Eric Palmqvist

Herr talman! Tack, Anders Ådahl, för frågorna! De var ganska många, och jag ska försöka uppehålla mig vid ett par av dem.

Jag tänker på skogen. Svensk skogsnäring är fantastisk, och den är en stor tillgång för Sverige – inte minst ekonomiskt men även som koldioxidsänka. Den bidrar till arbete och välstånd.

Ibland frågar jag mig dock hur man ser på skogen från den sida som tycker att vi ska använda skogen som bränsle. Det handlar inte minst om att skogen ofta pekas ut som skyddsvärd. Enligt många ska den därför inte brukas på det sätt som görs i dag, utan det ska vara ett mer småskaligt bruk. Stora arealer i fjällvärlden ska enligt en del förespråkare för detta inom exempelvis EU undantas. Skogen ska ersätta plasten. Våra sugrör, tallrikar och liknande ska vara gjorda av till exempel pappersmassa eller cellulosa i stället för av plast. Skogen ska enligt vissa ersätta cement. Vi ska inte bygga med cement, för det genererar stora utsläpp av koldioxid. Vi ska i stället helst bygga i trä, menar de.

Nu ska vi alltså också använda skogen till att köra bil på. Frågan är om skogen kommer att räcka till och vad kostnaderna kommer att bli. Vi såg ju vad reduktionsplikten ledde till för drivmedelspriserna.

Min motfråga är därför: Hur mycket får drivmedlet kosta om vi använder cellulosa och massa, det vill säga skogen, som bränsle? Hur mycket är ledamoten beredd att låta bränslet kosta vid en sådan omställning?

Herr talman! Tack, Anders Ådahl, för frågorna! De var ganska många, och jag ska försöka uppehålla mig vid ett par av dem.

Jag tänker på skogen. Svensk skogsnäring är fantastisk, och den är en stor tillgång för Sverige – inte minst ekonomiskt men även som koldioxidsänka. Den bidrar till arbete och välstånd.

Ibland frågar jag mig dock hur man ser på skogen från den sida som tycker att vi ska använda skogen som bränsle. Det handlar inte minst om att skogen ofta pekas ut som skyddsvärd. Enligt många ska den därför inte brukas på det sätt som görs i dag, utan det ska vara ett mer småskaligt bruk. Stora arealer i fjällvärlden ska enligt en del förespråkare för detta inom exempelvis EU undantas. Skogen ska ersätta plasten. Våra sugrör, tallrikar och liknande ska vara gjorda av till exempel pappersmassa eller cellulosa i stället för av plast. Skogen ska enligt vissa ersätta cement. Vi ska inte bygga med cement, för det genererar stora utsläpp av koldioxid. Vi ska i stället helst bygga i trä, menar de.

Nu ska vi alltså också använda skogen till att köra bil på. Frågan är om skogen kommer att räcka till och vad kostnaderna kommer att bli. Vi såg ju vad reduktionsplikten ledde till för drivmedelspriserna.

Min motfråga är därför: Hur mycket får drivmedlet kosta om vi använder cellulosa och massa, det vill säga skogen, som bränsle? Hur mycket är ledamoten beredd att låta bränslet kosta vid en sådan omställning?

Herr talman! Jag tackar ledamoten From för frågan, som egentligen hör hemma i justitieutskottets debatt om polisiär närvaro. Jag ska ändå försöka besvara den.

Polismyndigheten är ju en myndighet som själv får stå för sina bedömningar av vilka kontor som ska behållas. Både Isak From och undertecknad vet ju att många av de kontor som finns ute på landsbygden har stått mer eller mindre obemannade och bara har varit bemannade någon timme här eller där. De har egentligen fungerat som en fika- eller rastkur för poliser som har kommit någon annanstans ifrån och sedan haft en insats på orten, då stationen bemannats en liten stund.

Det här är naturligtvis olyckligt, och jag skulle gärna se en helt annan utveckling. Som norrbottning skulle jag gärna se en mycket bättre närvaro i hela mitt län, men det är inte den bedömning som myndigheten gjort utifrån tillgången på personal.

Med detta sagt kämpar i alla fall Sverigedemokraterna för fler poliser och för lag och ordning i samhället. Om det sedan leder till att fler stationer behöver öppnas får det i så fall komma en instruktion till myndigheten om det. Det är inte upp till oss i näringsutskottet att fatta beslut i den frågan, utan det är ett helt annat utskott som hanterar den, vilket ledamoten From känner väl till.

Herr talman! Jag tackar ledamoten From för frågan, som egentligen hör hemma i justitieutskottets debatt om polisiär närvaro. Jag ska ändå försöka besvara den.

Polismyndigheten är en myndighet som själv får stå för sina bedömningar av vilka kontor som ska behållas. Både Isak From och undertecknad vet ju att många av de kontor som finns ute på landsbygden har stått mer eller mindre obemannade och bara har varit bemannade någon timme här eller där. De har egentligen fungerat som en fika- eller rastkur för poliser som har kommit någon annanstans ifrån och sedan haft en insats på orten, då stationen bemannats en liten stund.

Det här är naturligtvis olyckligt, och jag skulle gärna se en helt annan utveckling. Som norrbottning skulle jag gärna se en mycket bättre närvaro i hela mitt län, men det är inte den bedömning som myndigheten gjort utifrån tillgången på personal.

Med detta sagt kämpar i alla fall Sverigedemokraterna för fler poliser och för lag och ordning i samhället. Om det sedan leder till att fler stationer behöver öppnas får det i så fall komma en instruktion till myndigheten om det. Det är inte upp till oss i näringsutskottet att fatta beslut i den frågan, utan det är ett helt annat utskott som hanterar den, vilket ledamoten From känner väl till.

Herr talman! Det svänger fort i politik och i hockey.

Jag kan faktiskt inte yttra mig om polisen då det inte är polisfrågor som vi debatterar här i dag, men i vår politik har vi i Sverigedemokraterna varit tydliga med att vi vill öka den polisiära närvaron i hela landet, inte bara i Malå. Vi ökar antagningen till polisutbildningen, och vi höjer lönerna för att göra polisyrket mer attraktivt. Vi anser att polisen ska ha en god och acceptabel inställelsetid i hela landet.

Ledamoten From nämnde också de släckta trafikljusen i sin replik, men det beslutet har stoppats då det blev stor uppmärksamhet kring frågan. Det är inte något som har beställts av politiken, så att säga.

Ledamoten nämnde också statens tillbakadragande. Jag förväntade mig nästan att det skulle komma en fråga om Statens servicecenter, men det gjorde det inte. Frågan handlade i stället om marknadsmisslyckanden och liknande. Ett typiskt exempel som Socialdemokraterna brukar föra fram är Bilprovningen. I min hemkommun har vi haft stora problem med den, men där räckte det att byta schemaform för att Bilprovningen skulle kunna konkurrera med gruvnäringen. Plötsligt fanns det tider att tillgå. När staten ska konkurrera med den civila marknaden får man kanske ibland anpassa sig efter de spelregler som gäller på orten, för att kunna attrahera samma typ av arbetskraft om det är konkurrens om den.

Herr talman! Det svänger fort i politik och i hockey.

Jag kan faktiskt inte yttra mig om polisen då det inte är polisfrågor som vi debatterar här i dag, men i vår politik har vi i Sverigedemokraterna varit tydliga med att vi vill öka den polisiära närvaron i hela landet, inte bara i Malå. Vi ökar antagningen till polisutbildningen, och vi höjer lönerna för att göra polisyrket mer attraktivt. Vi anser att polisen ska ha en god och acceptabel inställelsetid i hela landet.

Ledamoten From nämnde också de släckta trafikljusen i sin replik, men det beslutet har stoppats då det blev stor uppmärksamhet kring frågan. Det är inte något som har beställts av politiken, så att säga.

Ledamoten nämnde också statens tillbakadragande. Jag förväntade mig nästan att det skulle komma en fråga om Statens servicecenter, men det gjorde det inte. Frågan handlade i stället om marknadsmisslyckanden och liknande. Ett typiskt exempel som Socialdemokraterna brukar föra fram är Bilprovningen. I min hemkommun har vi haft stora problem med den, men där räckte det att byta schemaform för att Bilprovningen skulle kunna konkurrera med gruvnäringen. Plötsligt fanns det tider att tillgå. När staten ska konkurrera med den civila marknaden får man kanske ibland anpassa sig efter de spelregler som gäller på orten, för att kunna attrahera samma typ av arbetskraft om det är konkurrens om den.

Fru talman! Nu debatterar vi näringsutskottets betänkande 21 Hela Sverige ska fungera – politik för starkare landsbygder. Det är ett betänkande jag står bakom, och jag yrkar därför bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Att vi alla är överens om att hela Sverige ska leva är ingen nyhet. Inget parti och ingen ledamot skulle i denna församling hävda något annat, så när vi i dag debatterar meningsskiljaktigheter ska man ändå ha för ögonen att syftet och viljan att skapa goda förutsättningar i hela landet är något vi alla är besjälade av.

Personligen kan jag tycka att betänkandets namn är lite olyckligt då det kan tolkas som att det råder något slags motsatsförhållande mellan stad och land. Så är det inte, och det framgår också av texten i betänkandet.

Ett livskraftigt Sverige förutsätter nämligen livskraftiga landsbygder och ett väl fungerande samspel mellan stad och land. Det är i många fall så att det är på landsbygderna AB Sveriges långsiktiga konkurrenskraft tillskapas och säkras. Landsbygdernas utveckling kan därför anses vara avgörande för hela Sveriges framgång. Det är också så att de värden som våra landsbygder ger upphov till är synnerligen viktiga för vår självförsörjningsgrad och beredskapsförmåga – eller som det formuleras i propositionen: ”Regeringen ser landsbygderna som en resurs att ta till vara och utveckla – inte ett problem att lösa.”

Detta är en bra utgångspunkt som ligger väl i linje med det jag har sagt i tidigare debatter om att människor och företag på våra landsbygder inte vill bli betraktade som bidragsberoende och tyckas synd om, utan de vill helt enkelt ha rimliga villkor och förutsättningar att utvecklas och frodas. Jag menar att det finns en fantastisk drivkraft bland många av de människor som bor långt från Stockholms lokaltrafiks linjekarta.

I grunden har alla medborgare samma rätt till trygghet, utbildning, arbete och service. Framtidstro ska man kunna ha oavsett om man växer upp i Hemmesdynge eller på Kungsholmen. Det finns ett värde i att sträva efter att bryta staden som norm och i stället utgå från olika landsbygders, tätorters och städers egna unika förutsättningar. Bor man i Puoltikasvaara eller Juoksengi förstår man att man inte kan ha folktandvårdsmottagningen runt hörnet. Men när den mottagning som finns några mil bort aldrig kan erbjuda patienterna tider för att det ständigt saknas personal upplever man att vården inte är på lika villkor. Här har våra regioner ett mycket stort ansvar att axla, inte minst min hemregion, det socialdemokratiskt styrda Norrbotten.

Något av det som det finns mest av i vårt avlånga land är avstånd, i många fall stora sådana. En prioritering för Tidöpartierna har därför varit att göra något åt den enorma underhållsskuld som hela vårt transportsystem lider av efter decennier av styvmoderlig behandling. Vi gör historiska satsningar på Sveriges gemensamma väginfrastruktur, vi har tagit bort flygskatten och i mitt hemlän görs nu stora satsningar på kapacitetshöjning på den för gruvindustrin och Sveriges industri så viktiga Malmbanan.

Vi straffbeskattar inte folk som inte har något annat val än att ta bilen. Vi förstår att det varken gör folk lyckligare eller mer produktiva att göra dem fattigare. Vi satte stopp för ett riktigt dåligt reseavdrag som var på väg att införas, om det inte hade blivit regeringsskifte valet 2022. Vi har sänkt drivmedelspriserna i omgångar, och när något händer i världen skyller vi inte bara på omvärldsläget utan undersöker möjligheterna att genomföra åtgärder som ytterligare kompenserar konsumenter och företag för kostnader som annars inte bara drabbar dem vid pump utan även i mataffären genom dyrare varor och ytterst genom den höga inflation som rådde till följd av Socialdemokraternas tidigare skyhöga drivmedels- och energipriser.

En annan viktig funktion för att hålla hela Sverige levande är tillgången till kommersiell service i hela landet. Detta berörs också i betänkandet. Vi Sverigedemokrater har länge förespråkat att dessa stöds utformning, tillräcklighet och träffsäkerhet ska genomlysas för att säkerställa att de gör avsedd nytta. Den kommersiella servicen utgör nämligen inte sällan ett viktigt nav i Sveriges olika bygder. Vi anser därför att det är viktigt att värna den genom att säkerställa att de stöd staten betalar ut matchar behoven på bästa sätt. Vi har i dagsläget inte några indikationer på att stöden inte fungerar som det är tänkt, men det betyder inte att vi inte måste vara lyhörda för ändrade förutsättningar på detta viktiga område. Det är som bekant inte helt ovanligt att den lilla landsortsmacken eller lanthandeln fungerar som både mack och livsmedelsbutik samtidigt som den är postombud, apoteksombud, busstation, biblioteksombud och ombud för Svenska spel och därmed utgör ett viktigt nav i bygden.

För att ytterligare stärka Sveriges landsbygder anser jag och Sverigedemokraterna att det bör införas ett system för återföring av en större del av vinsten av de produktionsvärden som skapas ute i landet till de lokalsamhällen där produktionen eller råvaruuttaget sker. Förutsättningarna för våra kommuner har helt enkelt förändrats över tid. De har beskattningsrätten, men i dag pendlar folk i högre grad än tidigare. Produktionen kan vara intensivare än någonsin men mindre personalintensiv. Tiden då brukspatronen bodde på andra sidan gruvlaven och arbetarna cyklade eller gick till industrigrindarna är sedan länge svunnen. Detta är ett faktum som urholkar många kommuners skatteunderlag. Det genereras alltså inte sällan fortfarande enorma värden ute i landet men utan att dessa kommuner får reella förutsättningar att satsa på grundläggande kommunal service på ett sätt som hade varit önskvärt.

Här menar vi att vårt förslag om en regionalisering eller kommunalisering av fastighetsskatten för industrier och elproduktionsanläggningar kan vara precis en sådan reform som råder bot på denna problematik. Jag noterar att det finns flera förslag som pekar i en snarlik riktning, och om fru talmannen tillåter mig att skåda in i framtiden tror jag att vi kommer att se en sådan reform i en eller annan skepnad inom en inte alltför avlägsen framtid. Annars kommer den sociala acceptansen för stora industrisatsningar ute i landet helt enkelt att urholkas på ett sätt som inte gagnar AB Sverige.

Fru talman! Slutligen: Om hela Sverige ska leva och våra landsbygder stärkas ska alla svenskar ha samma rätt till vårt gemensamma land. Det går helt enkelt inte att blunda för att rennäringens status som riksintresse utgör en av de mest ingripande begränsningarna för markanvändning i stora delar av norra Sverige. Det är en omständighet som har långtgående konsekvenser för tillståndsprocesser, investeringsvilja och regional utveckling.

Att det dessutom nyligen framkom att den statligt finansierade Samefonden felaktigt finansierat flera samebyars rättegångskostnader när de stämt staten i syfte att utestänga alla andra från vår fjällvärld och erhålla exklusiva jakt- och fiskerättigheter i norra Sverige inser man att något är galet och att en nyordning måste till.

Väl medveten om att det inte utgör en del av det betänkande vi nu debatterar utan är en helt annan debatt som får föras vid ett annat tillfälle menar jag likväl att en ny renmarksutredning och ändringar i renskötsellagen är absolut nödvändiga för byggandet av starkare landsbygder, i alla fall i den norra halvan av vårt vackra Sverige.

Fru talman! Nu debatterar vi näringsutskottets betänkande 21 Hela Sverige ska fungera – politik för starkare landsbygder. Det är ett betänkande jag står bakom, och jag yrkar därför bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Att vi alla är överens om att hela Sverige ska leva är ingen nyhet. Inget parti och ingen ledamot skulle i denna församling hävda något annat, så när vi i dag debatterar meningsskiljaktigheter ska man ändå ha för ögonen att syftet och viljan att skapa goda förutsättningar i hela landet är något vi alla är besjälade av.

Personligen kan jag tycka att betänkandets namn är lite olyckligt då det kan tolkas som att det råder något slags motsatsförhållande mellan stad och land. Så är det inte, och det framgår också av texten i betänkandet.

Ett livskraftigt Sverige förutsätter nämligen livskraftiga landsbygder och ett väl fungerande samspel mellan stad och land. Det är i många fall så att det är på landsbygderna AB Sveriges långsiktiga konkurrenskraft tillskapas och säkras. Landsbygdernas utveckling kan därför anses vara avgörande för hela Sveriges framgång. Det är också så att de värden som våra landsbygder ger upphov till är synnerligen viktiga för vår självförsörjningsgrad och beredskapsförmåga – eller som det formuleras i propositionen: ”Regeringen ser landsbygderna som en resurs att ta till vara och utveckla – inte ett problem att lösa.”

Detta är en bra utgångspunkt som ligger väl i linje med det jag har sagt i tidigare debatter om att människor och företag på våra landsbygder inte vill bli betraktade som bidragsberoende och tyckas synd om, utan de vill helt enkelt ha rimliga villkor och förutsättningar att utvecklas och frodas. Jag menar att det finns en fantastisk drivkraft bland många av de människor som bor långt från Stockholms lokaltrafiks linjekarta.

I grunden har alla medborgare samma rätt till trygghet, utbildning, arbete och service. Framtidstro ska man kunna ha oavsett om man växer upp i Hemmesdynge eller på Kungsholmen. Det finns ett värde i att sträva efter att bryta staden som norm och i stället utgå från olika landsbygders, tätorters och städers egna unika förutsättningar. Bor man i Puoltikasvaara eller Juoksengi förstår man att man inte kan ha folktandvårdsmottagningen runt hörnet. Men när den mottagning som finns några mil bort aldrig kan erbjuda patienterna tider för att det ständigt saknas personal upplever man att vården inte är på lika villkor. Här har våra regioner ett mycket stort ansvar att axla, inte minst min hemregion, det socialdemokratiskt styrda Norrbotten.

Något av det som det finns mest av i vårt avlånga land är avstånd, i många fall stora sådana. En prioritering för Tidöpartierna har därför varit att göra något åt den enorma underhållsskuld som hela vårt transportsystem lider av efter decennier av styvmoderlig behandling. Vi gör historiska satsningar på Sveriges gemensamma väginfrastruktur, vi har tagit bort flygskatten och i mitt hemlän görs nu stora satsningar på kapacitetshöjning på den för gruvindustrin och Sveriges industri så viktiga Malmbanan.

Vi straffbeskattar inte folk som inte har något annat val än att ta bilen. Vi förstår att det varken gör folk lyckligare eller mer produktiva att göra dem fattigare. Vi satte stopp för ett riktigt dåligt reseavdrag som var på väg att införas, om det inte hade blivit regeringsskifte valet 2022. Vi har sänkt drivmedelspriserna i omgångar, och när något händer i världen skyller vi inte bara på omvärldsläget utan undersöker möjligheterna att genomföra åtgärder som ytterligare kompenserar konsumenter och företag för kostnader som annars drabbar dem inte bara vid pump utan även i mataffären genom dyrare varor och ytterst genom den höga inflation som rådde till följd av Socialdemokraternas tidigare skyhöga drivmedels- och energipriser.

En annan viktig funktion för att hålla hela Sverige levande är tillgången till kommersiell service i hela landet. Detta berörs också i betänkandet. Vi Sverigedemokrater har länge förespråkat att dessa stöds utformning, tillräcklighet och träffsäkerhet ska genomlysas för att säkerställa att de gör avsedd nytta. Den kommersiella servicen utgör nämligen inte sällan ett viktigt nav i Sveriges olika bygder. Vi anser därför att det är viktigt att värna den genom att säkerställa att de stöd staten betalar ut matchar behoven på bästa sätt. Vi har i dagsläget inte några indikationer på att stöden inte fungerar som det är tänkt, men det betyder inte att vi inte måste vara lyhörda för ändrade förutsättningar på detta viktiga område. Det är som bekant inte helt ovanligt att den lilla landsortsmacken eller lanthandeln fungerar som både mack och livsmedelsbutik samtidigt som den är postombud, apoteksombud, busstation, biblioteksombud och ombud för Svenska spel och därmed utgör ett viktigt nav i bygden.

För att ytterligare stärka Sveriges landsbygder anser jag och Sverigedemokraterna att det bör införas ett system för återföring av en större del av vinsten av de produktionsvärden som skapas ute i landet till de lokalsamhällen där produktionen eller råvaruuttaget sker. Förutsättningarna för våra kommuner har helt enkelt förändrats över tid. De har beskattningsrätten, men i dag pendlar folk i högre grad än tidigare. Produktionen kan vara intensivare än någonsin men mindre personalintensiv. Tiden då brukspatronen bodde på andra sidan gruvlaven och arbetarna cyklade eller gick till industrigrindarna är sedan länge svunnen. Detta är ett faktum som urholkar många kommuners skatteunderlag. Det genereras alltså inte sällan fortfarande enorma värden ute i landet men utan att dessa kommuner får reella förutsättningar att satsa på grundläggande kommunal service på ett sätt som hade varit önskvärt.

Här menar vi att vårt förslag om en regionalisering eller kommunalisering av fastighetsskatten för industrier och elproduktionsanläggningar kan vara precis en sådan reform som råder bot på denna problematik. Jag noterar att det finns flera förslag som pekar i en snarlik riktning, och om fru talmannen tillåter mig att skåda in i framtiden tror jag att vi kommer att se en sådan reform i en eller annan skepnad inom en inte alltför avlägsen framtid. Annars kommer den sociala acceptansen för stora industrisatsningar ute i landet helt enkelt att urholkas på ett sätt som inte gagnar AB Sverige.

Fru talman! Slutligen: Om hela Sverige ska leva och våra landsbygder stärkas ska alla svenskar ha samma rätt till vårt gemensamma land. Det går helt enkelt inte att blunda för att rennäringens status som riksintresse utgör en av de mest ingripande begränsningarna för markanvändning i stora delar av norra Sverige. Det är en omständighet som har långtgående konsekvenser för tillståndsprocesser, investeringsvilja och regional utveckling.

Att det dessutom nyligen framkom att den statligt finansierade Samefonden felaktigt finansierat flera samebyars rättegångskostnader när de stämt staten i syfte att utestänga alla andra från vår fjällvärld och erhålla exklusiva jakt- och fiskerättigheter i norra Sverige gör att man inser att något är galet och att en nyordning måste till.

Väl medveten om att det inte utgör en del av det betänkande vi nu debatterar utan är en helt annan debatt som får föras vid ett annat tillfälle menar jag likväl att en ny renmarksutredning och ändringar i renskötsellagen är absolut nödvändiga för byggandet av starkare landsbygder, i alla fall i den norra halvan av vårt vackra Sverige.

Herr talman! Kristdemokraterna har nyligen uppvisat en förändrad syn på rennäringens särställning, där man ifrågasätter såväl renstammens numerär som statusen som riksintresse. Som boende i Gällivare, som direkt berörs av Girjasdomen, är detta mycket välkommet. Förändringar är nödvändiga för att skapa rättvisa levnadsvillkor för alla norrbottningar och underlätta för annat företagande inom berörda områden.

Rennäringens status som riksintresse utgör en av de mest ingripande begränsningarna för markanvändning i stora delar av norra Sverige och har långtgående konsekvenser för tillståndsprocesser, investeringsvilja och regional utveckling. Dessutom har den statligt finansierade Samefonden felaktigt finansierat samebyarnas rättskostnader när de stämmer staten för att erhålla exklusiva jakt- och fiskerättigheter i norra Sverige.

Jag vill därför fråga landsbygdsminister Peter Kullgren om han har för avsikt att verka för en översyn av hur samebyarna utnyttjar Samefonden, om renskötsel ska vara ett riksintresse och om antalet renar bör minskas.

Fru talman! Gruvnäringen är viktig för Sverige. För att investeringsviljan och tillväxten inom branschen inte ska avstanna behöver politiken visa tydliga ambitioner inom området. Givet att staten dessutom äger gruvbolaget LKAB är det också statens ansvar att skapa goda förutsättningar för branschen.

Detta är ett av skälen till att regeringen 2023 tillsatte Miljötillståndsutredningen. Denna syftar till att ge förslag på hur framtida miljötillståndsprövningar ska kunna förenklas och förkortas. Sverigedemokraterna har länge verkat för effektivare och mer transparenta tillståndsprocesser. Flertalet av våra förslag har utretts inom ramarna för Tidöavtalet.

Med anledning av detta vill jag fråga arbetsmarknadsminister och vikarierande klimat- och miljöminister Johan Britz hur arbetet med att bereda Miljötillståndsutredningens förslag går. Kommer regeringen att hinna presentera skarpa förslag på området innan mandatperiodens slut?

Fru talman! Jag är idel öra när det gäller vad de positiva effekterna har varit för Finland. De indikationer vi har sett är att investeringsviljan har minskat radikalt. Ledamoten får gärna framhålla vad som är positivt med det.

Ledamoten talade tidigare om att de låga koncentrationerna, främst av uran, var ett problem och ett argument för att inte bryta. Då kan jag säga att i Aitik är koncentrationen av kroppar exceptionellt låg, i alla fall om man gör en utblick och jämför med hur det ser ut i exempelvis Afrika. Halten som bryts i Aitik, i min hemkommun, är till och med lägre än i det som hamnar på deponi på många håll i Afrika, eftersom de inte har samma fina teknik som vi har i Sverige. Att tala om de låga koncentrationerna som ett argument mot brytning tycker jag alltså inte är hållbart, givet att vi är och ska vara bättre här.

Ledamoten talade också om jordbruksmarker. Det är behjärtansvärt. Sverige har dålig livsmedelsförsörjningsgrad, vilket vi alla känner till. Men det är inte så att aktiv jordbruksmark kommer att tas i anspråk för att bedriva gruva. De avvägningarna gör man alltid. Jag ser alltså inte det heller som ett bärande argument.

När det gäller återvinning är vi dock överens, i alla fall såtillvida att det är fullt rimligt att man vill återvinna det som finns på deponi. Då är min fråga: Är ledamoten beredd att göra lättnader i de regelverk som finns för att företag inte ska ärva gamla försyndelser om de tar sig an ett projekt på redan kontaminerad mark?

Fru talman! Jag tackar Katarina Luhr för anförandet. Det blev tydligt att våra två partier kanske inte skulle utgöra ett bra radarpar i ett regeringssamarbete. Så kan man i alla fall uttrycka saken.

Ledamoten framhöll den gruvskatt man har infört i Finland som ett exempel. Jag tänkte fråga ledamoten om hon känner till vad den har haft för konsekvenser för investeringsviljan för gruvindustrin i Finland.

En annan sak är återvinning av redan brutet och processat material, som ledamoten nämnde. Det är bra i sak och inget som vi motsätter oss. Men man ska kanske inte ha en övertro på det.

Det skulle vara intressant att få höra ledamotens syn på hur långt man ska gå för att tillvarata redan brutet material. Är till exempel det kända vraket Titanic något som ska återvinnas, eller ska det ligga där det ligger? Ska Estonia ligga kvar eller återvinnas? Mycket av det material som vi har producerat finns nämligen inte lätt tillgängligt. Det är gammal järnvägsräls, det är förlista fartyg och det är satelliter och liknande.

Jag har fler frågor, men jag väntar med att ställa dem till min nästa replik och emotser ledamotens svar på de här två frågorna.

Herr talman! Jag vill återigen tacka ledamoten Katarina Luhr för frågorna. Jag tyckte att jag svarade på dessa frågor.

Jag vill understryka att jag inte förhandlar om det här, utan vi har en samordningsenhet som samordnar detta. Vår ingång i detta är precis som jag sa att det inte är berggrunden i sig som är begränsande utan de miljökonsekvenser som beskrivs och som företagen redogör för.

Därför är vår ingång inte att det behövs ett speciellt veto för alunskiffer. Det kan vara så att förhandlingen ger någonting annat, men vår ingång är att bergarten i sig inte är begränsande. Miljötillståndsprövningen ska vara likadan oavsett bergart. Det får inte tillåtas mer konsekvenser för att det är en annan och mer komplex berggrund att bryta i.

Det är också så att mycket av det svenska uranet förekommer i alunskiffer, men det är inte det enda som finns i alunskiffer, och vice versa. Det finns något slags tolkning om att det här skulle hänga ihop, men det behöver inte nödvändigtvis hänga ihop.

Jag vill återigen säga att vi jämställer uran med andra koncessionsmineral. Det finns inga kommunala veton kring något annat, oavsett om det är bly, arsenik eller någon annan giftig metall. Vi betraktar detta som en del av det kollektiva statliga som vi äger tillsammans när det gäller vår berggrund. Därvidlag har vi ingen annan syn på uran i det avseendet.

Jag vill gå tillbaka till det jag sa i avslutningen och inte riktigt hann med sist. Oro för något nytt och okänt – oavsett om det är en ny järnväg, en ny hamn, en ny gruva eller någon annan industri – är rättmätig. Folk förtjänar naturligtvis att få svar på sina frågor. Vi vet dock att folk grät i Pajala när den gruva man först hade protesterat mot lades ned och hamnade i malpåse.

Herr talman! Tack, ledamoten Luhr, för frågorna och för berömmet – ledamoten talade ju om mitt anförande som poetiskt. Det är inte varje dag det inträffar, det kan jag försäkra, men det är smickrande.

Vi vill jämställa uran med andra koncessionsmineral. Om man bortser från de rent radioaktiva egenskaperna hos uran upplever vi att när det gäller det uranförbud som har varit och hanteringen kring uran har särlagstiftningen väldigt mycket syftat till att försvåra för kärnkraftsindustrin och för Sverige som kärnkraftsnation.

Det fanns ju ett beslut om att vi inte längre skulle ha kärnkraft i Sverige, så man ville inte ha bränslet heller. Om vi ska ha kärnkraft ska vi logiskt sett potentiellt kunna utvinna åtminstone en del av bränslet här i Sverige också.

När det gäller alunskiffer är vår ingång precis som jag sa i mitt anförande att det är innovationsdrivande att ha utmaningar. Vi vet om att det är svårt, det är ingen som påstår någonting annat, men att det är svårt betyder inte att det är omöjligt. Det måste vara upp till industrin att utveckla rätt tekniker för att göra detta på ett sätt som är i linje med miljölagstiftningen. Kan man inte det ska man inte bryta, men om man kan visa att man kan göra detta på ett bra sätt ska det också vara okej.

När det gäller oron hos dem som inte är vana vid att bo nära en gruva vill jag säga att oro är naturligt. Det ska man givetvis bekräfta. Det förutsätter också att de får alla kort och alla fakta på bordet. Det är det minsta man kan förutsätta.

Herr talman! Jag noterade ingen fråga från ledamoten From, men ledamoten From uppehöll sig lite vid kalk.

Ja, vad ska man säga om kalken? Det är för det första inget koncessionsmineral utan ett industrimineral. Men vad ledamoten From egentligen borde ägna lite uppmärksamhet åt och fundera lite över är: Hur hamnade vi där? Hur hamnade vi över huvud taget i en situation där kalk, något som finns rikligt i den svenska berggrunden, kunde bli en bristvara i Sverige? Hur hamnade vi där? Hur hamnade vi i ett läge där vi var tvungna att vidta panikåtgärder för att kunna säkra svensk bostadsproduktion, svensk gruvindustri och svenska byggen? Hur hamnade vi där?

Det var definitivt inte Sverigedemokraternas fel; det kan jag försäkra. Det berodde inte på den blå sidan över huvud taget. Det var möjligtvis inte Socialdemokraternas fel, men det kanske berodde på umgänget man hade när man regerade Sverige. Jag skulle i alla fall vilja hävda att det var så. Ledamoten får gärna motbevisa mig. Men eftersom det här är slutrepliken och frågorna som eventuellt ställs av mig blir hängande i luften nöjer jag mig så och tackar för replikskiftet.

Herr talman! Tack, ledamoten From, för frågorna!

När det gäller EU-medlemskapet har jag ingen annan ståndpunkt än partiet i övrigt. När det gäller CRMA eller Critical Raw Materials Act delar jag industrins entusiasm över den.

Sedan vet ledamoten From mycket väl att miljötillståndsfrågan inte ens hanteras i vårt utskott. Det är ett annat utskott, miljö- och jordbruksutskottet, som hanterar den. Men jag kan försäkra ledamoten att de kontakter jag har med berört departement ger vid handen att ett sådant genomgripande arbete är på gång och kommer att lanseras under våren. Jag föreställer mig att det är en av de propositioner som vi kommer att hantera här i kammaren under våren.

Exakt hur formerna kommer att se ut för den nyinrättade myndighet som det pratas om, som jag inte riktigt vet detaljerna kring, kan jag naturligtvis inte redogöra för här i dag. Jag tror inte att det är någon i den här kammaren som fullt ut kan redogöra för det.

Jag konstaterar i alla fall att de signaler som vi skickar ut från Tidöpartierna tolkas positivt av näringen som sådan, inte minst mot bakgrund av att prospekteringsviljan har stigit. Jag kan nämna en liten sak som egentligen är väldigt enkel och som handlar om mineraljakten. Man börjar redan på gräsrotsnivå stimulera till att kartlägga mineraliseringar i Sverige, och det är väldigt positivt att man gör det.

I stället för att ställa en konkret fråga tänker jag att ledamoten From gärna får bjuda på en självrannsakan gällande hur det såg ut före 2022, under tiden när vi hade socialdemokratiskt styre och en väldigt låg placering i Fraser Institutes rankning.

Herr talman! Låt mig inleda med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på motionerna.

I natt när jag förberedde detta anförande mullrade det i vanlig ordning i Malmbergsgruvan så att det kändes hemma i vårt hus. Gör det inte det ett par minuter efter midnatt funderar man som gammal gruvis på vad som gått snett med nattens salvor. Där, några kilometer bort – men väl synligt från vår altan – ligger en av min hemkommuns stora gruvor. På drygt 1 000 meters djup far kvinnor och män fram i lastmaskiner, bergtruckar och borr och skrotriggar för att förse Sverige och Europa med järnmalm av bästa kvalitet.

I min hemkommun Gällivare och min valkrets Norrbotten skapas exceptionella värden för AB Sverige, såväl i LKAB:s järnmalmsgruva som i Bolidens gigantiska koppardagbrott Aitik. Många av industrilandet Sveriges exportframgångar har sitt ursprung i dessa eller någon annan av landets gruvor, vars råvara vi blivit mästare på att förädla i värdekedjor som skapar både jobb och välfärd. Ett par exempel på det är produkterna från två av de företag som jag besökte så sent som i förra veckan: Saab Bofors och SSAB.

Om jag i morse då jag tog flyget ned till Stockholm hade tagit med mig några kilo obearbetad järnmalm eller järnpelletar i mitt bagage och stolt visat upp det här hade det kanske inte varit så många som hade låtit sig imponeras, men jag vet att desto fler är imponerade av de slutprodukter som svensk industri skapar av det som har sitt ursprung i vår berggrund. Därmed kan man säga att malmen är, historiskt har varit och under överskådlig framtid kommer att vara en av själva förutsättningarna för det industrialiserade Sverige vi känner. Sverige behöver helt enkelt en gruvvänlig politik.

Herr talman! När jag valdes in i riksdagen 2018 såg situationen annorlunda ut. Då syftar jag inte på det förändrade säkerhetspolitiska läget, även om det också är viktigt i sammanhanget, utan på den politiska ambitionen på området. Vi hade då en regering som satt på händerna och behandlade gruvindustrin styvmoderligt.

Ett miljöparti med ideologiska skygglappar föste Socialdemokraterna framför sig på ett sätt som resulterade i uranförbud, kalkkris och en kraftigt minskad prospekteringsvilja. Deras politik resulterade i att Sverige störtdök som gruvnation i internationella jämförelser. Därmed förlorade både Sverige och EU konkurrenskraft och självförsörjningsförmåga.

Mycket av detta är sådant som Tidöpartierna målmedvetet har arbetat med att förändra. En del är redan genomfört, och en del kommer att beslutas här i riksdagen senare i vår. Men branschen har tolkat signalerna och riktningen, och förhoppningsvis har vi bara sett början.

När jag säger att det bara är början gör jag det utifrån vetskapen att merparten av de förslag Sverigedemokraterna hade på det gruv- och mineralpolitiska området för fyra år sedan nu antingen är genomförda eller något som bereds på departementsnivå. Det handlar om varierande saker som miljötillståndsprocesser, mineralstrategi och ett upphävande av det så kallade uranförbudet.

I sådana här debatter brukar jag poängtera att det är förmågan att hitta och bearbeta metaller som är skillnaden mellan oss och stenåldersmänniskan. Vår förmåga att hitta och bearbeta metaller har tagit oss från att kunna tillverka enkla redskap för jakt och fiske till att tämja uranets fissila egenskaper och på så sätt skapa förutsättningar för ett överflöd av energi, i alla fall om inte Miljöpartiet åter ges möjlighet att vända upp och ned på energipolitiken. Men det är en helt annan debatt.

Att vi däremot öppnat upp för att åter både prospektera efter och utvinna uran är både logiskt och välkommet, och naturligtvis ska det bara ske efter rigorös miljötillståndsprövning, något som för övrigt gäller all brytning av metall och mineral, farliga som ofarliga. Uran är nämligen inte den enda metall som bryts som har potentiella miljörisker. Trots detta har just uranet, till skillnad från exempelvis arsenik och bly, omfattats av en alldeles egen särlagstiftning som snarare syftat till att försvåra för kärnkraftsindustrin än att värna om miljön.

Herr talman! Här måste även alunskiffer nämnas. Det är en bergart som på senare tid har vållat debatt. Det är komplext att utvinna mineral ur alunskiffer. Det är ingen som påstår något annat, men att det är svårt eller komplext betyder inte att det ska vara förbjudet eller försvåras. Det är nämligen samma miljöbalk och samma miljökonsekvenser som ska styra oavsett bergart. Är det svårare är det också innovationsdrivande.

Vi vet att vi har bland de vassaste företagen i världen på området, och de backas av akademin, där forskare ser till att vi kan behålla ledartröjan på området. Inte ens i SOU 2020:71 kom man fram till annat än att nuvarande miljötillståndsprocesser är tillräckliga för att pröva riskerna med brytning i alunskiffer.

Jag har i princip aldrig hört ett företag i branschen kritisera miljöbalken i sig. De flesta anser faktiskt att den är bra, även om man också uttrycker att tillståndsprövningarna kan effektiviseras. Men i sak skriver hela branschen under på att strikta miljöregler ska råda. Det upplevs till och med som en konkurrensfördel för svensk gruvindustri. Kan vi då inte enas om att vi från politikens sida drar upp reglerna för vilken miljöpåverkan som är acceptabel och inte acceptabel och att industrin sedan har att förhålla sig till det?

En modern och miljösmart gruvindustri syftar inte bara till att skapa arbetstillfällen och klirr i AB Sveriges kassa. Den syftar även till att stärka vår självförsörjningsgrad av metaller och mineral i den skakiga omvärld vi nu befinner oss i.

Det är inte rimligt att vi i ett läge där det råder uppenbar stormaktsrivalitet om kritiska råvaror i hög grad ska vara beroende av import av metaller och mineral från diktaturer och skurkstater där respekten för miljö och mänskliga rättigheter är obefintlig, i synnerhet i de fall där samma metaller finns i vår berggrund utan att vi faktiskt bryter dem. Här måste såväl nya regler som en attitydförändring till, och jag är övertygad om att den nya mineralstrategi för Sverige som regeringen nu arbetar med och som vi har efterlyst länge kommer att peka ut riktningen på ett bra sätt.

Herr talman! När vi ändå talar om självförsörjning och en skakig omvärld: Det må vara kontroversiellt med uran och alunskiffer, men vår syn på våra tillgångar av kol, olja och gas förefaller vara än mer kontroversiell. Hur är det ens möjligt att vi i tider av oro i världen och ett ökat beredskapsmedvetande inte ser utvinning av egen naturgas som en självklar möjlighet?

Bara i Siljansringen beräknar SGU att det finns omkring en halv till en miljard kubikmeter gasresurser. En del av detta läcker dessutom ut naturligt utan att denna resurs över huvud taget tas till vara. Det är huvudlöst, anser vi. Naturgas är dessutom miljövänligare än både olja och kol och ger upphov till lägre koldioxidutsläpp. Har vi verkligen råd att inte dra nytta av denna tillgång?

När vi talar om huruvida vi har råd eller inte kommer jag avslutningsvis till en sverigedemokratisk käpphäst inom detta politikområde, nämligen vikten av att börja se över de regelverk som reglerar ersättningen till berörda markägare och kommuner.

Om vi ska få fler gruvor att etableras och nå en högre självförsörjningsgrad måste vi också skapa incitament för social acceptans. Vikten av detta kan inte nog betonas. Jag är helt övertygad om att en större del av de vinster som skapas av de naturresursuttag som sker lokalt på ett eller annat sätt måste återföras till lokalsamhället.

En översyn av mineralersättningen sett till storlek och fördelning är en väg. En annan väg är Sverigedemokraternas förslag om en kommunalisering eller regionalisering av fastighetsskatten för industrifastigheter och elproduktionsanläggningar. En sådan reform skulle tvivelsutan kunna bidra på ett positivt sätt, inte minst mot bakgrund av att arbetskraften i dag ofta kommer utifrån och därmed inte betalar skatt i den kommun där gruvverksamheten faktiskt sker.

Fru talman! Tack, ledamoten Haider, för svaren!

Jag delar inte heller alltid hela slutsatserna från Riksrevisionen, men det är ändå intressant att vi under dagens debatt har stött på tre områden där man inte fullt ut verkar dela Riksrevisionens synpunkter.

Jag tänkte uppehålla mig lite vid Statens servicecenter, som ledamoten också nämnde.

Att regeringen gör en besparing på ungefär 150 miljoner på en myndighet som har ungefär 1 miljard i årlig budget kan kanske ses som rimligt givet att trycket väsentligt har gått ned på många av kontoren. De beskriver själva situationen: En del har väldigt låg beläggning. Det har blivit en it-mognad, och appar och liknande har tagit över mycket.

Jag ska göra en jämförelse. År 2012 hade myndigheten 230 anställda. Elva år senare hade man 1 600 anställda. Någonstans skaver det i mig. Det blir lite av det socialistiska Myndighetssverige där man låter myndigheter bara växa och växa. Man har liksom aldrig ett krav på att de ska effektivisera.

Någonstans måste man faktiskt kunna säga: Om ni har kontor som inte är så besökta kanske man ska slå ihop dem, använda mobila enheter, hyra in sig någon annanstans och liknande.

Det kallas effektivisering. Jag vet att det kanske smärtar ledamotens parti att höra det ordet, men det är någonting som vi tycker är fullt rimligt. Statlig närvaro, ja, men det ska vara effektivare.

Fru talman! Jag har några frågor till ledamoten Haider.

Mycket av det som ledamoten Haider anförde kan jag instämma i. Så långt är allt bra. Men några av de saker som hon tog upp i det replikskifte vi hade tidigare och i sitt anförande nyss får mig ändå att haja till. Det rör frågor där ledamoten talar emot Riksrevisionen.

I vårt replikskifte gällde det transportbidraget, som Riksrevisionen har riktat ganska hård kritik mot. Jag delar inte allt i den kritiken, men likväl finns kritiken där. Sedan har Riksrevisionen granskat stöden till kommersiell service och säger att de är effektiva och tillräckliga. Ledamoten verkar inte dela den bilden.

När det gäller utlokaliseringen av statliga myndigheter, något som jag själv tycker är positivt, har Riksrevisionen gjort en granskning och kommit med ganska djupa problembeskrivningar.

Min fråga till ledamoten är: Hur ser Socialdemokraterna och ledamoten på Riksrevisionen som institution och på de slutsatser som Riksrevisionen delar med sig av till oss riksdagsledamöter?

Fru talman! Tack, Anders Ådahl, för frågan! Den rör en intressant och komplex politik, som inte egentligen berör detta utskott i första hand. Men så är det med frågorna; de lappar över de olika utskottens beredningsområden. Det här är egentligen en arbetsmarknadspolitisk och migrationspolitisk fråga i mycket högre grad än en näringspolitisk fråga.

Som ledamoten säkert känner till har vi hög arbetslöshet på många håll i landet. I väldigt hög grad handlar det om att få till en fungerande matchning och att folk tar de jobb som finns och inte bara betraktar den egna orten som den plats där man ska få jobb. Det finns faktiskt anställbart folk i landet som måste börja ta de jobb som finns.

När Sverigedemokraterna satte sig i förhandling med Tidöregeringen var det en sverigedemokratisk grundsyn att man snarare borde ha en prövning av vilka branscher som skulle tillåtas ha arbetskraftsinvandring och vilka som inte skulle få det. Men man hamnade i dilemmat vem som skulle göra en sådan bedömning, och det skulle leda till en ganska trög apparat. Därför enades man om att ha ett lönegolv som krav. Det är ett trubbigt verktyg och kan anses missriktat, men i det här läget är det vad man har landat i.

Jag är övertygad om att om ledamoten Ådahl, i den händelse det skulle bli ett regeringsskifte i höst, blir en del av Magdalenas regeringsunderlag får han vänja sig vid att göra kompromisser och kanske gå med på saker som han inte riktigt hade tänkt. Det går kanske i den riktning som han hade tänkt även om det inte blir fullt ut som han velat.

Vi efterfrågade i första hand egentligen en matchning.