Gunnar Strömmer

Fru talman! Jag håller med Ulrika Liljeberg om att beskeden bör komma så snart det bara går. Det är i grund och botten Kriminalvården som till slut måste sätta ned foten och avgöra om det är full fart framåt som gäller eller om man vill göra på andra sätt. Vårt bidrag i den här ekvationen är att säkerställa att kommunalrådsperspektivet finns med i den statliga hanteringen, så att vi kan få ihop de delarna på ett bra sätt.

Jag vill ta fasta på detta med Bättre ut. Det är klart att det handlar om vad man gör när man väl sitter inne, men det handlar också om hur den kontrollerade utslussningen ser ut när man sedan är på väg ut i det öppna samhället. Då vill jag faktiskt koppla tillbaka till skälen för att inrätta ungdomsfängelser.

Nu ska jag vara rättvis mot den bakomliggande utredningen. Den tar ju ställning för ungdomsfängelser för 15–17-åringar, alltså dagens straffmyndiga minderåriga. Man hade då inte anledning att överväga frågan om en sänkt straffmyndighetsålder. Det ska inte den utredningen belastas för, så att säga, utan det är en senare fråga.

Under alla omständigheter tycker jag att det är väldigt intressant att förstå bevekelsegrunderna för den reformen, både i relation till den bredare fråga som vi talar om och i ljuset av hur vi ska hantera dem som är ännu yngre. Det fanns två huvudsakliga skäl.

Det ena skälet var att man skulle få till stånd en bättre arbetsfördelning mellan den statliga ungdomsvården och Kriminalvården. Man har misslyckats med att hantera den här gruppen. Detta är ett system byggt för helt andra vårdbehov, och det klarar inte av att hantera den. Dessutom tränger den ut alla andra som har behov av de här institutionerna.

Det andra skälet hade att göra med den kontrollerade utslussningen i Kriminalvårdens system. Vårt straffrättsliga system innefattar frivård och samspel med aktörer där ute. Det är klart att det är viktigt för alla som låses in av Kriminalvården att sedan kunna slussas ut i samspel med andra aktörer och komma ut som bättre människor med goda förutsättningar på andra sidan. Det är inte minst betydelsefullt när det gäller barn och unga. Vi ska verkligen återkomma till de frågorna och utveckla detta rejält framöver.

Fru talman! Tack, Ulrika Liljeberg, för möjligheten att diskutera den här viktiga frågan!

Det är klart att det är oerhört viktigt att vi får upp farten ännu mer när det gäller expansionen i kriminalvården. Om påståendet är att det går för långsamt kvitterar jag gärna det. Ja, det gör det.

Jag får också säga att förutsättningarna vid övergången till den nya regeringen inte var de bästa. Vi ser nu över i grund och botten allt som kan påverka hastigheterna för detta. Då talar jag om bland annat lagstiftning; vi kommer att återkomma i närtid med lagstiftning som handlar om att förändra plan- och byggreglerna för Kriminalvården.

Vi ser också på reformer av fängelselagstiftningen, eftersom det inte minst har betydelse för möjligheten att expandera i form av moduler och den typen av lösningar.

Vi har en samordnare på plats, ett mycket gediget kommunalråd, som ska säkerställa att det glapp som uppenbarligen har funnits i relationen mellan den statliga och den kommunala nivån när det gäller expansionen kan tajtas till. Vi har redan sett påtagliga resultat av det arbetet, inte minst i Kalmar där ett antal frågetecken löstes. Utbyggnadstakten växlas upp rejält. Vi måste se fler sådana resultat framöver för att kunna hålla den kurva som vi har lagt ut.

Vad gäller frågan om verksamhetens innehåll finns det förstås risker för omgivningen i ett läge med en allt allvarligare kriminalitet i kombination med en högre brottsuppklaring. Vi är glada att vi nu plockar hem den ena efter den andra av alla de hundratals gängkriminella som finns i utlandet. Det blir många fängelseår av den i och för sig glädjande utvecklingen med brottsuppklaringen. Till det kommer också de berättigade skärpningarna av straffen.

Sammantaget skapar det ett tryck på innehållet i verksamheten som jag är mycket medveten om. Jag vill bara understryka att vi är väldigt angelägna om att ta vidare förslag, till exempel från den trygghetsberedning där alla partier var involverade, som handlar om att utveckla innehållet. Jag är den första som tycker att det är rätt att låsa in folk som begått allvarliga brott. Men vi ska verkligen göra någonting meningsfullt av tiden där inne. Det arbetar vi också med på ett målmedvetet sätt.

Fru talman! Hittills i år är det en bit över 50 barn som är under 15 år gamla och som är föremål för bevistalan och har varit involverade i mord och mordförsök och på andra sätt i den typen av brottslighet.

Jag hör Lotta Johnsson Fornarve berätta vad hon inte vill ha och att vi ska ta hand om dem på ett annat sätt. Berätta då vilket sätt det är!

Det här är barn som redan har varit föremål för en lång rad insatser, som inte har visat sig bita. De har varit en del av en snurra av placeringar och hemplaceringar enligt LVU, Sis-placeringar och annat. De är en del av ett system som är så dåligt att vi inte tycker att 15, 16- och 17-åringarna ska vara en del av det, utan dem bryter vi ut och sätter på nya ungdomsavdelningar, som ska drivas av Kriminalvården.

Där byggs det nu skolverksamhet, det byggs behandlingsverksamhet och det byggs för fritidsaktiviteter för barn. Det görs i ljuset av att det gamla systemet, som Lotta Johnsson Fornarve verkligen vill att vi ska trycka på de här 13- och 14-åringarna som har begått allvarliga brott, har havererat för 15, 16- och 17-åringarna.

Den danska referensen är inte ointressant. Jag hör den ofta. Men vi har lyssnat på forskningen, och vi har tittat på Danmark. Det man gjorde i Danmark var en generell sänkning av straffmyndighetsåldern till 14 år. Vi kan undra mot vilken problembild man gjorde det. Jag vet inte.

Vi har inte den problembilden. Vi har inget intresse av att sänka straffmyndighetsåldern generellt. Vi har ett väldigt specifikt problem. Det är de här dryga 50 barnen, 13-, 14-åringarna och andra, som alltså är involverade i väldigt allvarlig brottslighet. Vårt system på den sociala sidan är byggt för helt andra uppgifter och räcker inte till där.

Vad som är nästan ännu värre är de barn som trängs bort från den statliga ungdomsvården, omhändertagande enligt LVU och familjehemmen när alla sociala resurser nu måste riktas in på just den här gruppen. Jag hörde någon som sa att vi inte ska kasta barn som är i riskzon i fängelse. Nej, det ska vi inte göra. Problemet är bara att det inte finns några resurser för att jobba med barnen som är i riskzon, eftersom de resurserna nu riktas mot helt andra.

(Applåder)

Fru talman! Svaret på frågan hur vi ska förhindra att 13-, 14-, 15-, 16 eller 17-åringar begår allvarliga brott handlar naturligtvis inte om inlåsning. Men då är det intressant att svaret på den politik vi lägger fram för att arbeta preventivt och förebyggande – mer offensiva verktyg för socialtjänsten, rivna sekretesshinder och reformerad lagstiftning när det gäller LVU – från Vänsterpartiets sida är att även där säga nej. Ni säger nej till allt som handlar om att lägga om det förebyggande arbetet på ett sådant sätt att vi i framtiden inte ska ha 13-, 14-, 15- och 16-åringar som begår så allvarliga brott.

Min förhoppning är att vi ska få majoritet för den stora omläggningen, den stora reformeringen av det brottsförebyggande arbetet, så att vi på ett helt annat sätt än i dag kan förhindra brott. Jag säger det igen, nämligen att de som i dag är 15, 14 eller 13 år gamla var alltså fem, fyra eller tre år gamla för tio år sedan. Vänsterpartiets linje är att vi ska fortsätta precis som hittills, kanske skjuta till några miljoner till samma sak som uppenbarligen inte har förmått att ändra bilden. Det är alltså inte vår linje, utan vi vill göra en jättestor reformering av det brottsförebyggande arbetet.

Sedan kan vi inte komma runt att vi kan hamna i ett läge när unga ändå begår allvarliga brott. Det handlar om när insatserna inte har gett avsett resultat. Då vill jag ta det här från det andra hållet, och det är i och för sig en reform som Vänsterpartiet också säger nej till – även Miljöpartiet hörde jag tidigare, det visste jag faktiskt inte. Det gäller övergången till ungdomsfängelse för 15-, 16- och 17-åringarna. Varför gör vi det skiftet? Jo, därför att den statliga ungdomsvården har visat sig reproducera brottsligheten, när över 90 procent av dem som hamnar där och har kopplingar till gängen som döms till sluten ungdomsvård återfaller i allvarlig brottslighet.

När skolverksamheten är havererad, behandlingarna är havererade och fritidsaktiviteterna inte håller måttet är det klart att vi måste överväga om också andra unga som begår riktigt allvarliga brott antingen ska bli föremål för de insatser som har havererat eller möjligtvis bli del av en ny ordning där vi har möjlighet att bryta de destruktiva mönstren.

Herr talman! Under åren 2012–2022 tredubblades det dödliga skjutvapenvåldet i Sverige. Myndigheterna uppskattar att den kriminella ekonomin växte till en årlig omsättning om 100–150 miljarder kronor. Gängens rekrytering trycktes allt längre ned i åldrarna.

Samtidigt är det uppenbart att vårt samhälle inte alls var rustat för att möta denna utveckling. Brottsbekämpningen fick inte de verktyg den behövde. Straffen var för låga och inte utformade för att motverka framväxten av kriminella nätverk. Det preventiva arbetet i olika delar av samhället visade sig också vara helt otillräckligt.

Rättsväsendet har inte heller räckt till för allt det andra – sexualbrotten, hedersvåldet, bedrägerierna, ungdomsrånen, butiksstölderna och inbrotten. Allt detta bottnar i politiska försummelser. Det går inte att komma ifrån de missbedömningar som gjordes och den politiska handlingsförlamning som rådde under de åtta år som Socialdemokraterna styrde och de väldigt allvarliga konsekvenser som detta fick för tryggheten i vårt land.

Det var också mot den bakgrunden som vi fick väljarnas mandat att få ordning på Sverige, och det var så läget såg ut när vi klev in i Rosenbad.

Herr talman! På tre år har vi rullat ut en historiskt omfattande omläggning av politiken. Det handlar förstås om flera olika saker i relation till den organiserade brottsligheten – att slå hårt mot gängens grova våld, att strypa den kriminella ekonomin, att bryta rekryteringen av barn och unga in i gängen och, inte minst, att komma åt alla de gängtoppar som gömmer sig utomlands.

Vi ser nu att det spelar roll vad man gör. Det spelar också roll att man gör saker. Nya verktyg, gänglagar och resurser börjar bita. Skjutningarna har hittills i år mer än halverats i jämförelse med samma period det mörka rekordåret 2022. Uppklaringen av de grövsta gängrelaterade brotten har dubblerats. Fler grova brott förhindras, och vi har nu den högsta polistätheten i modern tid. Polistillväxten sker också numera nära medborgarna, längst ute i kapillärerna.

Vi griper nu också äntligen en efter en av de gängtoppar som gömmer sig utomlands och därifrån styr och ställer med våldet, rekryteringen och bedrägerierna.

Herr talman! Vi är alltså på rätt väg, men vi är långtifrån framme. Vi har fortfarande våldsnivåer som inget anständigt samhälle kan leva med. Konfliktnivåerna i gängen är höga, våldskapitalet omfattande och hänsynslösheten och vårdslösheten stora. Under ytan bubblar också hela tiden risken för nya våldsdåd och nya våldsspiraler.

Vi sa redan före valet att det kommer att ta lång tid att vända utvecklingen. Vi har sett att det i andra länder som Danmark och i städer som New York tagit kanske tio, ibland femton år att vända utvecklingen. Vi är tre år in på Sveriges tioårsresa. Det avgörande nu är att vi inte vänder tillbaka till en tid då ingenting eller alldeles för lite gjordes utan fortsätter framåt och inte viker en tum från kursen.

De omfattande satsningar på rättsväsendet som vi påbörjat måste fortsätta. Det handlar om den organiserade brottsligheten, men jag vill betona att de stora investeringar som nu görs i rättsväsendet i hög grad också handlar om att den organiserade brottsligheten inte ska få tränga ut andra väldigt angelägna uppgifter, som att bekämpa mäns våld mot kvinnor eller att bekämpa den brottslighet som drabbar medborgarna i vardagen.

Regeringen föreslår att rättsväsendet ska tilldelas närmare 95 miljarder kronor 2026. Med den här budgeten går vi från 69 miljarder 2023 till 108 miljarder 2028. Det är en ökning med 57 procent.

Satsningarna utgår från fyra tydliga prioriteringar: för det första omfattande straffskärpningar, inte minst för gängrelaterad brottslighet, för det andra skärpta regler för barn och unga som begår brott samt bättre stöd för de barn som döms för brott eller riskerar att dras in i kriminalitet, för det tredje skärpta åtgärder mot mäns våld mot kvinnor samt hedersrelaterat våld och förtryck och för det fjärde reformer för att stärka stödet till brottsoffer.

När det gäller straffskärpningarna handlar det onekligen om ett perspektivskifte där vi skiftar fokus från gärningsmannen till fokus på brottsoffrets upprättelse och för samhällets behov av skydd mot allvarlig brottslighet.

Bland de förslag som regeringen lägger på riksdagens bord och som vi tar höjd för i budgeten finns dubbla straff för brott som har samband med kriminella nätverk. Där finns skärpningar av ett femtiotal straffskalor, allt från brott mot person till grov ekonomisk brottslighet och brott mot staten. Där finns möjlighet att döma den som begår flera mycket allvarliga vålds- eller sexualbrott till livstids fängelse, även om det inte skulle ingå i straffskalan för det enskilda brottet. En ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd införs, och vi skärper reglerna för villkorlig frigivning, bland annat genom att den andel av strafftiden som måste avtjänas i anstalt innan villkorlig frigivning höjs från två tredjedelar till tre fjärdedelar för dem som har dömts till fängelse i sex år eller mer.

Det är en realitet, herr talman, att den allvarliga brottsligheten har tryckts allt längre ned i åldrarna. Det är uppenbart att dagens system inte fungerar för vare sig preventionen eller hanteringen av unga lagöverträdare. Det är också därför vi lägger om hela den ordningen – allt från det brottsförebyggande arbetet till det brottsbekämpande arbetet.

Vi skärper straffen för unga lagöverträdare, och vi avser att gå vidare med ett förslag om sänkt straffbarhetsålder för allvarliga brott. Ungdomsfängelserna ska stå klara den 1 juli 2026.

Det här är åtgärder som är viktiga för att skydda samhället och för att öka brottsoffers upprättelse, men det här är också åtgärder som är avgörande för att barn och unga som faller offer för gängens rekrytering ska få bättre möjligheter än i dag att bryta en kriminell bana.

Samtidigt är det uppenbart att det krävs helt nya tag när det gäller att förebygga och förhindra att barn och unga dras in i kriminalitet. Det är därför som regeringen lägger om det förebyggande arbetet när det gäller socialtjänsten, skolan och föräldraansvaret. En ny förebyggande socialtjänstlag är på plats sedan i somras, och nu arbetar regeringen för fullt med fler förslag om nya verktyg till socialtjänsten. Nästa år avsätter regeringen sammantaget 8,2 miljarder kronor för det brottsförebyggande arbetet. Av dem går 6,8 miljarder på olika sätt till arbetet med barn och unga.

Fru talman! Mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck måste bekämpas med full kraft. Det gäller våldet i olika skepnader; det fysiska våldet förstås, men även det psykiska våldet och det ekonomiska våldet. Nu gör vi stora satsningar för att stärka skyddet och upprättelsen för dem som utsätts för den typen av brott.

Ett nytt brott, psykiskt våld, föreslås införas. Det innebär ett stärkt straffrättsligt skydd mot bland annat ekonomiskt våld, kontrollerande beteenden samt hedersrelaterat våld och förtryck.

Fru talman! Det är också viktigt att det ska bli enklare för brottsoffer att få hjälp och upprättelse efter att ha utsatts för ett brott. Brottsoffer ska kunna få sin brottsskadeersättning direkt från staten utan att först behöva kräva in ersättningen direkt från sin förövare. Vi inför också en särskild funktion för att stödja brottsoffer som har drabbats av allvarlig brottslighet som innefattar förstörelse av bostad, exempelvis ett sprängdåd utanför bostaden eller terroristbrott. Så stärker vi rätten till målsägandebiträde.

Fru talman! Låt mig säga några ord också vad gäller beläggningssituationen i anstalter och häkten. Att den är så ansträngd beror framför allt på att utbyggnaden av kriminalvården inleddes alldeles för sent. Nu gör vi om, och vi gör rätt. Vi bygger ut kriminalvården kraftigt. Den stora expansionen ska fortsätta. Mellan 2023 och 2028 beräknas Kriminalvårdens anslag öka från 14,1 till 31 ½ miljard kronor. Det är en ökning med 123 procent.

Allt det vi gör handlar om att göra Sverige till ett tryggare, friare och säkrare land. Vi är på rätt väg, men vi är långtifrån framme. Med knappt ett år till valet står Sverige, svenska medborgare och svenska väljare inför ett vägval. Det vägvalet har också tydliggjorts i den debatt vi har haft i dag rörande budgeten: Antingen göra en ordentlig vänstersväng med tillhörande handlingsförlamning, inte minst på grund av att åsikterna går så vitt isär mellan partierna på vänstersidan, eller fortsätta framåt mot ett tryggare, friare och rättvisare Sverige.

Vägvalet handlar om att antingen backa tillbaka till den politik som orsakade, eller i varje fall förvärrade, en lång rad av de problem som vi nu talar om, eller fortsätta framåt enligt den kurs vi nu har slagit in på, där vi ser att nya verktyg, nya arbetssätt och nya resurser verkligen börjar bita.

Vi vill arbeta för ett Sverige där strävsamhet lönar sig, där brott straffar sig och där ansvarstagande medborgare kan känna framtidstro och trygghet. Det är ett Sverige där vi kan lita på staten och på varandra; ett Sverige som vi kan vara stolta över.

(Applåder)

Herr talman! Jag tycker att detta lite grann fångar essensen i det jag vill komma fram till. Om vi nu verkligen ska arbeta preventivt, om vi nu i hög grad har en ny problembild som gör att vi måste göra stora förflyttningar i allt från samspelet mellan skola, socialtjänst och polis i arbetet mot rekryteringen av barn till hur vi arbetar med andra medel, är det väldigt typiskt att centrala aktörer i vänsteralternativet i bästa fall kommer 70–75 procent på vägen. Skulle man systematisera det förhållningssättet i relation till den här problembilden skulle vi inte ha så mycket systemkraft för att bryta rekryteringen.

Det är helt riktigt att vi valde att gå ett steg längre. Det ursprungliga förslaget handlade om att bara få använda hemliga tvångsmedel inom ramen för förundersökningar. Då ligger det i sakens natur att det för barn under 15 som inte är straffmyndiga rör sig om en helt annan miljö om det bara ska handla om tvångsmedel i relation till brottsmisstankar.

Hela poängen är ju att inte komma in i efterhand när brottet väl har begåtts utan att komma in i förväg för att förhindra och förebygga att barn dras in i den här brottsligheten i första läget. Detta är alltså inte verktyg riktade i första hand mot barnen, utan det här är helt avgörande för att i förväg komma åt dem som organiserar och styr och ställer.

En annan notering, apropå vikten av att med tio månader kvar till valet klargöra vad man har för olika regeringsalternativ, är att vänstersidan i denna specifika fråga lyckades inta tre distinkt olika positioner. Jag gläds åt att Socialdemokraterna röstade för. Jag konstaterar att Miljöpartiet kom halvvägs, eller 60 procent, på vägen genom att säga nej till det preventiva inslaget. Vänsterpartiet sa nej, sannolikt nej, nej, nej, till alla delar i förslaget.

Så ser också valet ut när vi blickar framåt: full fart framåt mot den organiserade brottsligheten och mot dem som rekryterar, eller halv fart framåt och problembilden i bästa fall på samma nivå som hittills.

Herr talman! Låt mig först uttrycka min uppskattning för Ulrika Westerlunds sakliga ansats i den politiska debatten, och den här debatten är inget undantag.

Det ligger i sakens natur att Moderaterna och Miljöpartiet inte alltid är överens om politikens innehåll. Miljöpartiet är en grundsten i Socialdemokraternas regeringsunderlag, och mot den bakgrunden tycker jag att det är viktigt att få lyfta några frågor.

Jag skulle framför allt vilja ta fasta på att det sedan den 1 oktober i år äntligen är möjligt för polisen att använda hemliga och preventiva tvångsmedel också i relation till barn under 15 år. Polisen har efterfrågat detta under lång tid. Apropå forskning har också Brottsförebyggande rådet efterfrågat det under en längre tid just som en nyckelåtgärd för att kunna bryta rekryteringen och komma åt ledarskikten som styr och ställer i barnens mobiltelefoner.

Vi vet av erfarenhet att just det preventiva inslaget i tvångsmedelsanvändningen är helt avgörande för att kunna förhindra och förebygga våldet. Ändå röstade Miljöpartiet nej till just detta moment, alltså att brottsbekämpande myndigheter fick ett verktyg för att ingripa innan det är för sent. Det handlar om att stoppa barnen från att begå allvarliga brott och förhindra att de agerar på de instruktioner de får i sina telefoner av dem som ligger bakom och styr och ställer och att därmed förhindra att de förstör både sina egna liv och andras liv.

Mina frågor mot den bakgrunden är ganska enkla och raka. Om man nu verkligen bryr sig om preventionen – varför röstade då Miljöpartiet nej till detta? Hur skulle det ha blivit om Miljöpartiet hade suttit i en regering och haft lagförslaget framför sig när det hade kommit på plats? Kommer Miljöpartiet att verka för att detta ska rivas upp i framtiden?

Herr talman! Jag tror att många medborgare i likhet med mig är nyfikna på vem som är statsministerkandidat efter valet. Det kommer att ha rätt stor betydelse för hur svensk politik utvecklas under de kommande fyra eller åtta åren.

Jag uppskattar verkligen Centerpartiets grepp om jobben, jobben, jobben. Problemet är bara att det i det sällskap som i varje fall ser ut som en möjlig utgång – jag vill ändå inte tro att det ska gå så illa – inte är jobben, jobben, jobben som är payoffen, så att säga, utan det är skatten, skatten, skatten och bidragen, bidragen, bidragen. Kollar man på budgetarna ser man att det är hålen, hålen, hålen.

Låt oss vidga perspektivet och titta utanför rättspolitiken, där det är uppenbart att det spretar åt alla håll och kanter på den vänstra sidan av politiken. Redan detta är naturligtvis bekymmersamt när vi nu talar om tryggheten och säkerheten och när vi ser på framtiden. Till det kan vi dessutom lägga den enorma vänstergir som verkar ske i politiken i övrigt på den vänstra sidan. Det sker ju en radikalisering av den ekonomiska politiken till vänster.

Det var väldigt länge sedan man hörde någon som talade om betydelsen av arbete för att skatteintäkterna ska bli större och för att välståndet ska växa. Det blir slående när man tittar i budgetar som faktiskt är väldigt slarviga. Till och med Socialdemokraterna, som ändå har utmärkt sig för att vara ett regeringsbärande parti, har ett hål på 50 miljarder. Det är ganska uppseendeväckande.

Till det kan vi lägga vänsterunderlaget i övrigt. Om vi bara för diskussionens skull säger att politiken i just de här frågorna har dragit lite mer åt regeringens håll får vi nog säga att det sker en radikalisering åt vänster i politiken i övrigt.

Min grundläggande fråga är denna: Hur ska en socialistisk ekonomisk politik någonsin kunna leverera de resurser som krävs såväl till välfärden och många andra angelägna samhällsändamål som till rättsväsendet? Och vad har det för betydelse för Centerpartiets vägval vad gäller frågan om vem som ska vara statsminister efter valet?

Herr talman! Jag har redan vänt mig till Socialdemokraternas regeringsunderlag i form av Vänsterpartiet. Jag kan redan nu förutskicka att jag kommer att göra detsamma när det gäller en annan hörnsten i regeringsunderlaget på vänsterkanten, Miljöpartiet. Jag vet inte exakt var jag ska placera in Centerpartiet i den ekvationen. Det tycks fortfarande vara en öppen fråga även om det kanske ändå, som det heter, ligger i farans riktning att det drar åt fel håll.

Jag skulle vilja lyfta en fråga. När man tittar på Socialdemokraternas budgetförslag i stort ser man att det är underfinansierat med 50 miljarder. Hos Vänsterpartiet ser man, om man tittar på det förslaget i stort, att det närmast råder ett ekonomiskt moras. Det är bidrag och skatter som ska skjuta i höjden. Det är höjda skatter på arbete och företagande. Fastighetsskatten ska återinföras på ett eller annat sätt.

En fundering som jag i grund och botten har i relation till Centerpartiet är: Hur ser Centerpartiet att en socialistisk ekonomisk politik ska kunna ge resurser till trygghet och säkerhet? Hur skulle Centerpartiet, för den händelse den här riktningen skulle förverkligas i relation till detta, kunna stå emot när Magdalena Andersson, uppbackad av Nooshi Dadgostar, skulle prioritera ofinansierade förslag som det avskaffade karensavdraget?

De 50 miljarder det handlar om är inga småpengar. Det motsvarar hela polisens budget. Då har jag alltså bara räknat in hålen i Socialdemokraternas budget.

Sammanfattningsvis: Om Centerpartiet till slut skulle sätta sig i den här vänsterburen, varifrån ska pengarna tas? Är det från polisen, Kriminalvården, åklagarna eller domstolarna?

Fru talman! Jag är tacksam att Lotta Johnsson Fornarve säger det som naturligtvis är alldeles uppenbart: I ett samarbete kan ingen få sin vilja igenom helt. Det kommer att krävas kompromisser. Det gäller även för Socialdemokraterna och deras påstådda omsvängning av politiken som gäller här i kammaren i dag när vi styr. Socialdemokraterna har möjlighet att rösta för den politiken när vi lägger fram den. Problemet är att politiken ska förhandlas med Vänsterpartiet efter valet och att de har sagt nej till allt detta under de här åren.

Då vill jag understryka att det inte bara handlar om straffen. En väldigt mjuk och strategiskt betydelsefull reform som vi har lagt på riksdagens bord och som Vänsterpartiet har motsatt sig är att riva sekretesshinder mellan skola, socialtjänst och polis. Det är någonting som Brottsförebyggande rådet har drivit i 50 år och som äntligen kom på plats i våras i ett första steg och den 1 december på bredden. Där har alltså Vänsterpartiet sagt: Nej, nej, nej!

Vi kan absolut diskutera Moderaternas och regeringens mest repressiva insatser. Problemet är bara att Vänsterpartiet säger nej till allt, även det är som mjukt och som handlar om att få till mycket effektivare samverkan mellan de aktörer som verkligen kan jobba preventivt.

Apropå Brottsförebyggande rådet: Den 1 oktober blev det möjligt för polisen att använda hemliga tvångsmedel mot barn under 15 år. Det är inte en repressiv åtgärd mot barn. Brottsförebyggande rådet har pekat ut detta som den kanske enskilt viktigaste reformen för att gängtopparna inte ska trycka sin kommunikation kring de barn som är under 15 år. Men där har Vänsterpartiet sagt nej.

I ljuset av att Vänsterpartiet under tidigare mandatperioder har avsatt socialdemokratiska statsministrar när man inte fått igenom sin politik: Vilka av alla de saker som Vänsterpartiet har sagt nej till och röstat nej till under den här mandatperioden kommer man att lägga in sitt veto mot i en förhandling med Socialdemokraterna? Det är en fråga som till och med är större än Vänsterpartiet. Det är en fråga om hela vänsteralternativet i svensk politik. Detta måste väljarna få reda på före valet.

(Applåder)

Fru talman! Vänsterpartiet är ju en grundsten i Socialdemokraternas regeringsalternativ. Jag måste dessvärre konstatera att Vänsterpartiet sannolikt är Sveriges mest destruktiva politiska kraft när det kommer till att bekämpa och förebygga brott, i synnerhet den organiserade brottsligheten.

Under den här mandatperioden har Vänsterpartiet röstat nej till det mesta av det som vi har lagt på riksdagens bord för att polisen och andra centrala aktörer på allvar ska kunna förebygga och förhindra att barn dras in i allvarlig brottslighet. Det gäller sekretesslättnader som syftar till att polis, skola och socialtjänst ska kunna arbeta tillsammans för att förebygga att barn dras in i allvarlig brottslighet. Det gäller också möjligheten att använda hemliga tvångsmedel mot barn under 15 år för att komma åt gängtopparna som styr och ställer i deras mobiltelefoner. Även när det gäller preventiva vistelseförbud, säkerhetszoner, ordningsvakter, kamerabevakning, anonyma vittnen, hemlig dataavläsning och skärpta straff för brott i kriminella nätverk blir det nej, nej, nej, nej från Vänsterpartiet.

Tack och lov för Sverige har Vänsterpartiet i dagsläget inget inflytande över rättspolitiken och socialpolitiken. Men om nu vänstersidan till äventyrs skulle få majoritet efter valet blir läget annorlunda, för då är Vänsterpartiet som sagt en hörnsten i Socialdemokraternas regeringsbygge. Då undrar jag – som ren upplysning till väljarna: Tänker Vänsterpartiet lägga sig platt för Socialdemokraterna under nästa mandatperiod? Om svaret är nej på den frågan, vilka av alla de nya resurser, nya verktyg och nya straff som har införts under den här mandatperioden för att förebygga och bekämpa brott kommer Vänsterpartiet att kräva ska rivas upp?

Fru talman! Jag konstaterar, apropå underlag, att Socialdemokraternas kamrater i Miljöpartiet och Vänsterpartiet har satt sig helt och hållet på tvären. Dessvärre gjorde också Socialdemokraterna det när det kom till kritan.

Den juridiska term som Teresa Carvalho hänvisar till är alltså det system som finns i folkrätten och det som våra nordiska grannländer använder sig av, det vill säga den förutsebara ordningen för att hantera sådana här saker. Jag kan inte tolka motsträvigheten i kommittén på något annat sätt än att den splittrade tänkta regeringssidan var tvungen att hålla ihop när det kom till kritan.

Det leder mig till en intressant fråga. Det sägs ofta att vi ska samarbeta för att skapa förutsebarhet framåt. Jag ser mig om i kammaren och undrar: Är det Liberalerna som ska underminera en offensiv rättspolitik? Är det Moderaterna som ska göra det? Är det Kristdemokraterna som ska göra det? Är det Sverigedemokraterna som ska göra det? Eller vilka partier är det vi ska skydda rättspolitiken från?

Vad det handlar om är att det finns några partier i kammaren som vill underminera den här kursen. Det är era egna kamrater, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Jag tycker att vi ska säga precis som det är: Socialdemokraterna vill att Moderaterna och andra ska rädda Socialdemokraterna från deras eget underlag. De enda som verkligen på allvar vill underminera den kurs vi nu har slagit in på är stora delar av Socialdemokraternas eget regeringsunderlag.

När vi nu snart möter väljarna under valåret kommer det här att bli en av de allra viktigaste diskussionerna. Bakom de breda penseldragen om breda överenskommelser ligger en genuin oro för att det egna regeringsunderlaget inte ställer upp på Socialdemokraternas omsvängning i ett antal frågor, om än långtifrån alla.

Jag tror att medborgarna verkligen kommer att bli varse detta, och jag tror också att det är det som i slutändan kommer att avgöra att den här sidan av politiken får fortsatt förtroende att fortsätta på den väg som vi nu äntligen har slagit in på.

Fru talman! Socialdemokraterna har gärna ett högt tonläge om att gå hårt åt gängen och vädjar också ofta om att vi ska samarbeta blocköverskridande. Dessvärre är erfarenheten att när det väl gäller orkar Socialdemokraterna inte. Detta ser vi gång på gång.

Under den förra mandatperioden ville vi göra en massa saker tillsammans, men Socialdemokraterna sa nej till anonyma vittnen, nej till visitationszoner och nej till preventiva vistelseförbud och stoppade även möjligheten att kriminalisera deltagande i gäng. Jag välkomnar förstås kovändningarna under den här mandatperioden, vilka onekligen är rätt många, men vi tappade åtta år i kampen mot gängen.

Så sent som i januari i år upprepade sig historien. Då hade vi chansen att få en bred uppslutning kring att införa en ny möjlighet att ta gängtopparnas medborgarskap. Alla förutsättningar fanns i en pågående grundlagskommitté, men vänsterkraften räckte inte till den här gången heller.

Miljöpartiet och Vänsterpartiet sa nej till varje möjlighet att återkalla medborgarskap på grund av brott, även terrorbrott. Centerpartiet satte sig på tvären och ville inte ta med systemhotande organiserad brottslighet. Till slut valde även Socialdemokraterna att värna sitt splittrade regeringsunderlag framför att se till Sveriges bästa och blockerade förslaget att ta gängtopparnas medborgarskap.

Regeringen har ändå kunnat arbeta vidare för att ta fram ett konkret förslag som ska göra det möjligt att ta gängtopparnas medborgarskap. Vi avser att i närtid lägga det på riksdagens bord. Då är frågan: Är Socialdemokraterna nu beredda att göra det som krävs för att skydda Sverige? Kommer Socialdemokraterna att ändra sig och den här gången ställa sig bakom en möjlighet att ta det svenska medborgarskapet från gängtopparna?

Herr talman! Tack, Laila Naraghi, för dagens diskussion!

Det är självklart att riksdagens granskning av den här frågan och av alla andra frågor som rör statsministern och hans maktutövning är fullt legitim. Där finns alla möjliga verktyg att tillgå. Interpellationer är ett sådant verktyg, och jag föreställer mig att konstitutionsutskottets granskning säkerligen kommer att omfatta de här frågorna. Det är klart att det är fullt legitimt.

Det som möjligtvis är lite komplicerande i det skede av processen vi befinner oss i är att de omständigheter vi talar om är föremål för en pågående rättsprocess. Jag menar att det då är ganska rimligt att jag kliver ett steg bakåt och på ett allmänt plan säger att det är klart att det finns en laglig skyldighet som omfattar alla, inklusive alla som är verksamma i ett regeringskansli – och då talar vi inte bara om opolitiska tjänstemän utan förstås också om dem som är politiskt valda, utsedda eller anställda – att medverka på ett fullt öppet och transparent sätt i relation till rättsväsendets utredningar.

Det är också väldigt centralt att alla i dessa roller respekterar pågående rättsprocesser eftersom det handlar om rättsväsendets integritet. Det handlar också om en tillit till att alla väsentliga omständigheter blir belysta på ett bra sätt inom ramen för dessa rättsprocesser.

Om det därutöver finns frågor som mer handlar om ett politiskt ansvarsutkrävande är det helt riktigt att dessa frågor hör hemma här i riksdagen. Det här är en del av det, och det kommer säkerligen att bli fler tillfällen. Om statsministern kallas till konstitutionsutskottet kommer man där att ha alla möjligheter att ställa de frågor man tycker är berättigade i den här och andra närliggande frågor.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Tack till Laila Naraghi för möjligheten att diskutera de här frågorna i dag.

Självklart står jag upp för de myndigheter som sorterar under Justitiedepartementet. Jag gör det framför allt genom att värna rättsväsendets oberoende. I det är det väldigt centralt att jag i min roll inte kliver in och har synpunkter på hanteringen av enskilda ärenden och i synnerhet inte när det är pågående rättsprocesser.

Bara för att göra det väldigt tydligt: Nej, det är klart att de frågor vi diskuterar i dag – den granskningsuppgift som faller på riksdagen – inte är en del av brottmålet. Men de omständigheter och de fakta vi talar om är en del av en pågående rättsprocess, och det är det som är skälet till att jag inte går in närmare på dessa frågor.

Vad gäller frågan om skyldigheter att lämna korrekta uppgifter till rättsväsendet kan jag på ett allmänt plan konstatera att den lagstiftning och de övriga föreskrifter som gäller på området gäller lika för alla medborgare, inklusive dem som är verksamma i Regeringskansliet.

Jag vill också understryka att min tilltro till Regeringskansliets vilja att på ett korrekt sätt bidra till rättsväsendets legitima uppgifter är obruten. Sedan kan det säkerligen ändå finnas skäl att överväga om man kan göra saker ännu bättre. Men vi kommer ändå tillbaka till det faktum att de omständigheter vi talar om här är föremål för en pågående rättsprocess, och mot den bakgrunden är det varken lämpligt eller rätt att jag går in närmare på det.

Herr talman! Laila Naraghi ställer många frågor som hon själv besvarar, om jag uttrycker mig på det sättet. Hon besvarar dem ganska insinuant och utan någon närmare grund för slutsatserna.

Det är en självklar utgångspunkt för alla inblandade parter att man ska lämna korrekta uppgifter till rättsväsendet. Det behöver uppenbarligen sägas, men det är klart att det är en självklarhet.

Vad gäller det faktum att man inte kan gå in närmare på de frågorna tycker jag inte alls att det är konstigt. Vad som ingår och inte ingår i förundersökningen, och vilka omständigheter och uppgifter som ingår i den, har varken jag eller Laila Naraghi någon insyn i.

Det är tur det, eftersom vi har ett självständigt rättsväsen. Det finns förundersökningar som hanteras av rättsvårdande myndigheter och inte av vare sig statsråd eller riksdagsledamöter.

Det enda vi vet är att det har väckts ett åtal. Vi har en dom i tingsrätten, där Henrik Landerholm friades. Det har överklagats, och det är en pågående rättsprocess. Med det får jag och, tror jag, även Laila Naraghi låta oss nöja för dagen.

Alldeles oavsett vad kammarkansliet kräver av riksdagsledamöter när det gäller hur de ska formulera sina frågor vill jag själv understryka att jag tycker att det är bra att frågorna diskuteras både här i kammaren och säkerligen också i andra sammanhang i riksdagen, där de kommer att vara föremål för diskussion och granskning.

Herr talman! Laila Naraghi har frågat statsministern varför han inte har verkat för att Statsrådsberedningen och Regeringskansliet lämnar korrekta uppgifter till Säkerhetspolisen, om några åtgärder har vidtagits för att förändra rutinerna med anledning av detta och om inga åtgärder har vidtagits, varför inte.

Interpellationen har överlämnats till mig.

Först är det viktigt att understryka att rättsprocesser bedrivs självständigt av rättsvårdande myndigheter, och det betyder att jag inte närmare kan kommentera en pågående rättegång. Men på ett mer generellt plan kan man konstatera att det under en förundersökning inte är ovanligt att utredningsläget förändras i takt med att nya uppgifter kommer fram.

När det gäller Regeringskansliet och dess anställda gäller givetvis samma skyldigheter som för alla andra att lämna uppgifter till rättsvårdande myndigheter inom ramen för en förundersökning. Det saknas därför anledning att överväga några särskilda rutiner utöver det som redan följer av lag och gällande regelverk.

Jag vill avslutningsvis framhålla att regeringen har fullt förtroende för att Regeringskansliet agerar i enlighet med dessa skyldigheter.

Herr talman! Låt mig åter konstatera att varje kvinnomord av denna karaktär är ett stort misslyckande för samhället. Att vi årligen har en latent nivå på 10, 12, 15, ibland fler kvinnomord av detta slag i Sverige över tid är ett pågående och mörkt samhällsmisslyckande. Det är en realitet att om vi ska kunna komma åt detta problem kan vi inte fortsätta som vi har gjort hittills eftersom det då kommer att gå som det har gått hittills, utan en förutsättning är att flera olika aktörer som kan påverka detta ställer om och jobbar på ett annat sätt.

Regeringen har varit väldigt tydlig i sin styrning till polisen. All den mobilisering som sker i relation till den organiserade brottsligheten får på intet sätt innebära att man tappar utvecklingskraft i andra väsentliga delar av verksamheten. Det gäller både de så kallade mängdbrotten, alltså den vardagsnära brottsligheten, och den typ av brottslighet vi nu talar om, alltså mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer.

Polisens granskning, som jag refererar till, är ett resultat av såväl denna styrning som polisens egen insikt om att man måste flytta fram positionerna på ett annat sätt än tidigare. I denna granskning, där man har tittat på enskilda ärenden och frågat sig vad man hade kunnat göra annorlunda för att förhindra den ultimata utgången, det vill säga mord, pekar man bland annat på kompetens och erfarenhet när det gäller utredningar. Detta kommer givetvis att följas upp med konkreta förändringar.

Låt mig åter understryka vikten av att också andra aktörer gör motsvarande genomlysningar, för det är genom ett samspel mellan polis, socialtjänst och hälso- och sjukvård som det går att få en verkligt preventiv kraft så att vi en gång för alla kan förhindra att dessa mord äger rum.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Jag instämmer i Sara Gilles problembeskrivning. Att kvinnor mördas inom ramen för sina relationer eller av ett ex är ett av vårt samhälles pågående, latenta och största misslyckanden – det vet vi. Jag tycker att det är utmärkt att vi kan ha den här diskussionen och att vi kan ha den på ett rätt kvalificerat underlag. Det underlag som vi nu refererar till i den här diskussionen och som Sara Gilles interpellation grundar sig på är ett utvärderingsarbete som har gjorts inom polisen och som har initierats av polisen i syfte att ställa sig frågan: Vad mer kan vi göra för att undvika att 10–15 kvinnor varje år mördas på det här sättet?

Brottsuppklarningarna i fallen är 100 procent, så det är inte problemet. Problemet är att trakasserierna, våldet och hoten går så långt att det får den ultimata konsekvensen att en kvinna mördas.

Polisen har gjort ett internt granskningsarbete som har visat på ett antal brister i de enskilda ärenden man har utgått från, och därefter har man analyserat vad man kunde ha gjort annorlunda för att i ett tidigare skede kunna gripa in på ett mer kraftfullt sätt. En del av det är kompetenshöjande åtgärder.

En självklar slutsats av underlaget är att det inte ska vara postnummerberoende vilket slags stöd och vilken kompetens en våldsutsatt möter.

Polisen har alltså tagit fram detta underlag och äger också att fatta beslut om slutsatser och implementering. Men det faktum att bara drygt 300 personer har genomgått den fördjupande, kompetenshöjande utbildningen säger polisen själv är problematiskt, och jag är säker på att man kommer att dra mycket konkreta slutsatser av det, inte minst vad gäller likvärdigheten sett över landet.

Eftersom Sara Gille vidgar frågan vill jag också säga att det är utmärkt att polisen gör denna revision av sin egen del i problematiken men att också andra aktörer i samhället måste göra detsamma. Det gäller till exempel informationsdelning. Polisen har tittat på detta där den själv har varit delaktig. Men information om vad som pågår inom hemmets fyra väggar kan också finnas hos socialtjänsten och hälso- och sjukvården, och ett problem är att den ofta stannar där. Polisen erfar att de i alltför många fall kommer in för sent eftersom andra aktörer i samhället inte har klivit fram och proaktivt delat information för att förhindra att trakasserier, hot och våld eskalerar.

En uppmaning från min sida är alltså att andra berörda aktörer gör en kritisk genomlysning av sin del av ansvaret likt den polisen har initierat, genomfört och drar slutsatser av. Detta borde ske inom hälso- och sjukvård, socialtjänst och säkerligen även på andra håll. Först då kan vi få en preventiv systemkraft som kan förhindra att denna typ av djupt allvarliga problem och stor utsatthet leder till den ultimata och mycket mörka utgången av 10, 12, 15 kvinnomord av denna karaktär varje år.

Herr talman! Tack, Sara Gille, för möjligheten att få diskutera den här angelägna frågan!

Nu är det ju så att Noa inte bara efterfrågar detta, utan Noa äger också åtgärderna. Det är inte så att justitieministern eller Regeringskansliet behöver gripa in för att Noa ska kunna agera på sin egen analys och sin egen slutsats.

Om det är så att polisen internt gör bedömningen att den här fördjupade och specialiserade utbildningen när det gäller de här frågorna inte har kommit tillräckligt många yrkesverksamma poliser och civilanställda till del äger Noa – som ju är den nationella operativa avdelningen inom polisen – och Polismyndigheten alla möjligheter att ändra på detta. Det kräver så att säga inget specifikt ingripande från regeringens sida.

När det gäller den generella ambition som kommit till uttryck både i Noas egna analyser och i Sara Gilles fråga – det vill säga att vi måste säkerställa att det inom Polismyndigheten finns en tillräcklig höjd, ett tillräckligt djup och tillräckligt många utredare och andra som arbetar med de här frågorna – vidgår jag gärna att vi har ett allmänt ansvar för att ligga på, trycka på och följa upp detta. Det gör vi också.

Jag redogjorde ganska utförligt för hur vi gör det, nämligen genom särskilda regeringsuppdrag som pågår och genom det som finns i våra regleringsbrev, där det finns en mycket omfattande uppföljning av de här frågorna.

Sammantaget framstår det för mig som att Sara Gille, Gunnar Strömmer, Nationella operativa avdelningen och rikspolischefen i grund och botten är överens om analysen av problematiken. Från regeringens sida följer vi och styr upp detta, och alldeles konkret är det så att det bara är för Nationella operativa avdelningen att sätta spaden i backen om de vill öka volymen i det här arbetet, för det är de som äger verktygen för att åstadkomma det. Detta kommer jag att uppmuntra och stötta på alla sätt och vis.