Herr talman! Jag har redan vänt mig till Socialdemokraternas regeringsunderlag i form av Vänsterpartiet. Jag kan redan nu förutskicka att jag kommer att göra detsamma när det gäller en annan hörnsten i regeringsunderlaget på vänsterkanten, Miljöpartiet. Jag vet inte exakt var jag ska placera in Centerpartiet i den ekvationen. Det tycks fortfarande vara en öppen fråga även om det kanske ändå, som det heter, ligger i farans riktning att det drar åt fel håll.

Jag skulle vilja lyfta en fråga. När man tittar på Socialdemokraternas budgetförslag i stort ser man att det är underfinansierat med 50 miljarder. Hos Vänsterpartiet ser man, om man tittar på det förslaget i stort, att det närmast råder ett ekonomiskt moras. Det är bidrag och skatter som ska skjuta i höjden. Det är höjda skatter på arbete och företagande. Fastighetsskatten ska återinföras på ett eller annat sätt.

En fundering som jag i grund och botten har i relation till Centerpartiet är: Hur ser Centerpartiet att en socialistisk ekonomisk politik ska kunna ge resurser till trygghet och säkerhet? Hur skulle Centerpartiet, för den händelse den här riktningen skulle förverkligas i relation till detta, kunna stå emot när Magdalena Andersson, uppbackad av Nooshi Dadgostar, skulle prioritera ofinansierade förslag som det avskaffade karensavdraget?

De 50 miljarder det handlar om är inga småpengar. Det motsvarar hela polisens budget. Då har jag alltså bara räknat in hålen i Socialdemokraternas budget.

Sammanfattningsvis: Om Centerpartiet till slut skulle sätta sig i den här vänsterburen, varifrån ska pengarna tas? Är det från polisen, Kriminalvården, åklagarna eller domstolarna?

Herr talman! Jag tror att många medborgare i likhet med mig är nyfikna på vem som är statsministerkandidat efter valet. Det kommer att ha rätt stor betydelse för hur svensk politik utvecklas under de kommande fyra eller åtta åren.

Jag uppskattar verkligen Centerpartiets grepp om jobben, jobben, jobben. Problemet är bara att det i det sällskap som i varje fall ser ut som en möjlig utgång – jag vill ändå inte tro att det ska gå så illa – inte är jobben, jobben, jobben som är payoffen, så att säga, utan det är skatten, skatten, skatten och bidragen, bidragen, bidragen. Kollar man på budgetarna ser man att det är hålen, hålen, hålen.

Låt oss vidga perspektivet och titta utanför rättspolitiken, där det är uppenbart att det spretar åt alla håll och kanter på den vänstra sidan av politiken. Redan detta är naturligtvis bekymmersamt när vi nu talar om tryggheten och säkerheten och när vi ser på framtiden. Till det kan vi dessutom lägga den enorma vänstergir som verkar ske i politiken i övrigt på den vänstra sidan. Det sker ju en radikalisering av den ekonomiska politiken till vänster.

Det var väldigt länge sedan man hörde någon som talade om betydelsen av arbete för att skatteintäkterna ska bli större och för att välståndet ska växa. Det blir slående när man tittar i budgetar som faktiskt är väldigt slarviga. Till och med Socialdemokraterna, som ändå har utmärkt sig för att vara ett regeringsbärande parti, har ett hål på 50 miljarder. Det är ganska uppseendeväckande.

Till det kan vi lägga vänsterunderlaget i övrigt. Om vi bara för diskussionens skull säger att politiken i just de här frågorna har dragit lite mer åt regeringens håll får vi nog säga att det sker en radikalisering åt vänster i politiken i övrigt.

Min grundläggande fråga är denna: Hur ska en socialistisk ekonomisk politik någonsin kunna leverera de resurser som krävs såväl till välfärden och många andra angelägna samhällsändamål som till rättsväsendet? Och vad har det för betydelse för Centerpartiets vägval vad gäller frågan om vem som ska vara statsminister efter valet?

Herr talman! Frågan är vad som är viktigast: hur mycket pengar polisen får i sin budget eller vad man gör med pengarna, det vill säga vilka resultat man levererar. I min värld kommer resultaten alltid att vara viktigare än själva budgeten, även om jag förstår att de två hänger ihop. Mina vänner inom ekonomin blir ganska sura när jag säger så, men för mig kommer resultaten alltid att vara det man ska mäta och det som man ska bedöma en myndighet utifrån.

Jag har alltid sagt att man kan avgöra en regerings intresse för en viss politik eller ett visst politikområde genom att titta på hur dess budget ser ut. Om vi tittar på den sittande regeringen ser vi att den lägger nästan 95 miljarder på rättsväsendet, varav 48 miljarder till polisen. Det är en rejält offensiv satsning på rättsväsendet som visar att man menar allvar när man säger att man på riktigt vill bekämpa de problem vi har här i landet med skjutningar, sprängningar, kvinnor som lever i skräck, barn som tvingas eller lockas in i kriminalitet, stöldligor, öppna drogscener och alltför många anmälningar om våldtäkter. Tryggheten ska återställas, och gator och torg ska rensas från de individer som vill förstöra friheten för vanligt hederligt folk.

När vi pratar om budgeten till rättsväsendet, vilket vi gör här i dag, fascineras jag alltid av att vissa partier slår sig för bröstet och menar att de minsann satsar si och så många miljoner mer än vad regeringen gör på en viss verksamhet eller en viss inriktning. Det man bör fråga sig vid sådana satsningar är om det är rätt satsningar och om det är så man får bäst resultat för pengarna.

Den här regeringen gör sin bedömning. Jag tycker att den är väl avvägd och att pengarna är korrekt fördelade. Jag är såklart extra nöjd med att just Polismyndigheten får så pass mycket pengar i budgeten – 48 miljarder, vilket är mer än någonsin tidigare.

Jag tror faktiskt att alla justitieministrar vill ha glada och nöjda poliser, för de vet att glada och nöjda poliser ofta gör ett bra jobb. Vad är det då som påverkar polisers humör? Det är till exempel vad de får i lön, vilken ob-ersättning de har och hur många helger och nätter de måste jobba. De tänker på om de kan få semester till sommaren. Finns det pengar till utbildning och fortbildning? Kan man byta ut den där gamla polisbilen? Det behövs ny teknik, som kameror, drönare, datorer och mobiler. Finns det pengar till det? Uniformen går sönder – kan den bytas? Sådant tänker poliser på, för det påverkar deras vardag.

Svaren på polisernas frågor finns i den budget som regeringen lägger fram. Polismyndigheten får bara en summa pengar. Utifrån den kan man inte bara styra vilken verksamhet man ska bedriva utan även hur polisens arbetsmiljö blir. Den ska förhoppningsvis bli så bra som möjligt. Finns det inte pengar får utbildning stå tillbaka. Om regnjackan är trasig får man använda gaffatejp. En trött gammal Volvo med nedsuttna säten får duga ett år till.

Med den här regeringens budget tror jag alltså att vi kommer att se hyfsat glada och nöjda poliser nästa år – välutbildade och i hela uniformer, förhoppningsvis också med en uppdaterad fordonspark.

Herr talman! Med en hög budget kommer också krav. Förutom det självklara – att brottsligheten ska minska och människors trygghet öka – är man från regeringens håll tydlig med att man vill se att polisen visar resultat. Det ska bli fler lokalt närvarande poliser, så kallade områdespoliser, och det förebyggande arbetet med att skapa relationer och bygga förtroende ska öka.

Man vill också se en bättre uppklaringsprocent och bättre utredningsresultat när det gäller mängdbrotten, de så kallade vardagsbrotten. Våld i nära relationer ska vara fortsatt prioriterat. Man vill att arbetet mot den organiserade brottsligheten, med skjutningar, sprängningar och rekrytering av unga, även fortsättningsvis ska ligga högt upp i prioriteringen.

Det som det pratas mest om i debatten i dag är ju gängskjutningar och organiserad brottslighet. Jag måste passa på att säga någonting om den amerikanska maffialagstiftningen RICO.

Jag har varit på plats i New York och studerat RICO-lagstiftningen med både New York-polisen och den federala myndigheten FBI. Jag förstår vad det är man vill åt när man nämner RICO. Det är dock en väldigt komplicerad lagstiftning som är svår att applicera på de svenska kriminella nätverken. Det är så mycket som ska uppfyllas. Brottsbekämpningen i USA har ju heller inte lyckats lösa problemen med den organiserade brottsligheten och maffian med RICO-lagstiftningen. Det man har kunnat påverka är de kriminella mc-gängen, men det är på grund av deras faktiska struktur.

I stället för att kalla det maffialagstiftning tror jag att man ska titta på befintlig lagstiftning och se hur man kan skruva på den. Man kan bland annat titta på hur man kan utnyttja anstiftare och medhjälpare mycket mer och på så sätt få ihop kollektivet. Man ska definitivt titta mer på hur Ekobrottsmyndigheten kan arbeta. Det handlar om att gå efter pengarna, vilket den här regeringen nu faktiskt har förstått. Ta pengarna och brottsvinsterna – då är det inte längre kul att begå brott!

När Socialdemokraterna säger att man tittar på en maffialagstiftning får man det nästan att låta som att den här regeringen inte tittar på att kunna bestraffa kollektivet. Det gör regeringen. Jag är glad över att det känns som att det spänner från höger till vänster och att vi vill få till någonting som vi åtminstone kan kalla maffialagstiftning. Det vill även den här regeringen.

Man får inte glömma bort att arbetet mot den organiserade brottsligheten är svårt. När polisen flyttar fram sina positioner och blir mer effektiv ser de kriminella till att ducka och hitta andra vägar att tjäna pengar. I dag ser vi också hur allt fler i ledande position inom de kriminella nätverken inte längre är verksamma i Sverige utan befinner sig utomlands, inte sällan i lite mindre demokratiska länder där det är svårt för de rättskipande myndigheterna att få till ett samarbete.

Jag måste verkligen berömma polisen och även justitieministern för det arbete man har gjort för att förbättra kanalerna, för i dag ser vi goda resultat. Polisen bedömer att några hundra gängkriminella gömmer sig utomlands, varav flera har ledande positioner, och det är just ledarna – topparna, de som styr – som det är viktigt att få tag på. Och det får man nu i allt större utsträckning. På senare tid har det skett gripanden och överlämnanden från länder där vi tidigare inte såg det hända.

Nu har det blivit jobbigt att vara kriminell, inte bara i Sverige utan även utomlands. Jakten på gängtopparna pågår, och den gör det dygnet runt, alla dagar i veckan. Och den kommer inte att sluta förrän vi har fångat in allihop.

(Applåder)

Herr talman! Miljöpartiet får sägas vara det parti som vid sidan av Socialdemokraterna utgör kärnan i ett rödgrönt regeringssamarbete. Varje rödgrönt regeringssamarbete sedan 1998 har innefattat just Miljöpartiet.

Jag noterar att Miljöpartiet motsätter sig många av de straffskärpningar som aviserats. Jag har respekt för att vi kan tycka olika och att vi analyserar behov och förutsättningar olika. En hel del av de aviserade straffskärpningarna träder i kraft redan under denna mandatperiod, men det kommer också att kvarstå reformer som träder i kraft senare.

Kriminalvårdens utbyggnad med tillhörande budgetförstärkningar är till en del ett resultat av brottslighetens utveckling och brottsbekämpandets ökande effektivitet. Men det är också en effekt av regeringens reformer inom straffrättens område.

Jag noterade att ledamoten i sitt anförande sa att hon kommer att närmare analysera de straffskärpningar som regeringen föreslår men att hon redan nu kan meddela att Miljöpartiet har en mycket restriktiv syn på de långtgående ändringar i synen på straff som nu föreslås.

Min fråga till Ulrika Westerlund är möjligtvis hypotetisk, men jag tycker ändå att väljarna förtjänar svar. Hur kommer Miljöpartiet att agera i relation till de föreslagna reformerna? Det handlar delvis om sakfrågan. På vilket sätt kommer man i samarbetet med Socialdemokraterna att motarbeta reformerna? Det var den första frågan.

Den andra frågan är: Hur ser Miljöpartiet på relationen till budgetmedel? De här reformerna kostar en del, och jag kan tänka mig att Miljöpartiet hellre vill höja biståndet.

Herr talman! Tack, ledamoten, för tydliga svar!

Jag tycker att det tydligt framgår att Miljöpartiets entusiasm inför att göra skärpningar i straffrätten är begränsad. Man ser gärna att det läggs både pengar och reformkraft på andra områden.

Från Moderaternas och regeringens sida ser vi att det finns ett behov av att skärpa straffen inom en lång rad områden. De som begår brott ska sitta inne för att vanliga, hederliga människor ska våga vara ute. Men här har vi en annan syn än Miljöpartiet.

Frågan är: Hur kommer Miljöpartiet att agera i ett potentiellt framtida samarbete? Kommer Miljöpartiet att lägga sig platt? Eller kommer man att ställa krav på att en kommande regering inte går fram med eller stoppar den här typen av reformer? Det kan då både handla om att man i sak vill annorlunda och om att skapa budgetutrymme för andra typer av reformer, som bistånd eller annat, som är mer prioriterat för Miljöpartiet.

Herr talman! Låt mig först uttrycka min uppskattning för Ulrika Westerlunds sakliga ansats i den politiska debatten, och den här debatten är inget undantag.

Det ligger i sakens natur att Moderaterna och Miljöpartiet inte alltid är överens om politikens innehåll. Miljöpartiet är en grundsten i Socialdemokraternas regeringsunderlag, och mot den bakgrunden tycker jag att det är viktigt att få lyfta några frågor.

Jag skulle framför allt vilja ta fasta på att det sedan den 1 oktober i år äntligen är möjligt för polisen att använda hemliga och preventiva tvångsmedel också i relation till barn under 15 år. Polisen har efterfrågat detta under lång tid. Apropå forskning har också Brottsförebyggande rådet efterfrågat det under en längre tid just som en nyckelåtgärd för att kunna bryta rekryteringen och komma åt ledarskikten som styr och ställer i barnens mobiltelefoner.

Vi vet av erfarenhet att just det preventiva inslaget i tvångsmedelsanvändningen är helt avgörande för att kunna förhindra och förebygga våldet. Ändå röstade Miljöpartiet nej till just detta moment, alltså att brottsbekämpande myndigheter fick ett verktyg för att ingripa innan det är för sent. Det handlar om att stoppa barnen från att begå allvarliga brott och förhindra att de agerar på de instruktioner de får i sina telefoner av dem som ligger bakom och styr och ställer och att därmed förhindra att de förstör både sina egna liv och andras liv.

Mina frågor mot den bakgrunden är ganska enkla och raka. Om man nu verkligen bryr sig om preventionen – varför röstade då Miljöpartiet nej till detta? Hur skulle det ha blivit om Miljöpartiet hade suttit i en regering och haft lagförslaget framför sig när det hade kommit på plats? Kommer Miljöpartiet att verka för att detta ska rivas upp i framtiden?

Herr talman! Jag tycker att detta lite grann fångar essensen i det jag vill komma fram till. Om vi nu verkligen ska arbeta preventivt, om vi nu i hög grad har en ny problembild som gör att vi måste göra stora förflyttningar i allt från samspelet mellan skola, socialtjänst och polis i arbetet mot rekryteringen av barn till hur vi arbetar med andra medel, är det väldigt typiskt att centrala aktörer i vänsteralternativet i bästa fall kommer 70–75 procent på vägen. Skulle man systematisera det förhållningssättet i relation till den här problembilden skulle vi inte ha så mycket systemkraft för att bryta rekryteringen.

Det är helt riktigt att vi valde att gå ett steg längre. Det ursprungliga förslaget handlade om att bara få använda hemliga tvångsmedel inom ramen för förundersökningar. Då ligger det i sakens natur att det för barn under 15 som inte är straffmyndiga rör sig om en helt annan miljö om det bara ska handla om tvångsmedel i relation till brottsmisstankar.

Hela poängen är ju att inte komma in i efterhand när brottet väl har begåtts utan att komma in i förväg för att förhindra och förebygga att barn dras in i den här brottsligheten i första läget. Detta är alltså inte verktyg riktade i första hand mot barnen, utan det här är helt avgörande för att i förväg komma åt dem som organiserar och styr och ställer.

En annan notering, apropå vikten av att med tio månader kvar till valet klargöra vad man har för olika regeringsalternativ, är att vänstersidan i denna specifika fråga lyckades inta tre distinkt olika positioner. Jag gläds åt att Socialdemokraterna röstade för. Jag konstaterar att Miljöpartiet kom halvvägs, eller 60 procent, på vägen genom att säga nej till det preventiva inslaget. Vänsterpartiet sa nej, sannolikt nej, nej, nej, till alla delar i förslaget.

Så ser också valet ut när vi blickar framåt: full fart framåt mot den organiserade brottsligheten och mot dem som rekryterar, eller halv fart framåt och problembilden i bästa fall på samma nivå som hittills.

Herr talman! Under åren 2012–2022 tredubblades det dödliga skjutvapenvåldet i Sverige. Myndigheterna uppskattar att den kriminella ekonomin växte till en årlig omsättning om 100–150 miljarder kronor. Gängens rekrytering trycktes allt längre ned i åldrarna.

Samtidigt är det uppenbart att vårt samhälle inte alls var rustat för att möta denna utveckling. Brottsbekämpningen fick inte de verktyg den behövde. Straffen var för låga och inte utformade för att motverka framväxten av kriminella nätverk. Det preventiva arbetet i olika delar av samhället visade sig också vara helt otillräckligt.

Rättsväsendet har inte heller räckt till för allt det andra – sexualbrotten, hedersvåldet, bedrägerierna, ungdomsrånen, butiksstölderna och inbrotten. Allt detta bottnar i politiska försummelser. Det går inte att komma ifrån de missbedömningar som gjordes och den politiska handlingsförlamning som rådde under de åtta år som Socialdemokraterna styrde och de väldigt allvarliga konsekvenser som detta fick för tryggheten i vårt land.

Det var också mot den bakgrunden som vi fick väljarnas mandat att få ordning på Sverige, och det var så läget såg ut när vi klev in i Rosenbad.

Herr talman! På tre år har vi rullat ut en historiskt omfattande omläggning av politiken. Det handlar förstås om flera olika saker i relation till den organiserade brottsligheten – att slå hårt mot gängens grova våld, att strypa den kriminella ekonomin, att bryta rekryteringen av barn och unga in i gängen och, inte minst, att komma åt alla de gängtoppar som gömmer sig utomlands.

Vi ser nu att det spelar roll vad man gör. Det spelar också roll att man gör saker. Nya verktyg, gänglagar och resurser börjar bita. Skjutningarna har hittills i år mer än halverats i jämförelse med samma period det mörka rekordåret 2022. Uppklaringen av de grövsta gängrelaterade brotten har dubblerats. Fler grova brott förhindras, och vi har nu den högsta polistätheten i modern tid. Polistillväxten sker också numera nära medborgarna, längst ute i kapillärerna.

Vi griper nu också äntligen en efter en av de gängtoppar som gömmer sig utomlands och därifrån styr och ställer med våldet, rekryteringen och bedrägerierna.

Herr talman! Vi är alltså på rätt väg, men vi är långtifrån framme. Vi har fortfarande våldsnivåer som inget anständigt samhälle kan leva med. Konfliktnivåerna i gängen är höga, våldskapitalet omfattande och hänsynslösheten och vårdslösheten stora. Under ytan bubblar också hela tiden risken för nya våldsdåd och nya våldsspiraler.

Vi sa redan före valet att det kommer att ta lång tid att vända utvecklingen. Vi har sett att det i andra länder som Danmark och i städer som New York tagit kanske tio, ibland femton år att vända utvecklingen. Vi är tre år in på Sveriges tioårsresa. Det avgörande nu är att vi inte vänder tillbaka till en tid då ingenting eller alldeles för lite gjordes utan fortsätter framåt och inte viker en tum från kursen.

De omfattande satsningar på rättsväsendet som vi påbörjat måste fortsätta. Det handlar om den organiserade brottsligheten, men jag vill betona att de stora investeringar som nu görs i rättsväsendet i hög grad också handlar om att den organiserade brottsligheten inte ska få tränga ut andra väldigt angelägna uppgifter, som att bekämpa mäns våld mot kvinnor eller att bekämpa den brottslighet som drabbar medborgarna i vardagen.

Regeringen föreslår att rättsväsendet ska tilldelas närmare 95 miljarder kronor 2026. Med den här budgeten går vi från 69 miljarder 2023 till 108 miljarder 2028. Det är en ökning med 57 procent.

Satsningarna utgår från fyra tydliga prioriteringar: för det första omfattande straffskärpningar, inte minst för gängrelaterad brottslighet, för det andra skärpta regler för barn och unga som begår brott samt bättre stöd för de barn som döms för brott eller riskerar att dras in i kriminalitet, för det tredje skärpta åtgärder mot mäns våld mot kvinnor samt hedersrelaterat våld och förtryck och för det fjärde reformer för att stärka stödet till brottsoffer.

När det gäller straffskärpningarna handlar det onekligen om ett perspektivskifte där vi skiftar fokus från gärningsmannen till fokus på brottsoffrets upprättelse och för samhällets behov av skydd mot allvarlig brottslighet.

Bland de förslag som regeringen lägger på riksdagens bord och som vi tar höjd för i budgeten finns dubbla straff för brott som har samband med kriminella nätverk. Där finns skärpningar av ett femtiotal straffskalor, allt från brott mot person till grov ekonomisk brottslighet och brott mot staten. Där finns möjlighet att döma den som begår flera mycket allvarliga vålds- eller sexualbrott till livstids fängelse, även om det inte skulle ingå i straffskalan för det enskilda brottet. En ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd införs, och vi skärper reglerna för villkorlig frigivning, bland annat genom att den andel av strafftiden som måste avtjänas i anstalt innan villkorlig frigivning höjs från två tredjedelar till tre fjärdedelar för dem som har dömts till fängelse i sex år eller mer.

Det är en realitet, herr talman, att den allvarliga brottsligheten har tryckts allt längre ned i åldrarna. Det är uppenbart att dagens system inte fungerar för vare sig preventionen eller hanteringen av unga lagöverträdare. Det är också därför vi lägger om hela den ordningen – allt från det brottsförebyggande arbetet till det brottsbekämpande arbetet.

Vi skärper straffen för unga lagöverträdare, och vi avser att gå vidare med ett förslag om sänkt straffbarhetsålder för allvarliga brott. Ungdomsfängelserna ska stå klara den 1 juli 2026.

Det här är åtgärder som är viktiga för att skydda samhället och för att öka brottsoffers upprättelse, men det här är också åtgärder som är avgörande för att barn och unga som faller offer för gängens rekrytering ska få bättre möjligheter än i dag att bryta en kriminell bana.

Samtidigt är det uppenbart att det krävs helt nya tag när det gäller att förebygga och förhindra att barn och unga dras in i kriminalitet. Det är därför som regeringen lägger om det förebyggande arbetet när det gäller socialtjänsten, skolan och föräldraansvaret. En ny förebyggande socialtjänstlag är på plats sedan i somras, och nu arbetar regeringen för fullt med fler förslag om nya verktyg till socialtjänsten. Nästa år avsätter regeringen sammantaget 8,2 miljarder kronor för det brottsförebyggande arbetet. Av dem går 6,8 miljarder på olika sätt till arbetet med barn och unga.

Fru talman! Mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck måste bekämpas med full kraft. Det gäller våldet i olika skepnader; det fysiska våldet förstås, men även det psykiska våldet och det ekonomiska våldet. Nu gör vi stora satsningar för att stärka skyddet och upprättelsen för dem som utsätts för den typen av brott.

Ett nytt brott, psykiskt våld, föreslås införas. Det innebär ett stärkt straffrättsligt skydd mot bland annat ekonomiskt våld, kontrollerande beteenden samt hedersrelaterat våld och förtryck.

Fru talman! Det är också viktigt att det ska bli enklare för brottsoffer att få hjälp och upprättelse efter att ha utsatts för ett brott. Brottsoffer ska kunna få sin brottsskadeersättning direkt från staten utan att först behöva kräva in ersättningen direkt från sin förövare. Vi inför också en särskild funktion för att stödja brottsoffer som har drabbats av allvarlig brottslighet som innefattar förstörelse av bostad, exempelvis ett sprängdåd utanför bostaden eller terroristbrott. Så stärker vi rätten till målsägandebiträde.

Fru talman! Låt mig säga några ord också vad gäller beläggningssituationen i anstalter och häkten. Att den är så ansträngd beror framför allt på att utbyggnaden av kriminalvården inleddes alldeles för sent. Nu gör vi om, och vi gör rätt. Vi bygger ut kriminalvården kraftigt. Den stora expansionen ska fortsätta. Mellan 2023 och 2028 beräknas Kriminalvårdens anslag öka från 14,1 till 31 ½ miljard kronor. Det är en ökning med 123 procent.

Allt det vi gör handlar om att göra Sverige till ett tryggare, friare och säkrare land. Vi är på rätt väg, men vi är långtifrån framme. Med knappt ett år till valet står Sverige, svenska medborgare och svenska väljare inför ett vägval. Det vägvalet har också tydliggjorts i den debatt vi har haft i dag rörande budgeten: Antingen göra en ordentlig vänstersväng med tillhörande handlingsförlamning, inte minst på grund av att åsikterna går så vitt isär mellan partierna på vänstersidan, eller fortsätta framåt mot ett tryggare, friare och rättvisare Sverige.

Vägvalet handlar om att antingen backa tillbaka till den politik som orsakade, eller i varje fall förvärrade, en lång rad av de problem som vi nu talar om, eller fortsätta framåt enligt den kurs vi nu har slagit in på, där vi ser att nya verktyg, nya arbetssätt och nya resurser verkligen börjar bita.

Vi vill arbeta för ett Sverige där strävsamhet lönar sig, där brott straffar sig och där ansvarstagande medborgare kan känna framtidstro och trygghet. Det är ett Sverige där vi kan lita på staten och på varandra; ett Sverige som vi kan vara stolta över.

(Applåder)

Fru talman! Svaret på frågan hur vi ska förhindra att 13-, 14-, 15-, 16 eller 17-åringar begår allvarliga brott handlar naturligtvis inte om inlåsning. Men då är det intressant att svaret på den politik vi lägger fram för att arbeta preventivt och förebyggande – mer offensiva verktyg för socialtjänsten, rivna sekretesshinder och reformerad lagstiftning när det gäller LVU – från Vänsterpartiets sida är att även där säga nej. Ni säger nej till allt som handlar om att lägga om det förebyggande arbetet på ett sådant sätt att vi i framtiden inte ska ha 13-, 14-, 15- och 16-åringar som begår så allvarliga brott.

Min förhoppning är att vi ska få majoritet för den stora omläggningen, den stora reformeringen av det brottsförebyggande arbetet, så att vi på ett helt annat sätt än i dag kan förhindra brott. Jag säger det igen, nämligen att de som i dag är 15, 14 eller 13 år gamla var alltså fem, fyra eller tre år gamla för tio år sedan. Vänsterpartiets linje är att vi ska fortsätta precis som hittills, kanske skjuta till några miljoner till samma sak som uppenbarligen inte har förmått att ändra bilden. Det är alltså inte vår linje, utan vi vill göra en jättestor reformering av det brottsförebyggande arbetet.

Sedan kan vi inte komma runt att vi kan hamna i ett läge när unga ändå begår allvarliga brott. Det handlar om när insatserna inte har gett avsett resultat. Då vill jag ta det här från det andra hållet, och det är i och för sig en reform som Vänsterpartiet också säger nej till – även Miljöpartiet hörde jag tidigare, det visste jag faktiskt inte. Det gäller övergången till ungdomsfängelse för 15-, 16- och 17-åringarna. Varför gör vi det skiftet? Jo, därför att den statliga ungdomsvården har visat sig reproducera brottsligheten, när över 90 procent av dem som hamnar där och har kopplingar till gängen som döms till sluten ungdomsvård återfaller i allvarlig brottslighet.

När skolverksamheten är havererad, behandlingarna är havererade och fritidsaktiviteterna inte håller måttet är det klart att vi måste överväga om också andra unga som begår riktigt allvarliga brott antingen ska bli föremål för de insatser som har havererat eller möjligtvis bli del av en ny ordning där vi har möjlighet att bryta de destruktiva mönstren.

Fru talman! Hittills i år är det en bit över 50 barn som är under 15 år gamla och som är föremål för bevistalan och har varit involverade i mord och mordförsök och på andra sätt i den typen av brottslighet.

Jag hör Lotta Johnsson Fornarve berätta vad hon inte vill ha och att vi ska ta hand om dem på ett annat sätt. Berätta då vilket sätt det är!

Det här är barn som redan har varit föremål för en lång rad insatser, som inte har visat sig bita. De har varit en del av en snurra av placeringar och hemplaceringar enligt LVU, Sis-placeringar och annat. De är en del av ett system som är så dåligt att vi inte tycker att 15, 16- och 17-åringarna ska vara en del av det, utan dem bryter vi ut och sätter på nya ungdomsavdelningar, som ska drivas av Kriminalvården.

Där byggs det nu skolverksamhet, det byggs behandlingsverksamhet och det byggs för fritidsaktiviteter för barn. Det görs i ljuset av att det gamla systemet, som Lotta Johnsson Fornarve verkligen vill att vi ska trycka på de här 13- och 14-åringarna som har begått allvarliga brott, har havererat för 15, 16- och 17-åringarna.

Den danska referensen är inte ointressant. Jag hör den ofta. Men vi har lyssnat på forskningen, och vi har tittat på Danmark. Det man gjorde i Danmark var en generell sänkning av straffmyndighetsåldern till 14 år. Vi kan undra mot vilken problembild man gjorde det. Jag vet inte.

Vi har inte den problembilden. Vi har inget intresse av att sänka straffmyndighetsåldern generellt. Vi har ett väldigt specifikt problem. Det är de här dryga 50 barnen, 13-, 14-åringarna och andra, som alltså är involverade i väldigt allvarlig brottslighet. Vårt system på den sociala sidan är byggt för helt andra uppgifter och räcker inte till där.

Vad som är nästan ännu värre är de barn som trängs bort från den statliga ungdomsvården, omhändertagande enligt LVU och familjehemmen när alla sociala resurser nu måste riktas in på just den här gruppen. Jag hörde någon som sa att vi inte ska kasta barn som är i riskzon i fängelse. Nej, det ska vi inte göra. Problemet är bara att det inte finns några resurser för att jobba med barnen som är i riskzon, eftersom de resurserna nu riktas mot helt andra.

(Applåder)

Fru talman! Tack, Ulrika Liljeberg, för möjligheten att diskutera den här viktiga frågan!

Det är klart att det är oerhört viktigt att vi får upp farten ännu mer när det gäller expansionen i kriminalvården. Om påståendet är att det går för långsamt kvitterar jag gärna det. Ja, det gör det.

Jag får också säga att förutsättningarna vid övergången till den nya regeringen inte var de bästa. Vi ser nu över i grund och botten allt som kan påverka hastigheterna för detta. Då talar jag om bland annat lagstiftning; vi kommer att återkomma i närtid med lagstiftning som handlar om att förändra plan- och byggreglerna för Kriminalvården.

Vi ser också på reformer av fängelselagstiftningen, eftersom det inte minst har betydelse för möjligheten att expandera i form av moduler och den typen av lösningar.

Vi har en samordnare på plats, ett mycket gediget kommunalråd, som ska säkerställa att det glapp som uppenbarligen har funnits i relationen mellan den statliga och den kommunala nivån när det gäller expansionen kan tajtas till. Vi har redan sett påtagliga resultat av det arbetet, inte minst i Kalmar där ett antal frågetecken löstes. Utbyggnadstakten växlas upp rejält. Vi måste se fler sådana resultat framöver för att kunna hålla den kurva som vi har lagt ut.

Vad gäller frågan om verksamhetens innehåll finns det förstås risker för omgivningen i ett läge med en allt allvarligare kriminalitet i kombination med en högre brottsuppklaring. Vi är glada att vi nu plockar hem den ena efter den andra av alla de hundratals gängkriminella som finns i utlandet. Det blir många fängelseår av den i och för sig glädjande utvecklingen med brottsuppklaringen. Till det kommer också de berättigade skärpningarna av straffen.

Sammantaget skapar det ett tryck på innehållet i verksamheten som jag är mycket medveten om. Jag vill bara understryka att vi är väldigt angelägna om att ta vidare förslag, till exempel från den trygghetsberedning där alla partier var involverade, som handlar om att utveckla innehållet. Jag är den första som tycker att det är rätt att låsa in folk som begått allvarliga brott. Men vi ska verkligen göra någonting meningsfullt av tiden där inne. Det arbetar vi också med på ett målmedvetet sätt.

Fru talman! Jag håller med Ulrika Liljeberg om att beskeden bör komma så snart det bara går. Det är i grund och botten Kriminalvården som till slut måste sätta ned foten och avgöra om det är full fart framåt som gäller eller om man vill göra på andra sätt. Vårt bidrag i den här ekvationen är att säkerställa att kommunalrådsperspektivet finns med i den statliga hanteringen, så att vi kan få ihop de delarna på ett bra sätt.

Jag vill ta fasta på detta med Bättre ut. Det är klart att det handlar om vad man gör när man väl sitter inne, men det handlar också om hur den kontrollerade utslussningen ser ut när man sedan är på väg ut i det öppna samhället. Då vill jag faktiskt koppla tillbaka till skälen för att inrätta ungdomsfängelser.

Nu ska jag vara rättvis mot den bakomliggande utredningen. Den tar ju ställning för ungdomsfängelser för 15–17-åringar, alltså dagens straffmyndiga minderåriga. Man hade då inte anledning att överväga frågan om en sänkt straffmyndighetsålder. Det ska inte den utredningen belastas för, så att säga, utan det är en senare fråga.

Under alla omständigheter tycker jag att det är väldigt intressant att förstå bevekelsegrunderna för den reformen, både i relation till den bredare fråga som vi talar om och i ljuset av hur vi ska hantera dem som är ännu yngre. Det fanns två huvudsakliga skäl.

Det ena skälet var att man skulle få till stånd en bättre arbetsfördelning mellan den statliga ungdomsvården och Kriminalvården. Man har misslyckats med att hantera den här gruppen. Detta är ett system byggt för helt andra vårdbehov, och det klarar inte av att hantera den. Dessutom tränger den ut alla andra som har behov av de här institutionerna.

Det andra skälet hade att göra med den kontrollerade utslussningen i Kriminalvårdens system. Vårt straffrättsliga system innefattar frivård och samspel med aktörer där ute. Det är klart att det är viktigt för alla som låses in av Kriminalvården att sedan kunna slussas ut i samspel med andra aktörer och komma ut som bättre människor med goda förutsättningar på andra sidan. Det är inte minst betydelsefullt när det gäller barn och unga. Vi ska verkligen återkomma till de frågorna och utveckla detta rejält framöver.

Fru talman! Glädjande nog har justitieministern varit vaken under hela mandatperioden. Det kommer inte minst till uttryck på det här området.

Vi ser att vårt samhälle hotas från olika håll av den våldsbejakande extremismen: av högerextremismen, som vi talar om nu, av den våldsbejakande islamismen och historiskt även av den autonoma vänstern. Det sistnämnda hotet har tonat ut en del på senare tid, men det kan förstås hända saker på nytt.

Denna insikt ledde fram till en sammanslagen ny strategi mot våldsbejakande extremism och terrorism, som regeringen beslutade om i januari förra året. Den är i sin tur väldigt operativ till sin karaktär. Vi har till exempel kunnat se det i form av Säkerhetspolisens arbete med kartläggning av det högerextrema hotet. Så sent som under våren har Säkerhetspolisen på bredden beskrivit aktivklubbarna, deras aktiviteter och det potentiella hot som de utgör, exempelvis i form av ett uppbyggt våldskapital.

I det här arbetet görs väldigt många preventiva insatser. Centrum mot våldsbejakande extremism, som sorterar under Brottsförebyggande rådet, har väldigt viktiga uppdrag i den här delen, inte minst för att bidra och stötta kommuner och andra aktörer, så att de i sin tur kan vara vakna och bistå i arbetet med att se till att barn och unga inte dras in i de här sammanhangen. Inom ramen för det så kallade Redex-samarbetet, ett samspel mellan polisen och Säkerhetspolisen, sker ett väldigt offensivt arbete i relation till kritiska individer för att förebygga och förhindra bland annat den här utvecklingen.

När det sedan gäller kriminalisering i relation till den här typen av fenomen har vår inslagna linje ända sedan förra mandatperioden varit att vi ska knäcka detta med modern lagstiftning. Deltagandebrottslighet är alltså vägen att gå i relation till både terrorismen och den här typen av våldsbejakande extrema hot. Utredningen om detta kommer jag att ta emot på det nya året. Då ska vi också så skyndsamt som det bara går se till att den kommer till riksdagen.

Fru talman! Den uppmärksamme lyssnaren kanske noterade att jag inte nämnde grundlagsfrågorna i mitt första inlägg. Det måste ha varit en förberedd talepunkt som kom upp i det andra inlägget. Jag ska däremot komma tillbaka till grundlagsfrågan, men först ska jag ta fasta på någonting annat som Teresa Carvalho sa.

Som jag uppfattade det sa ledamoten att vi bara kan spekulera i Gunnar Strömmers motiv för att vara långsam. Jag vet inte vilken insinuation som ligger i den spekulationen. Kan det vara att jag ser mellan fingrarna när det kommer till det högerextrema våldet och att jag tycker att vi ska trycka till våldsbejakande islamism och autonom vänster men inte högerextremister? Jag vet inte vad Teresa Carvalho antyder med den repliken. Ledamoten talar ofta om att vi inte ska tjafsa i politiken. Då ska man inte heller komma med tjafsiga insinuationer.

Om man nu vill läsa innantill och tar de här frågorna på allvar kan man gå tillbaka till den strategi som vi beslutade om förra året. Den pekade mycket tydligt ut det nynazistiska hotet som ett av två, historiskt sett tre, prioriterade problem att hugga tag i, och vi gör det på väldigt många olika sätt.

Om vi nu ändå ska komma tillbaka till grundlagsfrågan är den moderna lagstiftning som kan komma åt den här typen av problematik, och som vi har använt i relation till att kriminalisera deltagande i terrorism, det vi ville åstadkomma under förra mandatperioden. Det sa Socialdemokraterna nej till.

Jag mejlade med Morgan Johansson och frågade: Kan vi inte ta in den andra organiserade brottsligheten i det här greppet? Han sa nej. Det blev ingenting. Nu har vi fått en majoritet för det, och där kommer grundlagsfrågan upp.

Det är också det som möjliggör en lagstiftning, som jag tycker var ett mycket konkret besked. Jag kommer att ta emot förslaget i februari på det nya året. Då har vi för första gången, i varje fall under de år som jag kan överblicka, ett konkret förslag som verkligen kommer att kunna användas mot den här problematiken.

Det gäller oavsett om den är organiserad i relation till den organiserade brottsligheten i stort eller om den är organiserad i relation till våldsbejakande hot mot vårt fria och öppna samhälle. Det förslaget ska riksdagen alldeles strax få ta ställning till.

(Applåder)

Fru talman! Nu måste jag be Ulrika Westerlund att påminna mig. Visst sa ledamoten tidigare i sitt inlägg att Miljöpartiet även motsätter sig reformen med ungdomsfängelser avseende 15-, 16- och 17-åringar? Låt mig ändå börja där.

Den utredningen, som inte ska belastas med frågan om straffmyndighetsåldern, tar sikte på att dagens system för att ta hand om den här målgruppen i hög grad har havererat. Vittnesmålen om och revisionerna av den statliga ungdomsvården har haglat.

Det är allt ifrån siffror om att det är 90 procent av dem som är dömda till sluten ungdomsvård som återfaller i allvarlig brottslighet om de har kopplingar till gängen. Skolverksamheten levererar inte. Behandlingsverksamheten levererar inte. I praktiken har rymningsrisken varit stor, om man vidgar perspektivet. Det har varit enkelt att kommunicera på insidan och annat.

Det leder till slutsatsen att den statliga ungdomsvården inte var byggd för den här gruppen unga. Den har byggts för andra unga med andra behov. Det är de unga som nu i väldigt hög grad trängs undan. Om man återigen tar kommunalrådsperspektivet på frågan säger alla på den lokala nivån: Det är fullt när man ringer. Den här gruppen har i hög grad tagit över.

Det är för mig det viktiga skälet till att gå över till just ungdomsfängelse, eller ungdomsavdelningar. Det handlar om att bygga en verksamhet som är avpassad för just den här målgruppen med skolgång och behandling med annan aktivitet. Den ska naturligtvis vara avskild från vuxna och i övrigt anpassad till barn. Det har goda förutsättningar att bryta de destruktiva mönster vi hittills har sett.

I min andra replikrunda kommer jag tillbaka till de 13- och 14-åringar som begår de allvarligaste brotten. Jag vill understryka att vi inte talar om barn och unga i största allmänhet. Det är nu ett femtiotal under 15 år som är föremål för bevistalan för att de är involverade i mord, mordförsök och annat och på vilka inga andra insatser längre biter. Vad ska vi göra med den gruppen? Det kommer jag gärna tillbaka till i nästa vända.

Fru talman! Tack för väldigt många relevanta och angelägna frågor. Jag ska försöka att bocka av dem lite systematiskt.

Först till det så kallade forskningsläget. Många refererar till Danmark och erfarenheterna av sänkt straffmyndighetsålder. Jag har varit inne på det tidigare. Det var en generell sänkning till 14 år som varade i 18 månader. Det var en kort tid, och det är svårt att dra slutsatser. Under alla omständigheter ska vi inte sänka straffmyndighetsåldern generellt. Om vi kommer tillbaka på det sättet under det nya året riktar vi oss mot dem som har begått de allvarligaste brotten.

Jag säger det igen. Det är de cirka 50 under 15 som nu är föremål för bevistalan – som har begått mord, mordförsök, skjutningar och sprängningar kopplade till det. Det är målgruppen, och det är den målgrupp som det har visat sig att den sociala sidan av systemet har väldigt, väldigt svårt att hantera. Det blir dåligt för de barnen. Det blir dåligt för offren för den brottslighet de är involverade i. Det blir också väldigt dåligt för samhällsskyddet.

Det här är målgruppen. Detta är någonting annat än den danska modellen, och det gör att jag tycker att många generella referenser i hög grad försvagas.

En annan aspekt som sällan tas upp är samhällsvinsten av att riktigt farliga personer är inlåsta. Sedan kan den inlåsningen ske på olika sätt. Det kan vara statlig ungdomsvård eller kriminalvård. Själva omhändertagandemomentet har vi nu pratat mycket om. Jag tror att alla här inne är med på noterna. Ingen vill att någon 13-, 14-, 15- eller 16-åring ska behöva vara inlåst. Sedan är det i vissa fall en realitet att det är nödvändigt. Då är min fråga: Vilken del av vårt system är bäst skickad att hantera det?

Vi bedömer i likhet med utredaren – och det uppfattar jag att en bred majoritet i riksdagen också gör – att kriminalvården har väldigt goda förutsättningar när det gäller 15-, 16- och 17-åringarna.

Skolverksamheten ska vi gärna komma tillbaka till. Den är förstås helt central. Det här med digitaliseringen är ju inte ett uttryck för att det ska vara digital undervisning i stort. Det här handlar om att man möjligtvis ska kunna möta vissa specifika behov i ett enskilt fall, men det är ingen generell modell för undervisning vi talar om.

Vi får komma tillbaka till alla innehållsfrågor när det gäller anstalterna. Jag tror att de kommer att bli utmärkta och ha väldigt goda förutsättningar att göra det mycket bättre än vad systemet har lyckats med hittills.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 10 december.)