Heléne Björklund

Fru talman! I dag debatterar vi det nordiska samarbetet, ett samarbete som handlar om gemenskap, tillit och kultur. Jag börjar med att yrka bifall till reservation 3.

Till er som lyssnar vill jag säga att det är möjligt att det kommer att låta lite lika från talarstolen i dag, trots att vi representerar olika partier. Men det är faktiskt en styrka. I en tid då mycket präglas av konflikt och splittring finns det något väldigt fint i att vi i Norden fortfarande samlar bred politisk enighet i de allra flesta frågor. Samtidigt ska vi vara ärliga med att denna enighet inte alltid märks i de beslut som regeringarna fattar eller i det som faktiskt genomförs. Här finns fortfarande mycket kvar att göra, och det är en gemensam uppgift för oss oavsett partifärg.

Fru talman! Jag vet inte den exakta sanningshalten i det jag nu ska säga, men jag läste att det var just den 27 maj 1905 som den kris började som så småningom ledde fram till unionsupplösningen mellan Sverige och Norge. Det ska ha varit den dagen kung Oscar II vägrade att godkänna Norges krav på ett eget konsulatväsen, vilket blev gnistan till den konflikt som några månader senare ledde till att unionen upplöstes. Det viktiga i denna anekdot är inte att unionen upplöstes utan hur det skedde. Våra länder valde inte krig; vi valde förhandling. När Nordiska rådet senare bildades, efter två världskrig, ville de nordiska länderna knyta sig ännu närmare varandra med demokrati, kultur, samtal och samarbete mellan människorna i de nordiska länderna.

Jag tror att detta kan vara viktigt att påminna sig om i den tid vi nu lever i, med krig i Europa, ett oroligt säkerhetsläge, ökad nationalism, hot mot demokratin och en värld där många länder börjar vända sig alltmer inåt. Nu betyder det nordiska samarbetet mer än på mycket länge. Det handlar om människor som i generationer har levt som grannar, om språk som vi nästan förstår, om arbetsmarknader, om utbildningar och om familjer som dagligen passerar gränserna mellan de nordiska länderna. Det handlar om tillit.

I Norden har vi en gemensam syn på att starka samhällen byggs tillsammans, inte genom att ställa människor mot varandra. För många handlar Norden inte om politik utan om att kunna arbeta, plugga, få sjukvård och kunna använda färdtjänst över gränserna – helt enkelt att familjer ska kunna leva sina liv utan krångel, som om Norden vore en enda region. Men här har vi faktiskt fortfarande mycket kvar att göra.

Under arbetet i Nordiska rådet har jag, förra året som president, haft förmånen att resa runt i stora delar av Norden och träffa många människor i olika miljöer. Jag var bland annat på Grönland där jag såg hur Arktis snabbt har blivit en av världens viktigaste säkerhetspolitiska regioner. Där blir geopolitiken väldigt konkret. Stormakternas intressen finns ständigt närvarande, och klimatförändringarna märks tydligt. Samtidigt ska människor leva sina vardagsliv mitt i detta. Det gjorde starkt intryck på mig.

Ibland blir världspolitiken stor och abstrakt när vi talar om den, men ytterst handlar politik alltid om människor, trygghet, framtidstro och möjligheten att leva ett bra liv.

Jag tänker också tillbaka på mötet med ungdomarna på Utøya i Norge. Där samlas årligen unga från hela Norden, från alla politiska partier som vill vara med. De diskuterar och försöker hitta gemensamma lösningar på de vardagsproblem som de upplever att vi har i Norden. De gör allt för att hitta samförstånd och gemensamma förslag. Det är faktiskt väldigt hoppfullt att se, särskilt på en plats som Utøya, som påminner oss om hur skör demokratin är.

Fru talman! Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina har förändrat Europa, men den har också förändrat Norden. I dag står vi nordiska länder närmare varandra säkerhetspolitiskt än vad vi kanske någonsin gjort tidigare. Det är historiskt. Vi samarbetar tätare kring försvar, beredskap och säkerhet, och vi bygger starkare relationer mellan våra länder. Vi gör detta därför att vi vet att vi är starkare tillsammans än var och en för sig.

Det är viktigt att vi fortsätter att hålla ihop vårt Norden. Det är viktigt att vi stärker samarbetet inom försvar och beredskap, att vi står fast vid stödet till Ukraina och att vi fortsätter att försvara demokrati, folkrätt och mänskliga rättigheter, även när det kostar.

Jag vill därför säga några ord om vår reservation som gäller en nordisk försvars- och säkerhetspolitisk kommission. Det är ett förslag som har stark politisk förankring i Nordiska rådet. Tänk vilket verktyg det skulle vara om de nordiska parlamenten tillsammans hade en gemensam överblick över vilka hotbilder, vilken beredskap och vilka åtgärder som krävs framåt! Det skulle stärka våra regeringar och skicka en tydlig signal till omvärlden om nordisk sammanhållning. Detta är ännu en vädjan till vår svenska regering.

Fru talman! Norden är på många sätt en förebild i världen. Vi har byggt samhällen med hög tillit, starka välfärdssystem, hög jämställdhet och en grundläggande idé om att människor ska få möjlighet att växa och leva fria liv. Det här har gjort Norden starkt, inte bara ekonomiskt utan också socialt och demokratiskt.

Dessa värderingar är dock inte självklara. Därför får vi inte glömma bort den del av det nordiska samarbetet som handlar om kultur, utbildning, arbetsmarknad, klimat och ungdomsutbyten. Så bygger vi också motståndskraft. Detta gör vi inte bara genom militär styrka utan genom starka samhällen som håller ihop.

Avslutningsvis vill jag här från talarstolen passa på att tacka hela den svenska delegationen i Nordiska rådet. Jag uppskattar verkligen det engagemang vi gemensamt har och att vi alltid lyckas ha en bra ton och ett bra samarbete. Jag vill också passa på att tacka vår Nordenminister för hennes engagemang i de här frågorna.

(Applåder)

Fru talman och justitieministern! Något händer när skylten utanför polisstationen skruvas ned runt om i Sverige. Det är inte bara en lokal som stängs – framför allt känner många människor att de berövas sin trygghet när staten lämnar orten.

Detta händer just nu runt om i Sverige – i Hallstavik, i Olofström, i Leksand, i Rättvik, i Vansbro och hemma i Sölvesborg. Det sker samtidigt som gängkriminaliteten kryper längre ut i hela landet. Det sker samtidigt som många företagare larmar om brottslighet. Det sker samtidigt som människor känner sig otrygga, oavsett fakta.

Många människor som jag träffar vill inte anmäla brott via en app eller via telefon. De vill göra det på en polisstation, gärna på orten eller i kommunen där de bor. Det gäller inte minst kvinnor som har utsatts för våld i nära relation. De vill gå in genom en dörr och sätta sig ned och prata med någon, helst någon som de vet alltid finns på plats.

Det gäller också äldre människor, personer med funktionsnedsättning och människor som inte klarar det digitala.

Men de som oftast säger detta är företagare, som gång på gång drabbas av stölder, skadegörelse och hot. Företagare bygger våra samhällen, skapar jobb, håller liv i orterna och sponsrar både idrottsföreningar och lokalt engagemang. När företagen säger att lokal polisnärvaro och öppna polisstationer spelar roll menar jag att justitieministern och regeringen borde lyssna.

Justitieministern säger att regeringen prioriterar lokal polisnärvaro, men människorna, i alla fall där jag bor, ser något annat. De ser inte att poliserna blir fler utan att polisen har lämnat kommunen, och de känner sig övergivna. Regeringen svarar gång på gång att det är Polismyndighetens beslut, men man kan ju fatta beslut om lokal närvaro.

Har regeringen gjort någon konsekvensanalys av vad det betyder för tryggheten när den lokala polisstationen stänger? Har man sett hur det påverkar anmälningsbenägenheten och människors tillit till staten? Förstår ministern det jag beskriver? Hör ministern samma sak som jag, alltså att människor upplever att samhällskontraktet bryts när den lokala polisnärvaron förvinner och polisstationer stänger?

Fru talman och justitieministern! Något händer när skylten utanför polisstationen skruvas ned runt om i Sverige. Det är inte bara en lokal som stängs – framför allt känner många människor att de berövas sin trygghet när staten lämnar orten.

Detta händer just nu runt om i Sverige – i Hallstavik, i Olofström, i Leksand, i Rättvik, i Vansbro och hemma i Sölvesborg. Det sker samtidigt som gängkriminaliteten kryper längre ut i hela landet. Det sker samtidigt som många företagare larmar om brottslighet. Det sker samtidigt som människor känner sig otrygga, oavsett fakta.

Många människor som jag träffar vill inte anmäla brott via en app eller via telefon. De vill göra det på en polisstation, gärna på orten eller i kommunen där de bor. Det gäller inte minst kvinnor som har utsatts för våld i nära relation. De vill gå in genom en dörr och sätta sig ned och prata med någon, helst någon som de vet alltid finns på plats.

Det gäller också äldre människor, personer med funktionsnedsättning och människor som inte klarar det digitala.

Men de som oftast säger detta är företagare, som gång på gång drabbas av stölder, skadegörelse och hot. Företagare bygger våra samhällen, skapar jobb, håller liv i orterna och sponsrar både idrottsföreningar och lokalt engagemang. När företagen säger att lokal polisnärvaro och öppna polisstationer spelar roll menar jag att justitieministern och regeringen borde lyssna.

Justitieministern säger att regeringen prioriterar lokal polisnärvaro, men människorna, i alla fall där jag bor, ser något annat. De ser inte att poliserna blir fler utan att polisen har lämnat kommunen, och de känner sig övergivna. Regeringen svarar gång på gång att det är Polismyndighetens beslut, men man kan ju fatta beslut om lokal närvaro.

Har regeringen gjort någon konsekvensanalys av vad det betyder för tryggheten när den lokala polisstationen stänger? Har man sett hur det påverkar anmälningsbenägenheten och människors tillit till staten? Förstår ministern det jag beskriver? Hör ministern samma sak som jag, alltså att människor upplever att samhällskontraktet bryts när den lokala polisnärvaron förvinner och polisstationer stänger?

Herr talman! Tack till ledamoten för svaret!

Ja, det stämmer att det står både i utredningen och i propositionen att det finns en sysselsättningsplikt. Men det står också att sysselsättningsplikten för de här barnen inte får bestå av arbete. Då återstår lite rehabilitering men framför allt skola, och det är skolan som inte kommer att finnas på plats förrän tidigast 2028. Det duger ju inte.

Vi har sagt att vi är beredda att snabbehandla den här frågan, och det har vi också gjort. Vi har kortat motionstiden. Det är bra; vi är ju överens om det innehållet. Men ni har valt att inte gå på utredarens förslag när det gäller åldern. Ni har gått längre. Utredaren föreslog 14 år som sänkning. Ni går vidare med 13. Det säger vi nej till. Men är det någon som behöver skola är det väl en 13åring – en riktigt bra och högkvalitativ skola.

Nu säger ledamoten att det är flera hundra sökande till de här tjänsterna. Men de tjänsterna har ju inte utannonserats ännu, för skolan finns inte ännu. Det finns ju inte lagstiftning för det.

Det som än så länge finns inom Kriminalvården, vad jag vet, är komvux och skola för dem som är myndiga. Det är bra, och det är bättre än inget. Skolan är viktig även för vuxna. Men vi tycker att det är ett stort misslyckande att regeringen inte har prioriterat skolan för de här barnen och ungdomarna lika hårt som man har prioriterat att låsa in dem.

Herr talman! Tack till ledamoten för svaret!

Ja, det stämmer att det står både i utredningen och i propositionen att det finns en sysselsättningsplikt. Men det står också att sysselsättningsplikten för de här barnen inte får bestå av arbete. Då återstår lite rehabilitering men framför allt skola, och det är skolan som inte kommer att finnas på plats förrän tidigast 2028. Det duger ju inte.

Vi har sagt att vi är beredda att snabbehandla den här frågan, och det har vi också gjort. Vi har kortat motionstiden. Det är bra; vi är ju överens om det innehållet. Men ni har valt att inte gå på utredarens förslag när det gäller åldern. Ni har gått längre. Utredaren föreslog 14 år som sänkning. Ni går vidare med 13. Det säger vi nej till. Är det någon som behöver skola är det väl en 13åring – en riktigt bra och högkvalitativ skola.

Nu säger ledamoten att det är flera hundra sökande till de här tjänsterna. Men de tjänsterna har ju inte utannonserats ännu, för skolan finns inte ännu. Det finns ju inte lagstiftning för det.

Det som än så länge finns inom Kriminalvården, vad jag vet, är komvux och skola för dem som är myndiga. Det är bra, och det är bättre än inget. Skolan är viktig även för vuxna. Men vi tycker att det är ett stort misslyckande att regeringen inte har prioriterat skolan för de här barnen och ungdomarna lika hårt som man har prioriterat att låsa in dem.

Herr talman! Mikael Damsgaard från Moderaterna representerar regeringssidan här i dag, så jag vill ställa några frågor till honom med anledning av det.

Som jag sa i mitt anförande har vi gått från att ha varit ganska kritiska till detta till att landa i samma beslut som regeringen. Vi tycker att det är bra att Kriminalvården tar över ansvaret. Men vi hade inledningsvis några krav för att vi skulle landa här. Det ena var att man aldrig ska blanda barnen med de vuxna. Det andra handlade om att skolgången är det absolut mest avgörande för att de här barnen och ungdomarna ska komma bättre ut.

Nu går ni fram med den här reformen, och lagstiftningen ska börja gälla den 1 juli i år. Från och med det ska också ungdomsavdelningarna vara igång. Men ni har inte säkrat skolgången. Ni har inte ens lagstiftning på plats för den skolgång som ska finnas på ungdomsavdelningarna – den förväntas vara färdig först 2028.

Därför vill jag fråga regeringssidan: Hur ska vi säkra skolgången för de här 13-åringarna? Hur många timmars undervisning ska de få? Hur ska det se ut med rektors ansvar? Vilken lärarkompetens ska det finnas? Ska det finnas specialpedagoger som kan jobba med de viktiga NPF-diagnoserna? Och så vidare och så vidare.

Det här är en riktigt viktig fråga för att de här ungdomarna ska komma bättre ut, så varför är inte lagstiftningen när det gäller skolan på plats?

Herr talman! Mikael Damsgaard från Moderaterna representerar regeringssidan här i dag, så jag vill ställa några frågor till honom med anledning av det.

Som jag sa i mitt anförande har vi gått från att ha varit ganska kritiska till detta till att landa i samma beslut som regeringen. Vi tycker att det är bra att Kriminalvården tar över ansvaret. Men vi hade inledningsvis några krav för att vi skulle landa här. Det ena var att man aldrig ska blanda barnen med de vuxna. Det andra handlade om att skolgången är det absolut mest avgörande för att de här barnen och ungdomarna ska komma bättre ut.

Nu går ni fram med den här reformen, och lagstiftningen ska börja gälla den 1 juli i år. Från och med det ska också ungdomsavdelningarna vara igång. Men ni har inte säkrat skolgången. Ni har inte ens lagstiftning på plats för den skolgång som ska finnas på ungdomsavdelningarna – den förväntas vara färdig först 2028.

Därför vill jag fråga regeringssidan: Hur ska vi säkra skolgången för de här 13-åringarna? Hur många timmars undervisning ska de få? Hur ska det se ut med rektorns ansvar? Vilken lärarkompetens ska det finnas? Ska det finnas specialpedagoger som kan jobba med de viktiga NPF-diagnoserna? Och så vidare och så vidare.

Det här är en riktigt viktig fråga för att de här ungdomarna ska komma bättre ut, så varför är inte lagstiftningen när det gäller skolan på plats?

Herr talman! I dag debatterar vi justitieutskottets betänkande 30 om frihetsberövande påföljder för barn och unga. Jag vill börja med att yrka bifall till vår reservation nummer 3.

Det här är ett svårt ämne att debattera, för det handlar om barn och unga som har begått riktigt allvarliga brott. Det är unga som har förstört andras liv men som också riskerar att förstöra sin egen framtid. Det handlar om unga människor som samhället måste stoppa men också få tillbaka. Därför måste vi se till att de unga som vi nu diskuterar kommer ut bättre, inte som mer kriminella.

Herr talman! Dagens debatt handlar om vilken myndighet som ska ansvara för verkställigheten när barn och unga döms till en frihetsberövande påföljd. Enligt förslaget ska unga inte längre dömas till sluten ungdomsvård inom Sis. I stället ska de dömas till fängelse, och Kriminalvården ska ansvara för verkställigheten.

För oss socialdemokrater har det inte varit självklart att det är här vi ska landa i debatten, men det har inte fungerat tillräckligt bra med Sis. Då är vi beredda att pröva något annat.

Jag vet att många anställda inom Sis gör ett bra arbete med en mycket svår målgrupp – ett riktigt tufft jobb – men systemet har inte klarat uppgiften tillräckligt väl. Vi har sett rymningar, vi har sett säkerhetsbrister och vi har sett unga som under påföljden har påverkat andra att fortsätta begå kriminella handlingar. Framför allt har vi sett alldeles för många återfall.

En granskning som gjorts av samtliga personer som dömts till sluten ungdomsvård under åren 2015–2022 visar att sju av tio återföll i brott, och för unga med gängkoppling var det så många som 90 procent som återföll i kriminalitet. Undersökningen handlade om 439 ungdomar, huvudsakligen unga män. Då är det självklart för vårt parti att vi måste ompröva.

Det handlar om unga som har begått mycket allvarliga brott: allvarliga våldsbrott, grova rån, grova vapenbrott, grova narkotikabrott och i vissa fall mord och mordförsök. Det är en liten men mycket tung grupp.

Herr talman! Vi socialdemokrater föreslår därför en särskild utskrivningsprövning för unga som har begått särskilt allvarliga brott, och det är här vi har vår reservation. När risken för återfall är hög och konsekvenserna för andra människor mycket stora räcker det inte att frigivning sker utan en tillräckligt noggrann prövning.

Vi menar att det måste finnas möjlighet att stanna upp och göra en samlad bedömning. Hur ser risken för återfall ut? Hur har den unge utvecklats? Hur har behandlingen fungerat? Finns det förutsättningar att komma tillbaka till ett bra liv? Fungerar skolan och boendet, och finns det bra vuxna utanför kriminalvården?

Herr talman! Vi tror verkligen på Kriminalvården och att den är bättre rustad för målgruppen – det har vi landat i. Vi har stor tilltro till Kriminalvården som myndighet. Vi i den socialdemokratiska gruppen har besökt anstalter för att lära oss mer om hur de jobbar med att förbereda ungdomsavdelningarna.

Vi anser att Kriminalvården är en myndighet som kan sitt uppdrag, arbetar strukturerat och har erfarenhet av säkerhet, verkställighet, kontroll och återfallsförebyggande arbete. Kriminalvårdens egen vision är ”bättre ut”. Det är en riktigt bra vision, och det är precis det som vi behöver. De här ungdomarna ska inte bara låsas in – de ska komma bättre ut.

Vi tror också att det här kan innebära något bra för Sis. När de mest brottsbelastade unga flyttas från Sis-hemmen till Kriminalvården kan Sis-hemmen och personalen där i större utsträckning fokusera på sitt kärnuppdrag: vård, behandling och förändring för de mest utsatta barnen och ungdomarna i samhället. Här finns barn med svår problematik. Det handlar om barn med missbruk, psykisk ohälsa, neuropsykiatriska svårigheter, destruktiva livsmönster och stor utsatthet, men de behöver inte nödvändigtvis vara belastade med tung kriminalitet.

Det räcker inte att bara byta myndighet och flytta ungdomarna från Sis till Kriminalvården och tro att allt löser sig. För oss socialdemokrater är en fråga helt avgörande, nämligen skolfrågan. De här barnen har ofta redan misslyckats i skolan, eller kanske snarare: Samhället och skolan har misslyckats med ungdomarna. Skolan är en av de absolut viktigaste skyddsfaktorerna, och den måste vara själva ryggraden i de nya avdelningarna.

Herr talman! Jag vägrar att ge upp tron på barnen. Jag tror inte att man föds till brottsling, och jag tycker inte att ett barn ska vara förlorat vid 13, 14 eller 15 års ålder. Vi måste bygga ett samhälle som minskar rekryteringsbasen så att nästa generation inte hamnar där. Vi måste bygga ett helt samhälle. Det räcker inte att låsa in de barn som har begått grova brott. Vi måste också förhindra att nya barn dras in. Sverige har inte råd att förlora fler barn.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag förutom vår reservation 3.

(Applåder)

Herr talman! I dag debatterar vi justitieutskottets betänkande 30 om frihetsberövande påföljder för barn och unga. Jag vill börja med att yrka bifall till vår reservation nummer 3.

Det här är ett svårt ämne att debattera, för det handlar om barn och unga som har begått riktigt allvarliga brott. Det är unga som har förstört andras liv men som också riskerar att förstöra sin egen framtid. Det handlar om unga människor som samhället måste stoppa men också få tillbaka. Därför måste vi se till att de unga som vi nu diskuterar kommer ut bättre, inte som mer kriminella.

Herr talman! Dagens debatt handlar om vilken myndighet som ska ansvara för verkställigheten när barn och unga döms till en frihetsberövande påföljd. Enligt förslaget ska unga inte längre dömas till sluten ungdomsvård inom Sis. I stället ska de dömas till fängelse, och Kriminalvården ska ansvara för verkställigheten.

För oss socialdemokrater har det inte varit självklart att det är här vi ska landa i debatten, men det har inte fungerat tillräckligt bra med Sis. Då är vi beredda att pröva något annat.

Jag vet att många anställda inom Sis gör ett bra arbete med en mycket svår målgrupp – ett riktigt tufft jobb – men systemet har inte klarat uppgiften tillräckligt väl. Vi har sett rymningar, vi har sett säkerhetsbrister och vi har sett unga som under påföljden har påverkat andra att fortsätta begå kriminella handlingar. Framför allt har vi sett alldeles för många återfall.

En granskning som gjorts av samtliga personer som dömts till sluten ungdomsvård under åren 2015–2022 visar att sju av tio återföll i brott, och för unga med gängkoppling var det så många som 90 procent som återföll i kriminalitet. Undersökningen handlade om 439 ungdomar, huvudsakligen unga män. Då är det självklart för vårt parti att vi måste göra en omprövning.

Det handlar om unga som har begått mycket allvarliga brott: allvarliga våldsbrott, grova rån, grova vapenbrott, grova narkotikabrott och i vissa fall mord och mordförsök. Det är en liten men mycket tung grupp.

Herr talman! Vi socialdemokrater föreslår därför en särskild utskrivningsprövning för unga som har begått särskilt allvarliga brott, och det är här vi har vår reservation. När risken för återfall är hög och konsekvenserna för andra människor mycket stora räcker det inte att frigivning sker utan en tillräckligt noggrann prövning.

Vi menar att det måste finnas möjlighet att stanna upp och göra en samlad bedömning. Hur ser risken för återfall ut? Hur har den unge utvecklats? Hur har behandlingen fungerat? Finns det förutsättningar att komma tillbaka till ett bra liv? Fungerar skolan och boendet, och finns det bra vuxna utanför kriminalvården?

Herr talman! Vi tror verkligen på Kriminalvården och att den är bättre rustad för målgruppen – det har vi landat i. Vi har stor tilltro till Kriminalvården som myndighet. Vi i den socialdemokratiska gruppen har besökt anstalter för att lära oss mer om hur de jobbar med att förbereda ungdomsavdelningarna.

Vi anser att Kriminalvården är en myndighet som kan sitt uppdrag, arbetar strukturerat och har erfarenhet av säkerhet, verkställighet, kontroll och återfallsförebyggande arbete. Kriminalvårdens egen vision är ”bättre ut”. Det är en riktigt bra vision, och det är precis det som vi behöver. De här ungdomarna ska inte bara låsas in – de ska komma bättre ut.

Vi tror också att det här kan innebära något bra för Sis. När de mest brottsbelastade unga flyttas från Sis-hemmen till Kriminalvården kan Sis-hemmen och personalen där i större utsträckning fokusera på sitt kärnuppdrag: vård, behandling och förändring för de mest utsatta barnen och ungdomarna i samhället. Här finns barn med svår problematik. Det handlar om barn med missbruk, psykisk ohälsa, neuropsykiatriska svårigheter, destruktiva livsmönster och stor utsatthet, men de behöver inte nödvändigtvis vara belastade med tung kriminalitet.

Det räcker inte att bara byta myndighet och flytta ungdomarna från Sis till Kriminalvården och tro att allt löser sig. För oss socialdemokrater är en fråga helt avgörande, nämligen skolfrågan. De här barnen har ofta redan misslyckats i skolan, eller kanske snarare: Samhället och skolan har misslyckats med ungdomarna. Skolan är en av de absolut viktigaste skyddsfaktorerna, och den måste vara själva ryggraden i de nya avdelningarna.

Herr talman! Jag vägrar att ge upp tron på barnen. Jag tror inte att man föds till brottsling, och jag tycker inte att ett barn ska vara förlorat vid 13, 14 eller 15 års ålder. Vi måste bygga ett samhälle som minskar rekryteringsbasen så att nästa generation inte hamnar där. Vi måste bygga ett helt samhälle. Det räcker inte att låsa in de barn som har begått grova brott. Vi måste också förhindra att nya barn dras in. Sverige har inte råd att förlora fler barn.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag förutom vår reservation 3.

(Applåder)

Herr talman! Jag tror dig, ledamoten Damsgaard, när du säger att vi är överens och att vi vill samma sak, men det är ju inte högsta fart. Det här ska komma i juni. Då ska vi ta beslut här, men lagen ska inte börja gälla förrän i september.

Vi har tagit åtskilliga beslut här, inte minst under pandemin, då vi kunde snabbehandla ärenden. Regeringen säger att vi måste snabbehandla ett ärende här före sommaren, rörande alkoholservering. Det har vi också sagt ja till, för övrigt, men denna så viktiga fråga, som vi är helt överens om, vill ni nödvändigtvis ha i september.

Finns det någon som helst anledning till detta, frågar vi, när vi säger att vi kan fatta beslut? Vi ska ändå hantera det här i juni. De synpunkter som ni säger finns ska hanteras, men lagen ska inte börja gälla förrän i september. Vi ska ha debatten här i kammaren i september.

Det här är ännu en utsträckt hand. Se till att vi kan behandla frågan här innan ungdomarna går på sommarlov, så att polisen får de tre verktyg de har efterfrågat för att ta ned mordannonserna! Det är så ungdomar rekryteras i dag – 173 barn under 15 år.

Herr talman! Ledamoten Damsgaard pratade om hur mycket lokalpolisen har byggts ut och hur den har blivit mer synlig. Det är vi väldigt glada för, men upplysningsvis: I Blekinge har två av fem polisstationer lagts ned. Det är ett stort misslyckande, anser jag, och det kommer jag att fortsätta påpeka i den här kammaren. Vi har föreslagit ett moratorium för polisstationsdöden för att den inte ska fortsätta. Jag hoppas att vi är överens om det.

På tal om polisen har polisen vädjat till regeringen och till oss som lagstiftare om verktyg för att plocka ned de mordannonser på nätet som används för att rekrytera ungdomar, som jag pratade om i mitt anförande. Sedan 2023 har antalet ungdomar som är 15 år eller yngre och som är involverade i mordärenden ökat från 21 till 173.

Vi socialdemokrater har vädjat och sagt att vi bör behandla det här nu. Vi är helt överens. Mikael Damsgaard har sagt att det är ett bra förslag. Vi har lyft upp det i justitieutskottet. Propositionen finns. Vi är överens. Vi kan snabbehandla den. Den ska komma i juni, men regeringen envisas med att lagen inte ska börja gälla förrän i september. Då har sommarlovet gått. Det kan bli ännu en rekryteringsfest för att rekrytera unga in i kriminalitet.

Varför vill regeringen inte snabbehandla det här när vi säger att vi vill?

Herr talman! I dag debatterar vi betänkandet om straffrättsliga frågor. Jag vill börja med att tydliggöra att Socialdemokraterna står bakom samtliga sina reservationer. För att vinna tid yrkar jag dock bifall endast till reservation 11 under punkt 12, som handlar om barnpornografibrott.

Jag kommer att använda min tid här i dag till att tala om samhällets ansvar för att skydda dem som är mest utsatta. Det handlar om barn som utsätts för sexuella övergrepp, om barn som dras in i kriminalitet och om kvinnor som lever med våld och kontroll.

Herr talman! Socialdemokraterna driver en kriminalpolitik med ett tydligt budskap: Vi ska vara stenhårda mot brottsligheten, men vi ska också vara träffsäkra och rättssäkra.

Alla här tycker att den senaste veckan, med fem skjutningar och fyra döda, var avskyvärd. Jag vill vända mig direkt till offrens anhöriga och säga: I dag tänker vi särskilt på er. Vi tänker på er anhöriga, på er i familjerna, på er vänner och på er som är släkt. Vårt gemensamma löfte härifrån denna kammare måste vara att vi ska göra allt som står i vår makt för att det aldrig mer ska hända och för att barn i Sverige ska få växa upp i trygghet.

Gängvåldet kryper nedåt i åldrarna. Barn rekryteras till grova brott och används av vuxna kriminella, och alltför många kvinnor är utsatta för våld och kontroll. Vi är stolta över mycket som vi gjorde under vår tid vid regeringsmakten. Vi såg till att skärpa många straff. Vi såg till att fler poliser kom på plats. Vi lagstiftade även om en historisk förverkandelagstiftning. Men vi är också ärliga: Det räckte inte. Vi borde ha gjort mer, och vi borde ha gjort det snabbare. Därför har vi utvecklat vår politik.

Vi vill se en svensk maffialag som gör att hela den kriminella strukturen kan lagföras, inte bara den som håller i vapnet. Vi vill slå mot gängens pengar – mot deras företag och deras ekonomi. Om vi ska knäcka gängen måste vi knäcka deras affärsmodell.

Herr talman! Kriminalpolitiken handlar också om våldet som sker bakom stängda dörrar. Våld i nära relationer är ett av våra absolut största samhällsproblem. Bakom varje anmälan om våld finns en människa och en vardag som är präglad av rädsla. Den rädslan får stora konsekvenser för vardagslivet och för arbetslivet. Därför är detta ett samhällsproblem och inte enbart ett problem för den enskilda människan.

Det handlar inte bara om fysiskt våld, utan det handlar också om kontroll, hot, psykisk nedbrytning och ekonomiskt beroende. Vi har drivit på för starkare sexualbrottslagstiftning, kriminalisering av hedersförtryck och bättre skydd för våldsutsatta. Det är bra att kriminalisering av psykiskt våld nu blir verklighet – det är vi väldigt nöjda med – men ännu mer behöver göras. Vi vill också se att ekonomiskt våld och eftervåld utreds, att polisen får bättre verktyg för att säkra bevis och att skyddet för enskilda och utsatta alltid väger tyngst.

Herr talman! När vi talar om straffrätt måste vi också tala om brottsoffrets situation efter brottet. Vi socialdemokrater vet att samhället är som bäst när det håller ihop, men väldigt ofta känner brottsoffer att samhället inte står tillräckligt mycket på deras sida. Många brottsoffer beskriver hur ensamma de känner sig när rättsprocessen börjar. Därför är civilsamhällets arbete så himla viktigt.

Kvinnojourer och brottsofferjourer gör ett ovärderligt arbete, men de måste få långsiktiga och stabila villkor. Stödet till brottsofferjourerna har minskat, och kvinnojourerna vittnar om att skyddade boenden läggs ned. Vi vill se en samlad brottsofferlag som stärker rätten till stöd, skydd och information.

Herr talman! Vi ser dagligen hur barn utnyttjas i kriminalitet. Vuxna som själva undviker risker och i stället skickar fram barn är det mest cyniska jag någonsin har sett. Den nya straffbestämmelse som inkluderar involverande av underåriga i brottslighet var därför en väldigt viktig markering. Den tydliggör att den som rekryterar eller använder barn i kriminalitet ska kunna dömas. Vi socialdemokrater ser nu att det måste följas upp att lagen verkligen fungerar, särskilt när det gäller rekryteringen av barn till gängen. Vi är också beredda att skärpa den ytterligare.

Herr talman! Jag vill utveckla resonemanget bakom vår reservation 11. Det handlar om barnpornografibrott och om hur vi skyddar barn mot sexuell exploatering.

En del av detta gäller det så kallade pubertetsrekvisitet. Det är ett svårt ord men ett väldigt enkelt problem. Ett barn ska ju alltid vara ett barn, men just här gör lagstiftningen ett undantag. Det betyder i praktiken att två 15åringar kan få olika skydd beroende på hur deras kroppar ser ut. Som lagen fungerar i dag kan nakenbilder på ett barn som har kommit långt i puberteten ibland inte räknas som barnpornografi.

Samtidigt förändras dessa brott väldigt snabbt. Övergreppsmaterial sprids numera i digitala miljöer som inte ens fanns när lagen skrevs. Lagen måste hinna i kapp verkligheten. Därför menar vi att regeringen bör tillsätta en utredning för att se över det så kallade pubertetsrekvisitet vad gäller barnpornografi. Fokus ska vara mycket enkelt: Har ett barn exploaterats? Har ett barn sexualiserats? Det ska inte handla om hur långt puberteten har gått. Lagstiftningen måste vara tydlig, modern och rättvis.

Jag vill också säga något om kampen mot sexuella övergrepp mot barn på nätet. Om bara några dagar riskerar viktiga EU-regler att upphöra, som jag sa tidigare. Dessa regler gör det i dag möjligt att upptäcka övergreppsmaterial och identifiera barn som utsätts. Det här betyder i praktiken att färre barn kan hittas, att färre förövare kan avslöjas och att fler övergrepp kan fortsätta i det tysta.

Som förälder och lagstiftare har jag mycket svårt att förstå det här. Därför är det också mycket svårt att förstå att Tidöpartierna röstade nej till detta i Europaparlamentet. Vi socialdemokrater tycker att det är helt fel prioritering.

Herr talman! Vi kommer att fortsätta arbeta för att skydda barn mot sexuella övergrepp, mot exploatering och mot att dras in i kriminalitet. Vi är beredda att ta ansvar, också i opposition. Vi är beredda att göra saker tillsammans, trots att vi är i opposition, för vi ser hur viktigt detta är och att barnen måste räddas från att dras in i kriminalitet och utsatthet.

Jag vill som sagt yrka bifall till reservation 11 under punkt 12.

(Applåder)

Herr talman! Tack för svaret, ledamoten Pontus Andersson Garpvall!

Det gläder mig att vi är överens i den här frågan. Regeringen har dock inte initierat något sådant ärende, så det ser inte ut som att det kommer något förslag. Det är alltså inte bara ett avslag på vårt yrkande, utan det finns ingen utredning om detta.

Dessutom vill jag följa upp det här med säkerhet på nätet, vilket Europaparlamentet röstade om för fem dagar sedan. Där röstade Sverigedemokraterna för att man inte längre ska kunna undersöka, upptäcka och anmäla sexuella övergrepp som sker på nätet, alltså det som vi hanterar även här i Sverige. Detta innebär att det om tre dagar inte längre är möjligt, vilket är en oerhört kraftig försämring och försvagning av barns rättigheter och möjligheten att upptäcka pedofiler på nätet.

Jag vet att ledamoten inte sitter i Europaparlamentet, men jag undrar ändå om ni har någon kontakt och hur ni tänker, Pontus Andersson Garpvall. Har ni någon konkret lösning på hur vi ska hantera detta i Sverige när möjligheten nu försvinner på Europanivå?

Herr talman! Ledamoten yrkade avslag på alla motionsyrkanden, så också Socialdemokraternas yrkande om pubertetsrekvisitet.

Jag vill fråga sverigedemokraten varför man inte vill gå vidare med den viktiga frågan att barn ska få vara barn oavsett hur de har utvecklats i puberteten. Vi har alltså lagt fram ett förslag om att gå vidare och se över om det verkligen är rimligt att man bedömer barn olika beroende på hur långt de har kommit i puberteten. Jag skulle gärna vilja att ledamoten utvecklade sitt yrkande här.

Fru talman! Tack till ledamoten!

Det förvånar mig mycket att vi har sverigedemokrater som står här i kammaren och säger att brottsligheten i princip inte längre finns. Jag skulle vilja varna för att säga att ni tillsammans med regeringen har löst alla Sveriges problem när det gäller kriminaliteten, Pontus Andersson Garpvall. Jag är rädd för att det blir ett bistert uppvaknande.

Detsamma gäller den ekonomiska politiken. Ledamoten tar här tillfället i akt att berätta om flera saker som man menar att Sverigedemokraterna och regeringen har gjort. Det finns även väldigt många saker som Sverigedemokraterna har sagt nej till: höjt barnbidrag, höjt studiebidrag och avskaffande av karensdagen, som man lovade. Arbetslösheten i Sverige är skyhög. Ändå står ledamoten här och slår sig för bröstet för att också den ekonomiska politiken har gått väljarnas väg. Det är inte sant, och det tror jag att Sverigedemokraterna kommer att få erfara.

Jag vill också säga att det plötsliga uppvaknandet inte är så plötsligt. Socialdemokraterna har omprövat en del av sin politik, inte allt. Vi ser det inte alls som att vi ansluter oss till Sverigedemokraterna – långt därifrån. Men många gånger ser vi samma verklighet och kommer kanske fram till rätt så lika slutsatser. För mig är det inte ett problem, snarare tvärtom. Det är en styrka att man kan visa på enighet när det gäller hur man ska lösa svåra frågor.

Det vi ser som en väldigt stor samhällsutmaning, som vi kanske också måste bli eniga om, är narkotikan i Sverige – partyknarkandet som göder kriminaliteten och bidrar till både skjutningar och sprängningar. Vi borde gemensamt kunna ta ett krafttag mot partyknarkandet.

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågorna!

Jag håller med om en sak, och det är att det är mycket positivt att skjutningarna minskar. Till skillnad från ledamoten och hans parti ser vi ingen vinst i att ha en polarisering kring en negativ utveckling i Sverige. Vi är tvärtom mycket glada över den utveckling vi nu ser.

Jag vill rikta mig direkt till svensk polis och säga tack för ett mycket bra arbete. Vi följer det här väldigt noggrant. Jag och ledamoten satt på samma dragning med rikspolischefen i går, där vi kunde se hur skjutningarna har minskat. Det är jag väldigt glad och tacksam för.

Vi ser också att andra brott ökar. Sprängningarna har ökat med 40 procent, till exempel. Jag skulle dock aldrig få för mig att stå här i talarstolen och anklaga ledamoten för den utvecklingen, för det finns även andra aspekter av detta. Flera av de verktyg som har lett till att polisen har kunnat göra ett ännu bättre jobb och som ledamoten nämnde i sitt anförande infördes och beslutades under den förra regeringen. Men som jag sa i mitt anförande kommer jag varken att peka finger eller stå här och ta åt mig äran för någonting. Jag tror nämligen inte att det är det som behövs för att lösa de stora samhällsproblemen i Sverige.

När det gäller den ekonomiska utvecklingen i Sverige har det varit en otrolig isärdragning. Vi ser en segregation som berör oerhört många familjer i oerhört många områden. Många har fått det bättre, men ännu fler har fått det väldigt mycket sämre. Jag är förvånad över att ledamoten inte själv kan se det.

Fru talman! Vi debatterar i dag unga lagöverträdare, men jag ser det faktiskt som att vi debatterar samhället och samhällets stora misslyckande när det gäller våra barn och unga.

Jag vill börja med att slå fast att jag inte kommer att peka finger, skylla ifrån mig eller säga vem som har gjort vad. Jag konstaterar att det är samhällets misslyckande som vi står här och debatterar. Jag kan också direkt säga att vi socialdemokrater ser att vi har gjort väldigt mycket på det här området men uppenbarligen inte tillräckligt. Det är vi de första att medge. När samhället har förändrats så här radikalt och när misslyckandet är så uppenbart är också vi beredda att erkänna det och att vi måste ompröva vår politik.

Vi ser en utveckling som är helt horribel. Barn rekryteras till mord. Barn rekryterar barn, och barn rekryteras till uppdrag som ingen vuxen skulle utföra eftersom riskerna är så stora.

Detta har inte vuxit fram i något vakuum. Vi har haft en samhällsutveckling under de senaste 30 åren, skulle jag säga, där segregationen har bitit sig fast. Barn har vuxit upp i familjer och områden som saknar resurser, och samhället har i många fall dragit sig tillbaka. Skolorna har inte lyckats med sitt kompensatoriska uppdrag. Fritidsgårdarna har inte funnits där. Arbetsmarknaden har blivit alltmer otrygg.

I detta samhälle har vi tillåtit gängen att växa. I sprickorna har gängen klivit fram. Med pengar, hot och löften om en falsk gemenskap har de rekryterat våra ungdomar.

Vill vi åstadkomma ett bättre samhälle måste vi också jobba med det. Då måste vi bygga ett starkare samhälle där alla barn får lika möjligheter. Jag vägrar att ge upp tron på våra barn. Jag tror inte att man föds till brottsling. Jag tror inte att det är vilka föräldrar eller vilket postnummer man har som avgör om ett barn ska lyckas. Vi ska hjälpas åt att bevisa det här.

Men jag ser också det som alla andra ser: att vissa barn går längre, tidigare, än vi någonsin har sett i modern tid. Vissa barn har inte moral eller konsekvenstänk. De klarar inte att stå emot när de får ett erbjudande. Därför måste vi nu klara att göra flera saker samtidigt. Vi behöver ha en repressiv politik som är rättssäker, träffsäker och effektiv. Och vi måste bygga ett starkare samhälle som minskar rekryteringsbasen, så att nästa generation inte hamnar där. Det är där vi tycker att regeringen har sin blinda fläck: nyrekryteringen.

Enligt polisens egna lägesbilder finns det nu nästan 5 000 barn runt gängen. Det är inte mindre än 127 barn under 15 år som just nu är misstänkta för inblandning i mordärenden. Det här måste få hela samhället att agera kraftfullt. De här barnen är inte ledare eller strategiska aktörer. De är utförare – springpojkar, kurirer och barn som bär vapen. En del barn ser det som ett sommarjobb.

Fru talman! I det här betänkandet avfärdas en del bra förslag med hänvisning till pågående arbete. Jag vill därför förtydliga några av våra socialdemokratiska förslag.

Vi vill se tidigare och samordnade insatser mellan skola, socialtjänst och polis. Vi vill se riktade insatser för flickor, som ofta både exploateras och osynliggörs. Vi vill se en snabbare lagföring av unga, så att samhällets reaktion kommer i tid.

Så till frågan om straffbarhetsåldern. Socialdemokraternas linje är tydlig. Vi avvisar regeringens aviserade förslag om en generell sänkning av straffbarhetsåldern. Men precis som regeringens egen utredare har föreslagit kan vi tänka oss att pröva och utvärdera en tillfällig sänkning från 15 till 14 år vid mycket allvarliga brott.

Vi tror förstås inte att en tillfällig sänkning stoppar nyrekryteringen. Vi tror inte att det är en mirakelkur att sänka från 15 till 14 år vid vissa brott. Det lagar inte skolan. Det fyller inte fritidsgårdarna. Det bygger inte ihop ett isärdraget samhälle. Men en sänkning av straffbarhetsåldern markerar att samhället måste kunna reagera när de grövsta brotten begås av mycket unga och att brottsoffer och anhöriga ska möta ett samhälle som tar deras verklighet på allvar.

Fru talman! Här vill vi socialdemokrater väldigt tydligt understryka att dessa barn och ungdomar aldrig får sitta tillsammans med vuxna. Om staten väljer att gå den här vägen måste vi också bygga en helt annan verkställighet för de unga: ungdomsanpassade anstalter med fungerande skola, behandling och struktur och stöd – allt med målet att bryta den kriminella banan.

Fru talman! Det är många som pratar om tuffare tag. Det är lätt att vara tuff i ord; det svåra är att vara träffsäker. Om man på riktigt vill stoppa nyrekryteringen kan man inte bara prata om 13-, 14- eller 15-åringar. Vi måste bygga det starka samhället igen. Barnen ska inte vara gängens framtid. Barnen ska vara Sveriges framtid.

Vi står bakom samtliga våra fyra reservationer, men för tids vinning yrkar vi i dag bifall till reservationerna 1 och 5.

(Applåder)

Herr talman! Min fråga går till försvarsministern med anledning av de uppgifter som har framkommit om flygflottiljen F 17 i Kallinge.

Under lång tid användes där brandsläckningsskum innehållande PFAS, och så kallade provskott ska ha genomförts dagligen utan att detta klassades som övning. I en inspelning säger den dåvarande flottiljchefen att han duckade en fråga om övningar och att han låtsades inte förstå för att inte avslöja omfattningen. Dessa uttalanden har väckt berättigade frågor om ansvar, transparens och förtroende för Försvarsmakten.

Min fråga är hur ministern ser på att den dåvarande ledningen vid F 17 enligt inspelningen inte redogjorde öppet för omfattningen av användningen av PFAS-skum. Vad säger ministern till de drabbade i Kallinge?

Fru talman! Jag har läst direktiven. Men jag undrar om det finns något sidodirektiv direkt från ministern, eftersom han säger att det inte kommer att hända – i stället kommer det att bli så här. Betyder det att ministern har gett något särskilt direktiv om att just Ronneby flygplats ska undantas därför att den är särskilt viktig? Varför finns den i så fall med i utredningen?

Det här handlar inte bara om en flygplats. För oss i Blekinge handlar det om att bo i en del av landet som gång på gång tycks glömmas bort. Vi har vant oss vid att få kämpa lite extra. I Blekinge lägger man ned polisstationer och stänger statliga servicekontor. Vi ser den ena servicen efter den andra försvinna. Vi har kämpat för tåginfrastruktur utifrån regeringens ändrade prioriteringar när det gällde Sydostlänken, vi har kämpat för Ronneby flygplats efter den förra utredningen och nu kommer alltså en ny utredning som återigen skapar oro.

Varenda gång det här kommer känner vi att framtiden är osäker för flygplatsen som statlig flygplats. Det är som sagt mindre än två år sedan den förra utredningen avslutades. Jag hade önskat att regeringen skulle säga att man förstår det här, att man kommer att lösa det så att det inte blir så. I stället får vi hela tiden höra att saker ska utredas.

Fru talman! Det här handlar om att människor i Blekinge vill känna att staten står vid blekingarnas sida, inte över huvudet på dem med en pärm.

Tack för samtalet och debatten!

(Applåder)

Fru talman! Tack så mycket för svaret, ministern! Det är ju väldigt märkligt: Om ministern nu kan stå här och vara så tydlig, varför ska det över huvud taget utredas? Det har som sagt nyligen utretts, och då var regeringens utredares förslag att Ronneby flygplats inte längre skulle finnas med i det statliga utbudet. Sedan kom mycket riktigt, som ministern säger, beslutet om att den ändå skulle det.

Det är hela tiden ett hattande från regeringen när det gäller Blekinge. Förstår inte regeringen och ministern att när man nu tillsätter en ny utredning precis efter att den andra, där Ronneby flygplats ingår, har avslutats skapar man samma osäkerhet och oro igen? Det här är ju ett nav för sydöstra Sverige. Där finns Försvarsmakten, men där finns också många andra verksamheter.

Under tiden som regeringen hattar hit och dit och ska rädda Bromma till vilket pris som helst skapas en oro. Jag tycker faktiskt att Blekinge förtjänar bättre än så. Vi drar vårt strå till stacken. Vi försvarar landet. Utifrån Blekinge försvarar vi också våra allierade. Vi exporterar, vi utbildar och vi drar som sagt vårt strå till stacken. Ändå får vi hela tiden se vår infrastruktur ifrågasättas.

Jag vill avsluta med ännu en fråga till ministern. Jag undrar om ministern kan ge mig ett löfte om att Blekinge ska börja behandlas som en tillgång och som en del av lösningen på Sveriges problem i stället för att hela tiden ifrågasättas.

(Applåder)