God morgon, herr talman och övriga! Sara Gille har frågat mig om jag kommer att verka för att gps-övervakning kopplat till kontaktförbud ska införas i Sverige, vilka åtgärder som jag anser är mest effektiva för att säkerställa att kvinnor som lämnat våldsamma relationer faktiskt kan leva fria från rädsla och hur jag och regeringen avser att följa upp effekten av kontaktförbud för att säkerställa att de ger verklig trygghet för de utsatta.

Låt mig börja med att betona vikten av att mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer bekämpas med full kraft. Det är därför regeringen systematiskt flyttar fram positionerna i kampen mot olika former av våld i nära relationer – fysiskt, psykiskt och ekonomiskt våld.

Lagstiftningen om kontaktförbud är en viktig del i detta arbete. Den 1 juli i år trädde lagändringar i kraft som på flera sätt gör kontaktförbuden effektivare och mer ingripande och därmed stärker skyddet för våldsutsatta kvinnor. Nu kan kontaktförbud meddelas i fler fall, omfatta större områden och i fler fall förenas med elektronisk övervakning, det vill säga fotboja.

En viktig förändring är att man nu kan väga in fler omständigheter än tidigare brottslighet när man gör riskbedömningen som föregår ett beslut om kontaktförbud. Därmed kan så kallade utvidgade och särskilt utvidgade kontaktförbud, som kan förenas med fotboja, meddelas i fler fall. Det är också nytt att även den spetsigaste åtgärden – särskilt utvidgat kontaktförbud med fotboja – numera kan beslutas som en förstahandsåtgärd. Allt detta gör att kontaktförbuden blir mer preventiva till sin karaktär. Dessutom kan förbuden omfatta större geografiska områden än tidigare, till exempel en hel kommun. Övervakningen blir också effektivare i och med att Polismyndigheten fått utökade möjligheter att registrera och ta fram uppgifter om den övervakades position.

Så långt om kontaktförbuden. Utöver det har regeringen vidtagit en rad åtgärder för att bekämpa mäns våld mot kvinnor och för att bättre stödja kvinnor som behöver lämna en våldsam relation.

Vi förbättrar preventionen bland annat genom att riva sekretesshinder så att information kan delas för att förhindra våld och genom att stärka det hyresrättsliga skyddet för våldsutsatta.

Vi ser över skyddet för den svagare parten i bodelningar och hur ekonomiskt våld kan motverkas.

Vi avser också att gå vidare med förslag om ett stärkt straffrättsligt skydd mot psykiskt våld, som exempelvis omfattar att tvinga någon att vara kvar i en relation eller i ett äktenskap.

Vi har gett en utredare i uppdrag att föreslå hur rätten till målsägandebiträde kan stärkas, inte minst för våldsutsatta kvinnor. De förslagen tog jag för övrigt emot tidigare den här veckan.

Till detta kommer regeringens åtgärdsprogram för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck samt prostitution och människohandel. Här ingår bland annat ett så kallat lämnaprogram med åtgärder för att underlätta en väg ut ur en våldsam eller destruktiv livssituation. Dessutom har Socialstyrelsen ett pågående uppdrag att utreda ett samordnat stödsystem för våldsutsatta personer.

Sammantaget handlar det om ett systematiskt arbete för att stärka skyddet för våldsutsatta kvinnor. Men det kan finnas fortsatt behov av att utveckla arbetet ytterligare, och jag tar gärna del av fler goda förslag.

Herr talman! Jag tackar Sara Gille för möjligheten att diskutera de här frågorna i dag. De är väldigt angelägna, framför allt förstås för de kvinnor som utsätts för hot, trakasserier och ytterst våld och som samhället har en skyldighet att stödja, hjälpa och skydda på ett helt annat sätt än hittills.

Jag delar helt den problembild som Sara Gille beskriver. De siffror som hon refererar till avser 2024. Svaret på problembilden är den lagstiftningsförändring som vi nu har fått på plats och som gäller från och med den 1 juli i år. Genom den vänder vi på huvudregeln vad gäller inte minst elektronisk övervakning. Om elektronisk övervakning och fotboja hittills har använts som en sistahandsåtgärd, vilket återspeglas i de siffror för 2024 som Sara Gille refererar till, vänder vi nu på utgångspunkten. Man ska nu kunna använda elektronisk övervakning som en förstahandsåtgärd.

Detta gör att prognoserna för användningen av detta ingripande verktyg är väldigt goda i långt fler fall än tidigare. Det inkluderar den erfarenhet från 2024 som Sara Gille refererar till och som är bakgrunden till reformen. Avsikten är att elektronisk övervakning i många fler fall nu kommer att sättas in som en förstahandsåtgärd. Det är såklart väldigt viktigt att man inte hela tiden ska behöva vänta och först uttömma mindre ingripande åtgärder, vilket skett även i fall där man på väldigt goda grunder kunnat se att det funnits ett behov av övervakning. Nu kan man sätta in den omedelbart.

Vad gäller den specifika frågan om en utsatt ska kunna följa den person som är föremål för kontaktförbud i realtid är det förstås en avvägning av många olika intressen. Det kan gälla integritetsintressen men också rent praktiska frågor. Den avvägning som är gjord är att det viktigaste är att sätta in den elektroniska övervakningen, fotbojan, mot de personer som framför allt är riskabla sett ur offrets synvinkel och göra det tidigt som en förstahandsåtgärd. Den förändringen finns på plats från och med den 1 juli i år.

Herr talman! Först och främst vill jag uttrycka respekt och erkänsla för Sara Gilles egna och personliga erfarenheter av den problematik som vi talar om. Vi har talat om detta tidigare, både här i kammaren och i andra sammanhang. Det andra jag vill säga är att jag inte utesluter att vi även kan titta på den tekniska möjligheten att stärka skyddet för utsatta kvinnor, i synnerhet i ljuset av erfarenheter i andra länder.

Samtidigt är jag väldigt angelägen om att vi inte förminskar betydelsen av den reform som våra partier med gemensamma krafter nu har tryckt igenom i kammaren och fått på plats från den 1 juli. Även den adresserar i praktiken många av de problem som Sara Gille lyfter upp. Det gäller exempelvis det faktum att kontaktförbuden tidigare som regel begränsades till den våldsutsatta kvinnans bostad men nu kan utvidgas till att gälla en hel kommun.

Det innebär att allmänna kontaktförbud ska utgå från att säkerställa den våldsutsatta kvinnans handlingsfrihet och livsutrymme, inte gärningsmannens. Man kan nu sätta in elektronisk övervakning, fotboja, som larmar polisen om förbudet överträds. Om man är så farlig att man inte får vistas i en hel kommun men tar sig över kommungränsen samtidigt som man är elektroniskt övervakad slår larmet till. Polisen kan då preventivt gripa in för att se till att personen med förbudet inte kommer i närheten av den förföljda kvinnan.

En hel del av de män med kontaktförbud som vi nu talar om ska dessutom inte vara ute och röra sig i samhället. De ska vara inlåsta. Det löser vi inte med kontaktförbuden.

Jag vill i och med det peka på den stora straffreform som vi nu bereder och som våra partier gemensamt arbetar med. För personer som är väldigt våldsamma, och om det handlar om fysiskt och sexuellt våld, kan det bli fråga om oerhört långa straff, inklusive livstidsstraff, för den som till exempel gör sig skyldig till upprepade grova våldtäkter eller annat. Det är väldigt viktigt.

Vi har nu också aviserat att vi ska skärpa maximistraffet rejält för stalkning, det vill säga den typ av förföljelse som är typisk för personer som träffas av kontaktförbud. De ska inte röra sig ute i samhället med eller utan fotboja; de ska vara inlåsta.

Sammantaget säger jag igen att jag har stor respekt och erkänsla för den personliga erfarenhet som Sara Gille bär med sig in i den här diskussionen.

För det andra utesluter jag inte alls att titta på ännu mer ingripande övervakningsmöjligheter av det snitt som Sara Gille pekar på, som det finns erfarenhet av i andra länder.

Men för det tredje måste vi också inse att den reform som vi nu har fått på plats kommer att göra väldigt stor skillnad. Jag vågar lova att de siffror som Sara Gille refererar till avseende 2024 och tidigare kommer att se annorlunda ut när vi summerar kanske i alla fall 2026, om vi behöver lite tid för att få den här reformen på plats – vi vänder ju på hela utgångspunkten för hur verktyget i form av kontaktförbud ska användas.

För det fjärde och allra sist är det viktigt att inse att de farligaste personerna inte ska röra sig ute i samhället, med eller utan kontaktförbud. De ska vara inlåsta för att skydda brottsoffer och skydda det omgivande samhället mot allvarlig brottslighet.

Herr talman! Än en gång tack till Sara Gille för möjligheten att diskutera dessa angelägna frågor i dag!

Som jag sa inledningsvis utesluter jag inte alls att vi ska se även på andra verktyg för att ytterligare stärka skyddet för den våldsutsatta kvinnan. Utgångspunkten för de reformer vi gör är hela tiden att vi inte ska utgå från gärningsmannen och gärningsmannens intressen utan se till brottsoffret, brottsoffrets upprättelse och också samhällsskyddet. Samhällsskyddet inbegriper individskyddet; vi ska alltså utgå från den som är utsatt.

Jag tycker att det är viktigt att det är så vi ser på den stora reform av kontaktförbuden som nu sker. Det är en realitet att kontaktförbuden tidigare år – Sara Gille har också refererat till erfarenheter bakåt i tiden – inte har varit effektiva, i varje fall inte tillräckligt effektiva. Det kan säkert variera från fall till fall. Men vi kan i alla fall säga att de systematiskt sett inte har varit tillräckligt effektiva.

Det är därför jag tycker att det är viktigt att hålla fram att den reform som vi nu gör av kontaktförbuden inte är någon liten reform. Det är en stor reform, och den utgår från den våldsutsatta, den trakasserade. Det handlar för det första om att kontaktförbuden numera kan omfatta en hel kommun och för det andra om att den elektroniska övervakningen kan sättas in som en förstahandsåtgärd – inte som en sistahandsåtgärd när allt annat är uttömt och trakasserierna, hoten, hatet och eventuellt också våldet har fått grassera och fortsätta obehindrat. Detta tycker jag är viktigt att nu följa, för intentionen är väldigt tydlig: Det ska verkligen stärka skyddet för var och en.

Jag har tidigare redogjort för en lång rad andra åtgärder som vi vidtar, både för att göra det enklare för en utsatt kvinna att lämna en relation och för att arbeta preventivt mot våld och trakasserier på olika sätt. Men jag tar fasta på det förslag som Sara Gille nu lyfter, och vi får se hur vi ska titta på det framåt.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.