Gunnar Strömmer

Herr talman! Låt mig först uttrycka min uppskattning för Ulrika Westerlunds sakliga ansats i den politiska debatten, och den här debatten är inget undantag.

Det ligger i sakens natur att Moderaterna och Miljöpartiet inte alltid är överens om politikens innehåll. Miljöpartiet är en grundsten i Socialdemokraternas regeringsunderlag, och mot den bakgrunden tycker jag att det är viktigt att få lyfta några frågor.

Jag skulle framför allt vilja ta fasta på att det sedan den 1 oktober i år äntligen är möjligt för polisen att använda hemliga och preventiva tvångsmedel också i relation till barn under 15 år. Polisen har efterfrågat detta under lång tid. Apropå forskning har också Brottsförebyggande rådet efterfrågat det under en längre tid just som en nyckelåtgärd för att kunna bryta rekryteringen och komma åt ledarskikten som styr och ställer i barnens mobiltelefoner.

Vi vet av erfarenhet att just det preventiva inslaget i tvångsmedelsanvändningen är helt avgörande för att kunna förhindra och förebygga våldet. Ändå röstade Miljöpartiet nej till just detta moment, alltså att brottsbekämpande myndigheter fick ett verktyg för att ingripa innan det är för sent. Det handlar om att stoppa barnen från att begå allvarliga brott och förhindra att de agerar på de instruktioner de får i sina telefoner av dem som ligger bakom och styr och ställer och att därmed förhindra att de förstör både sina egna liv och andras liv.

Mina frågor mot den bakgrunden är ganska enkla och raka. Om man nu verkligen bryr sig om preventionen – varför röstade då Miljöpartiet nej till detta? Hur skulle det ha blivit om Miljöpartiet hade suttit i en regering och haft lagförslaget framför sig när det hade kommit på plats? Kommer Miljöpartiet att verka för att detta ska rivas upp i framtiden?

Herr talman! Jag tror att många medborgare i likhet med mig är nyfikna på vem som är statsministerkandidat efter valet. Det kommer att ha rätt stor betydelse för hur svensk politik utvecklas under de kommande fyra eller åtta åren.

Jag uppskattar verkligen Centerpartiets grepp om jobben, jobben, jobben. Problemet är bara att det i det sällskap som i varje fall ser ut som en möjlig utgång – jag vill ändå inte tro att det ska gå så illa – inte är jobben, jobben, jobben som är payoffen, så att säga, utan det är skatten, skatten, skatten och bidragen, bidragen, bidragen. Kollar man på budgetarna ser man att det är hålen, hålen, hålen.

Låt oss vidga perspektivet och titta utanför rättspolitiken, där det är uppenbart att det spretar åt alla håll och kanter på den vänstra sidan av politiken. Redan detta är naturligtvis bekymmersamt när vi nu talar om tryggheten och säkerheten och när vi ser på framtiden. Till det kan vi dessutom lägga den enorma vänstergir som verkar ske i politiken i övrigt på den vänstra sidan. Det sker ju en radikalisering av den ekonomiska politiken till vänster.

Det var väldigt länge sedan man hörde någon som talade om betydelsen av arbete för att skatteintäkterna ska bli större och för att välståndet ska växa. Det blir slående när man tittar i budgetar som faktiskt är väldigt slarviga. Till och med Socialdemokraterna, som ändå har utmärkt sig för att vara ett regeringsbärande parti, har ett hål på 50 miljarder. Det är ganska uppseendeväckande.

Till det kan vi lägga vänsterunderlaget i övrigt. Om vi bara för diskussionens skull säger att politiken i just de här frågorna har dragit lite mer åt regeringens håll får vi nog säga att det sker en radikalisering åt vänster i politiken i övrigt.

Min grundläggande fråga är denna: Hur ska en socialistisk ekonomisk politik någonsin kunna leverera de resurser som krävs såväl till välfärden och många andra angelägna samhällsändamål som till rättsväsendet? Och vad har det för betydelse för Centerpartiets vägval vad gäller frågan om vem som ska vara statsminister efter valet?

Herr talman! Jag har redan vänt mig till Socialdemokraternas regeringsunderlag i form av Vänsterpartiet. Jag kan redan nu förutskicka att jag kommer att göra detsamma när det gäller en annan hörnsten i regeringsunderlaget på vänsterkanten, Miljöpartiet. Jag vet inte exakt var jag ska placera in Centerpartiet i den ekvationen. Det tycks fortfarande vara en öppen fråga även om det kanske ändå, som det heter, ligger i farans riktning att det drar åt fel håll.

Jag skulle vilja lyfta en fråga. När man tittar på Socialdemokraternas budgetförslag i stort ser man att det är underfinansierat med 50 miljarder. Hos Vänsterpartiet ser man, om man tittar på det förslaget i stort, att det närmast råder ett ekonomiskt moras. Det är bidrag och skatter som ska skjuta i höjden. Det är höjda skatter på arbete och företagande. Fastighetsskatten ska återinföras på ett eller annat sätt.

En fundering som jag i grund och botten har i relation till Centerpartiet är: Hur ser Centerpartiet att en socialistisk ekonomisk politik ska kunna ge resurser till trygghet och säkerhet? Hur skulle Centerpartiet, för den händelse den här riktningen skulle förverkligas i relation till detta, kunna stå emot när Magdalena Andersson, uppbackad av Nooshi Dadgostar, skulle prioritera ofinansierade förslag som det avskaffade karensavdraget?

De 50 miljarder det handlar om är inga småpengar. Det motsvarar hela polisens budget. Då har jag alltså bara räknat in hålen i Socialdemokraternas budget.

Sammanfattningsvis: Om Centerpartiet till slut skulle sätta sig i den här vänsterburen, varifrån ska pengarna tas? Är det från polisen, Kriminalvården, åklagarna eller domstolarna?

Fru talman! Jag är tacksam att Lotta Johnsson Fornarve säger det som naturligtvis är alldeles uppenbart: I ett samarbete kan ingen få sin vilja igenom helt. Det kommer att krävas kompromisser. Det gäller även för Socialdemokraterna och deras påstådda omsvängning av politiken som gäller här i kammaren i dag när vi styr. Socialdemokraterna har möjlighet att rösta för den politiken när vi lägger fram den. Problemet är att politiken ska förhandlas med Vänsterpartiet efter valet och att de har sagt nej till allt detta under de här åren.

Då vill jag understryka att det inte bara handlar om straffen. En väldigt mjuk och strategiskt betydelsefull reform som vi har lagt på riksdagens bord och som Vänsterpartiet har motsatt sig är att riva sekretesshinder mellan skola, socialtjänst och polis. Det är någonting som Brottsförebyggande rådet har drivit i 50 år och som äntligen kom på plats i våras i ett första steg och den 1 december på bredden. Där har alltså Vänsterpartiet sagt: Nej, nej, nej!

Vi kan absolut diskutera Moderaternas och regeringens mest repressiva insatser. Problemet är bara att Vänsterpartiet säger nej till allt, även det är som mjukt och som handlar om att få till mycket effektivare samverkan mellan de aktörer som verkligen kan jobba preventivt.

Apropå Brottsförebyggande rådet: Den 1 oktober blev det möjligt för polisen att använda hemliga tvångsmedel mot barn under 15 år. Det är inte en repressiv åtgärd mot barn. Brottsförebyggande rådet har pekat ut detta som den kanske enskilt viktigaste reformen för att gängtopparna inte ska trycka sin kommunikation kring de barn som är under 15 år. Men där har Vänsterpartiet sagt nej.

I ljuset av att Vänsterpartiet under tidigare mandatperioder har avsatt socialdemokratiska statsministrar när man inte fått igenom sin politik: Vilka av alla de saker som Vänsterpartiet har sagt nej till och röstat nej till under den här mandatperioden kommer man att lägga in sitt veto mot i en förhandling med Socialdemokraterna? Det är en fråga som till och med är större än Vänsterpartiet. Det är en fråga om hela vänsteralternativet i svensk politik. Detta måste väljarna få reda på före valet.

(Applåder)

Fru talman! Vänsterpartiet är ju en grundsten i Socialdemokraternas regeringsalternativ. Jag måste dessvärre konstatera att Vänsterpartiet sannolikt är Sveriges mest destruktiva politiska kraft när det kommer till att bekämpa och förebygga brott, i synnerhet den organiserade brottsligheten.

Under den här mandatperioden har Vänsterpartiet röstat nej till det mesta av det som vi har lagt på riksdagens bord för att polisen och andra centrala aktörer på allvar ska kunna förebygga och förhindra att barn dras in i allvarlig brottslighet. Det gäller sekretesslättnader som syftar till att polis, skola och socialtjänst ska kunna arbeta tillsammans för att förebygga att barn dras in i allvarlig brottslighet. Det gäller också möjligheten att använda hemliga tvångsmedel mot barn under 15 år för att komma åt gängtopparna som styr och ställer i deras mobiltelefoner. Även när det gäller preventiva vistelseförbud, säkerhetszoner, ordningsvakter, kamerabevakning, anonyma vittnen, hemlig dataavläsning och skärpta straff för brott i kriminella nätverk blir det nej, nej, nej, nej från Vänsterpartiet.

Tack och lov för Sverige har Vänsterpartiet i dagsläget inget inflytande över rättspolitiken och socialpolitiken. Men om nu vänstersidan till äventyrs skulle få majoritet efter valet blir läget annorlunda, för då är Vänsterpartiet som sagt en hörnsten i Socialdemokraternas regeringsbygge. Då undrar jag – som ren upplysning till väljarna: Tänker Vänsterpartiet lägga sig platt för Socialdemokraterna under nästa mandatperiod? Om svaret är nej på den frågan, vilka av alla de nya resurser, nya verktyg och nya straff som har införts under den här mandatperioden för att förebygga och bekämpa brott kommer Vänsterpartiet att kräva ska rivas upp?

Fru talman! Jag konstaterar, apropå underlag, att Socialdemokraternas kamrater i Miljöpartiet och Vänsterpartiet har satt sig helt och hållet på tvären. Dessvärre gjorde också Socialdemokraterna det när det kom till kritan.

Den juridiska term som Teresa Carvalho hänvisar till är alltså det system som finns i folkrätten och det som våra nordiska grannländer använder sig av, det vill säga den förutsebara ordningen för att hantera sådana här saker. Jag kan inte tolka motsträvigheten i kommittén på något annat sätt än att den splittrade tänkta regeringssidan var tvungen att hålla ihop när det kom till kritan.

Det leder mig till en intressant fråga. Det sägs ofta att vi ska samarbeta för att skapa förutsebarhet framåt. Jag ser mig om i kammaren och undrar: Är det Liberalerna som ska underminera en offensiv rättspolitik? Är det Moderaterna som ska göra det? Är det Kristdemokraterna som ska göra det? Är det Sverigedemokraterna som ska göra det? Eller vilka partier är det vi ska skydda rättspolitiken från?

Vad det handlar om är att det finns några partier i kammaren som vill underminera den här kursen. Det är era egna kamrater, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Jag tycker att vi ska säga precis som det är: Socialdemokraterna vill att Moderaterna och andra ska rädda Socialdemokraterna från deras eget underlag. De enda som verkligen på allvar vill underminera den kurs vi nu har slagit in på är stora delar av Socialdemokraternas eget regeringsunderlag.

När vi nu snart möter väljarna under valåret kommer det här att bli en av de allra viktigaste diskussionerna. Bakom de breda penseldragen om breda överenskommelser ligger en genuin oro för att det egna regeringsunderlaget inte ställer upp på Socialdemokraternas omsvängning i ett antal frågor, om än långtifrån alla.

Jag tror att medborgarna verkligen kommer att bli varse detta, och jag tror också att det är det som i slutändan kommer att avgöra att den här sidan av politiken får fortsatt förtroende att fortsätta på den väg som vi nu äntligen har slagit in på.

Fru talman! Socialdemokraterna har gärna ett högt tonläge om att gå hårt åt gängen och vädjar också ofta om att vi ska samarbeta blocköverskridande. Dessvärre är erfarenheten att när det väl gäller orkar Socialdemokraterna inte. Detta ser vi gång på gång.

Under den förra mandatperioden ville vi göra en massa saker tillsammans, men Socialdemokraterna sa nej till anonyma vittnen, nej till visitationszoner och nej till preventiva vistelseförbud och stoppade även möjligheten att kriminalisera deltagande i gäng. Jag välkomnar förstås kovändningarna under den här mandatperioden, vilka onekligen är rätt många, men vi tappade åtta år i kampen mot gängen.

Så sent som i januari i år upprepade sig historien. Då hade vi chansen att få en bred uppslutning kring att införa en ny möjlighet att ta gängtopparnas medborgarskap. Alla förutsättningar fanns i en pågående grundlagskommitté, men vänsterkraften räckte inte till den här gången heller.

Miljöpartiet och Vänsterpartiet sa nej till varje möjlighet att återkalla medborgarskap på grund av brott, även terrorbrott. Centerpartiet satte sig på tvären och ville inte ta med systemhotande organiserad brottslighet. Till slut valde även Socialdemokraterna att värna sitt splittrade regeringsunderlag framför att se till Sveriges bästa och blockerade förslaget att ta gängtopparnas medborgarskap.

Regeringen har ändå kunnat arbeta vidare för att ta fram ett konkret förslag som ska göra det möjligt att ta gängtopparnas medborgarskap. Vi avser att i närtid lägga det på riksdagens bord. Då är frågan: Är Socialdemokraterna nu beredda att göra det som krävs för att skydda Sverige? Kommer Socialdemokraterna att ändra sig och den här gången ställa sig bakom en möjlighet att ta det svenska medborgarskapet från gängtopparna?

Herr talman! Tack, Laila Naraghi, för dagens diskussion!

Det är självklart att riksdagens granskning av den här frågan och av alla andra frågor som rör statsministern och hans maktutövning är fullt legitim. Där finns alla möjliga verktyg att tillgå. Interpellationer är ett sådant verktyg, och jag föreställer mig att konstitutionsutskottets granskning säkerligen kommer att omfatta de här frågorna. Det är klart att det är fullt legitimt.

Det som möjligtvis är lite komplicerande i det skede av processen vi befinner oss i är att de omständigheter vi talar om är föremål för en pågående rättsprocess. Jag menar att det då är ganska rimligt att jag kliver ett steg bakåt och på ett allmänt plan säger att det är klart att det finns en laglig skyldighet som omfattar alla, inklusive alla som är verksamma i ett regeringskansli – och då talar vi inte bara om opolitiska tjänstemän utan förstås också om dem som är politiskt valda, utsedda eller anställda – att medverka på ett fullt öppet och transparent sätt i relation till rättsväsendets utredningar.

Det är också väldigt centralt att alla i dessa roller respekterar pågående rättsprocesser eftersom det handlar om rättsväsendets integritet. Det handlar också om en tillit till att alla väsentliga omständigheter blir belysta på ett bra sätt inom ramen för dessa rättsprocesser.

Om det därutöver finns frågor som mer handlar om ett politiskt ansvarsutkrävande är det helt riktigt att dessa frågor hör hemma här i riksdagen. Det här är en del av det, och det kommer säkerligen att bli fler tillfällen. Om statsministern kallas till konstitutionsutskottet kommer man där att ha alla möjligheter att ställa de frågor man tycker är berättigade i den här och andra närliggande frågor.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Tack till Laila Naraghi för möjligheten att diskutera de här frågorna i dag.

Självklart står jag upp för de myndigheter som sorterar under Justitiedepartementet. Jag gör det framför allt genom att värna rättsväsendets oberoende. I det är det väldigt centralt att jag i min roll inte kliver in och har synpunkter på hanteringen av enskilda ärenden och i synnerhet inte när det är pågående rättsprocesser.

Bara för att göra det väldigt tydligt: Nej, det är klart att de frågor vi diskuterar i dag – den granskningsuppgift som faller på riksdagen – inte är en del av brottmålet. Men de omständigheter och de fakta vi talar om är en del av en pågående rättsprocess, och det är det som är skälet till att jag inte går in närmare på dessa frågor.

Vad gäller frågan om skyldigheter att lämna korrekta uppgifter till rättsväsendet kan jag på ett allmänt plan konstatera att den lagstiftning och de övriga föreskrifter som gäller på området gäller lika för alla medborgare, inklusive dem som är verksamma i Regeringskansliet.

Jag vill också understryka att min tilltro till Regeringskansliets vilja att på ett korrekt sätt bidra till rättsväsendets legitima uppgifter är obruten. Sedan kan det säkerligen ändå finnas skäl att överväga om man kan göra saker ännu bättre. Men vi kommer ändå tillbaka till det faktum att de omständigheter vi talar om här är föremål för en pågående rättsprocess, och mot den bakgrunden är det varken lämpligt eller rätt att jag går in närmare på det.

Herr talman! Laila Naraghi ställer många frågor som hon själv besvarar, om jag uttrycker mig på det sättet. Hon besvarar dem ganska insinuant och utan någon närmare grund för slutsatserna.

Det är en självklar utgångspunkt för alla inblandade parter att man ska lämna korrekta uppgifter till rättsväsendet. Det behöver uppenbarligen sägas, men det är klart att det är en självklarhet.

Vad gäller det faktum att man inte kan gå in närmare på de frågorna tycker jag inte alls att det är konstigt. Vad som ingår och inte ingår i förundersökningen, och vilka omständigheter och uppgifter som ingår i den, har varken jag eller Laila Naraghi någon insyn i.

Det är tur det, eftersom vi har ett självständigt rättsväsen. Det finns förundersökningar som hanteras av rättsvårdande myndigheter och inte av vare sig statsråd eller riksdagsledamöter.

Det enda vi vet är att det har väckts ett åtal. Vi har en dom i tingsrätten, där Henrik Landerholm friades. Det har överklagats, och det är en pågående rättsprocess. Med det får jag och, tror jag, även Laila Naraghi låta oss nöja för dagen.

Alldeles oavsett vad kammarkansliet kräver av riksdagsledamöter när det gäller hur de ska formulera sina frågor vill jag själv understryka att jag tycker att det är bra att frågorna diskuteras både här i kammaren och säkerligen också i andra sammanhang i riksdagen, där de kommer att vara föremål för diskussion och granskning.

Herr talman! Laila Naraghi har frågat statsministern varför han inte har verkat för att Statsrådsberedningen och Regeringskansliet lämnar korrekta uppgifter till Säkerhetspolisen, om några åtgärder har vidtagits för att förändra rutinerna med anledning av detta och om inga åtgärder har vidtagits, varför inte.

Interpellationen har överlämnats till mig.

Först är det viktigt att understryka att rättsprocesser bedrivs självständigt av rättsvårdande myndigheter, och det betyder att jag inte närmare kan kommentera en pågående rättegång. Men på ett mer generellt plan kan man konstatera att det under en förundersökning inte är ovanligt att utredningsläget förändras i takt med att nya uppgifter kommer fram.

När det gäller Regeringskansliet och dess anställda gäller givetvis samma skyldigheter som för alla andra att lämna uppgifter till rättsvårdande myndigheter inom ramen för en förundersökning. Det saknas därför anledning att överväga några särskilda rutiner utöver det som redan följer av lag och gällande regelverk.

Jag vill avslutningsvis framhålla att regeringen har fullt förtroende för att Regeringskansliet agerar i enlighet med dessa skyldigheter.

Herr talman! Låt mig åter konstatera att varje kvinnomord av denna karaktär är ett stort misslyckande för samhället. Att vi årligen har en latent nivå på 10, 12, 15, ibland fler kvinnomord av detta slag i Sverige över tid är ett pågående och mörkt samhällsmisslyckande. Det är en realitet att om vi ska kunna komma åt detta problem kan vi inte fortsätta som vi har gjort hittills eftersom det då kommer att gå som det har gått hittills, utan en förutsättning är att flera olika aktörer som kan påverka detta ställer om och jobbar på ett annat sätt.

Regeringen har varit väldigt tydlig i sin styrning till polisen. All den mobilisering som sker i relation till den organiserade brottsligheten får på intet sätt innebära att man tappar utvecklingskraft i andra väsentliga delar av verksamheten. Det gäller både de så kallade mängdbrotten, alltså den vardagsnära brottsligheten, och den typ av brottslighet vi nu talar om, alltså mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer.

Polisens granskning, som jag refererar till, är ett resultat av såväl denna styrning som polisens egen insikt om att man måste flytta fram positionerna på ett annat sätt än tidigare. I denna granskning, där man har tittat på enskilda ärenden och frågat sig vad man hade kunnat göra annorlunda för att förhindra den ultimata utgången, det vill säga mord, pekar man bland annat på kompetens och erfarenhet när det gäller utredningar. Detta kommer givetvis att följas upp med konkreta förändringar.

Låt mig åter understryka vikten av att också andra aktörer gör motsvarande genomlysningar, för det är genom ett samspel mellan polis, socialtjänst och hälso- och sjukvård som det går att få en verkligt preventiv kraft så att vi en gång för alla kan förhindra att dessa mord äger rum.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Jag instämmer i Sara Gilles problembeskrivning. Att kvinnor mördas inom ramen för sina relationer eller av ett ex är ett av vårt samhälles pågående, latenta och största misslyckanden – det vet vi. Jag tycker att det är utmärkt att vi kan ha den här diskussionen och att vi kan ha den på ett rätt kvalificerat underlag. Det underlag som vi nu refererar till i den här diskussionen och som Sara Gilles interpellation grundar sig på är ett utvärderingsarbete som har gjorts inom polisen och som har initierats av polisen i syfte att ställa sig frågan: Vad mer kan vi göra för att undvika att 10–15 kvinnor varje år mördas på det här sättet?

Brottsuppklarningarna i fallen är 100 procent, så det är inte problemet. Problemet är att trakasserierna, våldet och hoten går så långt att det får den ultimata konsekvensen att en kvinna mördas.

Polisen har gjort ett internt granskningsarbete som har visat på ett antal brister i de enskilda ärenden man har utgått från, och därefter har man analyserat vad man kunde ha gjort annorlunda för att i ett tidigare skede kunna gripa in på ett mer kraftfullt sätt. En del av det är kompetenshöjande åtgärder.

En självklar slutsats av underlaget är att det inte ska vara postnummerberoende vilket slags stöd och vilken kompetens en våldsutsatt möter.

Polisen har alltså tagit fram detta underlag och äger också att fatta beslut om slutsatser och implementering. Men det faktum att bara drygt 300 personer har genomgått den fördjupande, kompetenshöjande utbildningen säger polisen själv är problematiskt, och jag är säker på att man kommer att dra mycket konkreta slutsatser av det, inte minst vad gäller likvärdigheten sett över landet.

Eftersom Sara Gille vidgar frågan vill jag också säga att det är utmärkt att polisen gör denna revision av sin egen del i problematiken men att också andra aktörer i samhället måste göra detsamma. Det gäller till exempel informationsdelning. Polisen har tittat på detta där den själv har varit delaktig. Men information om vad som pågår inom hemmets fyra väggar kan också finnas hos socialtjänsten och hälso- och sjukvården, och ett problem är att den ofta stannar där. Polisen erfar att de i alltför många fall kommer in för sent eftersom andra aktörer i samhället inte har klivit fram och proaktivt delat information för att förhindra att trakasserier, hot och våld eskalerar.

En uppmaning från min sida är alltså att andra berörda aktörer gör en kritisk genomlysning av sin del av ansvaret likt den polisen har initierat, genomfört och drar slutsatser av. Detta borde ske inom hälso- och sjukvård, socialtjänst och säkerligen även på andra håll. Först då kan vi få en preventiv systemkraft som kan förhindra att denna typ av djupt allvarliga problem och stor utsatthet leder till den ultimata och mycket mörka utgången av 10, 12, 15 kvinnomord av denna karaktär varje år.

Herr talman! Tack, Sara Gille, för möjligheten att få diskutera den här angelägna frågan!

Nu är det ju så att Noa inte bara efterfrågar detta, utan Noa äger också åtgärderna. Det är inte så att justitieministern eller Regeringskansliet behöver gripa in för att Noa ska kunna agera på sin egen analys och sin egen slutsats.

Om det är så att polisen internt gör bedömningen att den här fördjupade och specialiserade utbildningen när det gäller de här frågorna inte har kommit tillräckligt många yrkesverksamma poliser och civilanställda till del äger Noa – som ju är den nationella operativa avdelningen inom polisen – och Polismyndigheten alla möjligheter att ändra på detta. Det kräver så att säga inget specifikt ingripande från regeringens sida.

När det gäller den generella ambition som kommit till uttryck både i Noas egna analyser och i Sara Gilles fråga – det vill säga att vi måste säkerställa att det inom Polismyndigheten finns en tillräcklig höjd, ett tillräckligt djup och tillräckligt många utredare och andra som arbetar med de här frågorna – vidgår jag gärna att vi har ett allmänt ansvar för att ligga på, trycka på och följa upp detta. Det gör vi också.

Jag redogjorde ganska utförligt för hur vi gör det, nämligen genom särskilda regeringsuppdrag som pågår och genom det som finns i våra regleringsbrev, där det finns en mycket omfattande uppföljning av de här frågorna.

Sammantaget framstår det för mig som att Sara Gille, Gunnar Strömmer, Nationella operativa avdelningen och rikspolischefen i grund och botten är överens om analysen av problematiken. Från regeringens sida följer vi och styr upp detta, och alldeles konkret är det så att det bara är för Nationella operativa avdelningen att sätta spaden i backen om de vill öka volymen i det här arbetet, för det är de som äger verktygen för att åstadkomma det. Detta kommer jag att uppmuntra och stötta på alla sätt och vis.

Herr talman! Sara Gille har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att säkerställa att utbildning om våld i nära relationer blir en obligatorisk och självklar del av polisutbildningen och av fortbildningen för redan yrkesverksamma poliser. Hon har också frågat mig om jag avser att ta initiativ till nationella krav på kompetenshöjande insatser för hela poliskåren i syfte att höja rättssäkerheten för brottsoffer samt hur jag avser att säkerställa att polisens arbete mot våld i nära relationer får tillräckliga resurser och prioritet så att fler liv kan räddas.

Jag vill börja med att tacka Sara Gille både för frågan och för engagemanget i frågan, ett engagemang som jag och regeringen till fullo delar. Mäns våld mot kvinnor är ett av vårt samhälles största pågående misslyckanden. Det måste bekämpas på bred front och med full kraft.

Utbildningen om våld i nära relationer och mäns våld mot kvinnor är redan obligatorisk inom ramen för polisutbildningen. På samma sätt är det obligatoriskt för samtliga civilanställda utredare samt medarbetare vid Polismyndigheten som har utredningsåtgärder i sin tjänst att genomgå en grundutbildning i början av sin anställning. Myndighetens grundutbildning innefattar en del om särskilt utsatta brottsoffer, som i sin tur inkluderar våld i nära relationer och mäns våld mot kvinnor.

Efter avslutad grundutbildning vid Polismyndigheten finns det fördjupande kurser om särskilt utsatta brottsoffer inom ramen för fortbildningen. Myndigheten har även tagit fram metodstöd med tillhörande checklistor som används vid utredningar av våld i nära relationer, brott mot barn och sexualbrott mot vuxna. Däremot finns det inga nationella krav på kompetenshöjande insatser.

Regeringen är tydlig i sin styrning av Polismyndigheten. Mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer ska bekämpas med full kraft. Bland annat därför beslutade regeringen i juni 2024 att ge Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten, Kriminalvården och Socialstyrelsen i uppdrag att stärka den operativa samverkan för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck, inklusive ärenden där barn är involverade. I juni i år redovisade Polismyndigheten ett uppdrag som syftar till att stärka kompetensen hos polisanställda att bemöta personer med psykisk ohälsa i ärenden om våld i nära relationer. Det är ett gediget arbete som gjorts för att utveckla det redan befintliga kursutbudet med tillhörande utbildningsmaterial.

Regeringen har även gett Jämställdhetsmyndigheten och Uppsala universitet, mer konkret Nationellt centrum för kvinnofrid vid Uppsala universitet, i uppdrag att ta fram ett webbstöd om våldets orsaker, omfattning och konsekvenser med särskilt fokus på rättsväsendet. Webbstödet lanserades i september i år och har en sektion särskilt riktad till poliser. Därtill har Brottsoffermyndigheten på uppdrag av regeringen tagit fram en webbutbildning riktad till rättsväsendets aktörer som omfattar kunskap om barnets rättigheter enligt FN:s konvention om barnets rättigheter, alltså barnkonventionen, och barns våldsutsatthet, inklusive hedersrelaterat våld och förtryck.

Polismyndigheten har även ett återrapporteringskrav i årets regleringsbrev att redovisa det utvecklingsarbete som bedrivs i syfte att förbättra förmågan att utreda och förebygga mäns våld mot kvinnor, brott mot barn samt hedersrelaterat våld och förtryck. Myndigheten ska också redovisa hur lagföringen av dödligt våld och mäns våld mot kvinnor har utvecklats för att vi bättre ska kunna mäta polisens resultat över tid.

Regeringen kommer även fortsättningsvis att arbeta mot mäns våld mot kvinnor på bred front och med full kraft. I detta är styrningen av Polismyndigheten ett viktigt verktyg. Det handlar om att bekämpa grova brott men också om att upprätthålla trygghet, frihet, integritet och jämställdhet.

Herr talman! Tack, Laila Naraghi, för möjligheten att diskutera viktiga frågor här i dag!

Jag upprepar gärna att det är väldigt angeläget att upprätthålla transparensen och öppenheten och att på ett skyndsamt sätt möta mediers och andras berättigade förväntningar på en så skyndsam hantering det bara går av förfrågningar när det gäller att handlingar av olika slag ska lämnas ut.

Jag upprepar gärna också att även om statsministern och hans statssekreterare faller utanför JO:s granskning och därmed inte träffas av yttrandet som har lämnats in i ärendet ser jag att de omständigheter som nämns där – det vill säga arbetsbelastningen, de mellanliggande helgerna och den komplicerade sekretessprövningen i vissa fall – är det som i grund och botten har orsakat fördröjningarna också när det gäller utlämnandet av de handlingar som avser statsministern och statssekreterare. Men jag understryker igen insikten att trots de omständigheterna, som i och för sig är rimliga, borde hanteringen ha skett ännu mer skyndsamt. Det vidgår förvaltningsavdelningen i sitt yttrande vad gäller den hanteringen, och det är lätt att vidgå även när det gäller statsministern och hans statssekreterare.

Vi välkomnar naturligtvis också en diskussion om detta. Jag står här i dag. Det kommer såvitt jag förstår att ske en granskning av det hela även i konstitutionsutskottet. Det tycker jag är rimligt och rätt, givet att frågorna är principiellt och praktiskt betydelsefulla. Jag är säker på att både Laila Naraghi och andra får fler tillfällen att komma tillbaka till de här viktiga frågorna framöver.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Den enkla förklaringen till att statsministerns statssekreterare inte ens är en del av helheten och inte ingår i yttrandet till JO är som sagt att JO:s granskning inte träffar dem. Det är svaret på varför de inte ingår i yttrandet, men det betyder naturligtvis inte att man internt inte har sett på helheten.

Jag upprepar gärna de omständigheter som förs fram i yttrandet till JO, det vill säga att det totalt sett i hanteringen av de här frågorna förstås var angeläget att möta förfrågningar från omvärlden men att det var en komplicerad sekretessprövning, en hög arbetsbelastning och mellanliggande helger.

Det kan säkert variera beroende på förfrågningar exakt vilka omständigheter som träffar vilka handlingar och så vidare, men i grund och botten är detta omständigheterna även vad gäller hanteringen av statsministerns och statssekreterarens handlingar.

När det gäller den del som rör Regeringskansliet i övrigt och som granskats av JO tycker jag att det är viktigt att understryka att det vidgås att det, trots dessa omständigheter, borde ha hanterats mer skyndsamt. Detta gäller förstås även statsministern och hans statssekreterare.

Jag håller med om att det är legitimt att riksdagen för den här diskussionen. Vi för den här i dag, och jag har också förstått att statsministern har anmälts till konstitutionsutskottet, där jag föreställer mig att dessa frågor också kommer att diskuteras. Detta tycker jag naturligtvis är helt legitimt.

Vad gäller precisionen i mina svar när det gäller stödmaterial och annat tycker jag ändå att jag var precis. Det är klart att om man tar fram ett sådant här informations- och stödmaterial i Regeringskansliet kommer alla att ta del av det, oavsett om man är en del av tjänstemannaorganisationen eller om man är en del av en politisk stab eller annat. Det tycker jag är väldigt klokt därför att vi alla i våra olika roller ska bidra till att så skyndsamt som möjligt möta omvärldens berättigade förväntningar på öppenhet och transparens och lämna ut handlingar i de fall det är rätt och riktigt.

Herr talman! Tack, Laila Naraghi, för möjligheten att diskutera dessa viktiga frågor i dag!

När det gäller det som omfattas av JO:s granskning, alltså den hantering som skett i Statsrådsberedningen minus det som rör statsministern och hans statssekreterare, är den övergripande slutsatsen i yttrandet att det borde ha besvarats snabbare, och man pekar på flera omständigheter som försvårade en skyndsam hantering.

Det var komplicerade sekretessprövningar, hög arbetsbelastning och mellanliggande helger – det var runt en julhelg. I grund och botten var det samma orsaker till att utlämnanden gällande statsministern och statssekreteraren drog ut på tiden. Det är hela bakgrunden.

Samma hantering och samma omständigheter är förklaringen till att inte heller förfrågningar om handlingar hanterades tillräckligt skyndsamt. Det finns rimliga förklaringar, men det finns också en erkänsla av att det självfallet är angeläget att det sker skyndsamt.

Även om det finns rätt rimliga förklaringar, såsom omfattande sekretessprövningar, hög arbetsbelastning och mellanliggande helger, borde det ändå ha besvarats snabbare. I ljuset av detta kan man konstatera att det inte finns något mer att utreda där, om jag får uttrycka mig så. I grund och botten är det samma omständigheter.

Vad gäller frågorna om de andra sakerna, alltså de punkter som lyftes upp rörande vilka som tog del av informations- och stödmaterialet och vem som tog fram det, är det såvitt jag känner till förvaltningsavdelningen i Statsrådsberedningen som tar fram det. Det är klart att alla där som berörs av utlämnanden tar del av det underlaget. Jag är säker på att vi i övriga delar av Regeringskansliet också kommer att kunna ta del av stödmaterialet, eftersom det ligger i allas intresse att kunna möta den typen av förfrågningar på ett skyndsamt sätt.

Herr talman! Laila Naraghi har ställt ett antal frågor till statsministern med anledning av att Dagens Nyheter, DN, har framfört klagomål till Riksdagens ombudsmän – Justitieombudsmannen, JO – mot Statsrådsberedningen och Regeringskansliet. Frågorna gäller om statsministern, Statsrådsberedningen eller Regeringskansliet har gjort någon utredning av det som förs fram i anmälan och som faller utanför JO:s tillsynsansvar. Laila Naraghi frågar vad en sådan utredning, om den har gjorts, har kommit fram till och, om en utredning inte har gjorts, vad som är orsaken till det. Interpellationen har överlämnats till mig.

Först kan jag konstatera att offentlighetsprincipen är en grundbult i den svenska demokratin och i den offentliga förvaltningen. Insyn i offentlig verksamhet är ägnat att motverka maktmissbruk. En begäran om att ta del av allmänna handlingar ska därför hanteras skyndsamt.

En sådan begäran prövas inom det departement som förvarar handlingen. DN:s anmälan till JO tar upp sju fall som rör handlingar som förvarades vid Statsrådsberedningen och förvaltningsavdelningen. JO har tidigare begärt att Regeringskansliet ska göra en utredning och yttra sig över det som förs fram i anmälan. Regeringskansliet har också genomfört en sådan utredning.

I yttrandet till JO lyfter Regeringskansliet att erfarenheterna från den här perioden har följts upp och lett till att åtgärder har vidtagits i syfte att skapa en bättre robusthet i hanteringen av utlämnandeärenden. Utbildningsinsatser för medarbetare genomförs, och stödmaterial tas fram eller ses över för att underlätta handläggningen. De här insatserna gäller generellt för handläggningen av utlämnandeärenden, det vill säga omfattar handlingar som faller såväl inom som utanför JO:s tillsynsområde.

Mot denna bakgrund finns för närvarande inte skäl att genomföra någon ytterligare utredning.

Herr talman! Än en gång tack till Sara Gille för möjligheten att diskutera dessa angelägna frågor i dag!

Som jag sa inledningsvis utesluter jag inte alls att vi ska se även på andra verktyg för att ytterligare stärka skyddet för den våldsutsatta kvinnan. Utgångspunkten för de reformer vi gör är hela tiden att vi inte ska utgå från gärningsmannen och gärningsmannens intressen utan se till brottsoffret, brottsoffrets upprättelse och också samhällsskyddet. Samhällsskyddet inbegriper individskyddet; vi ska alltså utgå från den som är utsatt.

Jag tycker att det är viktigt att det är så vi ser på den stora reform av kontaktförbuden som nu sker. Det är en realitet att kontaktförbuden tidigare år – Sara Gille har också refererat till erfarenheter bakåt i tiden – inte har varit effektiva, i varje fall inte tillräckligt effektiva. Det kan säkert variera från fall till fall. Men vi kan i alla fall säga att de systematiskt sett inte har varit tillräckligt effektiva.

Det är därför jag tycker att det är viktigt att hålla fram att den reform som vi nu gör av kontaktförbuden inte är någon liten reform. Det är en stor reform, och den utgår från den våldsutsatta, den trakasserade. Det handlar för det första om att kontaktförbuden numera kan omfatta en hel kommun och för det andra om att den elektroniska övervakningen kan sättas in som en förstahandsåtgärd – inte som en sistahandsåtgärd när allt annat är uttömt och trakasserierna, hoten, hatet och eventuellt också våldet har fått grassera och fortsätta obehindrat. Detta tycker jag är viktigt att nu följa, för intentionen är väldigt tydlig: Det ska verkligen stärka skyddet för var och en.

Jag har tidigare redogjort för en lång rad andra åtgärder som vi vidtar, både för att göra det enklare för en utsatt kvinna att lämna en relation och för att arbeta preventivt mot våld och trakasserier på olika sätt. Men jag tar fasta på det förslag som Sara Gille nu lyfter, och vi får se hur vi ska titta på det framåt.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.