Gunnar Strömmer

Fru talman! Laila Naraghi ställer förstås berättigade frågor och får också raka svar på de frågorna.

Självklart har riksdagen rollen att granska statsministern; det här meningsutbytet är ett uttryck för det. Jag vet att det hanteras ärenden i konstitutionsutskottet som har anknytning till de här frågorna, och det är förstås helt berättigat att detta sker.

På dessa raka frågor har jag förmedlat, tycker jag, ganska klara svar. Det första gällde hanteringen av de allmänna handlingarna, som inte var huvudnumret i dag. Detta skulle ha skett mer skyndsamt. I efterhand har man gått igenom det, kollat hur det kunde ha gjorts på ett bättre sätt och sedan dragit slutsatser och lärdomar av det.

Vad gäller frågan om att lämna uppgifter till en pågående förundersökning har jag sagt det enda rimliga och raka, nämligen att detta är en laglig skyldighet som gäller oss alla. Det gäller förstås också medarbetare i Regeringskansliet. Jag har mycket stort förtroende för medarbetarna i Regeringskansliet, både i det avseendet och i alla andra avseenden.

Laila Naraghi är i sin fulla rätt att ställa frågor. Jag har på det hela taget lämnat nyanserade svar. Om det blir en fortsättning på det nya året återstår att se. Jag instämmer i varje fall i hälsningen om en god jul och så småningom ett gott nytt år.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Jag skulle naturligtvis aldrig antyda att det fanns ens ett korn av partipolitiska överväganden bakom de frågor som Laila Naraghi ställer här i dag.

Jag vill invända att det blir lite av en strid om påvens skägg att diskutera vad som ingår i förundersökningen och vad som inte gör det. Vad åklagaren säger är att det påstådda undanhållandet av bevis naturligtvis inte är en del av förundersökningen eftersom den handlar om påstådd brottslighet i andra avseenden. Sedan har jag bara sagt att de där bevisen som sägs inte ha lämnats in på ett korrekt sätt naturligtvis är en del av förundersökningen, men det är ju för att det är bevis rörande det brott som den handlar om.

Detta blir ett resonemang om en fråga som egentligen inte spelar någon roll eftersom jag aldrig har påstått att något av det vi säger där skulle förhindra riksdagen från att utföra sitt uppdrag. Om det är så att riksdagen vill ställa frågor om det som åklagaren säger är det naturligtvis ingenting som hindras av att det pågår en förundersökning; jag har bara försökt svara på frågor om vad som ingår och inte, och det tror jag är rätt klart både när jag säger det och, för all del, för den som vill läsa protokollet i efterhand.

Jag konstaterar bara återigen att det har vidtagits åtgärder när det gäller rutinerna för utlämning av allmänna handlingar, för det har förstås ett starkt allmänintresse att det sker på ett korrekt och skyndsamt sätt.

Vad gäller skyldigheten att lämna information till pågående rättsutredningar gäller den naturligtvis lika för alla. Jag har uttryckt ett stort förtroende för Regeringskansliet i det avseendet. För den händelse någonting inte har gått till på rätt sätt i det avseendet upprepar jag, precis som jag har gjort tidigare, att detta är en skyldighet som gäller för var och en – förstås även för medarbetare i Regeringskansliet. Det tycker jag är ett mycket klart och tydligt besked.

Fru talman! Jag är inte säker på att omständigheterna i det här fallet blev så oerhört mycket klarare av Laila Naraghis inlägg, men jag kan ändå göra ett försök att svara.

Vad gäller uppgifter i en pågående brottsutredning har jag vidgått att utredningsläget självklart kan förändras över tid. Det är så att säga ingenting som är konstigt i sig. Jag har naturligtvis inte påstått att den fråga som Laila Naraghi ställer skulle vara föremål för den pågående rättsprocessen. Däremot är förstås de omständigheter vi talar om föremål för den pågående rättsprocessen, för rättsprocessen handlar ju om de omständigheterna. Men det betyder inte att vinkeln med vilka uppgifter som har lämnats i en brottsutredning, och vid vilken tidpunkt, är föremål för rättsprocessen.

Vad gäller åtgärder är det ändå lite skillnad på de två situationerna. När det gäller hanteringen av förfrågningar om allmänna handlingar är det i högsta grad en rutinfråga: Hur ska man hantera förfrågningar som kommer in? Hur ska man göra det skyndsamt? Hur ska man säkerställa att det inte blir dröjsmål i onödan? Hur ska man säkerställa att olika delar av systemet jobbar samfällt för att åstadkomma detta?

När vi senast sågs och talade om detta pekade jag på det som har gjorts inom ramen för Regeringskansliets förvaltningsavdelning. Jag sa också att även de allmänna handlingar som avsåg statsministern och statsministerns statssekreterare kunde ha lämnats ut mer skyndsamt. Det betyder att diskussionen om hur man kan förbättra de rutinerna förstås träffar båda delarna av systemet.

När det gäller att lämna uppgifter till en förundersökning är det så att säga inte en rutinfråga utan en laglig skyldighet som gäller lika för var och en. Om det uppstår en diskussion om vilka uppgifter som har lämnats och vid vilken tidpunkt och om det refereras till vad åklagaren har sagt i ärendet är det klart att det kvitteras att korrekta uppgifter självklart ska lämnas till rättsutredningen. Det budskapet är förstås entydigt från regeringen. Vad jag säger är dock att den insikten och det budskapet inte har följts av några särskilda åtgärder.

Jag säger varken mer eller mindre än så utan upprepar det som är självklart, det vill säga att den skyldigheten gäller för var och en av oss oavsett om vi får frågor i egenskap av medborgare eller om vi får frågor i egenskap av tjänstemän i Regeringskansliet.

Fru talman! Laila Naraghi har ställt ett antal frågor till statsministern som gäller dels om statsministern avser att vidta några åtgärder för att förändra sin tjänsteutövning när det gäller utlämnande av allmänna handlingar, dels varför statsministern inte har tillsatt en utredning i fråga om Regeringskansliets uppgiftslämnande till Säkerhetspolisen eller vidtagit några åtgärder för att undvika att Regeringskansliet undanhåller bevis från rättsvårdande myndigheter.

Interpellationerna har överlämnats till mig.

Vi har haft utbyte kring de här frågorna tidigare här i kammaren, och då har jag berättat att Regeringskansliet har vidtagit åtgärder i syfte att just skapa en bättre robusthet i hanteringen av ärenden som gäller utlämnande av allmänna handlingar.

Regeringskansliet genomför också utbildningsinsatser och tar fram eller ser över stödmaterial för att underlätta hanteringen. Vad gäller de här insatserna är det naturligtvis så generellt att de gäller för handläggning av utlämnandeärenden. I nuläget finns det därför inte skäl att vidta några ytterligare åtgärder.

När det gäller uppgiftslämnande till rättsväsendet kan jag konstatera att det inte är någon skillnad mellan de skyldigheter som Regeringskansliets medarbetare har och de skyldigheter som alla medborgare har att lämna uppgifter inom ramen för en brottsutredning.

Som jag tidigare har lyft fram har jag fullt förtroende för att Regeringskansliet och dess anställda agerar i enlighet med dessa skyldigheter. En annan sak är, som jag också har lyft fram tidigare, att det under en förundersökning inte är ovanligt att utredningsläget förändras i takt med att nya uppgifter kommer fram.

Jag har tidigare framhållit det svenska rättsväsendets självständighet gentemot riksdagen och regeringen. Det är därför inte lämpligt för mig i min roll att närmare kommentera innehållet i en pågående rättsprocess. I den delen har jag inte ändrat inställning.

Fru talman! Tack till Lars Isacsson och meddebattörer för möjligheten att få diskutera de här oerhört angelägna frågorna i dag!

Om jag avslutningsvis ska ta fasta på någonting skulle jag vilja säga att vi nu ändå är i ett läge där jag uppfattar att olika aktörer som kan påverka det här har rört sig till samma förståelse av problemet. En sådan grundsten är insikten att brottsuppklaringen är 100-procentig.

Nu handlar det om att förebygga och förhindra den här brottsligheten, och då krävs det att varje enskild aktör gör en förflyttning inom ramen för sitt arbete. Jag har till exempel nämnt polisens omfattande förflyttning baserat på en väldigt genomgripande intern revision av sitt arbetssätt.

Jag vill avsluta med att slå ett slag för samspelet mellan olika aktörer. Samverkan är ett lite av ett byråkratord som man hör till höger och vänster, men här pekar alla aktörer på vikten av en väldigt operativ samverkan, ett väldigt konkret samspel, när man ska hantera risk rörande personer som potentiellt sett är väldigt farliga.

En väldigt viktig förändring som vi har diskuterat väldigt mycket i ljuset av den organiserade brottsligheten, nämligen de rivna sekretesshindren, ger nu klart lagstöd och i vissa avseenden till och med skyldigheter att dela information mellan olika aktörer. Jag tror att det är en nyckelfråga, för vi vet att någonstans i systemet finns i nästan varje fall information om både offer och förövare som gör att man fattar att om vi inte gör någonting kommer något fruktansvärt att hända.

Nu handlar det om att se till att alla som kan påverka läget får den informationen och gör sitt för att säkerställa att kvinnor som i dag blir offer för ett förödande och ibland dödligt våld inte ska följas av andra som drabbas av samma öde.

Med detta säger även jag god jul och tack för många fina utbyten under det här året! Jag ser fram emot en fortsättning på det nya.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Jag ägnar de här minuterna åt att svara på några konkreta frågor och sammanfattar sedan på slutet.

Först gäller det ansvarsfrågorna. I grund och botten måste man ändå lägga ansvaret på var och en av de myndigheter som har ett tydligt uppdrag att arbeta målmedvetet för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor, som har tilldelats ekonomiska resurser för att göra det jobbet och som i lagstiftningen och genom uppdrag förutsätts arbeta nära andra aktörer som behövs för att man ska kunna nå de resultat man vill.

I slutet av alltihop har förstås regeringen ett ansvar att säkerställa att myndigheterna verkligen gör det jobbet – att följa upp detta och styra på ett sådant sätt att det också händer i verkligheten. När jag pekar på myndigheterna och deras ansvar är det inte ett uttryck för att jag inte ser regeringens ansvar i detta. Jag tror att alla måste ta sin del av ansvaret för att flytta fram positionerna rejält.

Sedan gäller det Helena Vilhelmssons fråga om signaler till brottsoffer. Om jag förstår det hela rätt avser den frågan den extra satsning som har skett i relation till brottsoffer som drabbas av sprängningar eller terrordåd. Brottsoffermyndigheten har fått i uppdrag att, så att säga, bygga upp en sådan funktion.

Då vill jag bara på 30 sekunder säga: Varför gör vi det? Jo, därför att vi har sett situationer, exempelvis i Hässelby, där sprängningar har fått enorma konsekvenser. Det har skapats atypiska skador för brottsoffer som vårt befintliga system inte har varit riggat att hantera – oavsett om det gäller kommunens brottsofferstöd, Brottsoffermyndighetens brottsofferstöd eller, för den delen, försäkringsbolagens hantering av frågorna. Där vet jag att andra partier i riksdagen delar vår uppfattning. Det handlar inte om att skruva ned ambitionsnivån när det gäller det generella stödet till brottsoffer. Där höjer vi också. Det handlar om resurssättning och om förändrade regler. Exempelvis ska man som brottsoffer inte behöva driva in sitt skadestånd och sin kränkningsersättning från gärningsmannen.

Allt vad vi nu gör på den breda fronten är naturligtvis otroligt viktigt. Men vi har sett att brottsoffer har drabbats av väldigt atypiska skador när vårt system har varit helt sårbart. Då måste vi möta det specifika behovet. Jag tror att det har en väldigt stark förankring hos medborgarna. Jag har varit väldigt tydlig med att understryka detta. Det handlar inte om att nedgradera något annat brottsoffer – för den här typen av brottslighet eller någon annan brottslighet. Det handlar bara om att vårt samhällskontrakt också måste kunna hantera den typ av terrorliknande våld som vi dessvärre ser alltför många exempel på.

Då vill jag, som sagt var, lyfta fram allt vi nu gör för att stärka brottsoffer i övrigt. Det är otroligt centralt, och det ska i synnerhet eller i varje fall inte minst omfatta kvinnor som drabbas av mäns våld.

När det gäller hemliga tvångsmedel vill jag bara säga: Vad vi kan göra är att säkerställa att straffskalorna är sådana för den här typen av brott att det är tillåtet och möjligt att i brottsbekämpningen använda hemliga tvångsmedel, och det gör vi. Sedan följer vi upp tvångsmedelsanvändningen i relation till myndigheten och säkerställer att tvångsmedel används för att beivra även den här typen av brottslighet.

Nu hörde jag Sanna Backeskog ställa frågan. Jag har även sett att andra aktörer undrar i vilken utsträckning man använder det här lagliga utrymmet. Det är en berättigad fråga. Jag följer gärna upp detta ytterligare. Men det har varit viktigt för oss som regering att säkerställa att det grövsta våldet, exempelvis de grövsta övergreppen, som drabbar kvinnor också har straffnivåer som gör det tillåtet och lagligt att använda hemliga tvångsmedel.

Fru talman! Jag tackar alla som nu bidrar i debatten om de här väldigt angelägna frågorna i dag. Jag tycker att det är mycket enkelt att instämma i den problembild som beskrivs från alla som deltar i diskussionen.

På slutet refererade Sanna Backeskog till Socialstyrelsen och studier som har gjorts där. Den bilden bekräftas också av polisens egna studier.

Låt mig komma tillbaka till polisen, som ju Lars Isacssons ursprungliga fråga gällde. Från vårt håll styr vi på en rad olika sätt i dessa frågor – det är regleringsbrevsmässigt, uppföljningsmässigt och annat.

Navet i det utbyte som finns mellan regeringen och polisen är polisens egeninitierade Operation Beta, som har varit ett sätt att så att säga bryta de här frågorna på en annan ledd och arbeta nationellt och samlat för att samla på sig erfarenhet. Polisen har själv kammat igenom de fall där det tyvärr har blivit så att en kvinna till slut har mördats av en man – en sambo, ett ex eller vad det nu är. Man har gått igenom fallen bakåt och frågat sig vad man kunde ha gjort för att förhindra att det skulle gå så långt och när man kunde ha gjort det. De mönster som framträder är tyvärr besvärande för en lång rad aktörer i samhället.

Just Operation Beta skulle jag vilja ta fram som något väldigt löftesrikt. Det är ett uttryck för en mycket hög ambitionsnivå att bryta mönster och göra saker och ting på ett annat sätt än tidigare.

Vi diskuterar nu uppföljningen av den interna granskningen – jag kallar det för den interna granskningen, men det var i grund och botten en operation – för man har granskat fall där man själv har varit delaktig. Där lyfter polisen ett antal områden där man ska ändra sitt arbetssätt för att bli mer effektiv just när det gäller att förebygga och förhindra de här brotten.

Låt mig också kvittera vad som sades här om kunskapshöjande åtgärder. En väldigt viktig slutsats i polisens arbete är att man måste arbeta mycket med kunskapshöjning när det gäller alla de olika delar av polisen som på olika sätt blir involverade i hanteringen av sådana här fall – alltifrån den polis som är i yttre tjänst och kanske först kommer till en lägenhet där man misstänker att det förekommer misshandel till den utredare som i slutet av hanteringen ska utreda brottet.

Man lyfter fram vikten av prevention. Brottsuppklaringen när det gäller de här morden är ju hundraprocentig, så det är inte det som är problemet. Problemet är att de äger rum.

Polisen själv lyfter fram att man måste arbeta mycket intensivare med att identifiera risk- och sårbarhetsfaktorer, ha väldigt mycket mer fokus på de män som man identifierar som potentiella förövare och lägga sig mycket närmare dem i ett mycket tidigare skede. Man måste ha mer fokus på de individerna i arbetet med riskfaktorer och sårbarheter. Man behöver använda hela fristen när man frihetsberövar, både för att utreda brott och för att vidta olika preventiva åtgärder.

Man talar om vikten av att det utses ett målsägandebiträde i ett tidigt skede för att säkerställa att brottsoffret, alltså den våldsutsatta, får det stöd som krävs på ett personligt plan och också kan bidra till en utredning på ett bättre sätt än i dag.

Till sist handlar det om – det blir lite grann de magiska orden på slutet, men det är helt avgörande – insikten om att information finns i vårt system som skulle kunna förhindra brotten. Den insikten är i sig ganska drabbande.

Då är rimligen frågan: Hur ska de som har möjlighet att förebygga och förhindra dessa brott få den informationen? Då kommer jag tillbaka till sekretesslättnaderna och de rivna sekretesshindren. Det är en strukturell förändring som kommer att möjliggöra det här. Men jag tror också att det i rätt hög grad krävs en kulturell förändring om olika aktörer verkligen ska kliva in och dela information så att polisen och andra kan bidra till att förebygga och förhindra det här våldet.

Fru talman! Lars Isacsson har frågat mig om jag anser att dagens prioriteringsordning hos polis, åklagare och domstolar tillräckligt speglar allvaret i våld mot kvinnor och våld i nära relationer, och om inte, vilka förändringar som behövs. Lars Isacsson har också frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att säkerställa att ärenden med upprepade larm om våld inte läggs ned eller blir liggande så att den utsatta personen lämnas utan skydd.

Låt mig börja med att tacka Lars Isacsson för möjligheten att diskutera de här viktiga frågorna i dag. Sverige ska vara ett land där alla kan leva sitt liv i frihet och trygghet. Mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck måste bekämpas med full kraft.

En förutsättning för att det ska göras och för att ärenden inte ska bli liggande är förstås att myndigheterna har de resurser som krävs. Det är därför vi gör rekordstora investeringar i polisen under detta och under kommande år. Det handlar om att investera i en omläggning av rättspolitiken i stort, men i det finns i högsta grad prioriteringen av skärpta åtgärder mot mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck.

Regeringen är tydlig i relation till myndigheterna. Det finns exempelvis tydliga uppdrag till Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten, Kriminalvården och Socialstyrelsen i syfte att stärka den operativa förmågan att förebygga den brottslighet som vi nu talar om.

Vi har också beslutat om ett åtgärdsprogram för att förebygga och bekämpa bland annat mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och hedersrelaterat våld. Det handlar om en bred ansats med åtgärder både nationellt, regionalt och lokalt.

Regeringen har också vidtagit ett antal centrala åtgärder för att se till att våldsutsatta kvinnor har tillgång till skydd både under och efter våldsamma relationer. Det handlar exempelvis om skärpningar av lagstiftningen gällande kontaktförbud för att kontaktförbud ska kunna användas oftare och omfatta större geografiska områden, som en hel kommun.

Vi har också stärkt det hyresrättsliga skyddet för våldsutsatta kvinnor. Det är den man som utövar våld mot en närstående som ska bli av med kontraktet, inte den våldsutsatta kvinnan.

Vi har dessutom infört ett nytt regelverk för skyddat boende, som innebär förbättrat skydd och stöd för dem som är utsatta för våld.

Till detta kommer den stora förändringen den 1 december med rivna sekretesshinder och en ny sekretessbrytande bestämmelse. Det handlar om att olika aktörer ska få bättre möjligheter att dela information med varandra. Vi vet att exempelvis socialtjänsten eller hälso- och sjukvården ofta har kommit i kontakt med både offer för och förövare av våldsbrott i nära relationer. Men när informationen inte når fram till polisen har polisen inte möjlighet att ingripa för att förebygga och förhindra att brottsligheten sker.

Till detta kommer nu alla förändringar och reformer på det straffrättsliga området. Det handlar om att skifta fokus från gärningsmannen till brottsoffret och samhällsskyddet.

Så sent som i oktober beslutade vi om en lagrådsremiss – Lagrådet har svarat att man arbetar vidare med detta nu. Det handlar om en helt ny, tidsobestämd påföljd som kallas för säkerhetsförvaring och riktar sig inte minst mot personer som begår allvarliga sexualbrott och våldsbrott och har hög återfallsrisk.

Tidigare denna månad beslutade vi också om en lagrådsremiss med förslag om att kriminalisera psykiskt våld.

Vi fick förra året betänkandet från den stora Straffreformutredningen (SOU 2025:66) och jobbar nu med förslag för att skärpa straffen för grov misshandel och grov våldtäkt. Det handlar också om att upprepad brottslighet av sådant slag ska kunna leda till livstids fängelse även om livstids fängelse inte finns med som påföljd i straffskalan för det enskilda brottet.

Sedan den 1 december är också oskuldskontroller, oskuldsintyg och oskuldsingrepp äntligen kriminaliserade. Det betyder att vi har tagit ytterligare steg för att skydda flickors och kvinnors personliga integritet och motverka hedersrelaterat våld och förtryck.

Jag kan sammantaget konstatera att de problem som vi talar om här verkligen hör till vårt samhälles största latenta, pågående misslyckanden. Det är otroligt betydelsefullt att vi när vi nu gör stora förändringar och stora investeringar i rättspolitiken, i hög grad för att komma åt den organiserade brottsligheten, också skapar handlingsutrymme för att ta hand om annan allvarlig brottslighet, inte minst den som drabbar kvinnor, däribland kvinnor och flickor som är utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck. Det är en fråga om trygghet, frihet och rättvisa.

Fru talman! Jag är naturligtvis väldigt rörd över gåvan, som jag hoppas också kommer att klara säkerhetskontrollen i Rosenbad så att den inte blir kvar i Stockholm när kosan i närtid styr norrut mot norra Ångermanland. Där väntar för övrigt en nätinhandling som gjordes häromdagen. Det gör att det ligger en beställning på runt 4 000 spänn hos en handlare i Umeå. Åtminstone denna handlare får del av vårt bidrag till julhandeln.

Jag vill också ta fasta på att det är otroligt bra att frågorna lyfts upp och bekräftar villigt att Ulrika Liljeberg och några av hennes kollegor i Centerpartiet gärna lyfter dem. Det tycker jag är utmärkt. Det återspeglar en verklighet som är väldigt kännbar för handlare som drabbas av denna problematik. Det medför dessutom stora kostnader för vårt samhälle i stort.

Jag hoppas att de resultat som vi har talat om ska visa sig redan när vi summerar detta år. Det kan till exempel gälla en bättre brottsuppklaring för brott som anmälts i anslutning till stölden. Men som vårt meningsutbyte har bekräftat är det bara toppen av isberget. Det är en siffra som inte nödvändigtvis återspeglas i en upprättelse för det enskilda brottsoffret. Där måste vi jobba med andra frågor.

Under hösten har jag ändå tagit fasta på något som i alla fall jag sett som ett väldigt löftesrikt samspel mellan handelns organisationer å ena sidan och polisledningen å den andra. Det uppfattar jag som en bekräftelse också från polisens lednings sida. I det breda grepp som nu tas i fråga om den mängdbrottslighet som drabbar medborgarna i stort ska särskilt fokus läggas på den brottslighet som drabbar företagare i vardagen. Det kommer att bli bättre för dem, och det kommer att bli bättre för oss alla.

Låt oss ta med oss denna insikt i julen och börja där när vi återses på det nya året.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Vi kan ägna oss åt lite partipolitik, eftersom ledamoten ville spela bollen på det sättet.

Problemen nu – att det inte har varit någon polistillväxt ute i landet, att polisen inte har svarat i telefon när folk ringer och att polisen inte har haft en tydlig styrning från regeringens sida när det gäller att ta mängdbrotten på allvar – är alltså sådana vi ärvde av en regering som ärligt talat möjliggjordes av Centerpartiets aktiva stöd.

Om man ska fördela skuldbördan vågar jag nog ändå säga att allt regeringen nu tar itu med är sådant vi ärvt av tidigare regeringar vars existens vilade på Centerpartiets mandat. Jag efterlyser alltså en viss ödmjukhet när det gäller hur problemen byggts upp.

Nåväl, nu är vi där vi är. Nu ska vi blicka framåt. Vad gör vi? Vi gör flera saker.

För det första: Vi säkerställer nu att polistillväxten inte sker på midjan eller på toppen genom att polisen har fått fatta beslut om att 85 procent av alla nya personer ska ut till Stenungsund, Uddevalla, Orust eller var vi nu befinner oss i geografin. De kan också hamna i Örnsköldsvik, Nordmaling eller Umeå, för att tala om min landsända. Det här är helt centralt för att förebygga och förhindra brottsligheten och för att snabbt vara på plats om någonting händer.

För det andra: Vi har ett tydligt uppdrag till polisen, det första i sitt slag om jag inte är helt ute och cyklar. Nu måste mängdbrotten vara nästa kliv. I ljuset av det tycker jag att det är väldigt bra att polisledningen nu har suttit ned med Svensk Handel för att gemensamt inventera vad som kan ske på handelns sida och vad som kan ske på polisens sida för att få ett bättre tryck i det förebyggande och det brottsuppklarande arbetet.

Jag håller helt med Ulrika Liljeberg om att om anmälningarna går ned ska vi inte ta det som ett uttryck för att brottsligheten går ned. Mycket talar för att det handlar om trötthet hos handlarna. Man känner inte att det ger något, och då avstår man.

Däremot är det väldigt viktigt att se det man kan göra. Rikspolischefen lyfter fram att uppklaringsgraden för sådant som anmäls i nära anslutning till brottet ligger på 50–60 procent. Det är ändå ett uttryck för att man i samspelet mellan polis och handel kan se till att brott anmäls direkt, för då är sannolikheten att klara upp det mycket bättre.

Det finns en annan fråga som jag vet att man har talat om. Jag hör handlare säga att de lämnar över bevisning utan att någonting händer. I en del fall borde nog något hända som inte händer. I en del andra fall verkar man till exempel ha bevisning i form av kameror som fångar när någon stoppar in entrecoten på insidan av kavajen. Men man har inte något bildmaterial som visar när personen i fråga går ut genom kassalinjen. Därmed går det inte bevisa att det verkligen var en stöld.

Det är naturligtvis otroligt viktigt att handlarna hittar ett gemensamt sätt. Nu tror jag att de flesta handlare gör rätt, men det här förekommer.

Det är viktigt att polis och handel nu sätter sig ned och jobbar operativt. Det gör de som en följd av den styrning som vi nu äntligen har fått på plats.

Vad betyder det att ett brott är uppklarat? Där har Ulrika Liljeberg en viktig poäng: Bara för att något är uppklarat och man vet vem som har begått brottet är det inte självklart att den personen också blir ställd inför rätta och fälld, får betala skadestånd och så vidare. Så kan det vara med den så kallade flerfaldiga brottsligheten. Det kan handla om en person som har stulit kött på flera ställen och sedan döms för den första och den andra stölden men inte för den tredje, den tionde, den tjugonde eller den trettionde. Det är naturligtvis helt otillständigt.

Denna fråga kommer att läggas på riksdagens bord under våren, och jag ser fram emot ett samspel. Hela poängen med reformen är att fler brott ska räknas så att fler brottsoffer får upprättelse och att samhället får ett ännu bättre skydd mot personer som systematiskt ägnar sig åt till exempel stölder eller bedrägerier.

Fru talman! Tack till både Ulrika Liljeberg och Anders Ådahl för möjligheten att diskutera de här viktiga frågorna i dag! Särskilt stort tack också till tillresta och berörda av de frågor som vi nu talar om här!

Jag vill gärna upprepa det jag sa i min inledning. Jag tror att alla som tänker efter fattar att detta utöver de förfärliga konsekvenser det får för den enskilda handlaren, det enskilda brottsoffret – vilka i sig är skäl nog för att gå på offensiven mot denna brottslighet – medför en väldigt stor kostnad för hela vårt samhälle.

Bara genom att tänka på de svindlande summor det handlar om – både värdet av brottsvinsterna, om vi till exempel talar om butiksstölderna, och alla de pengar som det privata näringslivet får plöja ned i olika säkerhetsåtgärder – förstår vi att det uppkommer en stor ekonomisk kostnad i samhället.

Till det kommer det som ni vittnar om här och som vi tagit del av genom olika vittnesbörd i medier liksom genom egna möten med och besök hos olika butiksägare runt om i Sverige, nämligen vad detta gör – hur det äter på tilliten till rättssystemet och till samhället i stort.

Jag var i Uppsala och tog en promenad tillsammans med polisen för inte så länge sedan. Vi besökte en Icahandlare. Vi besökte personalen i en klädbutik. Vi besökte en franchisetagare till en Pressbyrånbutik på Centralen. Vi tog del av deras vittnesbörd. Det de sa underströk vikten av att det måste hända saker och att det måste ske skyndsamt.

Så vad gör vi då? Det första man ska ta med sig är att när vi nu investerar rekordstora summor i polisens verksamhet återspeglar det såklart utvecklingen i den organiserade brottsligheten, gängen, skjutningarna, sprängningarna och så vidare. Men det är också ett uttryck för att vi vill både klara den uppgiften och säkerställa att det finns medel att investera i att bekämpa all annan brottslighet.

Om jag blickar framåt skulle jag säga att nästa stora front är mängdbrotten. Där vet vi att med den fantastiska resa polisen har gjort när det gäller till exempel den organiserade brottslighetens grövsta brott – våldet – har brottsuppklaringen skjutit i höjden. Det är otroligt positivt.

I det uppdrag vi gett till rikspolischefen är det väldigt tydligt att vi måste få se samma utveckling för mängdbrotten som när det gäller brottsuppklaringen av det grova gängvåldet – inte minst de brott som drabbar företagare i vardagen. Det följer vi upp i vår styrning till polisen på en rad olika sätt.

En annan viktig sak som också lyftes fram här är att polisen inte kommer när man ringer. Först och främst måste ju polisen svara i telefonen om man ringer. Därför har vi satt en mätpunkt på svarstiderna på telefon. Man ska veta att om man lyfter luren ska man inte hamna i en lång telefonkö utan få svar direkt.

Vi har sett till att det blir enklare att anmäla brott, exempelvis digitalt, för medborgaren eller företagaren som drabbas av det. Polisen har infört en ny regel som säger att 85 procent av alla nya poliser ska ut till lokalpolisområdena, för vi vet att det är nära butiken man både förebygger och förhindrar brottsligheten och har en rimlig chans att klara upp den.

Vi har också sett till att polisen har suttit ned med Svensk Handel och gått igenom alla de här frågorna tillsammans. Man har identifierat ett antal olika punkter som rör hur handeln kan bli ännu mer effektiv i sitt sätt att rapportera in brottslighet men även vad polisen kan göra för att möta behovet på ett ännu bättre sätt än i dag.

Låt oss återkomma till den här frågan varje dag och varje månad under resten av mandatperioden! Vi måste verkligen vända utvecklingen.

Fru talman! Ulrika Liljeberg har frågat mig om jag anser att Polismyndigheten arbetar i enlighet med regeringens uppdrag när det gäller de så kallade mängdbrott som drabbar småföretagare. Om jag inte anser det undrar Ulrika Liljeberg om jag avser att vidta åtgärder för att lösa småföretagens problem med mängdbrott.

Jag vill börja med att tacka Ulrika Liljeberg för att hon lyfter en viktig fråga. Vi vet att brottslighet som drabbar företagare kan få, och alltför ofta får, väldigt stora negativa konsekvenser både för företagarna själva och för samhället i stort. Det rör förstås ekonomi och ekonomiska värden, men det handlar också om tilltron till rättsväsendet och tilliten i samhället i stort.

Konkret handlar det ofta om stölder och bedrägerier, men också om olika former av hot och utpressning. Arbetet med att förebygga och förhindra sådan brottslighet måste bli mer offensivt; det håller jag helt med om. Om brotten ändå äger rum måste de också i högre grad än i dag klaras upp för att ge brottsoffret upprättelse.

Konkurrenskraftiga svenska företag är förstås avgörande för Sveriges ekonomi och för vår gemensamma välfärd. Dessa företag bidrar till innovation och skapar arbetstillfällen, och de är en förutsättning för vårt välstånd. Det betyder att brott som drabbar företag och företagare inte bara drabbar näringslivet utan i förlängningen hela samhället.

Dessa så kallade mängdbrott, alltså stölder, bedrägerier och skadegörelse, orsakar stora ekonomiska förluster, skapar otrygghet och riskerar att underminera tilltron till rättsväsendet. Dessutom är de numera inte sällan på olika sätt kopplade till den organiserade brottsligheten.

Det råder ingen som helst tvekan om att regeringen över tid har gett Polismyndigheten väldigt stora resurstillskott. Med det följer också mycket tydliga förväntningar på bland annat en ökad brottsuppklaring. Det gäller även när det kommer till de så kallade mängdbrotten. Detta framgår mycket tydligt i regleringsbrevet till polisen, men också av det uppdrag som rikspolischefen fick när hon tillträde sitt uppdrag för ungefär två år sedan.

Utifrån detta arbetar polisen också med att stärka sin lokala polisiära närvaro och att på olika sätt öka effektiviteten i den brottsutredande verksamheten. Myndigheten bedriver också ett aktivt brottsförebyggande arbete, bland annat för att förhindra stölder som begås av internationella stöldligor.

Regeringen arbetar för sin del även målmedvetet för att ge de brottsbekämpande myndigheterna ännu bättre och ännu effektivare verktyg. Den 1 september i år infördes brottet utförselhäleri. Det betyder konkret att det blir en kriminalisering av att föra ut stöldgods från Sverige. Det är ganska hårresande att det inte var kriminaliserat tidigare, men glädjande nog är det så nu.

Tullverket har för sin del fått utökade befogenheter att kroppsvisitera och söka igenom olika transportmedel i gränsnära områden både vid inresa till och utresa från Sverige. Lagen (2023:474) om polisiära befogenheter i gränsnära områden har gett polisen bättre möjligheter att göra inre utlänningskontroller och ingripa mot exempelvis smuggling eller utförsel av stöldgods i gränsnära områden. Till det kommer att både polisen och tullen har fått bättre möjligheter att bedriva kamerabevakning i dessa områden, bland annat med teknik för automatisk igenkänning av registreringsnummer.

Regeringen har även initierat en översyn av den lagstiftning om tillträdesförbud till bland annat butiker som infördes 2021. Med utgångspunkt i synpunkter från Svensk Handel och andra aktörer i branschen tillsattes i september i år en utredning i syfte att se över hur regelverket kring tillträdesförbud ytterligare kan skärpas. Utredaren ska presentera sina förslag i juli 2026.

Utöver detta har regeringen tagit emot förslag från en utredning som haft i uppdrag att se över straffskalorna och påföljdssystemet. Utredningen har bland annat föreslagit ändringar av reglerna om straffmätning av flerfaldig brottslighet. Poängen med det är att varje enskilt brott ska få större betydelse för det straff som döms ut. Detta vet vi är en fråga som har lyfts av många småföretagare. Man kanske är ett brottsoffer bland många, men just det brott man blivit utsatt för blir inte utrett och lagfört – och så får man ingen upprättelse. Till det kommer förslag på andra förändringar, till exempel skärpning av minimistraffen för grov stöld och grovt bedrägeri.

Regeringen följer utvecklingen noga. Vi har nära dialog med olika aktörer som antingen själva påverkas av problematiken eller företräder andra som påverkas av den. Vi överväger löpande behovet av ytterligare åtgärder för att motverka att företag utsätts för brott liksom åtgärder som är ägnade att bidra till ökad trygghet och konkurrens på lika villkor för svenska företag.

Fru talman! Om jag tar mig friheten att tolka vårt senaste meningsutbyte är min bedömning att nöjdheten från Sandells sida i relation till mig har gått upp från 80 till 90 och kanske 95 procent under loppet av vårt utbyte. Det känns väldigt bra!

Vi är överens om att det här är ett problem, och vi är överens om att vi inte vill att olika aktörer ska kunna manipulera vårt valsystem. Det skapar förstås sårbarhet i relation till politiska partier, och inte minst skapar det stora sårbarheter och stora demokratiska problem i relation till medborgarna och väljarna.

Det finns en praktisk erfarenhet från förra valet, vilket har adresserats från flera olika håll. Konstitutionsutskottet har samlat ihop sig till vad som i praktiken är ett uppdrag till regeringen. Regeringen har levererat enligt det uppdraget, och frågan tas nu om hand i en kommitté där alla partier i riksdagen är representerade. Jag är övertygad om att detta kommer att kunna landa på ett sätt som både blir bra i sak och har hög demokratisk legitimitet.

God jul!

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Låt mig börja med de konstitutionella förutsättningarna. Det finns en allmän princip som har upprätthållits under lång tid här i riksdagen, nämligen att avgörande förändringar eller förändringar över huvud taget, för den delen, av valsystemet inte ska göras senare än ett år före ett val. Man kan därför säga att handlingsutrymmet trots allt har varit något begränsat.

Det andra är att vi hanterar frågor som rör kärnan i vår demokrati, nämligen de fria och allmänna valen, i en ordnad process mellan partierna i riksdagen. Jag tycker att det på det hela taget är utmärkt att just konstitutionsutskottet tar initiativ i frågan i nära anslutning till erfarenhetsrapporten eftersom det skapar en demokratisk legitimitet till hela greppet som rör valsystemet.

Jag vill också för ordningens skull säga att det tillkännagivande som ledamoten refererar till har gett regeringen i uppdrag att utreda frågan. Det har inte bundit oss att återkomma med förslag. Detta säger jag dock inte i syfte att antyda vi i grund och botten ska göra en annan analys av problemet än den analys som presenteras av ledamöterna.

Det refererades som sagt till 90-talet och Bertil Persson. Jag tror att det här är en problematik som alla partier i grund och botten ser och vill göra något åt, och nu finns det ett väldigt bra och legitimt demokratiskt format för att göra det.

Nu är det som sagt juletid, så jag ska inte gå tillbaka och börja räkna på snabbheten och skyndsamheten i olika processer som Socialdemokraterna möjligtvis är ansvariga för historiskt. Just när det gäller valsystemet tror jag att vi har hittat ett mycket lämpligt sätt att hantera frågan.

Man kan möjligtvis fråga sig hur länge den här luckan har funnits i lagstiftningen. Det är nog under ganska lång tid. Om nu Bertil Persson var där och rotade på 90-talet i närliggande frågor vet jag inte hur många regeringar – om vi nu ska placera ut skuldbördan över tid – som är inblandade. Då har vi Göran Persson i tolv år. Därefter blir det ett litet avbrott, och sedan har vi åtta år till med S-styre.

Låt oss ändå säga så här: Luckan har funnits där en tid. Det hade varit fint om man hade identifierat den i ett tidigare skede och kunnat göra något åt den. Nu är den identifierad, och frågan är väckt på ett mycket lämpligt sätt inom ramen för konstitutionsutskottet i riksdagen. Vi tar detta vidare på ett ordnat sätt i en process där alla partier är med och där jag faktiskt också utgår från att alla partier kommer att vara överens om slutsatsen och hur detta ska hanteras framöver.

I denna mycket konstruktiva ton vill jag avrunda detta inlägg.

Fru talman! Tack både till ledamoten Sandell och ledamoten Magnusson för möjligheten att få diskutera denna angelägna fråga.

Först och främst, så här i juletid: Om nu Socialdemokraterna och oppositionen är nöjda till 80 procent får jag ändå säga att jag också är rätt nöjd på det hela taget. Det får man betrakta som en hyggligt bred samsyn, och dessutom i en grundläggande konstitutionell fråga.

Jag är också väldigt nöjd och glad över att den högt ansedde och mycket stridbare moderate riksdagsledamoten Bertil Persson, som trots allt lämnade kammaren för ett antal säsonger sedan, nu blir omnämnd i det här fina sammanhanget.

När det gäller själva sakfrågan är vi i grund och botten överens om tagen. Vad är då tagen? Det är att konstitutionsutskottet samlade ihop sig till ett tillkännagivande i maj förra året.

Det är klart att vi kan referera till trettioåriga beredningsprocesser på 50-, 60- och 70-talet. Men hur jag än vänder och vrider på matematiken får jag det ändå till en lite kortare beredningstid, om jag nu ser det i ljuset av tillkännagivandet förra året.

Vi är nu igång, om jag ska ta frågan lite seriöst, på det sätt som en fråga om valsystemet trots allt bör hanteras. Den bör hanteras i en utredning, och det gör den. Den hanteras i en utredning där alla partier som står bakom tillkännagivandet i konstitutionsutskottet också är med på båten.

Jag är glad för påminnelsen om att saker och ting kan göras fortare. Det ska jag, som det heter, komma ihåg när det drar ihop sig till andra processer under våren. Jag tycker ändå att vi arbetar hyggligt snabbt.

Tillkännagivandet från KU kom i maj förra året. En utredning om frågorna kommer att rapportera av till sommaren. Förhoppningsvis blir det en hantering av frågan där alla partier som stod bakom tillkännagivandet också är med på båten när det gäller hanteringen framåt.

Fru talman! Joakim Sandell har frågat mig när jag och regeringen avser att återkomma till riksdagen med förslag med anledning av riksdagens tillkännagivande om valbarhet och folkbokföring.

Först vill jag understryka hur viktigt det är att det bland både väljarna och de politiska partierna finns ett stort förtroende för valsystemet och för att systemet säkerställer korrekta och legitima resultat.

Vid valen 2022 förekom det enligt Valmyndighetens erfarenhetsrapport att kandidater ställde upp i valet i flera olika kommuner för att sedan retroaktivt folkbokföra sig i den kommun där kandidaten fick mandat.

Möjligheten att efter valdagen ändra förutsättningarna för sin egen valbarhet riskerar att påverka väljarnas förtroende för valen. Samtidigt måste det beaktas att frågor om valbarhet, nomineringsrätt och vilka som får kandidera i val hör till kärnan i valsystemet. En ändrad reglering på detta område behöver därför utredas noggrant och med förankring här i parlamentet.

Regeringen beslutade därför i juni i år i enlighet med riksdagens tillkännagivande om ett tilläggsdirektiv till den parlamentariskt sammansatta kommitté som tidigare fått i uppdrag att göra en översyn av valsedelssystemet. Uppdraget innebär att kommittén ska ta ställning till om reglerna om valbarhet bör ändras för att förhindra att en person som kandiderar i val till kommun- eller regionfullmäktige i flera kommuner eller regioner blir valbar efter valdagen på grund av att personen retroaktivt ändrar sin folkbokföring.

Uppdraget ska redovisas senast den 14 augusti 2026, och jag ser fram emot att ta del av kommitténs slutsatser.

När utredningen är klar och remissinstanserna har sagt sitt kommer regeringen att ta ställning till kommitténs förslag och överväganden.

Fru talman! Tack för väldigt många relevanta och angelägna frågor. Jag ska försöka att bocka av dem lite systematiskt.

Först till det så kallade forskningsläget. Många refererar till Danmark och erfarenheterna av sänkt straffmyndighetsålder. Jag har varit inne på det tidigare. Det var en generell sänkning till 14 år som varade i 18 månader. Det var en kort tid, och det är svårt att dra slutsatser. Under alla omständigheter ska vi inte sänka straffmyndighetsåldern generellt. Om vi kommer tillbaka på det sättet under det nya året riktar vi oss mot dem som har begått de allvarligaste brotten.

Jag säger det igen. Det är de cirka 50 under 15 som nu är föremål för bevistalan – som har begått mord, mordförsök, skjutningar och sprängningar kopplade till det. Det är målgruppen, och det är den målgrupp som det har visat sig att den sociala sidan av systemet har väldigt, väldigt svårt att hantera. Det blir dåligt för de barnen. Det blir dåligt för offren för den brottslighet de är involverade i. Det blir också väldigt dåligt för samhällsskyddet.

Det här är målgruppen. Detta är någonting annat än den danska modellen, och det gör att jag tycker att många generella referenser i hög grad försvagas.

En annan aspekt som sällan tas upp är samhällsvinsten av att riktigt farliga personer är inlåsta. Sedan kan den inlåsningen ske på olika sätt. Det kan vara statlig ungdomsvård eller kriminalvård. Själva omhändertagandemomentet har vi nu pratat mycket om. Jag tror att alla här inne är med på noterna. Ingen vill att någon 13-, 14-, 15- eller 16-åring ska behöva vara inlåst. Sedan är det i vissa fall en realitet att det är nödvändigt. Då är min fråga: Vilken del av vårt system är bäst skickad att hantera det?

Vi bedömer i likhet med utredaren – och det uppfattar jag att en bred majoritet i riksdagen också gör – att kriminalvården har väldigt goda förutsättningar när det gäller 15-, 16- och 17-åringarna.

Skolverksamheten ska vi gärna komma tillbaka till. Den är förstås helt central. Det här med digitaliseringen är ju inte ett uttryck för att det ska vara digital undervisning i stort. Det här handlar om att man möjligtvis ska kunna möta vissa specifika behov i ett enskilt fall, men det är ingen generell modell för undervisning vi talar om.

Vi får komma tillbaka till alla innehållsfrågor när det gäller anstalterna. Jag tror att de kommer att bli utmärkta och ha väldigt goda förutsättningar att göra det mycket bättre än vad systemet har lyckats med hittills.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 10 december.)

Fru talman! Nu måste jag be Ulrika Westerlund att påminna mig. Visst sa ledamoten tidigare i sitt inlägg att Miljöpartiet även motsätter sig reformen med ungdomsfängelser avseende 15-, 16- och 17-åringar? Låt mig ändå börja där.

Den utredningen, som inte ska belastas med frågan om straffmyndighetsåldern, tar sikte på att dagens system för att ta hand om den här målgruppen i hög grad har havererat. Vittnesmålen om och revisionerna av den statliga ungdomsvården har haglat.

Det är allt ifrån siffror om att det är 90 procent av dem som är dömda till sluten ungdomsvård som återfaller i allvarlig brottslighet om de har kopplingar till gängen. Skolverksamheten levererar inte. Behandlingsverksamheten levererar inte. I praktiken har rymningsrisken varit stor, om man vidgar perspektivet. Det har varit enkelt att kommunicera på insidan och annat.

Det leder till slutsatsen att den statliga ungdomsvården inte var byggd för den här gruppen unga. Den har byggts för andra unga med andra behov. Det är de unga som nu i väldigt hög grad trängs undan. Om man återigen tar kommunalrådsperspektivet på frågan säger alla på den lokala nivån: Det är fullt när man ringer. Den här gruppen har i hög grad tagit över.

Det är för mig det viktiga skälet till att gå över till just ungdomsfängelse, eller ungdomsavdelningar. Det handlar om att bygga en verksamhet som är avpassad för just den här målgruppen med skolgång och behandling med annan aktivitet. Den ska naturligtvis vara avskild från vuxna och i övrigt anpassad till barn. Det har goda förutsättningar att bryta de destruktiva mönster vi hittills har sett.

I min andra replikrunda kommer jag tillbaka till de 13- och 14-åringar som begår de allvarligaste brotten. Jag vill understryka att vi inte talar om barn och unga i största allmänhet. Det är nu ett femtiotal under 15 år som är föremål för bevistalan för att de är involverade i mord, mordförsök och annat och på vilka inga andra insatser längre biter. Vad ska vi göra med den gruppen? Det kommer jag gärna tillbaka till i nästa vända.

Fru talman! Den uppmärksamme lyssnaren kanske noterade att jag inte nämnde grundlagsfrågorna i mitt första inlägg. Det måste ha varit en förberedd talepunkt som kom upp i det andra inlägget. Jag ska däremot komma tillbaka till grundlagsfrågan, men först ska jag ta fasta på någonting annat som Teresa Carvalho sa.

Som jag uppfattade det sa ledamoten att vi bara kan spekulera i Gunnar Strömmers motiv för att vara långsam. Jag vet inte vilken insinuation som ligger i den spekulationen. Kan det vara att jag ser mellan fingrarna när det kommer till det högerextrema våldet och att jag tycker att vi ska trycka till våldsbejakande islamism och autonom vänster men inte högerextremister? Jag vet inte vad Teresa Carvalho antyder med den repliken. Ledamoten talar ofta om att vi inte ska tjafsa i politiken. Då ska man inte heller komma med tjafsiga insinuationer.

Om man nu vill läsa innantill och tar de här frågorna på allvar kan man gå tillbaka till den strategi som vi beslutade om förra året. Den pekade mycket tydligt ut det nynazistiska hotet som ett av två, historiskt sett tre, prioriterade problem att hugga tag i, och vi gör det på väldigt många olika sätt.

Om vi nu ändå ska komma tillbaka till grundlagsfrågan är den moderna lagstiftning som kan komma åt den här typen av problematik, och som vi har använt i relation till att kriminalisera deltagande i terrorism, det vi ville åstadkomma under förra mandatperioden. Det sa Socialdemokraterna nej till.

Jag mejlade med Morgan Johansson och frågade: Kan vi inte ta in den andra organiserade brottsligheten i det här greppet? Han sa nej. Det blev ingenting. Nu har vi fått en majoritet för det, och där kommer grundlagsfrågan upp.

Det är också det som möjliggör en lagstiftning, som jag tycker var ett mycket konkret besked. Jag kommer att ta emot förslaget i februari på det nya året. Då har vi för första gången, i varje fall under de år som jag kan överblicka, ett konkret förslag som verkligen kommer att kunna användas mot den här problematiken.

Det gäller oavsett om den är organiserad i relation till den organiserade brottsligheten i stort eller om den är organiserad i relation till våldsbejakande hot mot vårt fria och öppna samhälle. Det förslaget ska riksdagen alldeles strax få ta ställning till.

(Applåder)

Fru talman! Glädjande nog har justitieministern varit vaken under hela mandatperioden. Det kommer inte minst till uttryck på det här området.

Vi ser att vårt samhälle hotas från olika håll av den våldsbejakande extremismen: av högerextremismen, som vi talar om nu, av den våldsbejakande islamismen och historiskt även av den autonoma vänstern. Det sistnämnda hotet har tonat ut en del på senare tid, men det kan förstås hända saker på nytt.

Denna insikt ledde fram till en sammanslagen ny strategi mot våldsbejakande extremism och terrorism, som regeringen beslutade om i januari förra året. Den är i sin tur väldigt operativ till sin karaktär. Vi har till exempel kunnat se det i form av Säkerhetspolisens arbete med kartläggning av det högerextrema hotet. Så sent som under våren har Säkerhetspolisen på bredden beskrivit aktivklubbarna, deras aktiviteter och det potentiella hot som de utgör, exempelvis i form av ett uppbyggt våldskapital.

I det här arbetet görs väldigt många preventiva insatser. Centrum mot våldsbejakande extremism, som sorterar under Brottsförebyggande rådet, har väldigt viktiga uppdrag i den här delen, inte minst för att bidra och stötta kommuner och andra aktörer, så att de i sin tur kan vara vakna och bistå i arbetet med att se till att barn och unga inte dras in i de här sammanhangen. Inom ramen för det så kallade Redex-samarbetet, ett samspel mellan polisen och Säkerhetspolisen, sker ett väldigt offensivt arbete i relation till kritiska individer för att förebygga och förhindra bland annat den här utvecklingen.

När det sedan gäller kriminalisering i relation till den här typen av fenomen har vår inslagna linje ända sedan förra mandatperioden varit att vi ska knäcka detta med modern lagstiftning. Deltagandebrottslighet är alltså vägen att gå i relation till både terrorismen och den här typen av våldsbejakande extrema hot. Utredningen om detta kommer jag att ta emot på det nya året. Då ska vi också så skyndsamt som det bara går se till att den kommer till riksdagen.