Gunnar Strömmer

Herr talman! Jag tackar Gudrun Nordborg för denna viktiga fråga. Det råder inget som helst tvivel om att Ekobrottsmyndigheten har ett väldigt viktigt uppdrag: att leda arbetet med att förebygga och bekämpa den ekonomiska brottsligheten. Jag är väldigt glad för att vi nyligen utsåg en ny, mycket skicklig och högt ansedd generaldirektör, Rikard Jermsten, som också fick med sig ett tydligt utvecklingsuppdrag. Trycket ska upp i utredningsverksamheten, fler ekobrottslingar ska lagföras, det förebyggande arbetet ska utvecklas och samverkan med andra aktörer ska intensifieras.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

Samtidigt vet vi att Riksrevisionen har pekat på ett antal brister, både i upplägget för myndigheten och i verksamheten. Dessa har också riksdagen uppmärksammat i ett antal tillkännagivanden till regeringen. Vi har tillsatt en utredning helt i linje med de direktiv som vi har fått från Riksrevisionen och riksdagen i den delen. Utredaren har fått i uppdrag att förutsättningslöst analysera situationen och återkomma med förslag. När utredaren kommer med sina förslag ska jag ta ställning till dem.

Herr talman! Jag tackar Angelika Bengtsson för den här viktiga frågan. De scener som utspelades så sent som den gångna helgen är någonting som vi aldrig kan acceptera som vare sig supportrar, spelare, ledare, arrangörer eller medborgare. Regeringen har återkommande träffat de olika aktörer som kan påverka den här situationen - fotbollsförbundet, andra företrädare för idrottsrörelsen, supportrarna, polisen och arenaägarna - och vi kommer att ha ett nytt sådant möte i början av november.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

Dessutom har vi tillsatt en utredning som ska se över reglerna gällande tillträdesförbud och kameraövervakning och ta ställning till om straffen måste skärpas för dem som återkommande exempelvis stormar planer, använder bangers eller annan pyroteknik eller maskerar sig. Vi ska vara helt på det klara med att det vi såg i söndags inte ska hända i svensk fotboll, och vi gör allt vad vi kan för att bidra till att det inte händer igen.

Fru talman! Jag svarar gärna rakt på den frågan: Ja, det tror jag. Det är min övertygelse att det är viktigt att det också blir på det sättet.

När det gäller det sakpolitiska innehållet i de frågor som Pontus Andersson Garpvall har lyft är vi överens om tagen. Sedan ankommer det på oss som regering och som lagstiftare att utforma reglerna på ett sådant sätt att det blir lätt att göra rätt för den som använder reglerna i praktiken, att lagstiftarens intention med reglerna blir tydlig och att detta har stöd i regler som i det konkreta fallet kan ge det avsedda resultatet - självklart med respekt för grundläggande fri- och rättigheter och rättssäkerhetsintressen. Det är en given utgångspunkt. I den delen är vi förstås överens om tagen.

Det som dagens interpellationsdebatt gäller är frågan om oberoendet i våra domstolar och oberoendet för de enskilda domarna. Och det handlar om frågan om huruvida yttrandefriheten gäller även för domare, oavsett om det är nämndemän eller lagfarna domare. Så är det utan tvekan. Det är förstås en väldigt viktig del av vår demokratiska rättsstat.

Domare kan också agera på ett sådant sätt att de anses vara olämpliga att utöva sitt uppdrag, men den bedömningen gör inte vi som politiker, utan den görs av domstolarna själva. Den bedömningen är i sin tur lagbunden. Den utgår från grundlagens krav på saklighet och opartiskhet och regleras i övrigt på ett sådant sätt att domstolarna så att säga har en rättslig ram inom vilken bedömningen ska göras.

Detta sker löpande. Det var ett fyrtiotal fall under förra året. De handlar om en rad olika saker. Det är alltifrån folk som sover på jobbet till folk som har olämpliga kontakter med parter eller som kan ha uttryckt sig på ett sådant sätt att det går att ifrågasätta tilltron till deras opartiskhet och saklighet. Jag har ingen grund för att inte tro att denna uppgift är omhändertagen på ett bra sätt av våra domstolar. Det är bra att vi får chansen att diskutera det här i dag.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Pontus Andersson Garpvalls ingång i denna diskussion var att vi ska värna opartiskheten och de oberoende domstolarna, att domare - oavsett om det är lagfarna juristdomare eller nämndemän - naturligtvis har en grundlagsskyddad yttrandefrihet och att prövningen av olämpligheten i ett konkret fall ska ske på behörigt avstånd från politiken genom domstolarna eller i den överklagandeinstans som finns på detta område. Så långt är jag helt och hållet med.

Nu tycker jag att vi mer närmar oss en debatt som handlar om att misstänkliggöra, höll jag på att säga, en stor del av dem som är verksamma i våra domstolar, våra myndigheter eller i våra kommuner och regioner. Då är jag inte längre med.

Min utgångspunkt är nämligen att det vi har att värna här är opartiskheten och oberoendet i våra domstolar. Den diskussion vi för är naturligtvis relevant i vårt samhälle, men i oberoendet för domstolarna ligger det att det är där bedömningarna av lämpligheten måste göras. Det är däremot inte en godtycklig process, utan den är lagbunden. Det är lagarna och reglerna på detta område som har använts av domstolar när de, i det enskilda fallet, har gjort en bedömning av om en enskild domare eller en enskild nämndeman är lämplig eller inte. Jag har ingen anledning att misstro domstolarna i det arbetet.

När det gäller våra myndigheter tänker jag inte, så att säga, öronmärka enskilda medarbetare utifrån eventuella politiska uppfattningar. Min övertygelse är att medborgarna har rätt att förvänta sig att alla, oavsett politisk uppfattning, förstås är välkomna att arbeta i offentlig förvaltning eller i våra domstolar under förutsättning att de är beredda att leva upp till grundlagens krav på opartiskhet och saklighet. För domare handlar det om att inse att det med oberoendet naturligtvis kommer ett ansvar i utövningen av detta förtroendeuppdrag. Det är inte ett valt förtroendeuppdrag från politiska partier, men det handlar naturligtvis om ett förtroende gentemot medborgarna i fråga om att förvalta detta oberoende. Med det kommer också krav på att själv uppträda opartiskt och oberoende på olika sätt.

Min erfarenhet, om man nu ska luta sig mot den, är att den svenska statsförvaltningen är full av människor som röstar på olika partier men som faktiskt är besjälade av att varje dag gå till jobbet och arbeta för det som majoriteten av svenska folket har röstat igenom i allmänna val.

Det råder ingen tvekan om att delar av den politik som vi är överens om, inte minst när det kommer till migrationen, för flera framstår som kontroversiell. Flera har säkert röstat på andra partier för att motsätta sig ett genomslag för den. Men min erfarenhet, två år in i regeringsarbetet, är att jag är helt ointresserad av vad enskilda medarbetare i våra myndigheter röstar på.

Min erfarenhet är att de allra flesta är besjälade av att hjälpa till att genomföra det som svenska folket har röstat fram i allmänna val. Jag är övertygad om att de kommer att fortsätta att vara det om vi får förnyat förtroende efter nästa val. Blir vi utkastade har de ett annat uppdrag: att se till att få genomslag för det som folkviljan då har gett uttryck för. Det är för mig faktiskt det mest grundläggande intrycket av dem som nu arbetar i förvaltningen. Detta tycker jag att vi ska vårda ömt och inte misstänkliggöra.

Fru talman! Tack Pontus Andersson Garpvall för möjligheten att diskutera dessa viktiga frågor i dag!

Detta handlar i högsta grad om domstolarnas oberoende, domarnas integritet och kravet på opartiskhet och saklighet i våra domstolar, och det är ju ett grundackord i hela vår demokratiska rättsstat. En viktig utgångspunkt är att de som väl blivit utsedda till nämndemän av de politiska partierna inte längre är företrädare för något parti. De är domare i precis lika hög grad som de lagfarna juristdomarna, och samma krav på saklighet, opartiskhet, oberoende och lämplighet gäller för nämndemän som för lagfarna juristdomare.

Både en lagfaren juristdomare och en nämndeman har naturligtvis en grundlagsskyddad yttrandefrihet. Det finns inget förbud i lagstiftningen mot att de uttrycker politiska uppfattningar, och det är inte heller något som framgår av de lagar och regler som reglerar när en domare ska stängas av eller entledigas.

För mig är det viktigt att slå fast att varken regeringen eller riksdagen gör dessa bedömningar. Det är en viktig del av vår demokratiska rättsstat att det är domstolarna och särskilt utpekade organ, på behörigt avstånd från den exekutiva regeringsmakten, som ska göra dessa bedömningar. Därför kommer jag inte att värdera omständigheterna i detta konkreta fall, lika lite som i något annat fall. Det ankommer inte på mig att göra det, och det vore dessutom i strid med vår konstitutionella ordning.

Under förra året, 2023, entledigades 42 nämndemän på domstolarnas initiativ, och 15 nämndemän stängdes av. Om man tittar på tidigare fall av entlediganden ser man att det är olika slags grunder när det gäller olämplighet. Ibland har det rört sig om inlägg på sociala medier eller i tidningar, svårigheter att hålla sig vaken under förhandling eller olämpliga kontakter med parter i mål. Dessa omständigheter som är ägnade att ifrågasätta en domares opartiskhet gäller på samma sätt för juristdomaren som för nämndemannen. Det är så man måste förstå nämndemannarollen.

Bedömningen av vad som är olämpligt eller inte kan man naturligtvis ha en debatt och en diskussion i samhället om. Men prövningen och avvägningen i det konkreta fallet måste göras av domstolar, annars äventyrar vi ett fundament i vår demokratiska rättsstat, nämligen domstolarnas oberoende och integritet i förhållande till exempelvis den politiska makten.

Fru talman! har frågat mig hur jag och regeringen kommer att säkerställa att nämndemän inte blir av med sina uppdrag på oskäliga grunder.

Jag vill börja med att slå fast att ett oberoende domstolsväsen är ett fundament i vårt demokratiska samhälle. Kravet på oberoende och opartiska domstolar och domare har ställts upp till skydd för den enskilde medborgaren. Den som får sin sak prövad i domstol ska kunna känna sig säker på att saken blir behandlad enligt gällande rätt och utan påverkan av ovidkommande intressen. Det är oerhört viktigt att allmänheten känner förtroende för att domstolarna är oberoende och att det inte finns någon risk för exempelvis politisk påverkan.

Nämndemännen är representanter för allmänheten i domstolarna och fyller i den rollen en viktig funktion. Genom sin medverkan och insyn i den dömande verksamheten bidrar nämndemännen till att upprätthålla förtroendet för domstolarna och stärka deras legitimitet. För att syftet med medverkan av nämndemän ska uppnås måste de personer som verkar som nämndemän vara lämpliga för uppdraget. I detta ingår att nämndemän, precis som juristdomare, ska vara omdömesgilla, opartiska och sakliga. Även om nämndemän utses av de politiska partierna är nämndemannauppdraget inte ett politiskt uppdrag.

En nämndeman som genom att begå brott eller på annat sätt har visat sig vara olämplig för uppdraget ska entledigas. Beslutet om entledigande fattas av domstol utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Vid prövningen gäller grundlagens krav på saklighet, opartiskhet och allas likhet inför lagen. Ett beslut om entledigande kan överklagas till Överklagandenämnden för nämndemannauppdrag.

Grunderna för entledigande av nämndemän är tydligt reglerade i lag, och det är upp till domstolarna och Överklagandenämnden för nämndemannauppdrag att använda reglerna. Som jag redogjorde för i ett svar på en riksdagsfråga för ett par veckor sedan har jag fullt förtroende för hur de hanterar den uppgiften.

Fru talman! Tack, Märta Stenevi, för möjligheten att diskutera dessa frågor i dag! Jag välkomnar verkligen initiativet, pådrivet av Miljöpartiet i den förra regeringen, att få till stånd en sådan här viktig utredning. Jag har hela tiden sagt att om det kommer förslag från andra partier, antingen här i kammaren eller i form av utredningsförslag, som är bra, som stärker brottsoffrets ställning och ger upprättelse till utsatta kvinnor och för den delen även andra i vårt samhälle och som kan stärka det omgivande samhällets skydd mot allvarlig brottslighet ska vi verkligen göra allt vi kan för att förverkliga de förslagen.

Jag tycker att den här utredningen är ett mycket gott exempel på detta, och det är i den andan vi nu arbetar vidare med dessa förslag. Som jag sa är det vår ambition att kunna lägga detta på riksdagens bord under våren, och jag tror att vi har goda förutsättningar att kunna leva upp till den ambitionen.

Jag tycker också att det är viktigt att i en tid då vi på goda grunder lägger väldigt mycket kraft på att motverka den organiserade brottsligheten, slå mot det grova våldet, strypa den kriminella ekonomin och bryta rekryteringen av barn och unga in i de kriminella nätverken också ha bredd i vår uppmärksamhet så att vi ser andra stora, viktiga pågående misslyckanden och problem i vårt samhälle. Det råder ingen som helst tvekan om att mäns våld mot kvinnor och allt vad det innebär - de olika uttryck det tar sig och alla konsekvenser det får, både för enskilda och för samhället i stort - förtjänar en stor plats i debatten och i det lagstiftningsarbete som sker här i kammaren. Det här är ett utmärkt underlag för att komma vidare med detta, och jag ser fram emot att fortsatt arbeta tillsammans med dessa frågor.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Ja, det utgår jag från, men jag föregriper inte våra processer i lagstiftningsarbetet. Märta Stenevi, som också har ingått i en regering med flera partier, vet att allt följer en särskild ordning. Nu är vi inne i det viktiga arbetet på Justitiedepartementet, och sedan ska detta, som det heter, beredas gemensamt i Regeringskansliet och därefter samordnas.

Det finns inget i våra ingångsvärden för regeringssamarbetet som för mig leder till några tvivel om att det finns en stark gemensam uppfattning, som jag också uppfattar omfattar en stor majoritet i den här kammaren, om att vi ska flytta fram positionerna rejält när det gäller att angripa mäns våld mot kvinnor och söka en ordning som på ett bättre sätt än i dag ger upprättelse för våldsutsatta kvinnor och även stärker det omgivande samhällets skydd mot denna typ av allvarlig brottslighet. Jag ser därför fram emot den fortsatta processen och att komma till riksdagen med en lagstiftning som jag hoppas och tror kommer att kunna vinna brett gehör här i kammaren.

Jag vill säga något om remissinstansers betydelse eftersom vi några gånger mellan raderna återkommer till den frågan. Man ska självklart ta intryck av vad remissinstanser har att säga. Sedan betyder inte det att man alltid slaviskt följer remissinstanser, som också kan tycka olika saker.

Något som jag själv tittar väldigt noggrant efter i remissinstansernas synpunkter är vad de praktiker som ska använda reglerna har att säga. Kommer detta att fungera i praktiken? Kommer det att vara möjligt att använda detta på ett bra sätt? Kommer reformer att få de avsedda effekterna? Detta tycker jag är utomordentligt viktigt.

På detta liksom på väldigt många andra områden i politiken finns det förstås ett rejält mått av principer, moral och samhällssyn som i sig är oerhört betydelsefulla. Det är klart att vi vill att straffen och straffrätten, inte minst på det här området, ska återspegla hur vi ser på samhället - att vi vill vara ett fritt och öppet samhälle där var och en kan vara trygg och säker och leva sitt liv på det sätt man själv önskar utan att behöva vara rädd eller utsättas för våld från vare sig samhället i stort eller enskilda våldsverkare. Vi vill att de principerna och den synen - Märta Stenevi sa att barn ska få vara barn, och det är alldeles självklart - ska återspeglas när vi utformar våra straffrättsliga regler på detta område. Samtidigt är det naturligtvis, om vi tar brottsoffrens utgångspunkt, oerhört viktigt att reglerna också utformas på ett sådant sätt att de i det praktiska livet och det praktiska genomslaget får de effekter vi efterfrågar.

Jag tycker därför att det är väldigt viktigt att veta att vi har praktikerna med oss när det gäller denna typ av förändringar. Sedan kan praktiker ändå för all del vara emot förändring, av andra skäl. Man arbetar på ett visst sätt. Man kanske är försiktig och återhållsam och tycker att förändringen innebär större risker än möjligheter och så vidare. Vi ska alltså inte slaviskt lyssna på vad de som i dag använder reglerna har att säga.

Men likafullt: Vi ska säkerställa att vi får en lagstiftning på detta område som i både moraliska termer och rättvisetermer signalerar den upprättelse vi vill se för brottsoffer och som understryker exempelvis att motiv spelar roll för brottens allvar. Hat är i sig något som ska få allvarliga konsekvenser när vi mäter ut straffen, men sedan ska vi också säkerställa att det vi vill uppnå får ett genomslag i det praktiska rättslivet. Det är med dessa ingångsvärden vi nu arbetar vidare med den här produkten.

Fru talman! Tack, Märta Stenevi, för möjligheten att diskutera de här viktiga frågorna i dag!

Låt mig börja med slutet. Vår avsikt är att lägga fram det här under våren. Det gör vi dels därför att det är ett underlag som är oerhört väl genomarbetat med ett i grund och botten positivt gensvar från de olika aktörer som ska arbeta med de här frågorna, dels därför att vi tycker att de samhällsproblem som de här förslagen adresserar är så pass allvarliga och i flera fall också akuta att det är viktigt för oss att komma fram så snart det bara går. Vi bedömer att det kan ske under våren.

Låt mig säga att det det här förslaget gör som jag tycker är oerhört betydelsefullt är att det på ett adekvat sätt adresserar både principiella frågor och praktiskt betydelsefulla frågor på det här området. Frågan om att införa kön som grund för straffskärpning är ju ett uttryck för en insikt om att det vid en viss typ av brottslighet som riktar sig mot utsatta kvinnor utöver våldet, som är allvarligt i sig, kan finnas motiv och drivkrafter som lite förenklat kan beskrivas som ett slags hat mot kvinnor. Vi och jag menar att det är oerhört viktigt att ta sikte på och synliggöra den typen av motiv och även att säkerställa att det får konsekvenser när man så småningom ska bedöma brottets allvar och mäta ut ett straff som återspeglar allvaret i den brottsligheten. Det om det.

När det gäller hur vi konkret går vidare med utredningens förslag vill jag inte föregripa det. Jag vill att vi ska få presentera den helheten när vi är klara med det arbetet, och arbetet pågår här och nu. Men att det är ett samlat grepp det handlar om råder det inget tvivel om.

Vad gäller den konkreta frågan om barnpornografin kan man säga att den självklara utgångspunkten måste vara att även straffrättsligt se de fulla konsekvenserna av barns utsatthet, inte minst när det gäller övergrepp som sker i den digitala miljön. Jag håller helt med om retoriken. Det är tom retorik som jag är tveksam till, men det vi talar om nu är över huvud taget inte tomt. Det har utomordentligt viktig betydelse. Frågan är bara hur man bäst fångar det i den straffrättsliga regleringen för att den ska göra det jobb som vi är överens om måste göras här.

Detsamma gäller förstås barn och deras pubertetsutveckling. Det är alldeles självklart, menar jag, att straffrätten måste säkerställa att barn får vara barn och att de behandlas på det sättet när det gäller den konkreta användningen av våra straffrättsliga regler. Vad det sedan kommer att betyda i hur vi utformar de här förslagen är någonting som vi arbetar med just nu och som jag ber om att få återkomma till när helheten i det arbetet är klar.

Fru talman! Märta Stenevi har frågat mig när regeringen kommer att gå vidare med förslagen i betänkandet Ett starkare straffrättsligt skydd - mot sexuella kränkningar, bedrägerier i vissa fall och brott med hatmotiv avseende kön (SOU 2023:80) och införa kön som grund för straffskärpning i 29 kap. 2 § brottsbalken.

Låt mig referera till den debatt vi just har haft, där vi dessvärre inte fick utredningsförslag som var möjliga att gå vidare med därför att de inte gjorde jobbet, kort sagt. I det här fallet är det precis tvärtom. Här har vi fått ett utredningsunderlag som gör jobbet. Det kan vara värt att nämna att den utredare som arbetade med den utredningen är samma utredare som arbetar med den breda Påföljdsutredningen som ska läggas fram till våren. I det ljuset har vi gott hopp om att vi ska få bra underlag på bordet även i vår.

Regeringen är fast besluten att bekämpa hat, hot och våld mot kvinnor med samma kraft som vi bekämpar gängen. Som Märta Stenevi redogör för mottog jag i november förra året det nämnda betänkandet om ett starkare straffrättsligt skydd i de fall vi nu talar om. Utredningen menar att det finns anledning att se särskilt allvarligt på brott där ett motiv har varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av kön. Den ökade förekomsten av sexualiserad hatretorik som i synnerhet kvinnor utsätts för är ett hot mot det demokratiska samtalet och samhället i stort. Därför föreslår utredningen att kön ska läggas till som ny grund i brottsbalkens bestämmelse om straffskärpning vid hatbrottsmotiv.

Jag välkomnar utredningens förslag. De utgör ett viktigt led i arbetet med att stärka det straffrättsliga skyddet för utsatta kvinnor. Betänkandet har remissbehandlats, och arbete pågår nu med att ta fram en lagrådsremiss. Betänkandet har också tagits emot väl av remissinstanserna, och det gör det kommande arbetet ännu enklare.

Låt mig i detta sammanhang nämna andra viktiga åtgärder som regeringen har vidtagit och planerar att vidta för att bekämpa mäns våld mot kvinnor och barn samt våld i andra nära relationer.

En viktig del av detta är att reformera lagstiftningen om kontaktförbud. För närvarande bereds förslag i Regeringskansliet som syftar till att fler kontaktförbud ska kunna meddelas och att den brottsförebyggande funktionen i förbuden ska stärkas. Bland annat arbetar vi med förslag som innebär att kontaktförbud ska kunna omfatta större geografiska områden och att det ska införas en presumtion för ett kontaktförbud när förbudspersonen - den som är föremål för kontaktförbudet - har dömts för viss typ av brottslighet.

Utöver detta genomför regeringen dessutom en historisk omläggning av hela kriminalpolitiken där fokus flyttas från gärningsmannen till brottsoffret. Sommaren 2023 gav regeringen en utredare i uppdrag att se över straffskalorna för bland annat grova vålds- och sexualbrott samt att reformera systemet för påföljderna (dir. 2023:115 och 2023:181). Utredningen ska också föreslå ändringar som innebär att den som döms för mycket allvarliga fall av upprepade vålds- och sexualbrott ska kunna dömas till livstids fängelse, även om inget av de enskilda brotten har livstids fängelse i straffskalan.

Till detta kommer att regeringen också har remitterat betänkandet Ett ändamålsenligt samhällsskydd - Vissa reformer av straff- och straffverkställighetslagstiftningen (SOU 2024:48). Bakom den intrikata rubriken återfinns ett stort antal förslag som, särskilt vad gäller allvarlig och upprepad brottslighet, stärker samhällsskyddet, minskar risken för återfall i brott, ökar tryggheten för brottsoffer samt skärper synen vid återfall i brott. Förslagen bedöms inte minst kunna ge ett ökat skydd för den som utsätts för våld i en nära relation eller hedersrelaterat våld och förtryck.

I det här sammanhanget vill jag säga att i somras trädde också lagändringar i kraft som innebär ett stärkt hyresrättsligt skydd för våldsutsatta kvinnor - det är den våldsamma mannen som ska flytta, inte den våldsutsatta kvinnan. I juni beslutade regeringen om ett åtgärdsprogram för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck samt prostitution och människohandel. Programmet innehåller bland annat flera åtgärder inom ramen för ett program för att lämna destruktiva relationer. Här kan nämnas ett uppdrag till Kriminalvården, Polismyndigheten, Socialstyrelsen och Åklagarmyndigheten att stärka samverkan för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck, inklusive ärenden där barn är involverade. Och under hösten avser regeringen att tillsätta en utredning som bland annat tar sikte på ekonomiskt våld som förekommer i samband med bodelningar.

Sammanfattningsvis angriper regeringen mäns våld mot kvinnor från flera olika håll. Arbetet bedrivs målmedvetet och uthålligt, och vi kommer varken att sänka ambitionsnivån eller att slå av på takten. Som jag nämnde inledningsvis ska mäns våld mot kvinnor bekämpas med samma kraft som den organiserade brottsligheten. Det är precis det vi gör.

Fru talman! Jag tackar Märta Stenevi för möjligheten att diskutera de viktiga frågorna i dag.

Jag välkomnade verkligen starten på debatten, och jag tänkte, ärligt talat, att ingången i diskussionen var en atypisk generositet. Jag tänkte att det möjligtvis var ett uttryck för frågornas betydelse och vikten av att hitta breda överenskommelser om sådant som verkligen är kritiskt för enskilda människor och för vårt samhälle i stort. Sedan tog det bara något inlägg så känner jag snarare igen upplägget på debatterna.

Saken är den att i stället för att räkna direktiv kan det också vara värt att titta på output och resultat. Det är en realitet. På ett och ett halvt år har vi levererat mer på området än vad den regering som Märta Stenevi ingick i under åtta år levererade under de åren.

Nu kommer kontaktförbuden. Nu kommer alltså det starka hyresrättsliga skyddet för de våldsutsatta kvinnorna. Kvinnan ska bo kvar, och den man som slår ska kastas ut. Nu kommer en riktig förändring av straffen, så att de återspeglar brottets allvar i straffmätningen. Nu kommer det en riktig förändring av mängdrabatten. Nu kommer regler som innebär att den som begår upprepade grova vålds- och sexualbrott, den som är farlig, kommer att låsas in på livstid, även om inte straffet för ett brott i det enskilda fallet föreskriver livstids fängelse.

På civilrättens område kan tilläggas att barn inte ska behöva växa upp med en förälder som slår eller har slagit den andra föräldern. Frågan om bodelningar tas med.

I fråga om det psykiska våldet tog vi också över ett utredningsförslag med en riktig intention, men det fick svidande remisskritik för att inte fungera i praktiken. Nu tar vi hand om det också.

Låt handlingarna avgöra vem som levererar på området. Då vågar jag påstå att om vi kan hålla samma tempo framöver som vi har gjort de första 18 månaderna kommer våldsutsatta kvinnor att ha ett avgjort bättre läge om vi ses igen om ett halvår, 12 månader eller 2 år.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Så länge Märta Stenevi höll sig till ämnet för dagen, nämligen ingången för varför det är viktigt att göra någonting åt mängdrabatten, kände jag både stor respekt och stor sympati för Märta Stenevis inlägg. Men om vi nu ska bredda debatten och möjligtvis ägna oss åt ett ömsesidigt ansvarsutkrävande tar jag väldigt gärna även den diskussionen.

Sanningen är ju den att nu händer allt på det här området. Det är kontaktförbuden, och det är det starka hyresrättsliga skyddet för de våldsutsatta kvinnorna. Det är straffreformer på riktigt, till exempel möjligheten att utdöma livstidsstraff för dem som upprepat ägnar sig åt grova våldtäkter, även om inte det enskilda brottet föreskriver livstid i fängelse.

Allt detta gör vi, och då har vi inte ens kommit till civilrättens område.

Vi nämnde initialt vikten av att säkerställa att barn inte ska behöva ha umgänge med en förälder som slår - det hänger i regel ihop med ett våld som drabbar utsatta kvinnor. Vi har bodelningarna som det har talats om i decennier men inte hänt någonting med, inte heller under de åtta år som Märta Stenevi utövade inflytande över regeringsmakten. Där kommer vi äntligen att tillsätta en utredning. Det är något som civilsamhället har slagits för i decennier, och nu kommer det.

Man kan möjligtvis säga att glappet mellan retorik och praktik sällan har varit så stort som när det kommer till S-MP-regeringen under de föregående åtta åren. Möjligtvis är vi lite mer lågmälda retoriskt, men när det kommer till den praktiska handlingen råder det ingen tvekan om att det äntligen finns en regering som kan trovärdiggöra att kampen mot mäns våld mot kvinnor i alla fall kommer i närheten av den kamp som politiskt har förts mot den organiserade brottsligheten under senare år, även om den kampen också har varit alldeles för otillräcklig, och därför rätar vi upp även den.

När det kommer till de här viktiga frågorna kan man till att börja med säga att det inte är helt logiskt att efterfråga högre och längre straff för män som slår och samtidigt säga att straff inte har någon annan effekt än vedergällning. Straffen är en utomordentligt viktig del både av upprättelsen för brottsoffret och för skyddet av det omgivande samhället. Det är klart att det har en preventiv effekt när vi säger att män som exempelvis våldför sig grovt på kvinnor vid upprepade tillfällen ska vara inlåsta på livstid eller få det tidsobestämda förvaringsstraff som vi nu har fått utredningsförslag på.

Samhällsskyddet är ju hela motivet för den typen av förändring av straffen, för vi vet att om vi låser in riktigt farliga personer kommer de inte att ha möjlighet att begå nya våldsbrott och sexualbrott mot kvinnor och andra som drabbats av detta. Det är alltså självklart att det har en preventiv effekt, och det trodde jag, utöver brottsofferupprättelsen, var ett viktigt ingångsvärde i hela diskussionen om vikten av att komma åt den orättfärdiga och väldigt ineffektiva mängdrabatt som har präglat systemet så här långt.

När det gäller det breda greppet vill jag avslutningsvis säga att det är som om vi bara kan ta en fråga i taget i det här landet. Det är den organiserade brottsligheten, och sedan adderar vi nu på väldigt goda grunder mäns våld mot kvinnor.

När jag har fått den mycket svepande kritiken från vänsterhåll, inklusive Miljöpartiet, om att vi skulle ägna oss åt något slags allmän repression utan att komma med precisa ändringar av straffen har det ofta kommit från Socialdemokraterna som har sagt att vi bara ska fokusera på gängen. Då har jag undrat hur det är med de våldsutsatta kvinnorna. Ska vi inte arbeta för deras upprättelse? Nu talar vi om dem, och det välkomnar jag mycket.

Men hur är det med ungdomarna som utsätts för de våldsamma och förnedrande rånen? Hur är det med annan form av misshandel eller skadegörelse, intrång i människors allra heligaste, det vill säga hemmet? Är inte det brottslighet som förtjänar en upprättelse för brottsoffren? Självklart. Och det är det som motiverar vårt bredare grepp om straffen.

Fru talman! Låt mig inledningsvis svara på den sista frågan rakt upp och ner. Ja, det kommer att vara möjligt. Det är precis så vi planerar våra processer om de breda men helt nödvändiga reformer som vi nu genomför.

Jag vill först ge en eloge till Märta Stenevi för en väldigt relevant och inkännande beskrivning av vad det kan innebära att bli utsatt för en brottslighet som sker om och om igen, och inte sällan när vi talar om mäns våld mot kvinnor med samma förövare.

Den insikten om att brotten och brottens allvar på ett mycket bättre sätt än i dag måste återspeglas i hur de enskilda straffen utformas och hur den sammantagna effekten av flera brott påverkar straffet för den som gör sig skyldig till brotten är en otroligt viktig utgångspunkt för det reformarbete som vi nu ägnar oss åt.

Det är väldigt viktigt att greppet är brett. På väldigt goda grunder diskuterar vi gängkriminaliteten, den organiserade brottsligheten, systemhotande effekter och vikten av att gå fram på djupet och på bredden mot den gängrelaterade brottsligheten.

Min utgångspunkt är att det skifte som vi gör är mycket bredare motiverat än "bara" den organiserade brottsligheten. Det handlar om hur man ser på straff och om hur man ser på brottsoffers upprättelse. Min uppfattning är att lagstiftningen som den har varit utformad under väldigt lång tid i Sverige har haft ett alltför ensidigt fokus på just gärningsmannen och omständigheter runt gärningsmannen och på det sättet i alltför hög grad har osynliggjort brottsoffret, brottsoffrets upplevelse, brottsoffrets berättigade förväntan på upprättelse och det omgivande samhällets behov av skydd mot allvarlig brottslighet.

Det är med dessa ingångsvärden som vi nu tar ett brett grepp om straffen. Det handlar inte alls om något slags onyanserad vedergällningsinstinkt utan tvärtom om ett brottsofferperspektiv också långt bortom de förödande konsekvenser vi ser av gängens kriminalitet. Det gäller inte minst de frågor som vi nu talar om - mäns våld mot kvinnor - där det är helt riktigt att den ordning som vi har ärvt inte på något sätt lever upp till de förväntningar som brottsutsatta kvinnor bör kunna ha på det omgivande samhällets respons och reaktion på våldet.

När det gäller just mängdrabatten - en fråga där Moderaterna har drivit på under den tid i alla fall jag har varit politiskt medveten, i ungefär 40 år - fanns det tillkännagivanden i riksdagen i frågan från 2015. Det dröjde tyvärr väldigt lång tid innan frågan adresserades av den tidigare regeringen; det skedde med en utredning som tillsattes 2021, alltså i slutet av den andra mandatperioden av den förra regeringens tid vid makten.

Det är helt riktigt att jag tog emot resultatet av den. Skälet till att vi avsatte budgetmedel var att vi hela tiden har haft instinkten att om det ligger bra grejor på bordet så ska vi göra någonting av det. Men en närmare analys av utredningsresultatet och inte minst den väldigt omfattande kritik som kom från remissinstanserna om att det här är ett återhållsamt och krångligt system som kommer att bli väldigt svårt att använda i praktiken gjorde att vi i stället valde att hantera frågan i det bredare reformgreppet, allt i syfte att få till stånd en riktig upprättelse för de kvinnor som drabbas av detta våld och för att på riktigt skydda det omgivande samhället från den allvarliga brottsligheten.

Jag är övertygad om att vi kommer att få sådana förslag redan till våren, och sedan ska vi skyndsamt genomföra dem i syfte att skapa både ett skydd för utsatta kvinnor och en möjlighet till ordentlig upprättelse för den som utsätts för upprepad brottslighet.

Fru talman! Märta Stenevi har frågat mig hur jag och regeringen har resonerat när vi valt att stoppa Flerbrottsutredningens förslag om straffskärpningar samt hur jag avser att agera för att ge personer som är utsatta för mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck upprättelse för de systematiska kränkningar de utsätts för.

Den här regeringen har gjort det till en av sina allra viktigaste uppgifter att återupprätta tryggheten i Sverige. Att det handlar om vår tids stora frihetsfråga blir inte minst tydligt när vi ser den ofrihet som blir följden av våld, hat, hot och kränkningar som drabbar alltför många kvinnor.

Det straffrättsliga systemet har under längre tid lappats och lagats, men inte reformerats som helhet för att möta de samhällsproblem som vi ser i dag i Sverige.

Det är därför som vi nu tar ett helhetsgrepp och genomför en historisk omläggning av hela kriminalpolitiken. Fokus flyttas från gärningsmannen till brottsoffret och det omgivande samhällets behov av skydd. Omläggningen behövs för att möta de kriminella gängens systemhotande brottslighet. Den är också en viktig beståndsdel i arbetet mot annan brottslighet och inte minst när det gäller att bekämpa mäns våld mot kvinnor.

Reformarbetet bedrivs i hög takt och i flera olika spår. Sommaren 2023 gav regeringen en särskild utredare i uppdrag att se över straffskalorna och reformera systemet med påföljder (dir. 2023:115 och 2023:181). Syftet med uppdraget är att straffskalorna på ett avsevärt bättre sätt än i dag ska återspegla brottens allvar och att påföljderna som döms ut ska framstå som rimliga och rättvisa.

En specifik fråga som ingår i utredningen är just den så kallade mängdrabatten. I dag kan någon dömas för ett mycket stort antal allvarliga brott utan att maximistraffet döms ut. Det är helt enkelt inte acceptabelt. Utredningen ska därför föreslå förändringar av reglerna för hur straff vid flerfaldig brottslighet mäts ut. Utredningen ska också lämna förslag som innebär att livstids fängelse ska kunna komma i fråga för vissa allvarliga fall av upprepade vålds- och sexualbrott, även om inget av de enskilda brotten har livstids fängelse i straffskalan.

Som jag har sagt i flera andra sammanhang är Flerbrottsutredningens förslag (SOU 2023:1), den tidigare regeringens utredning om flerbrott, ett steg i rätt riktning. Men de förslagen motsvarar inte vad vi vill åstadkomma. De motsvarar heller inte vad brottsutsatta kvinnor har rätt att förvänta sig. Förslagen har dessutom fått relativt omfattande remisskritik, som bland annat lyft fram att de föreslagna reglerna skulle vara svåra att använda i praktiken. Efter att ha övervägt frågan noggrant har vi valt att inte gå vidare med förslagen. I stället inväntar vi de förslag som den stora breda utredningen om påföljder ska presentera nu till våren. På det sättet kan frågan också behandlas tillsammans med andra förändringar inom ramen för det helhetsgrepp som vi nu tar om straffen.

Regeringen förstärker arbetet mot mäns våld mot kvinnor samt våld i nära relationer, och vi gör det på bred front. Utöver det som jag redan har nämnt pågår exempelvis en översyn av lagstiftningen som gäller kontaktförbud. Det har också genomförts lagändringar som gett stärkt hyresrättsligt skydd för våldsutsatta kvinnor. De innebär att förövaren ska kunna bli av med sin hyreslägenhet samtidigt som den våldsutsattas möjligheter att bo kvar stärks. Under hösten avser regeringen även att tillsätta en utredning som bland annat tar sikte på det ekonomiska våld som förekommer i samband med bodelningar.

Utöver det pågår arbetet med flera åtgärder som vi bedömer kan motverka det dödliga våldet i nära relationer. Bland annat beslutade regeringen nyligen om en lagrådsremiss som handlar om ett ökat informationsflöde till brottsbekämpningen. Där finns viktiga förslag på lättnader i lagstiftningen som gäller sekretess.

Det föreslås bland annat att socialtjänst och hälso- och sjukvård i högre grad ska kunna ge information till polisen vid vålds- och sexualbrott mot närstående. Det är utomordentligt viktigt för att kunna förebygga och förhindra denna allvarliga brottslighet. Regeringen har också beslutat om ett åtgärdsprogram för åren 2024-2026 i syfte att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck och dessutom prostitution och människohandel.

För mig och den här regeringen är det självklart att mäns våld mot kvinnor ska bekämpas med samma kraft som vi bekämpar gängkriminaliteten. I det arbetet finns inget utrymme att sänka ambitionsnivån eller att slå av på takten.

Fru talman! Än en gång tack, Pontus Andersson Garpvall, för möjligheten att diskutera dessa angelägna frågor i afton!

Bedrägerier som riktar sig mot äldre är ett inslag i vår samtid som ingen anständig människa kan acceptera. Vi har en moralisk skyldighet att göra allt vi kan för att trycka tillbaka den brottsligheten.

Vi vet att det är en väldigt lukrativ verksamhet för den organiserade brottsligheten. Den genererar väldigt stora vinster, och som jag sa inledningsvis är risken för upptäckt och lagföring alltför låg. Detta avser vi att ändra på.

Vi vet att den innebär enormt stora kostnader för de äldre som drabbas, både ekonomiskt och mänskligt. Den här typen av bedrägerier är förenade med förnedring, kränkning och skam. Både de ekonomiska och de mänskliga kostnader som är förenade med denna brottslighet är skäl för oss att göra vad vi kan för att trycka tillbaka den.

Vi vet också att om vi ska komma åt den organiserade brottsligheten måste vi strypa den kriminella ekonomin. Vi måste göra det på ett sådant sätt att vi också skyddar det omgivande samhället mot allvarlig brottslighet och ger upprättelse till dem som drabbas som brottsoffer.

De frågor som har lyfts av interpellanten i dag ska vi verkligen hålla fast i. Jag ser fram emot ett fortsatt gott samarbete för att trycka tillbaka den här brottsligheten.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Låt mig först bara säga något om den realitet som Pontus Andersson Garpvall belyser när det gäller lokaliseringen av denna typ av kriminell aktivitet. Det är ju helt riktigt att callcenter och annat ofta organiseras och sätts upp utanför landets gränser. Telemarketingstationer för bedrägerier sätts inte sällan upp på varmare adresser långt borta från Sverige. För att komma åt detta behövs ett mycket effektivare samarbete mellan Sverige och de länder där denna brottslighet har sin bas - ett politiskt samarbete men också i högsta grad ett samarbete mellan myndigheter.

Jag kan nämna att Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten arbetar mycket aktivt med att exempelvis sätta in särskilda sambandspersoner för att få till stånd ett effektivt samspel med polismyndigheter och åklagarmyndigheter i andra länder. Då får man en gemensam systemkraft mot den här typen av baser för kriminell aktivitet som riktar sig mot Sverige. Folk ska inte komma undan bara för att de har satt upp basen för sin brottsliga verksamhet utanför landets gränser.

Det andra konkreta som Pontus Andersson Garpvall nämner är frågan om arbetsgivares ansvar när det gäller vilka man anställer och om det skulle finnas ett särskilt ansvar att undvika att anställa personer som är efterlysta för brottslighet. Jag vet att Sverigedemokraterna har väckt den här frågan i justitieutskottet.

Jag kan inte säga att jag har ett rakt svar när det gäller exakt hur man skulle kunna hantera en sådan fråga lagstiftningsmässigt. Men vad jag kan säga är att arbetsgivare i dag måste vara mycket medvetna om att sårbarheter i rekryteringar kan komma med väldigt höga kostnader. Inte minst när det gäller den offentliga sektorn har vi nu diskussioner och utredningar igång om hur vi ska kunna utöka möjligheten att göra effektiva bakgrundskontroller. Detta återspeglar en mycket cynisk verklighet där kriminella nätverk utnyttjar sårbarheter för att ta sig in i myndigheter, kommunala verksamheter och för den delen också kommersiella verksamheter som de av olika skäl anser har strategisk betydelse för dem.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Om detta ska vara inte bara en möjlighet utan också förenat med skyldigheter i några avseenden eller för vissa verksamheter är inget som jag har en riktigt klar uppfattning om i dag. Jag kan bara konstatera att det problem som Pontus Andersson Garpvall tar upp är en realitet och att vi i varje fall måste säkerställa att arbetsgivare i framtiden har bättre möjligheter än i dag att genomföra effektiva bakgrundskontroller på personer som de avser att anställa.

Herr talman! Tack till Pontus Andersson Garpvall för möjligheten att diskutera de här viktiga frågorna i dag!

Ja, det är helt riktigt att en lång rad mediala granskningar, inte minst under det senaste året, har röjt cynismen och storskaligheten bakom många av de äldrebedrägerier som alltför många medborgare i vårt land drabbas av.

Jag hade själv möjlighet att i förväg se granskningen gjord av Uppdrag granskning och även möjlighet att kommentera den i det aktuella programmet. Jag måste säga att jag var tagen inte minst av brutaliteten och cynismen som präglade samtalen, som var inspelade och kunde spelas upp.

Det är klart att den lagstiftning som vi rullar ut slår mot det grova våldet och skjutningarna och sprängningarna, det som är de mest brutala uttrycken för den organiserade brottsligheten. Men den har i högsta grad också som syfte att strypa den kriminella ekonomin och för den delen att bryta rekryteringen till gängen när det gäller barn och unga. Att strypa den kriminella ekonomin är motiverat för att den driver våldet och rekryteringen men också för att brottsoffren som regel är väldigt utsatta och skyddslösa på det här området - detta oavsett om det handlar om narkotikaförsäljning eller, som i fallet vi nu diskuterar, bedrägerier som riktar sig mot väldigt utsatta äldre.

När det gäller den fråga som Pontus Andersson Garpvall nämner särskilt i sin interpellation och även tar upp här i kammaren om det som framkommit på senare tid om Socialdemokraternas lotterier är det klart att var och en begriper att det är väldigt allvarliga och bestickande uppgifter som har kommit fram. Metoderna, det sätt på vilket man har ringt till äldre och utsatta människor, påminner ju i inte så liten utsträckning om de samtal som vi har fått ta del av i andra och ännu mer ljusskygga sammanhang. Likaså är eventuella kopplingar till den gängkriminella miljön och de bolag som har skött den här försäljningen naturligtvis bestickande.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

De här frågorna vet jag har debatterats i särskild ordning i kammaren i dag. De är också föremål för en särskild diskussion om reglering av den typen av verksamhet, och även det får väl hanteras i särskild ordning.

Vad gäller den bredare problematiken, den kriminella verksamhet som sker i organiserad form riktad mot äldre och omfattande bedrägerier som drar in miljarder till de kriminella nätverken, har jag redogjort för det samlade programmet från regeringens sida. Jag är fullt medveten om att mycket mer kommer att behöva göras.

Pontus Andersson Garpvall frågar mig om det är några särskilda åtgärder jag skulle vilja lyfta fram som särskilt viktiga. Jag skulle säga att det är totalen som ger den avsedda effekten. Men om jag ändå ska lyfta fram ett par ska jag säga att den första är att vi har gjort det möjligt att använda hemliga tvångsmedel, alltså hemlig avlyssning, också i preventivt syfte för att förhindra och förebygga också den här typen av bedrägerier. Man ska alltså kunna rikta avlyssning mot de kriminella nätverken i preventivt och förebyggande syfte. Det för mig till den andra frågan, den om kontakterna med bankerna. Vi vet att när pengarna väl har lämnat kontot är de i princip omöjliga att få tag på.

Både genom att med hemliga tvångsmedel och andra insatser försöka förebygga att de här brotten över huvud taget äger rum och genom att bankerna bygger mer robusta system för att minska sårbarheten för äldre utsatta kan vi bygga ett mycket starkare preventivt skydd för utsatta grupper, inte minst äldre. Det skulle jag säga har utomordentligt stor betydelse när det gäller att hindra brottsligheten och därmed skydda potentiella brottsoffer.

Herr talman! Pontus Andersson Garpvall har frågat mig vilka åtgärder regeringen och jag avser att vidta under mandatperioden för att beivra bedrägerier mot äldre.

Bedrägeribrott är en lukrativ verksamhet för organiserad brottslighet eftersom den genererar stora vinster och innebär låg risk för upptäckt och lagföring. Regeringen är fast besluten att motverka de kriminellas möjligheter att berika sig på det här sättet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

För att säkerställa att banksektorn ökar skyddet för kundernas pengar har jag och flera av mina statsrådskollegor under vintern och våren haft möten med cheferna för några av Sveriges största banker. Bankerna har presenterat ett åtgärdspaket som bland annat innebär att man utvecklar transaktionsövervakningen och ger kunderna möjlighet att införa tidsfördröjningar, beloppsgränser och extra kontroll vid vissa betalningar. Regeringen följer förstås utvecklingen på området. Glädjande nog har vi sett en tydlig nedgång i brottsvinsterna för telefonbedrägerier under årets sju första månader jämfört med motsvarande period förra året.

Svensk lagstiftning, som förstås genomför EU-direktiv också på det här området, ställer krav på att banker ska motverka bedrägerier i sin verksamhet. Inom EU pågår för närvarande förhandlingar om nya regler på området. I jämförelse med andra EU-länder är Sverige mer digitaliserat, och förekomsten av bedrägerier via social manipulation har ökat kraftigt de senaste åren. Sverige har därför haft en aktiv roll i EU-förhandlingarna, och vi driver på för att det nya regelverket ska få en utformning som ökar möjligheterna att bekämpa bedrägerier.

I budgetpropositionen för 2025 föreslår regeringen också att medel avsätts för ett finansiellt underrättelsecentrum vid Polismyndigheten. Polismyndigheten, Ekobrottsmyndigheten och Skatteverket ska där samverka nära med bland annat banker för att effektivt utbyta operativ information och arbeta brottsförebyggande tillsammans.

Andra åtgärder som kan nämnas är att regeringen har tillsatt en utredning om förstärkt skydd för personuppgifter på tryck- och yttrandefrihetsområdet. Vidare har Post- och telestyrelsen i uppdrag att motverka så kallad spoofing, så att bedragare inte ska kunna använda manipulerade telefonnummer för att vilseleda tilltänkta bedrägerioffer.

I Regeringskansliet bereds också förslag om att stärka det straffrättsliga skyddet för äldre och andra särskilt utsatta på bedrägeriområdet. Den som utnyttjar att offret är skyddslöst eller utsatt, eller som begår ett bedrägeri i organiserad form, ska enligt förslaget oftare kunna dömas för grovt brott.

Samtidigt måste vi vara medvetna om att i takt med att regeringen och andra delar av samhället genomför åtgärd efter åtgärd för att motverka bedrägerier byter de kriminella tillvägagångssätt. Regeringen fortsätter att analysera behov av lagskärpningar och andra åtgärder, allt i syfte att öka tryggheten i samhället. Det är också viktigt att vi som kunder och medborgare håller oss informerade och vaksamma för att så långt som möjligt undvika att bli utsatta för brott.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag tackar återigen Elisabeth Thand Ringqvist för möjligheten att diskutera den här väldigt väsentliga frågan i dag. Jag vill ta fasta på det som Elisabeth Thand Ringqvist lyfte fram på slutet, nämligen vikten av att ligga väldigt nära den praktiska, konkreta verkligheten för att så snabbt som möjligt och med så stor precision som möjligt få en uppfattning om hur denna brottslighet tar sig fram och vilka sårbarheter som används och missbrukas för brottsliga syften. Detta kan också gälla för goda uppslag kring hur de här problemen bäst kan hanteras och bemötas.

Jag vill verkligen understryka betydelsen av att ha en nära dialog med enskilda företagare och företrädare för företagsamheten i detta. Jag tycker att vi lär oss mycket genom att ligga nära både de brottsbekämpande aktörerna och andra aktörer i samhället som arbetar med de här frågorna och ser hur det slår.

Det är också viktigt att se hur regelverk slår igenom i praktiken, inte minst i domar i våra domstolar, som visar i vilken utsträckning våra verktyg når ända fram eller om de i själva verket inte har den kraft som krävs för att komma åt de här problemen. Det finns en del fall på senare tid som antyder att vi har en bra bit kvar innan vi kan säga att vår verktygslåda är så skarp och effektiv, och står för ett så omfattande genomslag i praktiken, att vi är där vi vill vara när det gäller våra insatser för att strypa den kriminella ekonomin.

Tusen tack, Elisabeth Thand Ringqvist, för dagens diskussion! Vi får fortsätta det gemensamma arbetet framåt.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.