Eric Palmqvist

Fru talman! Nu debatterar vi näringsutskottets betänkande 21 Hela Sverige ska fungera – politik för starkare landsbygder. Det är ett betänkande jag står bakom, och jag yrkar därför bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Att vi alla är överens om att hela Sverige ska leva är ingen nyhet. Inget parti och ingen ledamot skulle i denna församling hävda något annat, så när vi i dag debatterar meningsskiljaktigheter ska man ändå ha för ögonen att syftet och viljan att skapa goda förutsättningar i hela landet är något vi alla är besjälade av.

Personligen kan jag tycka att betänkandets namn är lite olyckligt då det kan tolkas som att det råder något slags motsatsförhållande mellan stad och land. Så är det inte, och det framgår också av texten i betänkandet.

Ett livskraftigt Sverige förutsätter nämligen livskraftiga landsbygder och ett väl fungerande samspel mellan stad och land. Det är i många fall så att det är på landsbygderna AB Sveriges långsiktiga konkurrenskraft tillskapas och säkras. Landsbygdernas utveckling kan därför anses vara avgörande för hela Sveriges framgång. Det är också så att de värden som våra landsbygder ger upphov till är synnerligen viktiga för vår självförsörjningsgrad och beredskapsförmåga – eller som det formuleras i propositionen: ”Regeringen ser landsbygderna som en resurs att ta till vara och utveckla – inte ett problem att lösa.”

Detta är en bra utgångspunkt som ligger väl i linje med det jag har sagt i tidigare debatter om att människor och företag på våra landsbygder inte vill bli betraktade som bidragsberoende och tyckas synd om, utan de vill helt enkelt ha rimliga villkor och förutsättningar att utvecklas och frodas. Jag menar att det finns en fantastisk drivkraft bland många av de människor som bor långt från Stockholms lokaltrafiks linjekarta.

I grunden har alla medborgare samma rätt till trygghet, utbildning, arbete och service. Framtidstro ska man kunna ha oavsett om man växer upp i Hemmesdynge eller på Kungsholmen. Det finns ett värde i att sträva efter att bryta staden som norm och i stället utgå från olika landsbygders, tätorters och städers egna unika förutsättningar. Bor man i Puoltikasvaara eller Juoksengi förstår man att man inte kan ha folktandvårdsmottagningen runt hörnet. Men när den mottagning som finns några mil bort aldrig kan erbjuda patienterna tider för att det ständigt saknas personal upplever man att vården inte är på lika villkor. Här har våra regioner ett mycket stort ansvar att axla, inte minst min hemregion, det socialdemokratiskt styrda Norrbotten.

Något av det som det finns mest av i vårt avlånga land är avstånd, i många fall stora sådana. En prioritering för Tidöpartierna har därför varit att göra något åt den enorma underhållsskuld som hela vårt transportsystem lider av efter decennier av styvmoderlig behandling. Vi gör historiska satsningar på Sveriges gemensamma väginfrastruktur, vi har tagit bort flygskatten och i mitt hemlän görs nu stora satsningar på kapacitetshöjning på den för gruvindustrin och Sveriges industri så viktiga Malmbanan.

Vi straffbeskattar inte folk som inte har något annat val än att ta bilen. Vi förstår att det varken gör folk lyckligare eller mer produktiva att göra dem fattigare. Vi satte stopp för ett riktigt dåligt reseavdrag som var på väg att införas, om det inte hade blivit regeringsskifte valet 2022. Vi har sänkt drivmedelspriserna i omgångar, och när något händer i världen skyller vi inte bara på omvärldsläget utan undersöker möjligheterna att genomföra åtgärder som ytterligare kompenserar konsumenter och företag för kostnader som annars drabbar dem inte bara vid pump utan även i mataffären genom dyrare varor och ytterst genom den höga inflation som rådde till följd av Socialdemokraternas tidigare skyhöga drivmedels- och energipriser.

En annan viktig funktion för att hålla hela Sverige levande är tillgången till kommersiell service i hela landet. Detta berörs också i betänkandet. Vi Sverigedemokrater har länge förespråkat att dessa stöds utformning, tillräcklighet och träffsäkerhet ska genomlysas för att säkerställa att de gör avsedd nytta. Den kommersiella servicen utgör nämligen inte sällan ett viktigt nav i Sveriges olika bygder. Vi anser därför att det är viktigt att värna den genom att säkerställa att de stöd staten betalar ut matchar behoven på bästa sätt. Vi har i dagsläget inte några indikationer på att stöden inte fungerar som det är tänkt, men det betyder inte att vi inte måste vara lyhörda för ändrade förutsättningar på detta viktiga område. Det är som bekant inte helt ovanligt att den lilla landsortsmacken eller lanthandeln fungerar som både mack och livsmedelsbutik samtidigt som den är postombud, apoteksombud, busstation, biblioteksombud och ombud för Svenska spel och därmed utgör ett viktigt nav i bygden.

För att ytterligare stärka Sveriges landsbygder anser jag och Sverigedemokraterna att det bör införas ett system för återföring av en större del av vinsten av de produktionsvärden som skapas ute i landet till de lokalsamhällen där produktionen eller råvaruuttaget sker. Förutsättningarna för våra kommuner har helt enkelt förändrats över tid. De har beskattningsrätten, men i dag pendlar folk i högre grad än tidigare. Produktionen kan vara intensivare än någonsin men mindre personalintensiv. Tiden då brukspatronen bodde på andra sidan gruvlaven och arbetarna cyklade eller gick till industrigrindarna är sedan länge svunnen. Detta är ett faktum som urholkar många kommuners skatteunderlag. Det genereras alltså inte sällan fortfarande enorma värden ute i landet men utan att dessa kommuner får reella förutsättningar att satsa på grundläggande kommunal service på ett sätt som hade varit önskvärt.

Här menar vi att vårt förslag om en regionalisering eller kommunalisering av fastighetsskatten för industrier och elproduktionsanläggningar kan vara precis en sådan reform som råder bot på denna problematik. Jag noterar att det finns flera förslag som pekar i en snarlik riktning, och om fru talmannen tillåter mig att skåda in i framtiden tror jag att vi kommer att se en sådan reform i en eller annan skepnad inom en inte alltför avlägsen framtid. Annars kommer den sociala acceptansen för stora industrisatsningar ute i landet helt enkelt att urholkas på ett sätt som inte gagnar AB Sverige.

Fru talman! Slutligen: Om hela Sverige ska leva och våra landsbygder stärkas ska alla svenskar ha samma rätt till vårt gemensamma land. Det går helt enkelt inte att blunda för att rennäringens status som riksintresse utgör en av de mest ingripande begränsningarna för markanvändning i stora delar av norra Sverige. Det är en omständighet som har långtgående konsekvenser för tillståndsprocesser, investeringsvilja och regional utveckling.

Att det dessutom nyligen framkom att den statligt finansierade Samefonden felaktigt finansierat flera samebyars rättegångskostnader när de stämt staten i syfte att utestänga alla andra från vår fjällvärld och erhålla exklusiva jakt- och fiskerättigheter i norra Sverige gör att man inser att något är galet och att en nyordning måste till.

Väl medveten om att det inte utgör en del av det betänkande vi nu debatterar utan är en helt annan debatt som får föras vid ett annat tillfälle menar jag likväl att en ny renmarksutredning och ändringar i renskötsellagen är absolut nödvändiga för byggandet av starkare landsbygder, i alla fall i den norra halvan av vårt vackra Sverige.

Herr talman! Kristdemokraterna har nyligen uppvisat en förändrad syn på rennäringens särställning, där man ifrågasätter såväl renstammens numerär som statusen som riksintresse. Som boende i Gällivare, som direkt berörs av Girjasdomen, är detta mycket välkommet. Förändringar är nödvändiga för att skapa rättvisa levnadsvillkor för alla norrbottningar och underlätta för annat företagande inom berörda områden.

Rennäringens status som riksintresse utgör en av de mest ingripande begränsningarna för markanvändning i stora delar av norra Sverige och har långtgående konsekvenser för tillståndsprocesser, investeringsvilja och regional utveckling. Dessutom har den statligt finansierade Samefonden felaktigt finansierat samebyarnas rättskostnader när de stämmer staten för att erhålla exklusiva jakt- och fiskerättigheter i norra Sverige.

Jag vill därför fråga landsbygdsminister Peter Kullgren om han har för avsikt att verka för en översyn av hur samebyarna utnyttjar Samefonden, om renskötsel ska vara ett riksintresse och om antalet renar bör minskas.

Fru talman! Gruvnäringen är viktig för Sverige. För att investeringsviljan och tillväxten inom branschen inte ska avstanna behöver politiken visa tydliga ambitioner inom området. Givet att staten dessutom äger gruvbolaget LKAB är det också statens ansvar att skapa goda förutsättningar för branschen.

Detta är ett av skälen till att regeringen 2023 tillsatte Miljötillståndsutredningen. Denna syftar till att ge förslag på hur framtida miljötillståndsprövningar ska kunna förenklas och förkortas. Sverigedemokraterna har länge verkat för effektivare och mer transparenta tillståndsprocesser. Flertalet av våra förslag har utretts inom ramarna för Tidöavtalet.

Med anledning av detta vill jag fråga arbetsmarknadsminister och vikarierande klimat- och miljöminister Johan Britz hur arbetet med att bereda Miljötillståndsutredningens förslag går. Kommer regeringen att hinna presentera skarpa förslag på området innan mandatperiodens slut?

Fru talman! Jag är idel öra när det gäller vad de positiva effekterna har varit för Finland. De indikationer vi har sett är att investeringsviljan har minskat radikalt. Ledamoten får gärna framhålla vad som är positivt med det.

Ledamoten talade tidigare om att de låga koncentrationerna, främst av uran, var ett problem och ett argument för att inte bryta. Då kan jag säga att i Aitik är koncentrationen av kroppar exceptionellt låg, i alla fall om man gör en utblick och jämför med hur det ser ut i exempelvis Afrika. Halten som bryts i Aitik, i min hemkommun, är till och med lägre än i det som hamnar på deponi på många håll i Afrika, eftersom de inte har samma fina teknik som vi har i Sverige. Att tala om de låga koncentrationerna som ett argument mot brytning tycker jag alltså inte är hållbart, givet att vi är och ska vara bättre här.

Ledamoten talade också om jordbruksmarker. Det är behjärtansvärt. Sverige har dålig livsmedelsförsörjningsgrad, vilket vi alla känner till. Men det är inte så att aktiv jordbruksmark kommer att tas i anspråk för att bedriva gruva. De avvägningarna gör man alltid. Jag ser alltså inte det heller som ett bärande argument.

När det gäller återvinning är vi dock överens, i alla fall såtillvida att det är fullt rimligt att man vill återvinna det som finns på deponi. Då är min fråga: Är ledamoten beredd att göra lättnader i de regelverk som finns för att företag inte ska ärva gamla försyndelser om de tar sig an ett projekt på redan kontaminerad mark?

Fru talman! Jag tackar Katarina Luhr för anförandet. Det blev tydligt att våra två partier kanske inte skulle utgöra ett bra radarpar i ett regeringssamarbete. Så kan man i alla fall uttrycka saken.

Ledamoten framhöll den gruvskatt man har infört i Finland som ett exempel. Jag tänkte fråga ledamoten om hon känner till vad den har haft för konsekvenser för investeringsviljan för gruvindustrin i Finland.

En annan sak är återvinning av redan brutet och processat material, som ledamoten nämnde. Det är bra i sak och inget som vi motsätter oss. Men man ska kanske inte ha en övertro på det.

Det skulle vara intressant att få höra ledamotens syn på hur långt man ska gå för att tillvarata redan brutet material. Är till exempel det kända vraket Titanic något som ska återvinnas, eller ska det ligga där det ligger? Ska Estonia ligga kvar eller återvinnas? Mycket av det material som vi har producerat finns nämligen inte lätt tillgängligt. Det är gammal järnvägsräls, det är förlista fartyg och det är satelliter och liknande.

Jag har fler frågor, men jag väntar med att ställa dem till min nästa replik och emotser ledamotens svar på de här två frågorna.

Herr talman! Jag vill återigen tacka ledamoten Katarina Luhr för frågorna. Jag tyckte att jag svarade på dessa frågor.

Jag vill understryka att jag inte förhandlar om det här, utan vi har en samordningsenhet som samordnar detta. Vår ingång i detta är precis som jag sa att det inte är berggrunden i sig som är begränsande utan de miljökonsekvenser som beskrivs och som företagen redogör för.

Därför är vår ingång inte att det behövs ett speciellt veto för alunskiffer. Det kan vara så att förhandlingen ger någonting annat, men vår ingång är att bergarten i sig inte är begränsande. Miljötillståndsprövningen ska vara likadan oavsett bergart. Det får inte tillåtas mer konsekvenser för att det är en annan och mer komplex berggrund att bryta i.

Det är också så att mycket av det svenska uranet förekommer i alunskiffer, men det är inte det enda som finns i alunskiffer, och vice versa. Det finns något slags tolkning om att det här skulle hänga ihop, men det behöver inte nödvändigtvis hänga ihop.

Jag vill återigen säga att vi jämställer uran med andra koncessionsmineral. Det finns inga kommunala veton kring något annat, oavsett om det är bly, arsenik eller någon annan giftig metall. Vi betraktar detta som en del av det kollektiva statliga som vi äger tillsammans när det gäller vår berggrund. Därvidlag har vi ingen annan syn på uran i det avseendet.

Jag vill gå tillbaka till det jag sa i avslutningen och inte riktigt hann med sist. Oro för något nytt och okänt – oavsett om det är en ny järnväg, en ny hamn, en ny gruva eller någon annan industri – är rättmätig. Folk förtjänar naturligtvis att få svar på sina frågor. Vi vet dock att folk grät i Pajala när den gruva man först hade protesterat mot lades ned och hamnade i malpåse.

Herr talman! Tack, ledamoten Luhr, för frågorna och för berömmet – ledamoten talade ju om mitt anförande som poetiskt. Det är inte varje dag det inträffar, det kan jag försäkra, men det är smickrande.

Vi vill jämställa uran med andra koncessionsmineral. Om man bortser från de rent radioaktiva egenskaperna hos uran upplever vi att när det gäller det uranförbud som har varit och hanteringen kring uran har särlagstiftningen väldigt mycket syftat till att försvåra för kärnkraftsindustrin och för Sverige som kärnkraftsnation.

Det fanns ju ett beslut om att vi inte längre skulle ha kärnkraft i Sverige, så man ville inte ha bränslet heller. Om vi ska ha kärnkraft ska vi logiskt sett potentiellt kunna utvinna åtminstone en del av bränslet här i Sverige också.

När det gäller alunskiffer är vår ingång precis som jag sa i mitt anförande att det är innovationsdrivande att ha utmaningar. Vi vet om att det är svårt, det är ingen som påstår någonting annat, men att det är svårt betyder inte att det är omöjligt. Det måste vara upp till industrin att utveckla rätt tekniker för att göra detta på ett sätt som är i linje med miljölagstiftningen. Kan man inte det ska man inte bryta, men om man kan visa att man kan göra detta på ett bra sätt ska det också vara okej.

När det gäller oron hos dem som inte är vana vid att bo nära en gruva vill jag säga att oro är naturligt. Det ska man givetvis bekräfta. Det förutsätter också att de får alla kort och alla fakta på bordet. Det är det minsta man kan förutsätta.

Herr talman! Jag noterade ingen fråga från ledamoten From, men ledamoten From uppehöll sig lite vid kalk.

Ja, vad ska man säga om kalken? Det är för det första inget koncessionsmineral utan ett industrimineral. Men vad ledamoten From egentligen borde ägna lite uppmärksamhet åt och fundera lite över är: Hur hamnade vi där? Hur hamnade vi över huvud taget i en situation där kalk, något som finns rikligt i den svenska berggrunden, kunde bli en bristvara i Sverige? Hur hamnade vi där? Hur hamnade vi i ett läge där vi var tvungna att vidta panikåtgärder för att kunna säkra svensk bostadsproduktion, svensk gruvindustri och svenska byggen? Hur hamnade vi där?

Det var definitivt inte Sverigedemokraternas fel; det kan jag försäkra. Det berodde inte på den blå sidan över huvud taget. Det var möjligtvis inte Socialdemokraternas fel, men det kanske berodde på umgänget man hade när man regerade Sverige. Jag skulle i alla fall vilja hävda att det var så. Ledamoten får gärna motbevisa mig. Men eftersom det här är slutrepliken och frågorna som eventuellt ställs av mig blir hängande i luften nöjer jag mig så och tackar för replikskiftet.

Herr talman! Tack, ledamoten From, för frågorna!

När det gäller EU-medlemskapet har jag ingen annan ståndpunkt än partiet i övrigt. När det gäller CRMA eller Critical Raw Materials Act delar jag industrins entusiasm över den.

Sedan vet ledamoten From mycket väl att miljötillståndsfrågan inte ens hanteras i vårt utskott. Det är ett annat utskott, miljö- och jordbruksutskottet, som hanterar den. Men jag kan försäkra ledamoten att de kontakter jag har med berört departement ger vid handen att ett sådant genomgripande arbete är på gång och kommer att lanseras under våren. Jag föreställer mig att det är en av de propositioner som vi kommer att hantera här i kammaren under våren.

Exakt hur formerna kommer att se ut för den nyinrättade myndighet som det pratas om, som jag inte riktigt vet detaljerna kring, kan jag naturligtvis inte redogöra för här i dag. Jag tror inte att det är någon i den här kammaren som fullt ut kan redogöra för det.

Jag konstaterar i alla fall att de signaler som vi skickar ut från Tidöpartierna tolkas positivt av näringen som sådan, inte minst mot bakgrund av att prospekteringsviljan har stigit. Jag kan nämna en liten sak som egentligen är väldigt enkel och som handlar om mineraljakten. Man börjar redan på gräsrotsnivå stimulera till att kartlägga mineraliseringar i Sverige, och det är väldigt positivt att man gör det.

I stället för att ställa en konkret fråga tänker jag att ledamoten From gärna får bjuda på en självrannsakan gällande hur det såg ut före 2022, under tiden när vi hade socialdemokratiskt styre och en väldigt låg placering i Fraser Institutes rankning.

Herr talman! Låt mig inleda med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på motionerna.

I natt när jag förberedde detta anförande mullrade det i vanlig ordning i Malmbergsgruvan så att det kändes hemma i vårt hus. Gör det inte det ett par minuter efter midnatt funderar man som gammal gruvis på vad som gått snett med nattens salvor. Där, några kilometer bort – men väl synligt från vår altan – ligger en av min hemkommuns stora gruvor. På drygt 1 000 meters djup far kvinnor och män fram i lastmaskiner, bergtruckar och borr och skrotriggar för att förse Sverige och Europa med järnmalm av bästa kvalitet.

I min hemkommun Gällivare och min valkrets Norrbotten skapas exceptionella värden för AB Sverige, såväl i LKAB:s järnmalmsgruva som i Bolidens gigantiska koppardagbrott Aitik. Många av industrilandet Sveriges exportframgångar har sitt ursprung i dessa eller någon annan av landets gruvor, vars råvara vi blivit mästare på att förädla i värdekedjor som skapar både jobb och välfärd. Ett par exempel på det är produkterna från två av de företag som jag besökte så sent som i förra veckan: Saab Bofors och SSAB.

Om jag i morse då jag tog flyget ned till Stockholm hade tagit med mig några kilo obearbetad järnmalm eller järnpelletar i mitt bagage och stolt visat upp det här hade det kanske inte varit så många som hade låtit sig imponeras, men jag vet att desto fler är imponerade av de slutprodukter som svensk industri skapar av det som har sitt ursprung i vår berggrund. Därmed kan man säga att malmen är, historiskt har varit och under överskådlig framtid kommer att vara en av själva förutsättningarna för det industrialiserade Sverige vi känner. Sverige behöver helt enkelt en gruvvänlig politik.

Herr talman! När jag valdes in i riksdagen 2018 såg situationen annorlunda ut. Då syftar jag inte på det förändrade säkerhetspolitiska läget, även om det också är viktigt i sammanhanget, utan på den politiska ambitionen på området. Vi hade då en regering som satt på händerna och behandlade gruvindustrin styvmoderligt.

Ett miljöparti med ideologiska skygglappar föste Socialdemokraterna framför sig på ett sätt som resulterade i uranförbud, kalkkris och en kraftigt minskad prospekteringsvilja. Deras politik resulterade i att Sverige störtdök som gruvnation i internationella jämförelser. Därmed förlorade både Sverige och EU konkurrenskraft och självförsörjningsförmåga.

Mycket av detta är sådant som Tidöpartierna målmedvetet har arbetat med att förändra. En del är redan genomfört, och en del kommer att beslutas här i riksdagen senare i vår. Men branschen har tolkat signalerna och riktningen, och förhoppningsvis har vi bara sett början.

När jag säger att det bara är början gör jag det utifrån vetskapen att merparten av de förslag Sverigedemokraterna hade på det gruv- och mineralpolitiska området för fyra år sedan nu antingen är genomförda eller något som bereds på departementsnivå. Det handlar om varierande saker som miljötillståndsprocesser, mineralstrategi och ett upphävande av det så kallade uranförbudet.

I sådana här debatter brukar jag poängtera att det är förmågan att hitta och bearbeta metaller som är skillnaden mellan oss och stenåldersmänniskan. Vår förmåga att hitta och bearbeta metaller har tagit oss från att kunna tillverka enkla redskap för jakt och fiske till att tämja uranets fissila egenskaper och på så sätt skapa förutsättningar för ett överflöd av energi, i alla fall om inte Miljöpartiet åter ges möjlighet att vända upp och ned på energipolitiken. Men det är en helt annan debatt.

Att vi däremot öppnat upp för att åter både prospektera efter och utvinna uran är både logiskt och välkommet, och naturligtvis ska det bara ske efter rigorös miljötillståndsprövning, något som för övrigt gäller all brytning av metall och mineral, farliga som ofarliga. Uran är nämligen inte den enda metall som bryts som har potentiella miljörisker. Trots detta har just uranet, till skillnad från exempelvis arsenik och bly, omfattats av en alldeles egen särlagstiftning som snarare syftat till att försvåra för kärnkraftsindustrin än att värna om miljön.

Herr talman! Här måste även alunskiffer nämnas. Det är en bergart som på senare tid har vållat debatt. Det är komplext att utvinna mineral ur alunskiffer. Det är ingen som påstår något annat, men att det är svårt eller komplext betyder inte att det ska vara förbjudet eller försvåras. Det är nämligen samma miljöbalk och samma miljökonsekvenser som ska styra oavsett bergart. Är det svårare är det också innovationsdrivande.

Vi vet att vi har bland de vassaste företagen i världen på området, och de backas av akademin, där forskare ser till att vi kan behålla ledartröjan på området. Inte ens i SOU 2020:71 kom man fram till annat än att nuvarande miljötillståndsprocesser är tillräckliga för att pröva riskerna med brytning i alunskiffer.

Jag har i princip aldrig hört ett företag i branschen kritisera miljöbalken i sig. De flesta anser faktiskt att den är bra, även om man också uttrycker att tillståndsprövningarna kan effektiviseras. Men i sak skriver hela branschen under på att strikta miljöregler ska råda. Det upplevs till och med som en konkurrensfördel för svensk gruvindustri. Kan vi då inte enas om att vi från politikens sida drar upp reglerna för vilken miljöpåverkan som är acceptabel och inte acceptabel och att industrin sedan har att förhålla sig till det?

En modern och miljösmart gruvindustri syftar inte bara till att skapa arbetstillfällen och klirr i AB Sveriges kassa. Den syftar även till att stärka vår självförsörjningsgrad av metaller och mineral i den skakiga omvärld vi nu befinner oss i.

Det är inte rimligt att vi i ett läge där det råder uppenbar stormaktsrivalitet om kritiska råvaror i hög grad ska vara beroende av import av metaller och mineral från diktaturer och skurkstater där respekten för miljö och mänskliga rättigheter är obefintlig, i synnerhet i de fall där samma metaller finns i vår berggrund utan att vi faktiskt bryter dem. Här måste såväl nya regler som en attitydförändring till, och jag är övertygad om att den nya mineralstrategi för Sverige som regeringen nu arbetar med och som vi har efterlyst länge kommer att peka ut riktningen på ett bra sätt.

Herr talman! När vi ändå talar om självförsörjning och en skakig omvärld: Det må vara kontroversiellt med uran och alunskiffer, men vår syn på våra tillgångar av kol, olja och gas förefaller vara än mer kontroversiell. Hur är det ens möjligt att vi i tider av oro i världen och ett ökat beredskapsmedvetande inte ser utvinning av egen naturgas som en självklar möjlighet?

Bara i Siljansringen beräknar SGU att det finns omkring en halv till en miljard kubikmeter gasresurser. En del av detta läcker dessutom ut naturligt utan att denna resurs över huvud taget tas till vara. Det är huvudlöst, anser vi. Naturgas är dessutom miljövänligare än både olja och kol och ger upphov till lägre koldioxidutsläpp. Har vi verkligen råd att inte dra nytta av denna tillgång?

När vi talar om huruvida vi har råd eller inte kommer jag avslutningsvis till en sverigedemokratisk käpphäst inom detta politikområde, nämligen vikten av att börja se över de regelverk som reglerar ersättningen till berörda markägare och kommuner.

Om vi ska få fler gruvor att etableras och nå en högre självförsörjningsgrad måste vi också skapa incitament för social acceptans. Vikten av detta kan inte nog betonas. Jag är helt övertygad om att en större del av de vinster som skapas av de naturresursuttag som sker lokalt på ett eller annat sätt måste återföras till lokalsamhället.

En översyn av mineralersättningen sett till storlek och fördelning är en väg. En annan väg är Sverigedemokraternas förslag om en kommunalisering eller regionalisering av fastighetsskatten för industrifastigheter och elproduktionsanläggningar. En sådan reform skulle tvivelsutan kunna bidra på ett positivt sätt, inte minst mot bakgrund av att arbetskraften i dag ofta kommer utifrån och därmed inte betalar skatt i den kommun där gruvverksamheten faktiskt sker.

Fru talman! Tack, ledamoten Haider, för svaren!

Jag delar inte heller alltid hela slutsatserna från Riksrevisionen, men det är ändå intressant att vi under dagens debatt har stött på tre områden där man inte fullt ut verkar dela Riksrevisionens synpunkter.

Jag tänkte uppehålla mig lite vid Statens servicecenter, som ledamoten också nämnde.

Att regeringen gör en besparing på ungefär 150 miljoner på en myndighet som har ungefär 1 miljard i årlig budget kan kanske ses som rimligt givet att trycket väsentligt har gått ned på många av kontoren. De beskriver själva situationen: En del har väldigt låg beläggning. Det har blivit en it-mognad, och appar och liknande har tagit över mycket.

Jag ska göra en jämförelse. År 2012 hade myndigheten 230 anställda. Elva år senare hade man 1 600 anställda. Någonstans skaver det i mig. Det blir lite av det socialistiska Myndighetssverige där man låter myndigheter bara växa och växa. Man har liksom aldrig ett krav på att de ska effektivisera.

Någonstans måste man faktiskt kunna säga: Om ni har kontor som inte är så besökta kanske man ska slå ihop dem, använda mobila enheter, hyra in sig någon annanstans och liknande.

Det kallas effektivisering. Jag vet att det kanske smärtar ledamotens parti att höra det ordet, men det är någonting som vi tycker är fullt rimligt. Statlig närvaro, ja, men det ska vara effektivare.

Fru talman! Jag har några frågor till ledamoten Haider.

Mycket av det som ledamoten Haider anförde kan jag instämma i. Så långt är allt bra. Men några av de saker som hon tog upp i det replikskifte vi hade tidigare och i sitt anförande nyss får mig ändå att haja till. Det rör frågor där ledamoten talar emot Riksrevisionen.

I vårt replikskifte gällde det transportbidraget, som Riksrevisionen har riktat ganska hård kritik mot. Jag delar inte allt i den kritiken, men likväl finns kritiken där. Sedan har Riksrevisionen granskat stöden till kommersiell service och säger att de är effektiva och tillräckliga. Ledamoten verkar inte dela den bilden.

När det gäller utlokaliseringen av statliga myndigheter, något som jag själv tycker är positivt, har Riksrevisionen gjort en granskning och kommit med ganska djupa problembeskrivningar.

Min fråga till ledamoten är: Hur ser Socialdemokraterna och ledamoten på Riksrevisionen som institution och på de slutsatser som Riksrevisionen delar med sig av till oss riksdagsledamöter?

Fru talman! Tack, Anders Ådahl, för frågan! Den rör en intressant och komplex politik, som inte egentligen berör detta utskott i första hand. Men så är det med frågorna; de lappar över de olika utskottens beredningsområden. Det här är egentligen en arbetsmarknadspolitisk och migrationspolitisk fråga i mycket högre grad än en näringspolitisk fråga.

Som ledamoten säkert känner till har vi hög arbetslöshet på många håll i landet. I väldigt hög grad handlar det om att få till en fungerande matchning och att folk tar de jobb som finns och inte bara betraktar den egna orten som den plats där man ska få jobb. Det finns faktiskt anställbart folk i landet som måste börja ta de jobb som finns.

När Sverigedemokraterna satte sig i förhandling med Tidöregeringen var det en sverigedemokratisk grundsyn att man snarare borde ha en prövning av vilka branscher som skulle tillåtas ha arbetskraftsinvandring och vilka som inte skulle få det. Men man hamnade i dilemmat vem som skulle göra en sådan bedömning, och det skulle leda till en ganska trög apparat. Därför enades man om att ha ett lönegolv som krav. Det är ett trubbigt verktyg och kan anses missriktat, men i det här läget är det vad man har landat i.

Jag är övertygad om att om ledamoten Ådahl, i den händelse det skulle bli ett regeringsskifte i höst, blir en del av Magdalenas regeringsunderlag får han vänja sig vid att göra kompromisser och kanske gå med på saker som han inte riktigt hade tänkt. Det går kanske i den riktning som han hade tänkt även om det inte blir fullt ut som han velat.

Vi efterfrågade i första hand egentligen en matchning.

Fru talman! Tack, ledamoten Ådahl, för frågorna och engagemanget! Och välkommen till utskottet! Det här är vår första gemensamma debatt. Jag vill också tacka ledamoten för att han delar uppfattningen att man ska handla hos den lokala macken eller lanthandlaren när man reser omkring i landet.

Jag delar fullt ut ledamotens syn på problemet med mängdbrott riktade mot inte bara handlare utan även entreprenörer och småföretagare ute på landsbygden. Som ledamoten säkert känner till är Sverigedemokraterna ett av de partier som starkt driver frågan om fler poliser, ökad polisiär närvaro och förstärkning av rättssystemet. Det finns egentligen ingen konfliktlinje här, utan det här är sverigedemokratisk politik.

Ledamoten har säkert också uppmärksammat att regeringen har gjort stora satsningar på det rättspolitiska området. Men det är kanske inte riktigt det vi ska debattera i dag. Jag delar dock synen på problembeskrivningen fullt ut och är en partiambassadör för dessa frågeställningar. Jag tycker att vi ska låta polisen kunna göra en kraftsamling även på landsbygden och inte bara i storstadsområden. Jag håller med ledamoten fullt ut i detta avseende.

Fru talman! Tack, ledamoten Haider, för frågor och kommentarer om transportbidraget! Det är bra att transportbidraget även engagerar socialdemokrater.

Ju längre avstånd man har för transporter, desto mer påverkas man av höga priser. Det hänger ihop. Om det är väldigt långa avstånd, vilket man har i Norrlands inland, och man befinner sig långt ifrån den europeiska marknaden och hamnar slår höga drivmedelspriser oerhört hårt.

Vi har sänkt drivmedelspriserna, och världsmarknadspriserna har också påverkat detta. Vi har mycket lägre drivmedelspriser i dag. Därför är det rimligt att justera transportbidraget utifrån det. Det hänger ihop.

Det bästa transportstödet vi kan ge svenska företag är att ha Jimmiepriser och inte Magdalenapriser vid pump.

Fru talman! Tack, ledamoten Haider, för frågan!

Transportstödet kan sökas av företag i de fyra Norrlandslänen. Det stämmer som ledamoten anför att det gjorts en liten sänkning av det stödet. Det intressanta i sammanhanget är att titta på kostnaderna för transporter efter sänkningen.

Mycket gods transporteras i dag på väg, framför allt med dieseldrivna fordon. Ledamoten kan säkert dra sig till minnes vad en liter diesel kostade före sänkningen och vad den kostar i dag. Det ena skälet till att man kunde göra justeringen är att vi inte har Magdalenapriser på diesel i dag. Det andra är att det faktiskt finns frågetecken kring transportbidraget. Jag tycker att det är ett bra bidrag, men Riksrevisionen delar inte fullt ut den analysen. Riksrevisionen har skjutit ned det här ganska hårt.

Vi har också sett att det sökta beloppet inte har nått upp till det budgeterade beloppet under vissa år. Det har inte varit 100 procents nyttjandegrad av transportbidraget.

Kan vi hålla rimliga transportkostnader i landet behöver man till slut knappt något stöd. Ett sådant stöd är egentligen någon form av misslyckande som beror på att det är dyrt med transporter i Sverige. Vi kanske ska börja i den änden och göra Sverige lite billigare att transportera både människor och gods i.

Fru talman! Låt mig inleda med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut i betänkande NU12.

När vi kort före riksdagens juluppehåll debatterade utgiftsområde 19 Regional utveckling påpekade jag att det är ett brett politikområde kopplat till ett relativt smalt budgetavsnitt. Att det är så beror helt enkelt på att goda förutsättningar för en positiv regional utveckling beror på långt fler politiska beslut än de som specifikt är etiketterade som regionala utvecklingsinsatser.

Fru talman! Jag tänkte stanna upp vid en av de saker som min partikollega Johnny Svedin talade om i debatten om handelspolitik nyss. Som ni alla vet är Sverige en industrination med en betydande och för landet viktig export. Som ledamoten Svedin sa vilar själva grunden till vår exportindustri på ett sammanlänkat system där stora och små aktörer samverkar. Våra exportaffärer börjar långt innan varorna lämnar landet, hos underleverantörer och transportörer som förädlar råvara, energi och kunskap till det som till slut skeppas ut ur landet. Vi talar om så kallade värdekedjor.

Varför nämner jag då detta i den här debatten, kanske ni undrar. Jo, när dessa värdekedjor på ett eller annat sätt störs påverkas inte bara företagen och deras aktieägare utan i hög grad även arbetstillfällen och därmed skattebasen ute i landets 290 kommuner. Detta är bara ett i raden av exempel på hur saker och ting hänger ihop och hur stora skeenden kan ha inflytande över delar av det politikområde vi debatterar här i kväll.

Fru talman! Det går inte att i en debatt om regional utveckling låta bli att prata om infrastruktur. Få saker är nämligen så viktiga för att hela Sverige ska kunna leva och utvecklas som att det går att förflytta människor och gods snabbt, säkert och kostnadseffektivt.

Därför måste jag betona den historiskt stora satsning på vägnät som Tidöregeringen nu genomför. Tyvärr har underhållsskulden tillåtits bli enorm, varför det kommer att ta lång tid och krävas många målmedvetna budgetar innan vi är i mål, men arbetet är påbörjat.

Det stannar inte heller där. Inom Tidöpartierna har vi också enats om att avskaffa den så destruktiva flygskatten. Vi är nämligen, till skillnad från det socialistiska blocket, övertygade om att skatt på avstånd och resande är destruktivt för ett glesbefolkat land med stora avstånd som Sverige.

Om infrastruktur och transportkostnader är viktiga för en positiv regional utveckling finns det en sak som är än viktigare, och det är att det finns människor med drivkraft som vill och kan bo ute i landets alla delar.

Humankapitalet utgör själva förutsättningen för att hela Sverige ska leva. Min personliga och även mitt partis övertygelse är att människor och företag vill ha och förtjänar goda förutsättningar, oavsett om de väljer att bo i Norrbottens inland – som jag –, på det småländska höglandet, i Värmlands djupa skogar eller på någon av alla de öar som finns i vår vackra svenska skärgård.

En lyckad regional utvecklingspolitik handlar om att skapa vettiga förutsättningar som inte befäster en bild av att man är tärande och i behov av olika stödåtgärder. Det är viktigt, inte minst för självbilden och stoltheten ute i landet. Vi måste samtidigt vara bättre på att undanröja hinder och regler som verkar hämmande.

Låt mig understryka att människor som bor ute på landet inte vill bli sedda som en belastning eller bli tyckta synd om. De vill ha rättvisa förutsättningar som ger dem rimliga möjligheter att utveckla de förmågor de själva har. Det finns otroligt mycket driftigt och flitigt folk ute i landet som strävsamt gör precis det vi efterfrågar, nämligen bidrar till att hela landet kan leva. Till er vill jag säga att ni verkligen förtjänar vår respekt och tacksamhet.

Fru talman! I det här sammanhanget vill jag ge Sverigedemokraternas och regeringens syn på det regelkrångel som tynger Sveriges alla företagare. Vi betraktar välfungerande företag som en förutsättning för att människor ska kunna försörja sig i landets alla delar. När regelbördan blir för tung minskar produktiviteten och mer arbetstid avsätts åt byråkrati och blankettifyllande än åt innovation och produktion. Därför har vi tillsammans med regeringen sjösatt såväl ett regelförenklingsråd som ett implementeringsråd.

Vi ser nu hur obsoleta regler, inte minst kopplade till den för sysselsättningen så viktiga turism- och besöksnäringen, avskaffas och beräknas minska kostnaderna för branschen med flera miljarder. Vi ser också hur regeringen föreslår att det ska bli mindre krångligt att överlåta lantbrukaregendom genom ändringar i jordförvärvslagen. Allt detta är led i arbetet för att göra livet lite mindre surt för dem som faktiskt vill göra rätt för sig och bidra till AB Sverige.

Om företagen är förutsättningen för försörjning i landets alla delar fungerar tillgången till kommersiell service inte sällan som ett nav i respektive bygd. Sverigedemokraterna förespråkar sedan länge att stöden riktade till våra lanthandlare fortlöpande ska genomlysas för att säkerställa att deras utformning, tillräcklighet och träffsäkerhet lever upp till den höga ambitionsnivå vi har på området. Det finns inget som indikerar att så inte är fallet i dag, men frågan får aldrig försummas. Det är en hjärtefråga för oss.

Bor man inom SL:s linjenät kanske man har svårt att relatera till den lilla lanthandelns eller mackens betydelse för en hel bygd, men på många håll fungerar den som en kombination av butik, mack, post, spel- och paketombud, busstation och utlämningsställe för mediciner och systembolagsvaror. Därför måste vi vara rädda om den, inte bara i rara ord utan genom vårt agerande.

Min uppmaning till er som lyssnar på kvällens debatt är att ni tar för vana att passa på att tanka eller handla på den lilla macken eller affären ute i obygden när ni är ute och reser i landet. Det kanske kostar några kronor extra, men samtidigt bidrar ni genom er handling till att hålla hela Sverige levande.

Fru talman! Få saker gjorde livet så ansträngt för människor på Sveriges landsbygder och småorter som Magdalenapriserna på bensin och diesel. När hårt arbetande skattebetalare som saknade alternativ till den egna bilen tvingades betala uppemot 30 kronor litern för diesel gick både familjer och företag på knäna. Det var inte bara bränsleräkningen som blev hög. Även priserna på varor och tjänster sköt i höjden. Lika säkert som amen i kyrkan ledde det till att inflationen eskalerade. Nu är tack och lov Magdalenapriserna ett minne blott och så även det nya och för människor utanför storstäderna hopplöst dåliga reseavdrag som Socialdemokraterna hade infört om vi inte fått ett regeringsskifte 2022.

Innan jag avrundar vill jag återkomma till två av Sverigedemokraternas käpphästar inom detta politikområde.

Den ena är att det är dags att utvärdera utfallet av den reform som gjordes för några år sedan då ansvaret för den regionala utvecklingen flyttades från länsstyrelserna till regionerna. Har reformen bidragit till ökad regional utveckling, eller har den inte det? Bör länsstyrelserna återfå hela eller delar av uppdraget, eller sköter regionerna uppdraget på ett tillfredsställande sätt? Vi har nämligen ett kollektivt ansvar för att de medel som fördelas gör så stor nytta som möjligt.

Den andra är att en större del av de enorma produktionsvärden som skapas ute i landet i högre grad måste komma lokalsamhällena till gagn. Vi förespråkar en regionalisering eller kommunalisering av fastighetsskatten för industri- och elproduktionsanläggningar. Detta skulle gagna landets alla regioner i varierande grad, enligt de beräkningar vi låtit göra. En sådan modell skulle på ett rimligt sätt kompensera kommuner där ett stort naturresursuttag sker utan att de får ta del av vinsterna, så som det fungerar i dag. Vi är helt övertygade om att vi måste börja gå i en sådan riktning för att nå en högre grad av acceptans för större industrietableringar.

Herr talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till utskottets förslag till beslut och avslag på den alternativa motiveringen.

Hösten 2007 ringde en god vän till mig och undrade om jag ville komma till Gällivare och jobba. Trots att jag hade jobb och faktiskt stod i begrepp att ta ett nytt jobb i Danmark blev jag nyfiken och satte mig i bilen och körde de dryga 170 milen upp till Gällivare. Väl där åkte vi ned till det som skulle bli den nya huvudnivån på 1 250 meters djup. Resten är, som man brukar säga, historia.

En del av det som vi debatterar här i dag har på ett eller annat sätt bäring på den kommun jag och min familj bor och verkar i. Jag skulle egentligen vilja uppehålla mig mer vid de båda samhällsomvandlingsprocesser som pågår i Kiruna och Gällivare, då deras konsekvenser och påverkan på lokalsamhällena egentligen förtjänar större politisk uppmärksamhet och debatt än vad som är fallet. De satsningar och beslut kring LKAB:s omställning till så kallad järnsvampsproduktion som Riksrevisionen har granskat förutsätter nämligen att verksamheten på de båda orterna utökas och framtidssäkras.

I Kiruna och Gällivare lever människorna och gruvorna i ett slags symbios. Man vet att gruvan ger och att gruvan tar. Om det inte mullrar i berget och skallrar i huset några minuter efter midnatt tänker man: Nä, i natt har laddarna problem med salvorna.

Man ska ha klart för sig att utan lokalbefolkningens och kommunernas välvilja är dessa framtidssatsningar inte möjliga, för då saknas till slut det humankapital man är helt beroende av. Att man flyttar hela samhällen ger naturligtvis upphov till möjligheter, men det skapar också stora utmaningar, inte minst vad gäller de avskrivningskostnader för alla nybyggnationer som tynger den kommunala budgeten i de båda malmfältskommunerna.

Samhällsomvandlingen – eller stadsflytten – är således inget jag bara läst eller hört talas om. Jag lever i den. Den är en del av min vardag. Man ska komma ihåg att varken Kiruna eller Malmberget flyttas för att samhällsmedborgarna efterfrågar det. De båda gruvsamhällena flyttas för att det statliga bolaget efterfrågar det för att ytterst kunna leverera vinst till staten.

Men, herr talman, i dag är det regeringens skrivelse vi ska debattera, det vill säga dess svar på Riksrevisionens granskningsrapport om LKAB:s omställning till produktion av fossilfri så kallad järnsvamp. Jag ska försöka hålla mig till den skrivelsen fortsättningsvis.

I regeringens skrivelse redogör man för vilka åtgärder man vidtagit eller ämnar vidta med anledning av Riksrevisionens iakttagelser. Ett par av de mest centrala punkterna är huruvida omställningen vilar på affärsmässig grund – om den kan anses vara lönsam, helt enkelt – och huruvida den ägarsamordning som stipulerades av statens dåvarande ägarpolicy för bolag med statligt ägande genomförts på ett adekvat sätt eller inte.

Från Sverigedemokraternas håll har vi i det föregående uttalat upprepad stark kritik mot det vi upplevt som en brist på ägarsamordning. Samtidigt har vi ifrågasatt hur det statliga bolaget värderat affärsmässigheten i projektet, inte minst betraktat ur ett större perspektiv, där samhällets kostnad för att tillskapa den för projektet erforderliga kraftproduktionen beaktas. Utan sådana satsningar skulle projektet nämligen aldrig kunna realiseras. Riksrevisionens granskning visar emellertid på att en ägardialog har skett men att den lämnar en del i övrigt att önska avseende spårbarhet och dokumentation.

Man ska ha klart för sig att detta inte rör vilken liten struntsak som helst. LKAB:s omställning till järnsvampsproduktion har i medierna beskrivits som den största industrisatsningen i Sverige i modern tid, och man har talat om investeringar för omkring 400 miljarder svenska kronor. Att en satsning av den kalibern därför sker med ägarens, statens, goda minne och att den ägardialog som föregår besluten är spårbara och väldokumenterade – inte i form av vaga minnesanteckningar – torde därför vara rimliga krav som ligger i linje med vad gemene man faktiskt förväntar sig.

Från Sverigedemokraternas sida framförde vi exempelvis tidig och tydlig kritik mot det faktum att ägaren, det vill säga staten, inte kunde kräva en ägarsamordning i de fall det upplevdes påkallat men det statliga bolaget inte självmant tog initiativ till detta. Vår ingång har varit att ägaren principiellt bör ha den rätten.

Regeringen var emellertid ganska snabbt på bollen och började arbeta med en ny ägarpolicy som är beslutad och gällande. I den har ägardialogen en tydligare plats, och det är en förändring vi välkomnar. Vår förhoppning är att detta kommer att bidra till att öka transparensen, inte bara i fallet med LKAB utan vid alla framtida stora förändringar för samtliga bolag med statligt ägande.

Herr talman! Riksrevisionen kom även fram till att LKAB har fattat besluten om sin produktionsomställning på i huvudsak affärsmässiga grunder. Det är således i linje med det uppdrag bolaget har för att kunna leverera vinst till aktieägaren, det vill säga staten och i förlängningen de svenska skattebetalarna.

I rapporten konstateras att det finns frågetecken kring hur lönsamhetsmålen beräknas. Regeringen har därför i sin nya och numera antagna ägarpolicy förändrat och förtydligat rutinerna för sådana beslut som påverkar företagens ekonomiska mål. Det är något som LKAB har implementerat efter beslut på bolagets årsstämma våren 2025.

Den nya ägarpolicyn föreskriver också att ägaren ska ges tillfälle att ta ställning till förslag till nya eller reviderade ekonomiska mål för företaget innan bolagsstyrelsen fattar sitt beslut. Detta sker dessutom tillsammans med att de antaganden som ligger till grund för ägarens ställningstaganden tydligt ska redovisas och dokumenteras.

Sammantaget är det förändringar som Sverigedemokraterna välkomnar.

Med detta sagt, herr talman, kan det också nämnas att vi upplever att LKAB i dag på ett mer nyanserat sätt än tidigare kommunicerar sina planer för järnsvampsproduktion. Från att ha låtit som att man ska ställa om hela produktionen, kosta vad det kosta vill, och att detta ska ske så snabbt som möjligt är man i dag tydligare med att satsningarna ska genomföras etappvis. Man går bara vidare till nästa fas eller skalar upp produktionen av den fossilfria järnsvampen om den är lönsam, vilket är ett förhållningssätt vi efterfrågat och välkomnar.

Att satsningarna sker på ett genomtänkt sätt som blir lönsamt får jag verkligen hoppas. Det ligger nämligen inte bara i LKAB:s intresse. Det är även viktigt för mina grannar som jobbar på min gamla arbetsplats i gruvan. Det är viktigt för min hemkommun, för min valkrets Norrbotten och för AB Sverige. Det är också viktigt för alla de betydelsefulla värdekedjor som följer på svensk järn- och stålproduktion och för att stärka Europas självförsörjningsgrad av viktiga insatsvaror.

Med det sagt vill jag tacka för och instämma i ledamoten Kjell Janssons beskrivning av LKAB i debatten om bolag med statligt ägande, som föregick denna debatt.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 28 januari.)

Herr talman! I slutet av den förra mandatperioden forcerade den dåvarande regeringen igenom ett beslut om förbud mot utvinning av kol, olja och naturgas samt skärpta regler för utvinning i alunskiffer. Detta gjordes trots att inte minst naturgas lär spela en viktig roll för landets effektbalans och reservkraft under överskådlig framtid.

Jag menar att det sett ur ett totalförsvarsperspektiv är direkt skadligt att fortsatt ha en lagstiftning som begränsar oss som nation gällande vilka av våra tillgångar vi kan nyttja för att utvinna energi. För att ytterligare belysa det absurda i förbudet kan det påpekas att det förekommer naturliga läckage av gas i naturen, exempelvis i Siljansbygden, och att denna gas inte kan tillvaratas och brukas på grund av begränsningarna i lagstiftningen.

Jag vill därför fråga klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari om regeringen avser att verka för ett avskaffande av förbudet mot utvinning av kol, olja och naturgas.

Fru talman! Monica Haider sätter faktiskt fingret på en av de saker som det här handlar om. Ledamoten ger exempel på ett kontor som har öppet en halv dag per vecka. Det är precis ett sådant kontor som med fördel kan läggas ned och ersättas av ett mobilt kontor. Man kan mycket väl ha ett kontor som servar flera av de här orterna med samma personal i stället för att ha en lokal som står tom sex dagar i veckan. På så sätt kan man jobba effektivt, och skattemedel ska användas effektivt.

Både jag och ledamoten Haider vet att en del av kontoren används i ganska hög grad, medan andra, vilket myndigheten själv pekar på, hade en extremt låg nyttjandegrad. Vi har som bekant inte ministerstyre i Sverige, så vi från politiken kan inte tala om för myndigheten vilka kontor som ska läggas ned. Den bedömningen får myndigheten själv svara för.

Jag kan som politiker drista mig till att ifrågasätta en del av besluten. Ur ett landsbygdsperspektiv kan jag kanske tycka att det finns för många servicecenter i Storstockholm där man kan åka med SL, medan kontor har lagts ned i andra delar av landet. Men jag vet också att vi i Sverige har en ordning med självstyrande myndigheter som gör sina egna prioriteringar och fattar den typen av beslut.

Jag anser i alla fall att med ökad digitalisering, ökad it-mognad, bättre appar och mobila enheter är det inte orimligt att myndigheten jobbar effektivare och smartare. Det måste ändå vara en grundhypotes inom politiken att vi ska använda skattemedel effektivt.