Gunnar Strömmer

Fru talman! Jag tackar alla som nu bidrar i debatten om de här väldigt angelägna frågorna i dag. Jag tycker att det är mycket enkelt att instämma i den problembild som beskrivs från alla som deltar i diskussionen.

På slutet refererade Sanna Backeskog till Socialstyrelsen och studier som har gjorts där. Den bilden bekräftas också av polisens egna studier.

Låt mig komma tillbaka till polisen, som ju Lars Isacssons ursprungliga fråga gällde. Från vårt håll styr vi på en rad olika sätt i dessa frågor – det är regleringsbrevsmässigt, uppföljningsmässigt och annat.

Navet i det utbyte som finns mellan regeringen och polisen är polisens egeninitierade Operation Beta, som har varit ett sätt att så att säga bryta de här frågorna på en annan ledd och arbeta nationellt och samlat för att samla på sig erfarenhet. Polisen har själv kammat igenom de fall där det tyvärr har blivit så att en kvinna till slut har mördats av en man – en sambo, ett ex eller vad det nu är. Man har gått igenom fallen bakåt och frågat sig vad man kunde ha gjort för att förhindra att det skulle gå så långt och när man kunde ha gjort det. De mönster som framträder är tyvärr besvärande för en lång rad aktörer i samhället.

Just Operation Beta skulle jag vilja ta fram som något väldigt löftesrikt. Det är ett uttryck för en mycket hög ambitionsnivå att bryta mönster och göra saker och ting på ett annat sätt än tidigare.

Vi diskuterar nu uppföljningen av den interna granskningen – jag kallar det för den interna granskningen, men det var i grund och botten en operation – för man har granskat fall där man själv har varit delaktig. Där lyfter polisen ett antal områden där man ska ändra sitt arbetssätt för att bli mer effektiv just när det gäller att förebygga och förhindra de här brotten.

Låt mig också kvittera vad som sades här om kunskapshöjande åtgärder. En väldigt viktig slutsats i polisens arbete är att man måste arbeta mycket med kunskapshöjning när det gäller alla de olika delar av polisen som på olika sätt blir involverade i hanteringen av sådana här fall – alltifrån den polis som är i yttre tjänst och kanske först kommer till en lägenhet där man misstänker att det förekommer misshandel till den utredare som i slutet av hanteringen ska utreda brottet.

Man lyfter fram vikten av prevention. Brottsuppklaringen när det gäller de här morden är ju hundraprocentig, så det är inte det som är problemet. Problemet är att de äger rum.

Polisen själv lyfter fram att man måste arbeta mycket intensivare med att identifiera risk- och sårbarhetsfaktorer, ha väldigt mycket mer fokus på de män som man identifierar som potentiella förövare och lägga sig mycket närmare dem i ett mycket tidigare skede. Man måste ha mer fokus på de individerna i arbetet med riskfaktorer och sårbarheter. Man behöver använda hela fristen när man frihetsberövar, både för att utreda brott och för att vidta olika preventiva åtgärder.

Man talar om vikten av att det utses ett målsägandebiträde i ett tidigt skede för att säkerställa att brottsoffret, alltså den våldsutsatta, får det stöd som krävs på ett personligt plan och också kan bidra till en utredning på ett bättre sätt än i dag.

Till sist handlar det om – det blir lite grann de magiska orden på slutet, men det är helt avgörande – insikten om att information finns i vårt system som skulle kunna förhindra brotten. Den insikten är i sig ganska drabbande.

Då är rimligen frågan: Hur ska de som har möjlighet att förebygga och förhindra dessa brott få den informationen? Då kommer jag tillbaka till sekretesslättnaderna och de rivna sekretesshindren. Det är en strukturell förändring som kommer att möjliggöra det här. Men jag tror också att det i rätt hög grad krävs en kulturell förändring om olika aktörer verkligen ska kliva in och dela information så att polisen och andra kan bidra till att förebygga och förhindra det här våldet.

Fru talman! Lars Isacsson har frågat mig om jag anser att dagens prioriteringsordning hos polis, åklagare och domstolar tillräckligt speglar allvaret i våld mot kvinnor och våld i nära relationer, och om inte, vilka förändringar som behövs. Lars Isacsson har också frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att säkerställa att ärenden med upprepade larm om våld inte läggs ned eller blir liggande så att den utsatta personen lämnas utan skydd.

Låt mig börja med att tacka Lars Isacsson för möjligheten att diskutera de här viktiga frågorna i dag. Sverige ska vara ett land där alla kan leva sitt liv i frihet och trygghet. Mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck måste bekämpas med full kraft.

En förutsättning för att det ska göras och för att ärenden inte ska bli liggande är förstås att myndigheterna har de resurser som krävs. Det är därför vi gör rekordstora investeringar i polisen under detta och under kommande år. Det handlar om att investera i en omläggning av rättspolitiken i stort, men i det finns i högsta grad prioriteringen av skärpta åtgärder mot mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck.

Regeringen är tydlig i relation till myndigheterna. Det finns exempelvis tydliga uppdrag till Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten, Kriminalvården och Socialstyrelsen i syfte att stärka den operativa förmågan att förebygga den brottslighet som vi nu talar om.

Vi har också beslutat om ett åtgärdsprogram för att förebygga och bekämpa bland annat mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och hedersrelaterat våld. Det handlar om en bred ansats med åtgärder både nationellt, regionalt och lokalt.

Regeringen har också vidtagit ett antal centrala åtgärder för att se till att våldsutsatta kvinnor har tillgång till skydd både under och efter våldsamma relationer. Det handlar exempelvis om skärpningar av lagstiftningen gällande kontaktförbud för att kontaktförbud ska kunna användas oftare och omfatta större geografiska områden, som en hel kommun.

Vi har också stärkt det hyresrättsliga skyddet för våldsutsatta kvinnor. Det är den man som utövar våld mot en närstående som ska bli av med kontraktet, inte den våldsutsatta kvinnan.

Vi har dessutom infört ett nytt regelverk för skyddat boende, som innebär förbättrat skydd och stöd för dem som är utsatta för våld.

Till detta kommer den stora förändringen den 1 december med rivna sekretesshinder och en ny sekretessbrytande bestämmelse. Det handlar om att olika aktörer ska få bättre möjligheter att dela information med varandra. Vi vet att exempelvis socialtjänsten eller hälso- och sjukvården ofta har kommit i kontakt med både offer för och förövare av våldsbrott i nära relationer. Men när informationen inte når fram till polisen har polisen inte möjlighet att ingripa för att förebygga och förhindra att brottsligheten sker.

Till detta kommer nu alla förändringar och reformer på det straffrättsliga området. Det handlar om att skifta fokus från gärningsmannen till brottsoffret och samhällsskyddet.

Så sent som i oktober beslutade vi om en lagrådsremiss – Lagrådet har svarat att man arbetar vidare med detta nu. Det handlar om en helt ny, tidsobestämd påföljd som kallas för säkerhetsförvaring och riktar sig inte minst mot personer som begår allvarliga sexualbrott och våldsbrott och har hög återfallsrisk.

Tidigare denna månad beslutade vi också om en lagrådsremiss med förslag om att kriminalisera psykiskt våld.

Vi fick förra året betänkandet från den stora Straffreformutredningen (SOU 2025:66) och jobbar nu med förslag för att skärpa straffen för grov misshandel och grov våldtäkt. Det handlar också om att upprepad brottslighet av sådant slag ska kunna leda till livstids fängelse även om livstids fängelse inte finns med som påföljd i straffskalan för det enskilda brottet.

Sedan den 1 december är också oskuldskontroller, oskuldsintyg och oskuldsingrepp äntligen kriminaliserade. Det betyder att vi har tagit ytterligare steg för att skydda flickors och kvinnors personliga integritet och motverka hedersrelaterat våld och förtryck.

Jag kan sammantaget konstatera att de problem som vi talar om här verkligen hör till vårt samhälles största latenta, pågående misslyckanden. Det är otroligt betydelsefullt att vi när vi nu gör stora förändringar och stora investeringar i rättspolitiken, i hög grad för att komma åt den organiserade brottsligheten, också skapar handlingsutrymme för att ta hand om annan allvarlig brottslighet, inte minst den som drabbar kvinnor, däribland kvinnor och flickor som är utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck. Det är en fråga om trygghet, frihet och rättvisa.

Fru talman! Jag är naturligtvis väldigt rörd över gåvan, som jag hoppas också kommer att klara säkerhetskontrollen i Rosenbad så att den inte blir kvar i Stockholm när kosan i närtid styr norrut mot norra Ångermanland. Där väntar för övrigt en nätinhandling som gjordes häromdagen. Det gör att det ligger en beställning på runt 4 000 spänn hos en handlare i Umeå. Åtminstone denna handlare får del av vårt bidrag till julhandeln.

Jag vill också ta fasta på att det är otroligt bra att frågorna lyfts upp och bekräftar villigt att Ulrika Liljeberg och några av hennes kollegor i Centerpartiet gärna lyfter dem. Det tycker jag är utmärkt. Det återspeglar en verklighet som är väldigt kännbar för handlare som drabbas av denna problematik. Det medför dessutom stora kostnader för vårt samhälle i stort.

Jag hoppas att de resultat som vi har talat om ska visa sig redan när vi summerar detta år. Det kan till exempel gälla en bättre brottsuppklaring för brott som anmälts i anslutning till stölden. Men som vårt meningsutbyte har bekräftat är det bara toppen av isberget. Det är en siffra som inte nödvändigtvis återspeglas i en upprättelse för det enskilda brottsoffret. Där måste vi jobba med andra frågor.

Under hösten har jag ändå tagit fasta på något som i alla fall jag sett som ett väldigt löftesrikt samspel mellan handelns organisationer å ena sidan och polisledningen å den andra. Det uppfattar jag som en bekräftelse också från polisens lednings sida. I det breda grepp som nu tas i fråga om den mängdbrottslighet som drabbar medborgarna i stort ska särskilt fokus läggas på den brottslighet som drabbar företagare i vardagen. Det kommer att bli bättre för dem, och det kommer att bli bättre för oss alla.

Låt oss ta med oss denna insikt i julen och börja där när vi återses på det nya året.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Vi kan ägna oss åt lite partipolitik, eftersom ledamoten ville spela bollen på det sättet.

Problemen nu – att det inte har varit någon polistillväxt ute i landet, att polisen inte har svarat i telefon när folk ringer och att polisen inte har haft en tydlig styrning från regeringens sida när det gäller att ta mängdbrotten på allvar – är alltså sådana vi ärvde av en regering som ärligt talat möjliggjordes av Centerpartiets aktiva stöd.

Om man ska fördela skuldbördan vågar jag nog ändå säga att allt regeringen nu tar itu med är sådant vi ärvt av tidigare regeringar vars existens vilade på Centerpartiets mandat. Jag efterlyser alltså en viss ödmjukhet när det gäller hur problemen byggts upp.

Nåväl, nu är vi där vi är. Nu ska vi blicka framåt. Vad gör vi? Vi gör flera saker.

För det första: Vi säkerställer nu att polistillväxten inte sker på midjan eller på toppen genom att polisen har fått fatta beslut om att 85 procent av alla nya personer ska ut till Stenungsund, Uddevalla, Orust eller var vi nu befinner oss i geografin. De kan också hamna i Örnsköldsvik, Nordmaling eller Umeå, för att tala om min landsända. Det här är helt centralt för att förebygga och förhindra brottsligheten och för att snabbt vara på plats om någonting händer.

För det andra: Vi har ett tydligt uppdrag till polisen, det första i sitt slag om jag inte är helt ute och cyklar. Nu måste mängdbrotten vara nästa kliv. I ljuset av det tycker jag att det är väldigt bra att polisledningen nu har suttit ned med Svensk Handel för att gemensamt inventera vad som kan ske på handelns sida och vad som kan ske på polisens sida för att få ett bättre tryck i det förebyggande och det brottsuppklarande arbetet.

Jag håller helt med Ulrika Liljeberg om att om anmälningarna går ned ska vi inte ta det som ett uttryck för att brottsligheten går ned. Mycket talar för att det handlar om trötthet hos handlarna. Man känner inte att det ger något, och då avstår man.

Däremot är det väldigt viktigt att se det man kan göra. Rikspolischefen lyfter fram att uppklaringsgraden för sådant som anmäls i nära anslutning till brottet ligger på 50–60 procent. Det är ändå ett uttryck för att man i samspelet mellan polis och handel kan se till att brott anmäls direkt, för då är sannolikheten att klara upp det mycket bättre.

Det finns en annan fråga som jag vet att man har talat om. Jag hör handlare säga att de lämnar över bevisning utan att någonting händer. I en del fall borde nog något hända som inte händer. I en del andra fall verkar man till exempel ha bevisning i form av kameror som fångar när någon stoppar in entrecoten på insidan av kavajen. Men man har inte något bildmaterial som visar när personen i fråga går ut genom kassalinjen. Därmed går det inte bevisa att det verkligen var en stöld.

Det är naturligtvis otroligt viktigt att handlarna hittar ett gemensamt sätt. Nu tror jag att de flesta handlare gör rätt, men det här förekommer.

Det är viktigt att polis och handel nu sätter sig ned och jobbar operativt. Det gör de som en följd av den styrning som vi nu äntligen har fått på plats.

Vad betyder det att ett brott är uppklarat? Där har Ulrika Liljeberg en viktig poäng: Bara för att något är uppklarat och man vet vem som har begått brottet är det inte självklart att den personen också blir ställd inför rätta och fälld, får betala skadestånd och så vidare. Så kan det vara med den så kallade flerfaldiga brottsligheten. Det kan handla om en person som har stulit kött på flera ställen och sedan döms för den första och den andra stölden men inte för den tredje, den tionde, den tjugonde eller den trettionde. Det är naturligtvis helt otillständigt.

Denna fråga kommer att läggas på riksdagens bord under våren, och jag ser fram emot ett samspel. Hela poängen med reformen är att fler brott ska räknas så att fler brottsoffer får upprättelse och att samhället får ett ännu bättre skydd mot personer som systematiskt ägnar sig åt till exempel stölder eller bedrägerier.

Fru talman! Tack till både Ulrika Liljeberg och Anders Ådahl för möjligheten att diskutera de här viktiga frågorna i dag! Särskilt stort tack också till tillresta och berörda av de frågor som vi nu talar om här!

Jag vill gärna upprepa det jag sa i min inledning. Jag tror att alla som tänker efter fattar att detta utöver de förfärliga konsekvenser det får för den enskilda handlaren, det enskilda brottsoffret – vilka i sig är skäl nog för att gå på offensiven mot denna brottslighet – medför en väldigt stor kostnad för hela vårt samhälle.

Bara genom att tänka på de svindlande summor det handlar om – både värdet av brottsvinsterna, om vi till exempel talar om butiksstölderna, och alla de pengar som det privata näringslivet får plöja ned i olika säkerhetsåtgärder – förstår vi att det uppkommer en stor ekonomisk kostnad i samhället.

Till det kommer det som ni vittnar om här och som vi tagit del av genom olika vittnesbörd i medier liksom genom egna möten med och besök hos olika butiksägare runt om i Sverige, nämligen vad detta gör – hur det äter på tilliten till rättssystemet och till samhället i stort.

Jag var i Uppsala och tog en promenad tillsammans med polisen för inte så länge sedan. Vi besökte en Icahandlare. Vi besökte personalen i en klädbutik. Vi besökte en franchisetagare till en Pressbyrånbutik på Centralen. Vi tog del av deras vittnesbörd. Det de sa underströk vikten av att det måste hända saker och att det måste ske skyndsamt.

Så vad gör vi då? Det första man ska ta med sig är att när vi nu investerar rekordstora summor i polisens verksamhet återspeglar det såklart utvecklingen i den organiserade brottsligheten, gängen, skjutningarna, sprängningarna och så vidare. Men det är också ett uttryck för att vi vill både klara den uppgiften och säkerställa att det finns medel att investera i att bekämpa all annan brottslighet.

Om jag blickar framåt skulle jag säga att nästa stora front är mängdbrotten. Där vet vi att med den fantastiska resa polisen har gjort när det gäller till exempel den organiserade brottslighetens grövsta brott – våldet – har brottsuppklaringen skjutit i höjden. Det är otroligt positivt.

I det uppdrag vi gett till rikspolischefen är det väldigt tydligt att vi måste få se samma utveckling för mängdbrotten som när det gäller brottsuppklaringen av det grova gängvåldet – inte minst de brott som drabbar företagare i vardagen. Det följer vi upp i vår styrning till polisen på en rad olika sätt.

En annan viktig sak som också lyftes fram här är att polisen inte kommer när man ringer. Först och främst måste ju polisen svara i telefonen om man ringer. Därför har vi satt en mätpunkt på svarstiderna på telefon. Man ska veta att om man lyfter luren ska man inte hamna i en lång telefonkö utan få svar direkt.

Vi har sett till att det blir enklare att anmäla brott, exempelvis digitalt, för medborgaren eller företagaren som drabbas av det. Polisen har infört en ny regel som säger att 85 procent av alla nya poliser ska ut till lokalpolisområdena, för vi vet att det är nära butiken man både förebygger och förhindrar brottsligheten och har en rimlig chans att klara upp den.

Vi har också sett till att polisen har suttit ned med Svensk Handel och gått igenom alla de här frågorna tillsammans. Man har identifierat ett antal olika punkter som rör hur handeln kan bli ännu mer effektiv i sitt sätt att rapportera in brottslighet men även vad polisen kan göra för att möta behovet på ett ännu bättre sätt än i dag.

Låt oss återkomma till den här frågan varje dag och varje månad under resten av mandatperioden! Vi måste verkligen vända utvecklingen.

Fru talman! Ulrika Liljeberg har frågat mig om jag anser att Polismyndigheten arbetar i enlighet med regeringens uppdrag när det gäller de så kallade mängdbrott som drabbar småföretagare. Om jag inte anser det undrar Ulrika Liljeberg om jag avser att vidta åtgärder för att lösa småföretagens problem med mängdbrott.

Jag vill börja med att tacka Ulrika Liljeberg för att hon lyfter en viktig fråga. Vi vet att brottslighet som drabbar företagare kan få, och alltför ofta får, väldigt stora negativa konsekvenser både för företagarna själva och för samhället i stort. Det rör förstås ekonomi och ekonomiska värden, men det handlar också om tilltron till rättsväsendet och tilliten i samhället i stort.

Konkret handlar det ofta om stölder och bedrägerier, men också om olika former av hot och utpressning. Arbetet med att förebygga och förhindra sådan brottslighet måste bli mer offensivt; det håller jag helt med om. Om brotten ändå äger rum måste de också i högre grad än i dag klaras upp för att ge brottsoffret upprättelse.

Konkurrenskraftiga svenska företag är förstås avgörande för Sveriges ekonomi och för vår gemensamma välfärd. Dessa företag bidrar till innovation och skapar arbetstillfällen, och de är en förutsättning för vårt välstånd. Det betyder att brott som drabbar företag och företagare inte bara drabbar näringslivet utan i förlängningen hela samhället.

Dessa så kallade mängdbrott, alltså stölder, bedrägerier och skadegörelse, orsakar stora ekonomiska förluster, skapar otrygghet och riskerar att underminera tilltron till rättsväsendet. Dessutom är de numera inte sällan på olika sätt kopplade till den organiserade brottsligheten.

Det råder ingen som helst tvekan om att regeringen över tid har gett Polismyndigheten väldigt stora resurstillskott. Med det följer också mycket tydliga förväntningar på bland annat en ökad brottsuppklaring. Det gäller även när det kommer till de så kallade mängdbrotten. Detta framgår mycket tydligt i regleringsbrevet till polisen, men också av det uppdrag som rikspolischefen fick när hon tillträde sitt uppdrag för ungefär två år sedan.

Utifrån detta arbetar polisen också med att stärka sin lokala polisiära närvaro och att på olika sätt öka effektiviteten i den brottsutredande verksamheten. Myndigheten bedriver också ett aktivt brottsförebyggande arbete, bland annat för att förhindra stölder som begås av internationella stöldligor.

Regeringen arbetar för sin del även målmedvetet för att ge de brottsbekämpande myndigheterna ännu bättre och ännu effektivare verktyg. Den 1 september i år infördes brottet utförselhäleri. Det betyder konkret att det blir en kriminalisering av att föra ut stöldgods från Sverige. Det är ganska hårresande att det inte var kriminaliserat tidigare, men glädjande nog är det så nu.

Tullverket har för sin del fått utökade befogenheter att kroppsvisitera och söka igenom olika transportmedel i gränsnära områden både vid inresa till och utresa från Sverige. Lagen (2023:474) om polisiära befogenheter i gränsnära områden har gett polisen bättre möjligheter att göra inre utlänningskontroller och ingripa mot exempelvis smuggling eller utförsel av stöldgods i gränsnära områden. Till det kommer att både polisen och tullen har fått bättre möjligheter att bedriva kamerabevakning i dessa områden, bland annat med teknik för automatisk igenkänning av registreringsnummer.

Regeringen har även initierat en översyn av den lagstiftning om tillträdesförbud till bland annat butiker som infördes 2021. Med utgångspunkt i synpunkter från Svensk Handel och andra aktörer i branschen tillsattes i september i år en utredning i syfte att se över hur regelverket kring tillträdesförbud ytterligare kan skärpas. Utredaren ska presentera sina förslag i juli 2026.

Utöver detta har regeringen tagit emot förslag från en utredning som haft i uppdrag att se över straffskalorna och påföljdssystemet. Utredningen har bland annat föreslagit ändringar av reglerna om straffmätning av flerfaldig brottslighet. Poängen med det är att varje enskilt brott ska få större betydelse för det straff som döms ut. Detta vet vi är en fråga som har lyfts av många småföretagare. Man kanske är ett brottsoffer bland många, men just det brott man blivit utsatt för blir inte utrett och lagfört – och så får man ingen upprättelse. Till det kommer förslag på andra förändringar, till exempel skärpning av minimistraffen för grov stöld och grovt bedrägeri.

Regeringen följer utvecklingen noga. Vi har nära dialog med olika aktörer som antingen själva påverkas av problematiken eller företräder andra som påverkas av den. Vi överväger löpande behovet av ytterligare åtgärder för att motverka att företag utsätts för brott liksom åtgärder som är ägnade att bidra till ökad trygghet och konkurrens på lika villkor för svenska företag.

Fru talman! Om jag tar mig friheten att tolka vårt senaste meningsutbyte är min bedömning att nöjdheten från Sandells sida i relation till mig har gått upp från 80 till 90 och kanske 95 procent under loppet av vårt utbyte. Det känns väldigt bra!

Vi är överens om att det här är ett problem, och vi är överens om att vi inte vill att olika aktörer ska kunna manipulera vårt valsystem. Det skapar förstås sårbarhet i relation till politiska partier, och inte minst skapar det stora sårbarheter och stora demokratiska problem i relation till medborgarna och väljarna.

Det finns en praktisk erfarenhet från förra valet, vilket har adresserats från flera olika håll. Konstitutionsutskottet har samlat ihop sig till vad som i praktiken är ett uppdrag till regeringen. Regeringen har levererat enligt det uppdraget, och frågan tas nu om hand i en kommitté där alla partier i riksdagen är representerade. Jag är övertygad om att detta kommer att kunna landa på ett sätt som både blir bra i sak och har hög demokratisk legitimitet.

God jul!

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Låt mig börja med de konstitutionella förutsättningarna. Det finns en allmän princip som har upprätthållits under lång tid här i riksdagen, nämligen att avgörande förändringar eller förändringar över huvud taget, för den delen, av valsystemet inte ska göras senare än ett år före ett val. Man kan därför säga att handlingsutrymmet trots allt har varit något begränsat.

Det andra är att vi hanterar frågor som rör kärnan i vår demokrati, nämligen de fria och allmänna valen, i en ordnad process mellan partierna i riksdagen. Jag tycker att det på det hela taget är utmärkt att just konstitutionsutskottet tar initiativ i frågan i nära anslutning till erfarenhetsrapporten eftersom det skapar en demokratisk legitimitet till hela greppet som rör valsystemet.

Jag vill också för ordningens skull säga att det tillkännagivande som ledamoten refererar till har gett regeringen i uppdrag att utreda frågan. Det har inte bundit oss att återkomma med förslag. Detta säger jag dock inte i syfte att antyda vi i grund och botten ska göra en annan analys av problemet än den analys som presenteras av ledamöterna.

Det refererades som sagt till 90-talet och Bertil Persson. Jag tror att det här är en problematik som alla partier i grund och botten ser och vill göra något åt, och nu finns det ett väldigt bra och legitimt demokratiskt format för att göra det.

Nu är det som sagt juletid, så jag ska inte gå tillbaka och börja räkna på snabbheten och skyndsamheten i olika processer som Socialdemokraterna möjligtvis är ansvariga för historiskt. Just när det gäller valsystemet tror jag att vi har hittat ett mycket lämpligt sätt att hantera frågan.

Man kan möjligtvis fråga sig hur länge den här luckan har funnits i lagstiftningen. Det är nog under ganska lång tid. Om nu Bertil Persson var där och rotade på 90-talet i närliggande frågor vet jag inte hur många regeringar – om vi nu ska placera ut skuldbördan över tid – som är inblandade. Då har vi Göran Persson i tolv år. Därefter blir det ett litet avbrott, och sedan har vi åtta år till med S-styre.

Låt oss ändå säga så här: Luckan har funnits där en tid. Det hade varit fint om man hade identifierat den i ett tidigare skede och kunnat göra något åt den. Nu är den identifierad, och frågan är väckt på ett mycket lämpligt sätt inom ramen för konstitutionsutskottet i riksdagen. Vi tar detta vidare på ett ordnat sätt i en process där alla partier är med och där jag faktiskt också utgår från att alla partier kommer att vara överens om slutsatsen och hur detta ska hanteras framöver.

I denna mycket konstruktiva ton vill jag avrunda detta inlägg.

Fru talman! Tack både till ledamoten Sandell och ledamoten Magnusson för möjligheten att få diskutera denna angelägna fråga.

Först och främst, så här i juletid: Om nu Socialdemokraterna och oppositionen är nöjda till 80 procent får jag ändå säga att jag också är rätt nöjd på det hela taget. Det får man betrakta som en hyggligt bred samsyn, och dessutom i en grundläggande konstitutionell fråga.

Jag är också väldigt nöjd och glad över att den högt ansedde och mycket stridbare moderate riksdagsledamoten Bertil Persson, som trots allt lämnade kammaren för ett antal säsonger sedan, nu blir omnämnd i det här fina sammanhanget.

När det gäller själva sakfrågan är vi i grund och botten överens om tagen. Vad är då tagen? Det är att konstitutionsutskottet samlade ihop sig till ett tillkännagivande i maj förra året.

Det är klart att vi kan referera till trettioåriga beredningsprocesser på 50-, 60- och 70-talet. Men hur jag än vänder och vrider på matematiken får jag det ändå till en lite kortare beredningstid, om jag nu ser det i ljuset av tillkännagivandet förra året.

Vi är nu igång, om jag ska ta frågan lite seriöst, på det sätt som en fråga om valsystemet trots allt bör hanteras. Den bör hanteras i en utredning, och det gör den. Den hanteras i en utredning där alla partier som står bakom tillkännagivandet i konstitutionsutskottet också är med på båten.

Jag är glad för påminnelsen om att saker och ting kan göras fortare. Det ska jag, som det heter, komma ihåg när det drar ihop sig till andra processer under våren. Jag tycker ändå att vi arbetar hyggligt snabbt.

Tillkännagivandet från KU kom i maj förra året. En utredning om frågorna kommer att rapportera av till sommaren. Förhoppningsvis blir det en hantering av frågan där alla partier som stod bakom tillkännagivandet också är med på båten när det gäller hanteringen framåt.

Fru talman! Joakim Sandell har frågat mig när jag och regeringen avser att återkomma till riksdagen med förslag med anledning av riksdagens tillkännagivande om valbarhet och folkbokföring.

Först vill jag understryka hur viktigt det är att det bland både väljarna och de politiska partierna finns ett stort förtroende för valsystemet och för att systemet säkerställer korrekta och legitima resultat.

Vid valen 2022 förekom det enligt Valmyndighetens erfarenhetsrapport att kandidater ställde upp i valet i flera olika kommuner för att sedan retroaktivt folkbokföra sig i den kommun där kandidaten fick mandat.

Möjligheten att efter valdagen ändra förutsättningarna för sin egen valbarhet riskerar att påverka väljarnas förtroende för valen. Samtidigt måste det beaktas att frågor om valbarhet, nomineringsrätt och vilka som får kandidera i val hör till kärnan i valsystemet. En ändrad reglering på detta område behöver därför utredas noggrant och med förankring här i parlamentet.

Regeringen beslutade därför i juni i år i enlighet med riksdagens tillkännagivande om ett tilläggsdirektiv till den parlamentariskt sammansatta kommitté som tidigare fått i uppdrag att göra en översyn av valsedelssystemet. Uppdraget innebär att kommittén ska ta ställning till om reglerna om valbarhet bör ändras för att förhindra att en person som kandiderar i val till kommun- eller regionfullmäktige i flera kommuner eller regioner blir valbar efter valdagen på grund av att personen retroaktivt ändrar sin folkbokföring.

Uppdraget ska redovisas senast den 14 augusti 2026, och jag ser fram emot att ta del av kommitténs slutsatser.

När utredningen är klar och remissinstanserna har sagt sitt kommer regeringen att ta ställning till kommitténs förslag och överväganden.

Fru talman! Tack för väldigt många relevanta och angelägna frågor. Jag ska försöka att bocka av dem lite systematiskt.

Först till det så kallade forskningsläget. Många refererar till Danmark och erfarenheterna av sänkt straffmyndighetsålder. Jag har varit inne på det tidigare. Det var en generell sänkning till 14 år som varade i 18 månader. Det var en kort tid, och det är svårt att dra slutsatser. Under alla omständigheter ska vi inte sänka straffmyndighetsåldern generellt. Om vi kommer tillbaka på det sättet under det nya året riktar vi oss mot dem som har begått de allvarligaste brotten.

Jag säger det igen. Det är de cirka 50 under 15 som nu är föremål för bevistalan – som har begått mord, mordförsök, skjutningar och sprängningar kopplade till det. Det är målgruppen, och det är den målgrupp som det har visat sig att den sociala sidan av systemet har väldigt, väldigt svårt att hantera. Det blir dåligt för de barnen. Det blir dåligt för offren för den brottslighet de är involverade i. Det blir också väldigt dåligt för samhällsskyddet.

Det här är målgruppen. Detta är någonting annat än den danska modellen, och det gör att jag tycker att många generella referenser i hög grad försvagas.

En annan aspekt som sällan tas upp är samhällsvinsten av att riktigt farliga personer är inlåsta. Sedan kan den inlåsningen ske på olika sätt. Det kan vara statlig ungdomsvård eller kriminalvård. Själva omhändertagandemomentet har vi nu pratat mycket om. Jag tror att alla här inne är med på noterna. Ingen vill att någon 13-, 14-, 15- eller 16-åring ska behöva vara inlåst. Sedan är det i vissa fall en realitet att det är nödvändigt. Då är min fråga: Vilken del av vårt system är bäst skickad att hantera det?

Vi bedömer i likhet med utredaren – och det uppfattar jag att en bred majoritet i riksdagen också gör – att kriminalvården har väldigt goda förutsättningar när det gäller 15-, 16- och 17-åringarna.

Skolverksamheten ska vi gärna komma tillbaka till. Den är förstås helt central. Det här med digitaliseringen är ju inte ett uttryck för att det ska vara digital undervisning i stort. Det här handlar om att man möjligtvis ska kunna möta vissa specifika behov i ett enskilt fall, men det är ingen generell modell för undervisning vi talar om.

Vi får komma tillbaka till alla innehållsfrågor när det gäller anstalterna. Jag tror att de kommer att bli utmärkta och ha väldigt goda förutsättningar att göra det mycket bättre än vad systemet har lyckats med hittills.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 10 december.)

Fru talman! Nu måste jag be Ulrika Westerlund att påminna mig. Visst sa ledamoten tidigare i sitt inlägg att Miljöpartiet även motsätter sig reformen med ungdomsfängelser avseende 15-, 16- och 17-åringar? Låt mig ändå börja där.

Den utredningen, som inte ska belastas med frågan om straffmyndighetsåldern, tar sikte på att dagens system för att ta hand om den här målgruppen i hög grad har havererat. Vittnesmålen om och revisionerna av den statliga ungdomsvården har haglat.

Det är allt ifrån siffror om att det är 90 procent av dem som är dömda till sluten ungdomsvård som återfaller i allvarlig brottslighet om de har kopplingar till gängen. Skolverksamheten levererar inte. Behandlingsverksamheten levererar inte. I praktiken har rymningsrisken varit stor, om man vidgar perspektivet. Det har varit enkelt att kommunicera på insidan och annat.

Det leder till slutsatsen att den statliga ungdomsvården inte var byggd för den här gruppen unga. Den har byggts för andra unga med andra behov. Det är de unga som nu i väldigt hög grad trängs undan. Om man återigen tar kommunalrådsperspektivet på frågan säger alla på den lokala nivån: Det är fullt när man ringer. Den här gruppen har i hög grad tagit över.

Det är för mig det viktiga skälet till att gå över till just ungdomsfängelse, eller ungdomsavdelningar. Det handlar om att bygga en verksamhet som är avpassad för just den här målgruppen med skolgång och behandling med annan aktivitet. Den ska naturligtvis vara avskild från vuxna och i övrigt anpassad till barn. Det har goda förutsättningar att bryta de destruktiva mönster vi hittills har sett.

I min andra replikrunda kommer jag tillbaka till de 13- och 14-åringar som begår de allvarligaste brotten. Jag vill understryka att vi inte talar om barn och unga i största allmänhet. Det är nu ett femtiotal under 15 år som är föremål för bevistalan för att de är involverade i mord, mordförsök och annat och på vilka inga andra insatser längre biter. Vad ska vi göra med den gruppen? Det kommer jag gärna tillbaka till i nästa vända.

Fru talman! Den uppmärksamme lyssnaren kanske noterade att jag inte nämnde grundlagsfrågorna i mitt första inlägg. Det måste ha varit en förberedd talepunkt som kom upp i det andra inlägget. Jag ska däremot komma tillbaka till grundlagsfrågan, men först ska jag ta fasta på någonting annat som Teresa Carvalho sa.

Som jag uppfattade det sa ledamoten att vi bara kan spekulera i Gunnar Strömmers motiv för att vara långsam. Jag vet inte vilken insinuation som ligger i den spekulationen. Kan det vara att jag ser mellan fingrarna när det kommer till det högerextrema våldet och att jag tycker att vi ska trycka till våldsbejakande islamism och autonom vänster men inte högerextremister? Jag vet inte vad Teresa Carvalho antyder med den repliken. Ledamoten talar ofta om att vi inte ska tjafsa i politiken. Då ska man inte heller komma med tjafsiga insinuationer.

Om man nu vill läsa innantill och tar de här frågorna på allvar kan man gå tillbaka till den strategi som vi beslutade om förra året. Den pekade mycket tydligt ut det nynazistiska hotet som ett av två, historiskt sett tre, prioriterade problem att hugga tag i, och vi gör det på väldigt många olika sätt.

Om vi nu ändå ska komma tillbaka till grundlagsfrågan är den moderna lagstiftning som kan komma åt den här typen av problematik, och som vi har använt i relation till att kriminalisera deltagande i terrorism, det vi ville åstadkomma under förra mandatperioden. Det sa Socialdemokraterna nej till.

Jag mejlade med Morgan Johansson och frågade: Kan vi inte ta in den andra organiserade brottsligheten i det här greppet? Han sa nej. Det blev ingenting. Nu har vi fått en majoritet för det, och där kommer grundlagsfrågan upp.

Det är också det som möjliggör en lagstiftning, som jag tycker var ett mycket konkret besked. Jag kommer att ta emot förslaget i februari på det nya året. Då har vi för första gången, i varje fall under de år som jag kan överblicka, ett konkret förslag som verkligen kommer att kunna användas mot den här problematiken.

Det gäller oavsett om den är organiserad i relation till den organiserade brottsligheten i stort eller om den är organiserad i relation till våldsbejakande hot mot vårt fria och öppna samhälle. Det förslaget ska riksdagen alldeles strax få ta ställning till.

(Applåder)

Fru talman! Glädjande nog har justitieministern varit vaken under hela mandatperioden. Det kommer inte minst till uttryck på det här området.

Vi ser att vårt samhälle hotas från olika håll av den våldsbejakande extremismen: av högerextremismen, som vi talar om nu, av den våldsbejakande islamismen och historiskt även av den autonoma vänstern. Det sistnämnda hotet har tonat ut en del på senare tid, men det kan förstås hända saker på nytt.

Denna insikt ledde fram till en sammanslagen ny strategi mot våldsbejakande extremism och terrorism, som regeringen beslutade om i januari förra året. Den är i sin tur väldigt operativ till sin karaktär. Vi har till exempel kunnat se det i form av Säkerhetspolisens arbete med kartläggning av det högerextrema hotet. Så sent som under våren har Säkerhetspolisen på bredden beskrivit aktivklubbarna, deras aktiviteter och det potentiella hot som de utgör, exempelvis i form av ett uppbyggt våldskapital.

I det här arbetet görs väldigt många preventiva insatser. Centrum mot våldsbejakande extremism, som sorterar under Brottsförebyggande rådet, har väldigt viktiga uppdrag i den här delen, inte minst för att bidra och stötta kommuner och andra aktörer, så att de i sin tur kan vara vakna och bistå i arbetet med att se till att barn och unga inte dras in i de här sammanhangen. Inom ramen för det så kallade Redex-samarbetet, ett samspel mellan polisen och Säkerhetspolisen, sker ett väldigt offensivt arbete i relation till kritiska individer för att förebygga och förhindra bland annat den här utvecklingen.

När det sedan gäller kriminalisering i relation till den här typen av fenomen har vår inslagna linje ända sedan förra mandatperioden varit att vi ska knäcka detta med modern lagstiftning. Deltagandebrottslighet är alltså vägen att gå i relation till både terrorismen och den här typen av våldsbejakande extrema hot. Utredningen om detta kommer jag att ta emot på det nya året. Då ska vi också så skyndsamt som det bara går se till att den kommer till riksdagen.

Fru talman! Jag håller med Ulrika Liljeberg om att beskeden bör komma så snart det bara går. Det är i grund och botten Kriminalvården som till slut måste sätta ned foten och avgöra om det är full fart framåt som gäller eller om man vill göra på andra sätt. Vårt bidrag i den här ekvationen är att säkerställa att kommunalrådsperspektivet finns med i den statliga hanteringen, så att vi kan få ihop de delarna på ett bra sätt.

Jag vill ta fasta på detta med Bättre ut. Det är klart att det handlar om vad man gör när man väl sitter inne, men det handlar också om hur den kontrollerade utslussningen ser ut när man sedan är på väg ut i det öppna samhället. Då vill jag faktiskt koppla tillbaka till skälen för att inrätta ungdomsfängelser.

Nu ska jag vara rättvis mot den bakomliggande utredningen. Den tar ju ställning för ungdomsfängelser för 15–17-åringar, alltså dagens straffmyndiga minderåriga. Man hade då inte anledning att överväga frågan om en sänkt straffmyndighetsålder. Det ska inte den utredningen belastas för, så att säga, utan det är en senare fråga.

Under alla omständigheter tycker jag att det är väldigt intressant att förstå bevekelsegrunderna för den reformen, både i relation till den bredare fråga som vi talar om och i ljuset av hur vi ska hantera dem som är ännu yngre. Det fanns två huvudsakliga skäl.

Det ena skälet var att man skulle få till stånd en bättre arbetsfördelning mellan den statliga ungdomsvården och Kriminalvården. Man har misslyckats med att hantera den här gruppen. Detta är ett system byggt för helt andra vårdbehov, och det klarar inte av att hantera den. Dessutom tränger den ut alla andra som har behov av de här institutionerna.

Det andra skälet hade att göra med den kontrollerade utslussningen i Kriminalvårdens system. Vårt straffrättsliga system innefattar frivård och samspel med aktörer där ute. Det är klart att det är viktigt för alla som låses in av Kriminalvården att sedan kunna slussas ut i samspel med andra aktörer och komma ut som bättre människor med goda förutsättningar på andra sidan. Det är inte minst betydelsefullt när det gäller barn och unga. Vi ska verkligen återkomma till de frågorna och utveckla detta rejält framöver.

Fru talman! Tack, Ulrika Liljeberg, för möjligheten att diskutera den här viktiga frågan!

Det är klart att det är oerhört viktigt att vi får upp farten ännu mer när det gäller expansionen i kriminalvården. Om påståendet är att det går för långsamt kvitterar jag gärna det. Ja, det gör det.

Jag får också säga att förutsättningarna vid övergången till den nya regeringen inte var de bästa. Vi ser nu över i grund och botten allt som kan påverka hastigheterna för detta. Då talar jag om bland annat lagstiftning; vi kommer att återkomma i närtid med lagstiftning som handlar om att förändra plan- och byggreglerna för Kriminalvården.

Vi ser också på reformer av fängelselagstiftningen, eftersom det inte minst har betydelse för möjligheten att expandera i form av moduler och den typen av lösningar.

Vi har en samordnare på plats, ett mycket gediget kommunalråd, som ska säkerställa att det glapp som uppenbarligen har funnits i relationen mellan den statliga och den kommunala nivån när det gäller expansionen kan tajtas till. Vi har redan sett påtagliga resultat av det arbetet, inte minst i Kalmar där ett antal frågetecken löstes. Utbyggnadstakten växlas upp rejält. Vi måste se fler sådana resultat framöver för att kunna hålla den kurva som vi har lagt ut.

Vad gäller frågan om verksamhetens innehåll finns det förstås risker för omgivningen i ett läge med en allt allvarligare kriminalitet i kombination med en högre brottsuppklaring. Vi är glada att vi nu plockar hem den ena efter den andra av alla de hundratals gängkriminella som finns i utlandet. Det blir många fängelseår av den i och för sig glädjande utvecklingen med brottsuppklaringen. Till det kommer också de berättigade skärpningarna av straffen.

Sammantaget skapar det ett tryck på innehållet i verksamheten som jag är mycket medveten om. Jag vill bara understryka att vi är väldigt angelägna om att ta vidare förslag, till exempel från den trygghetsberedning där alla partier var involverade, som handlar om att utveckla innehållet. Jag är den första som tycker att det är rätt att låsa in folk som begått allvarliga brott. Men vi ska verkligen göra någonting meningsfullt av tiden där inne. Det arbetar vi också med på ett målmedvetet sätt.

Fru talman! Hittills i år är det en bit över 50 barn som är under 15 år gamla och som är föremål för bevistalan och har varit involverade i mord och mordförsök och på andra sätt i den typen av brottslighet.

Jag hör Lotta Johnsson Fornarve berätta vad hon inte vill ha och att vi ska ta hand om dem på ett annat sätt. Berätta då vilket sätt det är!

Det här är barn som redan har varit föremål för en lång rad insatser, som inte har visat sig bita. De har varit en del av en snurra av placeringar och hemplaceringar enligt LVU, Sis-placeringar och annat. De är en del av ett system som är så dåligt att vi inte tycker att 15, 16- och 17-åringarna ska vara en del av det, utan dem bryter vi ut och sätter på nya ungdomsavdelningar, som ska drivas av Kriminalvården.

Där byggs det nu skolverksamhet, det byggs behandlingsverksamhet och det byggs för fritidsaktiviteter för barn. Det görs i ljuset av att det gamla systemet, som Lotta Johnsson Fornarve verkligen vill att vi ska trycka på de här 13- och 14-åringarna som har begått allvarliga brott, har havererat för 15, 16- och 17-åringarna.

Den danska referensen är inte ointressant. Jag hör den ofta. Men vi har lyssnat på forskningen, och vi har tittat på Danmark. Det man gjorde i Danmark var en generell sänkning av straffmyndighetsåldern till 14 år. Vi kan undra mot vilken problembild man gjorde det. Jag vet inte.

Vi har inte den problembilden. Vi har inget intresse av att sänka straffmyndighetsåldern generellt. Vi har ett väldigt specifikt problem. Det är de här dryga 50 barnen, 13-, 14-åringarna och andra, som alltså är involverade i väldigt allvarlig brottslighet. Vårt system på den sociala sidan är byggt för helt andra uppgifter och räcker inte till där.

Vad som är nästan ännu värre är de barn som trängs bort från den statliga ungdomsvården, omhändertagande enligt LVU och familjehemmen när alla sociala resurser nu måste riktas in på just den här gruppen. Jag hörde någon som sa att vi inte ska kasta barn som är i riskzon i fängelse. Nej, det ska vi inte göra. Problemet är bara att det inte finns några resurser för att jobba med barnen som är i riskzon, eftersom de resurserna nu riktas mot helt andra.

(Applåder)

Fru talman! Svaret på frågan hur vi ska förhindra att 13-, 14-, 15-, 16 eller 17-åringar begår allvarliga brott handlar naturligtvis inte om inlåsning. Men då är det intressant att svaret på den politik vi lägger fram för att arbeta preventivt och förebyggande – mer offensiva verktyg för socialtjänsten, rivna sekretesshinder och reformerad lagstiftning när det gäller LVU – från Vänsterpartiets sida är att även där säga nej. Ni säger nej till allt som handlar om att lägga om det förebyggande arbetet på ett sådant sätt att vi i framtiden inte ska ha 13-, 14-, 15- och 16-åringar som begår så allvarliga brott.

Min förhoppning är att vi ska få majoritet för den stora omläggningen, den stora reformeringen av det brottsförebyggande arbetet, så att vi på ett helt annat sätt än i dag kan förhindra brott. Jag säger det igen, nämligen att de som i dag är 15, 14 eller 13 år gamla var alltså fem, fyra eller tre år gamla för tio år sedan. Vänsterpartiets linje är att vi ska fortsätta precis som hittills, kanske skjuta till några miljoner till samma sak som uppenbarligen inte har förmått att ändra bilden. Det är alltså inte vår linje, utan vi vill göra en jättestor reformering av det brottsförebyggande arbetet.

Sedan kan vi inte komma runt att vi kan hamna i ett läge när unga ändå begår allvarliga brott. Det handlar om när insatserna inte har gett avsett resultat. Då vill jag ta det här från det andra hållet, och det är i och för sig en reform som Vänsterpartiet också säger nej till – även Miljöpartiet hörde jag tidigare, det visste jag faktiskt inte. Det gäller övergången till ungdomsfängelse för 15-, 16- och 17-åringarna. Varför gör vi det skiftet? Jo, därför att den statliga ungdomsvården har visat sig reproducera brottsligheten, när över 90 procent av dem som hamnar där och har kopplingar till gängen som döms till sluten ungdomsvård återfaller i allvarlig brottslighet.

När skolverksamheten är havererad, behandlingarna är havererade och fritidsaktiviteterna inte håller måttet är det klart att vi måste överväga om också andra unga som begår riktigt allvarliga brott antingen ska bli föremål för de insatser som har havererat eller möjligtvis bli del av en ny ordning där vi har möjlighet att bryta de destruktiva mönstren.

Herr talman! Under åren 2012–2022 tredubblades det dödliga skjutvapenvåldet i Sverige. Myndigheterna uppskattar att den kriminella ekonomin växte till en årlig omsättning om 100–150 miljarder kronor. Gängens rekrytering trycktes allt längre ned i åldrarna.

Samtidigt är det uppenbart att vårt samhälle inte alls var rustat för att möta denna utveckling. Brottsbekämpningen fick inte de verktyg den behövde. Straffen var för låga och inte utformade för att motverka framväxten av kriminella nätverk. Det preventiva arbetet i olika delar av samhället visade sig också vara helt otillräckligt.

Rättsväsendet har inte heller räckt till för allt det andra – sexualbrotten, hedersvåldet, bedrägerierna, ungdomsrånen, butiksstölderna och inbrotten. Allt detta bottnar i politiska försummelser. Det går inte att komma ifrån de missbedömningar som gjordes och den politiska handlingsförlamning som rådde under de åtta år som Socialdemokraterna styrde och de väldigt allvarliga konsekvenser som detta fick för tryggheten i vårt land.

Det var också mot den bakgrunden som vi fick väljarnas mandat att få ordning på Sverige, och det var så läget såg ut när vi klev in i Rosenbad.

Herr talman! På tre år har vi rullat ut en historiskt omfattande omläggning av politiken. Det handlar förstås om flera olika saker i relation till den organiserade brottsligheten – att slå hårt mot gängens grova våld, att strypa den kriminella ekonomin, att bryta rekryteringen av barn och unga in i gängen och, inte minst, att komma åt alla de gängtoppar som gömmer sig utomlands.

Vi ser nu att det spelar roll vad man gör. Det spelar också roll att man gör saker. Nya verktyg, gänglagar och resurser börjar bita. Skjutningarna har hittills i år mer än halverats i jämförelse med samma period det mörka rekordåret 2022. Uppklaringen av de grövsta gängrelaterade brotten har dubblerats. Fler grova brott förhindras, och vi har nu den högsta polistätheten i modern tid. Polistillväxten sker också numera nära medborgarna, längst ute i kapillärerna.

Vi griper nu också äntligen en efter en av de gängtoppar som gömmer sig utomlands och därifrån styr och ställer med våldet, rekryteringen och bedrägerierna.

Herr talman! Vi är alltså på rätt väg, men vi är långtifrån framme. Vi har fortfarande våldsnivåer som inget anständigt samhälle kan leva med. Konfliktnivåerna i gängen är höga, våldskapitalet omfattande och hänsynslösheten och vårdslösheten stora. Under ytan bubblar också hela tiden risken för nya våldsdåd och nya våldsspiraler.

Vi sa redan före valet att det kommer att ta lång tid att vända utvecklingen. Vi har sett att det i andra länder som Danmark och i städer som New York tagit kanske tio, ibland femton år att vända utvecklingen. Vi är tre år in på Sveriges tioårsresa. Det avgörande nu är att vi inte vänder tillbaka till en tid då ingenting eller alldeles för lite gjordes utan fortsätter framåt och inte viker en tum från kursen.

De omfattande satsningar på rättsväsendet som vi påbörjat måste fortsätta. Det handlar om den organiserade brottsligheten, men jag vill betona att de stora investeringar som nu görs i rättsväsendet i hög grad också handlar om att den organiserade brottsligheten inte ska få tränga ut andra väldigt angelägna uppgifter, som att bekämpa mäns våld mot kvinnor eller att bekämpa den brottslighet som drabbar medborgarna i vardagen.

Regeringen föreslår att rättsväsendet ska tilldelas närmare 95 miljarder kronor 2026. Med den här budgeten går vi från 69 miljarder 2023 till 108 miljarder 2028. Det är en ökning med 57 procent.

Satsningarna utgår från fyra tydliga prioriteringar: för det första omfattande straffskärpningar, inte minst för gängrelaterad brottslighet, för det andra skärpta regler för barn och unga som begår brott samt bättre stöd för de barn som döms för brott eller riskerar att dras in i kriminalitet, för det tredje skärpta åtgärder mot mäns våld mot kvinnor samt hedersrelaterat våld och förtryck och för det fjärde reformer för att stärka stödet till brottsoffer.

När det gäller straffskärpningarna handlar det onekligen om ett perspektivskifte där vi skiftar fokus från gärningsmannen till fokus på brottsoffrets upprättelse och för samhällets behov av skydd mot allvarlig brottslighet.

Bland de förslag som regeringen lägger på riksdagens bord och som vi tar höjd för i budgeten finns dubbla straff för brott som har samband med kriminella nätverk. Där finns skärpningar av ett femtiotal straffskalor, allt från brott mot person till grov ekonomisk brottslighet och brott mot staten. Där finns möjlighet att döma den som begår flera mycket allvarliga vålds- eller sexualbrott till livstids fängelse, även om det inte skulle ingå i straffskalan för det enskilda brottet. En ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd införs, och vi skärper reglerna för villkorlig frigivning, bland annat genom att den andel av strafftiden som måste avtjänas i anstalt innan villkorlig frigivning höjs från två tredjedelar till tre fjärdedelar för dem som har dömts till fängelse i sex år eller mer.

Det är en realitet, herr talman, att den allvarliga brottsligheten har tryckts allt längre ned i åldrarna. Det är uppenbart att dagens system inte fungerar för vare sig preventionen eller hanteringen av unga lagöverträdare. Det är också därför vi lägger om hela den ordningen – allt från det brottsförebyggande arbetet till det brottsbekämpande arbetet.

Vi skärper straffen för unga lagöverträdare, och vi avser att gå vidare med ett förslag om sänkt straffbarhetsålder för allvarliga brott. Ungdomsfängelserna ska stå klara den 1 juli 2026.

Det här är åtgärder som är viktiga för att skydda samhället och för att öka brottsoffers upprättelse, men det här är också åtgärder som är avgörande för att barn och unga som faller offer för gängens rekrytering ska få bättre möjligheter än i dag att bryta en kriminell bana.

Samtidigt är det uppenbart att det krävs helt nya tag när det gäller att förebygga och förhindra att barn och unga dras in i kriminalitet. Det är därför som regeringen lägger om det förebyggande arbetet när det gäller socialtjänsten, skolan och föräldraansvaret. En ny förebyggande socialtjänstlag är på plats sedan i somras, och nu arbetar regeringen för fullt med fler förslag om nya verktyg till socialtjänsten. Nästa år avsätter regeringen sammantaget 8,2 miljarder kronor för det brottsförebyggande arbetet. Av dem går 6,8 miljarder på olika sätt till arbetet med barn och unga.

Fru talman! Mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck måste bekämpas med full kraft. Det gäller våldet i olika skepnader; det fysiska våldet förstås, men även det psykiska våldet och det ekonomiska våldet. Nu gör vi stora satsningar för att stärka skyddet och upprättelsen för dem som utsätts för den typen av brott.

Ett nytt brott, psykiskt våld, föreslås införas. Det innebär ett stärkt straffrättsligt skydd mot bland annat ekonomiskt våld, kontrollerande beteenden samt hedersrelaterat våld och förtryck.

Fru talman! Det är också viktigt att det ska bli enklare för brottsoffer att få hjälp och upprättelse efter att ha utsatts för ett brott. Brottsoffer ska kunna få sin brottsskadeersättning direkt från staten utan att först behöva kräva in ersättningen direkt från sin förövare. Vi inför också en särskild funktion för att stödja brottsoffer som har drabbats av allvarlig brottslighet som innefattar förstörelse av bostad, exempelvis ett sprängdåd utanför bostaden eller terroristbrott. Så stärker vi rätten till målsägandebiträde.

Fru talman! Låt mig säga några ord också vad gäller beläggningssituationen i anstalter och häkten. Att den är så ansträngd beror framför allt på att utbyggnaden av kriminalvården inleddes alldeles för sent. Nu gör vi om, och vi gör rätt. Vi bygger ut kriminalvården kraftigt. Den stora expansionen ska fortsätta. Mellan 2023 och 2028 beräknas Kriminalvårdens anslag öka från 14,1 till 31 ½ miljard kronor. Det är en ökning med 123 procent.

Allt det vi gör handlar om att göra Sverige till ett tryggare, friare och säkrare land. Vi är på rätt väg, men vi är långtifrån framme. Med knappt ett år till valet står Sverige, svenska medborgare och svenska väljare inför ett vägval. Det vägvalet har också tydliggjorts i den debatt vi har haft i dag rörande budgeten: Antingen göra en ordentlig vänstersväng med tillhörande handlingsförlamning, inte minst på grund av att åsikterna går så vitt isär mellan partierna på vänstersidan, eller fortsätta framåt mot ett tryggare, friare och rättvisare Sverige.

Vägvalet handlar om att antingen backa tillbaka till den politik som orsakade, eller i varje fall förvärrade, en lång rad av de problem som vi nu talar om, eller fortsätta framåt enligt den kurs vi nu har slagit in på, där vi ser att nya verktyg, nya arbetssätt och nya resurser verkligen börjar bita.

Vi vill arbeta för ett Sverige där strävsamhet lönar sig, där brott straffar sig och där ansvarstagande medborgare kan känna framtidstro och trygghet. Det är ett Sverige där vi kan lita på staten och på varandra; ett Sverige som vi kan vara stolta över.

(Applåder)

Herr talman! Jag tycker att detta lite grann fångar essensen i det jag vill komma fram till. Om vi nu verkligen ska arbeta preventivt, om vi nu i hög grad har en ny problembild som gör att vi måste göra stora förflyttningar i allt från samspelet mellan skola, socialtjänst och polis i arbetet mot rekryteringen av barn till hur vi arbetar med andra medel, är det väldigt typiskt att centrala aktörer i vänsteralternativet i bästa fall kommer 70–75 procent på vägen. Skulle man systematisera det förhållningssättet i relation till den här problembilden skulle vi inte ha så mycket systemkraft för att bryta rekryteringen.

Det är helt riktigt att vi valde att gå ett steg längre. Det ursprungliga förslaget handlade om att bara få använda hemliga tvångsmedel inom ramen för förundersökningar. Då ligger det i sakens natur att det för barn under 15 som inte är straffmyndiga rör sig om en helt annan miljö om det bara ska handla om tvångsmedel i relation till brottsmisstankar.

Hela poängen är ju att inte komma in i efterhand när brottet väl har begåtts utan att komma in i förväg för att förhindra och förebygga att barn dras in i den här brottsligheten i första läget. Detta är alltså inte verktyg riktade i första hand mot barnen, utan det här är helt avgörande för att i förväg komma åt dem som organiserar och styr och ställer.

En annan notering, apropå vikten av att med tio månader kvar till valet klargöra vad man har för olika regeringsalternativ, är att vänstersidan i denna specifika fråga lyckades inta tre distinkt olika positioner. Jag gläds åt att Socialdemokraterna röstade för. Jag konstaterar att Miljöpartiet kom halvvägs, eller 60 procent, på vägen genom att säga nej till det preventiva inslaget. Vänsterpartiet sa nej, sannolikt nej, nej, nej, till alla delar i förslaget.

Så ser också valet ut när vi blickar framåt: full fart framåt mot den organiserade brottsligheten och mot dem som rekryterar, eller halv fart framåt och problembilden i bästa fall på samma nivå som hittills.