Herr talman! Rasmus Ling har frågat mig om jag och regeringen kommer att lägga fram förslag till riksdagen som innebär att polisen ges ökade möjligheter att neka manifestationer och allmänna sammankomster, vilka risker jag ser för att främmande makt skulle utnyttja förändringar av ordningslagen och att påtryckningar mot Sverige skulle öka om polisen ges möjlighet att neka allmänna sammankomster samt om jag delar hans oro för att allmänna sammankomster skulle kunna nekas med skäl som är sekretessbelagda.

Jag börjar med att konstatera att Sveriges säkerhetspolitiska läge allvarligt har försämrats under senare tid. Detta inkluderar läget för den inre säkerheten. Det råder en hög terrorhotnivå i Sverige, och landet möter hot från våldsbejakande extremism. Hot mot Sverige som land, det svenska samhället i stort, svenska intressen utomlands och svenskar i utlandet har förekommit från en mängd olika aktörer. Vissa företeelser i samband med allmänna sammankomster har bidragit till detta. Olika aktörer har utnyttjat händelser i Sverige som förevändning för att hetsa och bruka våld, bland annat genom att svenska beskickningar har attackerats. Flera av de sammankomster som verkat hotdrivande mot Sverige har arrangerats av utländska medborgare.

Regeringen tar det försämrade säkerhetsläget på stort allvar. Det måste mötas både med åtgärder som har omedelbar effekt och med beslut som stärker vår långsiktiga förmåga att hantera olika hot mot Sveriges säkerhet. Det var mot den bakgrunden som regeringen i augusti 2023 beslutade att ge en särskild utredare i uppdrag att utreda förutsättningarna och lämna författningsförslag som innebär att omständigheter som hotar Sveriges säkerhet ska kunna beaktas vid tillståndsprövningen för allmänna sammankomster och vid överväganden om att ställa in och upplösa sådana sammankomster. Samtidigt ska yttrandefriheten och demonstrationsfriheten värnas.

I samband med att utredningen tillsattes lyfte jag särskilt fram behovet av att förstärka Sveriges författningsberedskap mot olika typer av allvarliga hot mot svenskar och svenska intressen, det vill säga att vi behövde säkerställa att det finns ett beslutsunderlag för att i framtiden kunna agera om situationen kräver det.

Eftersom de här frågorna utan tvekan har kopplingar till yttrande- och demonstrationsfriheten har också en parlamentarisk referensgrupp, med representanter för alla riksdagspartier, varit knuten till utredningen. Det har varit viktigt för regeringen med en transparent och förtroendefull process.

I början av sommaren överlämnade Utredningen om stärkt skydd för Sveriges säkerhet vid allmänna sammankomster sitt betänkande till regeringen, och det betänkandet innehöll en rad olika förslag - alternativa förslag - på hur omständigheter som hotar Sveriges säkerhet kan beaktas vid tillståndsprövning och andra beslut. Utredningen lämnade också en del förslag som inte tar sikte just på landets säkerhet utan är mer allmänt ägnade att se till att ordningslagen fungerar på ett bra sätt och som det var tänkt.

Utredningen har alltså levererat ett brett underlag med flera alternativa förslag på lösningar. Betänkandet har skickats på remiss till ett stort antal remissinstanser som kommer att ha möjlighet att ge sina synpunkter på utredningens förslag. I början av november kommer vi att ha de samlade remissvaren.

Rasmus Ling ställer flera frågor om hur regeringen kommer att gå vidare efter detta. Till att börja med får jag säga att remissomgången ska få ha sin gång. När den är i mål och underlaget för diskussion är bredare ser jag framför mig att det finns anledning att återuppta överläggningar med partierna i riksdagen för att hitta en lämplig väg framåt.

Herr talman! Jag vill först bara säga att jag tycker att de invändningar som lyfts fram är berättigade. Det gäller alltifrån risken att vi i praktiken kommer att låta aktörer i andra länder sätta gränserna för vår egen yttrandefrihet till risken att vi skapar nya sårbarheter.

Den typen av frågor är också sådant som aktualiseras och berörs av utredaren, och jag är säker på att de kommer att vara några av de centrala frågor som remissinstanserna kommer att yttra sig om. Jag vill inte föregripa den processen, men jag vill bekräfta att det är berättigade frågor som ligger i den andra vågskålen.

Jag skulle ändå bara vilja säga någonting om de principiella vägval som ledde fram till att vi tillsatte utredningen, bara så att vi kommer ihåg var vi var då, så att säga.

Jag har redan nämnt en hel del saker om verkligheten - en förhöjd terrorhotnivå, olika personer i både Sverige och Tyskland som greps för terrorbrott, desinformationskampanjer om svensk socialtjänst, koranbränningar och annat som ledde fram till att svenska beskickningar i utlandet sattes i brand, att två svenskar dödades i ett terrorattentat i Belgien och så vidare.

Att säkerhetshotet är reellt måste vi bara ta in och inte så att säga förminska. Det är nämligen styrkan i detta allmänna intresse som över huvud taget gör det motiverat att diskutera den här typen av frågor.

Gällande de principiella vägvalen i kölvattnet av de här olika händelserna lyftes olika förslag fram i debatten. En del sa sig vilja återinföra ett trosfridsbrott eller ändra i lagen om hets mot folkgrupp för att i praktiken förbjuda kränkningar av religiösa skrifter. Det är för övrigt den väg som Danmark så småningom valde.

Vi i den svenska regeringen klargjorde å vår sida att vi ansåg att det vore fel väg att gå. Vi avvisade förslag som i praktiken innebar att vissa yttranden ska förbjudas på grund av deras innehåll oavsett när, var och hur de framförs. Sådana långtgående inskränkningar skulle dessutom förutsätta inskränkningar i grundlagens skydd för yttrande- och demonstrationsfriheten, och det är klart att det inte är aktuellt för den här regeringen.

När det gäller de förslag som har lämnats av utredaren vill jag också bara säga att de alltså inte förutsätter några förändringar av grundlagen utan ligger inom ramen för dagens yttrandefrihetsskydd. Samtidigt är vi tydliga med att säkerhetsläget måste tas på allvar och mötas med åtgärder som har effekt på både lång och kort sikt.

Det var bakgrunden. Vi pekade då på glappet mellan å ena sidan ordningsstörningar på en specifik plats, där polisen i dag kan begränsa villkoren för en allmän sammankomst, och å andra sidan krigsfara, där regeringen kan gripa in på motsvarande sätt med hänvisning till rikets säkerhet. Polisen kan dock inte i något läge mellan trafikstörningen och krigsfaran gripa in eller väga in säkerhetsfrågor av det här slaget i sina bedömningar.

Det är en realitet att det här är ett glapp som också utgör en säkerhetsmässig sårbarhet, och det var därför jag sa i min inledning - vilket jag också underströk vid pressträffen när vi tillsatte utredningen - att vi måste se om vårt bo. Det handlar om vår författningsberedskap för att vara rustade att möta olika allvarliga hot mot svenskar och svenska intressen. Vi måste säkerställa att det finns ett beslutsunderlag så att vi kan agera om situationen kräver det, och det är det beslutsunderlaget vi nu har fått.

Jag vill inte föregripa remissbehandlingen av utredningens förslag, men för att göra utredaren lite rättvisa vill jag ändå säga att många av de situationer som Rasmus Ling lyfter fram som exempel på anstötliga manifestationer inte träffas av den föreslagna regleringen givet den höga nivå på säkerhetshotet som utredaren ser är en förutsättning för att den här typen av bestämmelser ska kunna användas i praktiken. Med det sagt: Nu kommer remissinstanserna att belysa detta, och vi ska se vad den processen ger. Sedan ska vi fortsätta att ha en transparent och rak dialog mellan regering och riksdag om de här väldigt viktiga frågorna.

Herr talman! Jag håller med Rasmus Ling om att det finns många exempel i politiken - även i svensk politisk historia - där man så att säga har skjutit från höften för att släcka en brand här och nu utan att riktigt förutse vilka konsekvenserna på sikt skulle bli av vägvalet, antingen i liknande eller i andra situationer.

Det här skedde i en tid då andra efterfrågade väldigt omedelbara åtgärder. Ett av våra nordiska grannländer agerade väldigt snabbt den hösten och genomförde något som förvisso inte förutsatte en grundlagsändring där men som hade förutsatt en grundlagsändring i Sverige. Vi hade alltså inte riktigt praktiska möjligheter att göra så givet detta.

Under alla omständigheter valde vi en annan väg. Vi valde en mycket svensk väg. Vi valde att inte rusa iväg, utan att i stället tillsätta en vanlig hederlig statlig utredning, ge utredaren ett år och koppla en parlamentarisk referensgrupp till utredningen trots att det var en utredning som inte förutsatte några grundlagsförändringar. Men vi gjorde det för att frågorna naturligtvis anknyter till viktiga frågor om yttrandefrihet och demonstrationsfrihet.

Vi motiverade detta med att vi ville skapa en författningsberedskap. Vi har dessvärre i andra kriser sett exempel på att den svenska författningsberedskapen har varit bristfällig och att man har tvingats vispa ihop lagstiftning på väldigt kort tid utan att på ett ordentligt sätt kunna överblicka konsekvenserna av sådana tilltag. På det sättet tycker jag att vi har hanterat denna situation mycket ansvarsfullt.

Jag har lätt för att uttrycka erkänsla för de dilemman och risker som Rasmus Ling och andra pekar på och som även utredaren behandlar i sin utredning - risken för att vi exponerar oss för yttre krafter som i praktiken genom sitt agerande kommer att vara de som sätter gränserna för svensk yttrandefrihet. Allt det där har en realitet, och det kommer att vara en av de viktigaste frågorna att diskutera vidare framåt.

I andra vågskålen kan vi ändå också se att man kan ha sådan information - och förra året var vi väldigt nära ett sådant läge - som är av den karaktären att man inser att om vi ingenting gör kan det få förödande konsekvenser för medborgarnas trygghet och säkerhet, för kritisk infrastruktur i ett land eller för den centrala statsledningen, det vill säga demokratins fundamentala institutioner. Men vi saknar utrymme att agera på sådan information. Vi ser tåget komma men har inga möjligheter att använda verktyg, som i och för sig skulle kunna finnas, för att sätta stopp för tåget och förhindra ett väldigt allvarligt utfall, till exempel en allvarlig terrorattack. Det är också ett dilemma: att ha information om allvarliga händelser men inte kunna agera på informationen.

Det här är realiteter som måste hanteras inom ramen för den diskussion som vi nu har. Jag tycker att det underlag som vi får genom utredningen är en utmärkt grund för den fortsatta diskussionen.

Man kan bekanta sig med utredningen och göra det på olika sätt. Man kan läsa debattinlägg, man kan om man är väldigt ambitiös ta sig igenom betänkandet eller man kan, som jag gjorde häromdagen, lyssna på en podd. Svenska Dagbladets ledarsida hade bjudit in utredaren och ställde kritiska frågor under 45 minuter. Om man gör det ser vi att vi här har ett klassiskt exempel på att juridiken inte är det komplicerade. Jag tror att de tekniska lösningarna i utredningen är rätt oantastliga.

Däremot kommer vi framgent att gemensamt behöva hantera de praktiska aspekterna av det hela - å ena sidan hur tillämpningen ska gå till i praktiken, å andra sidan vilka de praktiska effekterna blir. Dessutom har vi de mer principiella frågorna om hur vi ser på hur vidsträckt demonstrationsfriheten och yttrandefriheten ska vara, oavsett konsekvenser i andra hänseenden. Om det här sker på samma konstruktiva sätt som under utredningens gång har jag gott hopp om att vi kommer att hitta vägar framåt också när remisstiden har gått ut.

Herr talman! Jag tackar Rasmus Ling för möjligheten att få diskutera dessa frågor, som är viktiga av en rad olika skäl.

Låt mig börja med det tunga allmänintresse som är startpunkten för denna process, nämligen det väldigt allvarliga säkerhetsläge Sverige befinner sig i: krig i vårt närområde och ett mycket potent hot från terrorister och våldsbejakande extremister av olika slag. Det handlar om statliga aktörer som antingen agerar på egen hand eller i allians med andra aktörer, oavsett om det gäller våldsbejakande extremism eller organiserad brottslighet. Exempelvis fick vi på vårkanten rapporter om att Iran i Sverige rekryterar utförare för sina politiskt betingade våldshandlingar. Allt detta är en realitet, och det är givetvis denna realitet som gör det motiverat att pröva vår lagstiftning i ljuset av den verklighet vi realistiskt sett kommer att behöva hantera under lång tid framåt. Detta var en viktig utgångspunkt för regeringen.

En annan viktig utgångspunkt har varit att inte göra saker som rubbar det konstitutionella fri- och rättighetsskyddet på detta område. Många förslag som har förts fram, också av partier i riksdagen, förutsätter förändringar med väldigt långtgående inskränkningar av vår i regeringsformen och i andra grundlagar skyddade demonstrationsfrihet och yttrandefrihet. Men detta har inte varit aktuellt för regeringen.

Nu är det på det praktiska men principiellt betydelsefulla området allmänna sammankomster vi rör oss. Vi har fått ett utomordentligt bra underlag för en fortsatt diskussion, och jag tycker att det är rätt när det gäller grundlagsnära frågor att också ge en ordentligt utsträckt tid för remissinstanser att yttra sig. Vi har hela tiden varit angelägna om en öppen, transparent och förtrogen relation med riksdagen i dessa frågor, och det kommer vi att fortsätta att ha när vi ser utfallet av remissinstansernas yttranden. Sedan tar vi det vidare därifrån. Vi ber att få återkomma.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.