Heléne Björklund

Fru talman! Jag tackar för svaret.

Ministern räknar upp en massa omständigheter som har gjort att flyget möjligen har minskat. Vi i Blekinge börjar känna igen mönstret. Det är mycket som handlar om att regeringen vill rädda Bromma flygplats på, som vi ser det, bekostnad av andra regionala flygplatser.

Bromma är en flygplats som går med förlust, som tappar resenärer och där linjerna glesnar, precis som ministern säger. Regeringen väljer då att utreda de regionala och statliga flygplatserna igen – en utredning har helt nyss gjorts och avslutats.

Som vi ser det är Ronneby flygplats en av landets mest strategiska flygplatser. Det här är alltså helt bakvänt.

Vi har i Blekinge en flygplats som används av Försvarsmakten och som används för sjuktransporter, för näringslivet och för vår högskola. Det är den tillsammans med några andra som nu ska utredas igen.

Hur kan regeringen försvara att man håller liv i en halvtom eller nästan heltom flygplats i Stockholm men skapar oro kring den regionala flygplats som hela sydöstra Sverige är beroende av?

Ministern säger i sitt svar att luftfarten är viktig för hela landet. Men när det kommer till handling känns det inte så. Då känns det som att det är Stockholm och Bromma som är prioriterat.

Ronneby flygplats får som en av tio statliga flygplatser nu en utredning som sträcker sig långt framåt medan Bromma flygplats får garantier och kapitaltillskott.

Ni säger att ni vill stärka konkurrenskraften, men den osäkerhet som detta medför skapar rena motsatsen. När företag, Försvarsmakten, räddningstjänsten, högskolan och de statliga verksamheter som finns i Blekinge inte vet om flygplatsen kommer att finnas kvar i det statliga utbudet skapas det en oro. Det skapas också osäkerhet inför investeringar och inflyttningar. Blekinge behöver tydliga besked, inte mer byråkrati.

Jag undrar: När regeringen diskuterar och fattar beslut om Bromma, tittar ni någonsin åt sydost?

Herr talman! Civilministern talar om att det säkert har funnits socialdemokratiska kommunpolitiker som har kämpat för den lokala servicen mot en socialdemokratisk regering. Ja, det stämmer. Jag var en av dem.

Jag kämpade för att förklara precis det som jag förklarade för civilministern i mitt förra inlägg. Det handlar om hur det känns när man inte har statlig service. Jag är inte säker på att det var just därför, men det kom ett statligt servicekontor till min hemkommun under den förra S-ledda regeringen. Jag vädjar om att de ska få finnas kvar, för de betyder så mycket.

Nu försvinner 50 miljoner om året. Vi talar bara om detta år. Men det försvinner 50 miljoner om året i er budget. Även om ett eller annat kontor nu verkar ha räddats är frågan: Vad händer långsiktigt? Det har inte ministern svarat på här.

Jag upplever att ministern svarar så seriöst han kan på våra frågor och också vill att det ska bli bra. Men det blir inte det. Det måste också Erik Slottner se med den nedskärning som finns i budgeten.

Det finns säkert utrymme för effektivisering. Jag har inte den insynen. Men det är inte effektivisering att ta bort service för medborgarna. Det får man göra på ett annat sätt. Det är riktigt dåligt. Jag tror att Erik Slottner håller med om det, men det kan han inte säga här.

Vi behöver de här verksamheterna. Vi behöver statlig service i hela vårt land, av skäl som jag har gett innan. Det är inte bara av serviceskäl utan också av demokratiskäl.

(Applåder)

Fru talman! Vi står här och diskuterar statens servicekontor i hela landet. Det är en verksamhet som många gånger finns för att ersätta eller samla myndigheter som inte finns med egna kontor på orten.

Min kommun skulle gärna ha en fullt fungerande arbetsförmedling i Blekinge. Den behövs i dessa tider. Vi skulle gärna ha en fullskalig tingsrätt eller varför inte en polisstation. Men vi har ingenting av detta. Däremot har vi av den socialdemokratiska regeringen fått viss kompensation genom de statliga servicekontoren.

Precis som jag har sagt till ministern flera gånger finns det en vrede. Där jag kommer från pratar man om makten som Stockholm, och man pratar inte om det som något positivt. Det är inte Stockholms stad man avskyr, inte människorna eller den vackra huvudstaden, utan det är makten. Man känner sig som en förlorare gång på gång, och vädjan är att visa att hela landet betyder något.

Det är inte för inte som det firas så extraordinärt på små orter när de gör något bra som att vinna SM-guld i fotbollsallsvenskan. Det är så viktigt att få visa att vi gör något bra. Det är inte heller för inte att man kan driva med sig själv och sätta traktorer på tröjorna när man kommer till Södermalm. Därmed visar vi att vi vet att ni driver med oss, men vi är stolta.

Staten måste visa att man finns överallt genom lokala polisstationer, genom närvarande arbetsförmedlingar, genom tingsrätter, genom servicekontor. Det handlar om att visa att det är viktigt att alla människor kan känna tillit till staten. När man inte känner tillit skapas, menar vi, en vrede som bryter samhällskontraktet och som skapar ett avstånd till regeringen, till politiken och till makten. Det är viktigt att vi klarar frågorna. Det är viktigt för oss alla, och det är viktigt för demokratin.

(Applåder)

(forts.)

Fru talman! Tack till ministern för svaret! Av ministerns svar framgår det att Statens servicekontor i Karlshamn, som jag har ställt specifika frågor om, kommer att vara kvar. Men är det då något annat kontor som ska läggas ned? Ministern säger att det ska finnas ett i varje FA-region. Betyder det att någon annan kommun ska behöva dra igång kampanjer för att rädda sitt servicekontor? Hur ser det egentligen ut? Vi är inte helt tillfreds med svaret.

Ministern och regeringen talar också i sitt svar om mobila och flexibla lösningar. Men vad är en mobil och flexibel lösning? Är det en buss som kommer varannan månad? I så fall är det inte statlig service i hela landet för oss i Blekinge, utan det är symbolpolitik.

Våra frågor finns alltså kvar. Kommer ministern att agera för att det ska finnas statlig service i hela landet, även i Blekinge, som jag uttryckte det i min interpellation?

Vi har inom loppet av några månader varit med om att två polisstationer i Blekinge har stängts. Beskedet om att servicekontoret i Karlshamn skulle stängas kom samtidigt, och det innebar stor frustration och besvikelse hos invånarna. Det skadar tilliten och det skadar samhällskontraktet. Frågorna till regeringen kvarstår alltså. Tänker ni ge några garantier om statlig service i hela landet?

(Applåder)

Fru talman! I dag debatterar vi det nordiska samarbetet. Det är ett samarbete som inte bara är funktionellt och framgångsrikt utan också mycket identitetsskapande och kulturbärande.

Jag vill börja med att säga tillykke med dagen till våra grannar där nere i Danmark, eftersom det är Danmarks grundlagsdag i dag. Jag vill också yrka bifall till reservation 6.

Jag vill gå vidare med att berömma de kloka kollegorna i utrikesutskottet, som har beslutat att ställa sig bakom förslaget om en nordisk försvars- och säkerhetskommission. I Nordiska rådet har vi medlemmar från åtta parlament. Vi har i full enighet beslutat att ställa oss bakom detta. Vi har också föreslagit det för våra regeringar.

Vi vill att den försvars- och säkerhetspolitiska kommissionen ska bestå av parlamentariker från de åtta parlamenten, och uppgiften för kommissionen är att framställa en rapport med politiska prioriteringar på försvars- och säkerhetsområdet som kan ligga till grund för det fortsatta arbetet. Givetvis ska samordning ske med de olika regeringarna, men den viktigaste ambitionen är förankringen i parlamenten. Tänk vilket verktyg för snabba beslut Nordens regeringar skulle få om de åtta nordiska parlamenten hade en gemensam överblick över både hotbilder och vad som behöver göras! Det vore också en skarp signal till Ryssland och andra antagonister.

Kommissionen skulle exempelvis kunna göra en säkerhetspolitisk analys av området runt Arktis. Maria Stockhaus talade också om säkerhetsarbetet där.

Detta förstärkta samarbete skulle som sagt vara vasst även för regeringarna.

Jag skickar denna signal till Nordenministern nu, så kanske jag avstår från att ta replik. Ett sådant här samarbete vore bra för såväl Sverige och Norden som Sveriges regering.

Låt mig än en gång berömma utrikesutskottet, och jag yrkar bifall till utskottets förslag att tillkännage för regeringen att den ska verka för att det tillsätts en nordisk försvars- och säkerhetspolitisk kommission.

Fru talman! I år innehar Sverige presidentskapet i Nordiska rådet. Det är ett ansvar men också en möjlighet.

Jag vill särskilt ta upp en fråga som ibland hamnar i skymundan i den allmänna debatten men aldrig i Nordiska rådet: gränshinder. Trots att vi kallar Norden världens mest integrerade region stöter många dagligen på gränshinder. Det gäller alla som arbetar, driver företag, studerar eller turistar i gränsregionerna. Ändå finns fortfarande inget transportministerråd. Ett enigt Nordiska rådet säger att ett sådant behövs för att samordna logistiken, trafiken och infrastrukturen. Men den svenska regeringen förvägrar oss detta.

Det finns exempelvis ingen enhetlig lösning för gränsöverskridande kollektivtrafikbiljetter. Det är lite märkligt och sorgligt att man kan resa över hela Europa med ett interrailkort men knappt kan åka mellan Malmö och Köpenhamn inom ett och samma biljettsystem. Ska vi uppnå den vision som Sveriges statsminister har slagit fast och ställt sig bakom om att Norden ska vara världens mest hållbara och integrerade region behöver vi lösa denna fråga, så detta skickar jag också vidare.

Fru talman! Norden är en förebild i världen. Vi har en gemensam historia och ett starkt kulturarv, och våra värderingar bygger på demokrati, jämställdhet och solidaritet. Våra samhällen bygger på att ingen ska lämnas utanför, vare sig människor eller länder. Vi är några av världens rikaste länder, inte bara ekonomiskt utan också socialt, och globalt är jämställdheten i Norden unik. Allt detta har byggt Norden starkt och rikt. Globalt har Norden också den största andelen kvinnor som arbetar, och det ska vi vara stolta över. Men dessa värderingar och traditioner är inte självklara, utan vi måste fortsätta att kämpa för dem.

Givetvis vill vi att Norden fortsätter att vara en progressiv kraft både internt och internationellt, och även om vi just nu har stort fokus på försvar och säkerhet får utbildning, klimat, arbetsmarknad och kultur inte glömmas bort.

Fru talman! Det nordiska samarbetet har tjänat Sverige väl. Det har byggt broar mellan hav och fjäll och mellan språk och kulturer. I tider av krig, kris och klimathot behövs detta samarbete mer än någonsin. Låt oss därför inte bara prata om att vi värnar samarbetet, utan låt oss vidareutveckla det genom att fördjupa försvarssamarbetet och riva fler gränshinder. Jag vet att vi med de lärdomar vi har dragit av pandemi och kris kan stärka det nordiska samarbetet och förverkliga statsministrarnas vision om att bli världens mest hållbara och integrerade region.

Som ett led i visionsarbetet görs nu många satsningar på ett grönare Norden och en ansvarsfull klimatpolitik. Det är bra och viktigt. Ett exempel är det nordiska miljömärket Svanen som fortsätter att utveckla kriterier för bra klimatval. Nordens arbetsmarknad och ekonomiska utveckling är beroende av att vi tar på oss ledartröjan i dessa frågor.

Ulf Kristerssons regering har sagt att visionen ligger fast. Det tycker vi är bra, och det är vi stolta över. Men då måste den svenska regeringen också ta ansvar för att förverkliga visionen. Det gäller såväl grön omställning som rivning av fler gränshinder. Här återkommer jag till frågan om ett transportministerråd, men jag tror att det har framgått vad Nordiska rådet tycker.

Som ordförande i den svenska delegationen vill jag tacka ledamöterna i delegationen. Vi hittar alltid bra lösningar och är pragmatiska och når konsensus när det behövs, vilket jag verkligen uppskattar. Vi har en god ton, och engagemanget är oerhört stort. Jag tror inte att någon annan nordisk delegation kan mäta sig med den svenska delegationen när det gäller aktivitet och engagemang. Jag är glad att jag får företräda delegationen.

Jag tackar också ansvarigt statsråd Jessica Rosencrantz för hennes engagemang i de nordiska frågorna.

(Applåder)

Herr talman! Justitieministern talade om poliser som var lokaliserade i lägenheter och att det inte är mycket bättre. Nej, det är det absolut inte. Men i de två exemplen jag tog upp är det inte på det sättet, utan det är lokaler som jag själv har varit med och diskuterat fram lösningar för, som har säkerhetsanpassats och så vidare.

Jag tycker att det självklara svaret från ministern skulle vara: Nej, vi ska inte ha poliser som sitter i lägenheter som inte är tillgängliga för medborgare, eftersom vi då inte kan kalla det vare sig reception eller polisstation. Men det är inte det vi pratar om här.

Att ta sig till grannkommunen eller kanske ännu längre, vilket vi får göra i alla andra statliga ärenden, tar också tid. Det leder kanske till att färre gör den resan, vilket skapar en orättvisa i landet. Jag vill också påstå att det inte är alla som klarar av den digitala tekniken. Det finns äldre, funktionsnedsatta och andra människor som inte klarar det och som verkligen behöver träffa en människa i fråga om såväl annan statlig verksamhet som polisverksamheten.

Jag fortsätter att påstå att det också är en trygghetsfrämjande insats att ha ett lokalt poliskontor, oavsett vad man kallar det.

Jag tackar för diskussionen och noterar att ministern inte ger ett tydligt besked om huruvida han kommer att verka för att polisstationerna i Olofström och Sölvesborg kommer att finnas kvar. Han argumenterar tvärtom för att man behöver poola sina resurser. Jag beklagar det.

Herr talman! Det kan hända att vi har lite kortare geografiska avstånd i Blekinge, justitieministern. Men jag vill ändå beskriva känslan av att statlig verksamhet försvinner, att vi känner oss övergivna och vad den känslan resulterar i.

Det var länge sedan tingsrätten lämnade Sölvesborg och Olofström. Det var länge sedan Arbetsförmedlingen försvann, och Försäkringskassan har försvunnit. Nu har regeringen också beslutat att ta bort servicekontor. Polisen är den sista statliga utposten om vi inte räknar in Systembolaget, och vi vet inte om det också kommer att försvinna. Vi får väl se hur det går med den frågan.

Jag vill beskriva att det är något som oroar mig. Det är inte bara en symbolfråga. Det skulle det kunna vara. Det är en skylt som signalerar något slags trygghet. Jag pratade om alla våra företagare som bidrar så mycket till samhället. De känner att de vill få saker tillbaka.

När man anmäler ett brott vill man att polisen ska komma eller att man får komma till en polisstation. Om man anmäler ett brott som är väldigt känsligt vill man kanske inte ta det på telefon eller färdas till andra platser i länet, utan man vill komma till sin lokala polisstation. Jag tror att det till och med kan påverka benägenheten att anmäla brott om man inte känner att man kan göra det lokalt.

Den tryggheten är fundamental. Det är en rättighet vi ska ha i Sverige. Polisstationen symboliserar det. Jag önskar att regeringen kunde säga: Vi ska självklart ha minst något slags kontor i varje kommun. Det hade varit ett samhällskontrakt som hade uppskattats av såväl opposition som medborgare i hela landet. Det är en rättighet.

Nu hänvisar justitieministern till Polismyndigheten. Låt oss då vara tydliga. Polismyndigheten är en myndighet som lyder under regeringen och Justitiedepartementet som justitieministern har ansvar för. Den kan regeringen styra genom regleringsbrev. Det går att säga hur man vill ha det.

Även om det i dag är myndigheten som formellt fattar beslut är det ministerns ansvar att se till att polisen finns lokaliserad i hela landet och att vi når de mål som vi har satt. Här talar resultaten sitt tydliga språk. Polisstationer försvinner just nu bland annat i Sölvesborg och i Olofström och på många andra platser. Det skapar en otrygghet.

Nu säger ministern att regeringen prioriterar lokal närvaro. Men det syns inte. Det blir under dig, justitieminister Gunnar Strömmer, som det blir färre polisstationer. Det kommer att stå i testamentet för ditt värv, och under ditt skift på posten har det dragits ned.

Jag har flera siffror på detta. Men jag tror att Gunnar Strömmer har både sett och hört det flera gånger. Det är vad som har hänt. Min kollega tog upp siffror från 2021–2024. Det är ganska stora minskningar av både polisreceptioner och besöksstationer för polisen.

Min fråga till Gunnar Strömmer är fortsatt: Vad tänker ministern göra för att se till att polisstationerna blir kvar?

Herr talman! Tack till Gunnar Strömmer för svaret!

Det bästa jag vet efter en arbetsvecka här i Stockholm är att komma hem till Blekinge. Det är ett län med fem kommuner. De två minsta kommunerna, Sölvesborg, där jag själv bor, och Olofström, riskerar nu att stå utan polisstation.

I de här två kommunerna känner jag inte riktigt alla men väldigt många människor. Det är inte så många invånare, men de är mycket strävsamma. Det finns väldigt många småföretagare som jobbar och sliter och har ett stort engagemang i sitt lokalsamhälle. Inte sällan är de också väldigt aktiva i föreningslivet. Därigenom gör de att våra lokalsamhällen blomstrar. De gör stor nytta för samhället.

Men den kriminalitet som har smugit sig in i våra små orter och våra samhällen har skapat en växande misstro, en större oro för kriminalitet och därmed också en stor känslighet för frågan. Det gör att den här frågan är central just nu. Därför har kommunledningarna oavsett färg tillsammans med näringslivet, föreningslivet och polisen jobbat väldigt hårt för att upprätthålla tryggheten och göra förebyggande insatser.

Jag hör vad ministern säger. Jag delar ambitionen att vi ska ha fler poliser i yttre tjänst. Ett av de uttalade målen med polisreformen var just detta. Men att skapa trygghet är inte bara att ha fler uniformerade personer. Den lokala statliga närvaron, i det här fallet genom en polisstation, betyder också väldigt mycket.

Nu går verkligheten i en annan riktning. Polisstationer läggs ned runt om i hela Sverige: i Hallstavik, Rättvik, Leksand och Vansbro och nu också i Sölvesborg, Olofström och förmodligen fler kommuner. Ministern hänvisar till att det här är myndighetens ansvar. Men det är ändå regeringen som har ansvar för myndigheten. Man kan ju föra en diskussion om hur många stationer man ska ha och vilken lägstanivå det ska vara.

Jag skulle vilja uppehålla mig en kort stund vid den känsla jag inledde med att beskriva. Jag vet att Gunnar Strömmer håller med mig om att vi lever i en tid då misstron, utanförskapet, misstänksamheten mot beslutsfattare – inte minst i Stockholm – och känslan av att ingen ser eller lyssnar ökar. Jag skulle säga att detta kan vara extra påtagligt i små samhällen. Man känner sig bortglömd. Jag är personligen rädd för sådana här beslut, som gör att den känslan växer.

I Blekinge fick vi dessutom den oönskade presenten att även ett statligt servicekontor ska läggas ned. Det var en present vi inte önskade oss från regeringen. Nu sprids en känsla av otrygghet, och misstänksamheten växer. Även om antalet poliser växer minskar antalet polisstationer. Nu är det Sölvesborgs och Olofströms tur.

Min fråga till justitieministern kvarstår: Har justitieministern för avsikt att ta några initiativ i den här frågan?

Fru talman! I dag debatterar vi betänkandet om straffrättsliga frågor.

Jag vill börja med att tydliggöra att vi socialdemokrater ställer oss bakom våra reservationer nummer 1 och 5, och jag yrkar bifall till båda dessa. Det handlar om mäns våld mot kvinnor och om kampen mot den organiserade brottsligheten. Det är där jag kommer att ha mitt fokus i denna debatt.

Vi socialdemokrater driver en kriminalpolitik som vilar på ett tydligt och enkelt budskap: repression med precision. Vi ska vara stenhårda mot brottsligheten men på ett rättssäkert och träffsäkert sätt.

Vi lever i ett Sverige där otryggheten sprider sig snabbare än tryggheten byggs och där gängvåldet kryper allt längre ned i åldrarna. Under Socialdemokraternas regeringsinnehav skärpte vi straffen, genomförde en historisk förverkandelag och ökade antalet poliser till rekordnivåer.

Vi är stolta över den kursändringen, men vi är också ärliga: Det räckte inte. Vi borde ha gjort ännu mer, och vi borde ha gjort det ännu snabbare. När vi ser att antalet skjutningar, sprängningar och mord ökar och när barn under 15 år involveras i mordärenden – då krävs ett nytt och kraftfullare angreppssätt.

Därför föreslår vi en ny svensk maffialag. Den innebär i korthet att hela gänget ska kunna straffas och inte bara den som håller i vapnet. Fler ska våga ange sina chefer, gängtopparna, och få kortare straff om det kan hjälpa polisen. Vi ska slå mot gängens företag och svarta pengar och inte bara mot personerna. Vi vill se särskilda maffiaenheter, elitstyrkor inom polisen, åklagarna och Ekobrottsmyndigheten, som kan jaga gängkriminella.

Det här är verktyg som vi tror kan fånga in gängtopparna, som annars gömmer sig utomlands och strypa pengaflödet som göder våldet.

Vi socialdemokrater anser att Sverige måste växla upp kampen mot penningtvätt och den kriminella ekonomin. Det räcker inte med att ta hand om gängens vapen, utan vi måste också slå mot deras kassaflöden. Gängens makt byggs inte bara av vapen och våld. Den byggs av pengar – blodspengar som göder lyxliv, mutor och nya brott. Gängens affärsmodell bygger helt enkelt på att de ska kunna tvätta sina pengar rena, köpa fastigheter, starta företag och göra affärer.

Det här är organiserad brottslighet på riktigt, och den utgör ett direkt hot mot vår samhällsmodell. Därför vill vi socialdemokrater växla upp kampen mot penningtvätt, och jag yrkar därmed bifall till vår reservation 5.

Det är viktigt att den kriminella ekonomin inte får breda ut sig, och det är viktigt att vi gör detta med träffsäkerhet. Det är inte hederliga företagare som ska straffas, och det är inte vanliga löntagare som ska betala priset.

Fru talman! Vi pratar ofta, med rätta, om det hänsynslösa gängvåldet, som drabbar många oskyldiga. Men vi måste också tala om den osynliga brottslighet som slår mot oskyldiga i deras egna hem.

Att stoppa mäns våld mot kvinnor är en fråga om trygghet, frihet, rättvisa och respekt. Mäns våld mot kvinnor var en prioriterad fråga under den förra S-ledda regeringen. Under vårt regeringsinnehav skärpte vi straffen för sexualbrott, misshandel och grov kvinnofridskränkning. Vi införde samtyckeslagstiftningen – ett paradigmskifte i svensk rättshistoria. Vi kriminaliserade hedersförtryck, och vi tillförde särskilda kvinnofridsutredare till polisen.

Men vi såg också det psykiska våldet – den tysta misshandeln som inte lämnar blåmärken men som bryter ned en människas själ. Därför tillsatte vår S-regering en utredning om att kriminalisera kontrollerande beteende. Utredningen blev klar redan 2022, men den nuvarande regeringen har låtit förslaget ligga och samla damm. Det duger inte. Psykisk misshandel är våld, och kontrollerande beteende är brott. Det ska därför kriminaliseras.

Fru talman! 107 gånger varje dag året runt, eller var trettonde minut, anmäls en kvinnomisshandel i Sverige. Bakom dessa siffror döljer sig en verklighet av fysiskt våld, men också en form av misshandel som alltför ofta förblir osynlig: den psykiska.

Psykiskt våld bryter ned människor långsamt. Det börjar med en kommentar, ett förbud mot att träffa vänner eller ett ifrågasättande av kläder eller matvanor. Det handlar om kontroll och isolering.

Den S-ledda regeringen tog dessa signaler på allvar och tillsatte en utredning som föreslog införandet av en ny brottstyp: kontrollerande beteende. Jag yrkar därför bifall till reservation 1.

Avslutningsvis: Vi socialdemokrater ser som sagt behovet av en kraftfull, bred och långsiktig kriminalpolitik. Vi är beredda att ta ansvar, även i opposition. Det är därför vi omprövar, förstärker och utvecklar vår politik. Vi gör det av respekt för varje brottsoffer och för varje barn som riskerar att dras in i gängens klor. Vi gör det för att vi ser att Sverige behöver en ny riktning.

(Applåder)

Herr talman! Jag tycker för min del att det låter som att Nordenministern är helt enig med oss riksdagsledamöter, oavsett parti, om att det behövs ett transportministerråd som kan lösa den här frågan och många andra viktiga infrastrukturfrågor i Norden. Jag välkomnar alltså en fortsatt diskussion om detta i nästa debatt.

Jag vill också avslutningsvis poängtera hur viktig färdtjänstfrågan är för människor med funktionshinder, för den fria rörligheten och för att vi ska kunna bidra till att förverkliga statsministrarnas vision om ett integrerat Norden. Jag vill verkligen vädja om att Sverige tar täten i dessa frågor – att vi driver dem och visar att vi står upp för alla i samhället och ser till att alla har möjlighet att utnyttja de fina miljöer, de arbetstillfällen, den sjukvård och de möjligheter till fritidsliv och turism som finns i hela Norden genom att lösa denna fråga mellan nationer.

Herr talman! Tack, ministern, för svaret!

Det är självklart välkommet att ministern berättar att det är en viktig fråga, att man arbetar med den och om allt som görs. Men min poäng är att tempot behöver höjas, och jag hör inte ministern säga att det kommer att komma några nya besked om att en lösning ska komma på plats.

Ministern hänvisar också till att det är en kommunal angelägenhet. Om kommunerna inte heller kan samarbeta över kommungränserna kan färdtjänsten liknas vid ett slags kommunarrest. Men det var kanske inte så ministern menade.

Det är klart att vi har olika regler och lagar, både mellan kommunerna och mellan våra länder. Men det är för att lösa det som vi har det nordiska samarbetet. Skattepolitiken är också nationell. Vi har ändå kunnat göra stora framsteg med ett skatteavtal mellan länderna, för att främja den nordiska integrationen. Nog skulle man väl kunna göra det även för samhällets allra mest utsatta.

Jag som socialdemokrat tycker att det är en självklarhet att just Sverige driver de här frågorna och att det ska stå högst på agendan för denna lilla men väldigt utsatta grupp.

Jag kan inte nog understryka vilken stor och livsavgörande betydelse detta får för de få personer det handlar om. Vi har tidigare här i kammaren debatterat om människor som tvingats åka 30–40 mil extra för att man inte har kunnat resa från den flygplats som ligger närmast på grund av begränsningarna för färdtjänst över landgränser. Vi menar att alla, oavsett funktionsförmåga, ska kunna nyttja den fria rörligheten för att kunna leva ett rikt liv, både socialt, kulturellt och arbetsmässigt.

Jag upprepar därför frågan: Kan ministern tänka sig att prioritera frågan och lyfta den konkret, inte bara inom ramen för ett samarbete, för att faktiskt lösa frågan? Ytterligare en fråga är om ministern kan tänka sig att också lyfta frågan om ett transportministerråd, där denna fråga kanske skulle kunna diskuteras.

Herr talman och minister Rosencrantz! Den fria rörligheten är en viktig del av det nordiska samarbetet. Statsministrarnas vision om ett integrerat Norden ska vara löst 2030. Det är inte många år kvar nu, och det finns mycket att göra fram till dess.

För den här gruppen, funktionshindrade, gäller dock inte den fria rörligheten. Det finns inte heller särskilt stora ambitioner att den ska gälla dem. Det ska sägas att frågan har diskuterats i 30 år. Det är alltså inte bara minister Rosencrantz som haft ansvar för frågan.

Ministern hänvisar till olika möten, till Funktionshindersrådet och till samarbeten som funnits. Det stämmer, och det är bra. Det känns som att alla är överens om att frågan borde lösas. Men den är inte löst, och den verkar inte heller finnas med på agendan när det gäller just färdtjänst.

Man kan väl inte tänka sig något värre än att redan vara marginaliserad och beroende av andra och att få sin färdtjänst men inte kunna besöka grannlandet. Det blir extra speciellt för den som bor i ett gränsområde och kanske har såväl släkt och vänner som arbete eller studier och fritidsaktiviteter i ett annat land. Det duger inte.

När omvärlden ser ut som den gör och med tanke på det allvarliga läget kan detta tyckas vara en liten fråga. Men för personerna som berörs är det en väldigt stor fråga. Jag menar därför att vi med samlade krafter borde se till att lösa det.

Min mer konkreta fråga till ministern blir om det kommer att finnas med på agendan att det här gränshindret ska skrivas av under detta år. Med det menar jag att man ska lösa frågan.

Herr talman! Jag tackar justitieministern för en viktig och angelägen diskussion.

Jag vill avsluta med att understryka det som har framkommit i debatten, nämligen att det här är en fråga som verkligen inte kan vänta. Vi pratar om barn och unga som ofta mår psykiskt dåligt, men inte alltid. De isoleras från vuxenvärlden och från samhällets trygghet, och i de slutna digitala rummen matas de med hat och våldsromantik. De radikaliseras snabbt, i vissa fall med rent dödligt allvarliga idéer.

Det råder en helt ny typ av radikaliseringsmiljö som jag har stor förståelse för att man inte vare sig politiskt eller i andra organisationer har full kunskap om hur den fungerar eller hur man ska bemöta den. Det är också därför vi behöver använda hela samhällets samlade kraft för att förebygga och avbryta pågående radikalisering.

Vi får aldrig vänja oss vid att unga människor radikaliseras i hemlighet och sedan kommer in på brottets bana. Det gläder mig särskilt att justitieministern – jag uppfattar det som ett löfte – kommer att återkomma i frågan om att hela civilsamhället är viktigt i utbildnings- och informationskampanjen. Jag vill uppmana till att fortsätta diskussionen om att driva på techplattformarna. Det är där man kan se och göra mer.

Vi måste såklart fortsätta samarbetet inom EU och med övriga länder så att vi gör arbetet gemensamt.

Jag tackar för diskussionen.

Herr talman! Ja, det känns väldigt angeläget, som sagt. Det handlar inte bara om nuläget utan om hela vår framtid när det gäller att rädda våra barn från dessa destruktiva miljöer. Detta finns inte bara i miljöer som lockar till sig ungdomar med psykisk ohälsa utan också i gejmingmiljöer och många andra slutna digitala miljöer.

Vi har i dag en verklighet där barn och ungdomar rekryteras till våldsbejakande miljöer via dessa plattformar. På det seminarium som redan har lyfts två gånger här pratade en av techjättarna om att man nu skapar ett forum bara för tonåringar, ett tonårs-Facebook, och att det skulle vara något slags trygghet. Jag kände personligen att vi där skulle ha ytterligare en rekryteringsmiljö. Det känns alltså ännu mer angeläget att verkligen ha koll på dessa plattformar och vad som händer där.

Då blir min fråga: Hur ser justitieministern att svensk polis ska kunna klara det? Vi pratade om att poliser som patrullerar nätet kommer att bli ännu viktigare och att det kommer att behövas fler sådana. Det kräver operativ närvaro, språklig och kulturell förståelse, tekniska system och väldigt mycket annat, men också att man förstår de här miljöerna. Gör svensk polis det? Finns den kompetensen?

Detta säger jag inte för att på något vis ringakta svensk polis. Men har man med sig det i utbildningen? Utvecklingen har ju gått väldigt snabbt, och jag förstår inte hur man skulle kunna ha utbildat sig till den kunskap man kanske får i gejmingmiljöerna.

Har Polismyndigheten i dag specialutbildade poliser som förstår koderna och ungdomspreferenserna? Om inte, hur kan vi snabba på den utvecklingen? Eller är det kanske andra civila aktörer som ska få befogenhet att jobba med detta? Hur ser justitieministern och regeringen på detta?

Herr talman! Tack till justitieministern för svaret!

Det är väldigt välkommet och angeläget att regeringen gör och vidtar alla de insatser och åtgärder som Gunnar Strömmer lyfter här i kammaren. Det är både nödvändigt och brådskande.

För varje dag riskerar fler och fler barn och unga att dras in i de destruktiva miljöerna. Jag måste säga att det var chockerande att se både SVT:s och TV4:s dokumentärer om dödens chattrum där svenska barn hamnar och radikaliseras till att begå fruktansvärda våldsbrott både mot sig själva och mot andra i samhället i något slags poängsystem. Personligen känner jag nog att hur många åtgärder Gunnar Strömmer än räknar upp här ligger vi hela tiden efter den här typen av radikaliseringar och nätbrott, som vi väl får kalla det.

Det som de här granskningarna visade och som också den uppmärksammade Netflixserien har visat är att vi missar varningssignalerna i samhället. Det gäller inte minst att de som är föräldrar inte ser varningssignalerna eller, om de gör det, inte riktigt vet vad de ska göra.

Jag vill därför ställa en fråga till justitieministern, för i svaret nämns inte ett ord om föräldrarna. Det sägs inget om föräldrarnas ansvar men inte heller om hur samhället skulle kunna stötta de föräldrar som vill göra mer. De vill kanske förstå de här symbolerna som nämns och som de flesta av oss inte har en susning om vad de egentligen betyder. Men det handlar också om resten av civilsamhället som jobbar med barn och unga, som fritidsledare och föreningsledare.

Jag tror verkligen att det är en allvarlig brist om vi inte involverar hela samhället mycket starkare i de här frågorna, för det är en riktigt brådskande och avgörande fråga för att få ett tryggare samhälle framöver att vi räddar våra barn från de här miljöerna.

Jag skulle vilja upprepa frågan och det medskick som jag hade häromdagen till justitieministern om att inkludera civilsamhället i både det brottsbekämpande, det förebyggande och det utbildande arbetet riktat till föräldrar och familjer. Där skulle man kunna använda folkbildningen, som har en lång och stark tradition av att jobba med föräldrar. Det gäller både studieförbunden, folkhögskolorna och hela föreningslivet.

Herr talman! Tack till justitieministern!

Avslutningsvis noterar jag att justitieministern har bra koll på de förslag som Trygghetsberedningen har lämnat i sitt betänkande. Ändå hör jag en vag inställning till när de möjligen kan komma som förslag från regeringen. Det tycker jag är synd, och jag vill uppmana ministern att ta tag i frågan omgående.

Jag vill också sträcka ut en hand från oss socialdemokrater. Vi är gärna med och samarbetar om de här förslagen. Vi har behandlat många andra förslag snabbt i riksdagen, på förekommen anledning, och det här är ytterligare en sådan fråga. Vi finns alltså här när regeringen och justitieministern vill diskutera fler förslag – även från Trygghetsberedningen.

Frågan är som sagt angelägen. Människor som har begått väldigt farliga handlingar men som också är väldigt sjuka ska ju få vård, inte bara för sin egen skull och för anhörigas skull utan också för samhällets skull. Det finns en risk att de kommer ut efter många års fängelsestraff och är både sjukare och farligare, och det är inte vår ambition.

Tack för debatten, justitieministern!

Herr talman! Tack, justitieminister Strömmer! Det låter väldigt bra att vi delar engagemanget för ett tryggare och bättre Sverige. Det kanske även gäller omsorgen om att de som är sjuka ska få rätt vård, oavsett om de finns innanför eller utanför murarna, och att man ska få rätt vård på rätt ställe.

Nu säger justitieministern att det inte går att få en samlad bild av hur många i våra fängelser som möjligen är svårt psykiskt sjuka eftersom det begränsas av sjukvårdssekretess. Jag känner att det är svårt att veta vad man ska göra om man inte vet hur många det rör sig om. Vi kan inte formulera lösningar för en grupp som vi inte kan räkna och därmed inte följa upp eller förstå.

Därför blir en följdfråga: Avser regeringen att göra något nationellt för att förbättra statistiken över psykisk ohälsa inom kriminalvården? Jag är inte tillräckligt insatt – det förstår jag – men det känns som att man på ett ganska enkelt sätt skulle kunna göra det utan att bryta sjukvårdssekretessen.

Det känns också som en väldigt angelägen fråga, och därmed kanske man – medvetet eller omedvetet – lyfter frågan om fler remisser från kriminalvården till exempelvis rättspsykiatrin om det här blir mer tydligt. Regeringen kanske har en ambition om det. Det är också välkänt att vi behöver fler platser i kriminalvården och att rättspsykiatrin har sträckt ut en hand och sagt: Här har vi både kompetens och plats.

Den konkreta frågan är alltså om regeringen kan tänka sig att göra någon nationell samling eller ta något initiativ för att förbättra statistiken över psykisk ohälsa inom kriminalvården.

Herr talman! Tack, justitieministern, för svaret!

Jag är helt övertygad om att justitieministern och jag har samma ambition om att Sverige ska bli tryggare och ett bättre land för oss alla att leva i. Min fråga i detta fall gäller naturligtvis till viss del omsorg om dem som möjligen inte får rätt vård och behandling inom kriminalvården och om deras anhöriga. Det gäller också rädslan för att människor som befinner sig inom kriminalvården och är väldigt sjuka möjligen är både sjukare och farligare när de har avtjänat sitt straff och kommer ut – och därmed inte bidrar till att göra vårt samhälle tryggare. Det är bakgrunden till min fråga. Ministern svarar att regeringen inte har för avsikt att göra någonting just nu men att Trygghetsberedningens betänkande bereds.

Trygghetsberedningen föreslår ju i sitt betänkande att kriminalvården ska kunna tillhandahålla återfallsförebyggande hälso- och sjukvård. Den säger också, precis som ministern tog upp, att det finns flera fall då klienter som sitter i våra fängelser inte får den vård de har rätt till och som de för samhällets skull kanske skulle behöva.

Den föreslår också utökad användning av kontraktsvård. Vad jag förstår, efter samtal med exempelvis rättspsykiatrin, är det kanske inte alltid de klienter på fängelser som gör mest väsen av sig som är de sjukaste. Det kommer väldigt få remisser från kriminalvården till rättspsykiatrin, där man kanske har rätt kompetens för att vårda och med rätt behandling trygga att det inte sker återfallsförbrytelser.

Min fråga till justitieministern är dels om det finns någon tidsplan för när regeringen ska behandla Trygghetsberedningens betänkande, dels om det finns några konkreta initiativ redan nu för att få bättre koll på det här – även om de kanske inte avser förändrad lagstiftning.

Fru talman! Jag förstår att den sverigedemokratiska ledamoten mycket hellre pratar om den socialdemokratiska regeringen än om den regering som hans parti just nu stöder och samarbetar med. Men det är inte därför vi står här i dag.

Mitt besked är väldigt tydligt: Ingen kriminell ska jobba i svensk skola. Det ska vi såklart inte tillåta. Det är mitt tydliga svar på den frågan.

Jag är inte den som söker konflikt här. Jag söker hellre samverkan och samarbete. Men jag förstår att Sverigedemokraterna lever av den konflikten, och jag kommer inte att gå in i den. Jag hoppas att vi även i justitieutskottet i bästa samförstånd ska hitta bra lösningar framåt för att motverka terrorism och kriminalitet och se till att det är bra pedagoger som är välutbildade som jobbar i svenska skolor.

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan! Mitt självklara svar är naturligtvis att inga kriminella ska arbeta i svenska skolor. Och såvitt jag kan se av betänkandet har det resande som ledamoten talar om tack och lov minskat i hög grad. Det gläder mig, och jag hoppas att det är våra gemensamma insatser som har bidragit till det. Men i den mån det fortfarande fortgår – vi vet ju att terrorismen fortsätter; det är därför vi står för att hålla diskussionen levande – måste såklart varje sådant ärende bedömas.

Jag är inte här för att debattera svenskt medborgarskap i dag. Men jag tror att vi kommer att behöva diskutera det fortsättningsvis, ja.