Christofer Bergenblock (C) om Kompetensförsörjning, e-hälsa och beredskap

Herr talman! I dag har vi ett viktigt betänkande som berör flera områden: kompetensförsörjning, e-hälsa och beredskap. Men utan kompetensen, alltså personalen, blir de övriga delarna ganska meningslösa, så jag börjar där.

För att ge en bild: Vi befinner oss i en ond spiral. Just nu upplever personalen ofta att arbetsbelastningen är för hög i förhållande till lönen, vilket leder till att färre vill jobba inom vården, vilket leder till att arbetsbelastningen är för hög i förhållande till lönen, vilket leder till att färre vill jobba inom vården och så vidare. Samtidigt utbildar sig många till vårdyrken, vilket tyder på att problemet ligger i systemet och inte i arbetet i sig.

Vi hade Myndigheten för vård- och omsorgsanalys på besök i utskottet i dag – väldigt passande med tanke på den här debatten. Jag tänkte göra några nedslag där.

Sverige är tyvärr sämre än genomsnittet vad gäller stress och psykisk ohälsa kopplad till arbetet inom till exempel primärvården. Vi har få allmänläkare i förhållande till befolkningen – det skulle behövas en ökning med 80 procent. Socialstyrelsens riktvärde är 1 100 patienter per läkare, och vi ligger i snitt på ungefär det dubbla.

Hur ser det ut i landet? Svenska Distriktsläkarföreningen gjorde en sammanställning över vilka regioner som har en plan och hur lång tid det kommer att ta givet antalet ST-läkare. I genomsnitt kommer det att ta cirka 50 år för regionerna att nå riktvärdet, men flera regioner kommer enligt nuvarande prognos aldrig att nå det. För resursstarka, befolkningsstarka regioner som det socialdemokratiskt styrda Region Stockholm kommer det enligt nuvarande prognos att ta ungefär 330 år att nå riktvärdet. Man kan konstatera, herr talman, att det inte räcker. Uppskattningen gäller dessutom under förutsättning att inga läkare väljer att lämna primärvården framöver samt att alla väljer att arbeta heltid med vårdcentralsarbete.

Det kommer givetvis bra politik på området från Tidösamarbetet.

Vi har Nationella vårdkompetensrådets förslag till nationell plan för hälso- och sjukvårdens kompetensförsörjning. Delar av den genomförs nu. Det finns många bra förslag där, men de förutsätter också att regionerna faktiskt klarar av att genomföra den del som ligger på dem.

Som exempel stärker vi nu den medicinska kompetensen inom kommunal hälso- och sjukvård. Det görs en ändring i hälso- och sjukvårdslagen som innebär att kommuner nu kan anställa egna läkare. Det är ett exempel på något som är bra.

Vi gör givetvis också ekonomiska satsningar. Socialstyrelsen får det här året i uppdrag att dela ut cirka 1 miljard kronor till kommuner och regioner under 2026 för att stärka kompetensen och förbättra arbetsmiljön.

Vad jag försöker komma till i delen som rör kompetensförsörjning, herr talman, och vad jag tycker att lägesbilden gör väldigt tydligt är att regionerna inte mäktar med uppdraget. Här behöver vi ett tydligare statligt ansvar för att lösa problemet och bryta den onda, negativa spiralen.

Herr talman! Några ord om digital infrastruktur och e-hälsa.

Vi har tyvärr problem också med informationsflöden. Det försvårar samordningen inom vården, och det drabbar ytterst patienten.

Det här är också en regionfråga: Trots goda förutsättningar sett till hur digitaliseringen har utvecklats under åren har vårdgivarna inte lyckats ta vara på möjligheterna. Regionerna har helt enkelt inte lyckats hantera digitaliseringen.

Jag kan ta en kort personlig anekdot. Det finns tusentals exempel på att det har brustit, men det här är ett simpelt, patientnära exempel.

Jag behöver söka vård. Jag ringer min vårdcentral. Det går inte att boka tid online; man måste ringa in. Det finns ett nummer. Telefonen är upptagen. Hamnar jag ens i kö? Ber de att få ringa upp? Nej, samtalet bara läggs på. Jag får försöka igen och hoppas på att telefonen inte är upptagen då.

Det här är alltså bemötandet man får som patient när man behöver vård – inte när man bara ska ringa och ställa någon kundtjänstfråga utan när man behöver vård. Det här är ytterst allvarligt, och det varierar från region till region och vårdcentral till vårdcentral. Så här kan vi inte ha det. Det är ett problem – och, återigen, en regionfråga.

Regionernas upphandlingar av journalsystem ska vi knappt tala om. Det är en hemsk fråga i sig och ett enormt skatteslöseri, som i teorin leder till dålig interoperabilitet systemen emellan men som ändå har resulterat i att systemet i praktiken vilar på ett fåtal aktörer. Hela systemet blir beroende av utländska aktörer, utländska företag, och vi förlorar enorma mängder pengar som lätt hade räckt till att upprätta ett eget system. Jag talar alltså om 20 miljoner kronor per månad för en region. Den karamellen kan man suga på: 20 miljoner kronor per månad för en region för de här systemen. Allt i samhället är inte marknadens roll; den saken är glasklar.

Det görs också bra saker på det här området; det ska jag givetvis nämna.

Nationell vårdförmedling är en klassisk SD-fråga. Vi är väldigt glada för att den kommer på plats.

Vårdgivare ska kunna ansluta sina journalsystem till den nationella infrastrukturen.

E-hälsomyndigheten ska få en tydligare roll.

Vårdgivare ska enklare kunna dela hälsodata med varandra.

Allt det här är väldigt bra, men det finns mer att göra.

Några ord om beredskap, herr talman! Det görs mycket på området, och här är partierna överlag väldigt överens. Men ett konkret exempel där det ändå har funnits olika åsikter partierna emellan är frågan om sjukhusnedläggningar.

I dag lägger regionerna ned fullt fungerande sjukhus och akutmottagningar runt om i landet. Förutom att den vanliga vården blir drabbad av det här påverkas beredskapen. Om vi nu tänker på beredskapsperspektivet kan vi dra lärdom av Ukraina, inte minst, om vikten av att ha många sjukhus tillgängliga.

Nu lägger regeringen fram en pilot för beredskapssjukhus. Sverigedemokraterna kallar det strategiska sjukhus. Det spelar ingen roll vad man kallar det; det är väldigt bra oavsett. Man pekar ut Sollefteå – ett kontroversiellt fall – som kandidat i det här pilotprojektet. Nu återstår det att se om den oheligt styrda Region Västernorrland kommer att ta emot den utsträckta handen. Det får vi se. Men ett tips och ett medskick från kammaren är att inte lägga ned sjukhus om man värnar beredskapen.

Sverigedemokraterna driver på regional nivå, när vi ändå är inne på det spåret, att man ska stärka vårdcentralerna och akutmottagningarna. Inte minst här i Region Stockholm har vi ett koncept med finansiering som kallas Närakut+ – det kanske kan vara en inspiration för andra.

I övrigt står vi bakom förd politik på området, herr talman. För att sammanfatta: Vi behöver ett statligt ansvar för att stärka kompetensförsörjningen. Vi behöver etablera en riktig digital infrastruktur, vilket vi nu är på väg att göra. Och att stoppa nedläggningen av fungerande sjukhus är helt avgörande för beredskapen.

(Applåder)

Herr talman! Tack, ledamoten Rågsjö, för relevanta frågor! Först tar jag förslagen kring statlig styrning. Vi är helt överens om att det är goda förslag, och vi vill gärna se dem på plats. Sverigedemokraterna ser det här som rätt väg i riktning mot ett statligt huvudmannaskap.

Ett exempel som har lyfts fram på något som genomförs och som verkställs är möjligheten för kommuner att anställa läkare nu. I övrigt vill jag hänvisa den frågan till berörd minister, som kan redogöra för hur arbetet ser ut på departementet just nu.

Vad gäller utländska arbetare vill jag minnas att Karin Rågsjö var med på mötet där Socialdepartementet informerade utskottet om hur det ligger till med arbetskraftsinvandring inom vården. När det gäller den invandring som rör arbetstillstånd inom vården rör det sig om ungefär 2 procent. Alla som kommer hit får sedan inte heller en försörjning.

Man ska komma ihåg att till exempel läkare och sjuksköterskor når upp till det lönekrav som ligger till grund för att vissa inte får stanna. Nu har Migrationsverket kommit med en lista på vårdyrken som undantas, och vårdbiträden, undersköterskor, hemtjänst och hemsjukvård undantas. Med tanke på detta anser jag att den situation som Karin Rågsjö beskriver inte är verklig.

Samtidigt ska personer som inte ska befinna sig i landet och som har fått ett nej inte vara kvar här. Det räcker inte att bara aspirera på att jobba inom vården för att detta inte ska gälla.

Herr talman! Tack, ledamoten, för följdfrågorna!

Vi börjar med det som handlade om Stockholm. Jag har själv suttit i regionfullmäktige i Stockholm. Oavsett alla de problem vi ser nu kan jag intyga att vi inte var ovillkorligt stöttande i den politik som fördes tidigare. Framför allt var vi enormt kritiska till de utförsäljningar av sjukhusfastigheter som gjordes och till en del privatiseringar kopplade till det. Där behöver det alltså inte finnas några skilda meningar.

Däremot är jämförelsen med Skåne intressant. Stockholm har tidigare varit moderatstyrt och är nu socialdemokratiskt styrt. Vi ser i Stockholm att köerna ökar, medan vi ser att Skåne har varit bland de bästa på att ta vara på de statliga stöden. Det gör att vårdköerna nu minskar efter en tidigare väldigt dålig situation med rött styre. Det finns lite skillnader där, men jag uppmanar alla att se på situationen över tid.

Det ska dock inte spela någon roll vilka som styr i vilken region – det är ju det som är grejen. Det ska vara lika bra vård överallt, och jag blir förvånad över att Vänsterpartiet av alla partier inte kan enas med oss och Kristdemokraterna i den frågan.

Jag har under de sista 50 sekunderna av min talartid en kort kommentar om migrationsfrågan och utvisningarna. Jag kommer inte att förneka att de exempel som Karin Rågsjö lyfte upp är problematiska och olyckliga. Det behövs dock en kontext när det gäller hur det har blivit som det har blivit. Det här är ett resultat av ett dysfunktionellt system. Personer som har kommit hit på andra grunder får nu inte vara kvar för att de har hittat nya grunder. Det är det som händer.

Det man kan skicka med är att jobben ska gå till personer som redan befinner sig i Sverige, så långt kan vi hålla med. Vi har redan en arbetslöshet, och vi måste lösa den.

Ett snabbt medskick är också att fackets avtalssekreterare själva säger att det inte behövs någon arbetskraftsinvandring. Det kan man också diskutera.

Herr talman! Jag tackar ledamoten för frågorna.

Även regeringen lägger ju pengar på specifikt vården på landsbygden, så det är inte unikt för Centerpartiet, vill jag först säga. Det görs alltså i en budget som Sverigedemokraterna är med och arbetar fram och stöttar.

Det jag noterar är att alla de förslag som Christofer Bergenblock lyfter fram, och som givetvis är delvis intressanta, tydligt handlar om statligt stöd och statliga insatser. De pekar helt enkelt mot ett större statligt ansvar. Om man ändå ser behovet av statligt ansvar undrar jag varför man inte vill gå hela vägen. Utöver det som görs från regeringens sida – jag kan för övrigt nämna arbetspolitiken i stort, alltså inte bara politiken på socialutskottets område – undrar jag varför man inte vill ta steget fullt ut och låta staten på riktigt stötta upp landsbygden med hjälp av de resurser som staten har och som regionerna bevisligen inte har eller inte är villiga att använda.

Det är det som är den primära skillnaden här: Vårt förslag är att landsbygden ska stärkas, men vi ser inte hur det ska göras med nuvarande system med regioner. Man kan också bara säga att mer pengar till ett system som inte funkar sällan leder till något bättre.

Herr talman! Jag tackar ledamoten för följdfrågorna.

I det Christofer Bergenblock säger förminskar han nästan resultatet av ett förstatligande, det vill säga vad ett förstatligande skulle innebära för svensk sjukvård. Men allt det ledamoten talar om pekar ju mot ökad statlig styrning.

Det man föreslår från Centerpartiets sida är att alla de här resurserna ska läggas på ökat statligt ansvar – eller åtminstone ökad statlig finansiering – men att resultatet sedan ska äventyras av variationer i kvaliteten hos de regionala politikerna och de regionala organisationerna. Det är det som är skillnaden mellan Centerpartiet och Sverigedemokraterna i det här fallet: Mycket av det ledamoten säger tilltalar mig, men jag förstår inte varför man vill ha den här felkällan i form av regioner.

Jag är faktiskt glad att det kommer många konkreta förslag, herr talman, för man hör tyvärr ofta att vi inte ska förstatliga – att vi inte ska se till att det verkligen blir jämlik vård över hela landet och att resurserna kommer fram. I stället ska vi ta regionen Knäckebrohult – det är en fiktiv region – som exempel, för där har de arbetat med något nytt samordningssystem och någon ny ledarskapsstruktur som har effektiviserat vården med 5 procent på tio år. Sedan ska regionerna inspireras av varandra.

Jag är glad att man lite grann har kommit ifrån det här i debatten och faktiskt pratar om konkreta, storskaliga förslag där det statliga är grunden. Men som det här replikskiftet visar finns det fortfarande skillnader mellan partierna.