Christofer Bergenblock

Herr talman! Tack, ledamoten Mona Olin, för anförandet!

Jag noterade särskilt att ledamoten lyfte fram hur viktig personalen är inom äldreomsorgen och att det saknas personal – att tiden och händerna inte räcker till. Hon lyfte också fram att fokus måste vara att det blir så bra som möjligt för de äldre. Då är personalen naturligtvis det viktigaste.

I den svenska äldreomsorgen i dag är vi helt beroende av personal född utomlands. 53 procent av alla vårdbiträden i kommunal omsorg är födda utomlands. 37 procent av alla undersköterskor i kommunal omsorg är födda utomlands. De senaste tio åren har det kommit 33 000 människor till Sverige som i dag jobbar som undersköterskor eller vårdbiträden inom kommunal eller regional hälso- och sjukvård. Dessutom har det bara under de senaste tio åren kommit 2 000 människor som i dag jobbar som sjuksköterskor.

En stor del av de här personerna vill Sverigedemokraterna kasta ut ur Sverige. Just nu pågår utvisningsprocesser – kompetensutvisningar där undersköterskor och vårdbiträden, både i privat och i offentlig regi, utvisas ur landet för att de inte lever upp till de lönekrav som Tidöregeringen har fastställt. Är det här bra för svensk äldreomsorg? Ledamoten framhöll ju nyss att den behöver mer personal – fler händer och fler som tar ansvar och får tiden att räcka till.

Herr talman! Beslut om stödunderlaget hade kunnat komma redan i regleringsbrevet från regeringen i december 2023. Men nu har man i stället skjutit det här framför sig under lång tid och lägger först nu, när vi närmar oss valet, fram uppdraget. Samtidigt ser vi inte att det händer något när det gäller att ta fram en särlagstiftning för insatsen ledsagning.

Personlig assistans hör också till det som har utretts under mandatperioden. Den efterlängtade utredningen kom i mars 2023 med sitt förslag om att ta ett helhetsgrepp kring den personliga assistansen med ett statligt huvudmannaskap.

Efter remittering och diskussion har det framkommit att också grundläggande behov behöver utredas. Men det här är inte en nyhet våren 2026, utan det är något som vi var tämligen överens om i december 2024 mellan funktionsrättsrörelsen, riksdagens partier och socialtjänstministern. Likväl har det fortfarande inte tillsatts någon utredning om de grundläggande behoven.

Det leder till frågan: Hur lågt prioriterat är egentligen detta i regeringen? Nu har vi hört att alla partier i Tidösamarbetet driver på för att göra dessa förändringar och få till den statliga assistansen. Uppenbarligen är det hela tiden någon annans fel att det inte blir något.

Varför, herr talman, blir det inte något när åtminstone Liberalerna brinner så mycket för frågan?

Herr talman! Tack, ledamoten Malin Danielsson, för anförandet och för de olika bitar som lyfts fram här!

Jag känner naturligtvis till Liberalernas stora engagemang och intresse i LSS-frågorna. Därför tänker jag stanna vid de frågorna. Under mandatperioden har det debatterats två stora frågor som rör just LSS och där resultatet har uteblivit. Den ena frågan handlar om ledsagningen, och den andra frågan handlar om assistansen.

Vi kan börja med ledsagningen. Som har nämnts här tidigare i debatten kom utredningen från Socialstyrelsen i juni 2023 om hur det ser ut med ledsagningen. Den resulterade inte i någon förändring eller aktivitet från regeringens sida. Efter det kom det ett tillkännagivande i juni 2024 som Liberalerna röstade emot i riksdagen. Inte heller det resulterade i någon förändring.

Först i december 2025 kom det en reaktion från socialtjänstministern. Det var att ge i uppdrag till Socialstyrelsen att ta fram ett bättre kunskapsstöd till kommunerna. Den möjligheten nämndes redan i utredningen från Socialstyrelsen – både den möjligheten och behovet av en lagstiftning.

Nu känns det som att regeringen tänker gömma sig bakom att man har gett det här uppdraget, och då kan man lägga lagstiftningen åt sidan. Min fråga till Liberalerna är: Kommer man att driva på för en ny lagstiftning?

Herr talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till reservation 4 under punkt 4 om ledsagning.

Nu har vi mandatperiodens sista debatt om funktionshinderspolitiken. Med rätta är det många som är besvikna och frustrerade över vad den här mandatperioden har fört med sig, det vill säga i stort sett ingenting. Trots allt fanns det förhoppningar om en vändning – om att rättigheter som urholkats skulle börja återupprättas och om att funktionsrättsfrågor åter skulle börja tas på allvar. Så blev det inte – inte för personlig assistans, inte för ledsagning, inte för tolkhjälp, inte för färdtjänst, inte för hjälpmedel och inte för funktionsrättskonventionen.

Herr talman! I dag har Synskadades Riksförbund stått utanför riksdagen och pratat med oss riksdagsledamöter. Nu sitter de uppe på läktaren och lyssnar på debatten. De är med rätta frustrerade över situationen. Under de senaste tio åren har två av tre med synnedsättning blivit av med sin ledsagning. 24-åriga Emelie Pålsson från Helsingborg är både blind och rullstolsburen men har nekats all form av ledsagning. 57-åriga Katarina Hahr, känd från P1-programmet Katarina Hahr möter, gick från 165 timmar ledsagning per månad till 29. Dövblinda Evelina Lindberg i Piteå fick slåss i ett och ett halvt år för att få tillbaka den ledsagning som kommunen beslutat sig för att dra in. Så här ska det inte vara.

I juni 2023 presenterade Socialstyrelsen sin rapport om hur rätten till ledsagning urholkats och hur personer som tidigare ansetts tillhöra personkrets 3 enligt LSS sakta men säkert blivit av med sina rättigheter. Trots rapporten reagerade inte regeringen. Ett år senare lämnade riksdagen ett tillkännagivande till regeringen om att ta fram ny lagstiftning. Fortfarande kom det ingen reaktion från regeringen.

I december 2025 vaknar regeringen plötsligt upp och beslutar genom ett regleringsbrev till Socialstyrelsen att det ska tas fram ett nytt kunskapsstöd till kommunerna för att hjälpa dem i bedömningarna. Om regeringen hade varit lyhörd hade den kunnat kräva det här kunskapsstödet i december 2023 och gå vidare med beredning av en ny lag, som faktiskt behövs på området. Problemet är att kunskapsstödet inte kommer att hjälpa särskilt mycket, eftersom kommunerna lutar sig mot den rättspraxis som utvecklats. Det visar tydligt att det som behövs är ny lagstiftning. Besvikelsen hos dem som sitter på läktaren här i dag är stor. Vi i Centerpartiet kommer att fortsätta trycka på i frågan.

Lika illa skött är frågan om färdtjänst. Trafikanalys presenterade i mars 2023 en rapport som visade att även denna rättighet urholkats över tid och att just synskadade var särskilt hårt drabbade. Det handlar inte minst om att det fortfarande saknas ett dörr-till-dörr-perspektiv i bedömningarna. I rapporten föreslogs författningsändringar. Efter tre års betänketid har regeringen nu beslutat – vadå? Jo, att tillsätta en ny utredning för att utreda samma sak en gång till. Ingen förändring av färdtjänsten är i sikte, och frågan begravs tills vidare av en regering utan ambitioner.

Herr talman! Går vi tillbaka ytterligare ett år hamnar vi i mars 2022, då tolktjänstutredningen landade på den dåvarande socialdemokratiska regeringens bord och snabbt stoppades ned i en byrålåda. När Tidöregeringen tillträdde fick utredningen ligga kvar där. Små förbättringar har gjorts, men de genomgripande förslagen om en ny tolktjänstlag och en förstärkt rätt till tolk i arbetslivet har uteblivit. Döva, hörselskadade och personer med dövblindhet är fortfarande satta på undantag. Centerpartiet kommer att fortsätta driva på även i den frågan.

Mandatperiodens stora sorgebarn har dock varit den personliga assistansen. I mars 2023 kom Huvudmannaskapsutredningen med sitt slutbetänkande. Utredningen pekade på behovet av ett statligt huvudmannaskap för att få mer sammanhållna bedömningar och ökad jämlikhet över landet. Nu har det gått tre år sedan utredningen presenterades, men fortfarande famlar regeringen. En förutsättning för att kunna lägga fram ett förslag är att man säkerställer hur bedömningarna av grundläggande behov görs, men inte ens det har man lyckats åstadkomma.

Samtidigt går många av assistansanordnarna på knäna, eftersom ersättningen har släpat efter de senaste åren. Såväl Vårdföretagarna och kommunerna som de assistansberättigade har slagit larm om att det här inte längre går. Risken är att det till slut bara blir oseriösa aktörer kvar, eftersom det inte längre går att bedriva assistans på rimliga villkor.

Förhoppningarna var därför stora inför att regeringen skulle presentera förslaget till indexering av assistansersättningen i höstas. Frustrationen blev desto större när det visade sig vara en utstuderad bluff: uppräkning med 1,5 procent och inget index i sikte. Det fick luften att gå ur många inom assistansen. Många funderar nu på att lägga ned sina verksamheter.

Det är alldeles uppenbart att funktionsrättspolitiken är satt på undantag under den här mandatperioden. Rättigheten att leva ett liv i delaktighet och på likvärdiga villkor är långtifrån självklar. Utvecklingen i Sverige har gått åt fel håll under ett antal år. Vi har även fått svidande kritik från FN för att vi inte lever upp till kraven i funktionsrättskonventionen. Från Centerpartiets sida är vi därför positiva till att titta på möjligheten att göra konventionen till svensk lag på samma sätt som barnrättskonventionen. Erfarenheterna från barnrättskonventionen visar tydligt att detta ger ett ökat fokus på frågorna, något som definitivt behövs när det kommer till funktionsrättsfrågorna.

Herr talman! Sammanfattningsvis kan man säga att det har varit fyra bortkastade år inom funktionshinderspolitiken. Utredning har staplats på utredning. Nya utredningar har tillsatts. Men handlingen, verkstaden och resultaten har uteblivit. Det gör att frustrationen är stor, både hos oss som debatterar frågorna mot Tidöpartierna här i dag och hos dem som sitter uppe på läktaren eller framför en tv-apparat och tittar på debatten. Självklart ska man kunna leva ett liv i full delaktighet och på likvärdiga villkor i Sverige år 2026 även om man har en funktionsnedsättning, men så är det tyvärr inte i dag. Sverige kan bättre än så här. Sverige måste kunna bättre än så här.

Herr talman! Många utredningar är på gång och är igång, och många utredningar har gjorts. Sanningen är ju att utredningarna har staplats på hög under hela mandatperioden: tolktjänstutredningen, färdtjänstutredningen från Trafikanalys och assistansutredningen, för att nämna några.

I slutändan är det dock inte antalet utredningar som mäter huruvida regeringen har prioriterat de här frågorna och huruvida regeringen har lyckats med de här frågorna. Det är resultatet – verkstaden och vad det blev av utredningarna – som räknas, och där blev det en tummetott. Det har blivit små, små förändringar av funktionshinderspolitiken, men de stora förändringarna och de stora reformerna har uteblivit.

Just assistansen hör till det som vi kanske har debatterat allra mest i kammaren. Som jag sa kom utredningen om ett statligt huvudmannaskap 2023. Det har sedan konstaterats att vi också, för att kunna genomföra denna utredning på ett rättssäkert sätt som inte urholkar assistansen ännu mer, behöver se över grundläggande behov.

Någon utredning kring grundläggande behov har jag dock inte sett, men det är en förutsättning för att kunna gå vidare med förstatligandet av assistansen. Vi behöver först kunna säkra att de bedömningar som kommer att göras av Försäkringskassan inte kastar ut människor från assistansen utan ser till att man får vara kvar och behålla den assistans man har rätt till. Dessutom vill vi från Centerpartiet se förstärkningar av assistansen därutöver, men utredningen har alltså inte blivit av.

Nu har det gått två år. När kan vi förvänta oss resultat i assistansfrågan?

Herr talman! Tack, ledamoten Dan Hovskär, för anförandet! När man lyssnar på de här anförandena kan man faktiskt tro att vi alla tillhör samma parti och att alla partier i den här kammaren är i opposition till regeringen – eller åtminstone i opposition till något parti i regeringen som styr över funktionshinderspolitiken.

Detta gäller oavsett om det är Sverigedemokraterna, Moderaterna eller Kristdemokraterna, och jag tänker mig att Liberalerna nog också kommer att hålla ett anförande om hur viktigt det är med funktionshinderspolitiken, om hur mycket man vill genomföra, om de stora ambitionerna man har och om att det är någon annans fel. Det är någon annan som håller tillbaka.

Det är dock så, herr talman, att de beslut som fattas i regeringen är kollektiva, och det regeringen prioriterar att genomföra och driva blir också genomfört och drivet. Dit hör inte funktionshinderspolitiken.

Ledamoten talar sig varm för hur viktigt det är med assistansen och att vi nu måste jobba för att rädda assistansen – och ja, det måste vi göra. Det är ju så att det presenterades en huvudmannaskapsutredning i mars 2023 som vid det här laget hade kunnat vara beslutad i Sveriges riksdag. Nu är vi framme i mars 2026, och ingenting har hänt med anledning av utredningen. Ingenting har hänt när det gäller de beslut som behöver fattas för att skapa en likvärdig och jämlik assistans i hela landet och för att förstärka assistansen.

Varför är det på det viset att funktionsrättsfrågorna hela tiden blir bortprioriterade i Tidösamarbetet?

Herr talman! Förväntningar har funnits på regeringen just av den anledningen att den har en specifik socialtjänstminister, men resultatet har inte varit särskilt omfattande inom det här området.

Låt oss fastna vid en av punkterna. I och med att ett stort antal representanter från Synskadades Riksförbund sitter på läktaren här i dag kan vi dyka ned i just ledsagningen.

Det kom en rapport från Socialstyrelsen i juni 2023 som pekade på ett stort problem. Två av tre med synnedsättning hade enligt rapporten blivit av med sin ledsagning för att de inte längre ansågs tillhöra personkrets 3 inom LSS. Därefter hände ingenting.

Ett år senare, i juni 2024, gav riksdagen ett tillkännagivande till regeringen om att den måste agera och ta fram ny lagstiftning för att stärka rätten till ledsagning. Därefter hände ingenting.

I december 2025 gavs ett uppdrag i ett regleringsbrev till Socialstyrelsen att den skulle ta fram ett kunskapsunderlag till kommunerna så att de kan göra bättre bedömningar. Samtidigt vet alla att rättspraxis inte har förändrats och att det inte kommer att leda till någon förändring i verkligheten.

Den lagstiftning som har efterfrågats ända sedan Socialstyrelsen kom med sin rapport i juni 2023 har uteblivit. Hur kan det vara på det viset?

Herr talman! Tack, ledamoten Malin Höglund, för anförandet!

Att stifta lag är tålamodsprövande. Att debattera samma frågor år efter år utan att se att något händer är också tålamodsprövande, och att sitta på läktaren här och lyssna på samma debatt som återupprepar sig år efter år måste vara ännu mer tålamodsprövande. Sanningen är ju den, herr talman, att det inte har hänt särskilt mycket inom funktionsrättspolitiken under den här mandatperioden. I ärlighetens namn har det nästan inte hänt någonting.

Däremot har det funnits gott om utredningar att utgå från. Moderaterna sitter ju ändå med ämbetet som socialtjänstminister. Vi har en minister avsatt bara för att jobba med socialtjänstfrågor. Det finns många frågor inom det området, men det är ändå ett relativt begränsat ämbetsområde som socialtjänstministern har. Ett av de viktiga områden som ansvaret rör är funktionshinderspolitiken.

I juni 2023 kom rapporten om ledsagning. I mars 2023 kom Trafikanalys rapport om färdtjänsten. I mars 2022 kom tolktjänstutredningens betänkande, och efter att det hade legat till sig hos Socialdemokraterna under ett halvår hamnade det på den här regeringens bord. I mars 2023 kom assistansutredningens betänkande. Ingen av dem har lett till någon konkret handling eller några större förändringar.

Man undrar vem som är bromsen i Tidöpartiernas politik? Är det Moderaterna?

Herr talman! Det behövs inte bara ett annat parti i Regeringskansliet. Det behövs en helt ny regering i Regeringskansliet om vi ska kunna vända den här skutan åt rätt håll igen, för att det är så mycket som har gått fel under den här mandatperioden. Det är så mycket som hade behövt hända under mandatperioden som inte har hänt. Det gäller inte minst funktionshinderspolitiken, där vi har gått igenom ett antal områden där vi verkligen hade behövt se förändringar.

Ledamoten anför att det här inte är en del av Tidöavtalet och att man därför har möjlighet att ställa sig bakom tillkännagivanden. Jag vill då berätta för dem som lyssnar på det här att det även efter dagens debatt finns möjlighet att ställa sig bakom de tillkännagivanden som har föreslagits från oppositionen, till exempel om att återigen ställa krav på att man ska utreda en lagstiftning om ledsagning.

Det stämmer, som ledamoten sa, att det är en fråga som Sverigedemokraterna tillsammans med oppositionen drev igenom ett tillkännagivande kring i juni 2024. Där har det inte blivit någon verkstad. Nu har man i stället från regeringens sida gett i uppdrag till Socialstyrelsen att ta fram ett kunskapsunderlag för kommunerna. Men vi vet alla att det inte kommer att leda till en förändring, för praxis har etablerat sig på ett helt annat sätt.

Det som Sverigedemokraterna däremot har en direkt påverkan på – och där samarbetspartierna måste komma överens – är budgeten. Många av de här frågorna trillar ned i budgetfrågor. Då är det ändå intressant att ledamoten säger att det är prioriterat att höja schablonen och få till en indexering. Men uppenbarligen är det inte så prioriterat att det blev en rimligt höjd schablon i år. Varför?

Herr talman! Tack, ledamoten Mona Olin, för ett utomordentligt anförande!

Jag tror att jag delade i princip allting som togs upp i anförandet. Ledamoten satte funktionshinderspolitiken i perspektiv. Hon pratade om hur viktigt det är med en fungerande funktionshinderspolitik när det gäller studier och arbete och för att man ska kunna leva ett liv på likvärdiga villkor. Ledamoten pratade om den urholkning som har skett av funktionshinderspolitiken under de senaste tio åren och om var vi befinner oss i dag.

Men frågan man ändå ställer sig är: Befinner sig Sverigedemokraterna i majoritet eller opposition i Sveriges riksdag? Man ingår ju ändå i ett Tidösamarbete som har majoritet. Sverigedemokraterna är dessutom det tunga partiet i Tidösamarbetet. Det är det största partiet, som till stor del avgör vilka frågor som är prioriterade och vad som är viktigt. Men ingenting av det som ledamoten lyfte fram som viktigt kring funktionshinderspolitiken har fått genomslag i Tidösamarbetet.

Jag tänker på underfinansieringen av assistansen, där schablonen behöver höjas och en indexering behöver införas. Det har inte hänt någonting där. Jag tänker på ledsagningen, där vi behöver ny lagstiftning. Det har inte hänt någonting där. Tolktjänstutredningen har blivit en tummetott.

Ledamoten säger att man inte är ett regeringsparti – man är ett Tidöparti. Men det är helt uppenbart att det parti som ledamoten företräder, Sverigedemokraterna, har valt att inte prioritera funktionshinderspolitiken. Även om ledamoten själv är engagerad är uppenbarligen inte partiet det, för då hade detta stått högre upp på dagordningen. Varför är det på det viset? Det undrar jag, herr talman.

Fru talman! Jag konstaterar att ledamoten beklagar att vi kastar ut vårdpersonal från Sverige i dag. Ärligt talat tror jag inte en sekund på detta beklagande, men det är ett konstaterande att det är på det viset. Vi är helt beroende av den invandrade vårdpersonalen.

Det har pratats mycket om den migrationspolitik som har förts under de senaste tio åren. Vi kan då konstatera att av våra läkare i Sverige har 4 000 kommit från andra länder under de senaste tio åren. Av våra sjuksköterskor har 2 000 kommit från andra länder under de senaste tio åren, och bland våra undersköterskor och vårdbiträden har 33 000 kommit till Sverige från andra länder under de senaste tio åren.

Det är bara att konstatera att vi inte når fram till varandra när det gäller detta, och det beror helt enkelt på att vår syn på människor skiljer sig åt helt. Vi ser helt olika på behovet av deras förtjänster och kompetenser och på förhållandena när folk har rotat sig i Sverige.

Jag går nu tillbaka till att tala om landsbygden och glesbygden, där Sverigedemokraterna ser framför sig att en centralisering av hela den svenska sjukvården kommer att lösa landsbygdens problem.

Vem tror på allvar att det kommer att vara så? När en generaldirektör i Stockholm har tagit hand om 350 000 vårdpersonal och ska sätta en norm för hur ett svenskt akutsjukhus ska se ut kommer vi att få se en nedläggningsvåg av svenska sjukhus av aldrig tidigare skådat slag. Då kommer det inte att finnas utrymme för vare sig Sollefteå sjukhus, Ljungby sjukhus eller andra mindre akutsjukhus.

Tilltron till att centralisering och betongpolitik löser landsbygdens villkor och utmaningar är bara en chimär.

(Applåder)

Fru talman! Nu tror jag att vi måste reda ut ett par saker här. Det finns två delar i migrationspolitiken. Den ena delen handlar om hur många som kommer in i Sverige. Centerpartiet står bakom att vi ska ha en stram migrationspolitik framöver och att det ska förbli på det viset.

Den andra delen handlar om människor som befinner sig i Sverige, som har etablerat sig, lärt sig språket och studerat, som jobbar och betalar skatt och som har rotat sig med sina familjer i Sverige – det är dem vi debatterar i dag. Det är inte den andra invandringen. Det kan ledamoten gärna diskutera i en migrationspolitisk debatt. Men nu talar vi om dem som riskerar att få lämna landet.

Vi kan konstatera att svensk vård är helt och hållet beroende av invandrad arbetskraft. Det kan se olika ut om man har kommit hit av ett asylskäl eller om man kommit med arbetstillstånd. Men vi är helt beroende av människor som är utlandsfödda för att klara välfärdsuppdraget inom svensk hälso- och sjukvård.

Det måste vara väldigt svårt även för Sverigedemokraterna, som inte gärna vill se att våra invandrare bidrar med något positivt i samhället, att förneka det, inte minst med tanke på att vi har alla siffror svart på vitt på hur många som kommer från andra länder.

Ledamoten talar om att vi ska kasta ut folk för att vi inte vill se lönedumpning. Nu kommer här ett lönekrav på ungefär 33 500 kronor i månaden. Menar ledamoten på allvar att alla de undersköterskor, vårdbiträden och sjuksköterskor som går in på ingångslön även i Kungsbacka kommun, som ledamoten kommer ifrån, är lönedumpade när de lever på löner under 90 procent av medianlönen?

Fru talman! Själva navet i den svenska sjukvården är en tillgänglig och patientnära primärvård i hela landet, där man sätter patienten i centrum och får kontinuitet, närhet och trygghet. Detta sammanfattas i begreppet god och nära vård, vilket är det ämne vi nu debatterar. Betänkandet har rubriken Nästa steg för en god och nära vård och lyfter fram viktiga åtgärder som Centerpartiet helt står bakom. Det handlar framför allt om den kommunala hälso- och sjukvården i relation till primärvården.

Centerpartiet har under flera års tid lyft behovet av att ställa tydligare krav på samverkansavtal mellan kommuner och regioner för att undvika problem med oklart patientansvar som gör att patienter riskerar att falla mellan stolarna. Nu förtydligas det här, vilket är väldigt bra.

Centerpartiet har också lyft frågan om att stärka patientperspektivet i vården. Det är fortfarande alldeles för lätt att sätta strukturer framför patienternas behov av kontakt, förståelse och inflytande. Nu tas ett litet steg till på den vägen genom att man tydliggör patientens rätt att få information. Det är ett bra steg på vägen, men det är en lång bit kvar att gå.

Vidare är det bra att det nu ställs krav på att det ska finnas en medicinskt ansvarig för rehabilitering i den kommunala hälso- och sjukvården, en så kallad MAR, eftersom behovet av rehabilitering efter cancer, stroke, höftledsoperation med mera ofta är helt avgörande för patientens fortsatta livskvalitet när den kommer tillbaka från behandling.

Från Centerpartiets sida har vi också varit kritiska till hur otillgänglig den psykiatriska vården är för många patienter, inte minst barn och unga. Det är därför bra att vi nu förtydligar att primärvården har ett ansvar för både den psykiska och den fysiska vården. Det här är visserligen ingen nyhet, men det förtydligas nu ytterligare.

Det är även bra att det nu tydliggörs att det inom kommunal hälso- och sjukvård ska kunna erbjudas medicinsk bedömning av läkare och sjuksköterska dygnet runt. Även det är något som egentligen redan borde vara självklart men som nu förtydligats.

Fru talman! Det här är alltså bra förändringar och ett steg på rätt väg mot en god och nära vård. Betyder det att vi är nöjda nu? Nej, inte alls. Det finns mycket kvar att förändra och förbättra för att alla i Sverige ska uppleva att de verkligen får god och nära vård. Därför tänker jag nu redogöra för några av de ytterligare steg som vi i Centerpartiet ser behöver tas framöver.

Först och främst kan vi konstatera att tillgängligheten till vården skiljer sig över landet i dag. På våra lands- och glesbygder har bara var femte patient tillgång till fast läkarkontakt, jämfört med var tredje patient i riket i stort. Det är naturligtvis helt oacceptabelt. Vidare ser vi bland patienter som avlider i tillstånd som anses ha varit behandlingsbara att frekvensen är dubbelt så hög i våra glesbygder som i våra storstadsområden. Det är mer än oacceptabelt.

I grunden handlar det här om hur tillgänglig vården är, det vill säga hur lätt man kan komma i kontakt med vården och hur långt man har till närmaste vårdcentral. Det är nämligen tillgängligheten som blir avgörande exempelvis för hur snabbt en cancer upptäcks och därmed för möjligheten till överlevnad.

En ökad tillgänglighet till primärvården behöver däremot inte betyda att allting ser likadant ut. Vår utgångspunkt i Centerpartiet är snarare den motsatta. Det måste få se olika ut, och vi måste nyttja alla de möjligheter som finns för att öka tillgängligheten och på så sätt skapa förutsättningar för en jämlik vård i hela landet.

Vi ser att den befintliga strukturen med vårdcentraler behöver kompletteras på våra landsbygder med mindre läkarledda enheter, som vi har valt att kalla för landsbygdsläkare men som innebär ett minimum av en läkare och en sjuksköterska. På det viset skulle man kunna se till att täckningsgraden inom primärvården blir betydligt högre och större än i dag.

Vi ser också att det finns andra resurser som behöver finnas för att öka tillgängligheten. Det handlar om tekniska och digitala lösningar med egen monitorering och digitala läkarbesök för att undvika längre resor när det inte är nödvändigt. Här tror vi också att apoteken i framtiden kan spela en väsentlig roll och fungera som ytterligare en länk mellan patient och primärvård.

Fru talman! Grunden för en god och nära vård är naturligtvis personalen. Därför är det med sorg och oro som vi har kunnat ta del av Tidöpartiernas och Socialdemokraternas utvisningspolitik under de senaste månaderna.

Det handlar om vårdpersonal som Zahra och Afshad, som är välintegrerade, arbetar och betalar skatt, som fick ett utvisningsbeslut trots behovet av dem på Södersjukhuset.

Det handlar om vårdstudenter, som systrarna Donya och Darya som läser till sjuksköterskor vid Högskolan Väst, som har utvisats till diktaturen i Iran trots att Sverige har investerat sju år i deras utbildning och framtid.

Det handlar om gymnasister som Jomana, som planerat för en framtid i svensk välfärd, som utvisats ensam till Egypten.

Det handlar om forskare och läkare som tvingas lämna Sverige därför att deras barn får utvisningsbeslut och där Sverige ses som en alltmer oattraktiv plats även för högkvalificerad arbetskraft.

Detta är resultatet av en politik som inte bryr sig det minsta om god och nära vård utan som ser utvisning av människor som prioriterat. Det är en skam för Sverige, men det är också ett hårt slag mot svensk sjukvård.

Nu kanske någon undrar hur beroende vi är av invandrad arbetskraft i svensk hälso- och sjukvård. Det kan jag berätta. Var tredje läkare inom den svenska vården är född utomlands. Var tredje biomedicinsk analytiker i svensk vård är född utomlands. Var tredje undersköterska är född utomlands, och så mycket som vartannat vårdbiträde och varannan tandläkare är född utomlands. Utan vår utlandsfödda arbetskraft skulle svensk vård kollapsa.

Fru talman! Svensk hälso- och sjukvård måste vara både tillgänglig och jämlik. Att satsa på en god och nära vård med primärvården i centrum är den viktigaste delen i att nå dit. Därför är det bra att vi tar ytterligare ett steg på den vägen i dag, men mer behöver göras. Framför allt måste de orättfärdiga utvisningarna av vårdpersonal stoppas.

(Applåder)

Fru talman! Ledamoten efterfrågar ordning och reda i migrationspolitiken. Jag tror väl aldrig att vi har sett en större oreda i migrationspolitiken än med de pågående utvisningarna. Den bilden tror jag att både åhörarna på läktaren och de i kammaren delar, nämligen att det är en helt otillständig situation.

Samtidigt säger ledamoten att det absolut viktigaste vi har i svensk vård är personalen. Det ska vara kontinuitet i personalen. Å andra sidan är man beredd att kasta ut personal som ger den kontinuitet som vi verkligen behöver, inte minst på landsbygden och i glesbygder. Fast jag vet att Sverigedemokraterna har glömt bort dem under vägens gång sedan man kom till makten via Tidöregeringen.

Det behövs naturligtvis ordning och reda. Centerpartiet står upp för en stram migrationspolitik. Men det betyder inte att vi ska kasta ut dem som redan finns i landet, som arbetar, betalar skatt, har rotat sig och gör rätt för sig – eller deras barn. Bara under de senaste tio åren har det till Sverige kommit 4 000 människor som i dag jobbar som läkare i svensk vård. Under de senaste tio åren har det kommit 2 000 människor som jobbar som sjuksköterskor. Det har kommit hit 33 000 människor som jobbar som undersköterskor eller vårdbiträden, bara de senaste tio åren. Vi behöver dem alla.

Det här rimmar illa, och det stämmer inte, eftersom Sverigedemokraterna å ena sidan säger att de värnar om kontinuiteten, vill se den goda och nära vården och att personalen är det viktigaste men å andra sidan är beredda att kasta ut den personal som råkar ha fel hudfärg, fel etnicitet, fel religion, fel kultur eller fel bakgrund. Det är faktiskt skamligt.

Fru talman! Jag tackar för ledamoten Carita Boulwéns anförande.

Jag var ett tag lite orolig för att personal över huvud taget inte skulle nämnas i anförandet, men så dök det ändå upp: Utan personal, ingen kontinuitet. Det visar att även Sverigedemokraterna anser att personal är en viktig förutsättning för en god och nära vård i Sverige.

Tittar på man på personalen i svensk hälso- och sjukvård framgår det att en tredjedel av läkarna är födda utomlands, att hälften av tandläkarna är födda utomlands, att en femtedel av sjuksköterskorna är födda utomlands, att en tredjedel av undersköterskorna är födda utomlands, att en tredjedel av alla biomedicinska analytiker är födda utomlands och att hälften av alla vårdbiträden är födda utomlands. Utan dessa personer skulle svensk vård kollapsa. Jag tror att även Sverigedemokraterna förstår att vi inte skulle klara uppdraget inom hälso- och sjukvården utan all den personal som har kommit från andra länder och som nu hjälper till i den svenska välfärden.

Likväl ser vi en utvisningspolitik utan dess like av regeringen och Sverigedemokraterna. Dag för dag kan vi läsa hur vårdpersonal tvingas att lämna landet, hur vårdstudenter tvingas att lämna landet, hur föräldrar vars barn har fått ett utvisningsbeslut väljer att lämna landet därför att de inte kan bo kvar utan sina barn.

Hur rimmar detta med alla vackra ord om en god och nära vård och orden om att utan personal, ingen kontinuitet? Är inte den utlandsfödda personal som vi har i vården i dag en del av den kontinuitet som Sverigedemokraterna påstår sig värna?

Herr talman! Svensk sjukvård är i dag helt beroende av utlandsfödd personal. Var tredje läkare, var tredje undersköterska och varannan tandläkare är född utomlands. Utan dessa personer skulle svensk vård kollapsa.

Likväl ser vi nu dag för dag hur vårdpersonal och vårdstudenter utvisas ur landet och hur föräldrar lämnar landet när deras barn fått utvisningsbeslut. Detta är både orimligt och skamligt.

Statsministern har tidigare sagt så här till våra utlandsfödda svenskar: Vi ser er, uppskattar er och vill att ni och era barn ska lyckas i Sverige.

Tyvärr är sanningen den motsatta, för i Tidöpartiernas Sverige belönas ansträngning, integration och arbete med misstro, otacksamhet och utvisning.

Min fråga till statsministern är: Hur ser statsministern på att vårdpersonal nu tvingas lämna landet trots det stora behov vi har av dem inom svensk hälso- och sjukvård?

Fru talman! Jag delar ambitionen om 1 100 listade patienter per läkare, men det viktigaste är ju att patienterna upplever att de har en fast läkarkontakt, det vill säga det motsatta förhållandet. En förutsättning för detta är förstås att läkarna inte har alldeles för många listade patienter.

Jag blir lite orolig när ledamoten talar om att ta in fler hyrläkare för att lösa den här formen av bemanningsproblem. Det är klart att vi behöver strukturer som gör att man verkligen söker sig till tjänster även i våra gles- och landsbygder.

Från Centerpartiets sida har vi lyft fram ett antal förslag, bland annat om att täcka upp med fler läkarledda små sjukvårdsenheter vid sidan av vårdcentralerna. Detta skulle både kunna vara ett incitament för läkare att bygga upp sin egen praktik och göra det mer tillgängligt för patienterna.

Vi har också lyft fram behovet av ekonomiska incitament. Det kan till exempel handla om att avskriva studieskulder. Man kan också använda sig av flyttbidrag för tjänster i de glesare delarna av landet.

Jag tror att ledamoten och jag är överens om att utbildningen behöver nå ut på ett annat sätt, inte minst med bastjänstgöring och specialiseringstjänstgöring i hela landet samt möjlighet till praktik. Det behövs ett större nationellt ansvar på just det området.

Det blir dock lite motsägelsefullt när vi samtidigt står i en situation där regeringen driver en utvisningspolitik som innebär att eftertraktad vårdpersonal i Sverige tvingas lämna sina tjänster och att läkare säger att Sverige inte längre är lika attraktivt att söka sig till; det sistnämnda stod senast i går på DN Debatt.

Den finns en hemläxa för regeringen att göra när det gäller kompetensförsörjningen i våra gles- och landsbygder.

Fru talman! Tack, ledamoten Christian Carlsson, för anförandet!

Jag delar mycket av det ledamoten sa, och det är bra att vi nu tar ytterligare ett steg på vägen mot en god och nära vård, som ju är ett arbete som har pågått under många års tid.

Jag delar också bilden av hur viktigt det är med en fast läkarkontakt. Det är ett av fundamenten för att vi ska kunna ha den goda, nära, kontinuerliga och trygga vården med patienten i centrum. Det är därför det är så anmärkningsvärt att man inte har kommit längre vad gäller en fast läkarkontakt. Precis som ledamoten sa är det bara tre av tio i Sverige som upple-ver att man har en fast läkarkontakt, och det är naturligtvis ett helt oacceptabelt tillstånd.

Ännu värre blir det när man tittar på våra gles- och landsbygder, för där är det bara två av tio som uppger att man anser att man har en fast läkarkontakt. Det beror på att det inte har gjorts tillräckliga insatser riktade till gles- och landsbygd i Sverige, och det har inte heller skett någon förändring under mandatperioden. När Kristdemokraterna har suttit med ansvaret och innehaft sjukvårdsministerposten har det ändå inte skett några förändringar.

I grunden handlar det om tillgången på kompetens på våra gles- och landsbygder för att man ska kunna ha en kontinuitet bland läkarna också där. Centerpartiet har lagt fram ett flertal förslag på hur vi skulle kunna göra det bättre och mer attraktivt att täcka upp i vårdcentralerna på landsbygden eller för all del mellan de befintliga vårdcentralerna, vilket vi också har föreslagit.

Min fråga till ledamoten är: Vad är Kristdemokraternas och regeringens recept för att komma till rätta med denna ojämlikhet, som vi ser i Sverige i dag?

Herr talman! Låt mig först yrka bifall till Centerpartiets reservation 8 under punkt 3 om statligt ansvar för läkemedel.

Utvecklingen av vacciner och läkemedel var en av de avgörande faktorerna för den befolkningsexplosion som skedde under 1900-talet. Vaccin mot smittkoppor, mässling och tuberkulos har räddat miljontals liv världen över. När penicillinet kom skedde ett paradigmskifte i ordets rätta betydelse för människors överlevnad i lunginflammation och bakteriella infektioner. Antivirala läkemedel har förvandlat hiv från en dödlig epidemi till ett kroniskt men hanterbart tillstånd. Utvecklingen går framåt i rasande takt. Under 2000-talet har framväxten av nya terapier och nya mediciner varit hisnande, med biologiska läkemedel, genterapi och precisionsmediciner.

Men samtidigt som utvecklingen går framåt finns det en motrörelse som misstror mediciner och vacciner. Vi ser det på andra sidan Atlanten, men vi ser det också här i Sveriges riksdag. Även i vårt parlament finns det politiker som tror att såväl klimatförändringar som vacciner är delar av en global konspiration och som är beredda att offra såväl planetens som människornas överlevnad i sitt faktaresistenta vetenskapsförakt. Låt oss gemensamt motverka dessa krafter!

Herr talman! Sedan det statliga apoteksmonopolet omreglerades i Sverige 2009 har tillgängligheten till apotek och mediciner ökat markant i samhället. Vi har gått från omkring 900 till 1 400 apotek. På många platser har apoteken samma öppettider som mataffärerna. Delar av apotekssortimentet återfinns faktiskt i mataffärerna i dag.

Samtidigt är tillgängligheten inte lika god i alla delar av landet. Som vanligt är den sämre på våra lands- och glesbygder. I knappt hälften av våra kommuner har man inte fler apotek nu än före omregleringen. Ett femtiotal apotek får glesbygdsbidrag, och det finns anledning att se över det bidraget igen för att stärka möjligheten till apotek i hela landet.

Även andra förändringar behöver göras. Till dem som vi vill se från Centerpartiets sida hör att man inför konceptet farmaceut på distans. En av de stora svårigheterna på våra landsbygder är nämligen tillgången till farmaceuter, och det blir inte lättare när Tidöpartierna kör ut människor som behövs i vår välfärd. Om farmaceuten träffar kunden digitalt och inte behöver befinna sig på det fysiska apoteket ökar möjligheten att bedriva apoteksverksamhet i hela landet.

Men det finns fler utvecklingsmöjligheter för våra apotek. Det som behövs är ett skifte i synen på apoteken och en insikt om att de faktiskt kan utgöra en mycket mer central del i hela hälso- och sjukvårdssystemet. Därför vill vi från Centerpartiets sida använda apoteken mycket mer strategiskt än vad som är fallet i dag i syfte att avlasta sjukvården och nyttja den kompetens som apoteken sitter på.

Vi vill möjliggöra för farmaceuterna att förlänga recept för vissa läkemedel, så att man som kund inte blir tvungen att söka sig till sjukvården akut om nya mediciner ska hämtas men receptet har gått ut. Vi vill också införa ett farmaceutiskt sortiment, så att vissa läkemedel kan expedieras direkt av farmaceut efter rådgivning.

Vi vill även titta på möjligheten för apotek att fungera som komplement till primärvården för vissa vårdnära tjänster, särskilt på lands- och glesbygder. Det skulle exempelvis kunna handla om monitorering eller vaccinering. Mycket av det här har redan genomförts i Storbritannien under namnet Pharmacy First. Sverige är inte först på området, men det finns ingen anledning för oss att vara sist. Detta är dessutom en viktig del i vår beredskap.

Herr talman! Centerpartiet vill även se ett större nationellt ansvar för hela läkemedelshanteringen i Sverige. I dag delas kostnaderna mellan stat och region beroende på om det handlar om förskrivningsläkemedel eller klinikläkemedel. Vi har också två skilda organisationer för läkemedelsintroduktion: TLV och NT-rådet. Det finns anledning att se över det här systemet och titta på möjligheten till ett samlat nationellt ansvar för läkemedelsfrågan, vilket föreslogs av Vårdansvarskommittén. Den förra sjukvårdsministern hade för avsikt att tillsätta en ny läkemedelsutredning hösten 2025. Nu är det snart vår 2026, och ingen verkar veta vad socialministern, som har tagit över ansvaret, faktiskt tycker i frågan.

Ett annat område där det behövs förändringar handlar om tillgången till läkemedel för sällsynta sjukdomar, så kallade särläkemedel. Det handlar om en patientgrupp med dubbel utsatthet. Dels är det väldigt få som drabbas av de specifika sjukdomarna, vilket gör att de drabbade blir väldigt ensamma, dels är det svårt att få tillgång till verksamma terapier – både för att de är svåra att få fram för läkemedelsbolagen och för att det är svårt att få dem att gå igenom TLV:s nålsöga.

Kommissionen för innovativa särläkemedel har gjort en sammanställning som tydligt visar hur tillgången utvecklats sedan TLV:s nya betalningsmodell infördes i januari 2025. TLV har hittills bifallit två produkter och avslagit tre. NT-rådet har bifallit en och avslagit en, och hälften av produkterna väntar fortfarande på beslut. Detta ligger i linje med tidigare analyser som pekar på långa ledtider och svårbedömda kriterier.

Sverige ligger redan lågt i en europeisk jämförelse, med en tillgänglighet på bara 19 av 66 europeiskt godkända särläkemedel. Regeringens låga prioritering för att lösa den här frågan är inte rimlig.

Sammanfattningsvis är tillgången till läkemedel en fråga om jämlikhet. Vilka läkemedel som förskrivs ska inte bero på vilken region man bor i eller vilken läkare man har. Möjligheten att hämta ut läkemedel ska inte vara avhängigt om man bor på landsbygd eller i våra storstadsområden.

Tillgången till särläkemedel ska inte bero på om man bor i Sverige eller i Tyskland. Alla ska ha rätt till en tillgänglig och jämlik vård, oberoende av vem man är och var man bor.

Herr talman! Det är väldigt bra att kommuntypstillägget äntligen kommer. Det är sorgligt att det inte kunde vara med i reformen från start, trots att det var en så viktig del för att ge bättre förutsättningar till våra gles- och landsbygder – vilken form av kommun man nu tillhör. De allra flesta kommuner i Sverige kommer nu, om detta genomförs, att kunna få del av kommuntypstillägget.

Det ger bättre förutsättningar för tandvården att bedriva sin verksamhet. Men den viktigaste förutsättningen för tandvården, sjukvården och välfärden i stort är ju tillgången till personal runt om i hela landet. Det har inte skett något arbete från regeringens sida för att öka den tillgängligheten.

Från Centerpartiets sida vill vi exempelvis vad gäller tandvården införa ett bastjänstgöringsår som kan förläggas även till våra gles- och landsbygder, så att människor får möjlighet att etablera sig där. Vi vill också se över möjligheten att inrätta flyttbidrag för den som vill flytta ut till välfärdens tjänster i våra landsbygder, och vi vill också titta på frågan om att avskriva studieskulder.

Samtidigt driver regeringen och Sverigedemokraterna en politik som handlar om återvandringsbidrag. Man lägger 2,5 miljarder kronor på att få människor att lämna Sverige. Det är människor som behövs i vård och omsorg. Vi har nu sett ett antal uppmärksammade exempel där personer har tvingats bort från Sverige trots att de redan har fasta arbeten inom vård och omsorg. Detta är en sorglig utveckling, naturligtvis.

Men varför har Sverigedemokraterna inte gjort mer för att få människor att flytta dit där välfärden behöver dem, runt om i våra gles- och landsbygder i Sverige?