte längre bromsande, precis som forskningen länge har markerat.

Lite nya vindar som kan inge förhoppningar blåser dock. Regeringens skrivelse Barriärer mot brott – en socialpreventiv strategi mot kriminella nätverk och annan brottslighet beskriver en bred ansats som håller på att verkställas för att bryta rekrytering och socialisering in i kriminella nätverk. Det handlar om att förebygga att barn och unga involveras i kriminalitet och att försöka få personer, särskilt unga, som begår brott att lämna kriminaliteten bakom sig.

Den skrivelse vi nu har att utgå från gör mig lite förbryllad. Den är fylld av många korta beskrivningar av vad som i bästa fall är väsentliga samverkansformer. Eller är det mest byråkrati? Förkortningarna är många. Allt tyder på att vi har ett uppifrånperspektiv, och man kan ju fundera på hur långt ned i verkligheten detta når.

SIG, det vill säga sociala insatsgrupper, och SSPF, det vill säga skola, socialtjänst, polis och fritid, finns i många kommuner i vårt land. Socialstyrelsen arbetar sedan 2023 med en ny verksamhet i form av ett nationellt förstärkningsteam som ska ge stöd ned på kommunal nivå. Ett större samverkansuppdrag som har pågått under flera år och som kallas för Tidiga och samordnade insatser, TSI, drivs av Skolverket och Socialstyrelsen tillsammans med ett flertal kommuner.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Unga lagöverträdare

Det senaste är att polisen, Brå, Kriminalvården, länsstyrelserna, Socialstyrelsen, Statens institutionsstyrelse, Skolverket och Åklagarmyndigheten har i uppdrag att inrätta samverkansstrukturer nationellt, regionalt och lokalt kring barn och unga i organiserad brottslighet. Detta kallas för Bob, barn och unga i organiserad brottslighet.

Kommer det här att fungera? Vi vet inte, och jag är inte säker på att de olika organen har ett gott samarbete med varandra. Jag tror att vi behöver tänka nytt när det gäller hur vi skapar nätverk som är fokuserade på vissa uppgifter. Där kan Bob vara ett exempel.

Jag skulle vilja ta upp ett annat exempel, som har blivit belyst i medierna på sistone. Det handlar om Skärholmen. Majoriteten i stadens styrelse bestämde sig för att skapa en mötesplats där som de kallar för Stationen. Man ville med detta skapa en trygg och inspirerande mötesplats ute i samhället. Man skulle erbjuda olika slags aktiviteter och stödja det hela med andra verksamheter, bland annat genom att satsa på flera ideella organisationer som jobbar med fritidsfrågor.

Skärholmen är först i Stockholm med en fritidsbank – och jag som trodde att det var något som var väldigt vanligt och i princip förekom överallt! Jag är bekant med det sedan länge i Umeå. Fritidsbanken är en ideell organisation, som driver en verksamhet helt utan vinstsyfte. Man har möjlighet att där låna kläder, utrustning och så vidare som hör ihop med fritiden. Alla får låna, och allt är gratis. Fritidsbanken ber att få in material till verksamheten, så det är också en miljöinsats i och med att man återanvänder det som går att återanvända.

Jag ser fritidsbanken som en viktig insats där man försöker ge alla barn samma möjligheter. Skolklasser kan använda sig av fritidsbanken när de har särskilda idrottsdagar och så vidare. Det kan handla om familjer som har besök från andra orter, och barnen kanske inte har fritidsgrejer med sig. Då kan de låna där.

Det handlar också om samhällsplaneringen i stort. Jag vill återigen markera att det kan vara otroligt viktigt att vi blandar hyresrätter, bostadsrätter, radhus och villor i samma område. Då kan vi försöka hålla barnen där så att de kan gå i sin skola enligt närhetsprincipen och inte gå i privata skolor längre bort, som drar mer skattepengar än nödvändigt.

Jag skulle också vilja beröra att skrivelsen är ganska könlös. Vi verkar gå runt elefanten i rummet och vägra se den. Det är män som står för majoriteten av brottsligheten.

Det som också har uppdagats alltmer på sistone är att våldet i unga relationer ökar. Våldtäkterna bland unga ökar. Folkhälsomyndigheten har kommit med alarmerande siffror: Det är 24 procent av tjejerna mellan 16 och 29 år, alltså var fjärde tjej, som har utsatts för det som vi enligt den samtyckeslagstiftning som nu gäller kallar för våldtäkt.

Vi har mycket kvar att göra för att kunna kupera våld och det våld som föder våld, både utifrån vad som sker i privata relationer och vad som sker i samhället. Vi måste visa att vi som vuxna och som politiker vågar investera i en framtid för barn som ger dem anledning att känna både hopp och framtidstro.

Fru talman! Tack för svar, Charlotte Nordström! Jag uppskattar igen det du säger.

Jag har också erfarenheter av att arbeta kommunalt med de här frågorna under många år, och jag har varit nära många som har gjort det också i utbildningsinsatser för dessa professioner.

Jag har blivit mer imponerad av dem som kan använda befintlig lagstiftning, om de samtidigt får ekonomiska resurser för att gå vidare. Skolan är en av de allra viktigaste sektorerna.

Vi har i dag många exempel på att också hälso- och sjukvården sviker. Vi har alldeles för många barn i kö till bup, till exempel. Vi har också vuxna som skulle behöva mycket större insatser från hälso- och sjukvården för att kanske inte dra med sig unga i sitt fall. Vi har oerhört mycket annat att göra. Men jag kan vara glad över att vi i varje fall vill satsa på tidiga insatser.

Jag tror också på en skicklig integration. Det skulle jag vilja återkomma till, men jag nämner det. Det är alldeles för vanligt att vi skyller problematiken på dem som är nya i Sverige. Vi måste göra mer än vi gör i dag när vi välkomnar dem till vårt samhälle för att det ska bli bra för alla involverade.

Jag undrar hur ledamoten nu önskar gå vidare med sina tankar.

Fru talman! Tack för många bra synpunkter från Charlotte Nordström!

Jag undrar över en del saker som jag tycker känns ganska naiva, om jag ska vara ärlig. Jag tror att det är en illusion att om vi ändrar lagstiftningen inom socialtjänsten skulle det innebära att man kan ingripa med tvång.

Jag tror att det precis som nu handlar om att man inte kommer att lyckas med insatserna om man inte skapar en stark motivation. De som har varit duktiga inom socialtjänst och annan offentlig förvaltning knäcker de problem som vi i dag skyller på sekretessen med att ändå kunna komma nära och övertyga om att man har någonting positivt att vinna på att samverka.

Trots att jag är jurist tycker jag att paragrafer ibland är överskattade. De är ett verktyg, men de fungerar inte av sig själva. Paragraferna börjar inte gå ut och jobba. De som vi ska ge lagstöd för olika insatser, eller de som redan har lagstöd för att agera nu, måste ha ekonomiska resurser. Det måste finnas arbetskamrater och åtgärder som man kan satsa på och som kan få kosta något.

Jag tror att vi kan vara väldigt överens om att tidiga generella insatser eller tidigt ingripande i en ungdoms liv är det viktiga. Vi måste agera snabbt.

Fru talman! Tack till ledamoten för det jag uppfattar som ett försök till svar!

Jag kommer själv från en rödgrön kommun, Umeå, som har utmärkt sig för att inte vara frekvent på de dramatiska listorna över områden med mycket kriminalitet och andra specifika problem. Jag har många goda erfarenheter av det samhället och av vad en rödgrön majoritet kan göra för att förverkliga ett bättre välfärdssamhälle.

Umeå kommun och andra regioner med rödgröna styren klagar ändå på att de får bära alldeles för mycket ansvar. Regeringen pressar genom sina budgetar och reformer ansvaret nedåt, men de ger inga resurser. Här finns alltså ett generellt problem. Det drabbar kommuner oavsett vilket styre de har. En rödgrön kommun kan inte heller trolla, och jag tror att vi alla vet att de kommunala skattemedlen är ett väldigt orättvist sätt att försöka öka en kommunal budget.

Det här handlar alltså mycket om vad regeringsmakten gör, och vi vet i dag att Sverigedemokraterna styr minst lika mycket som de partier som har ministerposter. Jag undrar vilka förändringar ledamoten önskar göra framåt.

Fru talman! Jag begärde replik därför att jag blev ganska förvånad över att SD sjunger välfärdssamhällets lov. Jag vill gärna göra det. Jag hör till dem som tycker att det är oerhört viktiga principer som vi länge har byggt vårt samhälle på.

Men jag kan inte förstå att ledamoten är nöjd med hur välfärden ser ut i dag. Vi har mängder av personal inom skolan, inom hälso- och sjukvården och inom fritidssektorn som skulle vilja göra oerhört mycket mer men som inser att deras tid och resurser inte räcker till för att stödja elever så som de skulle önska.

Det handlar om att de vill göra gott mot många unga personer men också om att de vill ha möjlighet att göra extra insatser när de ser att det sviktar kring ett enskilt barn för att kunna hjälpa barnet och familjen. Är ledamoten nöjd med hur dessa insatser kan fungera och fungerar i dag?

Herr talman! Tack för nya frågor, kommentarer och upplysningar!

Jag tror inte att vi behöver alla dessa fängelseplatser till just den grova kriminaliteten. Den måste självklart tas om hand. Men sedan kan vi ha olika glasögon och mer solidariska glasögon.

Där kan vi se till: Vad är det som har fattats för den här personen som har lett fram till en brottslighet? Vi kan kanske hantera det redan inom frivården så att det inte alltid behövs fängelse eller långa fängelsestraff, oavsett vad brottet är. Jag vill fortfarande att vi ska kunna se mer öppet på alternativ och att samhället skulle vinna på det.

Jag tycker också att det är jätteviktigt att man ser till brottsoffer. Jag har arbetat väldigt länge i mitt liv med just de kategorierna.

Jag kan säga att det är oerhört sällan som brottsoffer kräver högre straff. Det som händer när man nyligen är utsatt för någonting är att man är fruktansvärt upprörd - man har antagligen också anledning att vara det - och det kommer fram känslor av hämnd. Det kan man få leva ut. Men det är inte säkert att det ska verkställas i form av långa straff.

Det är många brottsoffer som vill att till och med den som har gjort dem väldigt illa ska få en bättre behandling och att man ska kunna hoppas på konstruktiva förändringar. Jag skulle kunna berätta jättemånga fina historier om hur offer och förövare har hjälpts åt i sådana situationer.

Den sydafrikanska sanningskommissionen gjorde stora bedrifter på det området. Har någon erkänt ett brott kan man vara välkommen tillbaka i samhället under väldigt specifika och generösa former.

Det finns många sådana fall där de som var offer för terrordåd, som det då kallades för, under ANC-tiden och andra gjorde stordåd tillsammans för att förbättra livsvillkoren för människor i Sydafrika.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 10.)

Herr talman! Tack, Ludvig Ceimertz, för dina frågor och din kompletterande information, som givetvis är spännande att få ta del av!

Om jag börjar med de grova brotten menar jag inte att vi ska låta dem passera. Jag menar också att polisen ska fortsätta att arbeta med att gripa dem som nu är skyldiga till skottlossningar eller sprängningar, de riktigt allvarliga situationerna.

Men det får inte skymma sikten för att vi har en mängd andra typer av mindre allvarliga brott. Då undantar jag fortfarande våld mot person, sexuella övergrepp, våldtäkter och sådant. Där kan man med framgång våga prova andra behandlingsformer och påföljder som kanske skulle kunna vara ännu mer effektiva.

Har vi riktig tur skulle man kunna göra som Riksrevisionen markerar och kombinera alla påverkansmöjligheter som man har. Man kan påverka klientens hälsa, drogberoende, fixa med utbildning och ge ett hopp inför framtiden.

Då skulle man kunna göra så att också de som är dömda för mycket allvarliga brott kan lämna lite grann i förtid för att få prova ett liv i frihet under kontroll, kanske med fotboja. Det blir en bra inslussning i det ordinarie samhället. Det är min förhoppning framåt att vi ska ta flera sådana initiativ.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om Kriminal-vårdens behandlings-verksamhet

Herr talman! För Vänsterpartiets del vill jag precis som Socialdemokraterna tidigare uppehålla mig några ögonblick vid det som hände i Örebro. Det är mycket viktigt att vi försöker greppa vidden av detta och vilka oerhörda insatser många gjorde, både utifrån sina yrken och helt frivilligt. Även elever gjorde stora insatser för att detta inte skulle få ännu värre konsekvenser. Men det är uppenbart att polis, rättsväsen och välfärdsinstitutionernas anställda gjorde de allra viktigaste och verkligen hedervärda insatserna.

Vi, tillsammans med civilsamhället, är oerhört beroende av detta. Vi behöver det, både när dådet utövades och var helt färskt och oöverblickbart och nu. Det behövs en väldigt lång uthållighet i att backa dem som finns nära och ännu mer de konkret drabbade.

Så skulle jag önska att ett solidariskt samhälle fungerar mycket oftare, och jag tror att det här kan vara en vändpunkt. Det är min förhoppning.

Om vi går tillbaka till det som debatten ska handla om nu, nämligen en kriminalvård värd namnet med en viktig brottsförebyggande verksamhet som bidrar till att återfallen inte ökar och helst reduceras kraftigt, åstadkommer vi i så fall också ett tryggare samhälle. Det får aldrig handla om ren inlåsning eller förvaring av människor.

Det finns också olika perspektiv framåt. Brottsligheten i vårt land minskar faktiskt i stort, men i fråga om mycket allvarliga brott ökar den - "färre men värre", som kriminologer har uttryckt det. Kriminalvården måste rustas för att möta både de farliga och våldsbenägna klienter som kommer att behöva vara placerade där och dem som har gjort sig skyldiga till mindre allvarliga brott.

Den svenska kriminalvården har varit en förebild under decennier, och människor från andra länder har insett att den rehabiliterande verksamheten i form av behandlingsprogram och liknande har varit mer framgångsrik än den rena bestraffningen, som ju också har förekommit.

Med Tidöpartiernas paradigmskifte har vi en stor kris i kriminalvården med mängder av överfulla, dubbelbelagda häkten och anstalter, bland annat för att fängelsestraffen generellt har blivit längre. JO markerar mot hälsoriskerna i samband med detta.

Det finns mycket annat att säga om överbeläggningarna, som motverkar en sund rehabilitering och återfallsförebyggande verksamhet. Konflikter uppstår mycket lätt liksom uppblossande situationer av våld. Det är också en mycket påfrestande arbetsmiljö för många väldigt engagerade kriminalvårdare, vill jag påstå.

Med visionen Bättre ut, som personalen har mejslat fram, vill många göra allt de kan för att förverkliga den. Det handlar om relevanta behandlingsinsatser och satsningar på utbildningar, som också är en väldigt trång sektor inom kriminalvården, liksom satsningar på att den som lämnar institutionen ska ha möjlighet till arbete.

Riksrevisionens slutsats är att behandlingsverksamheten inte fullt ut, säger man, bedrivs på ett effektivt sätt. Det är en liten andel av klienterna som får del av behandlingsprogram och en ännu mindre andel som fullföljer dem. Av klienter i anstalt med behov av behandling - där behandling anses meningsfull; straffet måste vara rimligt långt för att det ska vara idé att sätta igång - var det 22 procent under 2023 som kunde fullfölja behandlingen. Inom frivården var det 13 procent.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om Kriminal-vårdens behandlings-verksamhet

Det är för låga siffror, och jag tror att vi kan tolka debatten i dag som att vi är ense om att man måste göra mycket mer för att kunna motivera till behandlingar. Men det måste också göras troligt och möjligt att kunna genomföra behandlingar. Det handlar om att rekrytera personal och utbilda dem i programverksamheterna, och det måste också finnas lokaler.

Här tror jag inte att man har tänkt sig för riktigt, för en del som arbetar med de här programmen tvingas dela kontor med andra anställda. I sådana fall kan de inte ens ha samtal i behandlingssyfte på sin egen arbetsplats utan måste boka andra lokaler som kanske redan är upptagna.

Det går också att göra mycket mer med själva programverksamheten. Vi har en del rent svenska sådana medan andra har översatts från andra länders förhållanden, och de stämmer inte alltid så väl här. Där tror jag att det går att göra mycket mer.

Någonting som absolut måste göras och som jag tycker var en av de starka grunderna i Trygghetsberedningen är att satsa mycket mer på hälsoreformerna. Där finns förslag på hur man ska kunna samverka bättre med hälso- och sjukvården för att få till stånd LARO, Läkemedelsassisterad behandling vid opioidberoende, som många av er kanske känner igen, och likaså behandlingar för adhd. Man skulle kunna satsa mer på digitala miljöer, men det kan återigen falla tillbaka på lokaler.

Vänsterpartiet menar att det finns väldigt mycket goda vetenskapliga belägg för att insatser i frihet gör större skillnad, och det svenska frivårdssystemet räknas som ett av världens mest utvecklade. Straff inom frivården kan utformas mer innehållsrikt, varierat och individanpassat. Det kan också underlätta övergångar från anstalt till frivård mot slutet av en fängelseperiod. Satsningar på frigång, halvvägshus, övervakare, biträdande övervakare och fotbojor minskar redan återfallsriskerna i brott, vilket gynnar både den enskilda individen och samhället.

Jag vill avsluta med några siffror, för till detta kommer också att vi lägger oerhörda summor på Kriminalvården, framför allt när det handlar om kriminalvård i anstalterna.

Ett år som avtjänas i anstalt kostar 1 miljon kronor. Satsar vi på frivård kan vi komma ned på 100 000 kronor och ändå ha en väldigt bra behandlingsinsats. Jag tycker också att vi kan tänka efter vad det skulle kunna innebära att investera dessa summor i brottsförebyggande verksamheter med satsningar på en stark välfärd, skola och så vidare.

Jag hoppas att vi får återkomma till dessa viktiga teman.

Herr talman! Jag förstår hur Ludvig Ceimertz tänker. Till del kan jag följa dessa tankar och dela dem, för vi måste prioritera behandlingsinsatserna mycket mer än vad som sker i dag.

Jag hör också till dem som tycker att man ska fällas och behöva ta ansvar om man har begått brott. Men frågan är hur vi åstadkommer ett effektivt val av påföljd. Är det alltid fängelse som gäller, eller kan vi hitta alternativ? Vi i Trygghetsberedningen var överens om flera förslag för att begränsa de långa fängelsestraffen och hantera de korta på ett lite annorlunda sätt.

Kan Ludvig Ceimertz se alternativ, till exempel att man skulle kunna avtjäna en del av fängelsestraffet i frihet? Eller kan vi överväga andra påföljder som en väg ur detta dilemma för kriminalvården och samhället i stort?

Herr talman! Jag begärde replik för att ledamoten Ceimertz och jag tillsammans ska kunna fundera lite ytterligare på hur man kan åstadkomma fler behandlingsmöjligheter i ett redan mycket trängt läge. Jag hör inte till dem som prioriterar inlåsning som det enda effektiva, och det tror jag inte heller att ledamoten önskar. Inlåsning ska i stället kombineras med möjligheter att komma ut på ett bättre sätt. Hur ska vi alltså åstadkomma detta i ett mycket trängt läge?

Jag hade förmånen att vara ledamot i Trygghetsberedningen, och jag har tillsammans med partikamrater gjort åtskilliga studiebesök på anstalter. Jag har också haft kontakt med fackföreningar och tidigare intagna på anstalter. Många är väldigt oroliga över läget. Även där man bygger ut kraftigt får man inte tillräckligt med lokaler för att genomföra behandling och utbildning.

Hur ska vi få detta att gå ihop? Har ledamoten någon tidshorisont när det verkar rimligt? Eller borde vi bromsa de höga straffen lite mer?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om Kriminal-vårdens behandlings-verksamhet

Herr talman! Jag tackar Sanna Backeskog för svaret. Jag respekterar det, men jag är fortfarande tveksam till hur vi ska gå till väga för att få detta att fungera när det redan råder så stor brist på både lokaler och personal som är kompetent nog att genomföra behandlingar.

Som jag snart ska återkomma till har jag en förhoppning om att vi ska kunna ha väldigt mycket mer kriminalvård utanför anstalterna. Det skulle ge oss nya möjligheter. Jag tror, som Backeskog, att vi måste kunna ladda för motivation. Har Socialdemokraterna några ytterligare tankar om hur det skulle kunna gå till?

Herr talman! Tack för inlägget, Sanna Backeskog! Jag delar i väldigt stor utsträckning de synpunkter som du har framfört.

Jag begärde replik för att jag är nyfiken på en punkt, nämligen att ni i Socialdemokraternas reservation önskar en behandlingsbenägenhet ända upp till 90 procent. Min fråga blir hur vi åstadkommer det. Det här är en fråga som vi diskuterar sedan länge: Hur frivillig ska en behandling vara? Kan vi tvinga på någon en behandling? Många menar ju att behandlingen enbart har effekt om det finns motivation.

Hur ska vi göra det här språnget från dagens lite drygt 20 procent ända upp till 90 procent?

Herr talman! Vädrets makter har gjort att jag blev försenad till debatten, men jag vill ända ta möjligheten att säga någonting om Center mot våldsbejakande extremism.

Det betänkande vi egentligen diskuterar har utskottet varit helt enigt om, och det är viktigt att markera. Det är långt ifrån alltid vi är eniga, men här var det ett enkelt beslut när det gäller att införa nya sekretessregler för att skydda reformer som redan är klubbade för centret.

Centret ska bli kontaktpunkt för myndigheter och beslutsorgan som fördelar offentliga medel och som kan röra våldsbejakande extremism. Det handlar också om att centret ska bistå när verksamheter som kan misstänkas ha kopplingar till våldsbejakande extremism utreds och granskas.

Nya uppgifter för centrum mot vålds-bejakande extremism

Detta center är lite originellt. Det inrättades 2018 inom Brå, och det har utvecklats till att utföra ett mycket viktigt arbete i fråga om förebyggande insatser och erbjudanden. Centret i sig står inte för insatserna, men de som verkar där inspirerar, sprider erfarenheter och samlar dem som har breda kunskaper och erfarenheter på olika områden. Det handlar bland annat om att skydda skolans verksamheter mot angrepp, och det handlar också om extremism i stort.

Man försöker alltså verka för samordning och effektivitet i det förebyggande arbetet, och det är sådana dimensioner som Vänsterpartiet markerar som generellt viktiga. Jag tycker att centret kan ses som en förebild för hur man kan arbeta nationellt och internationellt och föra ned erfarenheter på lokal nivå.

Centret utvecklar stödmaterial, tar fram rapporter och samarbetar med relevanta aktörer, inklusive det civila samhället. Men man tar inte över ansvar utan man försöker inspirera på annat sätt. Man har service via telefon, och det är lätt att ta kontakt för att få råd. Man kan också nå ut till kommuner och organisationer med mobila team om det är något särskilt akut.

Man arbetar också med en serie nätverk. Det är myndighetsnätverk som täcker hela 22 olika myndigheter, och man samlas vid behov. Det finns också ett tillfälligt myndighetsnätverk för att ta emot återvändare från tidigare IS-kontrollerade områden, som startade 2019.

Man har andra permanenta nätverk för socialtjänster i storstäderna, för skolor och för gejming där civilsamhälle, myndigheter och spelbranschen samverkar.

Man har också satsat på civilsamhället, där man försöker skapa samverkan mellan dem som arbetar förebyggande mot våldsbejakande extremism och avhopparverksamheter.

Med detta vill jag hylla CVE, och jag tycker att denna reform är viktig.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 13.)

Fru talman! Jag börjar med att säga att jag är glad att jag har min hemvist i norr. Jag bor i Umeå sedan 1970. Då hade staden cirka 60 000 invånare. Vid det senaste årsskiftet hade siffran vuxit till mer än 133 000.

Staden har haft en devis om att Umeå ska växa tryggt och säkert. Detta har lyckats under en rödgrön regim under dessa år, och det har bland annat inneburit en mycket medveten samhällsplanering där olika bebyggelseformer blandas; hyresrätter, bostadsrätter, villor och radhus. Det blir automatiskt en god integration.

Umeå har en blandad befolkning med många olika kulörer. Det har också varit många feministiska satsningar, och staden har till och med blivit utnämnd till världens mest feministiska stad i utländsk press, bland i annat Frankrike och England.

Med detta sagt har jag ett lite annorlunda perspektiv. Jag upprörs naturligtvis, precis som alla andra, över den grova kriminaliteten, men jag ser både på grund av min bakgrund och mitt partipolitiska ställningstagande annorlunda på hur vi borde tackla den. Vi pratar här mycket om kriminalrättsliga reformer, men jag tror att vi måste se mycket bredare på problemen och fundera över vilka grundstenar vi vill ha i ett samhälle, utöver att vi vill bli kvitt kriminaliteten.

Här har Sverige också varit ett föregångsland på många områden; kriminalpolitiskt när det handlar om jämlikhet och jämställdhet. Vi har minskat klassklyftorna rejält under många år, men nu rullar det tillbaka och klyftorna ökar. De blir triggers till en vilja att begå brott.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Rättsväsendet

Vi har också genomfört banbrytande reformer som har handlat om att skydda kvinnor och barn mot övergrepp. De är oerhört viktiga, och de har bidragit till att vi har velat kupera våldet så att det inte ska spridas från generation till generation. Vi ska inte låta unga pojkar lära sig våld som maktmedel, vilket ändå sker i dag. Vi måste se att dessa problemområden verkligen hänger ihop, och jag är glad att det är fler än jag som har markerat det från talarstolen i dag.

Vi har länge byggt vidare på grundläggande principer i vår regeringsform och den rättssäkerhet som garanteras där och i internationella konventioner om mänskliga rättigheter. Där ser jag att vi riskerar att tumma på reglerna.

SD-regeringen splittrar och markerar skillnader mellan oss och dem. Man styr uppifrån och ser nedåt. Klassklyftorna ökar och kvinnornas underordning skärps. Retoriken blir också präglad av förakt mot invandrare, inte minst muslimer. I misstro kräver man mer kontroll, övervakning och ständigt hårdare straff. Jag ska återkomma till det.

Jag menar att det faktiskt är för sent om vi enbart fokuserar på straffen. Vi måste få ned den grova brottsligheten. Det allra viktigaste då, menar många forskare nu, är att vi riktar fokus på att förhindra nyrekryteringen av barn och unga.

Det brottsförebyggande arbetet måste börja med en väl utbyggd välfärd, inte minst i politiskt eftersatta områden. Om skola, fritidsaktiviteter och samhället i övrigt fungerar väl tillsammans med ett levande civilsamhälle minskar möjligheterna att rekrytera. Det kräver ökade resurser, vilket jag tyvärr inte ser att majoriteten är beredd att investera i dag. Man sparar hellre.

Det finns bevis för att hårdare straff inte fungerar. Man blir inlåst en period, men vad händer sedan? Och vad händer när vi har en situation i fängelserna i Sverige i dag där det är överbeläggning? Man har inte utrymme att alltid satsa så som man borde göra på behandlingsinsatser och sysselsättningar, och överbeläggningen kommer att öka än mer.

Andra insatser som har kommit och som har tagits upp här är visitationszoner. Jag är kritisk mot dem, för flera utvärderingar visar att de framför allt riktas mot dem som har en annan hudfärg och etnicitet.

Vänsterpartiet vill i stället satsa på trygghetszoner i politiskt eftersatta områden. Vad menar vi då med trygghetszoner? Ja, egentligen det som vi har sett att Danmark gjorde. Man satsade väldigt brett på skola, socialtjänst och polis tillsammans med andra myndigheter och civila organisationer för att bygga nya allianser och bygga tillit och förtroende tillsammans, verkligen tillsammans, med och för människorna i området. Vi vill avsätta ytterligare resurser för sådana satsningar.

Jag har också tagit del av presentationer av dem som arbetar i det som kallas Rätt Kurva, en projektform som är tagen från Tyskland. I Sverige har det här genomförts på ett antal orter. Det pågår nu och kommer att utvärderas av Göteborgs universitet. Man gör det med stöd av näringslivet och den ideella föreningen Beredskapslyftet. Man riktar sig till barn mellan 8 och 15 år som redan har kommit i riskzonen så att polisen har uppmärksammat dem, och man vill bryta rekryteringen till kriminella gäng.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Rättsväsendet

Det man gör är att man inte fokuserar enbart på barnet, utan man ser också till familjen. Vad finns det för basförutsättningar? Är det en förälder som arbetar många mil bort och inte hinner vara förälder utöver att fixa försörjningen? Kan man hjälpa till med ett jobb som ligger närmare? Kan man hjälpa till med praoplats, sommarjobb eller några timmar extra, till och med under skoltid, för vissa barn så att de får vita pengar och kan vara stolta över det? Det tror vi skulle behöva utvidgas, och det skulle kunna vara en god förebild på många andra håll.

Vi vill satsa ytterligare när det handlar om våld mot kvinnor och barn. Vi kallar det ett femicidpaket. Femicid är benämningen på mord på kvinnor.

Man skulle absolut vilja att inte en enda kvinna till skulle dödas i Sverige, men så sker tyvärr. Vi ser i utvärdering efter utvärdering att i de insatser som gjorts när kvinnor har sökt hjälp eller när grannar har slagit larm har man ibland misslyckats helt med att göra riskbedömningar. Man har inte tillräcklig kompetens om detta våld i rättskedjans olika led, från dem som tar emot anmälningar till polis och åklagare och så småningom i domstolen. Det arbetet behöver absolut uppvärderas.

Vi vill satsa ytterligare mot ekobrotten. Den privatisering som Sverige gjort sig skyldigt till, skulle jag vilja påstå, där våra skattemedel används på ett felaktigt sätt inom välfärden gör den också attraktiv att agera i för de kriminella gängen.

Jag skulle också vilja nämna en sektor som inte nämns så ofta när vi pratar om rättsväsendet. Det handlar om de många civila processerna, eller förvaltningsprocesserna, där man som enskild skulle behöva rättshjälp. Gränsen för att få rättshjälpsersättning har inte höjts sedan slutet av 1990-talet. Det tycker vi är upprörande. Det är mycket inom familjerätten och förvaltningsrätten som har avgörande betydelse i många människors liv, och vi borde investera mycket mer. Jag hoppas att vi får återkomma till det fler gånger och att det blir verkliga reformer på det området.

Jag skulle vilja att vi var fler som uppmärksammade det som kommer att ske i juni här i Stockholm. Då delar man ut det som ibland kallas Nobelpriset i kriminologi, Stockholmspriset i kriminologi. Det är två som får dela på prissumman i år.

Den ena som ska få åtminstone en halv miljon för sina insatser, Frances Crook, har jobbat länge som verkställande direktör för ett känt institut i England. Hon varnar för att ensidigt fokusera på fängelsestraff och menar att vi måste bryta den trenden, att det är en illusion att hårdare straff ger trygghet och ett tryggare samhälle. Forskningen bevisar motsatsen, hävdar hon och har referenser för det.

Retoriken som hyllar fängelse som en effektiv lösning ger en spiral där vi ständigt vill ha längre och längre straff. Jag tror att vi behöver fängelser, men vi behöver inte alltid längre och längre straff. Vi behöver hitta andra reformtyper. Vi behöver börja regera mot brott på ett tydligare sätt men inte regera genom brott och skapa ibland onödigt stor rädsla. Vi ska göra det utifrån konkreta kunskaper, forskningsresultat och med seriositet utifrån beprövad erfarenhet.