Isak From (S) om Hela Sverige ska fungera - politik för starkare landsbygder

Fru talman! Nu debatterar vi näringsutskottets betänkande 21 Hela Sverige ska fungera – politik för starkare landsbygder. Det är ett betänkande jag står bakom, och jag yrkar därför bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Att vi alla är överens om att hela Sverige ska leva är ingen nyhet. Inget parti och ingen ledamot skulle i denna församling hävda något annat, så när vi i dag debatterar meningsskiljaktigheter ska man ändå ha för ögonen att syftet och viljan att skapa goda förutsättningar i hela landet är något vi alla är besjälade av.

Personligen kan jag tycka att betänkandets namn är lite olyckligt då det kan tolkas som att det råder något slags motsatsförhållande mellan stad och land. Så är det inte, och det framgår också av texten i betänkandet.

Ett livskraftigt Sverige förutsätter nämligen livskraftiga landsbygder och ett väl fungerande samspel mellan stad och land. Det är i många fall så att det är på landsbygderna AB Sveriges långsiktiga konkurrenskraft tillskapas och säkras. Landsbygdernas utveckling kan därför anses vara avgörande för hela Sveriges framgång. Det är också så att de värden som våra landsbygder ger upphov till är synnerligen viktiga för vår självförsörjningsgrad och beredskapsförmåga – eller som det formuleras i propositionen: ”Regeringen ser landsbygderna som en resurs att ta till vara och utveckla – inte ett problem att lösa.”

Detta är en bra utgångspunkt som ligger väl i linje med det jag har sagt i tidigare debatter om att människor och företag på våra landsbygder inte vill bli betraktade som bidragsberoende och tyckas synd om, utan de vill helt enkelt ha rimliga villkor och förutsättningar att utvecklas och frodas. Jag menar att det finns en fantastisk drivkraft bland många av de människor som bor långt från Stockholms lokaltrafiks linjekarta.

I grunden har alla medborgare samma rätt till trygghet, utbildning, arbete och service. Framtidstro ska man kunna ha oavsett om man växer upp i Hemmesdynge eller på Kungsholmen. Det finns ett värde i att sträva efter att bryta staden som norm och i stället utgå från olika landsbygders, tätorters och städers egna unika förutsättningar. Bor man i Puoltikasvaara eller Juoksengi förstår man att man inte kan ha folktandvårdsmottagningen runt hörnet. Men när den mottagning som finns några mil bort aldrig kan erbjuda patienterna tider för att det ständigt saknas personal upplever man att vården inte är på lika villkor. Här har våra regioner ett mycket stort ansvar att axla, inte minst min hemregion, det socialdemokratiskt styrda Norrbotten.

Något av det som det finns mest av i vårt avlånga land är avstånd, i många fall stora sådana. En prioritering för Tidöpartierna har därför varit att göra något åt den enorma underhållsskuld som hela vårt transportsystem lider av efter decennier av styvmoderlig behandling. Vi gör historiska satsningar på Sveriges gemensamma väginfrastruktur, vi har tagit bort flygskatten och i mitt hemlän görs nu stora satsningar på kapacitetshöjning på den för gruvindustrin och Sveriges industri så viktiga Malmbanan.

Vi straffbeskattar inte folk som inte har något annat val än att ta bilen. Vi förstår att det varken gör folk lyckligare eller mer produktiva att göra dem fattigare. Vi satte stopp för ett riktigt dåligt reseavdrag som var på väg att införas, om det inte hade blivit regeringsskifte valet 2022. Vi har sänkt drivmedelspriserna i omgångar, och när något händer i världen skyller vi inte bara på omvärldsläget utan undersöker möjligheterna att genomföra åtgärder som ytterligare kompenserar konsumenter och företag för kostnader som annars drabbar dem inte bara vid pump utan även i mataffären genom dyrare varor och ytterst genom den höga inflation som rådde till följd av Socialdemokraternas tidigare skyhöga drivmedels- och energipriser.

En annan viktig funktion för att hålla hela Sverige levande är tillgången till kommersiell service i hela landet. Detta berörs också i betänkandet. Vi Sverigedemokrater har länge förespråkat att dessa stöds utformning, tillräcklighet och träffsäkerhet ska genomlysas för att säkerställa att de gör avsedd nytta. Den kommersiella servicen utgör nämligen inte sällan ett viktigt nav i Sveriges olika bygder. Vi anser därför att det är viktigt att värna den genom att säkerställa att de stöd staten betalar ut matchar behoven på bästa sätt. Vi har i dagsläget inte några indikationer på att stöden inte fungerar som det är tänkt, men det betyder inte att vi inte måste vara lyhörda för ändrade förutsättningar på detta viktiga område. Det är som bekant inte helt ovanligt att den lilla landsortsmacken eller lanthandeln fungerar som både mack och livsmedelsbutik samtidigt som den är postombud, apoteksombud, busstation, biblioteksombud och ombud för Svenska spel och därmed utgör ett viktigt nav i bygden.

För att ytterligare stärka Sveriges landsbygder anser jag och Sverigedemokraterna att det bör införas ett system för återföring av en större del av vinsten av de produktionsvärden som skapas ute i landet till de lokalsamhällen där produktionen eller råvaruuttaget sker. Förutsättningarna för våra kommuner har helt enkelt förändrats över tid. De har beskattningsrätten, men i dag pendlar folk i högre grad än tidigare. Produktionen kan vara intensivare än någonsin men mindre personalintensiv. Tiden då brukspatronen bodde på andra sidan gruvlaven och arbetarna cyklade eller gick till industrigrindarna är sedan länge svunnen. Detta är ett faktum som urholkar många kommuners skatteunderlag. Det genereras alltså inte sällan fortfarande enorma värden ute i landet men utan att dessa kommuner får reella förutsättningar att satsa på grundläggande kommunal service på ett sätt som hade varit önskvärt.

Här menar vi att vårt förslag om en regionalisering eller kommunalisering av fastighetsskatten för industrier och elproduktionsanläggningar kan vara precis en sådan reform som råder bot på denna problematik. Jag noterar att det finns flera förslag som pekar i en snarlik riktning, och om fru talmannen tillåter mig att skåda in i framtiden tror jag att vi kommer att se en sådan reform i en eller annan skepnad inom en inte alltför avlägsen framtid. Annars kommer den sociala acceptansen för stora industrisatsningar ute i landet helt enkelt att urholkas på ett sätt som inte gagnar AB Sverige.

Fru talman! Slutligen: Om hela Sverige ska leva och våra landsbygder stärkas ska alla svenskar ha samma rätt till vårt gemensamma land. Det går helt enkelt inte att blunda för att rennäringens status som riksintresse utgör en av de mest ingripande begränsningarna för markanvändning i stora delar av norra Sverige. Det är en omständighet som har långtgående konsekvenser för tillståndsprocesser, investeringsvilja och regional utveckling.

Att det dessutom nyligen framkom att den statligt finansierade Samefonden felaktigt finansierat flera samebyars rättegångskostnader när de stämt staten i syfte att utestänga alla andra från vår fjällvärld och erhålla exklusiva jakt- och fiskerättigheter i norra Sverige gör att man inser att något är galet och att en nyordning måste till.

Väl medveten om att det inte utgör en del av det betänkande vi nu debatterar utan är en helt annan debatt som får föras vid ett annat tillfälle menar jag likväl att en ny renmarksutredning och ändringar i renskötsellagen är absolut nödvändiga för byggandet av starkare landsbygder, i alla fall i den norra halvan av vårt vackra Sverige.

Herr talman! Det svänger fort i politik och i hockey.

Jag kan faktiskt inte yttra mig om polisen då det inte är polisfrågor som vi debatterar här i dag, men i vår politik har vi i Sverigedemokraterna varit tydliga med att vi vill öka den polisiära närvaron i hela landet, inte bara i Malå. Vi ökar antagningen till polisutbildningen, och vi höjer lönerna för att göra polisyrket mer attraktivt. Vi anser att polisen ska ha en god och acceptabel inställelsetid i hela landet.

Ledamoten From nämnde också de släckta trafikljusen i sin replik, men det beslutet har stoppats då det blev stor uppmärksamhet kring frågan. Det är inte något som har beställts av politiken, så att säga.

Ledamoten nämnde också statens tillbakadragande. Jag förväntade mig nästan att det skulle komma en fråga om Statens servicecenter, men det gjorde det inte. Frågan handlade i stället om marknadsmisslyckanden och liknande. Ett typiskt exempel som Socialdemokraterna brukar föra fram är Bilprovningen. I min hemkommun har vi haft stora problem med den, men där räckte det att byta schemaform för att Bilprovningen skulle kunna konkurrera med gruvnäringen. Plötsligt fanns det tider att tillgå. När staten ska konkurrera med den civila marknaden får man kanske ibland anpassa sig efter de spelregler som gäller på orten, för att kunna attrahera samma typ av arbetskraft om det är konkurrens om den.

Herr talman! Jag tackar ledamoten From för frågan, som egentligen hör hemma i justitieutskottets debatt om polisiär närvaro. Jag ska ändå försöka besvara den.

Polismyndigheten är en myndighet som själv får stå för sina bedömningar av vilka kontor som ska behållas. Både Isak From och undertecknad vet ju att många av de kontor som finns ute på landsbygden har stått mer eller mindre obemannade och bara har varit bemannade någon timme här eller där. De har egentligen fungerat som en fika- eller rastkur för poliser som har kommit någon annanstans ifrån och sedan haft en insats på orten, då stationen bemannats en liten stund.

Det här är naturligtvis olyckligt, och jag skulle gärna se en helt annan utveckling. Som norrbottning skulle jag gärna se en mycket bättre närvaro i hela mitt län, men det är inte den bedömning som myndigheten gjort utifrån tillgången på personal.

Med detta sagt kämpar i alla fall Sverigedemokraterna för fler poliser och för lag och ordning i samhället. Om det sedan leder till att fler stationer behöver öppnas får det i så fall komma en instruktion till myndigheten om det. Det är inte upp till oss i näringsutskottet att fatta beslut i den frågan, utan det är ett helt annat utskott som hanterar den, vilket ledamoten From känner väl till.

Herr talman! Tack, Anders Ådahl, för frågorna! De var ganska många, och jag ska försöka uppehålla mig vid ett par av dem.

Jag tänker på skogen. Svensk skogsnäring är fantastisk, och den är en stor tillgång för Sverige – inte minst ekonomiskt men även som koldioxidsänka. Den bidrar till arbete och välstånd.

Ibland frågar jag mig dock hur man ser på skogen från den sida som tycker att vi ska använda skogen som bränsle. Det handlar inte minst om att skogen ofta pekas ut som skyddsvärd. Enligt många ska den därför inte brukas på det sätt som görs i dag, utan det ska vara ett mer småskaligt bruk. Stora arealer i fjällvärlden ska enligt en del förespråkare för detta inom exempelvis EU undantas. Skogen ska ersätta plasten. Våra sugrör, tallrikar och liknande ska vara gjorda av till exempel pappersmassa eller cellulosa i stället för av plast. Skogen ska enligt vissa ersätta cement. Vi ska inte bygga med cement, för det genererar stora utsläpp av koldioxid. Vi ska i stället helst bygga i trä, menar de.

Nu ska vi alltså också använda skogen till att köra bil på. Frågan är om skogen kommer att räcka till och vad kostnaderna kommer att bli. Vi såg ju vad reduktionsplikten ledde till för drivmedelspriserna.

Min motfråga är därför: Hur mycket får drivmedlet kosta om vi använder cellulosa och massa, det vill säga skogen, som bränsle? Hur mycket är ledamoten beredd att låta bränslet kosta vid en sådan omställning?

Herr talman! Tack, Anders Ådahl, för frågan!

Jag noterade att jag inte fick svar på hur mycket det får kosta. Vi såg vad reduktionsplikten ledde till när man tillsatte biodrivmedlen enligt lag i bränslet. Vi såg hur det påverkade drivmedelspriserna för landsbygdens folk. Då var det inte 100 procent förnybart utan en inblandad del förnybart i bränslet, men vi såg ändå de högsta drivmedelspriser vi någonsin har haft i Sverige. De var bland de högsta i hela världen.

Landsbygdens folk vet vad det kostar. De vet vad som fungerar i verkligheten i dag. De vet vad som fungerar när det är 30 grader kallt. Det är den krassa verkligheten.

Man kan vilja ha sol och vind som drivmedel. Kärnkraft kan vi inte gärna driva bilar med, förutom genom att plugga in dem, men reaktordrivna bilar har vi inte riktigt sett i dagsläget.

Vi vet att diesel och bensin tjänar oss väl när det är kallt och när det inte blåser, men det har vi inte riktigt sett med elbilar. Posten köper in elbilar. De är jättekalla, och så byter man ut dem. Luleå kommun gör sig av med sina elbussar, för de var ett fiasko. Bussarna var kalla, och folk frös. Tekniken är inte färdig, men ändå ska man med alla medel tvinga in folk i en teknik som är dyr i inköp och som dessutom inte är beprövad.

Det är människor på landsbygden som får ta smällen för detta. Människor i Stockholm kan ju sätta sig på tunnelbanan eller bussen, men det kan man inte om man bor i Puoltikasvaara eller Junosuando.