Christofer Bergenblock

Herr talman! Jag tackar energi- och näringsminister Ebba Busch för svaret.

Världen befinner sig i en klimatkris, och vi har de senaste åren sett ständigt ökade värmerekord vad gäller temperaturen på jorden. Det visar hur viktigt det är att klara utmaningen med den gröna omställningen. Utsläppen av växthusgaser minskar inte på det sätt de behöver i förhållande till Parisavtalets mål, och i Sverige har vi under mandatperioden dessutom sett hur växthusgaserna ökar i utsläpp.

Vi behöver elektrifiera Sverige för att klara av utmaningen, och där är jag övertygad om att vi är helt överens mellan regeringen och Centerpartiet. Det handlar om att elektrifiera fordonsflottan och även industrin, inte minst vad gäller grön ståltillverkning, batteritillverkning och andra elintensiva produkter som behöver tas fram. Det finns beräkningar som säger att vi behöver fördubbla elproduktionen i Sverige fram till 2040−2045, och det är där målet ligger. Samtidigt har vi under de senaste åren inte kunnat se några substantiella tillskott av elenergi till systemet, trots det stora behovet.

År 2022 fanns fortfarande stora förhoppningar om att vindkraften skulle byggas ut. Vi kom in i en valrörelse som handlade om stora stålskogar av vindkraftverk som skulle motarbetas, oavsett om det var på land eller till havs. Därefter har mycket gått i stå av de projekt som var på gång.

Jag kommer från Halland, och jag tittar naturligtvis ut över Kattegatt, inte minst eftersom jag bor precis i ett litet fiskeläge vid kanten av Kattegatt. När mandatperioden började var där tre projekt på gång, nämligen Stora Middelgrund, Kattegatt Syd och Galatea-Galene. Av dessa har regeringen sagt ja till ett och ett halvt. Stora Middelgrund fick nej, Kattegatt Syd fick ja och Galene blev kvar av OX2:s projekt.

Totalt har regeringen under mandatperioden sagt ja till fyra havsvindprojekt och nej till 16. Det intressanta är att av de fyra havsvindprojekt som har fått ja är det inget som har börjat byggas. Ingen utbyggnad sker. Vattenfall meddelade för länge sedan att man pausar sina projekt utifrån de förutsättningar som finns nu. OX2, som skulle bygga ut Galene i Kattegatt, har meddelat att man pausar sitt projekt därför att förutsättningarna inte finns. Varför gör de inte det? Jo, därför att spelreglerna har förändrats under mandatperioden. Det handlar om anslutningen till de havsbaserade vindkraftsparkerna, som inte kommer att ske på det sätt som bestämdes i energiöverenskommelsen 2016.

Det handlar samtidigt om den osäkerhet som har skapats på energimarknaden genom det oerhörda fokuset på och den kraftiga subventioneringen av ny kärnkraft. Det gör marknaden osäker för den som vill investera i havsbaserad vindkraft de kommande 20, 30, 40 åren.

Vad ska ministern göra för att få Vattenfall, OX2 och andra intressenter att faktiskt påbörja den helt nödvändiga utbyggnaden av havsbaserad vindkraft, inte minst i Kattegatt?

Fru talman! Först vill jag yrka bifall till reservation 2 under punkt 1, om kompetensförsörjning. Kompetensförsörjning är den enskilt viktigaste frågan som svensk hälso- och sjukvård har att brottas med. Ändå sitter vi med en regering som har gjort utvisning av välfärdens personal till sitt signum.

Detta sker i en tid när vi ser att behovet av vårdpersonal kommer att öka under lång tid framöver. Detta sker i en tid när vi ser att vår landsbygd har extra svårt att rekrytera personal. Detta sker i en tid när all kompetens verkligen behövs. Det är både orimligt och otillständigt!

Från Centerpartiets sida har vi länge lyft att kompetensförsörjning och dimensionering av utbildningsplatser är ett av de områden där det behövs en ökad nationell styrning. Detta är även ett av de förslag som lyftes fram i Vårdansvarskommitténs slutbetänkande för snart ett år sedan.

Även Nationella vårdkompetensrådet har i sitt förslag till nationell plan för kompetensförsörjningen tagit upp 25 olika förslag på åtgärder, varav flera vilar på regeringen att åtgärda. Av denna plan, som kom för över ett år sedan, har det i stort sett inte blivit någonting än så länge. Och alla förslag från Vårdansvarskommittén ligger fortfarande på regeringens bord och väntar på bättre tider. Det är uppenbart att Tidöpartierna inte har tagit frågan om kompetensförsörjningen på det allvar som den förtjänar.

Fru talman! Det absolut viktigaste och enklaste för att klara framtidens kompetensförsörjning är förstås att ta vara på den personal som vi har i dag. Då håller det inte att, som regeringen, bedriva en utvisningspolitik som kortsiktigt bidrar till direkta kompetensförluster i våra verksamheter och långsiktigt skapar rädsla och osäkerhet, vilket gör att ännu fler riskerar att försvinna.

Sverige är i dag helt beroende av utlandsfödd arbetskraft. Vartannat vårdbiträde, var tredje undersköterska, var femte sjuksköterska, var tredje läkare och varannan tandläkare är född utomlands. Bara de senaste tio åren har 39 000 människor kommit till Sverige som nu jobbar inom svensk hälso- och sjukvård. Vi behöver dem alla.

Att regeringen lagt fokus på att utvisa vårdens medarbetare har skapat ytterligare oro i en sektor där fokus borde ligga på att åtgärda de brister som finns i arbetsmiljön redan. Från Centerpartiets sida ser vi i stället behov av att skapa en bättre och tryggare arbetsmiljö som gör att personalen trivs och vill stanna inom vården och omsorgen.

Vi vet att ledarskapet är helt avgörande för trivseln på en arbetsplats. Därför vill vi tillskapa ett nationellt ledarskapsprogram för chefer inom hälso- och sjukvård. På så sätt kan vi skapa en gemensam och kunskapsbaserad grund för chefer var man än befinner sig i landet. När man tittar på vad unga medarbetare värderar när de väljer arbetsgivare ligger just ett gott ledarskap bland de högst rankade frågorna.

Fru talman! Vi ser också att förutsättningarna att utvecklas på arbetsplatsen är helt avgörande för trivseln. Därför vill vi tillskapa fler karriärtjänster, bland annat genom fler specialistutbildade undersköterskor. Men vi menar också att all vårdpersonal ska ha rätt till kontinuerlig fortbildning under sin anställning. I den hastighet som vården utvecklas i dag, med nya forskningsrön, nya terapier och ny medicinteknisk utrustning, är det helt nödvändigt att personalen också kan kompetensutveckla sig inom ramen för sin anställning.

Förutom att vi behöver locka fler ungdomar att börja jobba inom vården ser vi behov av att ta vara på våra seniora medarbetare så att de stannar längre. Seniora undersköterskor, sjuksköterskor och läkare i hela landet ska ha möjlighet att utvecklas på jobbet även efter att de har fyllt 60 år. Inte minst är det viktigt att ta vara på deras erfarenhet och kompetens för att handleda nya medarbetare och bidra med sina erfarenheter. Vi menar att det bör etableras en permanent satsning på senior arbetskraft i sjukvården och äldreomsorgen genom en överenskommelse mellan regeringen och SKR.

Fru talman! Ett av problemen inom kompetensförsörjningen är att det ser väldigt olika ut i olika delar av landet. Svårigheten att kompetensförsörja accelereras när vi lämnar universitetsorterna och storstadsområdena. I mindre orter och på våra landsbygder är det betydligt svårare att få personal än vad det är i storstäderna. Därför behöver vi en starkare nationell styrning av utbildning och utbildningsplatser.

Inte minst är den verksamhetsförlagda utbildningen och placeringen av olika läkartjänster avgörande för var man sedan väljer att bosätta sig eller i alla fall att stanna några år. Därför menar vi också att det är viktigt att VFU-platser, AT-tjänster, bastjänstgörningstjänster och ST-tjänster erbjuds i alla delar av landet och fördelas jämnt mellan regionerna.

Detta är ett område där regeringen gjort långtifrån tillräckligt. Därför lade Centerpartiet nästan 1 miljard kronor mer än regeringen på nya ST-tjänster i höstas för att bygga upp kompetensen i hela landet.

Centerpartiet ser ett behov av att återinföra ett bastjänstgöringsår inom tandläkarutbildningen för att underlätta för fler tandläkare att hitta ut till våra småorter och landsbygder.

Centerpartiet har också lyft fram att Sverige i likhet med Norge behöver titta på ekonomiska incitament för att locka fler att ta välfärdens jobb på våra landsbygder. Det skulle exempelvis kunna ske genom avskrivning av studieskulder eller flyttbidrag.

Fru talman! Tänk om de 2,5 miljarder kronor som Tidöpartierna avsatt för att få människor att flytta från Sverige i stället hade använts till att få människor att flytta inom Sverige dit där jobben finns. Då hade pengarna kunnat göra nytta på riktigt. Tyvärr är detta agerande symtomatiskt för en regering som till stor del glömt bort Sveriges landsbygder.

Fru talman! Sverige har en stor utmaning i att klara kompetensförsörjningen framöver, inte minst på våra landsbygder. Därför krävs det att vi tar vara på den personal vi har och stoppar de orättfärdiga utvisningarna. De skadar vården, de skadar arbetsmiljön, och de skadar Sverigebilden till ingen som helst nytta.

Vi har helt enkelt inte råd med den sortens politik. I stället behöver vi en politik för all personal och hela Sverige där vi tar ett större nationellt ansvar för kompetensförsörjningen och gör det attraktivt att arbeta i alla delar av vårt land.

Herr talman! Jag tror att det är många i svensk hälso- och sjukvård, både sjuksköterskor, läkare och undersköterskor, som ser att det finns en brist på personal i dag. Det finns en brist på händer.

Det betyder inte att vi inte ska jobba med att använda digitala hjälpmedel och medicinteknisk utrustning och arbeta på smartare sätt. Det är klart att vi ska göra det, men vi kommer också att behöva mer personal framöver för att klara uppdraget.

Herr talman! Vi hade en dragning i dag i socialutskottet från Myndigheten för vård- och omsorgsanalys, där det visade sig att just detta att man inte har tillräckligt med tid för patienterna är en av de saker som våra läkare inom primärvården upplever som det största arbetsmiljöproblemet. Vi behöver definitivt jobba för att få in fler där.

Ledamoten läser ur en artikel där statsministern säger att man nu ska göra undantag från det lönegolv som regeringen har infört och som kommer att höjas till 33 390 kronor från och med den 1 juni.

Det betyder att regeringen nu ska införa ytterligare byråkrati och administration i de svenska myndigheterna. I stället skulle regeringen på ett enkelt sätt kunna säga att lön i Sverige sätts av parterna via kollektivavtal och att den enda rimliga lönenivå man bör kräva, oberoende av om man kommer från Sverige eller från utlandet, är lön i enlighet med kollektivavtal.

Jag har väldigt svårt att förstå hur en moderatledd regering kan tycka att det är vettigt att regeringen sitter och beslutar om lönegolv på svensk arbetsmarknad, men må så vara.

Det är däremot fortfarande väldigt oklart vilka grupper som kommer att ingå i undantaget och framför allt vilket lönekrav som kommer att ställas på dem som har undantag. Vad vet ledamoten om det?

Herr talman! Jag tackar ledamoten Crister Carlsson för anförandet.

Ledamoten tar upp kompetensförsörjningen i svensk hälso- och sjukvård. Låt mig därför berätta lite om hur kompetensen ser ut i dag. Vi är helt beroende av invandrad arbetskraft i svensk hälso- och sjukvård. En tredjedel av våra undersköterskor kommer från ett annat land, hälften av våra vårdbiträden är födda utomlands och en tredjedel av våra läkare är födda utomlands liksom en tredjedel av våra biomedicinska analytiker. Vidare är hälften av våra tandläkare födda utomlands. Utan dessa skulle svensk hälso- och sjukvård kollapsa.

Samtidigt bedriver regeringen en utvisningspolitik av guds nåde. Vi ser hur unga människor som har gått igenom gymnasiet och påbörjat sin utbildning till sjuksköterska kastas ut ur landet. Vi ser hur kompetensutvisningar slår mot undersköterskor och vårdbiträden i svensk hälso- och sjukvård. Vi ser hur Sverigebilden har skadats internationellt, vilket gör att forskare och högkvalificerad personal drar sig för att jobba i Sverige eftersom det finns risk att deras tonåriga barn kommer att utvisas. Den politik regeringen och Moderaterna bedriver är skadlig för Sverige. Vi behöver ju fler som jobbar i svensk hälso- och sjukvård, inte färre.

På vilket sätt hjälper regeringens utvisningspolitik svensk hälso- och sjukvård?

Herr talman! Centerpartiet ser gärna att staten tar ett större ansvar inom vissa områden av svensk hälso- och sjukvård.

Vårdansvarskommittén lade fram sitt slutbetänkande för knappt ett år sedan, och Centerpartiet står helt bakom slutsatserna i det betänkandet. Det gäller bland annat slutsatsen att lägga idén om att förstatliga den svenska hälso- och sjukvården – det vill säga kasta in den i en gigantisk omorganisation för tio år framåt – åt sidan.

De delar som kommittén lyfte fram, exempelvis ett större nationellt ansvar för kompetensförsörjningen och ett större nationellt ansvar för luftburna transporter, vacciner, läkemedel och screening, står vi från Centerpartiets sida också helt bakom. Vi ser nämligen att det behövs ett nationellt ansvar inom vissa områden för att få en jämlik vård i landet.

När det kommer till resursfördelningen har vi från Sveriges riksdag alla möjligheter att se till att resurser fördelas på ett sätt så att de också stannar i våra glesare delar av landet. Till stor del består ju Sveriges tillväxt av det som kommer från våra landsbygder – från skogen som växer i Norrland och i hela inre Sverige, från malmen som bryts uppe i norra Sverige och från energin som kommer från stora vattenkraftverk – och vi i Centerpartiet vill att mer av pengarna stannar kvar där för att försörja vården, omsorgen och välfärden i våra landsbygder. Det har jag dock inte sett några förslag om från Sverigedemokraternas sida.

Vi vill också göra om det statliga systemet för omfördelning av pengar mellan kommunerna i Sverige. I dag skyfflar vi pengar mellan storstadsregionerna. Mer borde skyfflas ut till våra gles- och landsbygder, men det har jag inte heller sett Sverigedemokraterna stå bakom.

Vad är alltså Sverigedemokraternas svar på hur vi ska jämna ut klyftorna – mer än att förstatliga hela den svenska vården?

Herr talman! Tack, ledamoten Leonid Yurkovskiy, för anförandet!

Ledamoten lyfte upp de stora bemanningsproblemen inom svensk hälso- och sjukvård. Om detta är en utmaning i dag kommer det såklart att vara en ännu större utmaning i framtiden. Att klara målet om 1 100 patienter per läkare kommer att bli väldigt svårt och ta lång tid. Det är även ett problem att klara av bemanningen vad gäller sjuksköterskor och undersköterskor i den svenska vården.

Detta problem accentueras dessutom när vi kommer ut på Sveriges landsbygder och glesbygder – när vi lämnar storstadsområdena, universitetsorterna och de större städerna och kommer till våra mindre städer, våra mindre orter och vår renodlade landsbygd. Centerpartiet har lagt både pengar och förslag gällande hur man på olika sätt och med olika metoder ska kunna komma åt problematiken.

I budgeten i höstas lade vi i den reform som vi lite slarvigt kallar för landsbygdsläkare 2 miljarder kronor på att kunna anställa nya läkare i primärvården. I praktiken innebär den att man ska kunna ha små läkarledda enheter som täcker upp i områden där vårdcentralerna inte når ut. Vi lade 1 miljard på att få ut ST-tjänster i alla delar av landet, för vi ser att de är väldigt ojämnt fördelade i dag. Vi har också lagt fram förslag om att vi ska utreda ekonomiska incitament för att få människor att flytta dit där jobben finns. Det kan handla om flyttbidrag eller avskrivning av studieskulder.

Jag saknar dock hela tiden Sverigedemokraternas syn, och problemlösning, när det gäller hur vi ska klara av personalförsörjningen inom svensk hälso- och sjukvård på våra landsbygder. Vad är Sverigedemokraternas svar på den frågan?

Herr talman! Vi har i den här debatten fått ta del av Sverigedemokraternas syn på svensk äldreomsorg, och det har varit upplysande, tycker jag. Man nedvärderar svensk äldreomsorg och pratar om den i raljanta ordalag som ett integrationsprojekt. Man är nedlåtande mot den personal som jobbar i den svenska äldreomsorgen utifrån det här ”integrationsprojektet”. Man är nedlåtande mot de äldre som får hjälp inom äldreomsorgen utifrån det här ”integrationsprojektet”.

Det förefaller, herr talman, som att Sverigedemokraterna hellre skulle låta äldreomsorgen stå utan personal än ha kvar den personal som har kommit hit från andra länder och som vi är helt beroende av. Utan de 53 procenten utlandsfödda vårdbiträden och de 37 procenten utlandsfödda undersköterskor skulle den svenska äldreomsorgen kollapsa. Men det är ingenting som berör Sverigedemokraterna. Det viktiga för Sverigedemokraterna är nämligen inte att äldreomsorgen fungerar utan vem som utför den.

Att vi har behov av att öka kompetensförsörjningen med 50 000 personer de närmaste åren är inte det viktiga för Sverigedemokraterna, utan det viktiga är vem som utför vården. Man har bedrivit en aktiv utvisningspolitik med lönegolv som ligger högt över dagens löner för undersköterskor och vårdbiträden. Syftet är att kunna kasta ut personal som vi behöver. Man har på andra sätt försökt få personal som har kommit till Sverige, jobbar här och bidrar till välfärden att känna sig ovälkommen.

Sverigedemokraterna är inte äldreomsorgens vän. Sverigedemokraterna är äldreomsorgens fiende.

I Centerpartiets Sverige ska de äldre kunna få både trygghet och god omvårdnad av personalen oberoende av varifrån den kommer.

Herr talman! Jag tackar ledamoten Jessica Stegrud för frågorna. Ja, det är naturligtvis händerna som gör äldreomsorgen. Det är händerna som kan hjälpa till med att diska, städa, tvätta och ge medicin. Det är händerna som kan duscha, sköta om, klä på, klä av och på annat sätt hjälpa den som behöver hjälp. Händerna är det absolut viktigaste verktyg som vår personal har inom äldreomsorgen. Men det allra viktigaste är ju att man inom äldreomsorgen har personal som de här händerna sitter på.

Jag tror att vi är helt överens när det handlar om språkkravet, som ju är det vi debatterar nu. De som jobbar inom äldreomsorgen ska kunna eller lära sig god svenska, så att den äldre och personalen kan kommunicera på ett bra sätt.

Jag hänger inte upp mig på färgen på händerna, tvärtom. För mig spelar färgen ingen roll. Vi behöver all kompetens vi kan få till vår äldreomsorg. Äldreomsorgen är i dag helt beroende av utlandsfödd personal. Under de senaste tio åren har det kommit 33 000 människor till Sverige som i dag jobbar som undersköterskor eller vårdbiträden, till stor del inom äldreomsorgen. Utan dem skulle omsorgen kollapsa.

För oss i Centerpartiet är det viktiga att vi har människor som vill jobba i äldreomsorgen, som jobbar i äldreomsorgen, som bidrar till den svenska välfärden och som uppskattas, oberoende av varifrån de kommer. Det är vår vision för samhället.

Herr talman! Den svenska äldreomsorgen är i dag helt beroende av invandrad arbetskraft. Hade vi inte haft alla de medarbetare som är födda i andra länder skulle äldreomsorgen kollapsa. Bland våra vårdbiträden är 53 procent födda utomlands, och bland våra undersköterskor är 37 procent födda utomlands. Det viktigaste vi har i omsorgen är naturligtvis personalen – alla händer som hjälper våra äldre med mat, mediciner, påklädning och hygien och som städar och diskar, tröstar och värmer.

Väldigt mycket kan sägas bara genom händernas arbete, men naturligtvis inte allt. Därför är det också viktigt att kommunikationen fungerar så att omsorgspersonalen och den äldre kan göra sig förstådda med varandra. Det är också det som vi debatterar här i dag i och med betänkandet om att införa ett språkkrav inom äldreomsorgen. Det är ett viktigt och väl avvägt förslag som nu ligger på riksdagens bord.

Brister i kommunikationen kan leda såväl till stress och oro som till felmedicinering och tillbud. Därför är det rimligt att den personal som möter våra äldre bygger upp tillräckliga språkkunskaper för att förstå och göra sig förstådd både i tal och i text.

Till skillnad från förslagen i många av de motioner som har florerat på kommunal nivå de senaste åren handlar dock inte det här om att sortera ut och stigmatisera personal med annan bakgrund än den svenska. I stället handlar förslaget om att hjälpa medarbetare i deras språkkunskaper och därmed öka deras kompetens och stärka kvaliteten inom äldreomsorgen.

Herr talman! Ansvaret för att medarbetare som anställs och som redan är anställda får de språkkunskaper som behövs läggs uteslutande på arbetsgivaren, vilket är viktigt. Det är arbetsgivaren som ska försäkra sig om nivån på språkkunskaperna och erbjuda de insatser som kan behövas för att höja språknivån. Därmed riskerar språkkravet inte heller att försvåra personalförsörjningen inom äldreomsorgen.

Det finns alltså inget som helst hinder att anställa en person med otillräckliga språkkunskaper, men arbetsgivaren måste se till att den anställda får hjälp att nå de språkkrav som ställs. Det är både rimligt och viktigt.

Herr talman! Jag tror att alla här inne håller med om att det är viktigt med trygghet för den äldre både när det gäller att förstå och när det gäller att kunna göra sig förstådd.

Det gäller naturligtvis alla våra äldre, och inte bara dem som har svenska som modersmål. Många av våra äldre i dag är födda i andra länder och har ett annat modersmål än svenska. Även bland dem som har lärt sig svenska under sin tid i Sverige är det många som på ålderns höst, inte minst i samband med demens, tappar det nya språket och faller tillbaka på det gamla. Det är naturligtvis lika viktigt för dessa äldre att kunna förstå och kunna göra sig förstådda.

Arabiska, finska, bosniska, kroatiska, serbiska, kurdiska och persiska hör till de större språkgrupperna vid sidan av svenskan. Därför är det viktigt att vi har personal som kan tala dessa språk, och av den anledningen är det extra positivt med all omsorgspersonal som är född i ett annat land än Sverige och som redan är bärare av ett annat språk. Det är en enorm resurs som vi ska vara både glada och tacksamma för att vi har. Jag vet också att många omsorgsgrupper runt om i Sverige jobbar aktivt med att schemalägga så att mångspråkig personal paras ihop med äldre som har behov och glädje av det.

I sammanhanget, herr talman, vill jag också nämna att vi har äldre som är döva eller hörselskadade eller som har dövblindhet. Även dessa personer måste ha rätt att kommunicera på sitt språk, som är teckenspråk eller taktilt teckenspråk. Teckenspråk är inte bara ett hjälpmedel som kan ersättas med annan kommunikation, utan teckenspråk är ett eget kulturspråk. Därför måste man självklart kunna kommunicera även på teckenspråk när man blir äldre.

Eftersom tillgången till tolktjänst är begränsad gäller det även här för kommuner och omsorgsföretag att försöka para ihop teckenspråkskunnig personal med äldre som har behov av det. Även om detta ligger utanför kraven i den nya språklagen finns det ingenting som hindrar att man vidareutbildar personal även i teckenspråk i kommuner och i omsorgsföretag.

Herr talman! När man blir äldre och behöver hjälp av samhället i hemmet eller på ett äldreboende ska man kunna känna sig trygg – trygg med att man får den hjälp man behöver och trygg med att man förstår och blir förstådd. Även som personal ska man kunna känna sig trygg – trygg med att det arbete man gör uppskattas och att man får den hjälp och det stöd man kan behöva för att utveckla sina språkkunskaper om det behövs.

Genom den nya lagen om språkkrav ökar vi tryggheten inom svensk äldreomsorg, både för de äldre och för personalen. Utanför lagen ligger den trygghet som vår flerspråkiga personal kan bidra med hos alla de äldre som har ett annat modersmål än svenska.

Språket är viktigt, men det är inte allt. Det viktigaste är alltjämt händerna – händerna som plockar, matar, diskar, duschar, städar, klär på, klär av, värmer och tröstar oberoende av vilken färg det är på dem.

(forts. § 11)

Herr talman! Ledamotens företrädare som socialpolitisk talesperson var Linda Lindberg. Hon sa 2023 inför arbetet med att införa en lagstiftning om språkkrav i äldreomsorgen att målet var att kunna säga upp personal som inte klarar språkkravet och förhindra att personer som inte klarar det blir anställda. Nu ser ju förslaget inte ut på det viset, tack och lov. Skulle vi börja säga upp all invandrad personal skulle äldreomsorgen kollapsa, Jessica Stegrud. Men jag förstår – utifrån Sverigedemokraternas vision – att det egentligen inte spelar någon roll för er hur svensk äldreomsorg klarar sig och hur det går för våra seniorer med behov av hemtjänst eller särskilt boende. Det är inte det viktiga. Det viktiga för Sverigedemokraterna är etniciteten på dem som jobbar där.

Ledamoten säger att vi i Centerpartiet inte pratar om svenskar. Jo, det gör vi. De människor som kommer till det här landet, betalar skatt, bidrar till välfärden och vill bli integrerade i samhället, vilket oerhört många av dem som jobbar inom äldreomsorgen i dag vill bli och blir, ser vi som svenskar. Vi ser också att Sverige har behov av dem. För oss är det inte nedvärderande att säga att någon kommer från Afghanistan, Syrien eller Indien, men ledamoten uttrycker sig på ett raljant och nedvärderande sätt om dessa personer. Vi ser i stället att vi behöver alla.

Dessutom kom Socialstyrelsen häromdagen med en rapport som sa att vi behöver 50 000 nya medarbetare i svensk äldreomsorg de kommande åren. Varifrån ska de medarbetarna komma med Sverigedemokraternas exkluderingspolitik, där man säger att det är vissa medarbetare som man inte vill ha i svensk äldreomsorg?

Herr talman! Jag tackar ledamoten Jessica Stegrud för tydligheten om Sverigedemokraternas politik.

Svensk äldreomsorg är i dag helt beroende av invandrad arbetskraft. Våra vårdbiträden består till 53 procent av invandrad arbetskraft. Våra undersköterskor består till 37 procent av invandrad arbetskraft. Bara de senaste tio åren, med start i flyktingströmmen från kriget i Syrien, har vi anställt 33 000 personer inom vård och omsorg på undersköterske- eller vårdbiträdenivå inom kommuner och regioner. Vi har väldigt många invandrade människor och personer med utländsk bakgrund som söker sig till välfärden för att de är intresserade av vård- och omsorgsyrkena. Utan alla dessa personer, som jobbar i svensk vård och omsorg eller söker sig till de här utbildningarna, skulle svensk äldreomsorg kollapsa.

Vi har kunnat se hur Sverigedemokraterna på kommunal nivå har försökt att stigmatisera vår invandrade personal genom att ställa krav på att inte bära slöja i äldreomsorgen eller genom att införa krav på språktest för att man över huvud taget ska kunna få en anställning – i värsta fall kan det till och med handla om att bli av med anställningen.

Nu har ett förslag om ett språkkrav inom äldreomsorgen lagts på riksdagens bord. Det är ett väl avvägt förslag; det är viktigt att kunna göra sig förstådd och kunna förstå. Men detta är ju inte riktigt det förslag som Sverigedemokraterna har drivit. Sverigedemokraterna har också sagt att de vill ta ytterligare ett steg efter det här. Vilket steg är det Sverigedemokraterna vill ta?

Herr talman! Inledningsvis yrkar jag bifall till reservation 4 under punkt 2 i betänkandet.

Varje är utsätts 75 000 kvinnor för våld i en relation, och 15–20 kvinnor mördas varje år av sin partner. Vart tionde barn växer upp i ett hem där våld förekommer, och 25 000 barn utsätts årligen för någon form av misshandel.

Våldet återfinns i alla delar av samhället. Det finns i arbetarhem och akademikerhem, hos invandrarfamiljen och den svenskfödda familjen, i våra storstäder och på våra landsbygder, hos den nyblivna barnfamiljen och hos det åldrande paret. Den gemensamma nämnaren är att våldet i de allra flesta fall utförs av en man, en kille, en gubbe. Mäns våld mot kvinnor måste få ett slut.

Från Centerpartiets sida vill jag lyfta fram tre viktiga åtgärder i arbetet med att stoppa mäns våld mot kvinnor.

För det första måste samhället bli mycket bättre på att upptäcka när någon lever i en våldsutsatt miljö.

För det andra behöver vi på riktigt få på plats ett nationellt lämnaprogram som även inkluderar en lämnapeng.

För det tredje måste eftervåldet stoppas, inte minst det ekonomiska.

Trots att vi vet hur många som utsätts för våld i sina relationer och i sina familjer varje år är samhällets institutioner fortfarande väldigt dåliga på att identifiera och uppmärksamma våldet. Därför behövs det systematik och evidensbaserade metoder som kan användas inom socialtjänsten, skolan, sjukvården och de statliga myndigheterna. Vi ser att det behovet sträcker sig genom hela livet.

Det behöver finnas en systematik i att screena för våldsutsatthet i olika kontakter med samhället. Inom mödravården har det länge varit etablerat att ställa frågor och titta efter tecken på om någon blir utsatt för våld av sin partner. Lika självklart måste det vara inom BVC, i förskolan och i skolans värld.

Vi vill därför se ett nationellt program för traumascreening. Exempelvis menar vi att elevhälsan ska ha ett nationellt uppdrag att screena eleverna för att upptäcka våld som riktas mot barn och unga eller om man lever i en våldsutsatt miljö. Våld kan finnas inom familjen, i relationen, i skolan eller på fritiden. Elevhälsan har en unik möjlighet att upptäcka våldet, och den möjligheten måste nyttjas.

Inom ramen för skolans arbete behöver man även arbeta mot det hedersrelaterade våldet. Det handlar om barnäktenskap, kontrollerande beteenden eller andra barnfridsbrott. Här har mycket gjorts, men fortfarande finns det mer att göra. Mer utbildning, bättre samverkan och handlingsplaner på alla skolor är några av de åtgärder som behöver utvecklas.

Våld i nära relation är tyvärr ingenting som upphör med åldern, utan det är ofta något som följer med genom hela livet. Därför måste samhället också bli bättre på att upptäcka våld även hos våra äldre. Från Centerpartiets sida har vi ställt krav på införandet av ett äldrehälsovårdsprogram som bland annat ska innehålla hälsosamtal. Att screena för våld i hälsosamtalen måste vara en viktig del. Men naturligtvis måste även hemtjänstpersonal och personal på särskilda boenden ha möjlighet att uppmärksamma våldet. Våldet tar inte slut bara för att man blir äldre.

Herr talman! Det farligaste steget som en våldsutsatt kvinna kan ta är att bestämma sig för att lämna. Samtidigt är det också det viktigaste steget. Just därför måste samhället svara upp och finnas där när någon bestämmer sig. För att understödja det har Centerpartiet under flera år drivit frågan om ett nationellt lämnaprogram. Att få ett samlat och samordnat stöd från samhället när man väl bestämt sig för att lämna en farlig relation är helt avgörande. Det är bra att även regeringen pratar om lämnaprogram, men innebörden av det måste bli mycket mer konkret.

Det vi menar är att den som lämnar en destruktiv relation ska få ett samordnat stöd från samhället där berörda myndigheter som polisen, socialtjänsten, Skatteverket och sjukvården samverkar. Den enskilde ska ha rätt att komma till ett skyddat boende och vid behov ha rätt till en nationell lämnapeng för att stärka den ekonomiska egenmakten.

Ofta blir uppbrotten abrupta, och det är även vanligt att våldsutövaren har ekonomisk kontroll över sin partner. Vi vill dessutom se en nationell bostadskö för våldsutsatta så att man snabbare kan få tillgång till ett tryggt boende som gör att man orkar lämna sin relation.

För många som flyr en våldsam relation krävs det ett skyddat boende som första hemvist. Den förändring som riksdagen genomförde häromåret var i grunden bra. Det handlade om att samhället skulle ta ansvar för att det finns skyddade boenden att tillgå, att kvaliteten på boendena säkrades och att barn skulle få ett eget beslut om sin skyddsgrund.

Tyvärr har resultatet blivit att många ideella boenden inte har fått tillstånd, att vissa delar av landet helt saknar boenden och att en del kvinnor drar sig för att söka skydd om de inte vet att barnen får följa med. Från Centerpartiets sida menar vi att det därför finns anledning att mycket skyndsamt se över de delar i reformen som förefaller ha slagit fel.

Även för den som lämnar en våldsam relation riskerar eftervåldet att hänga kvar under lång tid, särskilt om man har gemensamma barn. Centerpartiet vill därför att Jämställdhetsmyndigheten ges i uppdrag att kartlägga eftervåldets omfattning, det vill säga kränkande eller våldsamma handlingar som sker efter det att en relation har upphört. Eftervåldet handlar också om långdragna juridiska processer och sabotage i samband med bodelning, vilket ofta kan användas som ett ekonomiskt våld mot kvinnan som bestämt sig för att lämna relationen.

Herr talman! Mäns våld mot kvinnor måste få ett slut. Det kräver krafttag från hela samhället. Det kräver en socialtjänst som är på tårna och arbetar preventivt, men det kräver också att sjukvården, skolan och myndigheterna tar sitt ansvar. Det kräver att civilsamhället, inte minst våra tjejjourer och kvinnojourer, fortsätter sitt viktiga arbete.

Det kräver att vi i politiken lägger ännu mer kraft och energi på att stoppa våldet. Inget barn ska tvingas växa upp i ett våldsamt hem, ingen flicka ska begränsas i sitt liv på grund av hedersförtryck, ingen kvinna ska tvingas leva i en destruktiv relation och ingen ska behöva dö av våld från en nära anhörig.

Herr talman! Det har visat sig att just det ekonomiska våldet rätt ofta är en avgörande faktor i samband med att man lämnar – men också efter att man lämnat i form av det eftervåld som ofta förekommer vid uppbrott från den här formen av destruktiva relationer. Det ekonomiska våldet bygger ofta på att den våldsutövande mannen tagit kontroll över ekonomin i hushållet helt och hållet – kvinnan har inte egna pengar eller några möjligheter att klara sig utan sin man.

Just därför har det varit så viktigt för oss i Centerpartiet att lyfta fram frågan om att införa ett rent ekonomiskt stöd till dem som har behov av ett sådant för att kunna lämna en relation. Vi vet att det här är en av de faktorer som gör att man tvekar att lämna.

Därför ser vi det som rimligt att erbjuda en lämnapeng som en del av ett mer omfattande lämnaprogram. Ett lämnaprogram innefattar naturligtvis samordnade insatser från samhället. Polis, socialtjänst, sjukvård med mera samordnar sig, så att den enskilde inte behöver ha kontakt med var och en utan kan få hjälp med sina myndighetskontakter och få möjlighet att komma till ett skyddat boende. Men man behöver också i rätt många fall ekonomiskt stöd, som ger ekonomisk frihet och möjlighet att komma ur relationen.

I dag ger Moderaterna och regeringen inte stöd till vårt förslag. Men jag hoppas att detta är en fråga de tar med sig framöver. Man måste se såväl det fysiska och psykiska som det ekonomiska våldet.

Herr talman! Jag tackar ledamoten Malin Höglund för anförandet.

Ledamoten nämner att tiden är avgörande när någon våldsutsatt bestämmer sig för att lämna sin destruktiva relation, och så är det. Ibland är fönstret väldigt litet när man väl har beslutat sig för att göra det. Samtidigt finns det saker som försvårar lämnandet. Personer som bestämmer sig för att lämna en sådan här relation befinner sig redan från start i en utsatt situation, med fysiskt våld, psykiskt våld och kontrollerande beteende, men även med ekonomiskt våld.

Centerpartiet har väldigt länge drivit frågan om att inrätta ett nationellt lämnaprogram. Regeringen har på papperet tagit upp den frågan och infört ett lämnaprogram. Men det lämnaprogram som presenterats av regeringen och ansvarigt statsråd är till stor del en ompaketering av befintlig politik. Det som saknas i lämnaprogrammet är möjligheten till ekonomisk frihet. Avsaknaden av sådan kan vara en av de faktorer som gör att man inte vågar lämna en destruktiv relation.

Därför har Centerpartiet föreslagit att man ska införa en lämnapeng och även tillfört medel till detta. Ledamoten nämner att regeringen tillför kommuner och regioner medel i form av statsbidrag. Men det behövs också pengar direkt till den som är våldsutsatt för att den ska våga nyttja det där fönstret, när tiden är så avgörande. Hur kommer det sig att Moderaterna och regeringen inte prioriterar att ge en lämnapeng direkt till den våldsutsatta?

Herr talman! Tack, infrastrukturminister Andreas Carlson, för svaret! Jag är dock inte nöjd med det.

Mycket vatten har runnit under broarna sedan vi fick den här rapporten från Trafikanalys, och den pekade väldigt tydligt på vad som höll på att hända.

Nedgången i färdtjänsttillstånd skedde inte bara under pandemin, utan man pekar i rapporten på att brytpunkten kom i en ny rättspraxis som började tillämpas ungefär 2012. Det har alltså varit en pågående nedgång vad gäller rätten till färdtjänst, och den har drabbat just synskadade särskilt hårt. Därför har det också varit särskilt viktigt att komma till rätta med den problematiken.

Man kan som regering alltid gömma sig bakom att bedömningarna görs i kommunerna eller regionerna, alltså hos trafikhuvudmännen. Men när vi ser att det fallerar – och det är ju det man pekar på i Trafikanalys rapport – är det vår uppgift som lagstiftare att komma till rätta med problemet genom att ändra i lagstiftningen när det behövs och på det viset etablera en ny praxis där människor som har behov av färdtjänst för att kunna leva sina liv får den rättigheten tillgodosedd.

Det som föreslogs av Trafikanalys var att lagen skulle förtydligas utifrån ett dörr-till-dörr-perspektiv, det vill säga att man även som synskadad ska kunna lämna sitt hus eller sin lägenhet och ta sig till sin målpunkt. Om det är svårt – om vädret inte medger, om det är för långt att ta sig till en hållplats med kollektivtrafiken eller om kollektivtrafiken inte håller den standard som den bör och det sedan inte går att ta sig från ändhållplatsen till sin målpunkt – ska färdtjänsten träda in, men det gör den inte.

Vad har infrastrukturministern för recept för att komma till rätta med det här?

Herr talman! Jag tackar för möjligheten att delta i den här viktiga debatten.

Precis som har sagts här presenterade Trafikanalys i mars 2023 sin rapport om färdtjänsten i Sverige. I rapporten konstaterades stora brister och stora behov av att revidera färdtjänstlagen för att förtydliga den. Därefter har infrastrukturministern fått frågor vid riksdagens frågestund samt deltagit i interpellationsdebatter, och svaret har hela tiden varit att frågan bereds i Regeringskansliet.

Herr talman! I tre års tid har vi fått svaret att frågan bereds i Regeringskansliet. Vad har då beredningen landat i? Jo, den har landat i att man nu tillsätter en ny utredning för att titta på hur kommunerna och regionerna hanterar frågan om färdtjänst. Ska det ta tre år att landa i en så oerhört enkel analys och ett så oerhört enkelt uppdrag? Nej, det är klart att det inte ska. Det här visar på någonting annat, nämligen regeringens totala ointresse för funktionshinderspolitiken.

Det är inte bara den här frågan inom funktionshinderspolitiken som regeringen har fördröjt. Ledsagningen är en minst lika viktig fråga för de synskadade, och i många av de avslag för färdtjänst som människor har fått hänvisas det till att de i stället ska använda sig av ledsagning för att kunna åka med den ordinarie kollektivtrafiken. Även gällande ledsagning finns det en utredning som regeringen har berett under tre års tid, från det att Socialstyrelsen kom med en rapport sommaren 2023.

Det här är ju otillständigt. Det är ett uppenbart ointresse, och regeringspartierna tävlar uppenbarligen om vem som ska vara mest ointresserad av de här frågorna. Det går ut över funktionsnedsatta och äldre som är i behov av att få dessa rättigheter tillgodosedda.

Det gjordes nyligen en undersökning, i november 2025, där riksdagspartierna fick svara på frågan hur man ser på Trafikanalys utredning från 2023. Vill man genomföra det som står där? Då svarade faktiskt sju av åtta partier att de var positiva till att genomföra innehållet i utredningen. Det åttonde partiet – som svarade nej – var Kristdemokraterna, så det är kanske ingen slump att det är Kristdemokraterna som sitter med infrastrukturministerposten. Partiet är ju inte engagerat i eller intresserat av att lösa frågan.

Det regeringen gör är helt enkelt att skjuta upp frågan till efter valet och tänka att man därmed kanske inte behöver debattera den. Men jag tror att vi är rätt många som vill debattera funktionshinderspolitik i den här valrörelsen. Inte minst vill vi debattera att regeringen skjuter upp frågan om huvudmannaskapet för personlig assistans och skjuter upp frågan om ledsagning. Man skjuter upp frågan om tolktjänst, och man skjuter upp frågan om färdtjänst. Detta är nämligen frågor som man inte är tillräckligt intresserad av och engagerad i.

Senast återkom det här att man skyller på kommunerna. Man säger att det är upp till kommunerna och att de alltid kan ge ledsagning och färdtjänst, även när de inte är tvingade. Men vi sitter ju i den lagstiftande församlingen. Regeringens uppdrag är att se över befintlig lagstiftning och ta fram nya lagförslag när det behövs, och där har regeringen misslyckats. I det här fallet var det tydligt redan i mars 2023 att det behövs ny lagstiftning. Var är den, statsrådet Andreas Carlson?

(Applåder)

Herr talman! De facto bidrar den politik som Liberalerna är med och genomför i Sveriges riksdag och genom Sveriges regering till att kasta ut de människor som i dag arbetar inom svensk välfärd, som bidrar till att upprätthålla vår hemtjänst, vår äldreomsorg, våra LSS-boenden och vår personliga assistans.

Det är inte rimligt att det är så. Det handlar dels om att Sverige tappar kompetens, dels h om att Sverige har investerat pengar i dessa människor för att utbilda dem – och sedan skickar vi iväg dem ut ur landet. Varför gör vi det? Jo, därför att vi sätter upp ett helt orimligt lönekrav. Det lönekravet har regeringen bestämt. Det är Liberalerna, Moderaterna och Kristdemokraterna med stöd av Sverigedemokraterna som har kommit fram till att 90 procent av medianlönen är rimligt. Effekten av det lönekravet blir att undersköterskor får lämna landet, att vårdbiträden får lämna landet och att även nyexaminerade sjuksköterskor kommer att få lämna landet.

Om det slår hårt i Stockholm slår det ännu mycket hårdare i de delar av landet där medianlönen är lägre. Slår det hårt mot män kan vi se att det slår ännu hårdare mot kvinnor, som också har en lägre medianlön.

På vilket sätt är det liberal politik att kasta ut människor som gör rätt för sig, betalar skatt, har integrerats i samhället, lärt sig språket och bidrar till vår gemensamma välfärd? De kastas ut när vi så väl behöver dem.

Herr talman! En av förutsättningarna för att få den goda äldreomsorgen som ledamot Malin Danielsson precis har pratat om är naturligtvis tillgången till personal. Det är inte bara en förutsättning, utan det är själva grunden för att vi ska kunna bedriva hemtjänst och äldreboenden i det här landet. I den situationen väljer Tidöregeringen, där Liberalerna ingår, att kompetensutvisa människor från Sverige. Man gör det till stor del med hjälp av ett högt lönegolv för arbetskraftsinvandring.

Jag har tidigare nämnt de siffror som vi kan se vad gäller kompetensen inom Sveriges kommuner. I dag är 22 procent av dem som arbetar i Sveriges kommuner utrikes födda. Men tittar vi på just omsorgsverksamheten inom äldreomsorgen är det en oerhört stor del som är utrikesfödda, nämligen 53 procent av vårdbiträdena och 37 procent av undersköterskorna. En del av dem jobbar just med arbetstillstånd.

Regeringen har satt en lönenivå som kommer att gälla från den 1 juni som ligger på 33 390 kronor. Det är nästan 4 000 kronor högre än vad genomsnittslönen är inom LSS, äldreomsorg och hemtjänst i dag. Särskilt svårt blir det för landsbygdskommuner att rekrytera, och extra svårt slår det mot norra Sverige, där man dessutom är rätt beroende av arbetskraftsinvandringen.

På vilket sätt anser Liberalerna att det gynnar svensk äldreomsorg att kasta ut personal som jobbar där i dag?

Herr talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till reservation 3 under punkt 1 i betänkandet.

För en vecka sedan kunde man läsa ett reportage i min lokaltidning, Hallands Nyheter, om min vän Lisa Svensson i halländska Kungsäter. Reportaget utgick från resultatet i World Happiness Report 2025, som visar att Sverige är det fjärde lyckligaste landet i världen men att lyckan skiljer sig åt mellan olika åldersgrupper. Minst nöjda med livet är våra unga vuxna, och mest nöjda är våra seniorer. Hade det hängt på ungdomarna hade Sverige bara kommit på 30:e plats, men hade det hängt på seniorerna hade vi kommit på första plats.

Av den anledningen vände sig den 22-åriga reportern Ellen Rosén till 102-åriga Lisa i Kungsäter för att be om livsråd. Och det fick hon! Råden var att skratta, dansa och umgås med nära och kära. Ibland tror jag att vi gör klokt i att lyssna lite mer på dem som är äldre i samhället, även när det är 80 års skillnad mellan oss.

Det leder mig in på ämnet för debatten, som är äldreomsorg. Jag tänker fokusera på två olika delar i mitt anförande, dels trivsel, dels personal. Med Lisas ord om skratt, dans och umgänge passar det förstås bra att börja med trivseln.

Även om Sveriges äldre hamnar högt i den internationella mätningen av lycka, herr talman, innebär det inte att vi saknar problem. Jag tycker att Lisa fångade in det väldigt fint när hon pratade om att lycka handlar om trivsel, meningsfullhet och gemenskap.

I Sverige har vi ett starkt civilsamhälle, som är viktigt för många seniorer. Det handlar om föreningar, inte minst pensionärsföreningar, om studieförbund och om samfund.

Det har därför varit sorgligt att ta del av Tidöpartiernas slakt av studieförbunden under mandatperioden. De statliga anslagen har skurits ned med 30 procent. Personal har fått lämna sina tjänster, studiecirklar har avvecklats och kulturaktiviteter har ställts in. Till stor del har dessa neddragningar drabbat just seniorer.

För oss i Centerpartiet är det här en oacceptabel utveckling, och vi har i vår budgetmotion lagt tillbaka de 500 miljoner kronor som regeringen dragit undan. Vi vet hur viktigt det är med aktiviteter och gemenskap, särskilt på äldre dagar.

Herr talman! Gemenskap handlar även om boendesituationen, och vi vet att det även är lätt att bli ensam på äldre dagar. Har partnern gått bort ökar risken för ensamhet markant hos många, särskilt hos män. Kraven för att flytta in på ett särskilt boende är i regel rätt höga och bygger huvudsakligen på omfattande somatiska eller kognitiva besvär. Det är detta som är grunden för att få flytta. Men en flytt till ett trygghetsboende genererar i regel betydligt lägre krav, även om det i många kommuner fortfarande görs en biståndsbedömning. Centerpartiet vill att det ska vara en rättighet från 85 års ålder att få plats på ett trygghetsboende med anpassade bostäder, gemensamhetslokal och viss personalbemanning.

Oavsett om man får matdistribution via hemtjänsten, mat på sitt särskilda boende eller mat via en dagcentral i kommunen är det förstås viktigt att maten är god, näringsrik, inbjudande och helst närproducerad.

Tyvärr har vi kunnat ta del av exempel i pressen där maten har satts på undantag och använts som besparingsåtgärd i kommunerna. Så var fallet med Rut i Arboga, som blev av med söndagssteken på sitt äldreboende. Nu är styret utbytt i kommunen, och söndagssteken lär ha kommit tillbaka. Vi har också kunnat ta del av att Georg i Stockholm inte fick dricka torsdagslikör på sitt seniorboende på grund av kommunens paragrafrytteri och överförmyndamentalitet kring både alkoholservering och äldre. Ett tydligt exempel på ålderism, skulle jag kalla detta.

Centerpartiet ser behov av ett ordentligt lyft för maten i svensk äldreomsorg. Maten och matsituationen är inte bara viktiga för välbefinnande och livskvalitet utan är dessutom oerhört viktiga för nutritionen eftersom alltför många äldre även lider av undernäring.

Herr talman! De senaste dagarna har bomberna regnat över Iran. Även om det är militären och den förhatliga regimen som kriget riktar sig mot är fruktan naturligtvis stor hos befolkningen. I detta helvete befinner sig systrarna Donya och Darya, som i höstas rycktes upp från sina studier till sjuksköterskor och utvisades till Iran, ett land som de lämnade bakom sig 2018. Efter sju års investeringar i deras utbildning, och trots det stora behovet av vårdpersonal, kastade Tidöpartierna ut dem ur Sverige i oktober 2025. Eftersom båda passerat 18 ansågs de inte längre ha anknytning till Sverige trots att det är här deras föräldrar lever.

Vi har även sett hur undersköterskor och vårdbiträden fått lämna landet på grund av att de inte når upp till regeringens nuvarande lönegolv. Den 1 juni höjer Tidöpartierna det golvet till 33 390 kronor per månad. Det ska jämföras med den genomsnittliga lönen hos personal inom LSS, hemtjänst och äldreomsorg, som ligger på 29 945 kronor per månad. Det betyder att i stort sett ingen kommer att kunna jobba inom svensk äldreomsorg på arbetstillstånd.

Från och med juni kommer vi även att se sjuksköterskor tvingas lämna landet av samma anledning – att ingångslönerna ligger under den nivån.

Det här är en helt galen politik, som inte bara är omänsklig utan även skadlig för svensk ekonomi och svensk välfärd. Svensk äldreomsorg behöver varma och engagerade händer som tar hand om våra äldre. Vem händerna sitter på spelar mindre roll.

Herr talman! Jag vill avslutningsvis återknyta till 102-åriga Lisa i Kungsäter. Att skratta, dansa och umgås med nära och kära är betydelsefullt under alla delar av livet. Även om dansen förstås kan ersättas med en annan aktivitet är själva förutsättningen för att leva ett bra liv även på äldre dagar att vi motverkar ensamhet och stärker gemenskap, nyttjar kraften i civilsamhället med föreningar, studieförbund och samfund och ser till att vi har kunnig, klok och engagerad personal inom hemtjänst och äldreomsorg.

Herr talman! Då får arbetsgivaren betala en högre lön, säger ledamoten. Det får de förstås gärna göra, men ska vi titta lite grann på hur lönekravet ser ut?

Nu ligger lönekravet på 80 procent av medianlönen, det vill säga lite drygt 29 000 kronor. Det innebär att i stort sett inga vårdbiträden når upp till kravet. Från och med den 1 juni höjs regeringens lönekrav till 33 390 kronor per månad för att man ska få arbetstillstånd i Sverige. Snittlönen för personal inom äldreomsorg, hemtjänst och LSS är 29 945 kronor.

Innebär detta att Sverigedemokraterna tycker att alla de som i dag jobbar inom svensk hemtjänst, äldreomsorg och LSS-verksamhet har för låg lön? Är det Tidöpartiernas krav att de här lönerna ska öka med 4 000 kronor i månaden? Eller menar Sverigedemokraterna att utlandsfödd personal ska ha en lön som ligger i snitt 4 000 kronor över den lön som den svenskfödda personalen har?

Jag har lite svårt att få det här att gå ihop om det inte är så, precis som jag antog i mitt tidigare anförande, att Sverigedemokraternas mål helt enkelt är att kasta ut människor som är födda i ett annat land, trots att de har arbete, trots att de betalar skatt och trots att de bidrar till vår gemensamma välfärd – och trots att de behövs inom den svenska äldreomsorgen.