Herr talman! Rasmus Ling har frågat mig vilka skäl som ligger till grund för beslutet att sätta detaljerade siffersatta mål om antalet kameror som polisen ska sätta upp. Vidare har Rasmus Ling frågat om Justitiedepartementet i myndighetsdialoger med Polismyndigheten kommer att ha åsikter om hur och var kamerorna ska sättas upp eller om polisen får ha rådighet över den frågan.

Jag vill först slå fast att kamerabevakning kan användas som ett verktyg i myndigheternas brottsförebyggande arbete samtidigt som materialet från kameror kan vara av avgörande betydelse i brottsutredningar. Det gäller inte minst utredningar med koppling till organiserad brottslighet, som ofta kantas av tystnadskultur och rädsla för att vittna. Vi känner alla också till det tydliga exemplet efter det förfärliga terrordådet på Drottninggatan år 2017. Tack vare kameror kunde gärningsmannen hittas, gripas och straffas.

Det är samhällsutvecklingen som kräver att vi flyttar fram positionerna rejält på det här området. Det kan till exempel handla om att underlätta användningen av kamerabevakning för brottsbekämpande och brottsförebyggande syften genom lagstiftning eller andra åtgärder som säkerställer att lagändringar får maximalt genomslag.

Även Polismyndigheten har vid flera tillfällen lyft fram att kamerabevakning är ett viktigt tekniskt hjälpmedel som väsentligt ökar myndighetens möjligheter att framgångsrikt förebygga och utreda grova brott. Det gjordes exempelvis i redovisningen av regeringsuppdraget att stärka den operativa förmågan att utreda grova brott med koppling till kriminella nätverk samt i myndighetens årsredovisning för 2023.

Styrningen av myndigheterna är en kärnuppgift för regeringen. Genom en tydlig inriktning i Polismyndighetens regleringsbrev med ett tydligt kameramål signalerar regeringen att kameraförmågan hos polisen behöver förstärkas ytterligare. Ett siffersatt mål har gjort regeringens förväntningar konkreta och tydliga. Polismyndigheten är på god väg att nå målet för 2024. Det visar att styrningen ger effekt. Målet har alltså resulterat i betydligt fler kameror för ökad trygghet på våra gator och torg.

Regeringen och Justitiedepartementet kommer inte att ha åsikter om var och hur polisens kameror ska placeras. Hur den tekniska resursen ska användas för att ge största möjliga nytta vid varje specifikt tillfälle avgörs förstås av Polismyndigheten. Operativa bedömningar av det slaget kan och ska regeringen inte ägna sig åt.

Herr talman! Jag ska återkomma till betydelsen av kameror, i fullt medvetande om att frågan framför allt gäller regeringens styrning på området. Jag vill bara säga att det inte är någon tillfällighet att vi riktar så mycket fokus på kameror. Vi gör det därför att det är starkt efterfrågat från de brottsbekämpande myndigheterna. Det handlar i hög grad om lagstiftningsförändringar som ska möjliggöra en ökad användning av kameror på olika sätt.

Vi gör det i ett läge där en förlamande tystnadskultur gör det snart sagt omöjligt att få fram annan bevisning än teknisk bevisning. Vi vet att just bevakningskameror har en mycket stark preventiv effekt och ett stort värde som förmedlare av teknisk bevisning som kan vara helt avgörande för möjligheten att klara upp de brott som ändå begås.

Låt mig sedan först säga någonting mer generellt om hur jag ser på styrningen när det gäller Polismyndigheten och - det är helt riktigt - den förändring vi gjorde när vi klev in i Regeringskansliet hösten 2022. Den styrning som då fanns kan i hög grad sägas ha varit ett lapptäcke som hade växt organiskt över tid och också lite grann tappat kopplingen till polislagens kärnbestämmelser om vad som är Polismyndighetens ändamål och uppgifter.

Vad vi då gjorde i ett regleringsbrev, som i runda slängar blev hälften så långt, var att tydliggöra styrningen och koppla den till de ändamål och uppgifter som framgår av polislagen för att få en rak linje mellan lagstiftning och regleringsbrev, och för den delen annan styrning i form av myndighetsuppdrag som kan kopplas på och så vidare. Det var bevekelsegrunderna för det.

När det gäller precisionen i fråga om kamerorna beror den på att detta är en av mandatperiodens mest prioriterade uppgifter på brottsbekämpningens område. Man måste se det som en helhet: dels de omfattande lagstiftningsförändringar som sker, dels det ömsesidiga intresset från lagstiftarens, regeringens och myndighetens sida att få genomslag för lagstiftningen. Det var också betydelsefullt att få en resurssättning i ekonomiska termer som gör att man matcha den ambitionsnivån.

Det är i den helheten man ska se de relativt precisa målen vad gäller kamerorna. De finns även på ett par andra områden som också är prioriterade givet läget.

När det gäller numerären, eller vad man ska säga, gav statsministern uttryck för en ambition från Moderaternas sida. Nu är detta sådant som ska processas i en formaliserad ordning mellan regeringens partier och regeringsunderlaget i budgetprocesser och regleringsbrev framöver. När det kommer till kritan kommer naturligtvis den exakta siffran att vara någonting som i en sådan process tas fram i nära dialog med Polismyndigheten eftersom lagstiftningsförändringar, målsättningar av det här slaget och resurssättning som sagt ska hänga ihop.

Detta är viktigt eftersom det nu kommer väldigt mycket nya möjligheter och verktyg på det här området. Jag ska be att få använda nästa inlägg till att redogöra för detta, för det är trots allt väldigt viktigt att ha med sig. De här siffrorna hänger inte i luften; de är kopplade till stora, viktiga förändringar på lagstiftningsområdet som kommer att möjliggöra användning av kamerabevakning i framtiden på ett helt annat sätt än hittills.

Herr talman! Låt mig till att börja med säga att regeringen självklart inte kommer att ösa på med ett uppdrag om några tusen kameror med några månaders genomförandetid i slutet av det här året. Vad vi talar om är nästa horisont, efter det att det mål som satts tidigare är uppnått. Genom siffersättningen tydliggörs också en ambitionsnivå, men ambitionsnivåns mer precisa delar kommer naturligtvis att diskuteras i nära dialog med myndigheten i fråga.

Detta är inte heller helt ovanligt, vill jag också säga. Det som i budgeten nu går från drygt 30 miljarder till drygt 40 miljarder är inte en klumpsumma utan en summa som i sin tur bygger på äskanden från Polismyndigheten och en dialog mellan Regeringskansliet och myndigheten. Detta bildar sedan ett antal prioriteringar som ger den helhet som motsvaras av den summa som anslås i budgeten.

Att det sker en sådan dialog tycker jag är en självklarhet. Jag är också övertygad om att detta är ägnat att göra styrningen mer ändamålsenlig och effektiv, också sett ur Polismyndighetens synvinkel.

Jag tror att man ska ha med sig att verktyg trots allt är av lite olika karaktär. Hur en brottsutredning ska bedrivas i det konkreta fallet är naturligtvis ingenting som en regering ska ha några synpunkter på. I vilket ärende polis och åklagare ska gå till domstol och begära att få använda hemliga tvångsmedel eller i vilken utsträckning detta ska ske är naturligtvis inte någonting som en regering ska ha synpunkter på.

Det är dock klart att annan resurssättning, som är av en annan och mer strukturell karaktär, är en annan femma. Detta måste ha sin botten både i den lagstiftning som vi utformar och i den ekonomiska resurssättning som vi gör för användandet av exempelvis olika praktiska verktyg. Jag uppfattar att samspelet mellan regeringen och Polismyndigheten på detta område hittills har varit mycket välgörande för myndigheten och, kanske i första hand, för medborgarna. Vi tydliggör att vår politiska ambition, från lagstiftning via målsättning till resurssättning, hänger ihop och att denna helhet är framtagen i nära samspel med den myndighet som i nästa skede har den fulla rådigheten i de viktiga frågor som handlar om när, hur och var.

Jag vill säga någonting om det som nu händer på området för att ytterligare understryka värdet av att också i konkreta mål konkretisera denna politiska ambitionshöjning.

I april tog jag emot viktiga förslag som handlar om att ta bort tillståndsplikten för andra aktörer än polisen. Kommuner, regioner och andra myndigheter än de brottsbekämpande kan alla spela en viktig roll när det gäller användningen av kameror. Vi nämnde fallet på Drottninggatan, där det i hög grad handlade om en kombination av kollektivtrafikens kameror och privata näringsidkares kameror.

Rasmus Ling frågade om det mål vi sätter är något slags totalmål för samhället och åtkomsten till andra aktörers kameror. Nej, vi talar om polisens kameror. En väldigt viktig sak som vi nu har fått förslag om är att polisen i högre grad än hittills ska kunna få access till kameror som innehas av andra. Det kan handla om offentliga aktörer, som regioner eller kommuner, men för den delen också om privata aktörer. Detta ska ju addera någonting ovanpå den ambitiösa satsning som görs från polisens håll.

Vi har nu förslag om exempelvis utökade möjligheter att använda automatisk ansiktsigenkänning och automatisk igenkänning av fordons registreringsnummer. Detta kommer att genomföras. Det kommer att förutsätta både ambitiösa mål och ambitiös resurssättning. Båda delarna kommer.

Herr talman! Jag tackar Rasmus Ling för möjligheten att diskutera dessa frågor ännu en gång. De är väldigt betydelsefulla, och jag delar helt ambitionen att skapa en infrastruktur där polisens kameror är en väsentlig del som kan byggas ihop med infrastruktur som tillhör andra aktörer i samhället - alla från kommuner och regioner till privata näringsidkare - för att skapa en helhet.

Många som är aktiva i politiken på det här området har besökt andra länder och städer där man har lyckats bygga en sådan fungerande infrastruktur. Jag vet att även justitieutskottet har besökt New York; vi var nog på exakt samma plats. Jag tror att proportionerna där var ungefär 10 000 poliskameror och 50 000 kameror från andra aktörer. Jag reserverar mig för de exakta siffrorna, men så såg proportionerna ut. Kraften i systemet skapas genom att man kan bygga ihop helheten och genom att polisen har access till denna helhet i realtid i ett och samma rum.

Min bestämda uppfattning är att den ambition som vi nu sätter för polisen är att bygga upp en kritisk massa motsvarande denna andel av helheten. Detta är inte att föregripa utvecklingen hos andra aktörer, utan det kommer att vara en kritisk massa hos polisen som kommer att ligga som en grund på vilken man sedan kan lägga allt det andra som ska ge den samlade kraften. Jag tycker att det är ansvarsfullt att göra detta i nära dialog med myndigheten, så att vi vet att styrningen är förankrad i verkliga behov och i de bedömningar som professionen gör.

Det gäller att vi lagstiftningsmässigt skapar möjligheter att använda teknikens potential fullt ut. Exempelvis har nya polisbilar kameror som gör att man kan läsa av registreringsplåtar, men man har inte gjort det eftersom man inte har fått det. Det gäller att vi undanröjer denna typ av hinder. Det gäller också att vi resurssätter ekonomiskt i linje med lagstiftningens potential och en ambitionsnivå som tas fram gemensamt mellan politik och myndighet - allt till medborgarnas fromma och för deras bästa.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.