Helena Vilhelmsson

Herr talman! Tack, ledamoten, för förtydligandet!

Det är skönt att veta var den moderatledda regeringen står i de här frågorna. Jag har aldrig betvivlat det. Jag har sagt och säger igen att jag tycker att debatterna ska handla om regeringens politik kontra oppositionens politik.

Det jag vände mig emot i mitt anförande, när vi stod på motsatta sidor här i talarstolarna, var att den moderatledda regeringen eller Moderaternas ledamot drog Centerpartiet över något slags kam och hade åsikter om vad vi hade sagt eller inte sagt.

Nu står ledamoten och säger att det inte är så. Vi ska tala om vår egen politik. Jag välkomnar det. Jag skulle önska att den moderata ledamoten gjorde det varje gång.

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen. Centerpartiet är emot alla former av antisemitism. Vi är emot alla former av rasism. Vi står för det, och vi markerar mot det.

Vi har markerat mot Vänsterpartiets antisemitiska uttalanden. Vi har kommenterat Sverigedemokraternas rasistiska uttalanden. Det har vi alltid gjort. Men här ska vi tala om rasism, jämställdhet och diskriminering.

Herr talman! I den här debatten ska vi prata om jämställdhet – kanske inte med fokus på mäns våld mot kvinnor, för det pratade vi om i förra debatten – och åtgärder mot diskriminering.

Först vill jag ta tillfället i akt och kommentera att företrädare för Moderaterna vid flera tillfällen hävdat att Centerpartiet är ute på något slags grumliga vatten och insinuerat att vi stöder grupper som stöder Hamas och liknande. Det får mig att undra vad syftet egentligen är. Jag har sagt det förut här i talarstolen, och jag säger det igen: Centerpartiet samarbetar med olika partier i utskotten och här i riksdagen, precis som man gör. Så har även Moderaterna alltid gjort, även när de suttit i opposition. När det gäller organiserat samarbete och samverkan var Centerpartiet med och ingick januariavtalet. Moderaterna har varit med och ingått Tidöavtalet. Vem är det egentligen som umgås med partier som har grumliga vatten, tveksamma målsättningar och tveksam ideologi? Det vore klädsamt om regeringspartierna kunde prata om sin politik i stället.

Jag vill börja med att prata om mål och metoder för att uppnå jämställdhet. Regeringar har under många årtionden och under olika styren pekat ut jämställdhetsintegrering i myndigheter som en framgångsrik metod. Det handlar om att ett jämställdhetsperspektiv ska finnas med i allt beslutsfattande, på alla nivåer och i alla steg i beslutsprocessen. Man ska systematiskt synliggöra och analysera vilka konsekvenser olika förslag får för kvinnor respektive män.

Hur ser det ut i år då, herr talman? Jo, i år har helt plötsligt skrivningar om jämställdhetsintegrering försvunnit från över 40 myndigheters regleringsbrev – puts väck, borta! Detta är anmärkningsvärt. Regeringen har beslutat att man ska arbeta med det här på ett övergripande plan. Det ska alla göra. Men det står inte i regleringsbreven.

När jag frågar regeringen om detta svarar man: Det är okej – det behöver inte stå med. Vi kan prata om jämställdhetsintegrering på så många andra sätt, och vi diskuterar det i dialog med myndigheterna. Okej, tänker jag då – då skulle man i princip i teorin och praktiken också kunna stryka skrivningar i regleringsbreven om mångfald och inkludering eller om att man ska knäcka gängen och jobba mot kriminalitet. Det kan vi ju också diskutera med myndigheterna varje gång vi träffar dem.

Det här är ett sätt att tala om att man inte tycker att jämställdhetsintegrering är något viktigt. Detta är inte bara min bedömning. Generaldirektören för Jämställdhetsmyndigheten sa klart och tydligt i utskottet: Har man inga uppdrag i regleringsbrevet har man inget att rapportera när året är slut.

Herr talman! Diskrimineringsombudsmannen är en oerhört viktig myndighet i de här frågorna. I de olika rapporterna från DO beskrivs att diskriminering förekommer i hela samhället men att det är tydligt att riskerna för diskriminering är särskilt stora inom arbetslivet och i skolan. Att skolan nämns gör extra ont, för alla barn måste vara i skolan fem dagar varje vecka. Då måste vi kunna erbjuda en trygg skola och en trygg vardag för våra barn och unga.

Om man läser olika mål som Diskrimineringsombudsmannen har att göra med eller arbetar med inser man vilken oerhört grannlaga uppgift det är. Det handlar om att läsa, värdera, ta del av och bedöma dokumentation och samtal för den utsattes, för vårdnadshavares, för lärares, för huvudmäns och för den utsättande personens räkning. Ofta står ord mot ord.

Men vår grundhållning måste stå fast. Inget barn och ingen ungdom hittar på att ha blivit kallad n-ordet eller andra djupt kränkande epitet. Ibland får man ta del av förklaringar från huvudmännen i stil med att de har en pridevecka varje år – som om det skulle vara en effektiv åtgärd mot kränkande behandling i mellanstadiet. Man kan också få höra skolor säga att de som ett led i att bekämpa sexism och kränkande uttryck har haft en föreläsning med Nina Rung. Då förstår man, herr talman, att vi har bekymmer, för problemen går ju mycket djupare än så.

En sak som är bra som står i betänkandet är att regeringen har gett DO i uppdrag att utveckla och sprida kunskap om afrosvenska elevers utsatthet för rasism och diskriminering. Skälen är att man bedömer att över 20 procent av de anmälningar som kommit in de senaste åren har gällt etnisk tillhörighet i grundskolan och gymnasiet och rör afrosvenska elever och elever som rasifieras som svarta.

Därför menar Centerpartiet att DO:s uppdrag behöver ändras så att myndigheten kan agera än mer aktivt mot diskriminering och bland annat utföra stickprovskontroller och kunna driva långt fler enskilda fall gentemot enskilda medborgare än i dag.

Till sist några ord om ekonomisk jämställdhet. Frågan om löneskillnader mellan kvinnor och män och behovet av åtgärder för att minska lönegapet är ständigt aktuella. Vi måste komma till rätta med vad som ligger bakom det så kallade oförklarade lönegapet. Det görs en del arbete, men inte tillräckligt.

För tredje året i rad, mina vänner, ökar löneskillnaderna, efter att gapet i årtionden sakta men säkert har minskat. Vad är det som händer?

Den lönekartläggning som alla arbetsgivare är skyldiga att bedriva inom ramen för arbetet med åtgärder enligt diskrimineringslagen är jätteviktig. Medlingsinstitutets arbete är oerhört viktigt för att samla statistik, sammanställa och tolka vår verklighet. Men det behövs mer även här. Det behövs information som når hem till köksbordet, mina vänner.

Vi vet att föräldraförsäkringen är den enskilt största faktorn för att kvinnor och män har en skillnad i livsinkomst på över 4 miljoner under ett liv. Det finns en undersökning som gjordes av bankerna. Föräldrar öppnar sparkonton för sina söner tidigare än för sina döttrar. Hur kan det vara så?

Vi behöver en smart, effektiv och gedigen information om ekonomisk jämställdhet och ekonomisk säkerhet tidigt i våra liv. Med dagens system med AI borde alla myndigheter arbeta med nudging, det vill säga informerande frågor så att man kan göra välgrundade val.

Det är supereffektivt när det till exempel kommer till föräldraförsäkring. Man knappar in hur man har tänkt att lösa det. Vad får det för effekt när jag blir pensionär och ska börja att ta ut min pension? Fler myndigheter borde absolut jobba med systemet med nudging.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 19.

(Applåder)

Herr talman! Jag vill understryka att ledamoten Sara Gille och jag i grund och botten är överens om detta. Vi pratar ofta om hur vi ska komma till rätta med mäns våld mot kvinnor och framför allt med hedersrelaterat våld och förtryck. Jag vill bara skicka med: Ställ inte de här sakerna mot varandra! Ställ inte det som man raljant kallar identitetspolitik och värderingsdiskussioner mot konkret lagstiftning här i kammaren, för båda två behövs!

Vi kommer inte att komma någonstans genom att bara skapa hårdare straff och stifta nya lagar. Vi behöver sätta fingret på vad som verkligen behövs och vad som verkligen ger förändring. Då kanske det är så att politikens budskap måste formuleras på ett annat sätt så att det faktiskt når till köksborden. Det görs inte bara genom lagstiftning.

Jag ser fram emot att vi fortsätter den här diskussionen. Jag tror att vi kan komma långt om vi samverkar i stället för att diskutera vad man gjorde under förra, förrförra och förrförrförra mandatperioden.

Herr talman! Jag tackar ledamoten för anförandet.

Jag uppfattar att ledamoten i sitt anförande bland annat pratar om värderingar, vilket jag gillar. Det gjorde jag i hela mitt anförande i den förra debatten – värderingar, perspektivförskjutning och sådana saker. Jag förvånas dock ibland över den raljanta tonen när man kopplar ihop värderingsdiskussionen med nedsättande formuleringar om identitetspolitik, precis som om det som ledamoten kallar identitetspolitik och värderingsdiskussioner skulle stå i motsats till lagstiftning.

Det låter på ledamoten som att Sverigedemokraterna nu minsann har kommit in i regeringskorridorerna och att det nu händer saker, det vill säga stiftas lagar. Men vi vet ju alla, hoppas jag – vilket jag talade om i den förra debatten – att det inte hjälper att stifta lagar om folk inte vet vad anledningen är och vilket problem de ska åtgärda.

Sverigedemokraterna och många andra, egentligen hela Tidögänget, pratar ofta om köksbordsbesluten. Det är heligt med köksborden. Jag ska vara tydlig: Det är naturligtvis hemma som besluten ska tas. Men hur har det blivit? Hur ser resultatet ut? Har köksbordsdiskussionen och köksbordsbesluten lett till ett jämställt uttag av föräldraförsäkring? Har diskussionerna vid köksbordet lett till att flickor och kvinnor får leva som de vill i utsatta områden? Har diskussionerna vid köksbordet lett till att flickor och kvinnor väljer precis den utbildning de vill ha och precis det yrke de vill ha?

Det talas raljant om att politiker har lagt pengar på könsanalyser. Vi lägger också pengar på ett försäkringssystem när det gäller föräldraförsäkring som på sikt missgynnar kvinnor med 4 miljoner kronor – minst – över en livstid. Det är statliga pengar. Det är våra skattepengar. Vad anser ledamoten om detta?

Herr talman, åhörare och ledamöter! Vi upplever i dag en backlash för jämställdheten som vi inte har sett i modern tid. Vi får inte stopp på mäns våld mot kvinnor. Synen på jämställdhet hos unga förfärar. Löneskillnaderna består eller ökar.

Det är svårt att riktigt ta in vetskapen om Donald Trump och hans anhang, som i rasande fart nu gör allt för att eliminera kvinnors och minoriteters rättigheter. Det handlar om makthavare som sprider hat vid varje medietillfälle och rycker bort tryggheten för miljoner och åter miljoner människor.

Det här sprider sig. Vi i Sverige är inte fredade. Vi minns och förfäras av den sexism som i vintras uppdagades inom lokalpolitiken i Alingsås. Det här skedde till en början i det tysta men sedan även i det offentliga.

Varför börjar jag med sådana reflektioner? Jo, det här handlar om mekanismerna bakom mäns våld mot kvinnor. Skämten på skolgården, jargongen i omklädningsrummet och sexismen i chattarna förskjuter gränserna för vad som är accepterat. Det skapar en grogrund för det våld som drabbar tusentals kvinnor i Sverige varje år.

Jag tror tyvärr att vi behöver vara alarmistiska, men folk behöver också förstå varför vi är alarmistiska. Oavsett vilka lagar vi stiftar i denna församling spelar det ingen roll om inte människor förstår vilket problem vi vill åtgärda med lagen. Annars kommer folk inte att anmäla, och det kommer inte att få genomslag i domsluten, vilket leder till att vi inte kan se brottsoffer eller identifiera förövare.

Herr talman! Vilka är då förövarna? Jag brukar ställa följande fråga i olika sammanhang: Hand upp – hur många känner en sexualbrottsutsatt kvinna? Och: Hur många känner en sexualbrottsförövare? Antalet händer som räcks upp är olika vid de olika frågorna.

Såvida inte alla kvinnor ljuger måste vi lära oss att hitta och våga se vilka förövarna är. För det här krävs en perspektivförskjutning. Jag tänker lägga fokus i mitt anförande på att exemplifiera vad jag menar.

Regeringen pratar ofta om att lägga om politiken och lägga fokus på brottsoffret i stället för på förövaren. Det går ju så där med tanke på de resultat vi ser. Det här är svårare än så. Det sitter i väggarna och i ryggraden. Vi måste börja göra någonting åt detta och arbeta med mer än bara att skärpa straffsatserna. För ärligt talat når de en väldigt liten del av förövarna. Vi vet att 80 procent av förövarna går fria. Därför måste vi jobba med mer än skärpta straffsatser. Annars kommer den fördjupade uppföljning som vi diskuterar i dag att se likadan ut nästa gång frågan kommer till kammaren.

Herr talman! Jag har under nästan hela mitt liv verkat i traditionellt manliga miljöer – först inom skogsnäringen och sedan inom politiken. Det var nog egentligen inte förrän jag blev aktiv inom Centerkvinnorna som jag verkligen lärde mig se, och såg, glastaken.

En av mina första beslutspunkter i kommunstyrelsen handlade om bidrag till ett kvinnohus i en närliggande kommun. Beslutet blev nej, för ”vi hade ju ingen kvinna som bodde där just då”, vilket var ett anmärkningsvärt beslut och skäl i sig. Vad skulle hända om vi hade det veckan därpå?

Det som dock gnagde var att det ens var en punkt på dagordningen. Vi hade aldrig någon punkt som handlade om bidrag till placering på vårdhem för en person med missbruk eller beroende. Ett sådant beslut togs på delegationen, och det hela gick automatiskt.

Det finns några sägningar som är väldigt farliga. En är ”Inga riktiga män slår en kvinna”. Det är helt galet att säga så. Vilka är det som slår om det inte är riktiga män? Det är ju inte monster eller låtsasmän som slår, utan det är just män, riktiga män. Och vi måste sluta tjata om starka kvinnor. Om vi säger ”Det är bra – du måste vara stark. Du måste kliva fram” säger vi samtidigt att normen för en kvinna är att vara svag.

Ni minns väl metoo allihop? En del straighta killar sa: ”Det är så svårt att veta var gränsen går nu. Får man inte ens ge en kram?” Men det märkliga var att om samma straighta killar gick med till en gayklubb visste de precis var gränsen gick. Konstigt!

Vi lär tyvärr fortfarande ofta våra flickor att inte låta sig tryckas ned. Stå på dig, säger vi. Det vi borde göra är att lära våra pojkar att inte trycka ned. Det farligaste för en man är att umgås med en man. Det farligaste för en kvinna är att umgås med en man. Vilka är det som måste förändra sitt beteende?

Herr talman! När en kvinna fastnar i en våldsam relation ska det finnas ett lämnaprogram. För mig är ett sådant program ett sammanhållet program. När kvinnan väl har bestämt sig för att lämna sin partner, kanske för första, andra eller tionde gången, ska hon få den hjälp hon behöver: en särskild kontaktperson genom hela processen och kontakt med socialtjänsten och vården liksom hjälp med bostad, ny skola, flytt, fritidssysselsättning och jobb samt ekonomiskt stöd. Precis ett sådant program – ett exitprogram – finns för män som vill lämna kriminella miljöer.

Låt mig citera från en rapport från Jämställdhetsmyndigheten: ”En person som vill hoppa av det kriminella livet erbjuds ett 18 månader långt behandlingsprogram … på uppdrag och finansierat av socialtjänsten. Därefter följer två års eftervård och uppföljning, som är kostnadsfri för kommunen. Första året finns stöd dygnet runt och innefattar insatser avseende bostad, terapi, drogberoende, sysselsättning, skuldsanering och fritidssysselsättning. Därefter följer ett sex månader långt utslussningsprogram för att klienten ska bli mer självgående.”

Vad får en kvinna som lämnar en våldsam relation? Hon får nästan inget av det jag just läste upp. Det kan bli fråga om kontaktförbud och i värsta fall skyddad identitet. Hur kan det vara så här?

Centerpartiet har motionerat om ett lämnaprogram, inklusive en lämnapeng, i budgeten under flera års tid. Regeringen pratar som sagt om vissa insatser som redan görs och paketerar ihop det, men man har inte lagt till extra medel och framför allt inga medel direkt till den person som är utsatt.

Apropå skyddad identitet är det i dag 28 000 personer som lever med någon form av sekretessmarkering eller skyddad folkbokföring. Och apropå värderingsfrågor: Under pandemin beslutade vi här i kammaren om restriktioner. Man fick inte göra vad man ville när man ville det. Man fick inte gå på bio eller fotboll jämt. Aldrig har väl behovet av att gå just på bio och fotboll varit så stort som just då. Vilken kritik vi fick! Det diskuterades om det vi gjorde här var lagligt.

När restriktionerna väl släpptes sa alla: ”Åh, vad skönt! Nu kan vi leva ett fritt och frihetligt liv igen.” Men vi glömde bort att 28 000 personer aldrig får göra det. På något sätt accepterar vi det.

Skatteverket har genom åren fått i uppdrag att se till att de med skyddad identitet ska kunna leva ett så normalt liv som möjligt. Ska man inte kunna leva ett normalt liv? Det är så uppdragen till myndigheterna borde lyda.

Så sent som i vintras uppdagades att myndigheter på ett näst intill strukturerat sätt avslöjade skyddade personers identitet genom att enskilda medborgare kunde ringa och be att få ut dokument. Dessa gavs ut utan problem, men hoppsan – där fanns en sekretessmarkering! På detta sätt avslöjades personers identitet.

Vad sa då myndighetscheferna, och vad sa justitieministern? Jo, man rår inte på den mänskliga faktorn, och målsättningen är förstås att så få som möjligt ska avslöjas. ”Så få som möjligt” – finns det ett antal? Hur många är okej? Det är väl ingen som ska avslöjas. Det är det som är målsättningen.

Det här synsättet sätter sig. Någonstans är det okej; man kan inte göra allt. I dag kan vi skicka folk till månen som sänder videor, men vi kan inte åstadkomma ett it-system eller säkra ett system med dubbla kontroller innan dokument skickas iväg. Hur kan det vara så?

Vi måste börja tidigt, herr talman. Jag är glad att Ungarelationer.se nu äntligen verkar få en stadig finansiering. Jag har pratat om Ungarelationer.se och dess finansiering här i kammaren under många år. Jag är inte trygg än, men jag hoppas att det löser sig. Ungarelationer.se är nästan den enda sajten, den enda organisationen, med, av och för ungdomar.

När jag fick reda på att den vanligaste frågan där löd ”Måste man gå med på strypsex?” gjorde det faktiskt lite ont att detta tycks ha blivit en norm. För mig är det självklart: Den lättillgängliga, våldsamma pornografin leder till en helt förvrängd syn på sexualitet, samtycke och kroppsuppfattning. Det finns forskning om det. Är det något vi behöver göra är det att förhindra detta och att ha en mycket bra undervisning i skolan om sexualitet, samtycke och relationer.

Avslutningsvis: När det gäller den lättillgängliga pornografin är det inte som det var förr, att man tittade på pornografi på tv eller köpte en tidning, utan i dag använder man mobilen. Det finns siffror som visar att barn och unga under ett år använder mobilen i 2,2 månader. I dag är medelåldern för att få en smartphone nio år. Det borde inte ens kallas en telefon, för man gör allt annat än ringer med den. Ska man ha en telefon kan man köpa en telefon.

I dag säger vi fortfarande till våra barn att det är farligt att gå över Sergels torg mitt i natten – det får du inte göra. Men något som är betydligt farligare, vilket också polisen vittnar om, är mobilen. Där finns förövarna, och där hittar de sina brottsoffer. Men när det gäller mobilen lämnar vi barnen med allt ansvar. Varför får barn inte köpa Nocco samtidigt som de får en mobil med abonnemang och med två klick är tillgängliga för världens förövare? På cigaretter och rengöringsprodukter finns direktiv om hur de får användas, men när vi köper en mobil och startar ett abonnemang får vi inga som helst direktiv. Varför är det så?

Ett tips till regeringen: Jobba med detta! Operatörerna vill utveckla det här, och de har ett stort ansvar. Men vi, samhället och staten, har också ett ansvar att gå hand i hand med dem.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 4.

Fru talman! Centerpartiet tar naturligtvis avstånd från all form av antisemitism. Vi har inget formellt samarbete med något av de andra oppositionspartierna. I utskotten samarbetar vi ibland med regeringspartier, ibland med oppositionspartier – precis som vi alltid har gjort och precis som Moderaterna gjorde när de satt i opposition.

Jag ställde frågor och fick näppeligen svar. Men det ledamoten sa angående beskattning av prostitution är väldigt skrämmande. Man ändrar det om det går att göra utan att de utsatta kvinnorna lider ännu mer.

Då är min motfråga, som ledamoten gärna får svara på: Ska man lösa ett problem genom att inte lösa ett annat? Sedan när blev det de utsatta kvinnornas ansvar att medverka till att polisen ska sätta fast de kriminella gängen? Det är helt absurt. Lös problemet! Se till att de prostituerade inte behöver betala skatt på sina inkomster!

När det gäller lämnaprogrammet får ledamoten hemskt gärna återkomma till det i sitt sista inlägg. Jag vill fortfarande veta exakt vad det består av. När jag ställde frågan till jämställdhetsministern framkom det faktiskt att det nog inte är särskilt mycket extra uppgifter. Man lägger ihop redan befintliga åtgärder i ett paket och kallar det ett lämnaprogram.

Det jag kan se att regeringen har gjort och som borde ingå i ett lämnaprogram är att det ska bli enklare att få rätt till bostad och att man utreder om det ska gå att få en kontaktperson genom en hel process, från det att personen lämnar en förövare till att denne är dömd. Men sedan då – när det gäller ekonomiskt stöd, hjälp med nya abonnemang och hjälp att flytta? Vad händer i fråga om ekonomiskt stöd?

Regeringen har paketerat ihop redan befintliga verksamheter men har inte tillsatt några nya medel och kallar det ett lämnaprogram. Det är inte okej.

(Applåder)

Fru talman! Jag sällar mig till dem som tycker att det är lite beklagligt att regeringens företrädare efter drygt halva mandatperioden har ett sådant tonläge när det egentligen borde handla om att ge och ta och diskutera varandras förslag för att få bukt med ett av vår tids största problem.

Jag tänker ägna min talartid åt det kanske något kontroversiella att prata om regeringens politik, om Centerpartiets politik och om vad som har hänt under den här mandatperioden.

Vi upplever en backlash utan dess like när det gäller jämställdheten. 28 000 personer lever gömda eller med någon form av sekretessmarkering. Vi får inte bukt med mäns våld mot kvinnor. Polisen vittnar om ett misslyckande som leder till att mellan 15 och 20 kvinnor dör varje år. Och regeringen tar bort skrivningar i myndigheternas regleringsbrev om jämställdhetsintegrering.

Ledamoten säger att regeringen inte kompromissar om kvinnors hälsa, men samtidigt har man en myndighet, Skatteverket, som aktivt tar ut skatt på de pengar som utsatta kvinnor i prostitution får av sexköpare och sätter de utsatta i en än värre situation.

Ledamoten nämnde att utsattheten för sexuellt våld har minskat. Samtidigt rapporterar Brå att var fjärde ung tjej har utsatts för sexuellt våld. Hur går det ihop?

Jag vill ta upp två saker. Jag tyckte mig höra att ledamoten sa att Centerpartiet umgås med eller stöder organisationer med grumliga målsättningar. Förklara gärna vilka det är! Om det är så är det väldigt allvarligt, och då tar jag det med mig och vill åtgärda det.

Ledamoten nämnde också lämnaprogram. En mycket konkret fråga är: Exakt vad består regeringens lämnaprogram av? Jag har ställt den frågan till jämställdhetsministern tidigare men har inte fått ett svar som var tillfyllest. Jag ser fram emot att ledamoten kan ge mer information om vad regeringens lämnaprogram består av.

(Applåder)

Herr talman! I dag debatterar vi mervärdesskatt, alltså moms. Det är en skatt som vi betalar nästan varje dag när vi handlar, men den diskuteras verkligen inte lika mycket som inkomstskatterna. Momsen står, som vi har hört, för en stor del av statens intäkter. Det är gamla siffror, men 2016 beräknades momsen utgöra 40 procent av statens skatteintäkter.

Moms är till skillnad från inkomstskatter och företagsskatter en ganska lättbegriplig skatt – om man är konsument. Det är ett påslag på din vara eller tjänst som inte är beroende av din inkomst utan av varans pris och vad det är för vara. Det finns olika momssatser som inte är så lätta att förstå, men det finns ingen progressivitet och undantagen är ganska få.

Det var precis det här som var poängen när momslagstiftning infördes för jättelänge sedan, 1969 – lika för alla.

På vilket sätt har det då blivit enklare? Jo, staten tar helt enkelt hjälp av företagen att ta in skatten. År 2015 var det över en miljon momsregistrerade företag som fick in moms i sitt företag och betalade vidare till staten. Det blir ett antal transfereringar per år. Då måste systemet vara enkelt och begripligt, och det är det för konsumenten men inte för företagarna.

Herr talman! Detta visar sig i motioner från regering och opposition. Det är ett komplext system. Jag ska inte gå in på de konstiga effekter som detta har fått för vi är alla medvetna om dem, men det är nästan lite lustigt att höra att det är regeringspartierna som ger de bästa exemplen. Det kan ju tyckas lite märkligt när man samtidigt avslår alla motioner om att förändra systemet. Jag hoppas därför att Tidöregeringen levererar ännu fler utredningar och ännu fler resultat under de år som kommer.

Jag ska avsluta med två exempel som är oerhört viktiga, näringspolitiskt sett, och som faktiskt inget av regeringspartierna har nämnt. Det ena handlar om mensskydd. EU beslutade redan 2016 att medlemsländerna får sänka momsen på tamponger och bindor till noll procent om de vill. Flera medlemsländer har gjort det. Sverige är klassat som det mest jämställda landet i världen – men vi har den högsta momssatsen på mensskydd, nämligen 25 procent. Det kanske inte är en jämställdhetsfråga i sig, men faktum är att mensskydd inte är något vi kan välja bort. Flickor och kvinnor köper mensprodukter för hur mycket pengar som helst under sitt liv.

Centerpartiet menar att det inte ska vara en socioekonomisk fråga om tjejer och kvinnor ska känna sig bekväma och fungera i sin vardag, i skolan, på arbetet eller socialt oavsett ålder. Därför behöver man se över möjligheterna att införa lägre momssats på mensskydd – men det tycker uppenbarligen inte regeringen. De har nämligen ingen kommentar i betänkandet till att man avstyrker förslaget, utan det är bara ett avslag, rakt av.

En annan riktigt gammal goding är den så kallade internmomsen, som i dag på grund av Skatteverkets tolkning leder till att det ideella föreningslivet tvingas betala tillbaka stora summor pengar till staten i form av mervärdesskatt. De får alltså bidrag från staten men ska sedan betala tillbaka pengarna till staten.

När riksorganisationer tillhandahåller exempelvis administrativa tjänster till de lokala organisationsleden anser skattemyndigheten att de tjänsterna skulle kunna upphandlas på marknaden. Därmed faller de utanför momsundantaget som finns för ideella föreningar, trots att det handlar om skräddarsydd verksamhet för den egna organisationens behov och därmed knappast utgör konkurrenssnedvridning.

Trots tidigare tillkännagivanden i riksdagen och trots att regeringen nyligen, för något år sedan, beslutade om en anpassning till EU:s momsdirektiv gjordes ingenting för att åtgärda problemen med internmoms. ”Men vänta nu”, kanske någon tänker. ”Det var väl genom harmonisering av ordalydelsen i svensk lagstiftning och EU-lagstiftning som detta skulle åtgärdas?” Nej. Vi visste redan innan att det inte skulle bli någon skillnad. Det sa nämligen myndigheten Skatteverket rent ut.

Regeringen vill inte regera utan låter domstolarna göra det. Jag läser ur betänkandet: ”Den konkreta innebörden i det enskilda fallet av den ändrade lydelsen av konkurrensrekvisitet i NML får avgöras i rättstillämpningen. – – – Regeringen anser mot denna bakgrund att tillkännagivandet är tillgodosett och slutbehandlat.” Det är fel. Man gjorde ingen utredning. Man gjorde inga större ansträngningar för att få det här att fungera. Man gjorde en semantisk ändring i lagstiftningen, och Skatteverket sa att det inte skulle göra någon skillnad. Det är näst intill provocerande.

En av våra större bildningsorganisationer har valt att ta strid, och ärendet är nu uppe i EU-domstolen. För dem innebär det 4 ½ miljon kronor årligen. Det gäller alltså ett studieförbund som redan har drabbats av nedskärningar från regeringen. Det handlar om 4 ½ miljon under snart fem år.

Hur tycker ni att det har gått, ni som röstade för att tillkännagivandet var tillgodosett? Centerpartiet menar att de statliga bidragen till föreningslivet ska gå till verksamhet, inte betalas till staten i form av mervärdesskatt.

Slutligen vill jag säga några ord om travmoms, som är en ytterst allvarlig företeelse. Det är en problematik som finns ute i landet. För att en hästägare ska ha avdragsrätt för moms på kostnader i verksamheten krävs det att det är en näringsverksamhet och inte att man äger en häst för att det är kul, vilket man också kan göra. Man ska helt enkelt deklarera för näringsverksamhet. Då kan man dra av kostnaderna som är hänförliga till hästverksamheten.

En trav- eller galopphästägare som tränar och tävlar med hästarna gör det sällan bara för att det är kul, utan man vill ju att det ska löna sig. Skatteverket hävdar – med en dåres envishet får jag nog tillåta mig att säga, även om de inte är här och kan försvara sig – att det inte alls alltid är en ekonomisk verksamhet. Det gör de trots att myndigheten vid tre tillfällen har förlorat mål i Högsta domstolen, HFD.

Domstolar har slagit fast att det är en ekonomisk verksamhet att tävla med hästar och att prispengar är en inkomst att ta med i rörelsen. Vägen till Högsta förvaltningsdomstolen gick via Skatterättsnämnden och lägre rättsinstanser som ansåg exakt samma sak. Ändå har det under hela den här tiden stått att läsa på myndighetens hemsida att prispengar i samband med trav- och galopptävlingar inte är ersättning för utförda tjänster och därmed inte ekonomisk verksamhet.

Nu när Högsta förvaltningsdomstolen har kommit med sitt utslag skulle man kunna tro att Skatteverket vet hur man ska tolka dessa frågor framöver. Det ligger nämligen ärenden hos domstolarna som kommer att ta åratal att hantera om inte myndigheten omvärderar sina beslut. Men nej, nu har informationen på myndighetens hemsida ändrats till att man ska analysera domen och se över sina ställningstaganden kring beskattningsbar person och gränsdragningen mellan ekonomisk verksamhet och privat verksamhet.

Regeringen verkar tycka att allt det här är okej, eftersom man avslår motioner om att en särskild utredare snabbt ska få i uppdrag att se över detta. Jag försöker nu ställa frågan. Det är klart att jag även ska initiera interpellationsdebatter, men jag tycker ändå att regeringens företrädare i kammaren och utskottet ska kunna föra fram vad man tycker.

Det jag tar med mig är att ledamöterna i skatteutskottet tycker att detta är viktigt och behöver ändras. Det är bra. Jag förutsätter visserligen, men jag undrar också om det är så att man i dialog med myndigheten, i regleringsbrev och i myndighetsinstruktioner faktiskt pratar om den verkligt viktiga ekonomiska näring som hästverksamheten och därmed travverksamheten är för landsbygdsnäringen. Det är ovärderligt att trav- och galoppnäringen fungerar bra.

Jag yrkar bifall till reservation 8.

Herr talman! Jag ska definitivt kalla Niklas Wykman till kammaren för att fortsätta diskussionen.

Jag tycker att det är märkligt, trots allt det som vi vet har hänt. Vi har båda diskuterat detta och ställt frågor till Skatteverket. Vi har båda varit och besökt företag.

Det man säger i betänkandet är att trots att frågan har vandrat i lägre rättsinstanser, vandrat via Skatterättsnämnden och landat i Högsta förvaltningsdomstolen verkar det ändå som att myndigheten kanske inte kommer att acceptera det.

Myndigheten ändrar sin inställning till att man ska analysera domen i Högsta förvaltningsdomstolen och se hur man ska förändra sitt rättsliga ställningstagande. På något sätt är det som att Skatteverket tror att man står över Högsta förvaltningsdomstolen.

Det borde regeringen – och kanske ledamoten, vad vet jag – ha diskuterat med Skatteverket i sina dialoger. Annars vore det väl läge att ta upp det i regleringsbrev och instruktionsbrev. Jag tycker att det är ett mycket märkligt agerande av vår myndighet.

Herr talman! Jag tackar ledamoten för ett bra anförande. Vi är relativt överens om momsfrågorna. Ledamoten lyfter många av de lustiga exempel som uppstått genom åren när man lappat och lagat. Vi brukar prata om skattereformen, men egentligen skulle man behöva göra en genomgripande momsreform också.

Jag vill ställa en fråga om en sak som ledamoten inte tog upp. Jag håller med om att momsbeskattningen kanske egentligen inte styr beteendet i den mån det skulle behövas, även om vi skulle vilja det. Ledamoten tog några exempel. Men om momsen får effekten att företag går omkull eller får sådana problem att det slutar med att de lägger av för att de tröttnar är det allvarligt.

Det här är precis vad som händer i hästnäringsverksamheten med den så kallade travmomsen. Vi är duktiga på att döpa olika momssatser på olika sätt. Denna momssats är väldigt märklig. Den grundar sig förvisso på en dom som avkunnats långt tidigare, men det är ju också en tolkningsfråga för vår myndighet, Skatteverket.

Detta drabbar både små företag och stora företag. Det har vandrat runt i domstolar och domstolsprocesser i många år. Nu har det landat i Högsta förvaltningsdomstolen. Min fråga är: Hur ser regeringen och Sverigedemokraterna på de här frågorna, och vilken dialog har ni fört med travnäringens organisationer och framför allt myndigheten för att komma förbi den här enormt besvärliga problematiken?

Fru talman! Min fråga går till statsrådet Lotta Edholm.

För en tid sedan kom Folkhälsomyndighetens rapport om ungas sexuella hälsa. Den innehåller många alarmerande uppgifter, bland annat att 24 procent av tjejerna har upplevt sexuellt tvång eller våld mot sin vilja. Sexualundervisningen i skolan, som ska omfatta samtycke, verkar fungera sisådär.

En annan fråga i rapporten handlar om den menstruella hälsan. Kunskapen om mens och dess biverkningar är väldigt låg trots att detta drabbar halva vår befolkning. Många tjejer vet var de kan söka hjälp för dåligt mående under mensen, men ganska få gör det. Det finns fortfarande ett tabu kring flickors menstruation – det måste vi göra något åt. Dessutom stannar många tjejer hemma på grund av mensbesvär och missar därmed skolundervisning.

Skolan är den källa till information om sex, relationer och hälsa som flest unga uppger. På vilket sätt tycker ministern att skolans undervisning i dag svarar upp mot de problem som jag beskriver?

Fru talman! Jag ska, som ni förstår eftersom jag är den andra talaren från Centerpartiet, behandla en enskild fråga. Det gäller en fråga som ingen annan har berört, nämligen att Skatteverket tar ut skatt på de pengar som utsatta kvinnor i prostitution får in från sexköpare, torskar. Det tycker Skatteverket är någonting att beskatta. Detta har Centerpartiet hela tiden kraftigt vänt sig mot.

Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 24.

Den här historien uppdagades och kom för första gången in i de beslutande kamrarna när det visade sig att polisen hade gjort ett besök i en lägenhet och hittat kontanter hos en utsatt kvinna i prostitution. De undrade var de kom ifrån och meddelade Skatteverket, varpå Skatteverket konstaterade att det var inkomst av vad det nu kallades i deklarationen. Det skulle tas upp för beskattning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Inkomstskatt

Det ledde till en angelägen, viktig och omfattande debatt på olika sätt här i kammaren och i medierna. Det kom skriftliga frågor till finansministern, eftersom frågan ligger på Finansdepartementets bord, och det hölls interpellationsdebatter där finansministern sa att det här är orimligt. Man hänvisade till ett exitprogram. Ett sådant har nu kommit, vilket är bra, men det hindrar inte att man också ser över om Skatteverkets agerande är rimligt.

Vi föreslår att en utredning ska tillsättas för att stoppa det här, men det tycker inte regeringen behövs. Det är lite intressant. Jag har roat mig med att titta på vad regeringspartierna och Sverigedemokraterna skriver i betänkandet om varför man avfärdar det här. Man nämner att alla inkomster är skattepliktiga. Grundprincipen för inkomstbeskattning är att alla löner, förmåner och andra inkomster som en person får på grund av sin tjänst är skattepliktiga om det inte är särskilt reglerat att de är skattebefriade. Fine! Det hade man kunnat göra något av, men det har man alltså inte velat göra.

Jag läser vidare i betänkandet: ”I de flesta fall är det inga svårigheter att bedöma om en inkomst kommer från en anställning eller ett uppdrag. Men i vissa fall är det inte så tydligt om ett visst arbete utförs åt en arbetsgivare eller uppdragsgivare, eller om det är en självständig verksamhet. – – – Med ’annan inkomstgivande verksamhet’ menas att även självständig verksamhet utan vinstsyfte, som hobbyverksamhet, beskattas i inkomstslaget tjänst.”

Tycker regeringen att prostitution är en hobby, eller menar man att det är ett arbete, eftersom det betraktas som att det kan ge inkomst av tjänst, eller ska man kanske lägga till i Skatteverkets direktiv eller i regeringens betänkande att man här också kan räkna in inkomster från olaglig och kriminell verksamhet? Att köpa sex är ju kriminellt. Men pengarna går via den utsatta kvinnan in i statens inkomster.

Man resonerar vidare om att inkomstslaget tjänst fungerar som uppsamlingspost för annan inkomstgivande verksamhet som inte är vare sig anställning, uppdrag, hobby, kapital eller näringsverksamhet. Här kanske man kan lägga till att det är okej att ta in inkomster från illegal verksamhet?

I betänkandet går man sedan över till att beskriva vad man i stället vill. Det är att ge kvinnor i prostitution stöd att upphöra med prostitutionen med hjälp av ett exitprogram. Det är jättebra. Det har vi längtat efter och pratat om länge. Vi såg verkligen fram emot den utredningen. Men att den gjordes står inte i motsats till att ge Skatteverket eller en utredning i uppdrag att se över om det är rimligt att ta ut skatt på pengarna.

Det man sedan skriver är det det egentligen handlar om. Det står så här: ”När det gäller att skattebefria inkomster från prostitution har regeringen uttalat att den noga analyserat för- och nackdelarna med en sådan åtgärd, med utgångspunkten att målet är att minska utnyttjandet av personer som befinner sig i prostitution och att underlätta för dem. I det arbetet framkom att det finns en risk att en skattebefrielse ökar utnyttjandet av personer som befinner sig i prostitution.”

Inkomstskatt

Det här är jätteintressant. Den passagen, herr talman, härrör nog från ett samtal som regeringen hade med diverse organisationer och myndigheter för att diskutera hur man kan hjälpa utsatta kvinnor i prostitution att ta sig därifrån genom stöd och skydd. Det som också angavs som anledning till att man efter det samtalet inte gick vidare med en utredning om att undanta prostituerades inkomster från beskattning var att om de skattebefrias riskerar det att öka den svarta marknaden, de svarta pengarna, och göra de prostituerade till en del av en kriminell marknad. Det var som om de inte redan i dag är det.

Jag undrar när det blev ett ansvar för redan utsatta kvinnor att hjälpa staten att bekämpa en annan kriminell ekonomi. Varför inte göra både och? Men det är alltså det här som gör att staten och regeringen inte går vidare med en utredning.

Vi pratar om utsatta kvinnor i prostitution. Det spelar ingen roll om det är en eller flera som har drabbats av att Skatteverket jagar pengar från utsatta kvinnor. Om det är en är det ändå en för mycket.

Vi pratar om kvinnor som utsätts för våld i en våldsform som ingår i regeringens övriga program att bekämpa. Vi pratar om utsatta kvinnor, och ska de betala skatt på de pengar de från in från sexköpare – ska de då även göra avdrag i deklarationen för kondomer, hivtest, lägenhet och resor? Hur ser den deklarationen ut?

Framför allt pratar vi om pengar som kommer från en kriminell verksamhet vars pengar hamnar bland statens inkomster och därmed finansierar din och min välfärd. Jag tycker att det är en dikeskörning utan dess like.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 17.)

Fru talman! Den 24 januari återinförde Trumpadministrationen global gag rule, en mycket kontroversiell och skadlig policy som bland annat begränsar eller rent av slaktar USA:s utländska bistånd till organisationer som tillhandahåller, ger råd om eller förespråkar lagliga aborttjänster – och detta i en värld där många stater och samhällen redan i dag har mycket svårt att tillhandahålla trygg och säker sjukvård. Dessutom hävdar Trumpadministrationen att rätten till abort inte är en internationell rätt och därmed inte ingår i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Detta är det yttersta beviset på den backlash vi upplever på så många områden inom jämställdhet och mänskliga rättigheter.

Desto viktigare är det då att Sverige markerar och går före i dessa frågor. Eftersom biståndet även i Sverige görs om i grunden och enligt min mening sparas rejält på, hur säkerställer regeringen att stödet till sexuella och reproduktiva rättigheter för flickor och kvinnor inte minskar inom biståndet utan ökar?

Herr talman! Jag kommer i mitt anförande, liksom många gjort före mig, att fokusera på våld i nära relation eller mäns våld mot kvinnor eftersom det är en epidemi i vårt land, eftersom det är någonting vi inte får bukt med och eftersom det har sett likadant ut under så lång tid. Det är helt förfärligt. Och det är någonting som vi verkligen måste jobba tillsammans för att få stopp på.

Vi hör ofta regeringspartierna prata om fokusförflyttning och att fokusera på förövaren. Det är bra. Det är helt rätt. Men jag tror inte att det räcker. För mig handlar det också om en perspektivförflyttning för oss alla. Detta sitter så djupt rotat även i våra gener och i våra hjärnor, trots att vi i högsta grad är med i samhällsdebatten. Jag ska ge lite exempel på det.

Jag ska börja i pandemin. Under pandemin beslutade vi i den här kammaren om restriktioner som var ingripande i våra liv. Det har aldrig varit så viktigt att gå på teater och på bio precis när man vill som det var under pandemin. Det var högljudda diskussioner om staten verkligen fick fatta dessa beslut som ingrep i vår frihet. Man ifrågasatte till och med om det var lagligt, förenligt med vår konstitution, att fatta dessa beslut. Och när restriktionerna lättade sa vi: Åh, vad skönt! Nu kan vi göra vad vi vill igen.

Men för vissa personer finns de restriktionerna jämt. För personer som lever med skyddad identitet anses det vara helt okej att faktiskt aldrig kunna göra riktigt vad de vill.

Det finns ett talesätt som lyder: ”Det är inte riktiga män som slår”. Det talesättet är livsfarligt. Vilka är det då som slår om det inte är riktiga män? Vilka är de? Sanningen är ju att det inte är några monster eller låtsasmän, utan det är helt vanliga män som slår. Det kan till och med vara folkkära artister.

Nästan lika farligt tycker jag att det är när vi säger till kvinnan: Var stark! Stå på dig! Kliv fram! När vi säger det talar vi nämligen om att det normala är att man inte gör det, att det normala är att man är tillbakadragen. Det är lika farligt.

Herr talman! Det är ett faktum att det farligaste för en man är att umgås med en man och att det farligaste för en kvinna är att umgås med en man. Vem är det då som behöver förändras? Vad är det vi behöver förändra? Jo, det är beteendet som många män har.

Det blev också tydligt under metoo. Vi hörde mycket kritik om att man ju aldrig vet var gränserna går, att man inte ens får ge en kram och så vidare. Det är intressant att en man ibland inte vet var gränserna går, men om samma straighta man följer med till en gayklubb vet han precis var gränserna går. Det är lite märkligt.

Ord spelar roll – ord på skolgården och ord i omklädningsrummen och ord runt fikaborden på jobbet.

Herr talman! Det talas här om lämnaprogram. Det står också med i betänkandet. Regeringens förslag till lämnaprogram är intressant.

Jag har läst om ett lämnaprogram för kriminella personer som får gå med i ett exitprogram som kommunerna och polisen ansvarar för. Det innehåller det här: En person som vill hoppa av det kriminella livet erbjuds ett 18 månader långt behandlingsprogram på uppdrag och finansierat av socialtjänsten. Därefter följer två års eftervård och uppföljning som är kostnadsfri för kommunen. Det första året finns det stöd dygnet runt, och det innefattar insatser avseende bostad, terapi, drogberoende, sysselsättning, skuldsanering och fritidssysselsättning. Därefter följer ett sex månader långt utslussningsprogram för att klienten ska bli mer självgående.

Vad får en kvinna som lämnar ett våldsamt förhållande? Om hon till slut vågar lämna ett våldsamt förhållande får hon inget av det här. I bästa fall får hon skyddad identitet, eller så får mannen kontaktförbud.

Det som regeringen föreslår är inget lämnaprogram på riktigt. Det jag läser in är två saker, som delvis är beslutade sedan tidigare: samordnat stöd till våldsutsatta samt stadigvarande boende. Det är bra saker, men det är inget lämnaprogram. Det är bara min blygsamhet, den sena timmen och att jag är inhoppare i socialutskottet som håller mig från att begära repliker om detta. Jag vädjar verkligen till regeringspartierna: Se till att göra ett lämnaprogram som håller måttet!

Apropå skyddad identitet och eftervåld är ibland våra myndigheter högst delaktiga. Vi har talat här om upprepade vårdnadstvister, vårdnad, boende, umgänge och bodelningar. Mycket av det här är på gång att förändras eller har förändrats, och det är mycket bra. Men det visade sig före jul att många myndigheter – förvisso inte socialtjänsten så många gånger, tror jag, men polisen, åklagare och Domstolsverket – mer eller mindre systematiskt avslöjar skyddade personers identitet i fattade beslut, vilket kan innebära livsfara för den som det gäller.

I dagarna har också propositionen om kontaktförbud kommit, vilket är jättebra. Det finns mycket bra förslag där. Men här tycker jag också att det ligger ett systemfel och ett tankefel. Vad händer den dag då kvinnan vill lämna skyddsområdet, till exempel en kommun? Vad händer den dag kvinnan vill åka på semester eller lämna kommunen? Då kommer fortfarande mannen att stå där och vänta och leta upp kvinnan. Vad händer när hon ska åka på släktkalas eller åka till sin familj, som bor någon annanstans? Släktingar ingår inte i skyddszonen, och de är inte egna bärare av kontaktförbudet.

Det rimliga vore att mannen, förövaren, fick hålla sig på platser där han bor, jobbar eller behöver befinna sig. Ska han åka utanför det området får han faktiskt säga till, så att brottsoffret vet om det. Det är att ha ett brottsofferperspektiv. Det här måste vi få på plats, och vi behöver börja utreda det redan nu.

I den nya socialtjänstlagen talas väldigt mycket om förebyggande arbete och om Nationellt centrum för kvinnofrid och de telefonlinjer som de driver. Men det står inget i betänkandet om stödet till Unga relationer, vilket är det enskilt absolut viktigaste förebyggande arbetet. Unga relationer rapporterade att den vanligaste fråga de fick var: Måste man gå med på strypsex? Då gör det riktigt ont i magen.

Då kommer jag osökt in på ett område som inte primärt handlar om socialtjänsten i grunden men som socialtjänsten definitivt får ta konsekvenserna av, nämligen den skeva bild av kropp och sexualitet som den våldsamma tillgängliga pornografin ger våra unga tjejer och killar. Vi har ju våldspornografin tillgänglig 24:7 i våra telefoner.

Tro det eller ej, men under ett år tillbringar barn 2,2 månader med sin telefon i handen. Föräldrar säger ofta till sina barn sådant som ”du får inte gå ut själv på kvällen” eller ”du får inte gå hem själv över Sergels torg”. Men vi har 100 procents tillgång till internet. Och var finns förövarna? De finns inte längre på Sergels torg klockan tolv på natten. De finns på internet. Är det någonting vi borde göra som är förebyggande är det att på ett handfast, praktiskt sätt med ett normativt syfte begränsa den våldsamma pornografi som vi har lättillgänglig, för det här är någonting som socialtjänsten och elevhälsan får ta hand om effekterna av.

Jag yrkar bifall till reservation 3.

Herr talman! Jag står naturligtvis bakom de överenskommelser som har gjorts om domstolars oberoende, men i det här fallet handlar det inte om en fråga om tillsyn eller ej. Det var det som var min poäng.

Jag menar att incidenter måste rapporteras till någon för att hanteras och för att man ska granska om de är en del av en systematisk felhantering – särskilt i ett sådant här fall. Ministern sa tidigare att det finns en skyldighet att rapportera, vilket i så fall är tvärtemot vad Domstolsverket säger och tvärtemot vad som faktiskt redovisas, eftersom endast en tredjedel av tingsrätterna anmäler detta till Imy. Jag vill alltså skicka med att regeringen ska fortsätta jobba med det här och undersöka hur det faktiskt ligger till.

Sammanfattningsvis kan jag väl säga att jag ställde tre frågor i min interpellation. Bland annat frågade jag vad planen och insatserna är för att minska det utbredda eftervåld som gömda kvinnor och barn ofta utsätts för. Jag fick svar om bland annat förbättrade hyresrätter för våldsutsatta, vilket är bra även om det inte löser alla problem. Det talades om förändringar när det gäller vårdnad, boende och umgänge, vilket är mycket bra och mycket efterlängtat. Sedan gäller det bara att det implementeras i våra domstolar och tingsrätter, och jag hoppas att regeringen är redo att avsätta medel för detta – för utbildning, information och så vidare. Även detta med bodelningar är mycket bra.

I övrigt tycker jag att man undviker att erkänna att även det som myndigheten har gjort i det här fallet är en del av eftervåldet. Jag tycker ändå att det som man har gjort med anledning av SVT:s rapportering, det vill säga att skriva in en mening i regleringsbreven, är lite tunt. Men jag ser fram emot vidare debatt, diskussion och dialog om detta.

Herr talman! Jag betvivlar inte att engagemanget är precis lika stort hos regeringen och oppositionspartierna som hos undertecknad. Frågan gäller det som ministern nämnde på slutet, nämligen politiska åtgärder.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag tillåter mig att ta upp den åtgärd som ministern nämner gällande uppgifter i regleringsbreven. Där står det att myndigheten ska redogöra för hur man i sin verksamhet säkerställer en säker hantering av skyddade personuppgifter – punkt. Jag vet inte riktigt om det är en tillräckligt kraftfull markering gällande de misstag som faktiskt uppdagades i SVT:s granskning före jul.

De övriga uppdrag som ministern hänvisar till har getts tidigare, innan granskningen blev känd. Trots att uppdrag har getts till myndigheter långt tidigare har de här misstagen alltså ändå kommit upp till ytan. Regeringen skriver då en enda mening i regleringsbreven – som för övrigt ska redovisas efter ett år. Ska man hårdra det kan man säga att ytterligare tio eller elva kvinnor kanske får sin skyddade identitet röjd under det året. Sedan förstår jag att ministern har kontakter med myndigheterna under hand under året, men som uppdrag betraktat tycker jag att det är väldigt tunt.

Ett annat uppdrag som nämndes, och som också har getts till en myndighet tidigare, rör Integritetsskyddsmyndigheten. Det var även en fråga som togs upp i granskningen, med ganska märkvärdiga resultat. Det visar sig nämligen att domstolar i stor utsträckning inte anmäler incidenter till Integritetsskyddsmyndigheten när det gäller skyddade personuppgifter.

Domstolarna säger att det utreds internt. Man hänvisar också till domstolars integritet, vilket är lite fånigt i sammanhanget. Imy ska nämligen inte granska vad domstolarna har beslutat, utan de ska granska och sammanställa de misstag som har begåtts – just för att utreda om det handlar om systematiska misstag och vad vi i så fall kan göra åt dem. Därför är det lite provocerande att det av 241 anmälningar som kom in till Imy bara var 10 stycken som kom från rättsväsendet.

Jag och justitieutskottet kallade myndighetscheferna till justitieutskottet för att de skulle få berätta om det här och om vad de har för planer eller åtgärder på lut för att åstadkomma förbättring. Domstolsverket säger att domstolarna inte har någon skyldighet att anmäla till Imy utan att det görs på eget bevåg. Det är ju lite märkligt. Man sa också att det enda sättet att komma åt detta är att fatta politiska beslut. Det behövs ett politiskt beslut om att alla incidenter ska rapporteras till Imy.

Görs inte det blir det som när Domstolsverket säger att man gör egna, interna sammanställningar som är offentliga och vem som helst kan lyfta. Det blir ungefär som att erkänna: ”Vi gör fel, och vi har sammanställt det. Rapporten ligger här, och vill någon se den – läs! Men vi gör ingenting mer åt det.” En fråga till ministern är därför om regeringen är beredd att faktiskt fatta politiska beslut om att sådana här misstag ska anmälas till Imy, för att systematiska fel ska upptäckas och åtgärdas.

Herr talman! Tack, ministern, för svaret!

Anledningen till att jag initierade denna debatt, som är oerhört viktig, var att Sveriges Television i en granskning före jul avslöjade att rättsväsendets myndigheter i stor utsträckning läcker skyddade personers – mest kvinnors – identitet vid utlämning av handlingar i beslutade ärenden. Ett sådant här sjabbel av myndigheter är oansvarigt, låt mig säga det. Det är förkastligt, och det är rentav livsfarligt för våldsutsatta kvinnor.

Jag ställde mig frågan vad myndigheterna gör, och vad regeringens plan är, för att detta inte ska ske igen. Hur ska dessa kvinnor få sitt normala liv tillbaka?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Att åklagare, polis eller domstol röjer våldsutsatta kvinnors namn, identitet eller adress är någonting som helt enkelt inte får ske. Det handlar om kvinnors liv och om barns mammor.

Tjänstepersoner gör sitt jobb, och man kan göra ett misstag. Men för den utsatta kan det i detta fall få enorma konsekvenser. Det kan faktiskt rent av leda till döden och till att barn mister sin mamma. Vi kan alla göra misstag, självklart är det så, men då måste det ju finnas ett system i våra myndigheter som säkrar upp att detta rättas till. Det kan handla om ett it-system som varnar, att flera personer kontrollerar innan ett beslut expedieras eller vad som helst. Det borde gå. Det måste gå.

Att Åklagarmyndigheten i detta sammanhang säger att de inte kan rå på den mänskliga faktorn – och inget mer än det – är rent av stötande. Larmklockan borde ha gått för länge sedan. Jag häpnar när Domstolsverket säger att dessa misstag ska bli så få som möjligt. Är inte målsättningen att inga misstag ska ske? Är det okej att några personer röjs och därmed riskera kvinnors liv? Är det verkligen så?

Att använda ett sådant språkbruk, ett sådant momentum, är farligt. Det leder till att man kanske tycker att det är okej.

När den utsatta kvinnan får sitt namn röjt av polisen och måste flytta igen är det ju inte bara så att hon måste börja ett nytt liv. Hon måste också skaffa nya kläder, ny lägenhet, nya möbler, försäkringar, abonnemang och så vidare. Då inställer sig frågan om hon får ersättning för detta, för det är ju något som staten har orsakat. Svaret är nej, det får hon inte. Hon får inte en krona. Man får söka stöd från kommunen, från socialtjänsten, vilket ju är näst intill ett hån. Det borde utgå ersättning automatiskt, utan att kvinnan ska behöva ansöka. Det borde betraktas som ett skadestånd.

Att myndigheter avslöjar skyddade identiteter är dessutom en flerfaldig bestraffning av kvinnan. Hon får inte bara leva med att den hon älskat misshandlar henne – rättssystemet kanske inte lyckas fängsla eller straffa gärningspersonen – utan hon straffas dessutom genom att staten utsätter henne för ytterligare fara.

Det är inte första gången det avslöjas att myndigheter röjer identiteter. Det har visat sig tidigare genom arbete och kartläggning från bland annat Skatteverket. Det som nu har hänt är att Sveriges Television konstaterat 44 fall de senaste fyra åren där en utsatt persons identitet avslöjats av polis, domstol eller åklagare. Jag frågar igen om regeringen tycker att detta är i sin ordning.

Jag borde inte jämföra våld med våld, men jag kan inte låta bli. Hade regeringen nöjt sig med de åtgärder som nu är vidtagna om det hade handlat om 44 personer som hade lämnat kriminella gäng och som hade skyddad identitet via till exempel ett exitprogram för att i stället medverka till att knäcka gängen?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Återrapportering från extra möte i Europeiska rådet den 6 mars

Fru talman! Jag önskar statsministern och regeringen lycka till med de fortsatta diskussionerna. De är oerhört viktiga och också pedagogiskt väldigt viktiga.

När det gäller Orbán och vetorätten hör jag vad statsministern säger. Reglerna är som de är i rådet. Men då är min fråga: Går det att komma åt detta på något annat sätt – inte nu, det förstår jag, men på vilket sätt anser statsministern att man kan göra en förflyttning på lång sikt? Vad kan man göra inom EU:s ramar för att förändra detta? Vad är statsministern beredd att ta till? Vi kan ju inte låta Putins lakejer äventyra Sveriges, EU:s och världens grundläggande demokratiska värderingar. Vi måste agera.

En sista fråga rör en idé från vårt systerparti i Tyskland, nämligen att Europeiska investeringsbanken skulle kunna etablera en fund for reconstruction of Ukraine. Är det något som statsministern har hört talas om eller kan tänka sig att föra vidare i diskussionerna?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Återrapportering från extra möte i Europeiska rådet den 6 mars

Fru talman! Jag tackar statsministern för återrapporten.

Centerpartiet välkomnar liksom alla andra att regeringen fortsätter att hålla stödet till Ukraina högt på dagordningen. Behovet av stöd är större än någonsin tidigare och måste finna andra former än politiska samtal. I ljuset av den senaste utvecklingen i USA, pådriven av president Donald Trumps administration med nya prioriteringar av snabb fred över Ukrainas självbestämmande och hans minst sagt plumpa och förödmjukande hållning, måste Europas fullständiga stöd till Ukraina markeras tydligt, så som nu har skett. Det är mycket tillfredsställande.

Vi menar också att detta måste fortsätta inför de kommande förhandlingarna – kanske har de redan börjat – om den nya långtidsbudgeten för EU. Det är mycket viktigt.

Mycket av det jag hade tänkt fråga om har tagits upp. Jag väljer ändå att hålla mig kvar vid några frågor för lite kompletteringar.

När jag hade möjlighet att delta på Renew Europes gruppmöte inför detta toppmöte var frågan om att använda de frysta ryska tillgångarna uppe oerhört mycket. Man hade väldigt många medskick till Europas ledare. Därför var det lite tråkigt att höra att det ändå inte var någon förflyttning på gång, som statsministern rapporterade.

Om det nu inte är så, finns det några andra sätt? Statsministern nämnde G7. Är det en möjlig väg att gå för att jobba vidare? Vilka hinder finns för att vi ska kunna göra detta, nyttja inte bara avkastningen utan även tillgångarna, för att bygga upp Ukraina?

Sedan är ju detta med Orbán och vetorätten ett stort mörker, men jag kan ställa ytterligare frågor om det i nästa omgång.